En småjobbig dag på jobbet ska man med fördel följa upp med långsession på gymmet, körskolk, öldrickning, hämtmat och PS3 med Pontus. Rapar och bilspel får den här flickan i mycket bättre sinnesstämning i en hiskelig fart.
Jaja, det var bara en fråga om tid. Ikväll har jag varit på Trevliga Kören ®© och sjungit ovanlig men fantastisk musik för att sedan bli upplockad av en fransos för ett glas vin och konversation på vägen hem. Det funkade; vinet var gott och franskt och konversationen var mäkta underhållande. Det är alltså så, att de trevligaste amerikanerna här är utlänningarna.
Vad besvärligt.
Den här mannen hade iallafall en lagom kombination av ironi, intelligens, humor, akademika, höjd över havet och språklig fallenhet. Vi talade om så dispersa saker som Zidanes huvudbuttning under VM-finalen (han var synbart upprörd, jag skrattade mest och spelade med), Milfords eländighet (han har bott där och hatar stället innerligt, jag tvivlade), lokalbefolkningens brist på klädsmak (vi suckade i kör) och vikten av gröna stövlar (vi beundrade mina underverk).
Det där var något man kanske skulle ta och göra om någon gång.
... eller inte.
Ikväll har jag lånat ut min späda stämma till gymmets feletånsvarare i utbyte mot jag vet inte vad. Lille trånar'n uttryckte det så fint "We will pay you forever with love". Jag misstänker att det betyder att jag kommer sparkas runt gymmet imorgon med. Det är konstigt det där med kärleken, men de som vet säger ju att de man älskar agar man. Jag känner mig smått avgudad.
Annars har jag mest suckat mig igenom dagen, det har inte gått bra den senaste tiden. Jag har köpt prylar och designat system, och vet ni? Jag suger på det. Allt blir bara fel och jag handlar bara fel saker hela tiden. Det är inget skoj och när jag idag beklagade mig för Pontus och sa att de nog måste skicka hem mig snart för jag gör bara fel hela tiden sa han bara att "Ja, vi överväger faktiskt det".
Han skämtade.
Tror jag...
Så, ikäll tog jag igen min antiproduktivitet (Ja, jag är inte ens oproduktiv, jag är antiproduktiv. Jag försöker vara produktiv men misslyckas till skillnad när jag inte ens försöker. Det är ganska knäckande.) med att leka perfekt hemmafru. Jag har varit på laundromaten och tvättat, jag har handtvättat lite saker, jag har vikt tvätten, jag har bytt lakan, jag har sorterat glas och ställt ut för upphämtning och jag har städat badkar. Nu dricker jag ett påtvingat men husligt glas vin eftersom flaskan sagda vin tidigare befann sig i behövde sorteras och slängas. Det är jobbigt när det blir så men gubevars vad effektivt.
I förra veckan fick jag veta att Rikard hade gjort en sådan där knäböjande rörelse mot Marina, en sådan där som involverar en ring och pussar och skratt och glada tårar och väldigt ofta ett "ja" på slutet.
Jätte är inte ens i närheten av hur glad jag blev när jag fick höra det. Tyvärr var det en hemlighet så jag fick liksom hoppa runt och vara glad här alldeles själv, på ett diskret och hemlighetsfullt sätt. Visst, jag berättade för Norrköpingspojken men han känner ingen så det tänkte jag var okej ändå. Dessutom var det det enda sättet som jag inte skulle spricka av glädje, så det får världen leva med. Men, nu är det officiellt och på riktigt och jag är fortfarande mer än jätteglad för de fina två.
Om bara jorden inte vore så stor och mina armar så fördömt korta. Jag vill ju kramas.
Så plingar vi ut ännu en ganska händelselös vecka under 2007. Man kan väl säga vad man vill om det här året, men än så länge är det ganska tråkigt. Mängden drama är försvinnande litet och det borde jag kanske vara glad för. Det är lite ovant bara, men säkert skönt egentligen, jag är bara för dum för att uppskatta det. Jag menar, de spänningsmässigt toppnoteringarna den här veckan var när krockkuddslampan i bilen inte vill stänga av sig på grund av kylan och när Jättechefen idag glömde sin plånbok på kontoret för mig att hitta. Tänk, vilka möjligheter... Jag gjorde det rätta och ringde chefen utan att göra det minsta lilla inköp till honom på till exempel How Cool.
Men, året är än så länge ungt och det ska väl vara katten om jag inte får mig mitt lustmäte i Charlottsk dramatik alldeles för snart, då kan det vara bra att ha det här inlägget att gå tillbaka till, mest för att påminna mig om hur korkad jag är.
Mitt vardagsrumsfönster blickar ut över verandataket till det lillla huset på 1054 East Broadway. Oftast ser man saker som en vackert gråblå Mitsubishi Amir/Eclipse utanför, lite träd och några andra hus är också ganska vanligt att överblicka. Ibland får man inse att att det är fullt möjligt för andra att kika in också. Gissa vem som blev skrämd från vettet förra helgen när den här herren helt plötsligt dök upp i mitt smutsiga fönster när jag i lugn och ro åt min lördagsfrukost i soffan.
De är inte riktigt kloka, de amerikanska katterna.
Hej och välkomna till Allmäna Rödvinsdagen! Vad kul att just ni kunde komma.
