Paus

Vi tar lite paus i allvaret och gör en iakttagelse istället.

Jag hade en gästdiskare i helgen, han var snäll och diskade vad som kan betraktas som en mindre busslast med smutsiga tallrikar och glas medans jag villade runt i lägenheten, var i vägen och gjorde kaffe. När mitt lilla diskställ var fullt gav han upp och tog ett par steg tillbaka och då såg jag vad han hade gjort:

Han hade stoppat alla besticken upp och ner i bestickkorgen, upp och ner som i att alla skaften stod uppåt medan taggar och eggar stod neråt. Fel håll, helt enkelt. Jag har sett andra som gör så och jag frågar nu, varför gör ni så? Det finns ingen rim eller reson till tilltaget; det blir trängre i korgen och den viktiga änden på besticken får stå i vätan längre och mögliga gafflar kan inte vara goda. Varför? Nå?

Det är lite som det här med julgransbelysningen jag tvingas gå igenom varje jul. Alla normala människor sätter på julgransljusen efter pryttlarna och hjärtana men innan glittret, det blir bäst så, det vet man ju. Konstigt nog är det i princip bara jag och min familj som är normala dagarna precis före jul, jag brukar skylla på högtidsstress hos er andra. Hur jag ska förklara bestickproblemet vet jag inte, det verkar inte kunna gå att skylla på varken helger eller högtider utan snarare vara ett åretruntproblem. Tankar och kommentarer, någon?

I kväll har himlen ingen skrud

Krama någon du tycker om idag. Krama någon du inte känner.
Säg något snällt.
Gråt gärna och om du vill och kan, kan du prova att le genom tårarna.
Skapa en liten pöl av gråt på ditt skrivbord. Doppa fötterna i den.
Svär åt en dator men förlåt den för dess dumheter.
Svär åt allt möjligt. Strunta i att förlåta. Var bitter. Och arg.
Uppskatta regnet.
Håll i något som är tungt. Känn dig tung. Håll i dig själv.
Förstå att orden inte alltid räcker till men att tankar kan resa väldigt långt. Särskilt de varma, de lyfter lika lätt som varm luft stiger.

Kom ihåg något Karin Boye skrev som du föll för när du var tonåring:

I kväll har himlen ingen skrud.
Han huttrar naken.
Och aldrig såg jag förr hans blick
så alltför vaken.

Säg, när du somnar in i kväll:
En dag är vunnen.
På vägen där man mister allt
en rast är hunnen.

Så skall du leva dag för dag
och ständigt mista,
och ändå vilja vara kvar
in i det sista.

Så skall du finna livet starkt,
som orkar brinna.
Så skall vart miste bli en vinst --
ty du skall hinna

allt längre mot den livets grund,
som fött dig naken
och bortom alla drömmars svek
är själva saken --

tills i ditt största mistes stund
din själ förbrunnen
går till de släckta ljusens stad.
En dag är vunnen.

Till

Säg det bara, så gör jag allt jag kan. Jag skickar syster, mamma och pappa till er, jag kommer över själv om det behövs.

Säg bara till.

Världen är inte rättvis och just nu skickar jag så varma och starka tankar jag bara kan till två stycken fina i en bil på väg till Skåne.

Les vrais, vrais gentilhommes

Jag susade med berått mod ut genom dörren, hjälpt av gravitationen, en smal trappa och en något överfylld tvättkorg som lite halvt om halvt glidit ur mitt grepp, nästan rakt i famnen på min genomrare granne och hans kompis som stod på trottoaren utanför. Det är den där grannen till vänster (om man står vid Amir och tittar på mitt hus) som brukar påminna mig att inte glömma nycklarna i dörren eller låta ljuset stå på i bilen allt för ofta.

Han, ja.

När jag ovigt dumpat tvättkorgen på verandan och hej-hej:at jovialt men stressat kastade jag mig upp för att göra om operationen med en än större börda när grabbarna där ute fick mål i mun och hojtade:

- Hey Char, let us do this for ya! This is heavy stuff you have here!

Sedan släpade den ene ner den första lasten till bilen och bråkade in den i framsätet medan den andra trampade in i lägenheten och balanserade ner nästa lass. Jag var fullt sysselsatt med att protestera lite mjäkigt och förvånat titta på.

