Den senaste månaden har jag varit arg. Argare än vanligt. Det brusar inom mig och jag får sitta på händerna för att inte kasta saker omkring mig. Det halkar ut fler svordomar än någonsin, hur nu det är möjligt, och jag kan inte prata om saker normalt med folk längre. Allt blir debatt och hets och laddat.
Jag tar ut det på jobbet och det gör inte så mycket, jag har alltid varit arg på jobbet, det är så jag funkar. Frustration över arbeteriet är standard och mina kollegor är vana vid det här laget - "Där går Charlotte och ryker igen, jaja då fryser hon inte i alla fall."
Hemma tar jag ut det på kylskåpet och på Bacheloren. Kylskåpet är tungt och stort och jag oroar mig inte så mycket för det, det klarar sig ganska bra. Bacheloren däremot, är liten och nätt och ganska delikat för att vara amerikan, och han kan inte med när jag spottar och fräser och stampar upp och ner i trappan. Och det känns som om jag gör det jämt. Det är inte trevligt alls och dessutom ganska oförtjänt. Mitt uppförande påminner om saker jag inte tycker om och jag sliter mitt hår för att få stopp på den onda cirkeln av ilska följt av tårar och sedan ilska igen.
I helgen köpte vi mig självhjälpsböcker.