Den tredje sista (förutom i år då det är den sista) lördagen i januari firar man traditionsenligt den Allmäna Rödvinsdagen genom ett hjärtligt intag av rödvin i alla de färger (mestadels rött) och likaledes konstigt musikintag. Extremisterna hävdar tydligen att man inte får dricka något annat än rödvin under självaste högtiden men jag tror att man får lov att dricka andra saker så länge man kan hävda att de har någon slags anknytning till just rödvin. Grapefruktjuice är ju lätt rödfärgad, är framklämd av kroppsdelar och kommer från en frukt med kärnor i och är därmed i princip identisk med just rödvin som alla vet, det innebär i förlängningen att man kan få till stånd en vinfri frukost iallafall. De som är insatta förtäljer även att man med fördel kan klä sig i plast också, av rent praktiska skäl.
Jag har firat Lilla Allmäna Rödvinsdagen med att fara in till Stora Staden och gå på Gotham Comedy Club i trevligt sällskap. För inte så länge sedan vann jag nämligen åtta gratis inträden till sagda klubb och ikväll släpade vi oss in och skrattade oss smått fördärvade tills klockan var sen. Att jag någonsin skulle kunna ta mig direkt från jobbet in till Manhattan trodde jag väl aldrig någonsin att jag skulle vara med om. Bilresan från Linköping gjorde alla tidigare försök omöjliga, vi hade ju inte ens tid att fara till Köpenhamn för att luncha om jag kommer ihåg rätt.
Som en del vet har jag sedan länge lagt mig av med det brittiska uttalet, det är inte hållbart när man är en sådan härmapa och språklig slampa som jag är. Redan första veckan började jag tala renodlad amerikanska av den bästa sorten, till mitt eget stora förtret, för jag tycker ju om det där lite snoffsiga brittiska jag kan få till i normala fall. Som tur är är det anglofila inte helt bortglömt, det sitter fast förankrat i något obskyrt hörn av talcentrat och åker fram när det verkligen kniper å det allra värsta. Som när man gått vilse till exempel "Excuse me, I seem to be a bit lost" på Queen's English är något som får varje amerikan att vända ut och in på sig själva i sina försök att få mig på rätt bana igen. Eller när man letar efter kardemumma på mataffärens milsvida kryddhyllor. En gång hade jag tre små tanter som letade till mig. Underbart!
Jag håller lite på min brittiska i lite andra sammanhang också. Lille trånar'n får den av mig till exempel, det bara blev så första dagen när jag blev anfallen av honom på gymmet och nu har jag kommit in i någon slags vana. I onsdags kom han fram till mig och frågade om jag inte, snälla snälla, kunde tänka mig att spela in gymmets telefonsvararmeddelande bara för att jag pratade så fint. Och om jag kunde tänka mig göra det, skulle jag kunna tänka mig att få in orden brilliant, fabulous och party i meddelandet för de låter så roliga när jag säger dem? Jag tackade givetvis ja, så klart att gym-shunnen ska få sig ett vältaligt meddelande. Hur jag ska få in den där festen i det hela har jag ingen aning om, men det är väl typisk sånt som kallas för utmaning.
Saker man kan ha en rymdingenjör till:
- Löda solceller
- Konversera med
- Skratta med
- Räkna på termiken till små lådor målade i svart och vitt
- Ha i en kör
- Anordna användarmöte
- Täta läckor med
- Packa lådor
Ett väldigt användbart djur, sanna mina ord.
Skratta inte nu, men vi (jag säger vi men jag misstänker att den lotten redan fallit på mig) ska anordna Sectra NA:s Användarmöte i april eller maj. Avvakta för mer information.
Argh!
Under mina första veckor här tänkte jag mycket på att det var som på låtsas. Det mesta var overkligt och svårt att ta på allvar, på gränsen till omöjligt och ofta ofattbart, mitt liv var som en SVT Dramaproduktion och jag satt lika ofta vid sidlinjen och såg på som jag var en aktiv deltagare i det. Så kändes det då, och ikväll slog det mig att så känns det i mångt och mycket nu med.
Här sitter LåtsasChotte i sin påhittade lägenhet med sin inbillade lilla sportiga bil ute på gatan. Hon kör leksaksbilen till påhittejobbet varje dag och har till och med overkligt verklig disk i diskhon. Disken ser väldigt äkta ut, den luktar till och med lite illa om man låter den stå för länge. Därför brukar LåtsasChotte inbillningsdiska lite varje helg.
När som helst väntar jag mig att något slags myndighet eller diverse rättslig instans ska komma förbi och stänga det här spektaklet och skicka hem mig igen. Hem ligger inte alls så långt bort, bara man plockar bort kulisserna och ställer om klockorna lite är man i princip där. Ni andra har de pausat, de där myndighetspersonerna, och så snart jag kommer hem igen trycker de på play igen.
Det är fruktansvärt förvirrande att känna så här, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen ibland. Jag vet massor om att leva i nuet, iallafall har jag läst i böcker om det, men jag kan inte riktigt förmå mig att göra det. Hur ska man göra det när allt och alla som är viktiga är på andra sidan och dessutom pausade? Jag var ute och träffade en ung man idag, honom ska jag inte heller gifta mig med, tror jag. Han var trevlig och jag skrattade en hel del men återigen har jag liksom fastnat i ett gytter av låtsas, varken han eller platsen vi är på kan väl vara på riktigt. Det är inte så att jag inte är mig själv, för det tror jag allt jag är, kanske lite mattare i pälsen för vattnet här är taskigt mot mitt hår och en aning mer avvaktande än vanligt för jag inte riktigt kan reglerna i de här nya lekarna jag försöker leka, men annars är det en så fullvärdig Charlotte det bara går att frammana för stunden.
