Jag har tänkt på det här med lycka idag. Jag skulle väl tro att jag på sätt och vis är en ganska lycklig person egentligen. Så lycklig nu en överanalytisk, halvbitter kvinna av idag kan vara. Jag är inte olycklig på något vis men å andra sidan inte jättelycklig heller.
Jag är svenskt lagom, på något vis.
På en del sätt och vis är jag jättebra på lycka. Jag är till exempel lycklig för alla bra saker som händer mina nära och kära, jag är överlycklig för alla nya småtassar som fötts där hemma de senaste veckorna och jag blir alldeles till mig av lycka när jag får tillfälle att skicka tulpaner eller kort till folk. Andrahandslycka is the shit. My kind of shit.
Jag försökte förklara konceptet för nuvarande bachelorkandidaten, han har förstått det där med att svenskar sätter bokstaven o framför ord för att det ska bli tvärtom och jag undrade lite vilken bokstav jag skulle dra till som standardprefix för ord som inte riktigt signalerar motsats utan mer bara mild avsaknad av något. Ni vet, bara för att förvilla ytterligare för jag gör sällan saker och ting tillräckligt svåra som det är. Jag tror han hade köpt ungefär vilken bokstav som helst, jag är lite av en svenskauktoritär så här långt i vårt förhållande (som i morgon kommer vara inne på date nummer sex vilket ta mig tusan nästan är ett slags rekord!).
Jag har som sagt tänkt på det ganska länge nu, men i morse tror jag jag halvbestämde mig. Jag är saligt trött på att vara icke-lycklig.
Vad gör man nu?
