Mannen i mitt liv

Chottlips says:
Oh! Du skulle varit här idag!
Erzbethl says:
Jasså?
Chottlips says:
Jag var ju så osugen på att tåga till släktiga Michael i New Jersey och bilen såg jag inte riktigt att jag skulle kunna gräva fram nu på morgonkvisten.
Chottlips says:
Och i morse kände jag mig lite vissen, så Pappa sa att "men stanna hemma och vila så tar vi tåget". Fast det var ju inte så enkelt, sex timmars resa för en eftermiddags träff.
Chottlips says:
Så jag ringde till Michael och sa att vi kanske inte kunde komma alls, men då lät han så besviken, så jag blev less och gick ner till värdinnan och lånade ett spett och en skyffel och började försöka få fram bilhärket.
Chottlips says:
Och det var ännu värre än jag trott: drygt en dm tjock is runt hela lilla bilen. En meter runt på många håll.
Chottlips says:
Men, vad katten. Loss måste den ju, så jag spettade på och Pappa kom ut och började attackera den med skyffeln och vi kom fram till att det nog skulle ta en fyra timmar att pilla fram den ändå.
Erzbethl says:
Oj. Hur blev det så mkt is på så kort tid?
Chottlips says:
Snöblandat regn i ett dygn.
Chottlips says:
Då kom en granne och frågade "Are you trying to get it out?" Och jag svarade "No, we are trying to cover it more!"
Erzbethl says:
haha!
Erzbethl says:
gick han sin väg?
Chottlips says:
Då skrattade han lite och sa, om ni väntar lite så ska jag hjälpa er. Jag har en maskin.
Erzbethl says:
oj!
Erzbethl says:
maskin!
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Okej... sa jag. Och funderade på vad för maskin det kunde vara. En snöslunga funkar så dåligt på is.
Erzbethl says:
hårtork!
Chottlips says:
Haha!
Chottlips says:
Och så gick det fem minuter och vips kom han ut med en liten, liten, liten minitraktor med skovel fram.
Chottlips says:
En som kunde vända på en femöring och var väldigt behändig, nästan så att man kunde ha den i fickan.
Erzbethl says:
oj
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Och sedan skovlade han runt hela bilen och pappa och jag spettade runt framdäcken. Sedan kom en annan granne och hjälpte att knuffa, och traktormannens fru skickade över en matta att lägga under framdäcken och min värdinna sprang och hämtade den...
Erzbethl says:
GRANNAR!
Chottlips says:
Och efter 45 minuter var den framme.
Chottlips says:
Huvrra!
Erzbethl says:
Snälla nån, vad snälla grannar
Chottlips says:
Ja. Jätte.
Erzbethl says:
nu måste du baka bullar till hela kvarteret?
Chottlips says:
Ungefär.
Erzbethl says:
Haha!
Erzbethl says:
då blir man ju lite glad
Chottlips says:
Jag ville gifta mig med Bob och hans traktor sedan men han var upptagen av en Beth vilket var lite tur för han hade lite äckliga tänder.
Chottlips says:
Fast fan ändå. Traktorn var ju fin.

Vrrroooom!

Fula som stryk men toksnabba! Det säger de iallafall själva för jag har inte riktigt haft tid att prova dem ute så värst mycket. Det de säger är alltså att de är snabba, inte fula, om man säger att de är fula blir de arga och klampar iväg.

Anledningen till att jag inte provar dem ute är för att vintern har kommit tillbaka och gjort ett avskyvärt lite gästspel. Jag har mest fått spel och bilen, ja lille Amir, han sitter fast i en tillfrusen sjö av snö som jag inte ens orkar tänka på hur jag ska få bort. Speciellt som jag inte äger något att spada med.

Fuck-fuck-fucketifuck-fuck-fuck!, har jag mest lust att utbrista, men så säger inte fina flickor, så jag är tyst istället. Och diskret.

Släktskap

Det här med släktskap är lurigt, måste jag säga.

Idag fick jag veta att en liten Saga Elisabeth Strömdal kommit till världen och jag känner det lite som om jag blivit Tante med stort T igen. Förekomsten Tante Charlotte har funnits sedan sent 90-tal när det kom en Maja Edelborg till oss efter en väldans lång och spännande väntan. Tanten själv kan erkänna att hon inte sett tillbaka sedan dess, trots att epitetet tant inte har den mest positiva av klanger. Hon har omfamnat och erkännt sitt tantskap efter bästa förmåga, en förmåga som kanske inte alltid räckt till. Gudarna ska veta att det finns en hel mängd med bortglömda födelsedagar och julaftnar som numera väger tungt på ett ganska solkigt samvete. Men vem håller väl räkningen...? Icke förty kan jag förtälja om att det här med tantskapet betraktas med en stor mängd kärlek och är något som hålles nära hjärtat. Fotografierna på de äldsta före detta syskonbarnen kommer hänga framme länge till, de är ju några av de finaste ungarna jag vet: vackraste Maja med den röda hatten och blommorna och liten Adam med skruvdragaren - bilder som jag inte kan gömma undan hur som helst.

Allt det bästa tillönskas härmed den nya lilla och hennes föräldrar. Hoppas ni alla mår bra!

För övrigt är det snöstorm här, då kan man inte göra så mycket mer än att shoppa skor.

Solsidan

Ibland har man bra tur.

Ibland kommer det bara en sådan där stor må-bra-känsla över en, en som får en att nästan välta och trilla över ända av pur vällust och lycka. Lite som en tsunami, fast en av den bra sorten. En som inte har ihjäl fok eller välter små städer.