I all den här overkligheten var det därför extra skönt att komma hem och hitta ett brev i lådan. Ett riktigt. På papper. Med verkliga ord och med äkta, men inte helt uppgivna tårar som resultat. Där ser du Mamma, det kom fram till slut. Den som väntar på något gott, väntar som sagt aldrig för länge.
Följande scenario utspelade sig på 1054 East Broadway igår kväll:
Chotte kommer hem, låser upp, släpar in sig själv och sina påsar och stänger dörren. Klär av ytterkläder, klär på innetofflor och springer med benen i kors upp för trapporna. Hon är j ä t t e k i s s i g! Hon kastar ifrån sig påsarna, går rakt fram i lilla korridoren, öppnar dörren och försöker gå in i garderoben för att hitta toaletten.
Den var inte där.
Går ut igen, kliar sig på huvudet, programmerar om hjärnan att passa in i nuvarande lägenhet och inte den på Östgötagatan och hittar så småning om till rätt rum.
Hepp!
SoHo är dåligt för plånboken....
Idag tog jag mig i kragen och for in till Manhattan för en första helg i upptäckandets tecken, del 1 i "Charlotte upptäcker Staden". När Ingar var här i höstas kom jag fram till att jag under 2007 skulle försöka lägga New York under mina fötter på något slags vis, planen då var genom att gå på den men nu verkar det som om jag kanske snarare ska shoppa mig över den.
Aj.
Jag for in i morse, landade på Central Station runt lunch och tog ett tåg söderut för exkursion i stadsdelen söder om Houston i den plötsliga vinterkylan som slagit oss alla med smärre förlamning som följd. Solen sken iallafall och den röda glittermössan kom väl till pass när jag trillade omkring i ett av den stora stadens mer artsy områden. SoHo är hem för en uppsjö av gallerier, ett par muséer och ett helt upplopp av trevliga restauranger. Jag hade en lista på saker jag ville se och göra, en hel del hann jag med och del andra har jag kvar. Inte förvånande på något sätt. Jag har hittat en fölsepresent till Lillstrumpan och lite annat till mig som kan vara bra att ha. Eller inte alls.
Jag borde inte få gå lös själv.
Chottlips says:
Se vad för något skoj jag hittade i morse! (eller se nedan, reds. anmärkn.)
Wilbeth says:
Aha! en klassisk fiskbetesbrevlåda! Säkert värd massor på svarta marknaden
Chottlips says:
Haha!
Wilbeth says:
Stjäl den!
Chottlips says:
Klassisk?
Wilbeth says:
Norpa den!
Wilbeth says:
Eller måla om den
Chottlips says:
Haha! Vill du ha den i fölsepresent?
Wilbeth says:
:o)
Wilbeth says:
Måla den röd en natt. Hade varit kul
Chottlips says:
Taskigt...
Wilbeth says:
Nej, man får måla fint
Chottlips says:
Kan inte du komma hit och göra det?
Wilbeth says:
Jo. Jag har sprejfärg, då går det fort
Wilbeth says:
Undrar om man får ta med sig sånt på flygplan?
Chottlips says:
Nu matchar den ju nästan huset... Om vi målar den röd måste vi måla huset med.
Wilbeth says:
Ojdå
Wilbeth says:
Nja, en anna blå färg?
Chottlips says:
Nej, inga vätskor i kabinen. Du får ha det i bagaget. Eller så köper vi nytt när du kommer hit.
Chottlips says:
Då kanske de inte ser det...
Wilbeth says:
Lite diskret så där så att de inte märker det förrän de tittat två ggr?
Chottlips says:
Vi kan kanske måla om den till något helt annat?
Wilbeth says:
Ja!
Chottlips says:
Vad annars har den där avlånga formen?
Wilbeth says:
Eller så hänger vi en riktig fisk på kroken därunder
Chottlips says:
Eller så ersätter vi den med en fisk!
Chottlips says:
Helt och hållet!
Wilbeth says:
Ett halvt flygplan?
Wilbeth says:
Haha! Ja! Som vi målar röd!
Wilbeth says:
Ellér ljusblå
Wilbeth says:
Tror du man kan använde den som brevlåda då?
Chottlips says:
Stackars fisken, tror det blir trångt.
Wilbeth says:
Yuck..... Och det kommer nog lukta
Wilbeth says:
Får använda mkt sprejfärg för o bli av med den lukten
Chottlips says:
Och parfym
Wilbeth says:
Nå, men vi råkade visst trilla bort från den där intressanta måndagspojken du nämnde. Han som slår plastmattshopping medelst apdiskussion
Wilbeth says:
Who's that guy?
Chottlips says:
Jepp, jag är bra på konversationella avledningsmanövrar, eller hur?
Wilbeth says:
Väldigt. Spill it.
Se vad jag hittade idag till exempel, något slags rabattprydnadsmonster i form av plåt. Den här och en till stod utanför ett hus och såg lite ensamma och tillfälliga ut. 
