Kuttrig

Jag jobbar stenhårt vidare på min image som blondin här på jobbet, och det går väl så där för det mesta. Inget ont sagt om blondiner här inte, jag aspirerar ändå på att vara en av er, det om något borde säga något om hur åtråvärda och eftersträvansvärda ni är. Jag trodde jag hade halva inne efter RSNA när min jättechef John bullrade fram att jag hade skött mig fint där på mattan ändå, med allt mitt flippande och trixande och så. Men, idag kom det ett ganska stort bakslag i min blondinkamp då min något mindre, dock ej till kroppshyddan, chef Mikael hävde ur sig att jag var "... för smart för att vara kuttersmycke." Det kröp fram att Pontus minsann var vår avdelnings kuttersmycke, inte undertecknad som jag så glatt trott hela tiden.

Vadfalls!

Här piffar man sig och har klackar och kammar ibland till och med håret för att få lov att vara lite kuttrig och dekorativ av sig sina 40 timmar i veckan men inte ens det klarar jag av. Jag är besviken, jätte-så. Ikväll har jag tröstätit grapefrukter och rationaliserat hemma i soffan; Pontus är ju ändå en naturlig blondin och så är han lång, lite längre än mig, det är svårt att tävla med det för en rultig rödtott som mig. Jag får väl helt enkelt svälja det här och acceptera att jag inte kommer bli något mer än en halvprydlig prydnad för avdelningen och acceptera att jag fortsättningsvis kommer vara tvungen att låtsas jobba med det som finns på insidan av pannan.

Jobbigt.

Annars är det ganska lugnt här, jag ska få lite ledigt på fredag som kompensation för förra helgens mässarbete och imorgon ska jag återigen leta efter DMV för att kanske, eventuellt påbörja mitt körkortstagande. Del ett i det arbetet är fortfarande att hitta själva DMV-kontoret, det gick så där förra gången jag försökte så jag har väldigt lågt ställda förväntningar för stunden. Håll gärna en tumme eller två för mig och Garmin imorgon är ni snälla.

I intimrakhyvelgrevens hus

Idag kan jag rapportera från min första mulltoa här i USA. Eftersom vi redan har pratat en del om toaletter här tänkte jag att jag kunde fortsätta lite med samma tema och, vem vet, kanske bli världskändis på Internet som Toalettbloggerskan (TM). Här kommer min rapport: Mulltoa i USA är som mulltoa i Sverige.

Så.

Lite mer intressant är rapporten från det som var r u n t o m k r i n g den dära mulltoan, nämligen ett autentiskt och alldeles äkta, riktigt, gammalt fast nybyggt medeltidsslott på amerikanskt vis.

Wow! Det är precis så kitchigt och förfärligt som det låter, jag lovar.

Innan man beträdde marken som Gillette Castle (eller som Linda så fint sa: Intimrakhyvelgrevens hus) stod på, fick man borsta av sig all smak man hade med sig, samla ihop den i en låda och lämna in den i biljettkassan för förvaring. Ingen vet än idag vad som skulle hända om man närmade sig denna hub av smaklöshet, denna enorma abominabilitet, denna svulstens ursprung, beväpnad med smak... Forskarna tror att smällen skulle vara öronedövande och att allt liv inom 5 mil skulle utplånas. Och det hade väl ändå varit synd?

Nåväl, slottet står kvar och jag har fått tillbaka min smak, alla överlevde och jag har fått skratta åt hur roliga utlänningarna är. Slottet var precis som ett plastigt legoslott fast i lite större fasong, det låg vid vattnet och hade byggts av en excentrisk skådespelare vid namn William Gillette som är mest känd som mannen som gestaltade Sherlock Holmes i en radda filmer. Han bodde tydligen i slottet i massor med år och fyllde det med underligheter och småmysterier av olika slag och som om inte det var nog, fyllde andra på det med julpryttlar och dekorationer för att göra det hela till en totalupplevelse för oss oskyldiga besökare. En riktigt intressant happening, Linda tog lite bilder jag ska se om jag kan rota fram några till er inom kort.

Då vi inte hade fått nog av svulst ändå tog vi och stannade till vid That house in Milford på vägen hem för att få vårt lystmäte i ljus, både blinkande och fast. Det var tokfint!

På utflykten hittade vi även en riktigt söt stad vid namn Chester där de hade en rysligt trevlig restaurang, en som jag definitivt ska tillbaka till. Är det någon som vill åka med? Jag bjuder.

Nya saker

Nya saker är bra ibland. Nya saker som har ny doft och som är utan repor, som är helt oanvända och lite spännande att leka med.

Som nya människor, till exempel.

Idag fick jag besök av Hugo. Han är en alldeles ny bekantskap för mig, idag var första gången vi träffades och jag måste säga att jag blev aningens förälskad på direkten. Hugo var inte så pratglad men han var väldigt enkel att umgås med. Han kom och hälsade på hos mig och gjorde sig direkt bekväm i min soffa, han brydde sig inte ens om att ta en rundtur i lägenheten för att beundra golven. Det var väl kanske inte så jättekonstigt när man betänker att Hugo bara är fyra dagar gammal och därför har det lite svårt med både gåendet och beundrandet. Just nu har han fullt upp med att få till ätandet och sovandet.

Hugo heter Svenzén i efternamn och hans Mamma och Pappa är alltså Therese och Niklas med vilka jag jobbar ibland. Hela den lilla, nya familjen kom och hälsade på mig för att fika, komma ut och röra på sig och hjälpa mig sätta upp gardinstänger. Jag måste säga att jag blev mäkta överaskad när de ringde och bjöd in sig till mig i morse, förvånad men glad för det är alltid kul med sällskap och gardiner. Besöket var ett segertåg på alla sätt och vis; Niklas fick köra skruvdragare och vara manlig, Hugo fick uppmärksamhet och dubbla blöjbyten i mitt kontor, jag fick gardiner och obegränsat småbarnsniffande och Therese fick grattiskramar och fika. Alla var glada och nöjda. Hugo var mörkhårig, välskapt och liten, tre nätta kilo vägde han, och väldigt lätthanterlig. Han sov och sov i min soffa och i våra famnar, åt nöjt hos Mamma och sedan låg han tyst och fundersamt i mitt knä ett bra tag. Jag gillar nya leksaker.

När den nya leksaken återvänt hem till Avalon roade jag mig med att sätta upp andra nya gamla saker i ett försök att julbona mitt hem lite. Nu hänger det ett par stjärnor i fönstren och jag har lite småpyssel framme här och var i mina små rum. Och gardiner, jag har gardiner överallt förutom i hallen och i köket! Stängerna räckte inte riktigt till det men jag får ta en runda till Ikea i veckan för att proviantera lite nya. Vad gör man inte för att få Hugobesök igen?

Nu är det jul igen

Då var det dags igen, för nu har kär bror fyllt år igen (och jag finge icke tag på honom men jag ringer imorgon och försöker igen, jag lovar) och då är det December och dags för nedräkning, dels för julen och dels för året. Men, innan dess är det i ordning att skänka fölsedagsbarnet en extra tanke, det är ju ändå hanses dag och allt och jag hoppas att han haft en riktigt bra sådan.

Jag skulle vilja påstå att min bror är en av de bästa som finns att ha där ute, han och jag har grälat och trätat en hel del genom åren men det har varit osämja av den bästa sorten. Den ganska själlösa sortens osämja, alltså. Iallafall från min sida... Visst, all osämja är väl i princip dålig sådan men om man nu måste ha någon alls så är det väl den själlösa som är den bättre att ha. När jag och kär bror var yngre och dummare grälade vi om det mesta på ett så där ungdomligt och ungdumligt sätt som bara tonåringar kan och orkar med, men jag tror vi har hittat hem till ett ganska bra ställe så här på äldre och visare dar. Jag är i vilket fall som helst väldigt stolt över min storebror; han är stilig, klok och skön att vara med, han har sinne för humor, ett vackert leende och om möjligt en än vackrare flicka vid sin sida. Han har precis bytt jobb och jag hoppas att det går bra för honom där, jag håller alla tummar jag har för honom.

Ikväll har jag skålat för honom i både rött och vitt vin såväl som i whisky. Det röda gick till den stekta haloumin, det vita till fisksoppan och whiskyn gick både före och efter. Alltihopa gick utmärkt tillsammans med Pontus och Linda vilka glatt skålade med mig.

Så, ha den äran Andreas. Jag tänker massor på dig!.

Snart kommer tårarna

Jag har gråtit alldeles för mycket på sista tiden. Känslorna sitter bekvämt förankrade på utsidan och tårarna hotar ständigt och jämt att krypa över kanerna i ögonvrårna. Det behövs så rysligt lite för att få mig i skakning. Idag fick Violeta på HP mig att gråta genom att fråga om ett serienummer som jag naturligtvis inte hade och när det konstaterats vägrade hon prompt att hjälpa mig. Jag utbrast ett uppgivet "fuck", la på luren och grät en skvätt innan jag famlade vidare i mörkret som är HP's telefonsupport. Jag vet att det är för att jag är trött och ganska sliten för stunden. Jag mår egentligen bra, jag lovar, men det är lite för lite kramar här som sagt.

Jag satt på O'Hare, flygplatsen i Chicago, på väg från RSNA härom dagen och grät en skvätt och skrev lite, jag hade ganska gott om tid på mig ity planet var försenat. Något av det jag funderade på då var det här:

Om någon kan förklara för mig hur det går till när ett trasigt hjärta läker är jag helt vansinnigt intresserad av att lyssna. Jag har ägnat de senaste dagarna av att visa, för nya, gamla och potentiella kunder, hur bra och snabb vår nya applikation är genom att köra 3D på den. "Smack!" Säger det, och vips har man smällt upp en fet 3D-rendering av ett hjärta ifrån en stack på 2500 bilder. Inga problem alls, man ser förträngningar och fel och kärl och allt annat skräp och fort som ögat går det. Man kan vända och vrida, beskära och segmentera det alldeles hur som helst, man ser allt som är trasigt och precis allt man kan och inte kan göra med det, antar jag. Jag är ju ingen läkare så jag kan ju bara hoppas och gissa. Men... Jag undrar när det här jävla skithjärtat jag har ska sluta uppföra sig. Jag är väldigt trött på det. Det och de tillhörande röda ögonen. Om de inte slutar snart ska jag operera ut dem allihopa och sälja dem på Ebay. Billigt.