- You sure you don't want to borrow my truck!

hojtade sedan grannen roat innan jag tackade in excess och körde därifrån, glatt vinkande genom soltaket.

Tankspridd

När man råkar missa att stanna vid sitt hus både en och två gånger på en dag, ja till och med på en och samma resa hem, då vet man att man har alldeles för mycket tankar i huvudet.

Jag tyckte det var ett bra mätetal.

Jobbigt

Igår när jag var ute och sprang på lunchen var det 25 grader och nästan för varmt för att jag skulle orka runt mitt varv.

Gud vad jobbigt det är med sommar!

Om att jobba hemifrån

Jag kan jobba hemifrån ibland. Det är störtskönt, man behöver inte duscha eller klä på sig eller borsta tänderna och man kan sitta i soffan med en filt istället för vid ett skrivbord i ett dragigt kontor.

Ta som exempel just den här veckan, jag har 160 sidor viktig RFP (Request for Proposal, ett enda långt och mardrömsframkallande frågeformulär som ofta inleder en inköpsprocess) att färdigställa men väldigt svårt att få lugn och ro att skriva ihop all min säljighet varpå jag i morse bslutade mig för att sitta hemma i soffan och fundera på alla problem som just mitt PACS kan lösa. Jättemånga saker.

Jag är, efter en fokuserad insats idag, 50 sidor längre fram och helt plötsligt tillbaka där jag skulle vara rent planeringsmässigt. Dessuotm har jag ätit ett kiloton med choklad och sprungit bort till Linda för ett snabbt lunchprat mitt på dagen.

Jag trodde inte det var möjligt, men jag kan tydligen jobba effektivt hemifrån.

Trasigt

Min lägenhet är trasig, den har Lars, Mia- och Juliaformade hål i sig. Dessutom står det flera tomma sängar och häckar här och i duschen finns det för många schampooflaskor kvar. Och så är disken onaturligt diskad. Det står ovanligt många små, rosa yoghurtar kvar i kylskåpet, likt en flock vilsna kor, och bredvid dem bräker geten från i helgen eländigt och ensamt efter sina ägare.

Vart felanmäler man sånt här? Vilken sorts hantverkare kommer jag behöva? Kommer de vilja börja laga lägenheten så där ogudligt tidigt som alla hantverkare vill? Kommer de ta av sig skorna? Täcks det här av hemförsäkringen?

Kom tillbaka!

Tio för de stora

Och fem för de små.

Get

Vi gillar getost, se bara på de senaste dagarnas prestation:

• Torsdag - Mia: Get i sallad med Anjoupäron och valnötter.
• Fredag - Mia: Get i potatisbakelse, Charlotte: Get i ravioli.
• Lördag - Mia: Get i sallad med jordgubbar och kanderade valnötter, Alla: Grillad get och honung på vitt bröd.

Jag undrar hur vi ska laga till söndagsgeten, om ni har några förslag är det bara att hojta till. Och ja, så klart att vi måste ha oss en get imorgon, hur skulle det annars se ut?

Vägen hem

Det relativa kan vara bra fantastiskt, speciellt när det tog oss fyra tolv timmar att resa de knappa fyra timmarna hem. Relativt sett är tolv timmar på knappa fyra ganska orelativt, men det är sånt som händer när man måste stanna för karusellåkning, glassätning och havskikning lite varstans på vägen. När man dessutom måste stanna för att leka på Outlet framåt kvällningen blir det lätt så att tiden flyger sin kos.

Nu är vi hemma igen, med trötta men glada sinnen, en ny, läcker dräkt som sitter som en andra hud och en biljon nya minnen och skratt inbrända i vårt grumliga gråa. Har jag sagt att jag är nöjd?

Semester

Jag röstar för längre semester, fler vänner, mer mat, roligare spel, gladare barn, piggare ben, soligare sol, hårdare kramar, blåare himmel, charmigare servitörer, godare vin, kortare kjolar, varmare vindar, vanvettigare skratt, och vitare vitt.

Tänk att det behövs så lite, exakt tre snälla själar, för att man ska luta sig tillbaka och skratta lite mer åt verkligheten. Det finns bilder här.