Idag har varit en grinig dag: det har varit krokodiltårar och röda ögon varvat med snäsiga svar och rumsutstormningar. Det har varit en sådan där dag man önskar att man hade någon som förstod omkring sig, någon som visste vad det är som tarvar illa, någon som vet med sig hur fel det är att fråga hur det är. Jag saknar det där sociala spindelnätet jag hade där hemma hos er förfärligt mycket ibland. Det där när man kunde broadcasta ut ett ping efter en kram och faktiskt få en handfull erbjudanden med bara ett par sekunders svar och ett par av erbjudandena alltid fanns i huset, nära till hands. Att jag skulle sakna det visste jag ju redan när jag fyttade hit, så jag vet inte riktigt varför jag sitter här och gnäller. Men, varför ska man hymla? Jag saknar någon som känner mig.
Någon som kan förklara för mig hur livet funkar och hur jag funkar med det, för sådana här dagar har jag rent ut sagt ingen aning. Kan man till exempel gå vidare utan att förlåta någon? Och kan man förlåta någon, men ändå fastna i vinkelvolten och inte kunna gå vidare? Det har jag funderat och gråtit över idag, det varvat med Sambaproblem i Danbury, WINS-frågor från San Fran, drivrutinsjakt, maskininventering och telefonsamtal med min favoritsäljare nummer ett. Jag har fortfarande inget svar, jag är inte ens så nära att jag kan formulera några tankar om det här på pappret.
Kan ni kanske hjälpa mig på traven, ni kloka människor där ute?
Idag var vi och hämtade bilen, det var inte helt problemfritt eftersom jag hade fått för mig att jag kunde betala resterande belopp med mitt bankkort vilket visade sig vara fel. Väldigt fel.
Ponteliten och jag fick snabbt jaga fram en bank som gav mig en slags lapp med pengar i som jag fortfarande inte riktigt förstår hur den funkar. Men, just i sådana lägen uppskattar man Amerikanarna för deras liberala öppettider, kan ni tänka er något så vansinnigt som en bank som har öppet till klockan sex? Jag frågar mig: Vad gör de inte i amerikanska banker efter klockan tre?
Än så länge har inget i eller runt bilen sprängts, så jag är mäkta nöjd med mitt val. Har jag sagt att det är en GT? Med massor med Motor? Som Brummar väldigt om man vill?
Rovligt!
Livsfarligt!
Det är mycket med trafiken.
Jag vill bara säga det.
Nu har jag en sådan där observation att rapportera igen. Det är väl inte bara en observation, det är minst lika mycket en fråga. Ett rop på hjälp. Alla ni där borta: min långväga hjärntrust, alla mina vänner med de miljonerna högskolepoäng och eonerna av livserfarenhet, ni som är lyckliga ägare till sunt förnuft och en förmåga till kritiskt tänkande - Hjälp mig. Varje dag på väg hem från jobbet tar jag mig igenom ett par korsningar som varje gång gör mig ömsom irriterad och ömsom fascinerad. Den ena är oftast upphov till minst det sista, lite beroende på trafiken är den det första också och lite beroende på hur mycket av det första jag känner kommer korsning nummer två liksom bara halka med i de allmänt upprörda känslorna och få lite ovett den med. Hänger ni med? Nej, jag tänkte nästan det.
Så här ser den första ut:
Som ni alla vet, är det jag som är den blå bilen. Situationen är alltså som följer: En fyrvägskorsning med tre stoppskyltar och en ostoppad påfart. Hur klokt är det? Här i Usa betyder stopp att man stannar och släpper fram eventuella fordon som kommit fram före en, det är som en väldigt stark väjningsplikt i kombination med någon slags blixtlåsteknik, eller vad det nu heter, man åker i den ordning man kommer fram till stopplinjen, helt enkelt, kom ihåg att göra en symboliskt halvhalt först bara. Men, i det här fallet har vi alltså ett läge när tre påfarter alltid måste stanna för den fjärde vilket gör att det infaller ett dödligt och förvirrat stillestånd när väl kusten är klar för de tre bilarna som har stannat i korsningen, för ingen kommer ihåg vem det var som kom fram först och ingen vågar lita på att de andra kommer ihåg det som de själva kom ihåg. Jag vet inte hur många gånger som vi har stått där, jag och en handfull andra bilister, i väntan på att någon ska komma ihåg något. Vad som helst. Till slut ger vi alla upp och försöker ta något slags initiativ, eftersom vi alla går på ungefär samma otålighetsklocka hamnar vi gärna där samtidigt, vilket gör att alla tre börjar köra ungefär, precis i samma sekund och därmed initierar ett litet lokalt, men effektivt trafikkaos som bara upphävs med ett ivrigt gasande och bromsande, frenetiskt vinkande och en himla massa irriterande ögonkontakt. Det är viktigt med ögonkontakt i trafiken, man kan tydligen undvika missförstånd, har jag lärt mig. Synd att de dära skyltarna gör oss alla så ohemult förståndslösa innan dess bara.
Jag är övertygad om att all galenskap i Usa finns av en anledning, den är inte slumpmässig på något sätt, utan ytterst beräknad och medveten. Den som kan komma på bakgrunden till just den här galenskapen kan gärna ta och berätta den för mig ity jag gärna skulle veta vad som kan ha hänt här. Fina priser finns att hämta.