Efter dagens träningspass kom jag infarande i omklädningsrummet, småmatt men lycklig, trött fast ändå skuttig som en Tiger i själen. Så där som man blir efter att fått höra att man varit saknad, efter att man fått en kram, några bra skratt och ett par leende ögonvrår. Ni vet, ett bra träningspass, helt enkelt.

Det enda rätta att ta sig för då och där var att göra det där som råkade att falla en i smaken, och smaken i omklädningsrummet på Enterprise 3 var att att lägga sig ner alldeles platt på golvet och bara vara en stund. Ta vara på ögonblicket och uppmärksamma allt det där lyckliga som passar på att hastigt fara genom kroppen och göra den fantabulöst tung men ändå tyngdlös. Att stå upp var just då inget alternativ, det var bara att lägga sig ner kontrollerat eller bli omkullvält och tillsulad med våld av livets solsida och om man har chansen att välja ska man nog ta den kontrollerade varianten. Skaderisken är mindre då.

Lite bilder från semesterfirarna finns för övrigt här

Jag är med familj

Nu är de här, trötta och lite smålulliga ity jag har tutat i dem lite vin att ackompanjera kvällens amerikanska ribbsmiddag: Mamman och Pappan Abdon. De är sig lika, Pappan med extra bred mittbena och glada ögon och Mamman med mycket håll i handen.

Skönt. Jag har saknat de dära.

Vilket är konstigt, för visst kunde det gå en ganska liberala fyra månader mellan varje besök innan utan att jag blev helt hundvalpsglad av att ha dem hos mig bara för att. Och visst, jag vet lika bra som ni att jag kommer vara lite sliten av all föräldrakärleken om en vecka, men det är jättebäst just nu i vilket fall.

Det är liksom som julafton idag. Julafton och fölsedag i ett, minst.

Klaus

Jag har fått en stor, tysk, jättekram!

Det är om möjligt ännu bättre än det låter.

För jag är faktiskt rymdingenjör

Idag har jag städat, bakat, känt mig tjock, inte sprungit och till slut resolut disassemblerat pepparkakshuset som i veckan på riktigt började tappa formen. En bit tak gav helt sonika upp och föll till föga för gravitationen vilket gjorde att det hela såg lite tarvligt och halvdant ut, det signalerade själv att det var dags för rivning. Enligt oinformerade källor kommer dessutom våren att infalla den 20:e mars och då kan man faktiskt inte ha pepparkakshus stående i sitt vardagsrum, hur fint det än månne vara.

Som en påminnelse om alltings förgänglighet:

För övrigt kan jag berätta att ljuslyktan nere i vänstra hörnet, som Linda bland annat bidrog med, inte har fattat det där med förgängligheten och därmed inte på något sätt kan inkluderas i den: små marshmallows som får sockerkristyr på sig och sedan får stå ute och vädra sig i tre månader, blir förunderligt hårda. Jag har rapporterat mina fynd till NASA eftersom jag tror att gamla marshmallows kan bli ett riktigt höjdarmaterial att bygga nästa generation rymdfärjor av: lätt, billigt, överjämrans hårt och dessutom ätbart. Tänk dessutom på vilken bra partymat det blir efter återinträdet när marshmallowsarna fått svettas lite mot den hårda atmosfären: Instant grillparty!

Gott!

Det kommer landa en Mamma och en Pappa här imorgon. Det är också gott.

Walk of shame

Efter gårdagen vet jag precis hur trött man blir av att dricka nästan för mycket rödvin, dansa, spela pingis, sitta uppe och kanske flirta en aning och sedan somna på någons soffa klockan fyra på morgonen bara för att tyvärr vakna dryga två timmar senare för en sömndrucken session av soluppgångsbeundran i småfrusen ensamhet. Man blir alldeles fruktansvärt trött, kan ni tänka er det? Visst, jag somnade om och fick en timme till på mig i Eriks och Jaimes soffa innan resten av huset långsamt samlade ihop sig och kröp ner till mig på bottenvåningen, alla de andra i sina mysiga pyjamasar, medans jag fick sällskapa i gårdagens flippiga klänning och efter en livad natt, ganska håliga strumpor. De livsfarliga röda skorna hade tillbringat natten i källaren alldeles övergivna och ledsna.

Det som kom att diskuteras över kaffekoppar och rödsprängda ögon var konceptet med "Walk of shame", den där förnedrande upplevelsen när man, mer eller mindre tidigt, måste ta sig hem från någon man lite oplanerat övernattat hos, i föregående kvälls skrynkliga och lite unkna beklädnad.

Jag kan erkänna att jag har både promenerat och cyklat på skammens väg under mina år och haft mer eller mindre vett att känna av någon smärre genans under dessa resors gång. Den senaste gången var i somras när jag, överförfriskad och dan, somnade i Björns säng efter ett avskedskillkalas med sagda värd, Niklas och Per och vaknade (fullt påklädd, ska det understrykas) i en väldigt mysig sked med just Björte. Vid mitt något förvirrade och alldeles för tidiga uppvaknande konstaterade vi båda två att "det här var lite konstigt" och fnissade lite försiktigt, för ingen av oss ville riskera att spränga våra huvuden genom några större känslouttryck. När jag så småning om smög ut i den solstänkta, augustivarma sommarsöndagen och fann mig stående näsa mot näsa med grannfrun som med föraktfull blick bligade ner på mig från sin balkong, var det bara att bita ihop och inse att den stilla Linköpingsgatan hade förvandlats till Skammens Allé och det bara var att begagna den, trots att man inte fått sig mer än en väldigt lång och ganska mysig kram av någon man tycker om. Det var uppenbart att tanten trodde annat om den tilltuffsade och ljusskygga varelsen som långsamt trampade hemåt i värmen, men vem bryr sig väl om det egentligen?