And we'd like to keep her

Barn är bra saker och Julia, hon är en av de bästa sakerna som finns, det är dumt att inte alla har läst memo:t om det riktigt än.

Mia, Lars, Julia och jag kom fram till Martha's Vineyard runt fyrasnåret, lite trötta efter ett par timmar i bilen men med solsken i huden och Showder i magen, generellt sett väldigt nöjda med andra ord. Martha's Vineyard är en liten turistfälleö som ligger strax norr om Providence, RI vilket ligger ungefär två timmar i bil norr om Milford. Punkt ett på vår plan för dagen var att ta in på det lilla Bed & Breakfast i Edgartown vi bokat rum på dagen innan, ett med rosor och brysselspets en masse om deras hemsida talat sanning. Ön är väldigt liten och enkel att navigera (speciellt om man har en GPS) och väl framme på plats möttes vi av en ganska besvärad, medelålders man som förklarade att "vi aldrig sagt att vi var tre vuxna och ETT BARN". Han sa precis så där, "ETT BARN", som om Juliafinan var någon slags abominabelt monster vi släppt in i hans rostapetserade himmelrike.

Och det var väldigt rosenmönstrat.

Under flera minuter var förvirringen mer eller mindre total, hotellägaren svettades på läppen och sa att ingen nämnt ett barn under bokningsförfarandet, jag sa att vi visst råkat nämna den där lilla och att jo, vi var intresserade av att behålla henne. Efter en stunds oj:ande besinnade sig den nervöse mannen och hjälpte oss hitta en mer barnvänlig plats att hysa in oss på (ett med snäll receptionissa, ritblock och eftermiddagste) så nu är allt bra igen. Vi har kvar alla barn vi kom med, har någonstans att bo och dessutom är alla mätta och glada.

Antalet sovar = 0

Det är livsfarligt tidigt i Charlotte och jag är förfärligt sömnig fortfarande. Men, flygplan är tydligen morgontidiga av sig här, så det är bara att anpassa sig och vara glad, jag kommer ju hem tidigare än beräknat trots allt. Dessutom har jag ett par små och stora som väntar på mig där hemma och bättre än så kan det nästan inte bli. Den allra minsta har tydligen räknat ner "antalet sovar" inför min återkomst och om inte det är smickrande vet jag inte vad jag ska bli smickrad av längre.

Det vackra folket

Jag är i Charlotte i North Carolina den här veckan, det är mässa och hepp, hårviftning och stora, bländande leenden mest hela dagarna. Och så ont i fötterna förstås.

I och med den här resan tror jag mig ha funnit var USA gömmer alla sina vackra människor, det är här i Carolinerna de är. Det dräller av blonda, välklädda, faststjärtade och välfönade kvinnor och långa, ståtliga och vältränade män. Jag bor på fint hotell mitt inne i smeten och gymmet som vi hotellbesökare kan besöka är ett stort, kommersiellt gym i samma hus som hotellet, det är dit alla de här vackra människorna flockas för att svettas, svarva och ragga. På gymmets övervåning går det ett uppängt löpspår runt, runt, med utsikt över havet av cyklande, gående och i övrigt motionerande människorna. Där sprang jag i hela 45 minuter utan att ha det minsta tråkigt, för utsikten var så underhållande där mitt i värsta gymrusningstrafiken. Fantastiskt!

En av de här sköna människorna hade jag dessutom fått mig en tentativ blindträff med (det är mycket nu), då min favoritsäljares ogifte släkting håller hus här i stan. Sagda favoritsäljare har en pågående flytta-Charlotte-till-södern-kampanj då han tycker att Connecticut inte är en plats för en förtjusande, ung, Chotte. Senast idag förbjöd han mig att någonsin åka hem mtill Sverige. Nåväl, den här släktingen skulle, enligt ryktet, tydligen vara något att hänga i julgranen och sedan sig själv runt men det vet jag fortfarande ingenting om ity det inte bidde något. Inte för att jag är bitter men det är något speciellt med de där sydstatsmännen ändå och jag är säker på att jag kunnat swoona lite av accenten.

Du är ångesten på min stig

Jag fryser om dina händer, skrev Bo Bergman så fruktansvärt vackert en gång.