Den andra korsningen är inte i närheten så underlig utan mest en mindre variation på samma tema: Trevägskorsning med två stoppskyltar. Det är sällan jag råkar ut för konstigheter där men den får mest ovett av bara farten när jag varit med om kaoset i den första. Det är lite som om korsning nummer ett har parat sig med något litet men ganska trafikvänligt, typ ett rödljus eller en refug, och skapat den andra och på så sätt satt till värden något som inte är fullt så galet men ändå inte riktigt trafikmässigt vettigt. Ibland undrar jag om det kanske är så att man någon gång för länge sedan beställde lite för många stoppskyltar från FN, eller var det nu är man beställer dem från, och sedan i ett gonblick av snålhet bara kände sig tvungen att ställa ut dem. Milford blev tilldelad en 5000 skyltar, minst, och var tvungen att använda dem, därav det vansinne som är min väg hem idag.
Nu ska jag vara ärlig och ge de Amerikanska trafikreglerna lite cred också, de har ett par bra saker som jag kommer sakna hemma. En av dem är att köra lagligt mot rött, till exempel. I de flesta korsningarna får man köra mot rött när man ska svänga till höger vilket är jättesmart. Jättesmart så länga man ser sig för, vill säga.
Fortfarande bakis av gårdagens stora shoppinginsatser sitter jag här: otvättad och med träningskläder på, ity jag ska ut och springa snart. Vilken minut som helst, faktiskt. Säkert. Jag ska bara dricka upp vinet och äta en chokladbit till, sedan är jag redo att möta regnet och mörkret med starka, friska steg. Eller inte alls, när jag tänker närmare på saken. Jag tror jag har varit duktig nog ändå idag.
Idag har jag städat ur den fula Forrden och packat fram min kanariegula dammsugare för att äntligen attackera resterna av julgranen, idag åkte faktiskt julen ut-ut-ut. Det har varit en ensam men för ovanlighetens skull skön söndag fylld med "How are you":s från grannar som fascinerat tittade på mig när de gick förbi mig och tråkbilen som slogs för att få ut allt skräp jag hunnit fylla den med de senaste månaderna och telefonsamtal hem till Sverige. Jag har pratat med föräldrarna, systern och han pojken i Norrköping en stund, inget viktigt har sagts men icke förty har jag pratat med folk som är normalare än många andra (ja, så även du, Lillstrumpan).
En ganska okej dag. Helt otroligt händelselös, men bra.
Tack och hej, leverpastej.
Nu är jag liksom sådan där bilägare ändå och jag är glad och lite rädd för nu har jag köpt min första begagnade bil och jag har gjort det på ett ganska ovetenskapligt sätt. Så här gjorde jag:
Bra, va? Hur man egentligen ska göra vet jag fortfarande inte riktigt, jag antar lite att det är här den där chauffören (Hrm!) skulle ha gjort sitt jobb, men eftersom han fortfarande inte dykt upp så fick jag helt enkelt ta saken i egna händer. Huruvida det var så värst lyckat eller inte får vi helt enkelt låta framtiden utvisa, då jag inte har någon garanti på den Lilla, Snabba och Vackra Blå hoppas jag att den inte ska sprängas direkt, eller så.
Min bil är nu iallafall lite argt metallic-himmelsblå och härstammar från Asien någonstans. Dess Mamma var en Misubishi Ecipse och dess Pappa var en Mistubishi Eclipse vilket gör att även den är en Mitsubichi Eclipse. Pontus försökte länge förklara för mig att det nog var en Masda RX-8 jag skulle ha men det är så svårt att få fram en sådan när man parar just Mitsubishi Eclipsar. Den föddes 2001 och har gått alldeles för många mil för att jag ska vilja tänka på det mer än nödvändigt. På insidan är den opraktiskt ljus och lädrig och har en massa spakar och sånt, dessutom har den ett litet baksäte där man kan lägga Marinor och Mammor och andra saker som börjar på M. På utsidan har den lampor, en spoiler och en massa andra braatthasaker. I magen har den en 3-liters motor med cylindrar och annat som jag är övertygad att det är viktigt och bakom ratten har den alldeles strax mig. I mina ögon en helt perfekt bil.
Se!
PS. Pontus tycker den har tjejig färg. Han har fel.
PSS. Mia hävdade att det var en Missubishi Amir. Det tyckte jag var kul och bättre än Eclipse.
Min Mamma har sagt ett par saker till mig i sina (och mina) dar som har fastnat så där riktigt hårt att man inte kan blil av med dem hur mycket man än skrubbar och nöter och hur många slag i huvudet man än råkar få när man slåss i all välmening. Mamma har, som mammor ofta gör och bör, sagt massor med bra saker men där en del bara faller platt till marken och skyfflas undan så finns det en handfull med sanningar som det alltid är gott att påminna sig om. Ta till exempel den om att "Ja, man kan alltid önska sig." Ett uttalande som ganska ofta dök upp runt Jul och gärna följdes upp med en suck när det, som vanligt, stod "Häst" överst på önskelistan signerad Chotte. Jag fick aldrig någon häst men jag blev väldigt bra på att önska, och säg mig hur trist livet skulle vara om man inte fick eller för den delen hade ork att önska sig något alls. Eftersom det är bra att önska sig saker ska jag nu humorera Kristian lite i hans önskan om ett inlägg om Pannkakor och Snö, för det har han önskat sig.
Hmm...
Eller...
Nja...
Någon snö har jag inte direkt sett till sedan jag flyttade hit. Inte ens i form av knark. Och pannkakor regnar det inte direkt av heller. Jag har fått pannkakor av P&L några gånger som helgbrunch förstås.
Äsch! Nu går jag och lägger mig. Kan någon annan önska sig något, gärna något enklare?