Indiander

- So... How do you feel about Indians?

- What!? I beg your pardon...?

Trånar'n stirrade stint på mig mitt i en diskussion om min småtrasiga nacke och bytte raskt samtalsämne från kotor och hoppningsförbud till det något överraskande ämnet "indier", något jag alls inte var beredd på. Jag glodde förbluffat och lite charmerande glosögt tillbaka på honom med mina vanliga blå och fick sedan höra hela historien om hur jag tydligen har en indisk beundrare på gymmet. En som har gjort mer eller mindre diskreta förfrågningar om mig hos tränarkollektivet. Inom ett par minuter hade jag en hög på tre (3) små till jättestora tränare som stod och tittade förväntansfullt på mig i väntan på svar på vad min åsikt var om indierna egentligen, en situation jag inte riktigt visste hur jag skulle krångla mig ur på ett smidigt och elegant sätt så jag krånglade mig ur den på ett klumpigt och ofint sätt istället och lyckades på något magiskt sätt få tillbaka samtalet till ett område där jag kände mig lite mer bekväm (min nacke!). För inte har jag någon uppfattning om indier som jag kan vädra på något intelligent sätt.

Nåväl, jag tror mig veta vem den indiske beundraren är, vi har utbytt lite fraser med varandra någon gång mellan hantelhanterandet och springandet och han verkar vara en normal människa i sina bästa shorts han med. Jag har gett Trånar'n fullmakt att avgöra huruvida indiern är något för mig eller inte och kommer återkomma med hans beslut inom kort. Det kan bli intressant.

Tänk, här flyttar man till USA och snubblar över idel utlänningar, betyder det här att det inte finns tillräckligt med amerikaner?

Byråkrati

Idag har jag så änteligen fått mig ett utrikiskt körkort, det är inte så vackert men det är förfärligt sällsynt vill jag säga. Genom yrande snö for jag och Amir en timme norrut för att återigen träffa på vår ärkefiende och nemesis: det mäktiga DMV. De var inte på något sätt mer samarbetsvilliga idag än i fredags, men den här gången kunde de inte underkänna mig hur mycket de än ville, allt fanns nämligen där; stämplar, datum, underskrifter, internationella körkort, foton och underskrifter igen. Det fanns för bövelen underskrifter både under, över och bakom underskrifterna!

Jag fick mig en deputy vid namn John på halsen för min uppkörning och han hade missat all det där med charm och trevnad i sin utbildning; man blev deprimerad och sur bara av att titta på honom. Vi for runt i en kvart och hann med att parallellparkera, saxvända, inte köra på en katt och stanna för en vild mängd stoppskyltar. Sedan fick jag en lapp där det stod att jag var godkänd och så skildes våra vägar åt igen, jag kommer inte sakna John så värst mycket ändå. En väldigt tillblingad ung man tog sedan lite av mina pengar var på en uttråkad ung flicka tog min bild och vips! har jag nu en alldeles ny plastbit att ha i plånboken. Lyckan är total!

Resan hem tog dubbla tiden på grund av tidigare nämnda yra snö. Så snart amerikaner ser snö trillar de omkull och faller av vägen vilket gör det svårt att köra för oss andra normala människor som iallafall nästan kan hålla balansen under dylika väderomständigheter.

Herregud!

Jag har tråkigt på jobbet idag, som tur var skrattade jag så jag trillade flera gånger på gymmet i morse.

Testa det här och se om ni kan hålla er för skratt:

Ligg med axlarna och huvudet på en träningsbänk och låt resten av kroppen sticka ut utanför. Ha fötterna i backen, axelbrett isär, böj benen 90 grader och håll upp höfterna. Ta en hantel och börja köra press med den med ena armen. Tänk, som alltid, på formen. Lyft samtidigt på den andra foten och håll upp det benet i luften. Trilla. Skratta. Upprepa under minst en minut. För den erfarne exersören: Lägg till en liten, garvande kille som sitter ovanför huvudet på dig och pillar dig på näsan och klagar på att du har det för roligt.


Så här:

Talang

Medans vi väntar på att Passionen ska återfinna sig här tänkte jag påminna mig lite om mina talanger, det kan säkert vara nyttigt.

Mina talanger, en lista.

• Jag kan Googla allt. Okej, jag hittar sällan det jag ska, men det blir oftast ett roligt resultat.
• Jag kan sjunga.
• Jag är selektivt blyg på ett väldigt intrikat sätt.
• Jag vet vad jag inte kan och jag är bra på att fråga om hjälp.
• Jag är bra på överraskningar.
• Det finns få galenskaper jag inte ställer upp på.
• Jag kan läsa sagor som en hel sagotant.
• Jag kan skratta riktigt högt.
• Jag kan inbilla folk att jag är kompetent. Sägs det.
• Jag är charmig.

Rymling

Det är ganska länge sedan nu, men jag tror att jag en gång i tiden var en ganska passionerad och modig kvinna. En som motvilligt, men ändock, kastade mig ut i bråddjupen, en som klättrade uppför branta bergsväggar (med hopknipta ögon, för det var ganska högt och lite svindel har man ändå) och balanserade på slacka linor över krokodilfyllda träsk under förutsättning att det fanns skyddsnät, förstås.

