Glad Lucia

Sömniga och en aning frusna ägnar vi första halvan av luciakvällen med att sitta och gäspa i soffan hemma hos Vinnie. Uppgraderingen gick väl bra till halvbra men jag är trots allt för det mesta nöjd med min första upplevelse som installatös här i Usa. Okej, vi kom i säng halv åtta i morse, jag har klantade mig mer än tillbörligt någon gång runt 4-snåret i morse och jag är tveksam till om italienare är de bästa projekledarna.

Här kommer en sammanfattning från gårdagens övningar:

08:00 - 11:00 Sovmorgon hos Vinnie med laddning för dagens strapatser. Jag och Niklas var ganska skuttiga och ville mest komma iväg till kunden för att få göra saker och förbereda oss lite, men Vinnie tog det så lugnt och stilla. Klockan tolv krävde jag att bli matad med frukost eftersom min interna klocka då slog fast att klockan var tre på eftermiddagen, vi släpade oss sålunda ut oss till ett café och åt brunch och for sedan iväg till Walnut Creek där John Muir ligger. På vägen dit berättade Vinnie, att förresten skulle jag få vara expert på kärnparametrar på ett möte med kundens IT-avdelning på eftermiddagen. Oj, sa jag, vad kul. Det är jag bra på, tror jag. Mötet gick tack-bra och jag hittade en riktig expert på sametime (Nisse) för att ta mig igenom det hela.

11:00 - 12:30 Lunch

12:30 - 16:00 Möten, den här kunden älskar möten. Jag fick vara expert på tidigare nämnda kärnparametrar, det ni. Värt att nämna är att jag i förra veckan var med på två spektaulära telefonkonferenser med den här kunden där över 50 personer deltog i de mest vansinniga felsökningsdiskussionerna och mygelsessionerna jag hört på länge.

17:55 - 18:07 Liveuppgradering på konferenstelefonen. Inför driftstoppet klockan sex stoppades vi tre och en kundtekniker in i ett konferensrum tillsammans med en konferenstelefon för att jobba hela natten. Klockan 17:55 togs telefonen i bruk för första gången den kvällen (Den kom att användas väldigt ofta fortsättningsvis). Då konstaterades det att klockan snart var sex och att sanningens ögonblick var inne, det fnittrades lite och sedan blev det tyst. Lite som vid en raketuppskjutning, jag som är rymdingenjör kände genast igen mig. I den här vilsna tystnades satt jag och Niklas och hoppade på våra stolar, för vi ville ju bara börja någon gång, jag hade till och med förskrivit mitt första kommando (lite cmmovpkg wise och sånt)! Till slut frågade jag försiktigt om jag skulle börja och trycka lite på enter, eller om vi skulle sitta så där hela natten, och så gick det till när jag fick vara med om min första uppgradering i en telefonkonferens. Alla tröttnade ganska snart och la på och vi slapp ha publik förutom den där jobbiga kunden som satt inne hos oss hela natten.

18:08 - 19:20 Uppgradering. Uppgraderingar låter ungefär så här:
*Knatter-knatter-knatter-knatter*
- OJ!
- Va?
- Nej, det gick visst bra ändå...
- Okej. Säg inte så där.
- Nej, jag ska sluta.
...
*Knatter-knatter-knatter*
...
- OJ!
- Men, vad katten!
- Förlåt.
...
*Knatter-knatter-knatter*

19:20 - 21:35 Databasbackup, mat och hotellincheck. Klockan strax efter sju nådde vi till slut en milstolpe i form av en backup som skulle ta ca 2 timmar, då tog vi tid på oss att checka in på hotellet och äta lite. Då visste vi inte att vi knappt skulle få sova på våra rum överhuvudtaget, men vad katten.

00:02 - 02:10 Mera uppgradering. Vid midnatt var vi så slutligen färdiga med uppgraderingen av nod ett i klustret och vips hade jag byggt mitt första halvfungerande 10.2 P3 system utan att någon dog. Much rejyocing ensued. Nu började allt det andra arbetet; , nod två skulle upp den med, det var imageservrar som skulle uppgraderas, klienter som skulle installeras och HL7-interface som skull sättas igång. Någongång här inser Niklas att en av servrarna visst är en Itaniumserver och att vi inte har mjukvara till dem. Oj, säger Vinnie. Vi bygger en impromptu projektplan:

02:10 - 02:11 Inbördes beundran. Jag berättar för Niklas hur glad jag var för att han var där.

02:12 - 04:15 Efterarbete och misstag. Allt gick ganska bra till runt klockan halv tre när jag i princip var klar med klustret och började tramsa med småsaker som en initWISE.ora-fil som inte ville vara med och ett par filsystem som var bökiga att utöka plus lite Oracle-fel som oroade en aning. Runt klockan fyra var initWISE.ora-filen fortfarande inte riktigt medgörlig och både jag och Niklas var ganska jättetrötta, vilket märktes på arbetkvaliteten och humorn. Mest på arbetskvaliteten, eller, bristen därav.

04:15 - 04:23 Vi lyssnar på "Ave Maria" och "Gören portarna höga" och firar lite Lucia.

04:24 - 06:25 Mer misstag och irritation. När man då sitter där och ömsom snyftar och skrattar av trötthet får de där galna kunderna, som för övrigt har ränt in och ut ur vårt konferensrum och ringt varandra ungefär stup i kvarten, för sig att de ska ha en telefonkonferens precis en halvmeter från mitt öra. Jag stirrade på dem om om de vore idioter och uttryckte med viss hotfullhet att "det får bli ett liiitet möte eftersom jag är liiite trött och liiite lättirriterad just nu" och hoppsan så flyttade hela mötet ut i hallen. Jag blev jätteorolig för att jag varit för oartig men Niklas sa att det var okej. Jag gillar Niklas och Vinnie tar oändliga poäng genom att hålla alla telefonkonferencierande kunder långt borta från oss under morgonkvisten. Vi hade jätteproblem med icke-startande paket men det fattade aldrig kunden vilken bara oroade sig för att det var jobbigt att uppgradera klienter... Niklas och jag får nästan hjärnskakning av allt skakande på huvudet vi tvingas utföra åt våra underliga kunder.

06: 25 - Hemåkning!

07:00 - Frukost!

07:30 - Sova!

10:30 - 11:30 Vansinneslöpning i gymmet tillsammans med spetsiga nästanten på tv som lagar overklig semi-homemade cooking.

11:30 - 12:30 Laga trasigt pacs med trött Vinnie.

14:00 Utcheckning och jobb.

Etc. etc.
....

Nu är det kväll, utgång och mat.

Gott.

I San Fran

Efter sex timmar på ett flyg har jag och Niklas nu trillat ner i ett ljummet och regnigt San Fransisco. Vi blev upphämtade av Vinnie på flygplatsen och fick en snabbtur av hans ände av stan, han bor jättefint i norra delen av centrum, väldigt nära en massa trevliga små italienska restauranger och underliga små butiker som jag hemskt gärna vill shoppa i. Vi har letat efter de homosexuella som alla har sagt att det ska vara gott om men än så länge har det inte precis regnat ner sådana. Vi har även letat efter bilparkering och det finns det än färre utav än de homosexuella, vi fick köra runt, runt, runt i säkert en halvtimme innan vi fick ställa ifrån oss bilen och få i oss lite mat. Nu är det sovadags hemma hos Vinnie, jag och Niklas sitter med varsin dator i knät medans värden blåser upp extrasängar till oss i parti och minut. De är små men ettriga, de där italienarna.

Kadaver

Idag har jag juvlat vidare i finvädret här på östkusten, det har varit en dag fyld av kakbak hemma hos Österholmarna där vi kavlade till de traditionella julsniglarna, julödlorna och julfåren, dessutom får vi inte glömma den något undanskuffade julubåten eller för den delen juldalahästen eller julnallen. Vi lärde gästande, äkta amerikaner massor med felaktigheter om vad för pepparkaksfigurer som är vanliga hemma i svenska hushåll, jag vet inte hur allvarligt de föll för våra påhitt. Den finaste konstellationen var nog ett jättehjärta med en utstansad julsnigel i mitten som sedan dekorerades med kristyr, den tror jag ska få hänga i Jaimes julgran.

Värdinnan hade lagat kakdeg till ett ganska stort kompani, tänk er en vanlig bibba med pepparkaksdeg man köper i affären, gör sedan den något större och multiplicera fram åtta sådana rullar så vet ni ungefär vad vi bataljerade mot. Vi bakade pepparkakor tills det rann mjöl och ingefära ur öronen på oss. Dessutom hade hon gjort tre pepparkakshus som vi som ska stanna kvar i USA över jul fick som present, det var himla rart. Vi fick dekorera dem med kristyr, godisar, marshmallowsar och annat löst vi kunde hitta i huset och finare hus fick man leta efter i Oxford idag. Nu sitter jag på sängen och rapar och mår lite halvilla ity även amerikansk pepparkaksdeg sväller i magen. Jag har börjat lära mig att man inte ska äta något veckan man åker till det Österholmska mansionet, det blir alltid tokigt mycket mat när man är där. Maria hade slagit på stort och lagat tjälknöl och potatisgratäng till oss till middag också. Hutlöst gott!

Det enda som saknades idag var julmusiken så nu sitter jag och tar igen det genom att lyssna på förra årets Lihkörenkonsert, komplett med prästtal och allt. Det är härligt värre. Igår satt jag och suckade med Lindan över alla de vackra, vackra sångerna och saknade De Vida Portarna, Advent, Ave Maria och alla de andra finaste vi inte får höra på riktigt i år.

I morse tog jag mig ut i grannskapet och fotograferade en handfull dekorationer så att ni får se hur avskyvärt roliga och hemska de ser ut på dagen. På kvällarna är det ganska mysigt med alla de smaklöst, överdekorerade husen ändå, det blir lite ljusare att röra sig ute när de slår på alla de tusentals ljusen. På dagtid däremot ser allt ganska hemskt ut och jag inbillar mig hela tiden att dekorationsskeletten ska komma till liv och attackera mig eller bilda någon slags jättearmé av onda plast- och ståltrådsmonster. Se här så kanske ni förstår vad jag menar.

Det är bar' å åk

Så var julen infyttad i det abdonska hemmanet till slut.

Igår gav jag mig ut på granjakt, alldeles ledig som jag var efter mitt lödagsjobbande i samband med RSNA, och vips kom jag hem med en helt sprillans ny och fin kungsgran köpt och packeterad av en trevig liten mexikan utmed Route 1 här i faggorna. Jag gav mig ut med en lång lista med måsten och borden (klappar, gran, pynt, spritiga saker, mat, gardiner, gardinstänger, saffran...) inför klädningskalaset jag hade bjudit in till idag men klarade knappt av att få till själva växtinköpen utan att förgås. Det har nämligen helt plötsligt blivit tokkallt här i mitt lilla hörn av världen. Fredagen gick alltsåi den frustrerade shoppingens tecken, vid något tillfälle här och var uppbrutet av ett telefonsamtal av Lindan som satt fast på en flygplats i Florida, men annars helt ostört till mmin stora irritation. Det är svårt att handla när inspirationen tryter.

Då jag inte ville ha en granbeklädnad likt den Sandra Bullock har i "While You Were Sleeping" tog jag mod till mig och bjöd in en handfull själar att assistera mig i mitt arbete idag; Pontus och Lindan, Niklas, Therese och Hugo, och Erik och Jaime dök upp framåt eftermiddagen för att se till att jag inte skulle drunkna i vare sig barr eller ensamhet. Själva klädnandet gick bra, jag är väldigt nöjd och glad över min lagoma gran, den är ungefär lika stor som jag är, och jag tror att gästerna hade det ganska trevligt. Hugo var lite kinkig men det får man väl räkna med med någon som inte ens är två veckor gammal. Bilder av gran och väl valda personer finns att hitta här. Mitt i all trevnad ringde mina grannar tillika värdar på och bjöd på rester av födelsedagstårta varpå jag bjöd in dem på lite glögg och samkväm med mina kamrater. Jag hoppas och tror att vi alla gav ett gott intryck. Jag har lite dåligt samvete mot mina stackars hyresvärdar då jag tydligen har läckt vatten på dem på sistone. Det är en helt annan historia jag kan dra för er en annan gång...

Nu är jag välmatad och återigen trött, tjatigt jag vet, men så är det med oss gamlingar. Jag återkommer inom kort med mer juläventyr, jag lovar.

På andra sidan jorden

Igår pratade jag med andra sidan jorden och det var hemkarns mysigt. Pontus och jag firade ID-dagen med öl, spagetti, bänkpress och australientelefonsamtal. Jag hade fredag fastän det var torsdag och firade därför med gott samvete medans Pontus skulle ägna fredagen åt att byggga ihop inte mindre än 21 servrar, något han glatt struntade i att tänka på och lekte med mig istället. Ett tag övervägde vi att jobba med offertarbete på kvällen där, men det blev liksom inte... Spagetting kom ivägen på något sätt. Någon gång runt halv tolvsnåret kom Pontus på den fina idén att ringa Skalle-Pontus i Ajestralien och hujedamej vad kul det var att höra hans röst. Pontus och Pontus pratade massor om att de skulle ses i jul och jag blev ryslig avundssjuk på dem. Jag vill ju också träffa mina vänner, ju! Pontus fundera lite på vilken väska jag skulle kunna få plats i, men vi släppte de tankarna eftersom det inte är min volym som är det stora prolemet vid frakt, det är snarare det där med min massa och att jag lever som gör det svårt att skicka mig som bagage till Sverige.

Det är för övrigt ganska underligt det där med andra sidan jorden. Jag har precis flyttat till nästan andra sidan jorden och trots det är det samma land som befinner sig på andra sidan. Om barnen här i USA gräver ett väldigt långt hål rakt genom jorden säger de sig hamna i Kina, vilket är lite kontigt eftersom Svenska barn också hamnar där när de gräver sitt hål. Vem är det som gräver snett egentligen, vi eller dem? Eller är det helt enkelt fel på matematiken?

Tio saker jag har lärt mig av män

Det här stal jag från Fish.

• Att knyta en slips.
• Att kärlek är svårt och att kärlek på avstånd är för svårt.
• Att löda.
• Att jag kan laga mycket men inte allt.
  
• Att jag verkligen är blåögd.
• Att kasta en rugbyboll.
  
• Att resa mig igen.
• Att göra sandänglar.
• Att åka motorcykel.
• Att jag tåler lite stryk. Med betoning på lite.
  

Today is ID-day!

Free beer for all!

Okynnesblogg

Mot allt bättre vetande sitter jag här med er istället för att sova, för ärligt talat, hur skoj är det att sova egentligen? Okej, låt bli att fråga mig den frågan imorgon klokan 06:00 när klockan ringer och påstår att jag ska upp och plåga mig själv på gymmet lite. Just alldeles precis nu är det tråkigt att sova, för jag råkar veta att jag är lite för övertrött för att kunna sova enkelt, ni med småbarn kan säkert relatera. Dessutom fasar jag lite för att vakna imorgon eftersom jag tror jag kanske är på väg att bli sjuk, så där som jag aldrig blir, ni vet; ont i ena örat (kan bero på telefonkonferensen jag var tvungen att vara med på, den var så tråkig att öronen kanske fick ont), ont i halsen (igen!) och huvudvärkig som tusan (hela efterdagen, varken kaffe eller choklad hjälpte). Jag har använt mig utav mina egna husmorsknep och först försökt springa bort från eventuella maladier under en halvtimmes joggingrunda, följt av två timmars Mozart-övningar med Den Inte Fullt Så Roliga Kören Som Har En Divig Dirigent Med Vilken Jag Kanske Kan Ha Överseende Med Trots Allt För Han Verkar Smart. Om inte löpningen skrämde bort bacillerna gjorde kanske Confutatisen det, så illa lät det.

Så, lite om DMV som lovat: DMV är en amerikansk sak som man får tala illa om med andra amerikaner. Det uttalandet säger ganska mycket i sig. Det är även så att alla människor i USA har en mardrömshistoria om DMV att förtälja, det kan vara allt från "Mitt sommarlov - På DMV där jag väntade på mitt körkort i två månader" till "Hur jag inte importerade min bil från Kanada utan körde ihjäl en DMV-anställd med den istället", senast idag fick jag dessutom höra den om "Antalet formulär DMV hittade på för att jag inte skulle få ett ID-kort". Med tanke på detta är jag smått förvånad över den otroliga serviceandan jag mött än så länge. Jag har bara: köat i två timmar, blivit utskälld av en stor, svart man när jag ställde en fråga, blivit infomerad om att deras datasystem dött, blivit hemskickad i ett par timmar, fått köra tillbaka, köa mera, skickats till en annan kö, fått alla mina papper, och om de kunnat antagligen hela mig, faxade till hufvudstaden, köat lite till och sedan blivit hemskickad med order om att komma igen imorgon. Jag vägrade till slut lyda order och idag åkte jag helt sonika inte dit. Huruvida det hjälper min sak vet jag inte, men det känns skönt att ha hämnats lite. Imorgon ska jag däremot åka dit och se vad som händer. Som ytterligare hämnd har jag dessutom glömt vad jag ska göra när jag kommer dit. Lurigt, va?

Jag ska förresten åka till San Fransisco i nästa vecka. Där vet jag lite vad jag ska göra, men inte riktigt hur. Lurigt, va?

Namn

Jag har funderat i lite på en sak ikväll, det är lätt hänt när man är på egen hand och är ganska sömnig. Jag kom hem ovanligt tidigt från Roliga Kören så jag hann precis in om Stop'n Shop innan de stängde (visst är det makalöst bra med mataffärer sosm har öppet till tio?) vilket var tur för då fick jag handla, inte för att jag visste vad jag behövde, det var mest att jag behövde något. Det jag behövde var tydligen nötter till adventsljusstaken, yoggi, jordgubbar och ost. Alltid denna ost.

Iallafall, när jag rantade runt i den jättestora affären slog det mig åter igen hur hysteriskt allting är här, ingenting får bara vara det det är inuti, allting är lite mer spciellt och ingenting heter vad det egentligen är. Som smör. Eller vaniljglass. Eller chokladkaka. Nej, smör heter gärna "I can't believe it's not butter" vilket är helt vansinnigt kul namn. Vad är det egentligen man försöker säga med ett sånt namn på ett matfett och vad är det egentligen i burken? Nästa fråga blir automatiskt huruvida men verkligen vill veta svaret på de två första frågorna. Undrar om vi kan börja sälja stand-alone Mammoarbetsstationer med sloganen "I can't believe it's not a PACS" kanske?

Glassen sedan, bara vaniljglass kan man antagligen hitta, jag överdrev lite, till och med amerikaner äter nog vaniljglass av sorterna "natural" eller "french" allt som oftast. Men, äkta, blåblodiga, patriotiska amerikaner tror jag äter äkta och mer vansinnig amerikansk glass som minst är "slow churned", vad nu det är, och 98% fat free och har en kul ickedeskriptiv beskrivning i namnet. Vad sägs till exempel om glassorterna Chunky Monkey® Ice Cream och Phish Food® Ice Cream från Ben&Jerry's eller Tin Roof Sundae från Breyer's. Visst låter det helt knasigt? Och kul? Och hysteriskt? Vad i helsefyr har man i fiskmatsglassen? Frågar man Google får man snabbt veta att det helt enkelt är "Chocolate Ice Cream with Gooey Marshmallow, a Caramel Swirl & Fudge Fish" i den kartongen. Inte så illa som det låter, faktiskt. När jag trillade runt på Ben&Jerry's hemsida upptäckte jag att Dave Matthews Band har en egen glass också, om man köper den glassen sponsrar man automatiskt den här kampanjen vilken även den har ett otroligt underhållande namn. Jag vill inte häckla den amerikanska glassen alltför mycket för den är ändå helt sagolikt god och svår att inte äta för mycket av, de kan göra glass även om de har lite överambitiösa marknadsavdelningar.

Nu tar mitt batteri slut snart och jag ska krypa ner i sängen igen, där planerar jag drömma marknadsavdelningsfria drömmar om Blåvitt-produkter och vakna oförskämt pigg och nyter.

Imorgon kan vi prata om hur mitt besök på DMV gick, det kommer ni nog gilla.

Kuttrig

Jag jobbar stenhårt vidare på min image som blondin här på jobbet, och det går väl så där för det mesta. Inget ont sagt om blondiner här inte, jag aspirerar ändå på att vara en av er, det om något borde säga något om hur åtråvärda och eftersträvansvärda ni är. Jag trodde jag hade halva inne efter RSNA när min jättechef John bullrade fram att jag hade skött mig fint där på mattan ändå, med allt mitt flippande och trixande och så. Men, idag kom det ett ganska stort bakslag i min blondinkamp då min något mindre, dock ej till kroppshyddan, chef Mikael hävde ur sig att jag var "... för smart för att vara kuttersmycke." Det kröp fram att Pontus minsann var vår avdelnings kuttersmycke, inte undertecknad som jag så glatt trott hela tiden.

Vadfalls!

Här piffar man sig och har klackar och kammar ibland till och med håret för att få lov att vara lite kuttrig och dekorativ av sig sina 40 timmar i veckan men inte ens det klarar jag av. Jag är besviken, jätte-så. Ikväll har jag tröstätit grapefrukter och rationaliserat hemma i soffan; Pontus är ju ändå en naturlig blondin och så är han lång, lite längre än mig, det är svårt att tävla med det för en rultig rödtott som mig. Jag får väl helt enkelt svälja det här och acceptera att jag inte kommer bli något mer än en halvprydlig prydnad för avdelningen och acceptera att jag fortsättningsvis kommer vara tvungen att låtsas jobba med det som finns på insidan av pannan.

Jobbigt.

Annars är det ganska lugnt här, jag ska få lite ledigt på fredag som kompensation för förra helgens mässarbete och imorgon ska jag återigen leta efter DMV för att kanske, eventuellt påbörja mitt körkortstagande. Del ett i det arbetet är fortfarande att hitta själva DMV-kontoret, det gick så där förra gången jag försökte så jag har väldigt lågt ställda förväntningar för stunden. Håll gärna en tumme eller två för mig och Garmin imorgon är ni snälla.

I intimrakhyvelgrevens hus

Idag kan jag rapportera från min första mulltoa här i USA. Eftersom vi redan har pratat en del om toaletter här tänkte jag att jag kunde fortsätta lite med samma tema och, vem vet, kanske bli världskändis på Internet som Toalettbloggerskan (TM). Här kommer min rapport: Mulltoa i USA är som mulltoa i Sverige.

Så.

Lite mer intressant är rapporten från det som var r u n t o m k r i n g den dära mulltoan, nämligen ett autentiskt och alldeles äkta, riktigt, gammalt fast nybyggt medeltidsslott på amerikanskt vis.

Wow! Det är precis så kitchigt och förfärligt som det låter, jag lovar.

Innan man beträdde marken som Gillette Castle (eller som Linda så fint sa: Intimrakhyvelgrevens hus) stod på, fick man borsta av sig all smak man hade med sig, samla ihop den i en låda och lämna in den i biljettkassan för förvaring. Ingen vet än idag vad som skulle hända om man närmade sig denna hub av smaklöshet, denna enorma abominabilitet, denna svulstens ursprung, beväpnad med smak... Forskarna tror att smällen skulle vara öronedövande och att allt liv inom 5 mil skulle utplånas. Och det hade väl ändå varit synd?

Nåväl, slottet står kvar och jag har fått tillbaka min smak, alla överlevde och jag har fått skratta åt hur roliga utlänningarna är. Slottet var precis som ett plastigt legoslott fast i lite större fasong, det låg vid vattnet och hade byggts av en excentrisk skådespelare vid namn William Gillette som är mest känd som mannen som gestaltade Sherlock Holmes i en radda filmer. Han bodde tydligen i slottet i massor med år och fyllde det med underligheter och småmysterier av olika slag och som om inte det var nog, fyllde andra på det med julpryttlar och dekorationer för att göra det hela till en totalupplevelse för oss oskyldiga besökare. En riktigt intressant happening, Linda tog lite bilder jag ska se om jag kan rota fram några till er inom kort.

Då vi inte hade fått nog av svulst ändå tog vi och stannade till vid That house in Milford på vägen hem för att få vårt lystmäte i ljus, både blinkande och fast. Det var tokfint!

På utflykten hittade vi även en riktigt söt stad vid namn Chester där de hade en rysligt trevlig restaurang, en som jag definitivt ska tillbaka till. Är det någon som vill åka med? Jag bjuder.

Nya saker

Nya saker är bra ibland. Nya saker som har ny doft och som är utan repor, som är helt oanvända och lite spännande att leka med.

Som nya människor, till exempel.

Idag fick jag besök av Hugo. Han är en alldeles ny bekantskap för mig, idag var första gången vi träffades och jag måste säga att jag blev aningens förälskad på direkten. Hugo var inte så pratglad men han var väldigt enkel att umgås med. Han kom och hälsade på hos mig och gjorde sig direkt bekväm i min soffa, han brydde sig inte ens om att ta en rundtur i lägenheten för att beundra golven. Det var väl kanske inte så jättekonstigt när man betänker att Hugo bara är fyra dagar gammal och därför har det lite svårt med både gåendet och beundrandet. Just nu har han fullt upp med att få till ätandet och sovandet.

Hugo heter Svenzén i efternamn och hans Mamma och Pappa är alltså Therese och Niklas med vilka jag jobbar ibland. Hela den lilla, nya familjen kom och hälsade på mig för att fika, komma ut och röra på sig och hjälpa mig sätta upp gardinstänger. Jag måste säga att jag blev mäkta överaskad när de ringde och bjöd in sig till mig i morse, förvånad men glad för det är alltid kul med sällskap och gardiner. Besöket var ett segertåg på alla sätt och vis; Niklas fick köra skruvdragare och vara manlig, Hugo fick uppmärksamhet och dubbla blöjbyten i mitt kontor, jag fick gardiner och obegränsat småbarnsniffande och Therese fick grattiskramar och fika. Alla var glada och nöjda. Hugo var mörkhårig, välskapt och liten, tre nätta kilo vägde han, och väldigt lätthanterlig. Han sov och sov i min soffa och i våra famnar, åt nöjt hos Mamma och sedan låg han tyst och fundersamt i mitt knä ett bra tag. Jag gillar nya leksaker.

När den nya leksaken återvänt hem till Avalon roade jag mig med att sätta upp andra nya gamla saker i ett försök att julbona mitt hem lite. Nu hänger det ett par stjärnor i fönstren och jag har lite småpyssel framme här och var i mina små rum. Och gardiner, jag har gardiner överallt förutom i hallen och i köket! Stängerna räckte inte riktigt till det men jag får ta en runda till Ikea i veckan för att proviantera lite nya. Vad gör man inte för att få Hugobesök igen?

Nu är det jul igen

Då var det dags igen, för nu har kär bror fyllt år igen (och jag finge icke tag på honom men jag ringer imorgon och försöker igen, jag lovar) och då är det December och dags för nedräkning, dels för julen och dels för året. Men, innan dess är det i ordning att skänka fölsedagsbarnet en extra tanke, det är ju ändå hanses dag och allt och jag hoppas att han haft en riktigt bra sådan.

Jag skulle vilja påstå att min bror är en av de bästa som finns att ha där ute, han och jag har grälat och trätat en hel del genom åren men det har varit osämja av den bästa sorten. Den ganska själlösa sortens osämja, alltså. Iallafall från min sida... Visst, all osämja är väl i princip dålig sådan men om man nu måste ha någon alls så är det väl den själlösa som är den bättre att ha. När jag och kär bror var yngre och dummare grälade vi om det mesta på ett så där ungdomligt och ungdumligt sätt som bara tonåringar kan och orkar med, men jag tror vi har hittat hem till ett ganska bra ställe så här på äldre och visare dar. Jag är i vilket fall som helst väldigt stolt över min storebror; han är stilig, klok och skön att vara med, han har sinne för humor, ett vackert leende och om möjligt en än vackrare flicka vid sin sida. Han har precis bytt jobb och jag hoppas att det går bra för honom där, jag håller alla tummar jag har för honom.

Ikväll har jag skålat för honom i både rött och vitt vin såväl som i whisky. Det röda gick till den stekta haloumin, det vita till fisksoppan och whiskyn gick både före och efter. Alltihopa gick utmärkt tillsammans med Pontus och Linda vilka glatt skålade med mig.

Så, ha den äran Andreas. Jag tänker massor på dig!.

Snart kommer tårarna

Jag har gråtit alldeles för mycket på sista tiden. Känslorna sitter bekvämt förankrade på utsidan och tårarna hotar ständigt och jämt att krypa över kanerna i ögonvrårna. Det behövs så rysligt lite för att få mig i skakning. Idag fick Violeta på HP mig att gråta genom att fråga om ett serienummer som jag naturligtvis inte hade och när det konstaterats vägrade hon prompt att hjälpa mig. Jag utbrast ett uppgivet "fuck", la på luren och grät en skvätt innan jag famlade vidare i mörkret som är HP's telefonsupport. Jag vet att det är för att jag är trött och ganska sliten för stunden. Jag mår egentligen bra, jag lovar, men det är lite för lite kramar här som sagt.

Jag satt på O'Hare, flygplatsen i Chicago, på väg från RSNA härom dagen och grät en skvätt och skrev lite, jag hade ganska gott om tid på mig ity planet var försenat. Något av det jag funderade på då var det här:

Om någon kan förklara för mig hur det går till när ett trasigt hjärta läker är jag helt vansinnigt intresserad av att lyssna. Jag har ägnat de senaste dagarna av att visa, för nya, gamla och potentiella kunder, hur bra och snabb vår nya applikation är genom att köra 3D på den. "Smack!" Säger det, och vips har man smällt upp en fet 3D-rendering av ett hjärta ifrån en stack på 2500 bilder. Inga problem alls, man ser förträngningar och fel och kärl och allt annat skräp och fort som ögat går det. Man kan vända och vrida, beskära och segmentera det alldeles hur som helst, man ser allt som är trasigt och precis allt man kan och inte kan göra med det, antar jag. Jag är ju ingen läkare så jag kan ju bara hoppas och gissa. Men... Jag undrar när det här jävla skithjärtat jag har ska sluta uppföra sig. Jag är väldigt trött på det. Det och de tillhörande röda ögonen. Om de inte slutar snart ska jag operera ut dem allihopa och sälja dem på Ebay. Billigt.

Jag tror jag behöver en helg med mycket sömn. Det och ett par telefonsamtal hem fyllt med snälla ord. Imorgon fyller kär bror år och då får jag ju plåga honom lite granna, det är alltid bra.

Nattsuddig

Jag ville verkligen inte åka hem.

Jag gillade RSNA. Det var fluffigt och sectrablått, folkrikt och annorlunda, småstressigt men hanterbart och passade mig som handen i handsken. Jag fick lägga huvudet på sned och lyssna bekymrat, jag fick lära mig saker lite här och var, jag fick träffa italienare, turkar, kanadicker, svenskar, sectraiter, norrmän, spanjorer och japaner. Japaner, japaner, japaner. De var det gott om. Visst, matvanorna var hemska och det var ganska smärtsamt att stå upp hela dagarna, jag har inte kunnat röra på mig så värst mycket och inte heller sovit så mycket som jag bordat men jag tror att jag gör mig sm en uttomordentlig monterbrud i det stora hela. Fast, jag antar att allt är kul med måtta.

Flyget hem var försenat och klockan här är halv tre på natten, hög tid att gå och lägga sig med andra ord. Ha en bra morgon alla ni andra.

Slumber party

Nu är vi tre i det lilla hotellrummet. Pontus kom hit idag för att avlösa mig och mina fötter, imorgon är min sista dag i Chicago på ett tag. Ärligt talat är jag inte alls sugen på att åka hem, det är kul att umgås med kollegor, trippa runt i finkläder och prata om pacstrivialiteter. Idag kom en av våra Italienska partners till vår monter och tackade för hjälpen, tydligen hade han fått ett ganska stort kontrakt påskrivet efter att jag demat IDS7 igår. Jag är ganska övertygad om att mitt osammanhängande babblande inte hade så mycket med saken att göra eftersom våra saker i princip säljer sig själva.

Ikväll har vi varit på baren högst upp i Hancock Tower och druckit dyra drinkar ackompanierat av fin utsikt. Om ni kommer dit ska ni definitivt gå på toaletten, man har panoramautsikt även där. Fint värre.

Onda fötter men glatt sinn

Trött, mätt och ganska nöjd ändå så här långt kurar jag nu lite på fula hotellrummet med Linda så här på söndagskvällen. Det är jobbigt att vara monterbrud men lite kul iallafall. Jag har råkat ut för en falsk, bov till konkurrent som nästlade sig in i vår monter helt olovandes vilket gjorde mig ytterst upprörd, annars har jag mest sett representabel ut, varit hungrig och pratat, pratat, pratat. Saker jag gör ganska bra, med andra ord.

Blablabla...

De hade gott om Internet i Chicago den här gången med och jag kan med trötta ögon rapportera att RSNA verkar bli av även i år. Det mesta verkar vara som det ska, iallafall för en novis som mig; mattan är djup och mjuk, människorna är många, förvirringen är stor, datorerna krånglar och mathållningen dålig. En sak följer inte riktigt sitt vanliga mönster bara, och det är vädret; här är på gränsen till varmt och den annars så blåsiga staden är stilla och lugn på ett oarakteristiskt sätt. Jag klagar inte alls utan är nöjd ity jag glömt både vantar och paraply och därmed inte saknar regn eller blåst det minsta.

På Flickr finns det nu några bilder från gårdagens Manhattantur med Ingar. Det hanns med en båttur runt ön, en topptur i en hög byggnad och en vidunderligt lyxig måltid på Gotham Bar and Grill på 12:e gatan innan vi tog oss hem igen.

Trötta fötter

En heldag på Manhattan med Ingar var en riktigt bra idé så här på fredagen trots allt. Solen solade, amerikanerna shoppade och hon och jag kunde turista i fred.

Tidigt imorgon far jag till Chicago för att flippa med håret och knixa med knäna, det kommer antagligen innebära radiotystnad i ett par dagar. Snart kommer jag dock åter, beväpnad till tänderna med nya sagor för alla mina vuxna barn.

Över alla bräddar

Idag har varit övermaga på fler sätt, dels med avseende på den ohemula mängd mat jag har satt i mig men även med tanke på den oändliga volym vatten naturen har belönat oss med det senaste dygnet. Det har öst ner sedan onsdag kväll klockan strax efter sju då jag satte mig i bilen för att ta mig hem från laundromaten efter väl uträttat tvättvärv. Det är mysigt med oväder, speciellt när man firar en högtid som liksom är designad för att bara slappa, lata sig och vara inne. Någonstans mitt i allt matintagande suckade någon och började mumla något om promenader, men det vardet en störtomöjlighet att ens tänka vidare på, för ute stormade det något förfärligt. Det var bara att behärska sig, stilla sin motionsiver och äta lite mer.

Härlunda följer en rapport från min första Thanksgiving, något av en bastardfirning då jag firade den med svenskar, men det var trevligt icke förty. Jag tog Sectrabilen och paret Arildsson/Taube (som för övrigt flyttade ihop förra helgen) och körde hem till Österholmarna strax före lunch idag. Tipsad som jag var från coachen, hade jag satsat på en lätt och oortodox frukost i form av en grapefrukt och lite kalla, kokta sparrisar för att få plats med all mat som skulle avnjutas. Väl på plats fick jag beundra de Österholmska härligheterna, nämligen den förstfödda och deras väldigt amerikanska och stora hus. Huset var fint men dottern var finare. Runt halv två, då min mage knorrade högt, serverades maten som bestod av följande:

• Kalkon - Jättegod och inte alls torr.
• Stuffing - En salig blandning av saker som åkt ugn i form. Det var bröd, russin, äpplen och lök och kryddor och säkert sånt jag inte kommer ihåg i den. Gott.
• Potatismos
• Brytbönor med pinjnötter
• Majs
• Tranbärsgelé
• Sås
• Majsböd. Från mix, smakade som sockerkaka.
• Sötpotatis

Alltså, det ser väl inte så farligt ut egentligen? Jag vet inte hur det gick till, men jag blev tokmätt på bara en tallrik och oroade mig allvarligt hur jag skulle få plats med desserten i form av pekannötspaj och äpplepaj. Envis som man är klarade jag dock att häva i mig lite av de båda anrättningarna för att sedan plågat förpassa mig till soffan, tv:n och en lektion i strategiskt tänkande. Eller, som de flesta andra kallar det: Amerikansk fotboll. Jag har idag lärt mig en hel del om sporten men kan trots det inte påstå att jag är ett fan. Det var Dallas som hade hemmaplan så jag fick dock till min stora glädje då och då se mina små favoriter Dallas Cowboys Cheerleaders skutta omkring och se glada ut. Det var fint!

Hem kom vi sedan så sakteliga i beckmörkret och skyfallet, jag hoppas det klarnar upp till imorgon när jag och mitt sverigebesök, Ingar, ska in och tampas med miljonerna på Manhattan.

Nu får det vara nog!

Enough with the whining, already!

De senaste två veckorna har varit gnälligare och kinkigare än vad jag egentligen har menat och velat att de skulle vara. Hela jag har varit omvälvd av en air av obehaglig avighet och den snipigaste av truligheter och det kanske har varit välförtjänt självömkan som jag gött och närt vid min lagom svulstiga barm, men nu får det banne mig vara nog.

Som Karl-Oskar sa: Nu tyar jag icke mer.

Javisst, det kanske inte går så bra just nu och jag kanske känner mig lite på sniskan och en gnutta ur tempo för stunden. Det må så vara att det är svårt och jobbigt att inte vara den där trygga och säkra personen som klarar så mycket och med van hand kittar ihop eventuella luckor med tillräckliga antagande för att det ska bli bra ändå i vanliga fall. Kan så vara att bilköpandet får skjuta på sig ytterigare eftersom dagens DMV-jakt visade sig vara fruktlös på de mest frustrerande sätt man kan tänka sig och sökaren bara piper och piper så man håller på att bli tokig och inte sover som man ska och golvet i badrummet lutar på fel håll och hunden! Hunden den bara skäller och... Listan kan bli hur lång som helst.

Men, det är fullt acceptabelt att bryta ihop, bara man tar sig samman och kommer tillbaka igen, eller hur? Det säger Mia till mig ibland och Mia är klok. Och dessutom har jag det inte så illa egentligen, det är det jag kommer tillbaka till nästan varje dag. Det är än så länge aldrig så svårt att man inte kan ta en handduk och torka upp golvet eller kasta upp händerna i luften och erkänna att man inte vet. Hunden däremot vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.

Dagens inlägg är sålunda ett manifest i envishetens, ettrighetens och tacksamhetens tecken, en påminnelse om hur lätt det är att fastna knädjupt i ynket och bara fortsätta trampa ner sig allt djupare när man istället borde göra en halvhalt, sätta på sig de röda stövlarna, tänka på gladpunkten och fundera på vad det är som faktiskt funkar istället. För det är väldigt sällan inget funkar alls. Badrumsgolvet må vara snett, men det hade kunnat vara värre och snedare. Dessutom har jag gott om handdukar.

Imorgon är det Thanksgiving och då har jag ledigt. Dagen ska firas ute hos Österholmarna med en handfull andra svenskar, en kalkon och fotboll på tv. Tips från coachen är tydligen att inte ta på sig för tajta kläder för det skulle bli mycket mat. Helt i enlighet med innevarande högtid ska jag ta och påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Visst, det känns förskräckligt amerikanskt och ganska sentimentalt att göra det men jag tror det är nyttigt för någon som mig att ta mig an en övning av det slaget idag. Ni får väldigt gärna vara med och fundera ut era tacksamheter med mig, det är bara att börja skriva.

• Min familj, den är bra. Lite långt bort ibland och i helt jävla fel tidszon men annars är jag tacksam över den.
• Mina vänner. Ni divergerar en del för stsunden men det gör liksom detsamma för personerna är sig själva och jag har så roligt åt era framsteg även på den här sidan jorden.
• Tekniken. Åh, den är inte min vän när den inte funkar men när jag chattar, ringer och skrivs med alla jag känner är den helt fantastiskt bra att ha. Hurra för bitarna! Leve dem!
• En rolig kör. Första repet igår och jag blev meddragen på efter-repet-drink med en hög tjejer varav två tog mitt telefonnummer. Tyvärr kom jouren och tog mig alldeles för snabbt.
• En ledig torsdag.

Så, ursäkta min gullighet, nu ska jag omedelbart återgå till min vanliga, sarkastiska existens.

Happy holidays!

Less

En del veckor är inte gjorda för att vara i, den här är ett tydligt exempel på en sådan. Allt går åt skogen och besvärlar sig, jag känner mig ömsom som ett fån och ömsom som en idiot och dessutom är jag otroligt trött. Inget på jobbet har funkat på sista tiden, allt bara skiter sig och jag har absolut inte tur med något. Servrarna som skulle installeras i torsdaags? Funkade inte. De bra planerna om hur vi kunde lösa det problemet på fredagen? Nä, det gick käpprätt åt skogen. RSNA-datorerna som det bara regnar in nya krav på, funkar de? Nä, skulle inte tro det. Jouren jag har den här veckan, är den lugn? Inte då, inatt har jag ägnat två onödiga timmar på en site som hade planerad neretid som de tydligen hade rapporterat till vår helpdesk i förväg. Antingen har helpdeskgnomerna glömt markera det i sitt övervakningsprogram eller så är jag korkad. Jag tror mest på det senare.

Bah! Det är tur att man är en naturlig skönhet så att man inte saknar det här med sömn så mycket.

Å och ä och ö

Idag har jag och Garmin hälsat på hos bland annat Lycksele, Laxå, och Markör i sitt hem på Ikea i New Haven, ett par minuters bilfärd från Milford. På Ikea kan man hitta en flottig frukost för endast en dollar, en himla massa svenskar, pärl- och vaniljsocker och så klart värmeljus. Jag kom därifrån med diverse småsaker, så där som man alltid finner att man gör när man varit på ett dylikt varuhus, men viktigast av allt var att jag köpte mig något så när fungerande belysning. Jag hade inte någon jättekoll på vad som skulle funka och vad som inte skulle funka när jag flyttade hit men jag har nu lärt mig att lampor är det svårt med. Vissa lyser bra, vissa lyser mindre bra och ytterligare en del inte alls. Framför allt har jag lärt mig att man måste ha amerikanska glödlampor i sina lampor för att de ska lysa med att glatt, tindrande sken. Med svenska glödlampor i lamporna lyser den amerikanska elen bara lite tafatt och mjölkigt blekt på en. Nu har jag korrigerat detta genom en hög med nya lampor, givetvis var de jag tittat ut slut men, som redan de gamla romarna sa "Lampor bör man ha, annars dör man ju, ja". Det var bara att bita ihop och bygga ihop. Sålunda ser det för taskigt ut i lägenheten, bara kartonger och papper, pianon och bubbelplast vart man en vänder sig.

Men, men... Vänta lite här... Sa hon pianon?!?

Ja! Jag har köpt ett digitalpiano idag också. Ta-dah!

Det är ett skrattretade stort, riktigt digitalpiano med hammartenik och allt. Det heter Casio och är svart och lågmält, helt utan displayer och fula binkande lampor och ompa-ompa-effekter på. När jag känner mig ledsen kan jag sätta det i demomode och då spelar det småtramsig musik för mig. Enda nackdelen är att det var mycket större än vad jag hade tänkt mig, men jag vänjer mig väl förr eller senare. Fördelarna med ett digitalpiano framför ett riktigt är ganska många; jag kan bära det själv fastän det är fläskigt, jag kan spela på det utan att störa grannarna, jag kan spela på det och störa grannarna, det går att gömma och det tar mindre plats helt enkelt. Nackdelarna finns de med; jag saknar att känna musiken så som man gör med ett riktigt instrument, det är de där bra vibrationerna som saknas helt enkelt och så är sällan elektriska prylar vackrare än de riktiga. Inte ens Playstation 3 kommer i närheten av ett fint piano, inte i mina vanliga blå iallafall.

Det största med den här dagen har sålunda varit en svensk storexport som skyltade med lite udda vokaler och ett piano, stort som en finlandsfärja, som funkade och var snällt. Melike.

Imorgon är det stor högtidsdag då den något otroliga kombinationen Pontus och Marina har namnsdag. Stöter ni på några sådana kan ni med fördel sjunga att de är homosexuella eller bara ge dem en kram och klappa lite på dem, det tycker de om. När det är gjort kan ni läsa det här och skratta lite.

Lördag

Inget spännande att rapportera idag egentligen, jag har shoppat en ljusbrun dräkt (byxa + kavaj) som jag är ganska nöjd med, kanske jag kommer se lite vettig ut på RSNA iallafall. Jag hann inte med hälften utav det jag föresatt mig men trots det kom jag hem med en himla massa påsar att packa ur idag också.

Det var vackert väder i morse så jag tog mig en promenad och fångade lite pixlar till er, de finns publicerade här. Kameran är svårflirtad och lite dum just nu, den måste ha fått sig någon liten käftsmäll på sistone för den gör inte riktigt som jag vill att den ska göra, långsam är den också. Det är ganska kul att vara ute och röra sig i ett villaområde klockan nio på morgonen för de man stöter på är antingen morgonpigga motionärer eller trötta och pyjamasprydda mammor och pappor om är ute och panikhandlar frukost klädda i ganska fantastiska utstyrslar. I morse snubblade jag över en pappa som hoppade ur sin bil iklädd knallorangea, disneymönstrade pyjamasbyxor, en orange collegetröja och en liten blå mössa. Han hade handlat chokladflingor av något slag och Dunkin' Donuts kaffe. Tvärr var både jag och kameran för långsamma så han fick inte vara med på bild, dessutom är det ganska oartigt att fotografera folk när de smyger runt i nattsärken på sin garageuppfart så det var kanske bara bra att jag lät bli.

Men hämden är allt ljuv

Uddaveckan har arbetsmässigt i princip närmat sig sitt slut, lite jour håller mig hårt i nacken fortfarande men det ska jag nog överleva det med, och jag är väldigt glad över att äntligen få slippa kontoret en dag eller två. Arbetslusten tog sig en minsann veckovila så nu är det dags att ladda om inför nästa veckas korta tillvaro och sedan leka Thanksgiving och börja oroa sig för RSNA vilken jag far till på Lördag. Hör ni! Jag ska bli monterbrud! Var är min t-shirt, Marina?

Uddaveckan har också tagit en drastisk vändning till det bättre i och med den här signade fredagskvällen: väl hemma från jobb och träning väntade en efterlängtad present på mig i min brevlåda. Den näst bästa presenten sedan min flytt, faktiskt: mitt social security number!(Om ni måste veta det var kakaon från Niklas den finaste presenten av alla hittils) Nu kan jag alltså köpa mig en bil och ännu viktigare, skaffa mig en vapenlicens så att jag kan råka skjuta grannens hund som skäller mig vaken varje morgon klockan halv åtta. Det kräket!

Förutom den lilla och ytterst oväntade lyckan har jag även också hittat min förrymde släkting Michael Lange. Vi talades vid ikväll och han var väldigt glad över att jag funnit honom och vice versa. Han bjöd prompt in mig att träffa hans familj till Thanksgiving, en inbjudan jag tyvärr var tvungen att betacka mig från då jag redan var upptagen, och uppgraderade istället inbjudan till julhelgen, något jag glatt och tacksamt tackade ja till. Han skulle fråga sin fru om lov först och återkomma till mig igen i nästa vecka för vidare diskussioner. Det hade onekligen varit väldigt skönt att ha lite planer inför den ljuvliga juvlen, att vara själv känns allt för deprimerande.

P&L har hjulpit mig fira denna uppsjö med lycka medelst svenska pommes frites, 80-talsdessert och rödvin. Mest av allt har de bistått med lite gott sällskap, oljud och värme, typiskt sådant som behövs en fredagkväll. När jag lämnade dem hade Lindan somnat, hopklurad som en liten prick i soffan, och Pontusen satt och såg trasigt trött ut bredvid henne. De behöver allt lite semester, de där två. Fram med juvlen snart så att jag kan skicka hem dem på tuning och reparation.

En uddavecka

Det här är en lite tråkig vecka, trots allt det roliga som hänt. Jag har känt mig lite trött och hängig, inte så att jag håller på att bli sjuk för det vet vi alla att jag aldrig blir, utan mer ett sorts allmän förlamning, tankeförvirring och oinspirationstristess som lagt sig som ett lock över skallen på mig; Jag har jobbat för dåligt, tänkt för mycket, sovit för lite och möjligen bitit av lite mer liv än vad jag kan svälja under de senaste dagarna. Det är kanske inte meningen att man ska göra precis allt under en och samma vecka.

Klockan är strax tio och det stormar som aldrig förr utanför, regnet smattrar otåligt mot rutan och vinden, stenhård men ändå ljummen, stångar sig blodig mot husväggen utanför. Det är verkar inte bara vara jag som tar sig vatten över huvudet utan även världen utanför, fast jag antar att jag kunde vara i betydligt sämre sällskap i mitt för stunden förfärligt våta leverne.

Världen är ett typiskt bra ställe att vara på.

Jag kommer nog aldrig sluta fascineras av det mänskliga hjärtat, över själens stryrka och över att man kan tvinga fram en dräglig tillvaro nästan var man än befinner sig. Jag är väldigt glad över att jag är där jag är, trots att jag saknar mycket av det och dem jag inte har här och att jag fortfarande inte känner mig på riktigt god fot med tillvaron. Det jag grubblar som mest över är väl egentligen när man ska sluta vara ledsen.

Check!

Innan jag for hit började jag att bygga en lista som hade följande titel

"Saker Chotte ska göra i Usa"

På den listan hamnade givetvis saker som jag själv kom på att man kunde prova men jag bjöd även in mina små kamrater att bidra med förslag på aktiviteter som skulle passa sig på den här sidan av vattnet. Det kom ett par mer eller mindre välmenande förslag (Tunna ner för Niagarafallen - Nej tack!) från några mer eller mindre välmenande personer, listan som fick åka med mig såg ut ungefär så här:

• Gå på en amerikansk date med en amerikan
• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta sjunga
• Fortsätta slåss

Som ni ser var listan ganska kort och jag sänder därför ut en allmän uppmaning till alla er där ute att bidra med andra och nya förslag på äventyr som jag kan ta mig an. Ni vill väl ändå inte att jag ska få det tråkigt? Den allra senaste, rykande heta, uppdaterade versionen av listan har decimerats ner till det här ganska tama tillståndet:

• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta slåss

Av detta kan den observante läsaren dra slutsatsen att jag ikväll har varit på någon slags date med en riktig amerikan. Jag hade det ganska trevligt, mannen i fråga var inte wow och jag tänker inte gifta mig med honom men jag hade det inte otrevligt. Å andra sidan lider jag sällan när jag umgås med människor jag får välja själv... Vi träffades på en lokal pub, tog en drink och petade lite verbalt på varandra. Han var sen, det var inte jag, han hade ringt och förvarnat mig, han var senare, han pratade mycket, jag var trött, han var trött, jag blev lite avig... Det gamla vanliga, ni vet. Efter en knapp timme klättrade vi in i våra respektiva fordon och for till en pub i New Haven och lyssnade på ett band som han var manager för. Bandet var faktiskt riktigt bra och jag blev på bra humör av dem, bortse från den fula hemsidan och tro på mig när jag säger att de öste på rätt bra uppe på scenen. Efter en timmes lyssnande skuttade vi ut till våra bilar, båda två mycket piggare och gladare och for hem till varsitt hemman.

Inte bu och inte bä som sammanfattning. Den här kan jag behålla som kompis att hänga med, han har nog massor med kul musik att introducera mig för om inte annat, det är med andra ord dags att undersöka huruvida det där med amerikanska pojkar och vänskap funkar eller inte. En totalreviderad lista för kvällen ser alltså ut så här:

• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta slåss
• Undersöka vänskapsmöjligheter med amerikanska män

Här är den iallafall

Life in the fast lane är arbetsamt och som uttrycker avslöjar - livsfarligt snabbt - jag har redan råkat byta upp mig till en annan kör. En kör som innehåller en del människor som inte bara är lika gamla som mig utan även några som är yngre! Och som låter bra! Och som har kul när de repar! Och har en trevlig dirigent!

Här är den.

Jag hoppas den ska hålla lite längre än den förras 23 timmar och 45 minuter.

Jag är smått utpumpad. Återkommer imorgon.

Kram.

Året det tänktes om

Jag har varit alldeles för glad idag. Glad och lite otålig. Dagen har varit alldeles för lång och lite måndagsaktig i sitt utförande - ett riktigt måndagsexemplar till måndag på sina sätt och vis. Inte dålig på något konkret sätt utan mest av lite halvtaskig kvalitet.

Så, när väl eftermiddagen närmade sig blev jag bara soligare och soligare, gladare och gladare och prilligare och prilligare. Det var nämligen bestämt så att idag skulle jag äntligen komma och lyssna på den hära kören. Kanske jag skulle få sjunga lite också, och prata med dirigenten om en uppsjungning och om jag skulle hinna repa in mig den här terminen eller om jag skulle vänta till efter jul. Massor med "tänk om" for runt som små, kvittrande kolibirer på speed i mitt huvud; Tänk om de var tokbra? Tänk om jag glömt bort hur man gör? Tänk om jag vilat mig i form? Tänk om jag inte vilat mig i form? Tänk om de är jättetrevliga? Tänk om jag utvecklat absolut gehör över sommaren? Eller om mitt notläsande åtminstone tagit ett klliv framåt i smyg...

Som ni märker var förväntningarna högt uppskruvade.

Nu är det så, mina vänner, att 2006 är året fyllt av "Tänk om" som aldrig riktigt vill sig. Lata "Tänk om" som säger "Nääää... Måste jag?" på värsta gnällmål. Blyga och mesiga "Tänk om" som gömmer sig bland skuggorna och vägrar komma fram och tjuriga, elaka "Tänk om" som vänder ryggen till, knyter nävarna och stampar med fötterna. Jag vet inte, jag, men lite tröttsamt är det. Fortsättningsvis gör sig de sorternas "Tänk om" inte besvär i min närhet. Alls. Och nej, jag är verkligen inte bitter!

Jaja, kören hade ganska hög medelålder och klangen var därefter, det rådde stor brist på sopraner så jag var hett efterlängtad när jag trippade in i allra sista sekunden, någon povsjungning var det inte prat om efter dagens rep, det klarade jag mig alldeles för bra för. Det var heller inte tal om någon uppvärmning inför dagens rep, något jag blev lite irriterad över, men dirigenten visade tydliga tecken på stress vilken antagligen kan härledas till att de har två konserter alldeles strax. Dirigenten ja, han var ett kapitel för sig själv. En man i 40-årsåldern som var så grinig och sur att det nästan blev komiskt till slut. Han gränsade på elak ibland och så värst pedagogisk var han inte när han försökte förmedla muciseringstips till oss. Men han var liten (vilket betyder att man kan sätta sig på honom om han blir för irriterande), hade pinne (pinnar är bra) och fick mig att småle med sina sarkasmer (Sarkasmer slår pinnar!) så jag var inte helt missnöjd.

De hade ganska kul repertoir för kvällen måste jag även erkänna, väldigt ambitiös musik. Bach - lite Johannespassion är bra för själen, tror jag, Bach är för övrigt bra för notläsarsjälvförtroendet, mer logisk musik får man leta efter ch så är det underhållning på hög nivå att höra amerikaner försöka läsa tyska. Detta följdes upp av ytterligare trevlig musik: Vaughan Williams - Fantasia on Christmas Carols. Ett bitvis förfärligt vacker stycke och även den väldigt snäll mot mig. Sedan kom eldprovet: Benjamin Brittens Cantata Misericordium, och jag säger bara "Ha!" för den var toksvår. Helt vämjeligt underlig faktiskt, jag fick ingen koll på den alls och jag vet inte riktigt hur jag ska angripa den. Om jag ska angripa den överhuvudetaget, vill säga...

Summa sumarum, innan jag trillar ihop av trötthet, är som följer: om jag vill har jag en kör att leka med på måndagar iallafall. Frågan är om jag vill det, den var nog den mest aviga kör jag har sett någonsin och efter bilresan hem i mörker och ösregn ställer jag mig frågande till om jag helt enkelt bara ska leta vidare efter något bättre. Jag kan självklart göra både och, torrsimma lite i den här samlingen under tiden jag letar efter något mer passande, det stora aberet är bilresan som ikväll var på gränsen till obehaglig i och med trötta ögon, rusk och kolmörker.

Tänk om ni kunde bestämma åt mig.

Se!

Idag regnar det på Milford. Ett tungt, jämnt, dyblött regn av den mest ihållande sorten. Det är ganska tyst och lugnt på ute på min gata, till och med skällande rufshunden i huset mitt emot har gett upp och låter världen vara i fred från större åthävor. Tack vare detta lugn har jag änteligen fått tummen ur och tagit mig an kontoret och den genrella röran som rått där sedan inflyttningen och ta mig katten om det inte ser riktigt trevligt ut där inne. Jag har två bokhyllor med böcker, spel och nötter och allehanda annat skräp, ett skrivbord med lite lampor och datorer på, en puff att luta sig mot och en spegel att bese sig själv i före utfart eller om man bara vill öva på sina moves lite. Ett funktionellt rum, helt enkelt. Lite oturligt har röran istället intagit köket, för där har jag råkat få in ett par kartonger med saker som inte fick vara med i kontoret, eller för den delen i USA överhuvudtaget, men skräpet rör sig iallafall i rätt riktning. Mot vinden, alltså.

Annars har jag roat mig med att vara lite solitär; hasat runt i mysiga kläder, haft otvättat hår och okynnesborstat tänderna säkert tre gånger. Jag ringde Marina och diskuterade livets finare ting och övervägde att ringa Niklas men han somnade istället. Jag har satt in en kontaktannons på craigslist för att leta nya vänner och skrattat åt vad andra skriver där. Vad sägs om den här trevliga mannen? Eller den här? Jag har övervägt att skaffa hamster eller konvertera till eremitism. Som Obelix så klokt sa "De är inte kloka, de där romarna" kan gott och väl användas även här för visst finns det en väl tilltagen hög av paltskallar även i den här delen av världen.

Resten av dagen ska jag fortsätta att ägna åt precis ingenting, på sin höjd sortera lite strumpor och läsa god bok. Snart kommer måndagen och jag måste återigen tillstå att jag nästan ser fram emot arbetet imorgon, det kan inte vara normalt. Eller?

First contact

Nu har jag testringt både till Pappa och till Knyttet och det går löjligt bra att både ringa ut och in till mig. Sagan är sådan att jag måste ha datorn igång för att kunna ta emot samtal vilket gör att jag kanske inte alltid är helt kontaktbar. Om man verkligen vill få tag på mig och jag inte svarar är det nog smartast att helt enkelt sms:a mig och säga att jag ska ringa upp.

Hur ringer man då? Jo, ser ni, man ringer hit: 013-9919395 för att komma åt mig via den billiga datortelefonen. Om jag ringer inom Sverige kostar det mig ingenting i samtalstaxa så det är klokast om jag ringer upp. Även vi IT-miljonärer kan väl få vara kostnadsmedvetna ibland? Hur jag gör för att ringa utomlands vet jag inte riktigt ännu, men det ger väl sig.

Annars har jag idkat konsumtionshets idag, jag har köpt en GPS, en liten stereosak, mjölk, högtalare till en av datorerna, kardemumma och jordgubbar. Jag har inte köpt en transformator för det är det svårt att hitta här. Jag blir helt knasig av hur dålig servicen är i en del affärer här, det fullkomligt dräller av folk men ingen är så värst intresserad av att hjälpa mig. Om jag inte varit osäker på om jag skulle hitta hem från Wal-Mart eller inte hade jag aldrig köpt GPS:en hos dem, men nu råkar vilsenhet vara en svårslagen inköpsmotivator, så jag morrade lite och betalade något motvalsandes.

Den som väntar på något gott...

... väntar, som ni alla vet, på Charlotte.

Jag har liasom glömt att uppdatera er hur det gick med Plummerboy och telefonnumret. Plummerboy är en omskrivning för "Tvåbarnsfadern", han som även kallades "Han med båten" men mer ofta lystrade till namnet Chris. Varför vill man heta Chris när man kan kalla sig för Plummerboy? En av många giltiga frågor som flyger runt här i världen.

Nåväl, jag gav inte ut mitt tefelonnummer till honom, hur många namn han än gick under, det kändes lite underligt och konstigt och jag har sedan länge infört en policy som säger att jag inte delar ut mitt telefonnummer till människor som frammanar just de två känslorna hos mig. Det finns givetvis andra känslor som även de är icke-dela-ut-telefonnummer-känslor, som till exempel: rädd, kall och arg. Hör vilken sund och försiktig dotter ni har uppfostrat, mamma och pappa. Innan jag tackade nej hörde jag mig lite för med min kultur-coachar, Jaime och Lars. Jaime har kvalificerat sig genom att vara en amerikanska i underkant av min ålder och Lars har kvalat in genom att vara man, närvarande och amerikanvan. Båda sa så här:

"Frågar någon om ditt telefonnummer så är de intresserade av dig och kommer bjuda ut dig."
"Okej" sa jag då.

Sedan sa båda så här:

"Amerikanska män är dåliga på att bara vara kompisar med kvinnor."
Då sa jag "Amen!".

Vad trist. Jag som tycker om pojkvänner.

Sedan ringde jag helt sonika till Victoria och sa att "Nej, jag vill inte leka med denna där på det sättet. Ledsen. Verkligen." Och så frågade jag om det var okej att säga så och bad om ursäkt för att jag var korkad. Hon skrattade åt mig så jag tror minsann att det var okej... Bra va?

Hallå-hallå-hallå-hallå!

Så sitter man här med ett headset fastprånglat på huvudet, en dator med ny mjukvara på och ett sprillans nytt telefonabonnemang och bara vill ringa, ringa och ringa till någon. Men, ni ligger och sover allihopa.

Ett jämrans sätt.

Jag går och lägger mig.

Jag har hittat han!

Välkommen till ännu en vacker dag i Connecticut, 20 grader varmt och soligt, men jag sitter här och tittar på bröst isället. Bröst, bröst, bröst. Det är det nya nu. Det är ganska intressant att höra alla siffror som en av våra säljare sitter och häver ur sig, visste ni till exempel att 25% av alla cancrar missas inom screening? Om din läkare däremot använder sig av CAD (Cumputer Aided Detection) förbättras dina odds att få din cancer att bli upptäckt till 90% istället. Som hittat kan man tycka, ända tills man inser att en kvinna på tio går hem från sin screeningundersökning i tron att hon är frisk när hon i själva verket har begynnande otäckheter i kroppen. Skrämmande och ledsamt.

Pappa - jag har hittat en immunolog som bor i New Jersey och som visar en förfärlig massa tecken på att vara en släkting till oss. Han jobbar visst på ett ställe som heter St Joseph's Regional Medical Center och det telefonnummer du hade var ett faxnummer till hans jobb. Det här med Internet är något av det bästa jag vet. Om han är som de flesta amerikanska läkare jag vet så läser han inte mail så ofta men jag ska försöka med det innan jag ger mig på att ringa, jag är nog lite garderobsblyg ändå.

IP-telefoni here I come

Nu har jag beställt ett IP-telefoniabonnemang så snart kan jag ringa och störa er struntbilligt mitt i natten allt vad jag vill och orkar. Det blir kul, eller hur? Jag återkommer så snart jag kan med detaljer, både tekniska och andra.

När vi ändå pratar om akronymer (IP står för övrigt för internetprotokoll) kan vi prata om något ganska viktigt just nu - de kallar det SSN och det betyder Social Security Number och utan det finns man inte. Jag har inget och finns med andra ord inte. För att vara obetydlig och icke-existerande känner jag mig ärligt talat ovanligt levande men vad vet jag egentligen, jag är ju invandrare. Jag och Micke var på ett Social Security Office i början av Oktober och ansökte om ett och enligt alla beräkningar, och tanten jag ringde och plågade i morse, ska jag ha mitt mot slutet av veckan och då, mina vänner kan jag skaffa mig ett Amerikanskt ID och sedan en bil! Nu är det väl ingen som tror på att det kommer funka riktigt så väl, men man måste väl få drömma.

Så, med lite tur: Ta-dah!

Om ni har några åsikter om vad för bil som ska in på shoppinglistan så är det dags att klämma fram dem nu. Go-go-go!

Observationer del 4

Dags att observera ett uns till, det var ju flera dagar sedan sist. Jag undrar när man slutar observera lite snett utifrån och börjar bli hemtam och vardagsblind istället. Jag skulle tro att jag håller mig i åskådarbåset i ett par veckor till innan jag re-evaluerar min situation, kanske ända till efter jul. Det är ju inte så länge till dess. Nåväl, vad har jag funderat på på sista tiden då? Jo, ni förstår att så här är det:

... Saknad är ickelinjär. Saknad är lurig för den smyger sig på en snett bakifrån hela tiden och man är nästan jämt oföreredd när den gör sina ovälkomna besök. Saknad för blixtkrig. Jag blir trånsjuk och suktandes vid de mest underliga av tillfällen och jag glömmer bort er (förlåt) ibland när jag borde sitta som en liten blöt fläck på sängen och storgråta. Saknad är svårt för det finns inte så mycket att göra när den väl infinner sig. Saknad verkar inte bli bättre med tiden.

... Jag måste handla en massa saker men jag har inget ATM-kort och jag litar inte riktigt på konceptet med bankcheckar så jag lever i följande travesti: Lortiga golv ity jag inte har en dammsugare, mörka hörn eftersom mina lampor funkar halvbra, musik från datorns små fula högtalare då jag inte har en transformator och min gamla lap-top har lämnat hälften av sina pixlar hemma så jag måste köpa en ny extern monitor till den och så var det den där GPS:en förstås. Och bilen... Puh! För första gången i hela mitt liv blir jag överväldigad av shopping, det är ganska nytt och lite skrämmande bara det.

... Jag är periodiskt mörkrädd. Det är jobbigt och väldigt fjantigt.

Så. Det var det. Inte så mycket om det amerikanska levernet utan mer om mig men det är ju trots allt jag som skriver så det är jag som bestämmer, eller hur?

Silence is golden

Om man stoppar in 20 säljare i ett rum kommer man inom ett par timmar vara smått hörselskadad och ganska trött, de för nämligen ett fasligt liv. De amerikanska säljarna kan sammanfattas så här:

• Stora men inte feta
• Väldigt bullriga
• Oväntat okunniga
• Trevliga

Idag har jag och chefen sysselsatt oss med att utbilda dessa treåringar i kostym i allmän pacskunskap och jag kan för mitt liv inte sluta förvånas över vad de kan och vad de inte kan. Ibland blänker de till och skyltar med den mest obskyra av vetskaper för att sedan förvåna mig något otroligt med att inte ens funderat över självklarheter. Micke har pratat hela eftermiddagen och imorgon är det min tur att i princip säga samma sak en gång till fast med andra ord. Upprepning är nyckelordet med den här gruppen för mer odisciplinerad publik får man leta efter: det prasslas, och äts, mumlas, rings och mailas och hela tiden måste de låta för annars finns det risk för att alla andra glömmer bort att de finns. Jag är road men trött och hade gärna sett att Moder Natur hade utrustat alla säljare med volymkontroll, det hade varit skönt för oss andra om inget annat. Jag har rysligt svårt att bedöma dem, ena sekunden ger de ett väldigt självsäkert intryck och nästa en känsla av att vara ruskigt osäkra. Livet som säljare verkar vara hårt, säljer du inte åker du ut, och jag börjar förstå varför de hela tiden låter och viftar så mycket - de är väldigt utsatta djur, säljarna.

Tur att det finns så många!

Lost

Det verkar som om Blogger är hungrigt för tillfället för det försvinner lite data till höger och vänster här, igår natt censurerades ett av mina inlägg bort och jag har fått höra från Frida att hennes kommentarer inte alltid går igenom. Jag har nu uppdaterat mig lite så får vi se om det hjälper mot denna generella bloggmalaise vi verkar dras med. Lite komiskt är det att jag senast i veckan talade med Pappa om att "Nejdå, härfirån dagboken försvinner inget så det behöver du inte oroa dig för...", och vips så slarvas det bort ett inlägg bara några dagar senare. Lurigt värre.

Idag har jag bejakat bibliotekarien i mig och alfabetiserat lite. Först alfabetiserade jag mina hårda böcker och ställde in dem i de höga Billybokhyllorna i kontoret och sedan alfabetiserade jag de mjuka verken, pocketböckerna alltså, och föste in dem i sovrumsbillysarna. Det var skönt att skrapa lite i kanten på stöket även om det inte gick framåt i den takt jag hade tänkt mig att det skulle gå, disciplinen är det dåligt med. En sällskapssjuk fogelbergare kom över med lite mat framemot eftermiddagen och vi ägnade oss åt djupsinniga diskussioner om Litteraturen, HL7-interfacen och Marknaden. Han är finfint sällskap den där krabaten, väldigt bra att ha nu när Niklasen har vänt åter mot det trygga hemmanet, honom saknar vi redan.

Annars har jag tagit lite bilder av mitt hem, man kan se här om man vill se stora bilder. Här är utsidan, jag bor bakom den nakna dörren. Bakom den andra dörren bor Barbara, pudeln Bo och en hemlig man som jag inte sett till ännu. Lite Molganvarning på honom, faktiskt.

Så har jag ett sovrum också, det sover jag i.

I vardagsrummet är jag mer vardaglig. Och så.

Turist, javisst!

Niklas åker hem imorgon och idag fick jag luta mig lite lätt mot honom för sista gången på länge.

Jag och Jonas F for med honom till New Jersey för att handla trumpet och GPS:en i Niklas bil skickade ut oss på en rejäl rundtur runt hela New York innan vi kom fram till vårt mål. Brassaffären var svårfunnen men väl värd all tid då den var helt ofantligt stor, det fanns ett helt rum med bara trumpeter och kornetter att välja och vraka från. Niklas fick något saligt i blicken medans jag och Jonas mest var våra vanliga, irriterande jag och larvade oss. Efter väl förrättat värv bland allt bleckblås, Niklas köpte munstycken och trumpet och jag köpte en underbar kletzmerskiva, panikmatade vi oss med helt förfärligt äcklig mexikansk mat på en närbelägen restaurang. Lite mindre lyckat, kanske.

Resten av eftermiddagen strosade vi runt i New York och tittade på hus som var långa och människor som var många. Vi tog revanch på eftermiddagens dåliga matupplevelse genom att äta på ett riktigt trevligt ställe någonstans inte så långt från Grand Central Station varpå Jonas och jag skickade iväg Niklas till sitt hotell, han envisades med att ta bussen medans jag helst hade velat sätta honom på en taxi, han skulle ganska långt bort. Vi andra två satte oss på ett tåg till Milford och somnade hastigt och lustigt för att sömndrucket tumla av i ett rimfrostigt Milford. Det är nu officiellt vinter här och det är verkligen dags att stoppa undan kavajer och jackor till förmån för kappor, hattar och vantar. Det finns så mycket att se i NY att jag blir helt matt, men det är väl bara att börja beta av saker från listan, det är inte utan att man blir lite stressad av bara det.

Att para strumpor

Idag har jag varit på laundromaten och kört riktigt stora tvättmaskiner med egenimporterad, svensk smutstvätt plus lite finare, gammaldags amerikansk lort. Laundromatkonceptet är spännande för en tvättstugetränad själ som mig och under hela min upplevelse fick jag undertrycka en vilja som bubblade stillsamt inom mig: nämligen den om att utbrista i ett vilt och ohämmat sång- och dansnummer mitt i tvätterian. Ni vet, lite som i den där sången som handlar om en biltvätt - löddriga bikinibrudar fast inte alls utan mer en lite småsjavig och tammen Chotte i beigekaklad tristess. För lite knappt 10 dollar får man i vilket fall som helst tvättat och torkat en hel massa smutsiga saker och fort går det också då man får köra industristandardtvättmaskiner som rymmer trucklaster av trosor och strumpor och dessutom gör sig av med dem lurigt snabbt.

För att belöna mig själv för väl utfört hemmafruvärv (Hallå! Var är min hemmaman?) smet jag in på spritbutiken och handlade en flaska whisky så att det finns något att sniffa på om andan skulle falla på.

Bowmore, någon?

Som om det inte var nog hittade jag ett par lila, klackiga och reade små skor på stora skoaffären som också fick följa med mig hem. Det här med tvätt är kanske inte så tråkigt iallafall, speciellt inte om man väljer tvätterian som ligger nära de skojigaste affärerna... Grädde på moset var ändå middagssällskapet i form av en överaskande Niklas och en jet-laggad Jonas Fogelberg som kom på besök och fick kycklinggryta, ugnsåkta grönsaker, oreokake-glass och öl av undertecknad. Återigen efterlyser jag hemmamannen, ska man verkligen behöva göra allt här i huset?

Hemma igen

Resan hem gick bara fint, Chicagobilandet var lite överväldigande men beväpnad med min lilla GPS kom jag fram till hyrbilsavställningsplatsen och kunde bli shuttlad till flygplatsen. Jag var dock övertygad om att den lilla engelska tanten i GPS:en skulle börja ryta på mig ungeför när hon fick räkna ut ny färdväg för tredje gången. Det är klurigt att köra med de där sakerna men det är helt klart en otrolig trygghet. Jag ska shoppa en så snart jag kan annars kommer jag förvirra mig bort i någon slags avlägsen landssbygdsstat inom kort. Wisconsin eller Idaho eller nåt, det är livsfarligt långt bort. Jag är iallafall mäkta stolt över att ha klarat mig hem från Hartford utan någon slags assistans mer än Pontus tips om att "hålla mig i mitten" i New Haven för att komma in på I-95:an mot Milford. Jag kan erkänna att jag låg i mitten precis hela tiden till mina medtrafikanters stundvist stora irritation.

Jag hann knappt vara hemma i mer än en kvart förrän Pontus och Linda ringde och orolade sig lite för mig. Har jag sagt att de är rara, de där två?

Jag har fortfarande inte hört något från den stora, farliga kören men jag ska nog ringa imorgon eller kanske ikväll. Dessutom har jag kanske myglat fram en sånggrupp att få leka med. Intressant...

Omröstning nummer två

Idag har jag jobbat på sjukhuset här i Libertyville och det var riktigt roligt och skoj - Jag tror jag har gjort lite nytta och kanske till och med gjort mig förtjänt av min första lön som enligt alla beräkningar ska komma imorgon.

Hurra för den, hurra för nytta och hurra för saker som gör att man mår bra.

Dave, han som skulle vara så arg, var inte alls arg. På sin höjd var han lite underlig men på alla sätt och vis vänlig och välartad. Jag berättade för honom att jag väntat mig ett betydligt svalare klimat här och han skakade bara på huvudet och sa att han hade aldrig varit arg, han hade mest blivit förvånad när jag ringt och berättat att jag skulle komma i måndags. Men, jag har likväl patchat en del, följt upp med ett uns hotfixande, ett par nypor förklarande och tre fövånat höjda ögonbryn. Imorgon ska jag dit och upprepa skådespelet ett par timmar till innan jag hoppar på flyget hem igen. Nu är det blott ångesten för att hitta hem igen kvar. Puh! Det är jobbigt att resa i det här landet.

Nog med småpratet, nu undrar ni säkert vad vi ska omrösta om den här gången, eller hur? Så här ligger det till, medans jag jobbade i det fina sjukhuset (fint som snus faktiskt - det har en självspelande flygel i foajen. Tänk bara, en foajé. Hur många sjukhus i Sverige har sådana att ha sina självspelande flyglar i?) ringde mäklar-Victoria och lämnade ett meddelande som lät ungefär så här: "Hejhej, kul att du kom i lördags. Tvåbarnspappan (som jag skrev om här) ringde och frågade mig om ditt nummer. Ska jag ge honom det?"

Och nu är frågan, vad i hela friden gör man?

Jag är inte intresserad av Chris, som han hette, men hur säger man det och vad betyder det om jag säger nej till telefonnummerutdelandet? Den här mannen har förutom sina två tonåriga barn och sin båt, åtta syskon som alla bor i stan, det är ungefär 15% av hela ställets befolkning. Gör man sig omöjlig med de 15% genom att säga nej? Om han har åtta syskon är han för övrigt nog släkt med närmare 50% av Milford vilket är ganska många. Måste jag kanske flytta? Göteborg, någon?

Så, vad ska jag göra? Pray tell.

Något större

:o) Framme!

:o) GPS!

:o( Sunkigt hotell.

:o) Hel och hållen!

:o( Blåsigt.

:o) Cheerleadersåpa på tv!

:o( Hungrig.

:o) Pizza körd till hotellet!

:o) Internet!

Liten

Hur kan man vara så lång på utsidan och ändå så liten på insidan?

Idag är första gången jag blivit rädd och nervös och återigen besvurit den totala bristen på vettigt toalettprivatliv här så att man hade kunnat snyfta ifred på betald arbetstid. I morse for jag till jobbet precis som vanligt, okej kanske var det lite ovanligt ändå, eftersom jag körde hemifrån mig för första gången någonsin, men jobbet låg där det alltid brukar ligga och så. I vilket fall som helst hann jag knappt komma igång med min vecka förrän min käre chef kikade runt hörnet och frågade om jag kunde tänka mig att fara till Illinois.

Nu.

Idag.

Och ta hand om en kund som är beredd att kasta ut våra prylar, så arga är de.

Alltså, jag har inget emot att umgås med arga kunder, jag är en fena på arga människor, det brukar liksom alltid lösa sig med dem. Är de redan arga kan det nästan bara bli bättre. Visst är det stressande att åka dit och träffa folk som antagligen vill bita huvudet av en, speciellt som ingen verkar veta varför de vill dekapitera oss heller men som sagt, jag brukar kunna hantera det och i annat fall hoppas jag de har lite privatare toalettlösningar. Det som är mest jobbigt just nu är resandet och i synnerhet bilandet. Det är alldeles för mycket bilar här. Och de kör så fort, så fort och jag blir alldeles rädd av dem. Nu har jag ändå klarat av det första eldprovet: Bilturen till Hartfords flygplats, utan GPS och i rusningstrafik. Ont i magen är bara förnamnet på vad jag hade i förmiddags. Förhoppningsvis är bilen i Chicago utrustad med GPS annars vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Jag gör inte mörkerkörning på utrikiska. Eller, jo kanske, men jag gör det erbarmligt dåligt.

Stay tuned for more Ångest i Utlandet, en beige systerproduktion till Sex in the City.

Helgrapport

Så, då var det söndag kväll och ännu en helg har lyckts smita förbi alldeles för kvickt, tiden går verkligen fort när man har det bra och det har jag haft det även dessa två dagar. Arbetssamt men bra. Fedagen gick som sagt till flytt och uppackning med efterföljande Margaretedrickande på "On the Borders" i svenskt sällskap. Lördagen ägnades åt babydusch och Halloweenkalas med avslut i alldeles egen säng. Ljuvligt! Söndagen har gått åt till diversehandling, shoppingrunda med Niklas, fika med P och L och middagsmys med Niklas. Lite brödbak och prylskyffling hann jag med i fläckarna också eftersom det fortfarande är en förskräcklig oreda i merparten av rummen här - dock en oreda av den bra sorten. Ni vet, sådan man vill ta tag i, till skillnaden från otrevlig oreda av typen dagen-efter-stök när man är lite för trött och sleten.

Nog om mitt oredande, nu ska vi tala Halloweenkalas och mina upplevelser där. Jag var alltså inbjuden till Victoria, min husmäklare, att dyka upp på hennes årliga skräckafton. Efter att ha tillbringa ett par eftermiddagar med henne var jag väl medeten om att just den här högtiden var hennes absoluta favorit, det var mycket prat om dekorerande minst ett par gånger varje gång vi träffades. Låt mig säga att hon hade lagt ner väldigt mycket tid på sagda dekorerande, det var helt magiskt smaklöst! Benranglande saker till höger och vänster, oväsnande elektriska prylar i varje hörn och girlanger med skallar och pumpor kantade varenda dörr- och fönsterkarm i hela det lilla huset. Man fick liksom bråka sig fram överallt för att inte välta händer, hattar, skelett och gravstenar. Och oväsendet sedan! Det var en konstant och fullständig kakofoni som alla i sällskapet fick kämpa mot under kvällens gång, jag tror att plastleksakerna vann... Nåväl, jag kom dit lite lagom akademiskt sent med en vinflaska i ena handen, en tallrik med tunnbrödsaktiga laxrullar i den andra och min egensydda flapperklänning på kroppen och möttes av en redan, runt klockan åtta, ganska rundfotad värdinna och ett 15-tal av hennes vänner. Vad kvällen led utökades sällskapet säkert till minst det dubbla, och jag hade fullt upp att hålla reda på alla dessa nya människor omkring mig. En handfull av de närvarande gjorde intryck på mig, människor som jag helt klart skulle kunna tänka mig pilla på lite mer lite senare, vi får se om tillfälle för det bjuds. Annars blev jag raggad på av en tvåbarnsfar(!), en kille som hade med sig sig en kniv(!!) och en nykter alkoholist med faiblesse för fula ord (!!!).

Wow.

Runt halv tolv kramade jag om Victoria och förklarade mig tråkmåns ity den renbäddade sängen ropade på mig. Allt som allt en spännande afton väl värd att komma ihåg för regnigare kvällar.

Radio silence in the launching area

Följande skrevs igår men Blogger var på dåligt humör så jag fick inte publicera det...

______________________________________________________________________


Jag har varit på min första äkta Baby Shower och lider svåra kval av söthetsöverdos. Brunch med chokladpudding, smörgåstårta, kladdkaka, nybakat bröd, fruktsallad, våfflor och lite till i kombination med pastellfärgade lekar och presenter i form av fleeceiga filtar och andra barnsaker gör en förvånansvärt trött och lite huvudvärkig. Men, det är nyttigt att bonda med kvinnorna i klanen också, de är trevliga och snälla och jag har haft det himla mysigt.

I morse hann jag även med att få igång gasen i huset så nu är det snart både varmt i luften och i vattnet där, något som är typiskt bra att ha när man ska bo någonstans. Min hyresvärd passade på att titta in lite nyfiket hos mig och jag fick godkänt på möblemanget också. Det är typiskt bra, man ska hålla sig väl med sin landlady. Det blir ett par timmar med pysslande där i eftermiddag innan jag ska smyga iväg till en Halloweenfest hos min husmäklare.

Alldeles själv.

Just nu har jag drabbats av akut feghet och vet inte om jag vågar åka dit utan sällskap men förhoppningsvis repar jag mig framåt aftonen och tar mig i kragen. Vem vet, jag kanske träffar på lite kul folk eller får se något spännande jag kan rapportera tillbaka till er om. Äkta amerikanska Halloweenpartyn stöter man inte på så ofta i Linkeboda med omnejd, de här i USA är säkert både större, bättre och farligare.