Härom dagen pratade jag med Trånaren om min trötthet, jag är nämligen så fysiskt trött nu för tiden, jag orkar ingenting. Att springa mer än tio minuter är en ren kamp, att bära saker eller att gå i trappor får mig att tappa andan, till och med att gå är jobbigt. Han frågade mig om mina matvanor och huruvida jag var stressad och visst är jag väl stressad men vem är väl inte det? Sedan mitt avdelningsbyte känner jag att jag jobbar mer effektivt, mycket för att jag är livrädd för att bli någon slags sekreterare till mina högljudda, manliga kollegor och mycket för att energin i den nya gruppen faktiskt är positivare. Det där är väl både bra och dåligt, positiv energi är smittande och drivande men oro kan, som alla vet, ha en ganska obehaglig och sugande effekt på en när den sitter i länge.
Det hela tog iallafall ett ganska kraftfullt uttryck när jag i bilen på väg till jobbet rätt och slätt började gråta över tanken på att få åka hem; två veckor hemma, en hel vecka med semester, flera dagar utan kontor, tid med kamrater och en massa tid i egen takt som hägrar strax bortom månadshorisonten.
Det är inte alls så att jag mår dåligt här, det är snarare så att jag mår riktigt bra. Så klart att jag saknar er allihopa. Jag saknar Marina med klokskaperna och väldoften, Magnus med världens bästa humör, en Frida med silltårta och lugna ögon och en annan Frida med raka, snabba svar. Rikard med vänliga ögon, Patrik med flygigt hår och tankfullhet, Mammor med snälla händer och Pappor med lugn röst. Mattias med fyndigheter och Mia med hemmlighet (som i hemma), Bärlebäckar med sena middagar och Niklas med mitt-i-veckan-skavanker. Syskon som kommer ihåg, en stillsam Kagnus, Lars buller och Kristians tankvärdheter och stora hjärta. Jag saknar Mimmi med hennes varma glädje. Och Jakob med sin vindliga hjärna.
Alla. Till och med dem som jag säkert inte ska sakna.
Det är sånt man tänker mycket på när man är trött.