Det var då det. Nu är det världens fegaste Charlotte som sitter här, en som rymmer och gömmer sig, en som kniper ihop läpparna och inte vill prata, en som fortfarande varken hittat sitt hjärta eller sin passion igen. En Charlotte som kisar med ögonen, skrattar en massa, är rolig och skämtar, skämtar, skämtar om allt med alla. En harig och rädd tösabit som nickar och ler, är tillgänglig och snäll mest för att det är enklast så, då tycker folk om henne. De kanske till och med blir lite förtjusta om hon har otur.

Det rimmar så illa, för allt jag vill är ju att någon ska tycka om mig så där lite speciellt, och när någon väl kanske gör det finns det inte nog med bord att gömma mig under. Jag tycker det här med livet och relationerna är alldeles för svårt; jag försöker vara tydlig och säga ifrån, säga nej med hög och klar stämma, stå på mig och vara rak, men det enda jag uppnår är relationella snedkast och total och ytterlig förvirring. Allt jag vill är att sluta vara ensam, men hur gör man det när alla människor skrämmer en och är farliga? Hur kan man förklara för någon var ens gränser går när man bara är ett enda stort minfält? Ett som FN, freden och minröjarna fortfarande inte ens kommit i närheten av.

Jag vill kunna ta mitt hjärta och leka Arga Leken med Kärleken. Och så vill jag vinna, ta mig tusan.

Ibland är det så skönt att vara ensam
Men det är inte lika roligt när man är det
Lätt att börja tänka jag har haft det ganska kul,
ganska bra, kanske ska det vända nu.

Men, jag tror att du kommer hit om jag hoppas.
och jag tror att du ringer på om en stund.
Gör du det ej ska jag försöka glömma.
Men, ännu är min längtan till för dig.
Ännu är min längtan till för dig.

Kalas

Idag har jag varit lagom och avslappnat social hela dagen, det har varit skönt och trevligt på alla sätt och vis så jag är mäkta nöjd. I förmiddags byggde jag kanel- och köttbullar för ett stundande kalas, sedan tittade jag på melodifestivalsdeltävling med Pontus, Linda och sex stycken munkar från Krispy Creme. Efter det shoppade jag och Linda loss lite och slutligen var jag på kalas hos lille trånar'n vilket var kul.

Kalaset var litet och nätt och jag och mina köttbullar gjorde succé, det diskuterades mycket om hur traditionella Swedish Meatballs egentligen skulle se ut och om de egentligen fanns på riktigt eller huruvida de var en amerikansk uppfinning. Jag förklarade att visst finns det svenska köttbullar, fast vi i Sverige kallar dem bara för köttbullar, ungefär som att ungrare säkert kallar de ungerska köttbullarna för bara köttbullar hemma hos sig. Efter mycket funderande koms det fram till att köttbullar är otroligt internationell mat och att alla utom jag älskar dem. Go figure.

Annars spelades det Fula-ord-spel där jag fick underhålla med att översätta alla de fula engelska orden till svenska och andra spel som jag hela tiden förlorade i. Vad mer kan man begära av en lördagkväll, så säg?

Fråga mig inte om körkort

Nej, gör verkligen inte det.

Jag ska fara tillbaka till DMV i Vartdetnuvar igen på onsdag med mer papper, för alla de jag hade räckte inte. Det finns ingen person, myndighet eller institution på den här sidan Atlanten som har fått mig att gråta så mycket som DMV, bara så ni vet. Det säger ganska mycket om kvinnan som i förra veckan eldade upp en raid i Poughkeepsie utan att så mycket som tänka på att fälla en tår.

När jag kom hem tog jag mig en andra runda för dagen till gymmet och sprang av mig hälften av ilskan, ytterligare en fjärdedel försvann när jag hastigt blev debriefad av trånaren över en fläskkotlett i en korridor. Knyttet tog hand om det allra sista när jag slog henne en signal väl hemkommen till den hemtrevliga men lortiga verkligheten.

Jag lät fransosen fara och flyga på ett vänligt men bestämt sätt och smög hem till Pontus och Linda med svansen mellan benen för det enda rätta en dag som denna: fisksoppa och obceniteter. Hemma hos dem är det så där hemtamt och avslappnat som man bara vill ha det ibland, bara att sjunka ner och kura in sig där man känner att det passar. Det gillar jag.

Och ja, det är snart dags att lägga ner USA.

Dokumentmaffian

Ja, då har man återigen rumsterat igenom sin soptunna i jakt på något slags bevis på att man bor någonstans. Det jag letat efter är inte matrester eller så, utan ett lagom visbart kuvert där det står mitt namn (i det här fallet Anna) och min adress på. Har man ett sånt bor man någonstans och man måste bo någonvart för att få körkort, det förstår väl varenda kotte.

Jag ska ta körkort imorgon, alltså.

Förutom ett kuvert ska jag dessutom ha med mig pass, lappar med tider och platser på, foto på mig själv, mitt social security card, bevis på att min bil är min och har försäkring och ett brev från jobbet om att jag får vara här. Ju mer sådana här saker jag gör här, desto mera vill jag åka hem till Sverige och prova på det hemma också. Hur svårt är det egentligen att vara utlänning i den svenska byråkratin? Man skulle kunna tänka sig att det är jättetrassligt eftersom vi är bra på just byråkrati men jag tvivlar på att det är så svårt som det är här. Här är det galet komplicerat ibland, antagligen för att det dels är så många att byråhålla men även för att amerikaner är gruvligt skickliga på att göra saker svåra och till syvende och sist, för att väldigt många är helt otroligt korkade. Jo, det är sant, amerikaner är många gånger ganska dumma. Inte för att jag är så klok, det är jag väldigt väl medveten om.

Men, vare sig jag eller de är dumma så måste jag hitta ett lämpligt kuvert ikväll, så ni får ursäkta mig medan jag fortsätter leta.