Jag tror jag behöver en helg med mycket sömn. Det och ett par telefonsamtal hem fyllt med snälla ord. Imorgon fyller kär bror år och då får jag ju plåga honom lite granna, det är alltid bra.

Nattsuddig

Jag ville verkligen inte åka hem.

Jag gillade RSNA. Det var fluffigt och sectrablått, folkrikt och annorlunda, småstressigt men hanterbart och passade mig som handen i handsken. Jag fick lägga huvudet på sned och lyssna bekymrat, jag fick lära mig saker lite här och var, jag fick träffa italienare, turkar, kanadicker, svenskar, sectraiter, norrmän, spanjorer och japaner. Japaner, japaner, japaner. De var det gott om. Visst, matvanorna var hemska och det var ganska smärtsamt att stå upp hela dagarna, jag har inte kunnat röra på mig så värst mycket och inte heller sovit så mycket som jag bordat men jag tror att jag gör mig sm en uttomordentlig monterbrud i det stora hela. Fast, jag antar att allt är kul med måtta.

Flyget hem var försenat och klockan här är halv tre på natten, hög tid att gå och lägga sig med andra ord. Ha en bra morgon alla ni andra.

Slumber party

Nu är vi tre i det lilla hotellrummet. Pontus kom hit idag för att avlösa mig och mina fötter, imorgon är min sista dag i Chicago på ett tag. Ärligt talat är jag inte alls sugen på att åka hem, det är kul att umgås med kollegor, trippa runt i finkläder och prata om pacstrivialiteter. Idag kom en av våra Italienska partners till vår monter och tackade för hjälpen, tydligen hade han fått ett ganska stort kontrakt påskrivet efter att jag demat IDS7 igår. Jag är ganska övertygad om att mitt osammanhängande babblande inte hade så mycket med saken att göra eftersom våra saker i princip säljer sig själva.

Ikväll har vi varit på baren högst upp i Hancock Tower och druckit dyra drinkar ackompanierat av fin utsikt. Om ni kommer dit ska ni definitivt gå på toaletten, man har panoramautsikt även där. Fint värre.

Onda fötter men glatt sinn

Trött, mätt och ganska nöjd ändå så här långt kurar jag nu lite på fula hotellrummet med Linda så här på söndagskvällen. Det är jobbigt att vara monterbrud men lite kul iallafall. Jag har råkat ut för en falsk, bov till konkurrent som nästlade sig in i vår monter helt olovandes vilket gjorde mig ytterst upprörd, annars har jag mest sett representabel ut, varit hungrig och pratat, pratat, pratat. Saker jag gör ganska bra, med andra ord.

Blablabla...

De hade gott om Internet i Chicago den här gången med och jag kan med trötta ögon rapportera att RSNA verkar bli av även i år. Det mesta verkar vara som det ska, iallafall för en novis som mig; mattan är djup och mjuk, människorna är många, förvirringen är stor, datorerna krånglar och mathållningen dålig. En sak följer inte riktigt sitt vanliga mönster bara, och det är vädret; här är på gränsen till varmt och den annars så blåsiga staden är stilla och lugn på ett oarakteristiskt sätt. Jag klagar inte alls utan är nöjd ity jag glömt både vantar och paraply och därmed inte saknar regn eller blåst det minsta.

På Flickr finns det nu några bilder från gårdagens Manhattantur med Ingar. Det hanns med en båttur runt ön, en topptur i en hög byggnad och en vidunderligt lyxig måltid på Gotham Bar and Grill på 12:e gatan innan vi tog oss hem igen.

Trötta fötter

En heldag på Manhattan med Ingar var en riktigt bra idé så här på fredagen trots allt. Solen solade, amerikanerna shoppade och hon och jag kunde turista i fred.

Tidigt imorgon far jag till Chicago för att flippa med håret och knixa med knäna, det kommer antagligen innebära radiotystnad i ett par dagar. Snart kommer jag dock åter, beväpnad till tänderna med nya sagor för alla mina vuxna barn.

Över alla bräddar

Idag har varit övermaga på fler sätt, dels med avseende på den ohemula mängd mat jag har satt i mig men även med tanke på den oändliga volym vatten naturen har belönat oss med det senaste dygnet. Det har öst ner sedan onsdag kväll klockan strax efter sju då jag satte mig i bilen för att ta mig hem från laundromaten efter väl uträttat tvättvärv. Det är mysigt med oväder, speciellt när man firar en högtid som liksom är designad för att bara slappa, lata sig och vara inne. Någonstans mitt i allt matintagande suckade någon och började mumla något om promenader, men det vardet en störtomöjlighet att ens tänka vidare på, för ute stormade det något förfärligt. Det var bara att behärska sig, stilla sin motionsiver och äta lite mer.

Härlunda följer en rapport från min första Thanksgiving, något av en bastardfirning då jag firade den med svenskar, men det var trevligt icke förty. Jag tog Sectrabilen och paret Arildsson/Taube (som för övrigt flyttade ihop förra helgen) och körde hem till Österholmarna strax före lunch idag. Tipsad som jag var från coachen, hade jag satsat på en lätt och oortodox frukost i form av en grapefrukt och lite kalla, kokta sparrisar för att få plats med all mat som skulle avnjutas. Väl på plats fick jag beundra de Österholmska härligheterna, nämligen den förstfödda och deras väldigt amerikanska och stora hus. Huset var fint men dottern var finare. Runt halv två, då min mage knorrade högt, serverades maten som bestod av följande:

• Kalkon - Jättegod och inte alls torr.
• Stuffing - En salig blandning av saker som åkt ugn i form. Det var bröd, russin, äpplen och lök och kryddor och säkert sånt jag inte kommer ihåg i den. Gott.
• Potatismos
• Brytbönor med pinjnötter
• Majs
• Tranbärsgelé
• Sås
• Majsböd. Från mix, smakade som sockerkaka.
• Sötpotatis

Alltså, det ser väl inte så farligt ut egentligen? Jag vet inte hur det gick till, men jag blev tokmätt på bara en tallrik och oroade mig allvarligt hur jag skulle få plats med desserten i form av pekannötspaj och äpplepaj. Envis som man är klarade jag dock att häva i mig lite av de båda anrättningarna för att sedan plågat förpassa mig till soffan, tv:n och en lektion i strategiskt tänkande. Eller, som de flesta andra kallar det: Amerikansk fotboll. Jag har idag lärt mig en hel del om sporten men kan trots det inte påstå att jag är ett fan. Det var Dallas som hade hemmaplan så jag fick dock till min stora glädje då och då se mina små favoriter Dallas Cowboys Cheerleaders skutta omkring och se glada ut. Det var fint!

Hem kom vi sedan så sakteliga i beckmörkret och skyfallet, jag hoppas det klarnar upp till imorgon när jag och mitt sverigebesök, Ingar, ska in och tampas med miljonerna på Manhattan.

Nu får det vara nog!

Enough with the whining, already!

De senaste två veckorna har varit gnälligare och kinkigare än vad jag egentligen har menat och velat att de skulle vara. Hela jag har varit omvälvd av en air av obehaglig avighet och den snipigaste av truligheter och det kanske har varit välförtjänt självömkan som jag gött och närt vid min lagom svulstiga barm, men nu får det banne mig vara nog.

Som Karl-Oskar sa: Nu tyar jag icke mer.

Javisst, det kanske inte går så bra just nu och jag kanske känner mig lite på sniskan och en gnutta ur tempo för stunden. Det må så vara att det är svårt och jobbigt att inte vara den där trygga och säkra personen som klarar så mycket och med van hand kittar ihop eventuella luckor med tillräckliga antagande för att det ska bli bra ändå i vanliga fall. Kan så vara att bilköpandet får skjuta på sig ytterigare eftersom dagens DMV-jakt visade sig vara fruktlös på de mest frustrerande sätt man kan tänka sig och sökaren bara piper och piper så man håller på att bli tokig och inte sover som man ska och golvet i badrummet lutar på fel håll och hunden! Hunden den bara skäller och... Listan kan bli hur lång som helst.

Men, det är fullt acceptabelt att bryta ihop, bara man tar sig samman och kommer tillbaka igen, eller hur? Det säger Mia till mig ibland och Mia är klok. Och dessutom har jag det inte så illa egentligen, det är det jag kommer tillbaka till nästan varje dag. Det är än så länge aldrig så svårt att man inte kan ta en handduk och torka upp golvet eller kasta upp händerna i luften och erkänna att man inte vet. Hunden däremot vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.

Dagens inlägg är sålunda ett manifest i envishetens, ettrighetens och tacksamhetens tecken, en påminnelse om hur lätt det är att fastna knädjupt i ynket och bara fortsätta trampa ner sig allt djupare när man istället borde göra en halvhalt, sätta på sig de röda stövlarna, tänka på gladpunkten och fundera på vad det är som faktiskt funkar istället. För det är väldigt sällan inget funkar alls. Badrumsgolvet må vara snett, men det hade kunnat vara värre och snedare. Dessutom har jag gott om handdukar.

Imorgon är det Thanksgiving och då har jag ledigt. Dagen ska firas ute hos Österholmarna med en handfull andra svenskar, en kalkon och fotboll på tv. Tips från coachen är tydligen att inte ta på sig för tajta kläder för det skulle bli mycket mat. Helt i enlighet med innevarande högtid ska jag ta och påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Visst, det känns förskräckligt amerikanskt och ganska sentimentalt att göra det men jag tror det är nyttigt för någon som mig att ta mig an en övning av det slaget idag. Ni får väldigt gärna vara med och fundera ut era tacksamheter med mig, det är bara att börja skriva.