Blir det ungefär samma sak när jag säger "Jag saknar din förhud" till en pojke?

Och kan det här vara den mest förhudsbesatta bloggen på hela Internet?

Hört på flygplatsen

Det stod en mamma och två, små döttrar framför mig i kön in till planet i morse. Barnen var trötta och griniga och det var ganska mycket gruffande och gnällande i vardande och till slut brast det för mamman:

- You will have to deal with annoying people for your entire life. You need all the practicing you can get and you can start with your sister.

Det fnissades ganska mycket bland de vuxna.

De har kommit nu

Klockan var kvart i sex när jag smög upp för att göra mig morgonklar och åka till flygplatsen. När jag kom ut ur duschen möttes jag av en tilltuffsad, rödhårig, nakenfis med ett stort leende på lur bakom nappen.

Det är hur tokigt som helst att jag ska åka bort ett par dagar, men det känns okej ändå på något sätt. Alla de Stora och Små finns ju kvar när jag kommer tillbaka på onsdag och då jäklar ska det bli åka av. I vilket fall som helst var det himla trevligt att äta rosa yoggi och dricka te i trevligt sällskap i morse.

Ni kan komma nu

Huset är så städat det kommer bli, skatten är gjord och betalad, min resväska till imorgon är packad, det står blommor inne på sovrummet och alla sängar är bäddade och klara för att ta emot trötta kroppar... Jag är så klar jag någonsin kommer bli för att kunna ta emot en familj Stor/Liten. Jag hörde ifrån dem för någon timme sedan, då stod de och väntade på sitt baggage så det hinner nog minst bli midnatt innan jag får hem dem hit till mig. Jag har ganska jättedåligt samvete för att jag inte är och hämtar dem, det är nästan livsfarligt att köra bil i USA direkt efter en lång och jetlaggad flygresa, men det går inte in en Stor/Liten familj i Amir ens om man oljar in alla inblandade och deras väskor. Dessutom startade han inte ett par gånger idag på väg hem från Providence. Han är på lite kinkigt humör för stunden, verkar det som.

I vilket fall som helst så kan de komma nu, jag är färdig.

Snarkar du?

- Charlotte, how sensitive are you about snoring?

- I have very strong opinions about snoring. Snoring has made me cry on more than one occasion, I can't stand it.

- Then I think we might have a problem.

Jag grät inte, men trött som bara den är jag, det här med snarkande sovekamrater borde inte vara tillåtet. Vet myndigheterna om vilka problem snarkning kan leda till? Tandagnisslan, nackvärk och blåa armbågar efter allt puffande är bara början

Gråtepisoden är från Kirunatiden när jag och de andra rymdingenjörsflickorna var ute på vår annuella fjällvandring, den där vi varje år försökte ta oss upp för Kebnekaise och givetvis misslyckades.

Det var en kul tradition. Verkligen.

Ett av åren delade jag rum med tre andra studentskor, det var Saga, Jenny och norska Cecilie och jag, om jag kommer ihåg rätt, som skulle sova tillsammans efter att ha vandrat i dryg tolv timmar. Man kan lugnt säga att vi allihopa var trötta och i stort behov av sömn, nåot som vissa fick mer av än andra. Cecilie, den inte ont anande snarkerskan, låg i sängen ovanpå mig och jag försökte få henne att byta ställning genom att buffa på hennes madrass med fötterna. Det gick så där och efter ett par timmar med vridande och vändande, suckande och svärande, tror jag att jag till slut grät mig själv till sömns. Så trött var jag.

Nåväl, jag överlevde då och jag överlevde i natt, det som inte dödar, härdar, heter det ju.

Samvetet slår till igen

Hela mitt liv är som en stor, hemsk backlogg som bara växer och växer mest hela tiden, är det inte listan på jobbsaker som ignoreras så är det diskberget som spökar eller bachelorrapporterna som jag halkat på efterkälke med. Ity klockan är sent på kvällen och jag tvingat mig själv ta ledig imorgon och disken faktiskt nästan är gjord har jag bara bachelorer att redovisa för, så det ska vi göra nu.