Att jag aldrig lär mig att inte kasta min post...

Skakad och störd

Snart är det fredag, då kan man blanda drinkar.

How to make a wyrd_sister

Ingredients: 5 parts competetiveness 5 parts crazyiness 3 parts instinct

Method: Add to a cocktail shaker and mix vigorously. Top it off with a sprinkle of wisdom and enjoy!

Ledig dag, uppföljaren

Ja, så var den över, den lediga dagen. Den var inte så värst upphetsande egentligen, periodvis ganska stilla och fläckvis nästan effektiv.

Jag ägnade stora delar av natt- och morgonkvisten med att diskutera det engelska språket med fransosen, han hävdade med stora åthävor att englskan är ett fattigt språk i förhållande till franskan, jag hävdade att han hade fel. Efter ganska myckte krånglande och en hastig bilresa till Milford för att hitta min alltid så uppskattade engelska synonymordbok bevisade jag honom fel på alla punkter och några till, han är nu skyldig mig 2040 armhävningar. De ska bli kul att kräva in... Pojken i fråga är ju så där intelektuellt klen av sig.

Efter alldeles för lite sömn och en morgonpromenad och frukost gav jag mig sedan ut på kamerjakt. Jag är hemskt sugen på att skaffa mig en digital systemkamera och Tord har tipsat mig om att det bästa just nu är en Pentax K10D med massor med tekniska finesser som jag knappt ens kan stava till. Jag har läst på en hel del och den låter verkligen något helt fantastiskt bra men jag hade verkligen velat se en innan jag beställer en på internet. Än så länge har inte någon av de stora kedjorna kunnat frambringa något exemplar till mig, men jag ska forska lite mer i helgen och se vad jag kan hitta. Det är onekligen mycket pengar men det hade varit kul med en årntlig kamera igen, det var så länge sedan sist.

Jag stannade till lite kort på IKEA också, där har de inga kameror men vad gör väl det när man kan hitta underbara saker som sill, Daim och inlagd gurka istället. Och gardinstänger, man kan tydligen aldrig ha för många gardinstänger om jag förstår mig sjäv rätt.

Sedan tränade jag lite, och banne mig vad jag börjar bli snabb på att springa. Helt fantastiskt det med, nästan lika fantastiskt som kameran fast billigare. Efter det var det stopp på mataffären, lite tankning av bil och tankning av Chotte följt av en liten vilostund i sängen innan körövning. Vi genrepade inför konsert på söndag och hujedamig vad mycket lilla, arga dirigenten skällde på oss. Hon är så helt otroligt rolig den kvinnan, om jag fick bestämma skulle jag ta med henne hem lite och visa upp henne för er, kanske ha henne under en trapp, så mycket energi och galna uttryck får man annars leta efter i en medelålders amerikanska. Hon morrar och gormar men lyckas, på något magiskt vis, att ändå motivera och roa oss allihopa så att vi kommer tillbaka om och om igen. Det är fruktansvärt roligt och ganska fascinerande. Jag ska föresten vara med i en uppsättning av Tosca i vår, det låter mycket häftigare än vad det är, men det ska bli kul i vilket fall som helst. Beggars can't be choosers, och allt det där.

Ledig dag

Skynda, skynda! Först till kvarn får berätta vad jag ska göra när jag är ledig idag.

Förutsättningarna är som följer: solen skiner, fåglarna kvittrar, snön ligger vit på taken, lägenheten är snuskig, jag ska träna något, jag har körövning ikväll, jag är hungrig och jag borde rota fram något svart, hellångt att ha på mig på helgens konsert.

Kommentarer?

Gissa min fördom

Alla ni som har hört Riskradions sketch "Fördomar" vet ju hur folk är; lappar sniffar thinner och rycker väskor från gamla tanter, nykterister har rytmen i blodet och rödhåriga, de rödhåriga de ljuger som sotare. Det vet man ju.

Jag har pratat mycket fördomar de senaste dagarna, mest på skämt, men ändå. Det är klart att man har dem, de är ganska underhållande och så länge man inte låter dem ta över helt och hållet tror jag inte att de är allt för farliga för världen. Inte som smålänningar, de som är kannibaler, de är livsfarliga. I princip som rotvältor.

Fransosen jobbar med att räkna på saker inom marknadsföring, företag kommer till honom och hans kollegor och ber dem att till exempel ta reda på hur stor genomslagskraft en marknadskampanj har, eller hur folk kommer att tolka information som tutas i dem beroende på en hög med givna fakta. Det är ganska intressant att höra om, i söndags fick jag reda på att han räknat ut att fransoser faktiskt är otrevliga, arroganta och stroppiga. Tänk, jag som trodde det var en typisk fördom. Vad fördomsfullt av mig! Jag kommer inte ihåg vem som hade beställt undersökningen av hans företag, men summa sumarum var iallafall att av ett tjogtal tävlande länder i världen, var frankrikes befolkning det folk som en genomsnitt av världens invånare ansåg vara otrevligast, och detta med råge. När detta väl var bevisat, var det inte så mycket mer att tala om, så vi gick över till att dryfta andra fördomar. De om svenska kvinnor till exempel, de vet man ju hur de är; lösaktiga luder, allihopa, som hänger på Ibiza, har sex i grupp och dricker för mycket. De svenska männen är inte så mycket bättre de, deprimerade alkoholister som hoppar från broar hela tiden. Sådana är vi.

Åh, vad det är kul med utlänningar!

