Babies galore

Regenereringen på Sectra har varit total och immers den här fredagen, två små Sectra-flickebarn har sett dagens ljus för första gången idag och jag är så glad, så glad för alla inblandade. Först kom nyheten att en kollega blivit pappa på morgonkvisten och sedan, sedan väcktes alla våra misstankar när Pontus och Linda visst aldrig tänkte komma till jobbet idag. Pontus som lovat hjälpa mig att racka server och allt. När jag väl fick tag på honom var klockan nästan elva på förmiddagen och det var en ganska lågmäld med samtidigt intensiv själ som svarade på andra sidan och förklarade att de inte skulle komma till jobbet idag. Jag fick prata med både Pontusen och med Lindan som då hade varit på sjukhuset sedan klockan åtta på morgonen och enligt alla proffsen skulle de få en liten krabat idag.

Jag blev givetvis till mig och glömde fråga alla de där givna frågorna (När gick vattnet? Hur öppen (dialated på engelska) var Lindan? Hur långt var det mellan värkarna?) och kollegorna skakade förtvivlat på huvudet åt mig. Det är bara att inse att jag är ett något otränat nyhetsankare vad gäller barnafödandet. Det jag förklarade för de andra var att Linda inte lät som om hon höll på att dö, att vi pratade i kanske tre minuter och hon inte under den tiden hade någon värk vad jag kunde höra och att nej, det hade inte plaskat i bakgrunden.

Nåväl, efter en väldigt overksam fredag som mest gick åt till att sätta samman telefonkedjan för hur eventuella nyheter skulle vidarebefodras kom det till slut ett samtal från sjukhuset strax efter fem i eftermiddags. Ett samtal med en åter igen intensiv Pontus som kunde meddela att det kommit ett flickebarn till dem strax efter klockan tre idag. En lång jänta med tio tår och tio fingrar på nästan 3300 gram som just precis då och där hade funnit sig till rätta och övade sig på att äta. Mamma mådde bra, krumeluren var frisk och pigg och pappan lät stolt och varmt lycklig på rösten.

Hurra!

Jag är tokglad och mjuk i hjärtat. Tanken på att det skapats alldeles nytt liv på en helt vanlig dag som denna är ganska magisk och helt som genom ett trollslag påminns man om att det faktiskt inte finns något som helt vanliga dagar egentligen. Alla dagar är magiska, alla dagar kommer utrustade med en gnistrig guldkant, ibland är det svårare att se den bara.

Av alla födelsedagar man har är väl den första den viktigaste, om inte annat blir de påföljande svårare om man inte har just den. Jag önskar det lilla pyret allt det bästa och jag tänker lära henne allt jag kan om allt som är viktigt i livet. Förhud till exempel. Och vikten att se glad ut när man skapar folkmusik. Och hur man bäst sjunger konjunktivens lov.