• Min familj, den är bra. Lite långt bort ibland och i helt jävla fel tidszon men annars är jag tacksam över den.
• Mina vänner. Ni divergerar en del för stsunden men det gör liksom detsamma för personerna är sig själva och jag har så roligt åt era framsteg även på den här sidan jorden.
• Tekniken. Åh, den är inte min vän när den inte funkar men när jag chattar, ringer och skrivs med alla jag känner är den helt fantastiskt bra att ha. Hurra för bitarna! Leve dem!
• En rolig kör. Första repet igår och jag blev meddragen på efter-repet-drink med en hög tjejer varav två tog mitt telefonnummer. Tyvärr kom jouren och tog mig alldeles för snabbt.
• En ledig torsdag.

Så, ursäkta min gullighet, nu ska jag omedelbart återgå till min vanliga, sarkastiska existens.

Happy holidays!

Less

En del veckor är inte gjorda för att vara i, den här är ett tydligt exempel på en sådan. Allt går åt skogen och besvärlar sig, jag känner mig ömsom som ett fån och ömsom som en idiot och dessutom är jag otroligt trött. Inget på jobbet har funkat på sista tiden, allt bara skiter sig och jag har absolut inte tur med något. Servrarna som skulle installeras i torsdaags? Funkade inte. De bra planerna om hur vi kunde lösa det problemet på fredagen? Nä, det gick käpprätt åt skogen. RSNA-datorerna som det bara regnar in nya krav på, funkar de? Nä, skulle inte tro det. Jouren jag har den här veckan, är den lugn? Inte då, inatt har jag ägnat två onödiga timmar på en site som hade planerad neretid som de tydligen hade rapporterat till vår helpdesk i förväg. Antingen har helpdeskgnomerna glömt markera det i sitt övervakningsprogram eller så är jag korkad. Jag tror mest på det senare.

Bah! Det är tur att man är en naturlig skönhet så att man inte saknar det här med sömn så mycket.

Å och ä och ö

Idag har jag och Garmin hälsat på hos bland annat Lycksele, Laxå, och Markör i sitt hem på Ikea i New Haven, ett par minuters bilfärd från Milford. På Ikea kan man hitta en flottig frukost för endast en dollar, en himla massa svenskar, pärl- och vaniljsocker och så klart värmeljus. Jag kom därifrån med diverse småsaker, så där som man alltid finner att man gör när man varit på ett dylikt varuhus, men viktigast av allt var att jag köpte mig något så när fungerande belysning. Jag hade inte någon jättekoll på vad som skulle funka och vad som inte skulle funka när jag flyttade hit men jag har nu lärt mig att lampor är det svårt med. Vissa lyser bra, vissa lyser mindre bra och ytterligare en del inte alls. Framför allt har jag lärt mig att man måste ha amerikanska glödlampor i sina lampor för att de ska lysa med att glatt, tindrande sken. Med svenska glödlampor i lamporna lyser den amerikanska elen bara lite tafatt och mjölkigt blekt på en. Nu har jag korrigerat detta genom en hög med nya lampor, givetvis var de jag tittat ut slut men, som redan de gamla romarna sa "Lampor bör man ha, annars dör man ju, ja". Det var bara att bita ihop och bygga ihop. Sålunda ser det för taskigt ut i lägenheten, bara kartonger och papper, pianon och bubbelplast vart man en vänder sig.

Men, men... Vänta lite här... Sa hon pianon?!?

Ja! Jag har köpt ett digitalpiano idag också. Ta-dah!

Det är ett skrattretade stort, riktigt digitalpiano med hammartenik och allt. Det heter Casio och är svart och lågmält, helt utan displayer och fula binkande lampor och ompa-ompa-effekter på. När jag känner mig ledsen kan jag sätta det i demomode och då spelar det småtramsig musik för mig. Enda nackdelen är att det var mycket större än vad jag hade tänkt mig, men jag vänjer mig väl förr eller senare. Fördelarna med ett digitalpiano framför ett riktigt är ganska många; jag kan bära det själv fastän det är fläskigt, jag kan spela på det utan att störa grannarna, jag kan spela på det och störa grannarna, det går att gömma och det tar mindre plats helt enkelt. Nackdelarna finns de med; jag saknar att känna musiken så som man gör med ett riktigt instrument, det är de där bra vibrationerna som saknas helt enkelt och så är sällan elektriska prylar vackrare än de riktiga. Inte ens Playstation 3 kommer i närheten av ett fint piano, inte i mina vanliga blå iallafall.

Det största med den här dagen har sålunda varit en svensk storexport som skyltade med lite udda vokaler och ett piano, stort som en finlandsfärja, som funkade och var snällt. Melike.

Imorgon är det stor högtidsdag då den något otroliga kombinationen Pontus och Marina har namnsdag. Stöter ni på några sådana kan ni med fördel sjunga att de är homosexuella eller bara ge dem en kram och klappa lite på dem, det tycker de om. När det är gjort kan ni läsa det här och skratta lite.

Lördag

Inget spännande att rapportera idag egentligen, jag har shoppat en ljusbrun dräkt (byxa + kavaj) som jag är ganska nöjd med, kanske jag kommer se lite vettig ut på RSNA iallafall. Jag hann inte med hälften utav det jag föresatt mig men trots det kom jag hem med en himla massa påsar att packa ur idag också.

Det var vackert väder i morse så jag tog mig en promenad och fångade lite pixlar till er, de finns publicerade här. Kameran är svårflirtad och lite dum just nu, den måste ha fått sig någon liten käftsmäll på sistone för den gör inte riktigt som jag vill att den ska göra, långsam är den också. Det är ganska kul att vara ute och röra sig i ett villaområde klockan nio på morgonen för de man stöter på är antingen morgonpigga motionärer eller trötta och pyjamasprydda mammor och pappor om är ute och panikhandlar frukost klädda i ganska fantastiska utstyrslar. I morse snubblade jag över en pappa som hoppade ur sin bil iklädd knallorangea, disneymönstrade pyjamasbyxor, en orange collegetröja och en liten blå mössa. Han hade handlat chokladflingor av något slag och Dunkin' Donuts kaffe. Tvärr var både jag och kameran för långsamma så han fick inte vara med på bild, dessutom är det ganska oartigt att fotografera folk när de smyger runt i nattsärken på sin garageuppfart så det var kanske bara bra att jag lät bli.

Men hämden är allt ljuv

Uddaveckan har arbetsmässigt i princip närmat sig sitt slut, lite jour håller mig hårt i nacken fortfarande men det ska jag nog överleva det med, och jag är väldigt glad över att äntligen få slippa kontoret en dag eller två. Arbetslusten tog sig en minsann veckovila så nu är det dags att ladda om inför nästa veckas korta tillvaro och sedan leka Thanksgiving och börja oroa sig för RSNA vilken jag far till på Lördag. Hör ni! Jag ska bli monterbrud! Var är min t-shirt, Marina?

Uddaveckan har också tagit en drastisk vändning till det bättre i och med den här signade fredagskvällen: väl hemma från jobb och träning väntade en efterlängtad present på mig i min brevlåda. Den näst bästa presenten sedan min flytt, faktiskt: mitt social security number!(Om ni måste veta det var kakaon från Niklas den finaste presenten av alla hittils) Nu kan jag alltså köpa mig en bil och ännu viktigare, skaffa mig en vapenlicens så att jag kan råka skjuta grannens hund som skäller mig vaken varje morgon klockan halv åtta. Det kräket!

Förutom den lilla och ytterst oväntade lyckan har jag även också hittat min förrymde släkting Michael Lange. Vi talades vid ikväll och han var väldigt glad över att jag funnit honom och vice versa. Han bjöd prompt in mig att träffa hans familj till Thanksgiving, en inbjudan jag tyvärr var tvungen att betacka mig från då jag redan var upptagen, och uppgraderade istället inbjudan till julhelgen, något jag glatt och tacksamt tackade ja till. Han skulle fråga sin fru om lov först och återkomma till mig igen i nästa vecka för vidare diskussioner. Det hade onekligen varit väldigt skönt att ha lite planer inför den ljuvliga juvlen, att vara själv känns allt för deprimerande.

P&L har hjulpit mig fira denna uppsjö med lycka medelst svenska pommes frites, 80-talsdessert och rödvin. Mest av allt har de bistått med lite gott sällskap, oljud och värme, typiskt sådant som behövs en fredagkväll. När jag lämnade dem hade Lindan somnat, hopklurad som en liten prick i soffan, och Pontusen satt och såg trasigt trött ut bredvid henne. De behöver allt lite semester, de där två. Fram med juvlen snart så att jag kan skicka hem dem på tuning och reparation.

En uddavecka

Det här är en lite tråkig vecka, trots allt det roliga som hänt. Jag har känt mig lite trött och hängig, inte så att jag håller på att bli sjuk för det vet vi alla att jag aldrig blir, utan mer ett sorts allmän förlamning, tankeförvirring och oinspirationstristess som lagt sig som ett lock över skallen på mig; Jag har jobbat för dåligt, tänkt för mycket, sovit för lite och möjligen bitit av lite mer liv än vad jag kan svälja under de senaste dagarna. Det är kanske inte meningen att man ska göra precis allt under en och samma vecka.

Klockan är strax tio och det stormar som aldrig förr utanför, regnet smattrar otåligt mot rutan och vinden, stenhård men ändå ljummen, stångar sig blodig mot husväggen utanför. Det är verkar inte bara vara jag som tar sig vatten över huvudet utan även världen utanför, fast jag antar att jag kunde vara i betydligt sämre sällskap i mitt för stunden förfärligt våta leverne.

Världen är ett typiskt bra ställe att vara på.

Jag kommer nog aldrig sluta fascineras av det mänskliga hjärtat, över själens stryrka och över att man kan tvinga fram en dräglig tillvaro nästan var man än befinner sig. Jag är väldigt glad över att jag är där jag är, trots att jag saknar mycket av det och dem jag inte har här och att jag fortfarande inte känner mig på riktigt god fot med tillvaron. Det jag grubblar som mest över är väl egentligen när man ska sluta vara ledsen.

Check!