MoMA

Kultureliten rapporterar idag från MoMA, Museum of Modern Art i den stora staden i söder. Jag är helt vansinnigt förfinad efter en dag med tavlor, skulpturer, diskussioner om Balzac (Ja. Oj!) och oamerikanskt kaffe på toktrevligt gallerikafé. Trött i fötterna som alltid efter Manhattanbesök men vid gott mod och på glatt humör efter trevligt franskt sällskap en hel dag.

Om jag bara inte behövde åka till jobbet imorgon, jag vill verkligen inte.

Better when we're together

"Jag kommer!"

Det var det första som hasplades ur min mun när Marina svarade på telefonen i morse.

"Jag kommer!"

Efter en något förvirrad inledning rätade vi ut den förvirrade blivande bruden och jag fick OSA alldeles officiellt och ordentligt om att visst vill Charlotte väldigt gärna närvara på det Sandströmska/Lagerbergska bröllopet och hurra och allt det där andra man ibland bara måste säga. Det ska bli roligt att gå på bröllop och det ska bli roligt att gå på ett bröllop där brudparet och jag har så förhållandevis kort gemensam historia. Ibland funderar jag lite på hur det gick till när jag och Marina blev vänner men jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, det bara blev. Och det är jag glad för, för hur ny vänskapen än är så är den av en bra och fin kaliber. En sådan som sätter sig i huden och hur man än pillar med pincetter och andra verktyg tror jag och hoppas jag att man aldrig klarar att pilla bort allt av den.

Det är konstigt med vänskaper, hur de börjar och slutar, avtar och stärks. En del försvinner aldrig riktigt hur man än misshandlar dem medan andra försvinner spårlöst för det allra minsta lilla motstånd. Jag har vänskaper som hela tiden börjar om; varje gång man möts är lite som att ta allt från början, som att träffa en helt ny person, men fortfarande på ett hemtamt och vänligt sätt, trevande till en början, sedan allt ledigare ju fler minuter som passerar. Sedan finns det dem som har en tydlig karaktär; de lite tokiga vännerna som man gör de mest vansinniga saker med, de fundersamma vännerna som frågar hur man mår och verkligen inte ger sig förrän man berättar hur man verkligen mår, vännerna som ser en djupt i ögonen och genast känner hur det står till men som inte frågar, det går bra ändå. Det finns vänskaper som gränsar till kärleksaffärer, de är oftast komplexa och svårförstådda och jag brottas oupphörligen med dem känns det som, och vänner man mest av allt vill knuffa utför ett stup ända fram till då de säger något fantabulöst klokt eller roligt och man kommer ihåg varför man aldrig gjorde sig av med dem ändå.

Hur som helst tänker jag mycket på det som Mary Schmich skrev i sin underbara text om Sunscreen:
...
Understand that friends come and go,
but with a precious few you should hold on.
Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle,
because the older you get,
the more you need the people who knew you when you were young.

Det har sällan gått sämre.

Den här uppgraderingen jag råkade nämna lite lätt härom dagen, den gick inte så som jag riktigt hade tänkt mig. Den gick sämre. Jag var med om att tappa en raid (en hög med hårddiskar, reds anm.), något som jag inte riktigt hade planerat att jag skulle råka ut för just den här veckan. Nåväl, när det väl var gjort var det inte så mycket mer att göra än att be till gudarna, betacka sig för allt vad sömn heter, ringa sina vänner och kollegor och slita på till saker, ting och pacs var under kontroll igen. Det tog sin dryga tid men med mycket handhållning och en rejäl dos tur kom vi till slut upp på någorlunda fast mark igen. Behöver jag ens nämna att jag inte vill åka ut och uppgradera på ett tag?

Trots detta måste jag säga att jag inte är helt knäckt. Visst, jag vill aldrig mer gå till jobbet, men jag hade sällskap i form av en kollega som jag numera känner mycket bättre och dessutom har insett är en föredömligt trevlig prick. Otursförföljd, men trevlig. Jag och Nick delade golv, syre och ångest under 20 långa timmar och bara en gång blev det lite hetsigt. För mig är det bevis på att jag var i riktigt bra sällskap. Okej, med tanke på det helsjuka pacs vi till slut fick igång hade jag kanske föredragit att ha med mig en databassexpert, men jag tror jag fick ur mig fler goda skratt med Nick än med alla torra, databasadministratörer i världen.

Någon gång runt lunch idag, efter 30 timmar utan sömn, släppte kunden ut oss så att vi äntligen fick åka hem och hångla upp varsin kudde i våra respektive hem. Jag hade knappa två timmar hem till mig och Nick skulle försöka ta sig till Boston-trakten på tre. Resan hem var förunderligt vacker, upstate New York visade sig från sin finaste sida utrustad till tårna med amerikablå himmel med fint utklickade, nätta vispgräddsmoln, gnistrande vit snö och solstänkta, glittriga skogar ut med vägen. Detta till trots hade jag problem med att hålla ögonen öppna hela vägen hem och när jag faktiskt kom på mig själv med att nästan slumra till framför ratten insåg jag snabbt hur korkat det var att vilja hem så snabbt som möjligt. Välinformerade källor kan förtälja att man sover riktigt bra på parkeringsplatser i ingenmansland, bara man är tillräckligt trött.

Jag kom hem ändå och rapporterade av till en småorolig syster som väntade på mig på Internet och efter ett par timmars sömn blev jag matad och debriefad av Pontus och Linda innan jag prompt halvslocknade framför deras tv. Någon fransos var det inte tal om, han får vänta på vidare äventyr.