Imorgon ska jag visst träffa den där tränaren igen, han som jag skrev om i förra veckan men sedan glömde att rapportera tillbaka om bara för att DMV kom ivägen och ställde till det lite för mig, och min kropp har redan börjat ojja sig lite förfärat.
Tränaren heter Jay och är helt otroligt pigg och glad och liten och 34 och luktar kokos och pratar och tittar och funderar och säger "Ten seconds left!" alldeles för ofta. Vi har träffats två gånger, imorgon blir den tredje, redan och jag måste säga att även om han kör med mig så att jag nästan blir spyfärdig så är jag lite småförtjust. Ett helt nytt ordspråk kommer här från Chottes Ordlåda: "Jag älskar den som agar mig", redan ett klassikeruttalande här i Milford, faktiskt. Vi kör mycket basövningar av slag som jag gillar skarpt: benböj, utfall och armhävningar, sådant där som aldrig blir omodernt till skillnad från BodyCombat, NIA och Pilates och andra flugor. Ofta lägger han på lite kul fnurror på det hela så att jag får träna balans eller uthållighet samtidigt och herrejistanes vad kul det är. Dumt att han ska ha betalt, bara.
Vissa dagar är längre än andra och vissa dagar är långa på ett helt annat sätt än andra.
Idag är det tisdag i ungefär en timme till och den här tisdagen har varit fruktansvärt lång, den började tidigt, fortsatte lite slentrianmässigt, tog ett varv eller två runt en smärre evighet och har nu envisats klart. Jag har varit på fötterna i 16.5 timmar och inte varit ledig en enda av dem. Visst, jag har gjort bra saker som att leka med trånaren, äta mat, sjunga på toa och sjunga i roliga kören men nu är jag ganska trött om inte bara tassarna utan även om alla möjliga andra kroppsdelar och funktionscentra; ögonen ser en drygt halv gång extra, skallen är fylld av återställningstecken och gasfoten som var tung mot gaspedalen och vilar nu under täcket för den har redan somnat.
Den här dagen står i stark kontrast till helgen som innehöll ett par riktigt långa dagar. Hopplöst långa dagar. Dagar där klockan sniglade sig fram och tickade fram minut efter minut med förlamad overksamhet och suckande tristess, minuter som långsamt närmade sig en befriande tvåsiffrighet där man till slut fick gömma sig bland befriande, förgängliga drömmar och tänka "Vad skönt att den tog slut till slut, Dagen."
Jag vet att jag tycker bäst om tisdagarna just nu, de hektiska dagarna som går och går och aldrig kommer till dörren. Den andra sorten kan gott hålla till vid någon annans hus.
Tänk, man lär sig nya saker varje dag. Idag har jag lärt mig hur korkat det är att bära ut julgranen när man fortfarande inte äger en dammsugare. Min teori var att det skulle vara en dålig idé och nu har jag bevisat den. Hepp! Men, man får bort förvånansvärt mycket barr med bara en sopborste.
Tack Frida för den fina boken, den dök upp och överraskade mig i lördags. Jag ska snart bli modig och frivol igen så att jag kan ta tag i lite av allt det roliga den bjuder.
Tack Marina och Rikard för det fina smycket, gissa om jag var fundersam över vem paketet var från när jag fick det. Någon oläsbar Johan stod det nämligen på tullappen och jag undrade länge och väl vem det kunde vara från innan jag till slut gav upp och tittade efter.
Jag har tittat på bil.
... som fyller 100 idag!
Hurra för den och hurra för oss!
I couldn't have done it without you.
Ja, vad ska man säga. Jag har alltså lyckats skriva hundra inlägg så här långt; en hel del av dem värdelösa, några marginellt underhållande, ett par parior och en handfull jag är stolt över. Jag känner stort ansvar för Strykfritt och gentemot mina trogna läsare (Hej Mamma!) och jag vågar knappt lägga ner pennan eftersom jag vet att det antagligen kommer oroa en del av er (Hej Mamma!) så jag fortsätter att med mitt regelbundna, nattliga fabulerande i hopp om att fortsätta hålla kontakten med er där hemma. Dessutom är det så rysligt roligt att se era kommentarer och små hejjarop från alla håll och kanter, de är välkomna allihopa. Och Kristian, man får kommentera hur man vill, hur långt man vill och om vad man vill. Vad ni än skriver så läser jag det med ett leende på läpparna, en varm tanke i magen och en trygg vetskap om att ni faktiskt finns, fastän jag inte är där för att titta till er regelbundet.
Ibland är det svårt att komma på vad jag ska skriva om, vad som kan intressera och underhålla, vad som kan vara värt att lägga tid och kraft på och framför allt att sålla fram det jag tror mig vilja komma ihåg sedan, när jag uppnår någon slags gammeldom så småningom. Vardagen är grå och tråkig och repetitiv här med och ibland är det ruskigt svårt att hitta något guldkantat eller ens argt att sätta på pränt. Men, när det väl händer, när verkligheten är värd att skriva om eller när den är så irriterande att man måste skriva av sig lite, då är det här stället ett av de bästa jag vet. När man behöver sympatier eller när man känner sig ensam, när man behöver dela med sig av galenskaper eller skvallra, när man behöver påminna sig eller bara glömma. Då är det hit jag går.
Glad Söndag, allihopa.