Innan jag for hit började jag att bygga en lista som hade följande titel

"Saker Chotte ska göra i Usa"

På den listan hamnade givetvis saker som jag själv kom på att man kunde prova men jag bjöd även in mina små kamrater att bidra med förslag på aktiviteter som skulle passa sig på den här sidan av vattnet. Det kom ett par mer eller mindre välmenande förslag (Tunna ner för Niagarafallen - Nej tack!) från några mer eller mindre välmenande personer, listan som fick åka med mig såg ut ungefär så här:

• Gå på en amerikansk date med en amerikan
• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta sjunga
• Fortsätta slåss

Som ni ser var listan ganska kort och jag sänder därför ut en allmän uppmaning till alla er där ute att bidra med andra och nya förslag på äventyr som jag kan ta mig an. Ni vill väl ändå inte att jag ska få det tråkigt? Den allra senaste, rykande heta, uppdaterade versionen av listan har decimerats ner till det här ganska tama tillståndet:

• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta slåss

Av detta kan den observante läsaren dra slutsatsen att jag ikväll har varit på någon slags date med en riktig amerikan. Jag hade det ganska trevligt, mannen i fråga var inte wow och jag tänker inte gifta mig med honom men jag hade det inte otrevligt. Å andra sidan lider jag sällan när jag umgås med människor jag får välja själv... Vi träffades på en lokal pub, tog en drink och petade lite verbalt på varandra. Han var sen, det var inte jag, han hade ringt och förvarnat mig, han var senare, han pratade mycket, jag var trött, han var trött, jag blev lite avig... Det gamla vanliga, ni vet. Efter en knapp timme klättrade vi in i våra respektiva fordon och for till en pub i New Haven och lyssnade på ett band som han var manager för. Bandet var faktiskt riktigt bra och jag blev på bra humör av dem, bortse från den fula hemsidan och tro på mig när jag säger att de öste på rätt bra uppe på scenen. Efter en timmes lyssnande skuttade vi ut till våra bilar, båda två mycket piggare och gladare och for hem till varsitt hemman.

Inte bu och inte bä som sammanfattning. Den här kan jag behålla som kompis att hänga med, han har nog massor med kul musik att introducera mig för om inte annat, det är med andra ord dags att undersöka huruvida det där med amerikanska pojkar och vänskap funkar eller inte. En totalreviderad lista för kvällen ser alltså ut så här:

• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta slåss
• Undersöka vänskapsmöjligheter med amerikanska män

Här är den iallafall

Life in the fast lane är arbetsamt och som uttrycker avslöjar - livsfarligt snabbt - jag har redan råkat byta upp mig till en annan kör. En kör som innehåller en del människor som inte bara är lika gamla som mig utan även några som är yngre! Och som låter bra! Och som har kul när de repar! Och har en trevlig dirigent!

Här är den.

Jag hoppas den ska hålla lite längre än den förras 23 timmar och 45 minuter.

Jag är smått utpumpad. Återkommer imorgon.

Kram.

Året det tänktes om

Jag har varit alldeles för glad idag. Glad och lite otålig. Dagen har varit alldeles för lång och lite måndagsaktig i sitt utförande - ett riktigt måndagsexemplar till måndag på sina sätt och vis. Inte dålig på något konkret sätt utan mest av lite halvtaskig kvalitet.

Så, när väl eftermiddagen närmade sig blev jag bara soligare och soligare, gladare och gladare och prilligare och prilligare. Det var nämligen bestämt så att idag skulle jag äntligen komma och lyssna på den hära kören. Kanske jag skulle få sjunga lite också, och prata med dirigenten om en uppsjungning och om jag skulle hinna repa in mig den här terminen eller om jag skulle vänta till efter jul. Massor med "tänk om" for runt som små, kvittrande kolibirer på speed i mitt huvud; Tänk om de var tokbra? Tänk om jag glömt bort hur man gör? Tänk om jag vilat mig i form? Tänk om jag inte vilat mig i form? Tänk om de är jättetrevliga? Tänk om jag utvecklat absolut gehör över sommaren? Eller om mitt notläsande åtminstone tagit ett klliv framåt i smyg...

Som ni märker var förväntningarna högt uppskruvade.

Nu är det så, mina vänner, att 2006 är året fyllt av "Tänk om" som aldrig riktigt vill sig. Lata "Tänk om" som säger "Nääää... Måste jag?" på värsta gnällmål. Blyga och mesiga "Tänk om" som gömmer sig bland skuggorna och vägrar komma fram och tjuriga, elaka "Tänk om" som vänder ryggen till, knyter nävarna och stampar med fötterna. Jag vet inte, jag, men lite tröttsamt är det. Fortsättningsvis gör sig de sorternas "Tänk om" inte besvär i min närhet. Alls. Och nej, jag är verkligen inte bitter!

Jaja, kören hade ganska hög medelålder och klangen var därefter, det rådde stor brist på sopraner så jag var hett efterlängtad när jag trippade in i allra sista sekunden, någon povsjungning var det inte prat om efter dagens rep, det klarade jag mig alldeles för bra för. Det var heller inte tal om någon uppvärmning inför dagens rep, något jag blev lite irriterad över, men dirigenten visade tydliga tecken på stress vilken antagligen kan härledas till att de har två konserter alldeles strax. Dirigenten ja, han var ett kapitel för sig själv. En man i 40-årsåldern som var så grinig och sur att det nästan blev komiskt till slut. Han gränsade på elak ibland och så värst pedagogisk var han inte när han försökte förmedla muciseringstips till oss. Men han var liten (vilket betyder att man kan sätta sig på honom om han blir för irriterande), hade pinne (pinnar är bra) och fick mig att småle med sina sarkasmer (Sarkasmer slår pinnar!) så jag var inte helt missnöjd.

De hade ganska kul repertoir för kvällen måste jag även erkänna, väldigt ambitiös musik. Bach - lite Johannespassion är bra för själen, tror jag, Bach är för övrigt bra för notläsarsjälvförtroendet, mer logisk musik får man leta efter ch så är det underhållning på hög nivå att höra amerikaner försöka läsa tyska. Detta följdes upp av ytterligare trevlig musik: Vaughan Williams - Fantasia on Christmas Carols. Ett bitvis förfärligt vacker stycke och även den väldigt snäll mot mig. Sedan kom eldprovet: Benjamin Brittens Cantata Misericordium, och jag säger bara "Ha!" för den var toksvår. Helt vämjeligt underlig faktiskt, jag fick ingen koll på den alls och jag vet inte riktigt hur jag ska angripa den. Om jag ska angripa den överhuvudetaget, vill säga...

Summa sumarum, innan jag trillar ihop av trötthet, är som följer: om jag vill har jag en kör att leka med på måndagar iallafall. Frågan är om jag vill det, den var nog den mest aviga kör jag har sett någonsin och efter bilresan hem i mörker och ösregn ställer jag mig frågande till om jag helt enkelt bara ska leta vidare efter något bättre. Jag kan självklart göra både och, torrsimma lite i den här samlingen under tiden jag letar efter något mer passande, det stora aberet är bilresan som ikväll var på gränsen till obehaglig i och med trötta ögon, rusk och kolmörker.

Tänk om ni kunde bestämma åt mig.

Se!

Idag regnar det på Milford. Ett tungt, jämnt, dyblött regn av den mest ihållande sorten. Det är ganska tyst och lugnt på ute på min gata, till och med skällande rufshunden i huset mitt emot har gett upp och låter världen vara i fred från större åthävor. Tack vare detta lugn har jag änteligen fått tummen ur och tagit mig an kontoret och den genrella röran som rått där sedan inflyttningen och ta mig katten om det inte ser riktigt trevligt ut där inne. Jag har två bokhyllor med böcker, spel och nötter och allehanda annat skräp, ett skrivbord med lite lampor och datorer på, en puff att luta sig mot och en spegel att bese sig själv i före utfart eller om man bara vill öva på sina moves lite. Ett funktionellt rum, helt enkelt. Lite oturligt har röran istället intagit köket, för där har jag råkat få in ett par kartonger med saker som inte fick vara med i kontoret, eller för den delen i USA överhuvudtaget, men skräpet rör sig iallafall i rätt riktning. Mot vinden, alltså.

Annars har jag roat mig med att vara lite solitär; hasat runt i mysiga kläder, haft otvättat hår och okynnesborstat tänderna säkert tre gånger. Jag ringde Marina och diskuterade livets finare ting och övervägde att ringa Niklas men han somnade istället. Jag har satt in en kontaktannons på craigslist för att leta nya vänner och skrattat åt vad andra skriver där. Vad sägs om den här trevliga mannen? Eller den här? Jag har övervägt att skaffa hamster eller konvertera till eremitism. Som Obelix så klokt sa "De är inte kloka, de där romarna" kan gott och väl användas även här för visst finns det en väl tilltagen hög av paltskallar även i den här delen av världen.

Resten av dagen ska jag fortsätta att ägna åt precis ingenting, på sin höjd sortera lite strumpor och läsa god bok. Snart kommer måndagen och jag måste återigen tillstå att jag nästan ser fram emot arbetet imorgon, det kan inte vara normalt. Eller?

First contact

Nu har jag testringt både till Pappa och till Knyttet och det går löjligt bra att både ringa ut och in till mig. Sagan är sådan att jag måste ha datorn igång för att kunna ta emot samtal vilket gör att jag kanske inte alltid är helt kontaktbar. Om man verkligen vill få tag på mig och jag inte svarar är det nog smartast att helt enkelt sms:a mig och säga att jag ska ringa upp.

Hur ringer man då? Jo, ser ni, man ringer hit: 013-9919395 för att komma åt mig via den billiga datortelefonen. Om jag ringer inom Sverige kostar det mig ingenting i samtalstaxa så det är klokast om jag ringer upp. Även vi IT-miljonärer kan väl få vara kostnadsmedvetna ibland? Hur jag gör för att ringa utomlands vet jag inte riktigt ännu, men det ger väl sig.

Annars har jag idkat konsumtionshets idag, jag har köpt en GPS, en liten stereosak, mjölk, högtalare till en av datorerna, kardemumma och jordgubbar. Jag har inte köpt en transformator för det är det svårt att hitta här. Jag blir helt knasig av hur dålig servicen är i en del affärer här, det fullkomligt dräller av folk men ingen är så värst intresserad av att hjälpa mig. Om jag inte varit osäker på om jag skulle hitta hem från Wal-Mart eller inte hade jag aldrig köpt GPS:en hos dem, men nu råkar vilsenhet vara en svårslagen inköpsmotivator, så jag morrade lite och betalade något motvalsandes.