Living the life of a Sectra Pacs rock star

Ena dagen med piffig klädsel och glidiga säljare i soligt, vänliga Atlanta, andra dagen med en projektingenjör i ett antagligen, småtrist och dragigt serverrum i Poughkeepsie, NY. Ja, allt är möjligt som rockstjärna i Sectrafamiljen. Jag kom till jobbet i morse och var på sprudlande glatt humör, fråga mig inte varför, något som jag givetvis inte fick fortsätta med så värst länge då chefen ringde och sa "Grattis. Nu när Ponteliten är sjuk får du ta hans uppgradering på torsdag till fredag." Men, men, men... sa jag, men så mycket mer fanns inte att säga. Åka skulle jag visst. Nu har jag ångest för att jag ska göra sånt jag inte kan, igen. Pontus har ångest för att jag får göra det han hade tänkt sig göra och Linda, ja, hon har nog ångest för något, hon med. Vi är en tufft släkte, vi NoLidOn:ar.

Uppgraderingen kommer nog gå bra till slut, det är bara det att det är lite många frifall på vägen. Operativ som inte bara ska uppgraderas utan ominstalleras, BIOS och firmwares som antagligen också måste upp lite överallt, backupper som måste tas och kollas och gud vet vad som kommer att glömmas på vägen. Nervös är jag i vilket fall. I ren protest har jag lagt ner ohemult mycket tid på att rita Visioritningar till en av de snälla säljarna (en sådan som inte frågara oss om hjälp med sin Outlook) under oansvarigt långa timmar på eftermiddagen, plus att jag sökt jobb på mitt gym. Här är min ansökan:
___________________

Today, I'm not particularly fond of my job.

Can I come work for/with/against you? Please? Pretty please with sugar on top?

My credentials are:
- I have ugly handwriting but I know how to use spell check and I can sometimes be funny. In writing, that is.
- I can fix computer problems, preferably Unix ones but I'm not picky.
- If you ever get tired of that beeping sound your watch makes I can make up new sounds for you. I will not be as timely, though.
- I have a nice phone voice.
- I have good manners except when I bitch about things.
- I can be very charming and service minded. Except when I bitch about things.
- I am a renowned poster girl.
- I have impeccable taste in shoes and music.
- I can be decorative.

If you hire me right this minute I am practically free, next week I'm only cheap, the week after that I don't know. However, this is a several times offer.

Oh, and I need about six weeks of vacation a year. And a free trip to Europe. Is that OK?
/C
________

Jag fick jobbet! Wee!

Bonjour tristesse

Jag spankulerade runt på flygplatsen i eftermiddags och observerade folk ett tag i brist på annat att göra, det är inte klokt vad internetbrist kan tvinga den här stackars flickan att roa sig med. Ett tag var det så illa att jag övervägde att sätta på mig springaskorna och springa från terminal D till alla de andra terminalerna och tillbaka, mynta den nya leken Terminalidioten liksom. Det bidde inte så utan istället satt jag i rökiga baren och läste bok, drack vidrigt kaffe och folkspanade. Det var jättetråkigt.

Nu har jag fått tillbaka jouren och sitter och väntar på att min favoritkund i San Fran ska höra av sig klockan midnatt enligt någons slags korkad överenskommelse. Jättekul, verkligen. Jag har dessutom betackat mig från ett kvällsbesök från fransosen, någon måtta med tillgängligheten får det vara. Det räcker att jag tillhandahåller hög tillgänglighet för pacsen i min närhet men med fransoserna tar jag det lite mer med ro. De håller jag lite kort.

Gaah!

Magsjuka. Inte hos mig, tack och lov men ändå.

Jour som inte funkar.

Chefer som kastar skit.

Tio timmar utan mat.

...

Nog för att få en Chotte att gråta framför datorn väl framme i soffan i Atlanta.

Då är det bra med förstående, välartade sydstatsmän, dörröppnande taxichaufförer och underliga dialekter. Om man till det lägger en fin syster, kramar från Norrköping, order om skärpning från en Niklas, en god fiskmiddag och ett kort men sött samtal med Linda blir allting en liten aning bättre.

Oinformerad

Så var det det här med informationssamhället igen, alla indikationer säger att jag ska vara någon slags deltagare i det. Säkra rykten hävdar till och med att jag ska vara en väldigt aktiv deltagare, en sådan där som surfar på IT-vågens framkant och ibland ska veta vad jag håller på med.

Just det. Man ska inte tro på alla rykten man hör.

Här sitter jag nu på Newarks terminal B, vid rätt gate efter att ha krånglat mig fram sedan tidigt imorse. Allt blir bevisligen lurigare när man inte har all information man ska ha när man ger sig ut genom dörren. Jag visste, med ganska god säkerhet, att jag skulle till Newark och jag visste ungefär hur jag skulle ta mig hit, men sedan var det visst en överraskande stor lucka i informationen.

Flygbolag? Vet inte men jo, ett av dem.

Terminal? Ingen aning men antingen A, B eller C.

Tid? Tror det var 11.10 men man kan aldrig vara säker.

Pass? Nä, inte behöver jag pass heller. Eller?

Hotell? Fina flickor behöver inte hotell, de får sova någonstans ändå... Eller var det tvärt om?

Allt hade varit lättare om jag läst min bokningsbekräftelse på riktigt igår.Jag kanske till och med skulle ha printat ut den i fredags, kan man tycka. Om jag dessutom tagit med mig lappen med hotellbokningen hade det varit perfekt, men nej den ligger kvar på bordet där hemma.

