Den som väntar på något gott...

...väntar på Charlotte.

Jag och min gymnasiekompis Helena myntade det uttrycket en gång för massor av år sedan tillsammans med efterföljaren "Den som väntar på Charlotte väntar aldrig för länge".

Visst var vi fyndiga?

Två visdomsord jag inte tror att de gamla grekerna drog till med så ofta men vad visste egentligen de? De dog ut precis som dinosaurierna och de flesta andra som beträtt vår bitvis utomordentligt vackra jord utan att ens ha räknat ut att sagda jord är rund. Ett faktum jag bevisade redan på en fysiklabb i högstadiet. Okej, jag var inte först med det heller, men ändå.

Jag skickade ett småargt mail till min Marina härom dagen. Det var inte argt på henne utan bara allmänt ilsket för att jag känner mig snuvad på lite saker just nu. Lite halvarg på livet är hon, den här Charlottentotten, och det går inte över. Hon har fastnat i vinkelvolten, gått genom isen och hakat upp sig på det finstilta. Det finns inget gott att vänta på här längre, inte ens för en bättre begagnad Charlotte. Jag har försökt hålla mig borta från att prata om bitterhet så länge nu men jag tror ta mig katten att jag är just en gnutta bitter. Bitter är för övrigt ett av de mest oattraktiva orden som finns i världen; alla språk, alla kategorier. Bitter är det ingen som vill vara men vet ni, vem blir gladare för att jag sitter här och ljuger och låtsas en hel massa? Jag funderar på om jag ska byta taktik; helt enkelt sluta trampa vatten och bara halka in under allt det kalla och våta som gör mig sällskap här i vaken. Alla mina affirmationer kan ta och dra åt pipsvängen, här kommer den nya Charlotte: svartare än någonsin. Den som väntar på något gott kan sluta hoppas.

...

Fast, vem orkar leva så? Jag tror jag försöker en stund till.

Jag ger er inte min morgon och inte min dag,
ni får något så mycket bättre, ni får hela djävla jag.
Hela underbara, unika jag, inte något så fjuttigt som en morgon och en dag.

Tack.