Fråga mig inte om körkort

Nej, gör verkligen inte det.

Jag ska fara tillbaka till DMV i Vartdetnuvar igen på onsdag med mer papper, för alla de jag hade räckte inte. Det finns ingen person, myndighet eller institution på den här sidan Atlanten som har fått mig att gråta så mycket som DMV, bara så ni vet. Det säger ganska mycket om kvinnan som i förra veckan eldade upp en raid i Poughkeepsie utan att så mycket som tänka på att fälla en tår.

När jag kom hem tog jag mig en andra runda för dagen till gymmet och sprang av mig hälften av ilskan, ytterligare en fjärdedel försvann när jag hastigt blev debriefad av trånaren över en fläskkotlett i en korridor. Knyttet tog hand om det allra sista när jag slog henne en signal väl hemkommen till den hemtrevliga men lortiga verkligheten.

Jag lät fransosen fara och flyga på ett vänligt men bestämt sätt och smög hem till Pontus och Linda med svansen mellan benen för det enda rätta en dag som denna: fisksoppa och obceniteter. Hemma hos dem är det så där hemtamt och avslappnat som man bara vill ha det ibland, bara att sjunka ner och kura in sig där man känner att det passar. Det gillar jag.

Och ja, det är snart dags att lägga ner USA.