Kram, Chottlips
Det har varit tokigt varmt här idag, säkert upp mot en 17 grader. Jag var ute och joggade och fick snabbt inse att jag klätt mig alldeles för varmt och fick glatt börja strippa av mig underställströjan mitt på en bit väg till många förbipasserandes stora förtjusning. Det var strålande ute i vilket fall som helst men det känns så fel att jag har svårt att njuta av vädret. Det är något ruttet med det här vädret och det gör mig nervös. Man ska inte kunna gå barfota i januari och man ska inte kunna sitta i bara ett linne ute på verandan och läsa en bok. Det är fel! Fel, fel, fel...
Jag har som sagt kollegor som, likt George Bush Jr, inte tror på växthuseffekten. Undrar om jag ska köpa hattar till dem redan nu som de kan börja småtugga på, för jag misstänker tyvärr att de har fel. Fel, fel, fel...
Under tiden gör det här mig lite illa till mods.
Idag tröttnade jag officiellt.
Runt tvåsnåret kastade jag ner telefonluren och grät arga, frustrerade och snörvliga tårar på tangentbordet. Jag sa till mig själv att nu får det räcka, nu ringer jag Torbjörn Kronander och ber honom ta hem mig för mer av de här knasiga knäppskallarna klarar jag inte av. Det får räcka, jag är trött, trasig och kaputt. Redo för retur. Jag ger upp, jag vill inte mer.
Efter ett par minuter sinade dock tårarna, för inte ens ett läckande såll som undertecknad kan gråta hur länge som helst, och jag samlade ihop mig lite. Andades djupt, smet ut på toaletten och baddade ett ganska pluffsigt ansikte. Hämtade sedan kraft hos Linda för att slutligen packa ihop mina saker, säga hej till Pontus och fara iväg till DMV för fjuttinittonde gången för att återigen ansöka om att få köra upp för ett amerikanskt körkort.
Nu är 40 nya dollar betalda, jag har köat den erforderliga timmen och jag har blidkat både män och kvinnor med hundvalpsögon och nu sitter jag äntligen här med ett riktigt kvitto där det står var jag ska köra upp och när. En seger? Nej, ett nederlag känns det som. Jag är trött och stressad och hela den här trafikhistorien ger mig ont i magen när jag tänker på saken. Mest av allt vill jag krypa ner i sängen och inte kravla ut igen förrän kanske i maj 2008 lagom för att hjälpa till med att packa ihop alla mina saker igen.
Pontus och Linda skrapade ihop mig och såg till att mata mig lite med Tacopaj och whiskey, "Kom hit så får vi laga lite" sa de, "Du är ju ledsen och bitter och då gillar vi dig bäst". Då kom jag. Sedan somnade de i soffan båda två så jag tog mig hem igen ganska tidigt.
Usa gör en utpumpad, det är bara att inse det.
Idag blev jag upplockad av en personlig tränare när jag var på gymmet. En personlig tränare är inte alls samma sak som en personlig trånare som jag råkade skriva först fast jag hade kunnat tänka mig att skaffa mig en sådan också. En liten en som suktar och beundrar så där lite hanterbart och lagom och som man kan ha i väskan och packa fram när man känner sig lite extra avhyvlad och tilltuffsad. Men, nej, jag har ingen personlig trånare så jag kan lika gärna sluta fundera på det för så besuktad blir jag ändå inte. Besuktad är för övrigt väldigt lätt att skriva fel så att det blir befruktad och då blir föregående mening ganska uppenbar och kanske hamnar under någon censurmyndighets lupp om vi inte aktar oss.
Jaja. Imorgon ska jag iallafall träna under överinseende av någon som har en magisterexamen i biomechanics och något annat. Ska man ha en tränare ska man väl ha en som har ett diplom, tycker jag. Okej, jag kollade inte om diplomet var från ett internetuniversitet men jag är ändå blåögd så det är väl ingen som är överraskad. Jag är skeptisk men det var gratis och gratis är gott och dessutom ska man ju prova allt en gång också. Det jag har sett av andras sessioner med sina tränare är att tränarna är några slags servicepersonal i gympakläder, de ställer in maskiner och hämtar vikter och puffar lite och deras kunder bara gör saker och jag gillar det inte. Jag vill ju vara med och bestämma och kommentera och fixa och föreslå, inte bli servad med allt på silverfat heller. Men, nu har jag bokat en tid så nu ska jag gå dit, begära att han piskar mig lite och se vad han gör då. Spännande...
Första dagen på året regnade det. Det regnade och regnade och regnade och sedan regnade det lite till. Det slutade regna ett tag på eftermiddagen, bara för att börja igen.
När det regnar här så gör det det noggrant och omsorgsfullt har jag börjat lära mig.
Eftersom bilen var på villovägar hemma hos P&L sedan nyårsfirandet fick jag i måndags sålunda sätta på mig mina klarröda gummistövlar, trotjänarhaglöfsjackan och mullemössan för att plaska bort och hämta vidundret framåt eftermiddagen. Man kan bara vänta på uppehåll i fem timmar innan man ger upp hävdar jag, som den otåliga själ jag är. Under mitt gående, skuttande och stundoma vadande träffade jag på ett, i de här krokarna, stycke ovanlig natur som jag stannade och betraktade. Mitt på trottoaren låg ett av mina favoritdjur i hela världen, nämligen en daggmask, och såg sådär tokblöt och eländig ut som bara en daggmask mitt i en vattenpöl kan se ut. Jag hittade en pinne (för ja, jag är lite rädd för maskarna också) och fiskade upp honom och blev glatt överraskad när han fortfarande krullade ihop sig lite för mig. Jag släppte ner honom på en bit gräsmatta en bit bort och jag hoppas att han hade vett att hålla sig där så han inte kravlade sig ut på gatan där bilarna bor. När jag gick vidare insåg jag helt plötsligt att det där faktiskt var den första masken jag sett sedan jag flyttade hit och detta har gjort att jag funderat lite.
