Idag har varit övermaga på fler sätt, dels med avseende på den ohemula mängd mat jag har satt i mig men även med tanke på den oändliga volym vatten naturen har belönat oss med det senaste dygnet. Det har öst ner sedan onsdag kväll klockan strax efter sju då jag satte mig i bilen för att ta mig hem från laundromaten efter väl uträttat tvättvärv. Det är mysigt med oväder, speciellt när man firar en högtid som liksom är designad för att bara slappa, lata sig och vara inne. Någonstans mitt i allt matintagande suckade någon och började mumla något om promenader, men det vardet en störtomöjlighet att ens tänka vidare på, för ute stormade det något förfärligt. Det var bara att behärska sig, stilla sin motionsiver och äta lite mer.
Härlunda följer en rapport från min första Thanksgiving, något av en bastardfirning då jag firade den med svenskar, men det var trevligt icke förty. Jag tog Sectrabilen och paret Arildsson/Taube (som för övrigt flyttade ihop förra helgen) och körde hem till Österholmarna strax före lunch idag. Tipsad som jag var från coachen, hade jag satsat på en lätt och oortodox frukost i form av en grapefrukt och lite kalla, kokta sparrisar för att få plats med all mat som skulle avnjutas. Väl på plats fick jag beundra de Österholmska härligheterna, nämligen den förstfödda och deras väldigt amerikanska och stora hus. Huset var fint men dottern var finare. Runt halv två, då min mage knorrade högt, serverades maten som bestod av följande:
- Kalkon - Jättegod och inte alls torr.
- Stuffing - En salig blandning av saker som åkt ugn i form. Det var bröd, russin, äpplen och lök och kryddor och säkert sånt jag inte kommer ihåg i den. Gott.
- Potatismos
- Brytbönor med pinjnötter
- Majs
- Tranbärsgelé
- Sås
- Majsböd. Från mix, smakade som sockerkaka.
- Sötpotatis
Alltså, det ser väl inte så farligt ut egentligen? Jag vet inte hur det gick till, men jag blev tokmätt på bara en tallrik och oroade mig allvarligt hur jag skulle få plats med desserten i form av pekannötspaj och äpplepaj. Envis som man är klarade jag dock att häva i mig lite av de båda anrättningarna för att sedan plågat förpassa mig till soffan, tv:n och en lektion i strategiskt tänkande. Eller, som de flesta andra kallar det: Amerikansk fotboll. Jag har idag lärt mig en hel del om sporten men kan trots det inte påstå att jag är ett fan. Det var Dallas som hade hemmaplan så jag fick dock till min stora glädje då och då se mina små favoriter Dallas Cowboys Cheerleaders skutta omkring och se glada ut. Det var fint!
Hem kom vi sedan så sakteliga i beckmörkret och skyfallet, jag hoppas det klarnar upp till imorgon när jag och mitt sverigebesök, Ingar, ska in och tampas med miljonerna på Manhattan.