Den som väntar på något gott...

... väntar, som ni alla vet, på Charlotte.

Jag har liasom glömt att uppdatera er hur det gick med Plummerboy och telefonnumret. Plummerboy är en omskrivning för "Tvåbarnsfadern", han som även kallades "Han med båten" men mer ofta lystrade till namnet Chris. Varför vill man heta Chris när man kan kalla sig för Plummerboy? En av många giltiga frågor som flyger runt här i världen.

Nåväl, jag gav inte ut mitt tefelonnummer till honom, hur många namn han än gick under, det kändes lite underligt och konstigt och jag har sedan länge infört en policy som säger att jag inte delar ut mitt telefonnummer till människor som frammanar just de två känslorna hos mig. Det finns givetvis andra känslor som även de är icke-dela-ut-telefonnummer-känslor, som till exempel: rädd, kall och arg. Hör vilken sund och försiktig dotter ni har uppfostrat, mamma och pappa. Innan jag tackade nej hörde jag mig lite för med min kultur-coachar, Jaime och Lars. Jaime har kvalificerat sig genom att vara en amerikanska i underkant av min ålder och Lars har kvalat in genom att vara man, närvarande och amerikanvan. Båda sa så här:

"Frågar någon om ditt telefonnummer så är de intresserade av dig och kommer bjuda ut dig."
"Okej" sa jag då.

Sedan sa båda så här:

"Amerikanska män är dåliga på att bara vara kompisar med kvinnor."
Då sa jag "Amen!".

Vad trist. Jag som tycker om pojkvänner.

Sedan ringde jag helt sonika till Victoria och sa att "Nej, jag vill inte leka med denna där på det sättet. Ledsen. Verkligen." Och så frågade jag om det var okej att säga så och bad om ursäkt för att jag var korkad. Hon skrattade åt mig så jag tror minsann att det var okej... Bra va?

Hallå-hallå-hallå-hallå!

Så sitter man här med ett headset fastprånglat på huvudet, en dator med ny mjukvara på och ett sprillans nytt telefonabonnemang och bara vill ringa, ringa och ringa till någon. Men, ni ligger och sover allihopa.

Ett jämrans sätt.

Jag går och lägger mig.

Jag har hittat han!

Välkommen till ännu en vacker dag i Connecticut, 20 grader varmt och soligt, men jag sitter här och tittar på bröst isället. Bröst, bröst, bröst. Det är det nya nu. Det är ganska intressant att höra alla siffror som en av våra säljare sitter och häver ur sig, visste ni till exempel att 25% av alla cancrar missas inom screening? Om din läkare däremot använder sig av CAD (Cumputer Aided Detection) förbättras dina odds att få din cancer att bli upptäckt till 90% istället. Som hittat kan man tycka, ända tills man inser att en kvinna på tio går hem från sin screeningundersökning i tron att hon är frisk när hon i själva verket har begynnande otäckheter i kroppen. Skrämmande och ledsamt.

Pappa - jag har hittat en immunolog som bor i New Jersey och som visar en förfärlig massa tecken på att vara en släkting till oss. Han jobbar visst på ett ställe som heter St Joseph's Regional Medical Center och det telefonnummer du hade var ett faxnummer till hans jobb. Det här med Internet är något av det bästa jag vet. Om han är som de flesta amerikanska läkare jag vet så läser han inte mail så ofta men jag ska försöka med det innan jag ger mig på att ringa, jag är nog lite garderobsblyg ändå.

IP-telefoni here I come

Nu har jag beställt ett IP-telefoniabonnemang så snart kan jag ringa och störa er struntbilligt mitt i natten allt vad jag vill och orkar. Det blir kul, eller hur? Jag återkommer så snart jag kan med detaljer, både tekniska och andra.

När vi ändå pratar om akronymer (IP står för övrigt för internetprotokoll) kan vi prata om något ganska viktigt just nu - de kallar det SSN och det betyder Social Security Number och utan det finns man inte. Jag har inget och finns med andra ord inte. För att vara obetydlig och icke-existerande känner jag mig ärligt talat ovanligt levande men vad vet jag egentligen, jag är ju invandrare. Jag och Micke var på ett Social Security Office i början av Oktober och ansökte om ett och enligt alla beräkningar, och tanten jag ringde och plågade i morse, ska jag ha mitt mot slutet av veckan och då, mina vänner kan jag skaffa mig ett Amerikanskt ID och sedan en bil! Nu är det väl ingen som tror på att det kommer funka riktigt så väl, men man måste väl få drömma.

Så, med lite tur: Ta-dah!

Om ni har några åsikter om vad för bil som ska in på shoppinglistan så är det dags att klämma fram dem nu. Go-go-go!

Observationer del 4

Dags att observera ett uns till, det var ju flera dagar sedan sist. Jag undrar när man slutar observera lite snett utifrån och börjar bli hemtam och vardagsblind istället. Jag skulle tro att jag håller mig i åskådarbåset i ett par veckor till innan jag re-evaluerar min situation, kanske ända till efter jul. Det är ju inte så länge till dess. Nåväl, vad har jag funderat på på sista tiden då? Jo, ni förstår att så här är det:

... Saknad är ickelinjär. Saknad är lurig för den smyger sig på en snett bakifrån hela tiden och man är nästan jämt oföreredd när den gör sina ovälkomna besök. Saknad för blixtkrig. Jag blir trånsjuk och suktandes vid de mest underliga av tillfällen och jag glömmer bort er (förlåt) ibland när jag borde sitta som en liten blöt fläck på sängen och storgråta. Saknad är svårt för det finns inte så mycket att göra när den väl infinner sig. Saknad verkar inte bli bättre med tiden.

... Jag måste handla en massa saker men jag har inget ATM-kort och jag litar inte riktigt på konceptet med bankcheckar så jag lever i följande travesti: Lortiga golv ity jag inte har en dammsugare, mörka hörn eftersom mina lampor funkar halvbra, musik från datorns små fula högtalare då jag inte har en transformator och min gamla lap-top har lämnat hälften av sina pixlar hemma så jag måste köpa en ny extern monitor till den och så var det den där GPS:en förstås. Och bilen... Puh! För första gången i hela mitt liv blir jag överväldigad av shopping, det är ganska nytt och lite skrämmande bara det.

... Jag är periodiskt mörkrädd. Det är jobbigt och väldigt fjantigt.

Så. Det var det. Inte så mycket om det amerikanska levernet utan mer om mig men det är ju trots allt jag som skriver så det är jag som bestämmer, eller hur?

Silence is golden

Om man stoppar in 20 säljare i ett rum kommer man inom ett par timmar vara smått hörselskadad och ganska trött, de för nämligen ett fasligt liv. De amerikanska säljarna kan sammanfattas så här:

• Stora men inte feta
• Väldigt bullriga
• Oväntat okunniga
• Trevliga

Idag har jag och chefen sysselsatt oss med att utbilda dessa treåringar i kostym i allmän pacskunskap och jag kan för mitt liv inte sluta förvånas över vad de kan och vad de inte kan. Ibland blänker de till och skyltar med den mest obskyra av vetskaper för att sedan förvåna mig något otroligt med att inte ens funderat över självklarheter. Micke har pratat hela eftermiddagen och imorgon är det min tur att i princip säga samma sak en gång till fast med andra ord. Upprepning är nyckelordet med den här gruppen för mer odisciplinerad publik får man leta efter: det prasslas, och äts, mumlas, rings och mailas och hela tiden måste de låta för annars finns det risk för att alla andra glömmer bort att de finns. Jag är road men trött och hade gärna sett att Moder Natur hade utrustat alla säljare med volymkontroll, det hade varit skönt för oss andra om inget annat. Jag har rysligt svårt att bedöma dem, ena sekunden ger de ett väldigt självsäkert intryck och nästa en känsla av att vara ruskigt osäkra. Livet som säljare verkar vara hårt, säljer du inte åker du ut, och jag börjar förstå varför de hela tiden låter och viftar så mycket - de är väldigt utsatta djur, säljarna.

Tur att det finns så många!

Lost

Det verkar som om Blogger är hungrigt för tillfället för det försvinner lite data till höger och vänster här, igår natt censurerades ett av mina inlägg bort och jag har fått höra från Frida att hennes kommentarer inte alltid går igenom. Jag har nu uppdaterat mig lite så får vi se om det hjälper mot denna generella bloggmalaise vi verkar dras med. Lite komiskt är det att jag senast i veckan talade med Pappa om att "Nejdå, härfirån dagboken försvinner inget så det behöver du inte oroa dig för...", och vips så slarvas det bort ett inlägg bara några dagar senare. Lurigt värre.

Idag har jag bejakat bibliotekarien i mig och alfabetiserat lite. Först alfabetiserade jag mina hårda böcker och ställde in dem i de höga Billybokhyllorna i kontoret och sedan alfabetiserade jag de mjuka verken, pocketböckerna alltså, och föste in dem i sovrumsbillysarna. Det var skönt att skrapa lite i kanten på stöket även om det inte gick framåt i den takt jag hade tänkt mig att det skulle gå, disciplinen är det dåligt med. En sällskapssjuk fogelbergare kom över med lite mat framemot eftermiddagen och vi ägnade oss åt djupsinniga diskussioner om Litteraturen, HL7-interfacen och Marknaden. Han är finfint sällskap den där krabaten, väldigt bra att ha nu när Niklasen har vänt åter mot det trygga hemmanet, honom saknar vi redan.

Annars har jag tagit lite bilder av mitt hem, man kan se här om man vill se stora bilder. Här är utsidan, jag bor bakom den nakna dörren. Bakom den andra dörren bor Barbara, pudeln Bo och en hemlig man som jag inte sett till ännu. Lite Molganvarning på honom, faktiskt.

Så har jag ett sovrum också, det sover jag i.

I vardagsrummet är jag mer vardaglig. Och så.

Turist, javisst!

Niklas åker hem imorgon och idag fick jag luta mig lite lätt mot honom för sista gången på länge.

Jag och Jonas F for med honom till New Jersey för att handla trumpet och GPS:en i Niklas bil skickade ut oss på en rejäl rundtur runt hela New York innan vi kom fram till vårt mål. Brassaffären var svårfunnen men väl värd all tid då den var helt ofantligt stor, det fanns ett helt rum med bara trumpeter och kornetter att välja och vraka från. Niklas fick något saligt i blicken medans jag och Jonas mest var våra vanliga, irriterande jag och larvade oss. Efter väl förrättat värv bland allt bleckblås, Niklas köpte munstycken och trumpet och jag köpte en underbar kletzmerskiva, panikmatade vi oss med helt förfärligt äcklig mexikansk mat på en närbelägen restaurang. Lite mindre lyckat, kanske.

Resten av eftermiddagen strosade vi runt i New York och tittade på hus som var långa och människor som var många. Vi tog revanch på eftermiddagens dåliga matupplevelse genom att äta på ett riktigt trevligt ställe någonstans inte så långt från Grand Central Station varpå Jonas och jag skickade iväg Niklas till sitt hotell, han envisades med att ta bussen medans jag helst hade velat sätta honom på en taxi, han skulle ganska långt bort. Vi andra två satte oss på ett tåg till Milford och somnade hastigt och lustigt för att sömndrucket tumla av i ett rimfrostigt Milford. Det är nu officiellt vinter här och det är verkligen dags att stoppa undan kavajer och jackor till förmån för kappor, hattar och vantar. Det finns så mycket att se i NY att jag blir helt matt, men det är väl bara att börja beta av saker från listan, det är inte utan att man blir lite stressad av bara det.

Att para strumpor

Idag har jag varit på laundromaten och kört riktigt stora tvättmaskiner med egenimporterad, svensk smutstvätt plus lite finare, gammaldags amerikansk lort. Laundromatkonceptet är spännande för en tvättstugetränad själ som mig och under hela min upplevelse fick jag undertrycka en vilja som bubblade stillsamt inom mig: nämligen den om att utbrista i ett vilt och ohämmat sång- och dansnummer mitt i tvätterian. Ni vet, lite som i den där sången som handlar om en biltvätt - löddriga bikinibrudar fast inte alls utan mer en lite småsjavig och tammen Chotte i beigekaklad tristess. För lite knappt 10 dollar får man i vilket fall som helst tvättat och torkat en hel massa smutsiga saker och fort går det också då man får köra industristandardtvättmaskiner som rymmer trucklaster av trosor och strumpor och dessutom gör sig av med dem lurigt snabbt.

För att belöna mig själv för väl utfört hemmafruvärv (Hallå! Var är min hemmaman?) smet jag in på spritbutiken och handlade en flaska whisky så att det finns något att sniffa på om andan skulle falla på.

Bowmore, någon?

Som om det inte var nog hittade jag ett par lila, klackiga och reade små skor på stora skoaffären som också fick följa med mig hem. Det här med tvätt är kanske inte så tråkigt iallafall, speciellt inte om man väljer tvätterian som ligger nära de skojigaste affärerna... Grädde på moset var ändå middagssällskapet i form av en överaskande Niklas och en jet-laggad Jonas Fogelberg som kom på besök och fick kycklinggryta, ugnsåkta grönsaker, oreokake-glass och öl av undertecknad. Återigen efterlyser jag hemmamannen, ska man verkligen behöva göra allt här i huset?

Hemma igen

Resan hem gick bara fint, Chicagobilandet var lite överväldigande men beväpnad med min lilla GPS kom jag fram till hyrbilsavställningsplatsen och kunde bli shuttlad till flygplatsen. Jag var dock övertygad om att den lilla engelska tanten i GPS:en skulle börja ryta på mig ungeför när hon fick räkna ut ny färdväg för tredje gången. Det är klurigt att köra med de där sakerna men det är helt klart en otrolig trygghet. Jag ska shoppa en så snart jag kan annars kommer jag förvirra mig bort i någon slags avlägsen landssbygdsstat inom kort. Wisconsin eller Idaho eller nåt, det är livsfarligt långt bort. Jag är iallafall mäkta stolt över att ha klarat mig hem från Hartford utan någon slags assistans mer än Pontus tips om att "hålla mig i mitten" i New Haven för att komma in på I-95:an mot Milford. Jag kan erkänna att jag låg i mitten precis hela tiden till mina medtrafikanters stundvist stora irritation.

Jag hann knappt vara hemma i mer än en kvart förrän Pontus och Linda ringde och orolade sig lite för mig. Har jag sagt att de är rara, de där två?

Jag har fortfarande inte hört något från den stora, farliga kören men jag ska nog ringa imorgon eller kanske ikväll. Dessutom har jag kanske myglat fram en sånggrupp att få leka med. Intressant...

Omröstning nummer två

Idag har jag jobbat på sjukhuset här i Libertyville och det var riktigt roligt och skoj - Jag tror jag har gjort lite nytta och kanske till och med gjort mig förtjänt av min första lön som enligt alla beräkningar ska komma imorgon.

Hurra för den, hurra för nytta och hurra för saker som gör att man mår bra.

Dave, han som skulle vara så arg, var inte alls arg. På sin höjd var han lite underlig men på alla sätt och vis vänlig och välartad. Jag berättade för honom att jag väntat mig ett betydligt svalare klimat här och han skakade bara på huvudet och sa att han hade aldrig varit arg, han hade mest blivit förvånad när jag ringt och berättat att jag skulle komma i måndags. Men, jag har likväl patchat en del, följt upp med ett uns hotfixande, ett par nypor förklarande och tre fövånat höjda ögonbryn. Imorgon ska jag dit och upprepa skådespelet ett par timmar till innan jag hoppar på flyget hem igen. Nu är det blott ångesten för att hitta hem igen kvar. Puh! Det är jobbigt att resa i det här landet.

Nog med småpratet, nu undrar ni säkert vad vi ska omrösta om den här gången, eller hur? Så här ligger det till, medans jag jobbade i det fina sjukhuset (fint som snus faktiskt - det har en självspelande flygel i foajen. Tänk bara, en foajé. Hur många sjukhus i Sverige har sådana att ha sina självspelande flyglar i?) ringde mäklar-Victoria och lämnade ett meddelande som lät ungefär så här: "Hejhej, kul att du kom i lördags. Tvåbarnspappan (som jag skrev om här) ringde och frågade mig om ditt nummer. Ska jag ge honom det?"

Och nu är frågan, vad i hela friden gör man?

Jag är inte intresserad av Chris, som han hette, men hur säger man det och vad betyder det om jag säger nej till telefonnummerutdelandet? Den här mannen har förutom sina två tonåriga barn och sin båt, åtta syskon som alla bor i stan, det är ungefär 15% av hela ställets befolkning. Gör man sig omöjlig med de 15% genom att säga nej? Om han har åtta syskon är han för övrigt nog släkt med närmare 50% av Milford vilket är ganska många. Måste jag kanske flytta? Göteborg, någon?

Så, vad ska jag göra? Pray tell.

Något större

:o) Framme!

:o) GPS!

:o( Sunkigt hotell.

:o) Hel och hållen!

:o( Blåsigt.

:o) Cheerleadersåpa på tv!

:o( Hungrig.

:o) Pizza körd till hotellet!

:o) Internet!

Liten

Hur kan man vara så lång på utsidan och ändå så liten på insidan?

Idag är första gången jag blivit rädd och nervös och återigen besvurit den totala bristen på vettigt toalettprivatliv här så att man hade kunnat snyfta ifred på betald arbetstid. I morse for jag till jobbet precis som vanligt, okej kanske var det lite ovanligt ändå, eftersom jag körde hemifrån mig för första gången någonsin, men jobbet låg där det alltid brukar ligga och så. I vilket fall som helst hann jag knappt komma igång med min vecka förrän min käre chef kikade runt hörnet och frågade om jag kunde tänka mig att fara till Illinois.

Nu.

Idag.

Och ta hand om en kund som är beredd att kasta ut våra prylar, så arga är de.

Alltså, jag har inget emot att umgås med arga kunder, jag är en fena på arga människor, det brukar liksom alltid lösa sig med dem. Är de redan arga kan det nästan bara bli bättre. Visst är det stressande att åka dit och träffa folk som antagligen vill bita huvudet av en, speciellt som ingen verkar veta varför de vill dekapitera oss heller men som sagt, jag brukar kunna hantera det och i annat fall hoppas jag de har lite privatare toalettlösningar. Det som är mest jobbigt just nu är resandet och i synnerhet bilandet. Det är alldeles för mycket bilar här. Och de kör så fort, så fort och jag blir alldeles rädd av dem. Nu har jag ändå klarat av det första eldprovet: Bilturen till Hartfords flygplats, utan GPS och i rusningstrafik. Ont i magen är bara förnamnet på vad jag hade i förmiddags. Förhoppningsvis är bilen i Chicago utrustad med GPS annars vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Jag gör inte mörkerkörning på utrikiska. Eller, jo kanske, men jag gör det erbarmligt dåligt.

Stay tuned for more Ångest i Utlandet, en beige systerproduktion till Sex in the City.

Helgrapport

Så, då var det söndag kväll och ännu en helg har lyckts smita förbi alldeles för kvickt, tiden går verkligen fort när man har det bra och det har jag haft det även dessa två dagar. Arbetssamt men bra. Fedagen gick som sagt till flytt och uppackning med efterföljande Margaretedrickande på "On the Borders" i svenskt sällskap. Lördagen ägnades åt babydusch och Halloweenkalas med avslut i alldeles egen säng. Ljuvligt! Söndagen har gått åt till diversehandling, shoppingrunda med Niklas, fika med P och L och middagsmys med Niklas. Lite brödbak och prylskyffling hann jag med i fläckarna också eftersom det fortfarande är en förskräcklig oreda i merparten av rummen här - dock en oreda av den bra sorten. Ni vet, sådan man vill ta tag i, till skillnaden från otrevlig oreda av typen dagen-efter-stök när man är lite för trött och sleten.

Nog om mitt oredande, nu ska vi tala Halloweenkalas och mina upplevelser där. Jag var alltså inbjuden till Victoria, min husmäklare, att dyka upp på hennes årliga skräckafton. Efter att ha tillbringa ett par eftermiddagar med henne var jag väl medeten om att just den här högtiden var hennes absoluta favorit, det var mycket prat om dekorerande minst ett par gånger varje gång vi träffades. Låt mig säga att hon hade lagt ner väldigt mycket tid på sagda dekorerande, det var helt magiskt smaklöst! Benranglande saker till höger och vänster, oväsnande elektriska prylar i varje hörn och girlanger med skallar och pumpor kantade varenda dörr- och fönsterkarm i hela det lilla huset. Man fick liksom bråka sig fram överallt för att inte välta händer, hattar, skelett och gravstenar. Och oväsendet sedan! Det var en konstant och fullständig kakofoni som alla i sällskapet fick kämpa mot under kvällens gång, jag tror att plastleksakerna vann... Nåväl, jag kom dit lite lagom akademiskt sent med en vinflaska i ena handen, en tallrik med tunnbrödsaktiga laxrullar i den andra och min egensydda flapperklänning på kroppen och möttes av en redan, runt klockan åtta, ganska rundfotad värdinna och ett 15-tal av hennes vänner. Vad kvällen led utökades sällskapet säkert till minst det dubbla, och jag hade fullt upp att hålla reda på alla dessa nya människor omkring mig. En handfull av de närvarande gjorde intryck på mig, människor som jag helt klart skulle kunna tänka mig pilla på lite mer lite senare, vi får se om tillfälle för det bjuds. Annars blev jag raggad på av en tvåbarnsfar(!), en kille som hade med sig sig en kniv(!!) och en nykter alkoholist med faiblesse för fula ord (!!!).

Wow.

Runt halv tolv kramade jag om Victoria och förklarade mig tråkmåns ity den renbäddade sängen ropade på mig. Allt som allt en spännande afton väl värd att komma ihåg för regnigare kvällar.

Radio silence in the launching area

Följande skrevs igår men Blogger var på dåligt humör så jag fick inte publicera det...

______________________________________________________________________


Jag har varit på min första äkta Baby Shower och lider svåra kval av söthetsöverdos. Brunch med chokladpudding, smörgåstårta, kladdkaka, nybakat bröd, fruktsallad, våfflor och lite till i kombination med pastellfärgade lekar och presenter i form av fleeceiga filtar och andra barnsaker gör en förvånansvärt trött och lite huvudvärkig. Men, det är nyttigt att bonda med kvinnorna i klanen också, de är trevliga och snälla och jag har haft det himla mysigt.

I morse hann jag även med att få igång gasen i huset så nu är det snart både varmt i luften och i vattnet där, något som är typiskt bra att ha när man ska bo någonstans. Min hyresvärd passade på att titta in lite nyfiket hos mig och jag fick godkänt på möblemanget också. Det är typiskt bra, man ska hålla sig väl med sin landlady. Det blir ett par timmar med pysslande där i eftermiddag innan jag ska smyga iväg till en Halloweenfest hos min husmäklare.

Alldeles själv.

Just nu har jag drabbats av akut feghet och vet inte om jag vågar åka dit utan sällskap men förhoppningsvis repar jag mig framåt aftonen och tar mig i kragen. Vem vet, jag kanske träffar på lite kul folk eller får se något spännande jag kan rapportera tillbaka till er om. Äkta amerikanska Halloweenpartyn stöter man inte på så ofta i Linkeboda med omnejd, de här i USA är säkert både större, bättre och farligare.

Hujedamig vilka flyttgubbar

Ja, så var man då inflyttad till slut.

Eftersom min gas inte är påslagen ännu och lägenheten därmed är något kylslagen sover jag i natt hos de finaste av Pontusar och Lindor trots att min säng i principip är färdig och klar att använda, om än med istappar i hörnen.

Allt gick iallafall bra och jag har haft en sällsam flyttupplevelse, sanna mina ord. Lite smått försenade dök det upp en flyttbil utanför mitt hus i morse och ut hoppade tre män av, med min fördomsfulla mått mätt, smått tvielaktig karaktär. Ni vet, med alla fördomar fullt påslagna blir det lätt så att stora män av olika färgslagning med tufft hasiga byxor och dova luvtröjor kan uppfattas som lite farliga av en ensam flicka som mig, men efter lite handfattning fick jag snabbt veta att Reuben, Tyrone och Josh var ena synnerligen trevliga grabbar - roligare flytt än så här kan jag inte säga att jag upplevt på väldigt länge. Reuben och jag pratade miss- och lyckade förhållande och inredning, Tyrone bjöd mig på lunch och sjöng för mig och Josh fick jag lära lite fightingknep och dessutom fick jag hans mobilnummer innan han for - omutifall något skulle krångla eller om jag behövde hjälp med något, nästan vad som helst speciellt om någon var elak mot mig eller så. Jag vet att de låter lite underliga så här vid en kort beskrivning, men de här tre flyttpojkarna är nog det närmsta av, för mig med min bakgrund, "normalitet" jag kommit här bland amerikanarna hittils; människor som inte drar alldeles för stora växlar över allt och inget, sådana som förstår och uppskattar ironi och sarkasm och dessutom kunde vara lite mjuka i all den där katiga tuffheten. När vi väl flyttat klart blev det till och med så att vi satt kvar i mitt alldeles för lilla vardagsrum och pratade skräp i en extra halvtimme innan jag till slut kastade ut dem lite nätt.

Så, de bullrade till sist ut till sin lastbil med allt mitt skräp runt fyrasnåret i eftermiddags och med ett par glada tut, för nu var det fredag, for de sedan tillbaka mot New York där de kom ifrån; Josh vid ratten och Reuben med en nonchalant cigarettbeväpnad arm ut genom passagerarfönstret. Det blev förfärligt snabbt tyst i lilla hemmanet och jag ångrade att jag inte diskuterat vidare mina erbjudanden om att faktiskt behålla dem hos mig, det är kanske inte riktigt samma sak som att ha en manskör och Lena PH:s ben under trappen, speciellt som jag inte har en undersida av en trapp att behålla dem under, men icke förty slår de just nu minst lika högt.

Jag har nycklar!

Jag har nu tre (3) nycklar till en dörr som leder in i ett litet hus på 1054B East Broadstreet i Milford, Konnektikutt och jag ska visst bo där är det tänkt. Det pirrar i min mage och jag är helt plötligt mer nervös än någonsin förut, jag tror att verkligheten äntligen har kommit ifatt. Om det är bra eller dåligt har jag ingen aning om, pirrigt som katten är det likaväl.

Jag har träffat på min hyresvärd, hon heter Barbara och verkar vara snäll och vänlig, än så länge har jag bara sett att hon lever med en hund: en lite småfet kungspudel som lystrar till namnet Bo. Jag älskar alla hundar som inte ser ut som råttor så även en något rundlagd, grå pudel går hem hos mig. Jag kan kanske satsa på att bli förste hundvakt till Barbara... Vem vet, hon kanske har en manskör i ena skjortärmen också.

Linda och jag har tassat omkring lite i lägenheten i halvmörkret ikväll och den är fortfarande fin, tokglad är bara förnamnet på mig för stunden. Ytterligare en sak att vara tokglad över är att Marina och Rikard har bokat en resa hit för att leka med mig, de kommer inte förrän till påsk så det är länge till dess men det är viktigt att ha något att se fram emot.

Observationer del 3

Uttrycket "Only in America" hör jag ganska ofta här, då och då på allvar men allt som oftast med en stor skopa ironi, och det är ett på många sätt väldigt sant uttryck; de gör otroligt mycket kul, underligt, bra, förbryllande och skrattframkallande här. Vad sägs till exempel om...

… en dokusåpa vid namn "Dallas Cowboys Cheerleaders - Making the team". Jag kan inte tänka mig en dokusåpa med mer blonda slingor eller fler små, fasta rumpor än den här. Detta gör i och för sig det hela till en hyffsat trevlig tillställning att titta på: piffiga flickor med alldeles för små kläder som hoppar, hojtar, tjoar och är allmänt dekorativa. Till och med när de blir utkastade ur serien får de ha pyttigt minimala shorts och vara pigga som få, de gråter för katten till och med peppigt, då vet man att det är äkta cheerleaderblod som rinner i de där vaxade, muskliga och välopererade kropparna.

... julskyltningar i oktober. Jag vet att jag brukar bli lite knäckt av prematur julskyltning i november, men här har de kört på lite lätt de senaste två veckorna. Jag måste erkänna att jag redan har köpt jukort också, fast jag skyller på Linda, det var hon som började. Nu ska vi bara se om jag får iväg dem också.

... ursäktsmissbruk.De ber om ursäkt mest hela tiden här och det driver mig så smått till vansinne. Man kan inte röra sig inom en meter av någon annan innan de måste be en om ursäkt. För vad, frågar jag mig genast? Det är helt vanisnnigt vad de ber om ursäkt i det här landet. Jag har börjat neka folk ursäkter, faktiskt.

... personalgödsling. Idag var jag och Niklas uta på köpcentra och kollade runt lite och det var kanske totalt sett sisådär dubbelt så många anställda som handlande i den gigantiska lokalen när vi var där. Det är fullkompligt gödslat med folk som går runt med öronsnäckor och tandfyllda leenden i hopp att få kunna stå till vår hjälp med allt mellan himmel och jord. Jag har fortfarande inte fått in snitsen vad gäller hälsningsfrasen när man kommer in i en affär och alla vill veta hur man mår. Än värre är det när man ska gå och de frågar om man hittat det man letat efter, även när man går därifrån tomhänt. Vad säger man när man inte handlat något? ”Nä.”? Jag vet inte, det känns lite ouppforstrat och otrevligt tycker jag. Jaja. De är många här i alla fall, säkert minst 300 miljoner, och de flesta jobbar med att fråga en hur man mår och sedan berätta vad de heter så att man kan belöna dem i förekomna fall. USA är ett hiskeligt underligt land!

Senast idag sa någon till mig att jag just därför passar in här… :o)

Boktips

Till Frida:

Läs The Year of Yes av Maria Dahvana Headley, en rysligt kvick, rolig och intelligent chick-lit bok. Jag vet inte om den finns på svenska ännu men den är väl värd att antingen anstränga sig över eller vänta på.

På den något mer allvarsamma sidan har vi Jonathan Safron Foers underbarhet Extremely Loud and Incredibly Close. Den vet jag har kommit på svenska och är väl värd att lägga lite tid på. En påhittig, bitterljuv och upplyftande historia som man kan inta med viss försiktighet i små portioner.

Vad ska jag läsa nu? Har ni några förslag?

Hemsökt

Igår dök det upp en trött och tilltuffsad Niklas i mina faggor, jag hittade honom telefonledes runt åttasnåret då han änteligen (som vi väntat!) slog mig en signal föra att berätta att hans telefon inte funkade och att han kommit fram hel och nästan ren. Jag och Lindan försökte locka hit honom med snälla ord och lasagne men vi fick helt enkelt se oss slagna av hotellsängar och annat tjafs.Men, i morse hämtade jag upp honom på hanses hotell och lotsade honom till jobbet nästan helt utan problem och vips, sedan gick dagen i ett endaste streck. Jag förstår inte riktigt det här, men tiden går så snabbt på kontoret. Jag kan räkna gångerna jag kommit därifrån före klockan sex på min ena hand, ikväll packade jag lådor till en säljare till halv sju innan Niklas släpade mig därifrån för att få utlovad mat och lyxglass. Undrar hur länge man ska ha det så?

Jag har nu iallafall utfodrat min svensk med gammal mat, även kallad rester, och ny mat, Ben&Jerry-glass i smakerna Choklate Chip Cookie och Peanutbutternånting och gissa om vi blev mätta. De kan göra god glass i det här landet, det måste jag tillstå, ingen som helst snålighet vad gäller klumpar med choklad, deg eller jordnötssaker. Gott! Det finns rester kvar så den som vill ha ny, gammal mat imorgon kan bara ta och pallra sig över så blir det dessert till imorgon klockan nio.

Då tror jag det är mer Lost också.

Wee!

Dopad

Lilla fröken Österholm blev dopad idag. Det var ett litet, enkelt dop i Stamford strax söder om oss som hölls av en rar präst från Svenska Kyrkan. Lite psalmsjungande är alltid bra för själen även om det idag mest var hymner jag aldrig stött på förut, så helt hemma var jag aldrig riktigt. Den unga Österholmskan, som alltså är en av mina chefers dotra, är ett förunderligt sött barn, i princip alltid utrustad med ett stort, tandlöst leende på sina läppar och så var hon även idag. Lite gråt och tandagnisslan blev det framåt eftermiddagen då vi drack kaffe och fikade i all enkelhet på ett café men vem blir inte lite krånglig när man är trött, så säg?

Jag och Lindan har underhållit oss efter bästa förmåga efter att Ponteliten drog till Chicago vid lunch idag. Förutom dopet och en lite loj söndagsmorgon har jag lekt hemmafru och lagat lasagne och Linda har druckit Martinis och städat. Resten av veckan har jag sedan i princip hela huset för mig själv då båda mina husbönder kommer vara borta till torsdag respektive fredag, det kommer bli en lite tillstukad sista vecka på Harborside Drive men jag tror att Knickediklas kommer hålla igång med mig en del ändå. Med lite tur kanske vi kan få oss en utflykt till livs till helgen, jag ser framför mig ett storstadsbesök i antågande, antingen Boston eller NY, vart och när får min gäst bestämma. Dessutom har jag myglat in mig på ett Halloweenparty hos min mäklare på lördag, så vem vet, kanske jag får skrämma till mig lite också.

Annars är det ganska lugnt här, lite skrämmande är det att jag faktiskt ser fram emot jobbet imorgon. Det känns lite ovant och jag är smått skärrad över att för första gången på väldigt många år vara sugen på att göra något bra. Vi får se varthän det barkar och framför allt hur länge det håller i sig, ovant är det iallafall.

Observationer del 2

I USA har de faktiskt trottoarer lite varstans, mina föraningar om att detta skulle vara landet där gatorna var gjorda av guld men helt i avsaknad av trottoarer var överdrivna. Okej, vi kan varken prata om någon kvalitet eller kvantitet i frågan eftersom trottoarerna är smått dispersa i sitt uppförande; de dyker upp lite här och var där man minst anar det, de tar slut mitt i och börjar gärna helt omotiverat och lite i lönndom en bit in på en väg bakom ett träd. Har man tur kan man få sig en riktigt lång bit sammanhängande trottoar att gå eller springa på, typ 50 meter. Om man har otur kan man få jaga trottoarsnuttar som en annan toka och tillbringa mer tid på att korsa vägen än att röra sig framåt. En löprunda som man på kartan har mätt upp till fem nätta kilometer blir med alla väghopp säkert en sex, sju på riktigt och just när man är mitt i självaste löpandet kan jag för mitt liv inte få mina ben att fatta att det är kartans verklighet som gäller.

Men, man ska vara glad för det lilla, så jag skuttar glatt på alla små, vilsna trottoarbitar jag kan hitta, hej-hejar på mina medlöpare och promenadkollegor och vinkar åt små farbröder med krattor. Det fullkomligt dräller av folk på trottoarerna, om man byggde fler skulle vi nog kunna få ut hela härskans Milford varje lördagmorgon, gud vad vi skulle hejja och nicka mot varandra. Det kanske är lika bra att vi håller igen lite med dem, jag skulle antagligen få nackspärr på kuppen.

Grattis Marina och mitt första bargig

Ett trefaldigt skånskt leve för Marina som slutade fylla år alldeles precic nyss:

Hon leve - Hurra! Hurra! Hurra!

Sångandet har hon redan fått på rikt av mig och Pontus så den tar jag inte en gång till, den gick i tonarten av "Marina Sandström är homosexuell" vilket kanske inte är den mest traditionella av fölsedagssånger, men texten är enkel och offret skrattade en del. Vi firade henne något sent, klockan hade hunnit bli halv sju på kvällen hos oss, halv ett på fel dag hos er, men jag hävdade min rätt som god vän och ringde ändå och jag tror och hoppas att hon blev glad. Samtalet blev något fövirrat då vi satt fast i en bilkö på väg till Erik och Jaime men vi vart glada och fick prata med hemma så allt slutade nog väl ändå. Dessutom höll inspirationen i sig så vi fick sjunga att Jaime Wilsson var homosexuell också. Hon blev överlycklig över att få en alldeles egen sång ända tills vi förklarade vad sången handlade om... Hehe.

Väl hemma hos E och J spleade vi pingis och garvade åt varandra innan vi drog vidare till en fulbar en bit bortåt vägen. Vilket håll "bortåt vägen" var har jag ingen aning om, men fram kom vi, och barmat, öl och livemusik fick vi. Målet med utflykten var att lyssna på en kollegas pyttiga band som hade liveshow på en liten bar någonstans som jag inte har en aning om var det var. Kollegan i fråga var Jeff, säljaren jag var i Boston med, och jag måste säga att jag blev mäkta imponerad av honom, hans fru och han kompis. De spelade covers fördelat på en fru på sång och ibland på koskälla, en Jeff på gitarr och en kompis på bas och det var lite överaskande att se slipsjeff förvandlas till en rockjeff vilken faktiskt var en fena på gitarr. Efter Jeffs och min barrunda i Boston hade han lyckats luska ut att jag var sångandes så halvvägs genom deras första set blev jag helt sonika uppsläpad på scenen som gästspelerska och fick leka körflicka till någon klassiker. Det var ganska kul men lite underligt och det bästa var att ingen dog, allra minst jag. En stor seger för mig eftersom jag planerat att leva ett par veckor till. Minst.

Nu är det snart sängdags efter en ganska slitig dag och det ska bli gruvligt skönt med helg igen. Inflyttningen i egna hemmet har blivit skjutet på till slutet av nästa vecka, ett litet bakslag, men jag är inte den som är den. Än så länge verkar varken P eller L vilja kasta ut mig, och jag frågar ändå regelbundet då jag är en artig och väluppfostrad själ.

No! I am a fucking squirrel!

Idag har jag faktiskt gjort lite nytta. Jag har pratat med en man som hette Brendt som var trevlig och som gav intrycket av att vara en anings komptent, en kombination som än så länge varken är fyig eller skamsen i det här landet. Jag satte upp ett demosystem till Brendt som han skulle få testa och leka lite med, han var någon slags pacsexpert där i Ohio. Min ultimata plan är väl att han ska köpa våra prylar så småningom, jag återkommer med en detaljplan vad det lider men än så länge har jag helt sonika heppat, installerat, charmat, lett, lagt huvudet på sned och pratat om stackstore som en hel karl. Han skrattade till och med när jag frustrerat beklagande berättade att jag, efter sex år i supportbranchen, tappat bort förmågan att tänka och tala samtidigt - det blir visst så när man alenast umgås män timme ut och timme in på sitt arbete. Han frustade, sa att han förstod och beklagade i takt med mig en stund. Sedan lärde jag honom lite svenska också.

Jag jagade till sist Pontus från kontoret strax före sex, tidigt för att vara oss, och tvingade honom att ta mig till gymmet en runda, han var väl milt glad över det hela men nu vet jag iallafall var jag i teorin kan ta min halvpluffsiga lekamen för lite sund plågskap. Det var ett ganska patetiskt gym, men för 10 dollar om året vill jag inte riktigt klaga egentligen. Jag träffade på Sally, koristen från toaletten ni vet, i omklädningsrummet och vi sa hej och jag berättade att jag minsann mailat hennes kör lite. Jag tror hon såg glad ut, dessutom visade hon mig hur kodlåset på mitt skåp funkade. Sally verkar vara en snäll själ.

Väl hemma blev vi matade av Linda på sant amerikanskt manér: kött med marshmallowdränkt sötpotatis utan grönsaker men med öl. Precis så spännande som det låter. Och nyttigt! Till efterrätt fick vi Eddie Izzard, världens roligaste transa och jag har som vanligt skrattat så jag har ont från baksidan av fötterna till in under håret. Skönt.