• BI är fortfarande med i leken, han blir faktiskt bara mer och mer intressant vad tiden lider ity han får mig att skratta och må bra mest hela tiden tack vare allsköns elektroniska hjälpmedel (telefon och dator, alltså). Det är dags för date numer två imorgon.
• BII träffade jag i söndags men jag hann aldrig med att skriva om honom. Han går bort.
• BIII träffade jag ikväll, han var rar men inte mer, jag tror han kommer gå bort han med.

Det finns några fler, potentiella bachelorer i bakgrunden men jag måste forska lite mer på dem innan jag ger ut några detaljer. Vi återkoms.

Regular. Every day. Normal.

Åh, vad jag skrattade när jag såg den här:

Utan trosor i tjänsten

Igår insåg jag att jag måste varit lite stressad när jag till slut fick tummen ur och packade för min panikresa till Ohio. Väl framme på hotellet saknade jag:

• tandkräm
• hårborste
• rena trosor

Nattvakten i receptionen hjälpte mig med tandkrämen, morgonditon halade fram en kam till mig men sedan tog det stopp. Man kan tydligen inte låna trosor i receptioner.

Finn fem fel

• Lite småfull en söndag.
• Har fortfarande inte packat.
• Gilmore Girls säsong fyra går fortfarande på datorn.
• Måste upp klockan före sex imorgon.
• Ska ut och resa med gubbsjuk kollega.
• Jobbade till nio.
• Sprang inte ett dyft idag.
• Mitt nagellack har fortfarande inte torkat
• Har disk upp till naveln.

Hmm... Det där blev visst mer än fem. Jaja, det finns gin kvar.

Une soirée magnifique pour le chessboxing

Min lördagsdate blev inställd på grund av föräldrar (ja, de kan tydligen bli det) så jag for in till New Haven för att äta finmat på en nyöppnad restaurang med några kamrater istället. Maten var väl inte så där att jag storknade av lycka men samtalsämnena var tillräckligt för att jag skulle glömma både parkeringsproblem och vilsekörning.

Det var jag och lite löst folk från gymmet och då vi är två som slåss/har slagits i gruppen kom samtalet snabbt in på lite våldsamheter - ämnet var det senaste inom hybridsport: schackboxning. Det är det nya stora nu, på rejäl frammarch i östeuropa, har jag fått lära mig. Man kombinerar alltså schack och boxning och vinna kan man antingen göra med en knock-out eller en rejäl schack matt. Jag tycker det låter lite spännande och framför allt öppnar det för andra kombinationssporter som till exempel hästskokastningskarate, pokercross eller stavhoppsstörtlopp. Med lite god marknadsföring kan vi kanske se fram emot ett helt olympiskt spel med bara hybridsporter, om man har ett special-OS kan man väl ha två?

Väl hemkommen var jag tvungen att googla och verifiera att det hela inte bara var påhitt och mycket riktigt verkar det vara en fullkomligt legitim sysselsättning. För den som kan multitaska och är öppen för kombinera sin sportupplevelse med franskalektioner, kan jag rekommendera det här bildspelet som förklarar konceptet på ett synnerligen vällåtande sätt.

Vem är jag, vem är du?

Den här utmaningen fick jag av en dirigent nära mig för några dagar sedan, nu har jag funderat klart.

• Jag är: Pratsam, social, missförstått blyg, envis och matglad.
• Jag är inte: Politiskt engagerad, diciplinerad, lågmäld, snabb eller alltid så snäll.
• Jag tycker om: Diskussioner, middagar, tulpaner, hundar och filtliggning.
• Jag tycker inte om: Gubbsjuka, förseningar, motvind, tandläkarbesök, oljud.
• Jag vill ha: Fria resor hem, en hel bil, besök, överraskningar och tysta lördagsmorgonar.
• Jag vill inte ha: Lever, kort stubin, skrynkliga händer, en sned framtand, inlines.
• Jag har: För många skor, en sned framtand, ett stort skratt, en fantastisk familj, goda vänner.
• Jag har inte: Tålamod i stora mängder, en cykel, ett husdjur, en StarTrek-transportör, tillräckligt med tid.

Uppgiften är alltså att fylla i fem saker under var och en av punkterna ovan. Det går inte för sig att skriva i sådant som alla skulle skriva under på - t ex Jag vill inte ha: Sjukdomar. Jag skickar vidare till Mia, Jesper, Kristian och Marina.

Looking for love in all the wrong places

På jobbet. På uteställen. På laundromaten. På stan. På stranden... Ja, precis överallt letas det. Och på Internet förstås. Idag hittade jag en ny resurs för det här med elektronisk kärlek, en resurs som tar tag i ett rejält och riktigt problem: Vad ska vi göra med alla de som inte kan leta på jobb, uteställen, laundromater eller stränder? Vad ska vi göra med alla ensamma, våldsverkande kvinnor som suktande sitter i de amerikanska fängelserna?

Ni som var studenter ungefär samtidigt som mig kommer kanske ihåg den bedrövligt dåliga, australiensiska budgetserien Kvinnofängelset, en serie för oss med tentaångest, sömnproblem eller allmänt avig inställning till vila. Den handlade om hårdbarkade kvinnor som kämpade för överlevnad på ett smutsigt fängelse någonstans i den Australiensiska utmarken. Det var väldigt deprimerande. Tänk er samma sak fast på amerikanska och med kvinnor som sitter inspärrade minst i en livstid. Tänk er att de är ensamstående. Tänk på hur frustrerade de kvinnorna måste vara.

Som tur var finns det smarta människor med lösningar och en internetdomän, se bara här: En datingsite för livstidsfängslade kvinnor, det är så att hakan trillar ner i knät bara vid tanken. Websidans motto är "The nagging stops when the bars slam shut!" och nöjda kunder säger kloka saker som "Finally, I found a wife with the perfect amount of freedom and rights". Om man anmäler sig kan man kommunicera med kvinnorna, hitta någon passande (mordbrännare, någon?), gifta sig med henne och sedan pöka på för allt vad tygeln håller. Det finns en hel del fördelar med att ha en partner i fängelset, kan man läsa, till exempel kan man ha flera fruar (polygami är olagligt men det finns inga register), om man är av den svartsjuka sorten behöver man inte oroa sig för att frugan ska vara otrogen och det är billigt också, inga dyra middagar eller annat tjaffs.

Sålunda, om man inte har några problem med att umgås med en mörderska, våldsverkerska eller knarklangerska är det bara att tuta och köra. Jag undrar om det finns någon motsvarande sida för oss singelkvinnor?

Om att äta glass

Det här har, som ni kanske märkt, varit en ganska eländig vecka. Det börjar ljusna lite, imorgon är det fredag som jag tänkte mig göra kort och efter det kommer det en lördag med trevligt sällskap. Det ljusnar, som sagt.

Jag har upptäckt att jag har ytterligare en eskaleringsnivå i mitt tröstätande, förresten. Se här:

1. Glass
2. Choklad
3. Ost
4. Kakdegsbitarna i kakdegsglass

Det lärde jag mig igår då jag satt med en nyköpt bytta kakdegsglass och rotade runt efter de små kakdegsbitarna och slevade över själva glassen i en gammal, använd frukostflingeskål bredvid istället för att äta den. Snacka om att kasta bort kalorier!

Misär, del 2

Idag var det som om att komma hem igen, hem till de där omysiga känslorna av tammenhet och småyr eländighet. Det var som om det fanns ett för mig förberett, bedrövlighetshål att bara inta och kura ihop sig i, i väntan på något bättre eller mer lockande. Som ost, eller så.

Jag snörvlade några syndiga tårar i bilen hem men fick snabbt komma på bättre tankar när jag nästan körde upp lille Amir i rumpan på en snabbt inbromsande bil framför mig. Det är svårt att vara en sådan där som inte riktigt klarar av när andra blir besvikna på en, det är lurigt att inte bli arg utan bara bli ledsen när saker går fel som man inte riktigt kan rå för.

Ikväll saknar jag sålunda alla mina bästa ganska mycket, det och ett knä att lägga huvudet i och en hand som klappar på mig lite. Som substitut åt jag ost till middag, ost och choklad. Jag ska gå och lägga mig snart och sedan, när jag vaknar upp imorgon, ska jag må mycket, mycket bättre för efter att osten åkt fram kan jag inte eskalera tröstätandet ytterligare. Vad finns det som är mer trösterikt än ost?