torsdag, juni 30, 2011

Zoo

96 Beckett har förvandlats till tillfälligt zoo med små, pälsiga tassar överallt. Lånehunden Aliz är på besök över långhelgen och Tommykatten går omkring och surar. Lägg till de två schemalagda djuren har vi en grå okänd kattflicka som brukar komma och hänga lite med oss om vi glömmer altandörren öppen.

Aliz är hur charmig som helst med uttrycksfulla öron och stor, våt nos. Tidigare gick hon rakt in i en vitrinskåpsdörr och såg jätteförvånad ut när det tog tvärstopp. That's my kind of dog, det!





måndag, juni 27, 2011

Snillen spekulerar

Charlotte: Jag är kär i en bröllopsklänning.



Linda: Åh nej men guuud! Det står ju Charlotte på den! Dags att gifta sig nu!

Charlotte: Kan man inte bara köpa den och glida runt i den här hemma?

Linda: Absolut.

Charlotte: "Neeej, den här gamla trasan! Det är så mycket katthår på den nu så så fin är den inte."

Linda: Ta in tidningen och göra köttbullar i den

Charlotte: Precis. Lite vardagsstass så där. Med rosa skor till.

Linda: Den var verkligen jättefin

Charlotte: Ja... Och i princip gratis.

Linda: Det kan jag tänka mig

Charlotte: I bröllopsklänningssammanhang är den nog gratis, tror jag såg $1,300 på en prislapp nånstans. Ska vi fara till Kleinfelds igen, kanske?

Charlotte: "Nej, jag ska inte gifta mig, den här ska jag ha till köttbullarna."

Linda: Men 1300 det var inte farligt alls... Fan det är ju REA! Nu kör vi!

Charlotte: Haha! Och jag har en massa skor som funkar redan.

Linda: Precis, ännu ett argument som håller.

Charlotte: Perfa!

söndag, juni 26, 2011

På TV

Ja, nu har man ju varit på TV-inspelning två gånger så då är det dags att anamma det här nya mediet totalt och göra egen, actionpackad film också.


Se bara, jag lyckas till och med få med mina egna fingrar!

onsdag, juni 22, 2011

Vardagsmotion

Det var väder i Chattanooga idag och vi vet ju alla att när det är väder så kan man inte flyga flygplan. Inte alls, kan man det och det innebär att alla som velat ta sig hem inte alls kan göra det. Så, nu sitter man här en extra kväll och efter lite gråt och tandagnisslan och arga ögonbryn gav Delta med sig och fixade in mig här, på Chattanooga Choo Choo, något så fint som ett Historiskt Amerikanskt Hotell.


Det är så roligt, för här i USA betyder historiskt oftast smaklöst och även också i det här fallet. Det är jag och en uppsjö av feta, dåligt klädda turister som imponeras över fantastiska saker som tåg och räls och mer tåg. Man kan sova i tåg, man kan äta i tåg, man kan äta tåg (av choklad) men man kan dock inte åka tåg. Däremot kan man åka golfbil. När jag checkade in, trött och da'n, förklarade den lille hotellpojken att jag skulle behöva få skjuts till mitt rum ity det låg i en annan byggnad "en bra bit bort". Jag frågade hur bra långt borta det andra huset låg och han drog till med en uppskattning på minst en 10-15 minuters promenad i ösregnet där ute. Jag tackade sålunda ja till golfbilsskjutsen och blev raskt upphämtad av en fet säkerhetsvakt som liksom gjorde att hela golfbilen lutade ytterst illavarslande, och två små damer från West Virginia som skulle till samma hus.

Som visade sig ligga 130 meter bort.

Jaja, tänkte jag. Det här med vardagsmotion är ju ändå inte nyttigt så det var ju tur. Sedan åt jag flottstekta räkor och gick och la mig.

tisdag, juni 14, 2011

Past times

Jag har blivit med TV så jag har fullt upp med att titta på skräp så ni och bloggen får stå tillbaka lite. Det är bara StarTrek och "Say Yes to the Dress" och "Glee" hela dagen lång.

Det är toppen!

Med det sagt kan jag rapportera att jag även också blivit med grill och nu ska jag bli grillmästare extraordinär. Det här med grillning är karlgöra enligt mig, karlar ska kunna hantera kött och yxa men efter att ha sett hur Walter fullkomligt desintegrerade ett par hamburgare härom dagen tänkte jag att själv är bäste dräng och nu jämrans ska här grillas saker.

Igår valde jag mellan katten och ett par fläskfileer och med hjälp av internettips och lite tålamod blev det riktigt bra. Ingen dog, inte ens katten, och huset brann inte upp. Så mycket mer kan man inte begära.

Nästa steg blir det här med yxan...

fredag, juni 10, 2011

Hundkräk

För att vara ett tyst och fridfullt område har både jag och Bachelorens lite problem med hur högljutt och irriterande vårt nya kvarter är. Dagtid, såväl på helgerna som till vardags, är det byggarbete i huset bredvid och nu inatt har ett litet, äckligt hundkräk hållit oss vakna mer än vad som kan räknas skäligt för en torsdagsnatt.

Efter att ha legat och lyssnat på skällandet i mer än 20 minuter, gav jag upp och drog, vid halv två-snåret, på mig shorts och en tröja och gav mig ut på hundjakt. Vanligtvis är jag en stor fan av hundar, det vet ni ju, men just där och då var jag en större fan av att sova om nätterna. Man måste ju prioritera, och en sådan som jag behöver verkligen min skönhetssömn. Så, ut stampade jag och mörkt var det och ingen ficklampa tog jag med mig och svårare än väntat var det att avgöra var den där järans hunden bodde så man kunde morra på rätt amerikan. Man vill ju inte hamna i handgemäng i onödan, heller.

Till slut, efter lite hobbytriangulerande trodde jag mig hittat rätt garageuppfart och började smygstampa mig upp för den för att verkligen verifiera att det fanns ett litet djävulsdjur att skälla tillbaka på innan jag knackade på någon dörr. Så värst långt kom jag inte förrän jag snubblade över ett staket, föll pladask och tog med mig en soptunna ner i fallet på ett lagom smidigt och kakafoniskt sätt. När jag snabbt och illerlikt tagit mig upp på fötterna igen, kutade jag hukande ifrån platsen så fort jag bara kunde med trasigt knä och ond hand och hjärnan på högvarv - hur långt fängelsestraff får man för husfridsbrott i Branford egentligen???

Ingen kom efter mig och när hundkräket efter en stund började skälla igen gav sig Bacheloren ut på samma uppdrag, utan att trilla och dessutom med ett betydligt mer lyckat resultat - hunden blev åtgärdad och tystnaden infann sig.

Nu är vi klarvakna och sitter och tittar på varandra här i sovrummet. Jag har ont och har en nyfunnen förståelse hur det känns att trilla och slå sig. Med det här inlägget vill jag inte bara klaga på oljud utan också be alla treåringar jag träffat i veckan om ursäkt för att jag fnissat åt deras krokodiltårar när de fallit och slagit sig. Jag vet hur det känns nu! Och på mig gick det inte ens hål på! Och jag fick inte något plåster, för Bacheloren tyckte jag var larvig! Livet suger, hörrni!

 

#Made by Lena