Det är jag, det.
"Mår du så bra som du ser ut eller är det bara fasad?" frågade Knickedicklas härom nyssens när vi tog en extrainsatt fika på balkongen. Jag svarade lite tveksamt att, jo, jag mådde väl ganska bra ändå. Lite klurigt är det att cirkla runt folk man inte riktigt vågar möta, att rikta blickar mot hörn som knappt ens finns och använda smala, raka, blåa pelare som kamouflage när man är kurvig och paisleymönstrad. Men, det går. Jag klarar mig riktigt bra, har till och med skickat mail som varit hyffsat professionella och nödvändiga. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.
När man anstränger sig så här hårt är det ganska skönt att få gnida sig lite mot nya människor helt utan några konstigheter. Tänk er som så här:
Eller så här:
