Fort-och-fel Abdon

Följande scenario utspelade sig på 1054 East Broadway igår kväll:

Chotte kommer hem, låser upp, släpar in sig själv och sina påsar och stänger dörren. Klär av ytterkläder, klär på innetofflor och springer med benen i kors upp för trapporna. Hon är j ä t t e k i s s i g! Hon kastar ifrån sig påsarna, går rakt fram i lilla korridoren, öppnar dörren och försöker gå in i garderoben för att hitta toaletten.

Den var inte där.

Går ut igen, kliar sig på huvudet, programmerar om hjärnan att passa in i nuvarande lägenhet och inte den på Östgötagatan och hittar så småning om till rätt rum.

Hepp!

Manhattan, del 1

SoHo är dåligt för plånboken....

Idag tog jag mig i kragen och for in till Manhattan för en första helg i upptäckandets tecken, del 1 i "Charlotte upptäcker Staden". När Ingar var här i höstas kom jag fram till att jag under 2007 skulle försöka lägga New York under mina fötter på något slags vis, planen då var genom att gå på den men nu verkar det som om jag kanske snarare ska shoppa mig över den.

Aj.

Jag for in i morse, landade på Central Station runt lunch och tog ett tåg söderut för exkursion i stadsdelen söder om Houston i den plötsliga vinterkylan som slagit oss alla med smärre förlamning som följd. Solen sken iallafall och den röda glittermössan kom väl till pass när jag trillade omkring i ett av den stora stadens mer artsy områden. SoHo är hem för en uppsjö av gallerier, ett par muséer och ett helt upplopp av trevliga restauranger. Jag hade en lista på saker jag ville se och göra, en hel del hann jag med och del andra har jag kvar. Inte förvånande på något sätt. Jag har hittat en fölsepresent till Lillstrumpan och lite annat till mig som kan vara bra att ha. Eller inte alls.

Jag borde inte få gå lös själv.

Om en fiskbrevlåda

Chottlips says:
Se vad för något skoj jag hittade i morse! (eller se nedan, reds. anmärkn.)
Wilbeth says:
Aha! en klassisk fiskbetesbrevlåda! Säkert värd massor på svarta marknaden
Chottlips says:
Haha!
Wilbeth says:
Stjäl den!
Chottlips says:
Klassisk?
Wilbeth says:
Norpa den!
Wilbeth says:
Eller måla om den
Chottlips says:
Haha! Vill du ha den i fölsepresent?
Wilbeth says:
:o)
Wilbeth says:
Måla den röd en natt. Hade varit kul
Chottlips says:
Taskigt...
Wilbeth says:
Nej, man får måla fint
Chottlips says:
Kan inte du komma hit och göra det?
Wilbeth says:
Jo. Jag har sprejfärg, då går det fort
Wilbeth says:
Undrar om man får ta med sig sånt på flygplan?
Chottlips says:
Nu matchar den ju nästan huset... Om vi målar den röd måste vi måla huset med.
Wilbeth says:
Ojdå
Wilbeth says:
Nja, en anna blå färg?
Chottlips says:
Nej, inga vätskor i kabinen. Du får ha det i bagaget. Eller så köper vi nytt när du kommer hit.
Chottlips says:
Då kanske de inte ser det...
Wilbeth says:
Lite diskret så där så att de inte märker det förrän de tittat två ggr?
Chottlips says:
Vi kan kanske måla om den till något helt annat?
Wilbeth says:
Ja!
Chottlips says:
Vad annars har den där avlånga formen?
Wilbeth says:
Eller så hänger vi en riktig fisk på kroken därunder
Chottlips says:
Eller så ersätter vi den med en fisk!
Chottlips says:
Helt och hållet!
Wilbeth says:
Ett halvt flygplan?
Wilbeth says:
Haha! Ja! Som vi målar röd!
Wilbeth says:
Ellér ljusblå
Wilbeth says:
Tror du man kan använde den som brevlåda då?
Chottlips says:
Stackars fisken, tror det blir trångt.
Wilbeth says:
Yuck..... Och det kommer nog lukta
Wilbeth says:
Får använda mkt sprejfärg för o bli av med den lukten
Chottlips says:
Och parfym
Wilbeth says:
Nå, men vi råkade visst trilla bort från den där intressanta måndagspojken du nämnde. Han som slår plastmattshopping medelst apdiskussion
Wilbeth says:
Who's that guy?
Chottlips says:
Jepp, jag är bra på konversationella avledningsmanövrar, eller hur?
Wilbeth says:
Väldigt. Spill it.

Promenadisera

Det är himla underligt det här med mina promenader, jag och kameran ger oss ut nästan varje helgmorgon och när jag ser något som jag aldrig sett förut tar jag en bild som jag tar med hem till er. Det kanske inte låter så underligt men när man betänker att jag går samma runda nästan varje gång, och ser nya konstiga saker hela tiden blir jag lite konfys. Det är som om grannskapet har någon slags dekoreringstjänstgöring bara för att tillgodose mitt rapporteringsbehov.

Se vad jag hittade idag till exempel, något slags rabattprydnadsmonster i form av plåt. Den här och en till stod utanför ett hus och såg lite ensamma och tillfälliga ut.

Eller den där andra saken, jag tror det är en slags brevlåda, som jag måste ha missat totalt förut. Helt otroligt underhållande.

Frågan är hur underhållande mina grannar tycker det är att ha mig krypande i deras buskar bara, jag väntar när som helst att någon ska komma ut med ett gevär och skjuta lite på mig på något slags proprietärt amerikanskt vis. Den dagen, den sorgen.

.

Frågvis? Frågdum.

Idag har varit en grinig dag: det har varit krokodiltårar och röda ögon varvat med snäsiga svar och rumsutstormningar. Det har varit en sådan där dag man önskar att man hade någon som förstod omkring sig, någon som visste vad det är som tarvar illa, någon som vet med sig hur fel det är att fråga hur det är. Jag saknar det där sociala spindelnätet jag hade där hemma hos er förfärligt mycket ibland. Det där när man kunde broadcasta ut ett ping efter en kram och faktiskt få en handfull erbjudanden med bara ett par sekunders svar och ett par av erbjudandena alltid fanns i huset, nära till hands. Att jag skulle sakna det visste jag ju redan när jag fyttade hit, så jag vet inte riktigt varför jag sitter här och gnäller. Men, varför ska man hymla? Jag saknar någon som känner mig.

Någon som kan förklara för mig hur livet funkar och hur jag funkar med det, för sådana här dagar har jag rent ut sagt ingen aning. Kan man till exempel gå vidare utan att förlåta någon? Och kan man förlåta någon, men ändå fastna i vinkelvolten och inte kunna gå vidare? Det har jag funderat och gråtit över idag, det varvat med Sambaproblem i Danbury, WINS-frågor från San Fran, drivrutinsjakt, maskininventering och telefonsamtal med min favoritsäljare nummer ett. Jag har fortfarande inget svar, jag är inte ens så nära att jag kan formulera några tankar om det här på pappret.

Kan ni kanske hjälpa mig på traven, ni kloka människor där ute?

Är det att betrakta som en sjukdom?

Ja.

Färdinna

Idag var vi och hämtade bilen, det var inte helt problemfritt eftersom jag hade fått för mig att jag kunde betala resterande belopp med mitt bankkort vilket visade sig vara fel. Väldigt fel.
Ponteliten och jag fick snabbt jaga fram en bank som gav mig en slags lapp med pengar i som jag fortfarande inte riktigt förstår hur den funkar. Men, just i sådana lägen uppskattar man Amerikanarna för deras liberala öppettider, kan ni tänka er något så vansinnigt som en bank som har öppet till klockan sex? Jag frågar mig: Vad gör de inte i amerikanska banker efter klockan tre?

Än så länge har inget i eller runt bilen sprängts, så jag är mäkta nöjd med mitt val. Har jag sagt att det är en GT? Med massor med Motor? Som Brummar väldigt om man vill?

Rovligt!

Livsfarligt!

Observationer del 5

Det är mycket med trafiken.

Jag vill bara säga det.

Nu har jag en sådan där observation att rapportera igen. Det är väl inte bara en observation, det är minst lika mycket en fråga. Ett rop på hjälp. Alla ni där borta: min långväga hjärntrust, alla mina vänner med de miljonerna högskolepoäng och eonerna av livserfarenhet, ni som är lyckliga ägare till sunt förnuft och en förmåga till kritiskt tänkande - Hjälp mig. Varje dag på väg hem från jobbet tar jag mig igenom ett par korsningar som varje gång gör mig ömsom irriterad och ömsom fascinerad. Den ena är oftast upphov till minst det sista, lite beroende på trafiken är den det första också och lite beroende på hur mycket av det första jag känner kommer korsning nummer två liksom bara halka med i de allmänt upprörda känslorna och få lite ovett den med. Hänger ni med? Nej, jag tänkte nästan det.

Så här ser den första ut:

Som ni alla vet, är det jag som är den blå bilen. Situationen är alltså som följer: En fyrvägskorsning med tre stoppskyltar och en ostoppad påfart. Hur klokt är det? Här i Usa betyder stopp att man stannar och släpper fram eventuella fordon som kommit fram före en, det är som en väldigt stark väjningsplikt i kombination med någon slags blixtlåsteknik, eller vad det nu heter, man åker i den ordning man kommer fram till stopplinjen, helt enkelt, kom ihåg att göra en symboliskt halvhalt först bara. Men, i det här fallet har vi alltså ett läge när tre påfarter alltid måste stanna för den fjärde vilket gör att det infaller ett dödligt och förvirrat stillestånd när väl kusten är klar för de tre bilarna som har stannat i korsningen, för ingen kommer ihåg vem det var som kom fram först och ingen vågar lita på att de andra kommer ihåg det som de själva kom ihåg. Jag vet inte hur många gånger som vi har stått där, jag och en handfull andra bilister, i väntan på att någon ska komma ihåg något. Vad som helst. Till slut ger vi alla upp och försöker ta något slags initiativ, eftersom vi alla går på ungefär samma otålighetsklocka hamnar vi gärna där samtidigt, vilket gör att alla tre börjar köra ungefär, precis i samma sekund och därmed initierar ett litet lokalt, men effektivt trafikkaos som bara upphävs med ett ivrigt gasande och bromsande, frenetiskt vinkande och en himla massa irriterande ögonkontakt. Det är viktigt med ögonkontakt i trafiken, man kan tydligen undvika missförstånd, har jag lärt mig. Synd att de dära skyltarna gör oss alla så ohemult förståndslösa innan dess bara.

Jag är övertygad om att all galenskap i Usa finns av en anledning, den är inte slumpmässig på något sätt, utan ytterst beräknad och medveten. Den som kan komma på bakgrunden till just den här galenskapen kan gärna ta och berätta den för mig ity jag gärna skulle veta vad som kan ha hänt här. Fina priser finns att hämta.

Den andra korsningen är inte i närheten så underlig utan mest en mindre variation på samma tema: Trevägskorsning med två stoppskyltar. Det är sällan jag råkar ut för konstigheter där men den får mest ovett av bara farten när jag varit med om kaoset i den första. Det är lite som om korsning nummer ett har parat sig med något litet men ganska trafikvänligt, typ ett rödljus eller en refug, och skapat den andra och på så sätt satt till värden något som inte är fullt så galet men ändå inte riktigt trafikmässigt vettigt. Ibland undrar jag om det kanske är så att man någon gång för länge sedan beställde lite för många stoppskyltar från FN, eller var det nu är man beställer dem från, och sedan i ett gonblick av snålhet bara kände sig tvungen att ställa ut dem. Milford blev tilldelad en 5000 skyltar, minst, och var tvungen att använda dem, därav det vansinne som är min väg hem idag.

Nu ska jag vara ärlig och ge de Amerikanska trafikreglerna lite cred också, de har ett par bra saker som jag kommer sakna hemma. En av dem är att köra lagligt mot rött, till exempel. I de flesta korsningarna får man köra mot rött när man ska svänga till höger vilket är jättesmart. Jättesmart så länga man ser sig för, vill säga.

Söndagsvila

Fortfarande bakis av gårdagens stora shoppinginsatser sitter jag här: otvättad och med träningskläder på, ity jag ska ut och springa snart. Vilken minut som helst, faktiskt. Säkert. Jag ska bara dricka upp vinet och äta en chokladbit till, sedan är jag redo att möta regnet och mörkret med starka, friska steg. Eller inte alls, när jag tänker närmare på saken. Jag tror jag har varit duktig nog ändå idag.

Idag har jag städat ur den fula Forrden och packat fram min kanariegula dammsugare för att äntligen attackera resterna av julgranen, idag åkte faktiskt julen ut-ut-ut. Det har varit en ensam men för ovanlighetens skull skön söndag fylld med "How are you":s från grannar som fascinerat tittade på mig när de gick förbi mig och tråkbilen som slogs för att få ut allt skräp jag hunnit fylla den med de senaste månaderna och telefonsamtal hem till Sverige. Jag har pratat med föräldrarna, systern och han pojken i Norrköping en stund, inget viktigt har sagts men icke förty har jag pratat med folk som är normalare än många andra (ja, så även du, Lillstrumpan).

En ganska okej dag. Helt otroligt händelselös, men bra.

Tack och hej, leverpastej.

Bivlar!

Nu är jag liksom sådan där bilägare ändå och jag är glad och lite rädd för nu har jag köpt min första begagnade bil och jag har gjort det på ett ganska ovetenskapligt sätt. Så här gjorde jag:

• Jag letade bilar på Internet.
• Jag hittade en handfull som jag ville ha.
• Jag visade dem för Pontus och Linda.
• Jag rådfrågade carfax.com som håller reda på om fordon har krockat och så.
• Vi tittade på två av dem och Pontus sparkade pliktskyldigast på minst tre däck och gungade lite på bakvagnen på dem.
• Jag provkörde.
• Jag frågade andra manliga män om råd, det gick dåligt.
• Jag frågade den manligaste av män om råd (Kristian) och fick massor med bra saker att tänka på.
• Jag fick ångest, Kristian till trots.
• Jag kände efter i magtrakten.
• Jag köpte en.

Bra, va? Hur man egentligen ska göra vet jag fortfarande inte riktigt, jag antar lite att det är här den där chauffören (Hrm!) skulle ha gjort sitt jobb, men eftersom han fortfarande inte dykt upp så fick jag helt enkelt ta saken i egna händer. Huruvida det var så värst lyckat eller inte får vi helt enkelt låta framtiden utvisa, då jag inte har någon garanti på den Lilla, Snabba och Vackra Blå hoppas jag att den inte ska sprängas direkt, eller så.

Min bil är nu iallafall lite argt metallic-himmelsblå och härstammar från Asien någonstans. Dess Mamma var en Misubishi Ecipse och dess Pappa var en Mistubishi Eclipse vilket gör att även den är en Mitsubichi Eclipse. Pontus försökte länge förklara för mig att det nog var en Masda RX-8 jag skulle ha men det är så svårt att få fram en sådan när man parar just Mitsubishi Eclipsar. Den föddes 2001 och har gått alldeles för många mil för att jag ska vilja tänka på det mer än nödvändigt. På insidan är den opraktiskt ljus och lädrig och har en massa spakar och sånt, dessutom har den ett litet baksäte där man kan lägga Marinor och Mammor och andra saker som börjar på M. På utsidan har den lampor, en spoiler och en massa andra braatthasaker. I magen har den en 3-liters motor med cylindrar och annat som jag är övertygad att det är viktigt och bakom ratten har den alldeles strax mig. I mina ögon en helt perfekt bil.

Se!

Ikväll firar den Abdonska hushållet med broccoli och vitt vin galore, imorgon tas konsekvenserna.

PS. Pontus tycker den har tjejig färg. Han har fel.

PSS. Mia hävdade att det var en Missubishi Amir. Det tyckte jag var kul och bättre än Eclipse.

Man kan alltid önska sig

Min Mamma har sagt ett par saker till mig i sina (och mina) dar som har fastnat så där riktigt hårt att man inte kan blil av med dem hur mycket man än skrubbar och nöter och hur många slag i huvudet man än råkar få när man slåss i all välmening. Mamma har, som mammor ofta gör och bör, sagt massor med bra saker men där en del bara faller platt till marken och skyfflas undan så finns det en handfull med sanningar som det alltid är gott att påminna sig om. Ta till exempel den om att "Ja, man kan alltid önska sig." Ett uttalande som ganska ofta dök upp runt Jul och gärna följdes upp med en suck när det, som vanligt, stod "Häst" överst på önskelistan signerad Chotte. Jag fick aldrig någon häst men jag blev väldigt bra på att önska, och säg mig hur trist livet skulle vara om man inte fick eller för den delen hade ork att önska sig något alls. Eftersom det är bra att önska sig saker ska jag nu humorera Kristian lite i hans önskan om ett inlägg om Pannkakor och Snö, för det har han önskat sig.

Hmm...

Eller...

Nja...

Någon snö har jag inte direkt sett till sedan jag flyttade hit. Inte ens i form av knark. Och pannkakor regnar det inte direkt av heller. Jag har fått pannkakor av P&L några gånger som helgbrunch förstås.

Äsch! Nu går jag och lägger mig. Kan någon annan önska sig något, gärna något enklare?

Trånar'n

Imorgon ska jag visst träffa den där tränaren igen, han som jag skrev om i förra veckan men sedan glömde att rapportera tillbaka om bara för att DMV kom ivägen och ställde till det lite för mig, och min kropp har redan börjat ojja sig lite förfärat.

Tränaren heter Jay och är helt otroligt pigg och glad och liten och 34 och luktar kokos och pratar och tittar och funderar och säger "Ten seconds left!" alldeles för ofta. Vi har träffats två gånger, imorgon blir den tredje, redan och jag måste säga att även om han kör med mig så att jag nästan blir spyfärdig så är jag lite småförtjust. Ett helt nytt ordspråk kommer här från Chottes Ordlåda: "Jag älskar den som agar mig", redan ett klassikeruttalande här i Milford, faktiskt. Vi kör mycket basövningar av slag som jag gillar skarpt: benböj, utfall och armhävningar, sådant där som aldrig blir omodernt till skillnad från BodyCombat, NIA och Pilates och andra flugor. Ofta lägger han på lite kul fnurror på det hela så att jag får träna balans eller uthållighet samtidigt och herrejistanes vad kul det är. Dumt att han ska ha betalt, bara.

Långa dagar

Vissa dagar är längre än andra och vissa dagar är långa på ett helt annat sätt än andra.

Idag är det tisdag i ungefär en timme till och den här tisdagen har varit fruktansvärt lång, den började tidigt, fortsatte lite slentrianmässigt, tog ett varv eller två runt en smärre evighet och har nu envisats klart. Jag har varit på fötterna i 16.5 timmar och inte varit ledig en enda av dem. Visst, jag har gjort bra saker som att leka med trånaren, äta mat, sjunga på toa och sjunga i roliga kören men nu är jag ganska trött om inte bara tassarna utan även om alla möjliga andra kroppsdelar och funktionscentra; ögonen ser en drygt halv gång extra, skallen är fylld av återställningstecken och gasfoten som var tung mot gaspedalen och vilar nu under täcket för den har redan somnat.

Den här dagen står i stark kontrast till helgen som innehöll ett par riktigt långa dagar. Hopplöst långa dagar. Dagar där klockan sniglade sig fram och tickade fram minut efter minut med förlamad overksamhet och suckande tristess, minuter som långsamt närmade sig en befriande tvåsiffrighet där man till slut fick gömma sig bland befriande, förgängliga drömmar och tänka "Vad skönt att den tog slut till slut, Dagen."

Jag vet att jag tycker bäst om tisdagarna just nu, de hektiska dagarna som går och går och aldrig kommer till dörren. Den andra sorten kan gott hålla till vid någon annans hus.

Gammal hund

Tänk, man lär sig nya saker varje dag. Idag har jag lärt mig hur korkat det är att bära ut julgranen när man fortfarande inte äger en dammsugare. Min teori var att det skulle vara en dålig idé och nu har jag bevisat den. Hepp! Men, man får bort förvånansvärt mycket barr med bara en sopborste.

Tack Frida för den fina boken, den dök upp och överraskade mig i lördags. Jag ska snart bli modig och frivol igen så att jag kan ta tag i lite av allt det roliga den bjuder.

Tack Marina och Rikard för det fina smycket, gissa om jag var fundersam över vem paketet var från när jag fick det. Någon oläsbar Johan stod det nämligen på tullappen och jag undrade länge och väl vem det kunde vara från innan jag till slut gav upp och tittade efter.

Jag har tittat på bil.

Grattis Strykfritt

... som fyller 100 idag!

Hurra för den och hurra för oss!

I couldn't have done it without you.

Ja, vad ska man säga. Jag har alltså lyckats skriva hundra inlägg så här långt; en hel del av dem värdelösa, några marginellt underhållande, ett par parior och en handfull jag är stolt över. Jag känner stort ansvar för Strykfritt och gentemot mina trogna läsare (Hej Mamma!) och jag vågar knappt lägga ner pennan eftersom jag vet att det antagligen kommer oroa en del av er (Hej Mamma!) så jag fortsätter att med mitt regelbundna, nattliga fabulerande i hopp om att fortsätta hålla kontakten med er där hemma. Dessutom är det så rysligt roligt att se era kommentarer och små hejjarop från alla håll och kanter, de är välkomna allihopa. Och Kristian, man får kommentera hur man vill, hur långt man vill och om vad man vill. Vad ni än skriver så läser jag det med ett leende på läpparna, en varm tanke i magen och en trygg vetskap om att ni faktiskt finns, fastän jag inte är där för att titta till er regelbundet.

Ibland är det svårt att komma på vad jag ska skriva om, vad som kan intressera och underhålla, vad som kan vara värt att lägga tid och kraft på och framför allt att sålla fram det jag tror mig vilja komma ihåg sedan, när jag uppnår någon slags gammeldom så småningom. Vardagen är grå och tråkig och repetitiv här med och ibland är det ruskigt svårt att hitta något guldkantat eller ens argt att sätta på pränt. Men, när det väl händer, när verkligheten är värd att skriva om eller när den är så irriterande att man måste skriva av sig lite, då är det här stället ett av de bästa jag vet. När man behöver sympatier eller när man känner sig ensam, när man behöver dela med sig av galenskaper eller skvallra, när man behöver påminna sig eller bara glömma. Då är det hit jag går.

Glad Söndag, allihopa.
Kram, Chottlips

Högtryck

Det har varit tokigt varmt här idag, säkert upp mot en 17 grader. Jag var ute och joggade och fick snabbt inse att jag klätt mig alldeles för varmt och fick glatt börja strippa av mig underställströjan mitt på en bit väg till många förbipasserandes stora förtjusning. Det var strålande ute i vilket fall som helst men det känns så fel att jag har svårt att njuta av vädret. Det är något ruttet med det här vädret och det gör mig nervös. Man ska inte kunna gå barfota i januari och man ska inte kunna sitta i bara ett linne ute på verandan och läsa en bok. Det är fel! Fel, fel, fel...

Jag har som sagt kollegor som, likt George Bush Jr, inte tror på växthuseffekten. Undrar om jag ska köpa hattar till dem redan nu som de kan börja småtugga på, för jag misstänker tyvärr att de har fel. Fel, fel, fel...

Under tiden gör det här mig lite illa till mods.

Take me home or lose me forever

Idag tröttnade jag officiellt.

Runt tvåsnåret kastade jag ner telefonluren och grät arga, frustrerade och snörvliga tårar på tangentbordet. Jag sa till mig själv att nu får det räcka, nu ringer jag Torbjörn Kronander och ber honom ta hem mig för mer av de här knasiga knäppskallarna klarar jag inte av. Det får räcka, jag är trött, trasig och kaputt. Redo för retur. Jag ger upp, jag vill inte mer.

Efter ett par minuter sinade dock tårarna, för inte ens ett läckande såll som undertecknad kan gråta hur länge som helst, och jag samlade ihop mig lite. Andades djupt, smet ut på toaletten och baddade ett ganska pluffsigt ansikte. Hämtade sedan kraft hos Linda för att slutligen packa ihop mina saker, säga hej till Pontus och fara iväg till DMV för fjuttinittonde gången för att återigen ansöka om att få köra upp för ett amerikanskt körkort.

Nu är 40 nya dollar betalda, jag har köat den erforderliga timmen och jag har blidkat både män och kvinnor med hundvalpsögon och nu sitter jag äntligen här med ett riktigt kvitto där det står var jag ska köra upp och när. En seger? Nej, ett nederlag känns det som. Jag är trött och stressad och hela den här trafikhistorien ger mig ont i magen när jag tänker på saken. Mest av allt vill jag krypa ner i sängen och inte kravla ut igen förrän kanske i maj 2008 lagom för att hjälpa till med att packa ihop alla mina saker igen.

Pontus och Linda skrapade ihop mig och såg till att mata mig lite med Tacopaj och whiskey, "Kom hit så får vi laga lite" sa de, "Du är ju ledsen och bitter och då gillar vi dig bäst". Då kom jag. Sedan somnade de i soffan båda två så jag tog mig hem igen ganska tidigt.

Usa gör en utpumpad, det är bara att inse det.

Personlig trånare

Idag blev jag upplockad av en personlig tränare när jag var på gymmet. En personlig tränare är inte alls samma sak som en personlig trånare som jag råkade skriva först fast jag hade kunnat tänka mig att skaffa mig en sådan också. En liten en som suktar och beundrar så där lite hanterbart och lagom och som man kan ha i väskan och packa fram när man känner sig lite extra avhyvlad och tilltuffsad. Men, nej, jag har ingen personlig trånare så jag kan lika gärna sluta fundera på det för så besuktad blir jag ändå inte. Besuktad är för övrigt väldigt lätt att skriva fel så att det blir befruktad och då blir föregående mening ganska uppenbar och kanske hamnar under någon censurmyndighets lupp om vi inte aktar oss.

Jaja. Imorgon ska jag iallafall träna under överinseende av någon som har en magisterexamen i biomechanics och något annat. Ska man ha en tränare ska man väl ha en som har ett diplom, tycker jag. Okej, jag kollade inte om diplomet var från ett internetuniversitet men jag är ändå blåögd så det är väl ingen som är överraskad. Jag är skeptisk men det var gratis och gratis är gott och dessutom ska man ju prova allt en gång också. Det jag har sett av andras sessioner med sina tränare är att tränarna är några slags servicepersonal i gympakläder, de ställer in maskiner och hämtar vikter och puffar lite och deras kunder bara gör saker och jag gillar det inte. Jag vill ju vara med och bestämma och kommentera och fixa och föreslå, inte bli servad med allt på silverfat heller. Men, nu har jag bokat en tid så nu ska jag gå dit, begära att han piskar mig lite och se vad han gör då. Spännande...

I try never to harm earthworms. They eat and shit out the world.

Första dagen på året regnade det. Det regnade och regnade och regnade och sedan regnade det lite till. Det slutade regna ett tag på eftermiddagen, bara för att börja igen.

När det regnar här så gör det det noggrant och omsorgsfullt har jag börjat lära mig.

Eftersom bilen var på villovägar hemma hos P&L sedan nyårsfirandet fick jag i måndags sålunda sätta på mig mina klarröda gummistövlar, trotjänarhaglöfsjackan och mullemössan för att plaska bort och hämta vidundret framåt eftermiddagen. Man kan bara vänta på uppehåll i fem timmar innan man ger upp hävdar jag, som den otåliga själ jag är. Under mitt gående, skuttande och stundoma vadande träffade jag på ett, i de här krokarna, stycke ovanlig natur som jag stannade och betraktade. Mitt på trottoaren låg ett av mina favoritdjur i hela världen, nämligen en daggmask, och såg sådär tokblöt och eländig ut som bara en daggmask mitt i en vattenpöl kan se ut. Jag hittade en pinne (för ja, jag är lite rädd för maskarna också) och fiskade upp honom och blev glatt överraskad när han fortfarande krullade ihop sig lite för mig. Jag släppte ner honom på en bit gräsmatta en bit bort och jag hoppas att han hade vett att hålla sig där så han inte kravlade sig ut på gatan där bilarna bor. När jag gick vidare insåg jag helt plötsligt att det där faktiskt var den första masken jag sett sedan jag flyttade hit och detta har gjort att jag funderat lite.

Jag har funderat lite på att jag kör mycket bil vilket kanske gör att jag missar många maskar, men det skrev jag ju om igår så det ska jag inte raljera mer om den här veckan.

Sedan funderade jag lite på att det kanske är så att när maskarna inte kommer upp till ytan på jorden för det finns så mycket asfalt här. Tanken på hur många maskar som måste dö drunkningsdöden av och/eller fick hjärnskakning av alla krockar med asfalten gjorde mig dock så upprörd att jag ganska snart fick sluta tänka på det viset.

Sedan tänkte jag på att det bara regnat mycket vid ett par tillfällen sedan jag flyttat hit, annars har det varit väldigt torrt, vilket inte borgar för de bästa maskspaningsomständigheterna.

Efter det kom jag på att maskbristen kanske har att göra med varför det finns så mycket skräp i USA. Jag menar, det är ju maskarna som vänder ner och om på allt i marken och utan dem kommer skiten aldrig att vändas ner.

Jag hann med att tänka en hel del andra saker med men de sparar jag till en helt annan regnig dag.

Miljonär

Som den aspirerande IT-miljonärska jag är har jag ikväll råkat tänka på att en slags miljonär är jag nog redan. Nästan, iallafall.

Det är milen jag tänker på, jag är en slags mil-miljonär. Jag misstänker starkt att det är tokigt mycket roligare att vara IT-miljonär, men då devisen på sistone är att "man ska vara himla glad över minsta lilla för det finns en risk att det inte blir roligare" tar man vara på detta spirande miljonärsskap och ser till att odla det. Många bäckar små blir snart en stor bensinräkning, som vi brukar säga här i Amerikat.

Jag har inte räknat på det men det känns redan nu, på mitt tre månadersjubileum på nya jobbet, som om jag kör någonsin mer än vad jag gjort förut, till och med mer än när Spex-bilen fanns. Jag kör till och från jobbet varje dag, jag kör och handlar, jag kör till två körer, jag kör till flygplatser, tågstationer och kamrater, jag gör inte så mycket mer än kör. Kör och jobbar. Idag gick jag upp strax efter klockan sex, var ute genom dörren halv sju, körde lite, var på gymmet strax innan sju, skuttade omkring där till åtta, körde lite, jobbade till strax efter sex, bilade hem, åt en smörgås, kastade mig ut i bilen, for på körövning mellan halv åtta och tio, körde lite, kom hem halv elva, försökte jobba lite, blev utskälld av Pontus för att jag var korkad som ens tänkte tanken och nu har jag mer eller mindre gett upp och ska väl sova.

Vad gäller körandet har jag för övrigt redan lagt mig till med ett småamerikanskt sätt att upföra mig på vägarna; jag kör gärna väldigt nära folk så att ingen annan ska tränga sig före mig på vägen, jag kör sedelärande ryckigt så att jag hela tiden kan ligga kloss intill den framför så att ingen kan trängas, jag kör glatt in i de minsta av luckor när jag själv vill tränga mig lite och jag småslirar förbi alla stoppskyltarna för det är så jobbigt att stanna helt och det är för övrigt ingen annan som gör det. Jag är inte så korkad och olärbar som jag trodde ändå, vilken tur.

Vilken tur att jag inte känner några trafiklärare... Eller, det gör jag ju! *panik*

Dag Ett

Gårdagskvällen finns dokumenterad här. Vi hade en trevlig om än något sömnig nyårsafton inne på Manhattan tillsammans med andra firande uppstassade och tillblingade människor. Att röra sig på Manhattan på nyårskvällen var inte något jag skulle beskriva som vare sig njutningsbart eller enkelt efteresom hela stadens poliskår var på plats och i tjänst och för att ha något att göra vaktade de avspärrningar. Det var avspärrat lite var som helst och lite hur som helst in mot Broadway och Times Square och vi fick finna oss i att stå och titta på vår restaurang från kanske 80 meter utan att komma åt den utan att gå runt ett par gator och avenyer för att komma fram till en öppning i alla staketen som var uppsatta. Ett tag trodde jag inte att vi skulle bli insläppte eftersom vi inte hade med oss något bevis på att vi faktiskt hade reservationer till restaurangen i fråga trots allt. Vansinnigt var bara förnamnet.

Väl framme fick vi smaka på mycken och god mat, det var en himla massa rätter (aperitif, förrätt, sallad, huvudrätt och dessert) och jag fick smaka en del saker som jag inte tror jag provat förut, nämligen vaktelägg och fasan. Båda två gillades.

Idag har jag mest snubblat omkring lite lagom i lägenheten, trött och smått avig och med skavsår på ena tassen. Dessutom har det regnat precis hela dagen så världen har inte precis uppmuntrat en att vara aktiv. Jag sov länge, puttrade runt på internet, sov lite till, stickade, pratade med syster, pratade med Magnus Carlsson, hämtade bilen hos P&L, åkte och handlade lite mat och nu sitter jag här efter att ha satt i mig en middag av pasta och sås och lite kakdegsglass till efterrätt. Om den här dagen sätter tonen för resten av 2007 kan Magnus C förvänta sig att få in reklamationshandlingarna ganska snabbt.

Bollen har fallit och klockan har ringt.

Ut med det gamla och in med det nya. Gott nytt år!

Glansig päls

Näst sista dagen på året har ägnats åt städning, städning av hemman och städning av Chotte, små insatser här och var som förhoppningsvis gör livet lite mer drägligt fortsättningsvis. Jag har varit hos frisören för första gången sedan jag kom hit och det var lite av ett äventyr (ni kanske undrar om jag börjat tröttna på äventyr vid det här laget... Nehej, icke sa nicke, äventyr är fortfarande bra.) att ge sig ut och ragga fram en frisör man litade nog på för att låta honom eller henne vifta runt med en sax i ens omedelbara närhet. Desperationen har de sista veckorna vuxit sig allt större då mitt hår inte riktigt har trivts bra sedan jag flyttade hit. Från att ha varit ett hår av det lite timida och väluppfostrade slaget: platt, rakt, fin och flygigt men ändå ganska glansigt, har det hamnat i värsta sortens trotsålder och visat upp helt nya sidor av sitt annars så alldagliga jag. Det har varit trassligt, strävt, glanslöst och torrt, det har rasat när det inte skulle rasa, stått på ända när det skulle ligga still och knutorna! Knutorna! De tar aldrig slut! Det är som om hårstrårna slåss mot varandra på mitt huvud. Är det möjligt att mitt hår har delat upp sig i klaner och har inbördeskrig månne? Var är fråga Lund när man behöver det?

Nåja, det här med frisörer är lite kinkigt eftersom vem som helst här kan kalla sig "hair dresser" och öppna en salong och sedan med stor entusiasm klippa folk och fä efter bästa eller sämsta förmåga. Det man vill ha är någon som är "hair stylist" vilket är någon som är lite utbildad och därmed förhoppningsvis kompetent i hårklipningens alla konster. Lite efterforskningar visade att det var svårt att hitta någon som kunde rekommendera en hårklipperska i trakten till mig: Linda far till NY för sin piffning och Jaime till Boston, Maria blir klippt av Anders och tanterna på kontoret vill jag inte ens veta vart de klipper sig. Men, då även de mest otursförföljda ibland måste ha lite tur, dök det upp ett litet friserandes helgon i form av Barbara, flickvän till en kollega.

Jag gnällde och suckade mig till en snabb tid hos Barbara redan idag vilket var en himla tur för hon var himla rar; hon pysslade och piffade, pillade mig i håret och funderade på hur vi skulle få den deprimerade charlottska pälsen att bli glad igen och bjöd på presentkort och pivatlektioner i hårföning.

Jag tror jag är kär.

Eller, ja, det är kanske att ta i. Men jag är iallafalla lite mig lik igen, något mer volyminös, kanske. De amerikanska frisörskorna är en aning mer förtjusta i volym än de svenska, men tanken är väl att fluffet kanske ska hålla i sig till imorgon så att jag kan vara magnifikt, amerikanskt glamorös på aftonen då året råkar ta slut. Fluff kanske går väl ihop med de svarta tokklackarna och det lilla fodralet jag ska bekläda mig i i övrigt. Foton kanske följer.

För övrigt kan jag rapportera att P&L är hemma igen och att jag är mäkta nöjd över det.

Northern Exposure

Jag satt på jobbet vid lunchtid idag, med musik i öronen (Alcazars "I go shopping"), i full färd med att göra nytta när min och alla andras chef, John Goble kom in till mig och med myndig stämma utbrast "What are you doing, Charlotte?" Eftersom Alcazar sjöng som bäst i mina öron just då blev jag, som jag för det mesta blir när någon stannar till hos mig, överraskad och trasslade av mig lurarna samtidigt som jag nästan hoppade ur stolen. John skrattade lite bullrigt och plirade på mig ity han var på ett särdeles gott humör då vi har sålt extra mycket Sectra Pacs på sistone. Mitt svar blev på ett ungefär så att jag höll på att forska i huruvda Vitrea använder sig av .Net eller inte och kanske hade den käre jättechefen något att säga i saken. Det hade han nu inte, däremot informerade han mig vänligt men bestämt om att det nu, såvida ingen skulle dö om jag inte tog reda på det däringa, var dags att ta helg och att jag skulle ta mitt pick och pack och åka hem.

Se så..

Schas!

För att vara en fullkomligt livsfarlig krigsveteran är John ganska snäll ändå.

Jag lydde väl inte honom precis på momangen men däremot var jag ute ur kontoret redan halv tre varpå jag tog mig till gymmet för en stunds självlågeri i sällskap med andra bortbytingar och vettlösa som inte har förstånd nog att åka hem tidigt när tillfälle ges. Förhoppningen jag hyser är väl att jag någongång ska bli en skapligt snygg vettlös, iallafall. Väl hemma togs det en dusch, åts lite och fors sedan ut på staden för att handla upp ett presentkort jag fått av Langesarna. Planen var att handla det här för slanten och om du som läser det här råkar heta Frida Lindholm vet du nog precis vad jag talar om. Det här är en serie som visades på betalkanal (Frida hade sådant lyx) i Sverige i början av 90-talet och vi följde varje avsnitt med spänning. Jag tror till och med vi var lite småförälskade i huvudpersonen, eller hur? Det allra bästa med att se lite på ett avsnitt eller två var att höra temat. Om jag inte missminner mig helt gjorde vi väl en helt egen inspelning av den? Kan du vara så snäll att åminna mig lite?

Rimmad Lotta

Ikväll har jag och Knyttet bytt rim och öppnat paket över internet. Jag fick en röd mössa som glittrade och en himla massa reflexer så nu syns jag på helt förfärligt långt håll. Se bara, nu ser ni mig ända från här. Det är för himlarns bra med Interwebben som kan göra så att man är nära fastän man är långtifrån.

Rimmen var fina och jag skrattade ganska mycket åt årets guldkorn. Vad tror ni det här är?

Innehållet i julpaketet kan ju stoppas,
av denna, det får jag ända inte hoppas
men det finns ju säkert drullar,
som jobbar på USA-tullar,
att lampa fäst på panna
untanför landets gränser skall stanna!

Vad kan det vara?

Eller den här... Underbar!

Satt en Lotta
på en sten
Väldigt långt
ifrån Flen.

Kommer amerikan
Pryd och stor
Sätter sig
Stirrar glor

Stirrar på
Glor på vad?
Ja, om inte just
LOTTAS vad!

Varför då?
Jo, det jag vet.
Han/Hon glor,
för att det

På Lottas ben
Det varje dag
Finns nåt att se
Som gör en glad

Till fest, javisst!
Och till vardagskjol
Varför vara trist
När man kan va cool?

Ben gör en gla´
Ben bör man ha!
Känn dig snygg, för ingen ju
Dina ben hantera just som du!

Sitter en Lotta
Med sina ben
Och är snygg
Ganska långt
Ifrån Flen!

Tack så hemskt mycket allihopa!

Osund skepticism

Det är den där tiden på året när tiden på året är nästintill slut och man, vare sig man vill eller inte, börjar fundera lite på vad det är som händer och vad om har hänt på sistone. Jag kommer ihåg den här tiden för ett knappt år sedan: jag var då väldigt skeptisk till hela konceptet med ett nytt år, det då innevarande hade inte varit så värst vänligt mot mig och de mina och jag var inte sugen på att ett nytt, utvilat år, med helt nya obehagligheter, skulle inta min värld. Nu vet jag, precis som alla ni andra, att man kan sparka, skrika, spotta och fräsa bäst man vill, men inte tusan slutar tiden gå för det. Den och det tillhörande livet meandrar sig vidare alldeles envist, ofta hänsynslöst och fullständigt obegripligt, helt utan att den frågar kungen, mig eller dig om lov.

Med detta i åtanke är jag återigen rysligt skeptisk till att det ska bli ett nytt år. Det kommer bli ännu en nyårsafton där jag motvilligt och ruffsigt släpas över tröskeln till en ny, rosig verklighet. Jag som fortfarande inte är klar med att fylla i reklamationshandlingarna för 2006 - ärligt talat har jag inte hittat dem ännu, och tanken på att det ska komma ännu ett nytt ett som kan retas med mig gör mig rueligt trött redan nu.

Jag tyckte verkligen inte om 2005. Det var ett förfärligt år. Ett år med uppbrott, sjukdom, bortgång och misslyckande och samtidigt som jag inte på något sätt trodde att 2006 skulle kunna bli värre oroade jag mig mycket för vad som skulle dyka upp. Vad skulle jag och mina käraste serveras i form av upplevelsemässiga örfilar och emotionella frifallsövningar nu?

Vad fanns kvar?

Jag pratade med en pojke om det här en hel del då för länge sedan, och han lovade att han skulle bära mig på ryggen en bit av 2006 ”första biten tills du ser att det inte är så tokigt”. Det tyckte jag var ett ganska snällt och vänligt erbjudande och jag tackade sålunda ja, och varnade för att jag var ganska tung och svårburen till vardags, lite som ett piano eller en gjutjärnsspis. ”Det är väl ändå upp till mig att bedöma. Det är ju ändå jag som bär”, sa pojken och så blev det bestämt så. Han tappade mig tyvärr, jag måste varit för tung iallafall.

2006 blev ingen höjdare det heller och nu sitter jag här och vrider händerna lite oroligt, för vem vet vad 2007 har att bjuda.

Lepra?

Akut arbetslöshet?

Framfall?

Jag har ju inte ens någon att hjälpa mig att hålla ficklampan för att lysa vägen de första dagarna och förresten, kan någon påminna mig om att köpa nya batterier?

Det är en himla tur att jag önskat mig en pannlampa.

Nio saker jag inte trodde jag skulle uppleva eller göra under 2006:

1. Köra bil på Manhattan
2. Köra bil ensam på Manhattan
3. Flytta till en annan kontinent
4. Tappa bort vänner
5. Få hår som räcker ända ner till BH-bandet
6. Skaffa ett nytt jobb
7. Lära känna folk över Internet
8. Åka till Sydney
9. Starta en blogg

Where's the sea?

Jag och Garmin bråkade oss hem igår med, även om det tog en extra timme då vi lite oförhappandes hamnade på Manhattan via George Washington vilket tydligen inte är en bra sak så där på Jesus födelsedag. Mitt körande var det inget fel på, det var mer den där korkade bruden i GPS:en som inte riktigt var med på mina noter hela tiden. Jag ska sträcka upp henne snart, jag lovar. Hem kom jag i vilket fall, trots köer, mörker och ösregn. Klockan hann dock bli ganska sen innan jag lät huvudet möta kudden och idag är det trötta ögon som plirar oengagerat på datan i mitt bortglömda hörn på kontoret. Men, allt blir bättre med skön musik i öronen, något en välmenande Ingar hade sett till att jag hade (och fortfarande har) - Margareta Bengtssons ljuva stämma och Peter Asplunds bitiga trumpetande på skivan "I'm old fashioned" rullade runt, runt nästan hela vägen hem. BossaLight, klassiska texter och ösregn trummande på biltaket gör en lång bilkö till tullarna överlevlig,
...
I love you more each day, yes I do, yes I do;
I'd let you go away, if you take me with you.
Don't you know, Dindi, I'd be running and searching for you
like a river that can't find the sea, that would be me without you, my Dindi.

Jag undrar hur det kommer sig att jag sällan tröttnar på den här musiken, jag menar, det finns ett skäl till att de kallas just jazzstandards. Tack så hemskt mycket för den presenten och tack Silvertejpsmannen för den fina, fina kalendern. Jag kommer bli en kallpratets mästarinna innan 2007 är över. Tack också för alla kort och brev som dykt upp i mina brevlådor, både den analoga och de digitala.

Jag har sorterat ut lite bilder från de senaste dagarna här och ett aldeles speciellt tack skickas till helgens värdpar, en mer anspråkslös, lugn och omtänksam julafton och -dag kan jag inte tänka mig hitta på den här sidan Atlanten. God mat, en säng, en hund, en gran och goda skratt är inte bara lisa för en skakig själ utan fungerar även som både balsam och inpackning för en trött kropp.

Strålande jul

Då var den över, julen 2006. Den ångestfyllda.

Jag kom fram till familjen Lange redan halv fyra i eftermiddags efter ett smärre slagsmål med GPS:en (Den ville ta G.Washington-bron, jag ville ta Tappan Zee-bron. Den vann.) och sedan min ankomst har jag bara bilvit omklappad, omhuldad, kramad på och uppmärksammad. Det är en rar familj det här. Visst, de har säkert någon yxmördaare begraven någonstans, men det verkar väl onödigt att gräva upp honom nu. Det är ju ändå julafton och man måste spara något kul till långfredagen.

Jag kom hit beväpnad med två påsar nybakade saffransbullar, en stor bukett tupilaner och en julmusikkompilering och alla togs emot med stor förtjusning. I ersättning fick jag:

• Besök i katolsk kyrka. Intressant.
• Lek med Bostonterriern Wilson.
• Lite klappar av generell art.
• Lek med barn. Också den av generell art.
• God middag.
• Tårar i ögonen för de var så snälla.
• Eldstadssittning.

Jag vet inte, jag är mäkta nöjd med min afton trots att den började med mediokra tårar i duschen och stress när det kom bud om panikdiktning från hemmet i Svedala. Familjen Lange, ikväll 10 man stark, gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att känna mig hemma. För att repetera för mig själv och mitt dåliga minne kommer här en namnlista:

• Michael: pappa.
• Ginette: mamma.
• Dominique: son.
• Sebastian: son.
• Kath: dotter.
• Sarah: dotter.
• Peter: gift med Cath.
• Jenn: gift med Dom.
• Sophie: dotter till Jenn och Dom.
• Zach: son till Cath och Peter.
• Peter: Ej närvarande sambo till Sarah.
• Wilson: Bostonterrier tillhörande Jenn och Dom.
• Charlotte: jag.

Vidare rapporter följer en annan dag. Kanske juldagen.

Punktformig

När man ligger på golvet i hallen och gråter dagen före julafton kan man väl kanske inte påstå att allt är så pärskans tipptopp egentligen. Inte heller när man sitter på en parkeringsplats utmed Route 1 och hyperventilerar i takt med den hektiska julhandeln. Det är fortfarande inte så super när man gråter i kryddhyllan på Stop'n Shop. Man tackar däremot gudarna för vattenfast maskara och automatiserade kassor så man kan slinka vidare utan att göra alldeles för mycket väsen av sig.

Jag skulle kunna säga att jag inte vet vad som far i mig, men det vet jag mycket väl. Jag vet bara inte hur jag ska få det att sluta.

God jul allihopa, ha det underbart bra.

Änteligen helg

Jag undrar vad mina grannar tror om mig, jag är ju nästan aldrig hemma. Om jag trots allt kommer hem i tid på kvällarna är det bara för att vända i farstun och fara igen, nästan på momangen. Idag jobbade jag lite längre än vad jag trodde jag skulle få göra, inte för att det i realiteten gjorde någon skillnad eftersom jag inte kunde lägga in någon order ändå och åkte till gymmet en stund bara för att kvickt ta mig hem, duscha, packa in paket och ila vidare till Niklas och Therese för middag och lite paketöverlämning. "Klart Hugo ska få sig en bilbana" hade Pontus utbrustit tidigare i veckan och inhandlat just en sådan till den tre veckor gamle guldklimpen. Det paketet var jag och överlämnade tillsammans med en svensk julmusikkompilering och en "Ganska viktigt"-bok, typiska bra-att-ha-saker som jag tror gick hem ändå.

Ja, givetvis öppnade vi paketen... Vad trodde ni?

Hugo halvsov medans tant Charlotte och Niklas byggde bana och patchade batterier för att slutligen få igång spektaklet vilket faktiskt var ganska underhållande. Vi vill givetvis ha längre bana, snabbare bilar, häftigare krockar och dosigare kurvor men vi var glada över det lilla just ikväll. Men, i nästa vecka, då jäklar.

Hemma hos Svenzéns fick jag lyxmat i form av potatisgratäng (gott!) och oidentifierbart kött (det var en mu, så långt var alla överens) och jag insåg återigen hur mycket jag saknar det frekventa dinerandet vi höll på med i Linköping tidigare. Det där med mycket folk i en lägenhet som hade rum för det.

Annars har den här veckan innehållit stortvätt, kompisadjön, en slags date, firmafest och paketleverans. Jag har fått tre (3!) paket så här långt. Ett från Silvertejpsmattias, ett från Ingar och ett från American Express. American Express har jag redan öppnat och nu har jag äntligen fått mitt firmakreditkort. Hallelujah! De andra två ligger och ser fina ut under granen och jag blir väldigt glad av att titta på dem. Tack, fina ni. Ett julkort från familjen CKarlsson har även det behagat dyka upp, tusen tack för det med.

Firmafesten var sansad och trevlig på ett lite tamt sätt. Det mest upphetsande var när jag faktiskt pratade politik med ett gäng lokalinvånare utan att bli lynchad. Vi slutade i och för sig i tid och började diskutera huruvida växthuseffekten är myt eller verklighet, ett fullkomligt giltigt samtalsämne i de här skogarna. De är inte kloka, de där amerikanarna.

Imorgon bär det av till Österholmarna för målningsinsats, pusselbygge och barnklappning, jag tror det kan bli trevligt det med.

En liten julhälsning från Amerikat.

Det här srev vi till Sectras interna nyhetsblad som publicerades härom dagen. Jag tänkte det kanske fanns lite tänkvärt i det ändå. Det där med blåbärssoppan till exempel.

---------------------------------------------------

Solen skiner, ekorrarna häckar och de amerikanska flaggorna fladdrar juligt i vinden så här en ganska vanlig lördag när Pontus, Linda och jag sitter i bilen på väg till Manhattan för att titta på en julgran som sägs vara stor. Rapporterna säger att ni inte så värst mycket vinterväder att benjuta men det gör inget, för det har inte vi heller. Temperaturen trillar då och då ytterst motvilligt ner mot nollan (eller 32:an som vi som talar Farenheit brukar säga) nattetid men annars strålar solen envist på oss och himlen är simpsoneskt blå nästan jämt.

Livet här är motsägelsefullt; det är roligt, stressigt, besvärligt och omständigt, sullsmockat, äventyrligt, härligt och spännande, svulstigt, ensamt och fullt av både skratt och tårar. Det är i princip precis som hemma, bara oändligt mycket mer och mycket större, för det är så USA är: Mer och större.

• Bilarna är ett uppenbart exempel på sådant som är mer och större. Alla kör stora bilar i USA och många bilar har man. I en normalfamilj på två har man säkert kanske tre bilar, en extra för säkerhetskull om utifall man skulle glömma en bil någonstans. Lite snabb huvudräkning säger att det då kanske finns cirka 450 miljoner bilar i landet och vi tackar gudarna för att de 300 miljoner invånarna inte har luskat ut ett sätt att köra alla de 450 miljoner bilarna på en gång, för då hade det blivit trångt på riktigt.

• Ekorrarna är mer och större, framför allt är de fler. Det finns ibland lite för många amerikaner här, men det finns alltid väldigt för många ekorrar. Eller, som Janne brukade kalla dem när han var här: Råttor med bättre marknadsavdelning..

• Flinghyllan på Stop’n Shop är större än ni någonsin kan tänka er. Den är minst lika lång som Vasaloppet, fast utan vare sig spurtpriser eller blåbärssoppa.

Det finns givetvis undantag som bekräftar regeln, det finns små saker i USA också. Se här:

• Miniatyrvarianter av allt godis: MiniTwix, MiniBounty och minivarianter av alla kakor och muffins man kan tänka sig. Allt i jätteförackningar förstås.

• Flygplanssätena. Linda höll på att drunkna i amerikansk kroppshydda häromsistone när hon var på väg hem till Milford.

• Toaletterna på flygplatserna: Små, små bås där man får dela plats med sitt bagage, en högteknologisk toalettstol och en inåtgående dörr. Fråga inte hur de stora amerikanerna får plats där när relativt nätta svenskar får kämpa för stjärterummet. Ibland får man helt enkelt bara hålla sig.

Julen är stor, även den, här i USA, och vi kämpar hårt för att frammana lite svensk juvlighet mitt i det överdådiga lokala firandet. Hittils har vi bjudit amerikanerna på glögg (den småäckliga varianten från Ikea, den goda egenimporterade Blossaglöggen behöll vi för oss själva) och saffransbullar, haft granklädningskalas, byggt pepparkakor och dekorerat dito hus och lyssnat på julmusik och julskoterljud tills vi nästintill kunnat vädra själva diesellukten. Amerikanerna har även tvingats lära sig om lutfisk och Lucia och vi ser oss numera allihopa som utmärkta ambassadörer för den svenska julen.

Nu måste vi sluta författa och fortsätta försvenska den här kontinenten, det går bedrövligt långsamt så kom gärna över och hjälp till någon gång.

God jul och allt det bästa inför det nya året!

Till låns

Nu har Pontus och Linda kommit hem till er där hemma, jag saknar dem redan.

Jag vill bara understryka att ni bara har dem till låns och att jag vill ha tillbaka dem i vettigt skick. Det betyder alltså i bättre skick än när de åkte.

Minst.

Skickligare, liksom.

Bara så att ni vet.

Frustration

Frustration - Thy name is Charlotte.

Det finns mycket att vara frustrerad över när man är på bortaplan och väldigt ofta rueligt lite att göra åt saken, det är bara att bita ihop och vänta ut det hela. Jag känner mig frustrerad över att fortfarande inte kunna saker som jag kanske borde kunna. Jag känner frustration över att saker inte funkar som de ska, för att inte jag funkar som jag ska, för att jag inte förstår hur vissa saker ska göras fastän jag frågat om och om igen och så är jag galet frustrerad för att jag är så förfärligt kärlekskrank att jag mest är att likna vid en trånsjuk marskatt.

Det är ju inte ens mars, ju!

Alltid beredd på oväntat besök

Ååååååzoom!!!

Såg ni? Det där var min kväll som zoomade förbi i överljudsfart bara sådär. Knappt hann jag säga godkväll till jättechefen innan den snopet var över och sålunda förpassade mig till det ena övre hörnet av sängen i det bortre hörnet av sovrummet. Det är den ända punkten här som inte är stökig. Jag var visst ganska yvig när jag packade in paket igår.

Jag har varit på gymmet och tränat lite, det är konstigt men jag får ont i knät av att springa på löpbandet men inte när jag springer utomhus på stenhård betong. Löpbandet ska väl ändå vara mjukare? Jag antar att jag har naturligare löpsteg när jag kutar ute och det är väl bra när man funderar lite närmare. Och så har jag tränat mina armar, så nu är jag tokstark. Eller kanske inte, jag är nog mest bara trött i dem. Sedan körde jag hem och tog tvätten till laundromaten för tvätt-galore. Mellan tvättar och torktumlingar tog jag mig hem och duschade och medans jag väntade på tumlingarna åt jag min medhavda middag. Är det effektivt eller är det effektivt?

Jag börjar bli väldigt amerikansk på det sättet, förresten. Man gör minst två, tre saker samtidigt och minst en av de två, tre sakerna man gör innefattar intag av någon slags föda. Vanligast är kaffe. Titt som tätt shoppar jag eller kör bil med en kaffekopp i ena näven, och då känner jag mig rysligt acklimatiserad och integrerad för det är så man gör här. När man strosar runt i en affär kan man helt plötsligt snubbla över en diställd, tom kaffekopp från Starbucks eller Dunkin' Donuts som någon bara ställt ifrån sig. Mysigt! När man kör växlar man ju inte längre så man har massor av händer och fötter till övers så då kan man bland annat dricka kaffe eller äta. Här om morgonen såg jag en kvinna som lite planlöst gick runt med en kaffekopp på gymmet. Hon velade runt lite och tittade på maskinerna och vikterna och lite då och då ställde hon ner kaffekoppen på golvet och lyfte lite lätt på något. Så klart man kan träna och dricka kaffe! Utanför huset träffade jag i helgen till och med på en löperska med en kaffekopp i den ena handskbeklädda handen. Okej, hon bodde ett par hus bort och hade precis varit i lilla affären och hämtat koppen och var på väg hem, men det såg likafullt roligt ut med en tightsklädd, joggerska med en kaffekopp i ett fast grepp.

Det finns ett begrepp som heter "Mindless eating" som jag kommer att tänka på varje gång jag ser det här. Om man bara dricker svart kaffe eller dricker vatten blir man inte fet av att hela tiden ha något i handen, men om man byter ut det mot mjölkdrinkar och juicer eller kex och kakor blir man nog snabbt ett offer i fetmaepedimin som rasar här. Att äta utan att tänka eller att känna efter verkar vara vanligt och det är ganska smittsamt, ibland är härmapegenen inte så bra att ha.

Santa's little helpers

Se här för att delta i julidyllen på Broadway. Jag och Darth ägnade gårkvällen till att pimpla rödvin, lyssna på 80-talsmusik och stöka ner lägenheten till långt in på natten. Packade in paket gjorde vi också och blev av med det trådlösa nätverket från grannen vilket gjorde att jag trots allt var tvungen att gå och lägga mig innan det officiellt blev morgon istället för att skriva saker. Jag roade mig även med att ta larvia foton och öva mig i konsten att beskära bilder vilket är förvånansvärt svårt. Rationalist som jag är tycker jag ju annars om att just ta bort och eliminera saker.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu har jag en himla massa paket att skicka med Tomtens andra hjälpredor (Pontus och Linda) och jag hoppas verkligen inte att de kommer att drunkna i mängden rosefjetter, småkulor och stjärnor jag behängt mina paket med. Temat för inslagningen i år är Svulst. Det är mycket guld, silver, stjärnor och glans och stora mängder olika sorters snöre har fått sätta livet till i skapandet av överdådet som är 2006 års gåvoskörd. Trogen traditionen åkte även lackstängerna fram igår och hela huset luktade så där vansinnigt gott av blandningen lack och pepparkaka, att jag periodvis bara satt drömskt på golvet i mitt hav av papper och insöp hela härligheten. Lack verkar för övrigt heta "sealing wax" på engelska för den som är intresserad av sådan information.

Osexig shopping

Idag har jag försökt handla julklappar, och hujedamig vad svårt det är!

Man börjar dagen full av tillförsikt, med en halvklar lista i bakhuvudet och målmedvetenhet en fullkomligt rinnande ur öronen bara för att tappa all lust väl sittande i bilen, i planlöst väntande vid något obskyrt rödljus tillsammans med en hord med överkonsumerande, kaffesörplande, mobiltelefontalande och stressade människospillror. Jag kommer av mig varje gång, det är förfärligt oläckert att shoppa i den här julhysterin, mycket värre än någonsin Sverige.

Jag saknar att kunna gå mellan butiker, jag saknar att röra mig utomhus. Jag saknar att veta var jag kan hitta olika saker och jag saknar normalitet. Allt är så uppskruvat i affärerna för tillfället; det är extra fullt med personal, det finns extra mycket bling-bling, de doftande ljusen luktar extra hårt och folk slåss extra mycket om parkingsplatserna närmast affärsdörrarna. Jag blir illa till mods och drabbas av shoppingapati, en sjuka värre än döden så här i juletid, och vill bara hem och titta på min snälla och tysta gran i mörkret.

Jag tror trots allt att jag tog mig samman efter lilte planlöst farande, för hem kom jag och med mig en bibba påsar och saker. Nu återstår lite inslagning och fluffande innan Pontus ska få ta med sig sakerna hem för vidare skickning till familjen i Skåne. Med lite tur tar allt sig hem i tid, annars tar det sig hem ändå, fast i otid.

Det är en lite tråkig söndag idag, för i nästa vecka far P&L hem till Sverige och jag kommer sakna dem ganska mycket. De är ju så fina och glittriga att se på och luktar gott gör de också. Julgranen är bra ersättning på alla de sätt men den gör så ont att krama. Vi får se hur det går, jag tror jag kommer ha ganska mycket att göra i veckan eftersom säljarna skamlöst säljer pacs även på heliga personers födelsedagar. Sådana är de, säljarna - respektlösa.

Slentrianaktigt

Manhattan bjöd på slentrianshopping, fet julgran vid Rockerfeller Center, besök på comedy club och god mat på läcker restaurang. Det var löjligt folkrikt på sina ställen och tunnelbanan var inte riktigt samarbetsvillig hela tiden så ibland blev vi lite irriterade men annars var det bara trevligt. Comedy cluben var ett kul nöje jag helt klart kan tänka mig att upprepa vid tillfälle. Vi fick sitta längst fram vid scenen och fick språka en del med kvällens underhållare, bland annat blev Pontus utpekad som homosexuell, jag blev erbjuden jobb som dominatrixa och Linda fick allmäna komplimanger. Kvällens huvudnummer, Bobby Slayton, var väl ingen som jag föll för direkt även om man skrattade en hel del åt honom, hans humor var ganska hård och han pratade hiskeligt fort hela tiden. Hans föråkare var faktiskt roligare och gjorde kvällen.

Jag ska för övrigt fira jul med mina oträffade och avlägsna släktingar i New Jersey, vad tycker ni att jag ska ta med mig till dem? Jag tänkte mig Saffransbullar eller Pepparkakor och kanske en Jansson eller något annat löjligt svenskt. Vad tycker ni? Jag kan alltid göra en liten korg att ta med mig, korgar är bra presenter.

Nu är jag tråkigt nog trött igen, så nu tar jag natt.

I nedan

Jag är helt fantabulöst trött ikväll.

Huvudet surrar, kroppen är matt, rumpan öm av allt sittande och ögonlocken gör bara halva jobbet, så där som jag gör armhävningar: de fixar bara själva nervägen. Jag kom hem från San Francisco strax efter nio i morse efter att ha, som ni kanske läst nedan, missat mitt plan och spenderat 7 extra timmar på SFO. Det var inte hälften så kul som det låter. Väl hemma var en dusch, en tandborste och en timme i sängen det jag behövde mest för att orka med ett par timmar på kontoret. Det var precis så att jag släpade mig igenom det som blev, Charlotte var inte produktiviteten inkarnerad idag. När jag höll på att fastna på jobbet efter klockan sex i ett tillstånd av extrem kantsuddighet, så där som man blir när man inte orkar ett dyft mer, följde Ponteliten mig ner till bilen för hemskickning. Orden "Ring om du får tråkigt!" ekade i parkeringshuset när vi skiljdes åt.

Tokroligt kan jag väl inte påstå att jag har, men jag har fått en dusch på kroppen, ett par luddiga tofflor på fötterna och bästa ensammaten, ugnsbakade rotsaker med getost, i magen så jag är ganska nöjd ändå. Snart ska jag sova, sova, sova ända till grannhunden börjar skälla imorgonbitti och imorgon ska vi in till Manhattan och titta på granen vid Rockerfeller Center, äta lyxig mat och knalla runt.

Förra inlägget var från igår men jag var för snål för internettet på fygplatsen, därav backloggen.

Chotte och jakten på tiden

Eller: Tidens tänder biter tillbaka.
Eller: Mat bör man dissa, så att man inga flygplan missa.
Eller: Håll käften, Pontus.
Eller: Flygplatser vi minns.

Kärt barn har som alla känner till många namn och trots att jag just nu varken är så värst kärleksfull eller barnslig (jag har dock många namn) har den här lilla blänkaren det. Här sitter vi, på flygplatsen i San Francisco, och känner oss ganska korkade ity Niklas och jag har missat vårt flyg hem. Dumt.

Glada i hågen kom vi hit klockan 12 idag för att hoppa på vårt plan klockan 13:20. Vi brottade oss genom den ovanligt nitiska säkerhetskontrollen och hittade vår gate och fick då veta att vårt plan var försenat till 16:10. Suckande vidtog och vi började ringa hem för att meddela att vi skulle bli sena. Eller, Niklas ringde hem och jag skickade pussar till Hugo.

Sedan började jamsandet.

Helt plötsligt skulle flyget gå 16:10.

En stund senare skulle det gå 15:30.

Ytterligare något senare var det 15:00.

Strax efter det stod det 14:45.

Sedan sa de 15:20.

Ungefär då, när klockan var 14:20, bestämde vi oss för att äta lite innan planet skulle gå eftersom vi inte skulle få någon mat på alla de sex timmarna som flighten skulle ta så vi smet in i restaurangen alldeles bredvid vår gate för att ta en sallad.

När vi kom ut igen hade vårt plan gått.

Bara så där.

Jaha.

Så nu är vi ombokade till ett plan som går klockan 22 ikväll istället och framme är vi först klockan sju imorgon bitti. Kul, verkligen. Nu är de bara tre timmar kvar och jag hiskelig träsmak. Vi har tittat på mastodontfilm på Niklas dator, jag har läst matlagningstidning, städat min desktop och pratat strunt med Pontus (som tyckte att jag skulle tagit ett tidigare plan hem varpå jag var tvungen att lova honom lite välmenande stryk när jag väl var hemma igen), funderat på att ta en joggingrunda och tänkt lite på livet.

Uppriktigt sagt hade jag mycket hellre suttit på ett flygplan.

Glad Lucia

Sömniga och en aning frusna ägnar vi första halvan av luciakvällen med att sitta och gäspa i soffan hemma hos Vinnie. Uppgraderingen gick väl bra till halvbra men jag är trots allt för det mesta nöjd med min första upplevelse som installatös här i Usa. Okej, vi kom i säng halv åtta i morse, jag har klantade mig mer än tillbörligt någon gång runt 4-snåret i morse och jag är tveksam till om italienare är de bästa projekledarna.

Här kommer en sammanfattning från gårdagens övningar:

08:00 - 11:00 Sovmorgon hos Vinnie med laddning för dagens strapatser. Jag och Niklas var ganska skuttiga och ville mest komma iväg till kunden för att få göra saker och förbereda oss lite, men Vinnie tog det så lugnt och stilla. Klockan tolv krävde jag att bli matad med frukost eftersom min interna klocka då slog fast att klockan var tre på eftermiddagen, vi släpade oss sålunda ut oss till ett café och åt brunch och for sedan iväg till Walnut Creek där John Muir ligger. På vägen dit berättade Vinnie, att förresten skulle jag få vara expert på kärnparametrar på ett möte med kundens IT-avdelning på eftermiddagen. Oj, sa jag, vad kul. Det är jag bra på, tror jag. Mötet gick tack-bra och jag hittade en riktig expert på sametime (Nisse) för att ta mig igenom det hela.

11:00 - 12:30 Lunch

12:30 - 16:00 Möten, den här kunden älskar möten. Jag fick vara expert på tidigare nämnda kärnparametrar, det ni. Värt att nämna är att jag i förra veckan var med på två spektaulära telefonkonferenser med den här kunden där över 50 personer deltog i de mest vansinniga felsökningsdiskussionerna och mygelsessionerna jag hört på länge.

17:55 - 18:07 Liveuppgradering på konferenstelefonen. Inför driftstoppet klockan sex stoppades vi tre och en kundtekniker in i ett konferensrum tillsammans med en konferenstelefon för att jobba hela natten. Klockan 17:55 togs telefonen i bruk för första gången den kvällen (Den kom att användas väldigt ofta fortsättningsvis). Då konstaterades det att klockan snart var sex och att sanningens ögonblick var inne, det fnittrades lite och sedan blev det tyst. Lite som vid en raketuppskjutning, jag som är rymdingenjör kände genast igen mig. I den här vilsna tystnades satt jag och Niklas och hoppade på våra stolar, för vi ville ju bara börja någon gång, jag hade till och med förskrivit mitt första kommando (lite cmmovpkg wise och sånt)! Till slut frågade jag försiktigt om jag skulle börja och trycka lite på enter, eller om vi skulle sitta så där hela natten, och så gick det till när jag fick vara med om min första uppgradering i en telefonkonferens. Alla tröttnade ganska snart och la på och vi slapp ha publik förutom den där jobbiga kunden som satt inne hos oss hela natten.

18:08 - 19:20 Uppgradering. Uppgraderingar låter ungefär så här:
*Knatter-knatter-knatter-knatter*
- OJ!
- Va?
- Nej, det gick visst bra ändå...
- Okej. Säg inte så där.
- Nej, jag ska sluta.
...
*Knatter-knatter-knatter*
...
- OJ!
- Men, vad katten!
- Förlåt.
...
*Knatter-knatter-knatter*

19:20 - 21:35 Databasbackup, mat och hotellincheck. Klockan strax efter sju nådde vi till slut en milstolpe i form av en backup som skulle ta ca 2 timmar, då tog vi tid på oss att checka in på hotellet och äta lite. Då visste vi inte att vi knappt skulle få sova på våra rum överhuvudtaget, men vad katten.

00:02 - 02:10 Mera uppgradering. Vid midnatt var vi så slutligen färdiga med uppgraderingen av nod ett i klustret och vips hade jag byggt mitt första halvfungerande 10.2 P3 system utan att någon dog. Much rejyocing ensued. Nu började allt det andra arbetet; , nod två skulle upp den med, det var imageservrar som skulle uppgraderas, klienter som skulle installeras och HL7-interface som skull sättas igång. Någongång här inser Niklas att en av servrarna visst är en Itaniumserver och att vi inte har mjukvara till dem. Oj, säger Vinnie. Vi bygger en impromptu projektplan:

02:10 - 02:11 Inbördes beundran. Jag berättar för Niklas hur glad jag var för att han var där.

02:12 - 04:15 Efterarbete och misstag. Allt gick ganska bra till runt klockan halv tre när jag i princip var klar med klustret och började tramsa med småsaker som en initWISE.ora-fil som inte ville vara med och ett par filsystem som var bökiga att utöka plus lite Oracle-fel som oroade en aning. Runt klockan fyra var initWISE.ora-filen fortfarande inte riktigt medgörlig och både jag och Niklas var ganska jättetrötta, vilket märktes på arbetkvaliteten och humorn. Mest på arbetskvaliteten, eller, bristen därav.

04:15 - 04:23 Vi lyssnar på "Ave Maria" och "Gören portarna höga" och firar lite Lucia.

04:24 - 06:25 Mer misstag och irritation. När man då sitter där och ömsom snyftar och skrattar av trötthet får de där galna kunderna, som för övrigt har ränt in och ut ur vårt konferensrum och ringt varandra ungefär stup i kvarten, för sig att de ska ha en telefonkonferens precis en halvmeter från mitt öra. Jag stirrade på dem om om de vore idioter och uttryckte med viss hotfullhet att "det får bli ett liiitet möte eftersom jag är liiite trött och liiite lättirriterad just nu" och hoppsan så flyttade hela mötet ut i hallen. Jag blev jätteorolig för att jag varit för oartig men Niklas sa att det var okej. Jag gillar Niklas och Vinnie tar oändliga poäng genom att hålla alla telefonkonferencierande kunder långt borta från oss under morgonkvisten. Vi hade jätteproblem med icke-startande paket men det fattade aldrig kunden vilken bara oroade sig för att det var jobbigt att uppgradera klienter... Niklas och jag får nästan hjärnskakning av allt skakande på huvudet vi tvingas utföra åt våra underliga kunder.

06: 25 - Hemåkning!

07:00 - Frukost!

07:30 - Sova!

10:30 - 11:30 Vansinneslöpning i gymmet tillsammans med spetsiga nästanten på tv som lagar overklig semi-homemade cooking.

11:30 - 12:30 Laga trasigt pacs med trött Vinnie.

14:00 Utcheckning och jobb.

Etc. etc.
....

Nu är det kväll, utgång och mat.

Gott.

I San Fran

Efter sex timmar på ett flyg har jag och Niklas nu trillat ner i ett ljummet och regnigt San Fransisco. Vi blev upphämtade av Vinnie på flygplatsen och fick en snabbtur av hans ände av stan, han bor jättefint i norra delen av centrum, väldigt nära en massa trevliga små italienska restauranger och underliga små butiker som jag hemskt gärna vill shoppa i. Vi har letat efter de homosexuella som alla har sagt att det ska vara gott om men än så länge har det inte precis regnat ner sådana. Vi har även letat efter bilparkering och det finns det än färre utav än de homosexuella, vi fick köra runt, runt, runt i säkert en halvtimme innan vi fick ställa ifrån oss bilen och få i oss lite mat. Nu är det sovadags hemma hos Vinnie, jag och Niklas sitter med varsin dator i knät medans värden blåser upp extrasängar till oss i parti och minut. De är små men ettriga, de där italienarna.