Om att vara intim

Jag är blå på insidan av låret, ända från knät till nästan invid... håret!

Nä...! Vad sa jag nu till den här fina publiken? Fy på fingret!

Jag ber så mycket om ursäkt, jag vet inte riktigt vad som for i mig. I vilket fall är det så det är och om den ytterst detaljerade beskrivningen är lite för, ja, detaljerad för era delikata sinnen vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag har inte sett ut så här sedan min första skidsäsong i Riksgränsen då knappliftarna vid de snälla backarna på baksidan av fjället gav mig sådana blåmårken på rumpa och lår att det såg hemskt ut.

Nu har jag inte åkt skidor utan jag har varit och träffat Trånare #2, som jag fortfarande hyser lite fladdriga känslor för, för min onda fots skull. Han tittade när jag sprang, vände och vred på mig, klämde och petade och drog till slut fram följande teori: Det är inget fel på mina fötter men min högra höft är betydligt mindre rörlig än min vänstra, något som skulle kunna påverka mitt löpsteg. Visst, sa jag, höfter påverkar knän som påverkar fötter så gör något bra. Metodiken som T2 använder är en slags akupunktur fast utan nålar, bara händerna, och ambitionen är att kicka igång muskler som inte riktigt funkar som de ska och därmed påverkar flexibilitet och motorik. Iband är själva metoden ganska hårdhänt, det fick jag uppleva i fredags.

Först fick min högra skinka sig en omgång, det var intressant och T2 fick lära sig säga "rumpa" vilket var ganska rart. Sedan tittade han på mig länge, suckade och sa "You're so not gonna like this" och log ett sådant där silkeslent leende som bara får en att bli lite mindre och oroa sig lite mer. Efter lite pekande och förklarande på skelettgubben i hörnet visade det sig mycket riktigt att vi skulle misshandla insidan av mitt lår och hårt skulle vi trycka också. Det gjorde bedrövligt ont och T2 fick lära sig en hel radda med svenska kraftuttryck ity jag kved ganska mesigt där på britsen. När vi närmade oss mer intima regioner var jag bara tvungen att fråga om det här vi höll på kanske var lite känsligt och huruvida andra patienter kunde tycka det var lite för intimt. Inte för att jag på npgot sätt tyckte att det här var underligt eller så.

"Hmm" sa han, "du syftar på att jag just nu håller på att fingra på muskler som fäster ungefär vid ditt blygdben?"

"Jo, det var typ det jag menade" sa jag.

Då skrattade han, manhandlade mig lite mera och sa något om att de flesta bara ville må bättre och därmed hanterade situationen ganska bra trots obehag. Jag rynkade på näsan. Efter att ha skrämt mina muskler till lydnad linkade jag hem med en bibba papper med gympaövningar i näven, jag hoppas mina muskler har gott minne för så här tycker jag inte han behöver vara intim med mig några fler gånger hur rar och charmerande han än må vara.

Att göra något gott

kaffet står framme
och duken är manglad och stärkt
att den som ska firas inte kan komma har ingen märkt

så stilla luften kan stå
så tyst en klocka kan slå
att det ska vara så svårt
att göra nåt gott
...

Det vet man ju, att ibland är det svårt att göra något bra. Man försöker precis hur mycket som helst men det vill sig inte riktigt vad man än gör. Men, i fredags tror jag jag gjorde något gott ändå och det bästa var att det vara hyffsat enkelt.

Jag tog mig till affären, handlade räkor, salladsmaterial, frukt, sparris, bröd och allt annat som var gott och tog en flaska vin i bara farten. Sedan lagade jag enkel men bra fredagsmat till Pontus och Linda, hällde i dem lite av vinet, fick nöjet att sitta ner med dem båda två vid bordet på samma gång, gav dem några kramar och lämnade dem sedan med all disken för att gå på bio.

...
det skulle bli vackert idag
det skulle bli sol eller bad
vi skulle göra dig glad
vi skulle göra nåt gott
...

Ibland är det bara några värmeljus, frasvärmt bröd och ett nytt recept som behövs för att få till det.