Jag har funderat lite på att jag kör mycket bil vilket kanske gör att jag missar många maskar, men det skrev jag ju om igår så det ska jag inte raljera mer om den här veckan.
Sedan funderade jag lite på att det kanske är så att när maskarna inte kommer upp till ytan på jorden för det finns så mycket asfalt här. Tanken på hur många maskar som måste dö drunkningsdöden av och/eller fick hjärnskakning av alla krockar med asfalten gjorde mig dock så upprörd att jag ganska snart fick sluta tänka på det viset.
Sedan tänkte jag på att det bara regnat mycket vid ett par tillfällen sedan jag flyttat hit, annars har det varit väldigt torrt, vilket inte borgar för de bästa maskspaningsomständigheterna.
Efter det kom jag på att maskbristen kanske har att göra med varför det finns så mycket skräp i USA. Jag menar, det är ju maskarna som vänder ner och om på allt i marken och utan dem kommer skiten aldrig att vändas ner.
Jag hann med att tänka en hel del andra saker med men de sparar jag till en helt annan regnig dag.
Som den aspirerande IT-miljonärska jag är har jag ikväll råkat tänka på att en slags miljonär är jag nog redan. Nästan, iallafall.
Det är milen jag tänker på, jag är en slags mil-miljonär. Jag misstänker starkt att det är tokigt mycket roligare att vara IT-miljonär, men då devisen på sistone är att "man ska vara himla glad över minsta lilla för det finns en risk att det inte blir roligare" tar man vara på detta spirande miljonärsskap och ser till att odla det. Många bäckar små blir snart en stor bensinräkning, som vi brukar säga här i Amerikat.
Jag har inte räknat på det men det känns redan nu, på mitt tre månadersjubileum på nya jobbet, som om jag kör någonsin mer än vad jag gjort förut, till och med mer än när Spex-bilen fanns. Jag kör till och från jobbet varje dag, jag kör och handlar, jag kör till två körer, jag kör till flygplatser, tågstationer och kamrater, jag gör inte så mycket mer än kör. Kör och jobbar. Idag gick jag upp strax efter klockan sex, var ute genom dörren halv sju, körde lite, var på gymmet strax innan sju, skuttade omkring där till åtta, körde lite, jobbade till strax efter sex, bilade hem, åt en smörgås, kastade mig ut i bilen, for på körövning mellan halv åtta och tio, körde lite, kom hem halv elva, försökte jobba lite, blev utskälld av Pontus för att jag var korkad som ens tänkte tanken och nu har jag mer eller mindre gett upp och ska väl sova.
Vad gäller körandet har jag för övrigt redan lagt mig till med ett småamerikanskt sätt att upföra mig på vägarna; jag kör gärna väldigt nära folk så att ingen annan ska tränga sig före mig på vägen, jag kör sedelärande ryckigt så att jag hela tiden kan ligga kloss intill den framför så att ingen kan trängas, jag kör glatt in i de minsta av luckor när jag själv vill tränga mig lite och jag småslirar förbi alla stoppskyltarna för det är så jobbigt att stanna helt och det är för övrigt ingen annan som gör det. Jag är inte så korkad och olärbar som jag trodde ändå, vilken tur.
Vilken tur att jag inte känner några trafiklärare... Eller, det gör jag ju! *panik*
Gårdagskvällen finns dokumenterad här. Vi hade en trevlig om än något sömnig nyårsafton inne på Manhattan tillsammans med andra firande uppstassade och tillblingade människor. Att röra sig på Manhattan på nyårskvällen var inte något jag skulle beskriva som vare sig njutningsbart eller enkelt efteresom hela stadens poliskår var på plats och i tjänst och för att ha något att göra vaktade de avspärrningar. Det var avspärrat lite var som helst och lite hur som helst in mot Broadway och Times Square och vi fick finna oss i att stå och titta på vår restaurang från kanske 80 meter utan att komma åt den utan att gå runt ett par gator och avenyer för att komma fram till en öppning i alla staketen som var uppsatta. Ett tag trodde jag inte att vi skulle bli insläppte eftersom vi inte hade med oss något bevis på att vi faktiskt hade reservationer till restaurangen i fråga trots allt. Vansinnigt var bara förnamnet.
Väl framme fick vi smaka på mycken och god mat, det var en himla massa rätter (aperitif, förrätt, sallad, huvudrätt och dessert) och jag fick smaka en del saker som jag inte tror jag provat förut, nämligen vaktelägg och fasan. Båda två gillades.
Idag har jag mest snubblat omkring lite lagom i lägenheten, trött och smått avig och med skavsår på ena tassen. Dessutom har det regnat precis hela dagen så världen har inte precis uppmuntrat en att vara aktiv. Jag sov länge, puttrade runt på internet, sov lite till, stickade, pratade med syster, pratade med Magnus Carlsson, hämtade bilen hos P&L, åkte och handlade lite mat och nu sitter jag här efter att ha satt i mig en middag av pasta och sås och lite kakdegsglass till efterrätt. Om den här dagen sätter tonen för resten av 2007 kan Magnus C förvänta sig att få in reklamationshandlingarna ganska snabbt.