Jag skyller på den arla morgonen och min snörvliga näsa på min brist på förbereddhet. Det och fransosen, inte för att han på något sätt skakat min värld så illa, men man kan alltid skylla på fransoser, speciellt de som inte dricker kaffe eller tycker om ost. Vad för fransos är det egentligen? I vilket fall som helst drog jag på mig brittiskan väl framme på flygplatsen och blev behjälpt av en vänlig Continentalanställd som förklarade att ”Honey, you should be on terminal B. This is terminal A.”. Jag log mitt största leende, tackade så profust jag bara kunde och skuttade glatt vidare till terminal B där jag lite hemligt vrängde av mig brittiskan och tog på mig amerikanskan framme vid säkerhetskontrollen. När man ska ha hjälp ska man sticka ut och se hjälpslös ut men när man ska genom säkerhetskontroller utan pass ska man vara diskret och se snäll ut. Jag bemästrar tydligen de båda.

Nu återstår bara själva flygningen och arbetet i Atlanta men jag skulle tro att det kommer gå som en dans efter allt det här slarvandet. Jag litar på att säljargossarna sköter pratet åt mig, jag ska bara se kompetent och trovärdig ut. Det återstår att se om jag har de ansiktena med mig i bagaget någonstans.

Oy vey

Mike:
So, I asked Tom at hospital XXX how he'd liked this week's class.

Charlotte:
Oh? Did he hate it?

Mike:
He said it was good and that you were hot.

Charlotte:
Oy.

Charlotte:
Is that a good or a bad thing?

Mike:
It's good.

Charlotte:
Hmm. Ok.

Mike:
Funny, though.

Observationer del 6

Amerikanerna är ett frihetsälskande folk, det är ju sånt man bara vet efter att ha tittat på filmerna, läst böckerna och lagt pusslen och så. Jag vet det extra mycket för jag ser hur frisläppta och principdyrkande de är varje dag när jag sitter i bilen. Ja, förlåt, det är en trafikobservation igen, nu kanske ni snart inser hur mycket jag sitter i trafiken om dagarna.

Det är det där med linjerna.

Ibland, ganska ofta till och med, finns det linjer i trafiken. Linjerna kan gå på tvären som till exempel sådana linjer man ska stanna vid strax innan man kommer fram till en stoppskylt eller till ett trafikljus, eller så kan de gå längs med som i fildelare och dylika saker. Amerikaner är på något sätt betingade att tycka illa om de dära linjerna verkar det som. Ser de en tvärgående linje måste de köra fram till den, över den, förbi den och s e d a n stanna. Lite mitt i korsningen på ett ganska charmigt, stökigt sätt. Om det dyker upp någon slags fildelarlinje måste de genast köra mitt på den eller korsa den vid upprepade tillfällen, gärna i kombination med småvilda omkörningar.

Oftast är iallafall de ortogonala linjerna löjligt väl tilltagna med massor med metrar till godo, så om det står en bil framför dem gör det nästan aldrig något, det är nog det myndigheterna har räknat med. De tänkte att "våra sunt frihetsälskande medborgare kommer aldrig tolerera det här med att stanna vid de heldragna så vi drar dem lite för tidigt så att de ändå inte fastnar på varandra i korsningarna". Så tänkte de nog på DMV en gång för länge sedan, innan de började fokusera på andra viktigare saker som att göra livet till ett helvete för folk på daglig basis.

Jag har mest skrattat åt det här förhållandevis lilla buset fram till nu men helt plötsligt blev uppförandet förenat med livsfara. Vi har haft snökaos här de senaste två dagarna vilket har varit ömsom intressant och spännande och ömsom bara rueligt jobbigt ity undertecknad inte vill dö riktigt än. Det som händer då är att snöröjningsfordonen åker fram, de med tillfälligt monterad skovel på nosen. Förarna av dessa jättefordon inser inte riktigt att deras bilar blir ungefär en meter längre så snart de sätter på skoveltyget vilket gör att vi andra som slirar runt i korsningen helt plötsligt får ducka för stora, vassa, gula skovlar hela tiden. De sticker ut runt gatuhörn, de genar lite smånonchigt här och var och är generellt sett smått livsfarliga när man själv sitter i en liten, bångstyrig Amir.

Nu verkar snöovädret ha dragit vidare så problemet är väl förhoppningsvis i övergående, tack och lov. Håll tummarna, jag är redo för våren.

Snälla händer

Jag var rysligt nära att fråga den lille trånaren om han inte ville gå ut och ta en fika med mig idag men jag kom liksom av mig och vågade inte riktigt. Tänk om jag bryter mot någon slags trånar/offer hederskod om jag föreslår allmänt socialiserande utanför det helgade gymmet? Tänk om vi har det erbarmligt trist och han inte ens vill träna mig sedan? Tanken på benböj i ensamhet är inte alls så lockande, de blir konstigt nog löjligt roliga med någon som tittar på en och drar tarvliga skämt under tiden. Ojoj... Tänk, vilka grejer man kan oroa sig för.

Grejen med trånaren är att han är den första personen som faktiskt tar tag i mig ibland, helt utan att jag ber om det. En snäll hand på axeln, en klapp på en småsvettig rygg när man möts eller en hastig kram i förbifarten när jag håller på att somna i väntan på att ett av löpbanden ska bli lediga. Det är ett ovanligt uppförande hos en amerikan, iallafall bland de andra amerikaner jag har hittat här i mitt nordöstra hörn. Här vågar jag knappt lägga en hand på axeln på en kollega medans jag lutar mig över hans eller hennes skrivbord, jag inbillar mig att de inte gör så här. Det hade varit ganska pinsamt att bli stämd för sexuella trakasserier innan man ens har hunnit vara här ens i sex månader, eller hur? Fast, jag tror att min hemförsäkring täcker för lite allmäna stämningar så jag kanske ska strunta i den rädslan och bara köra istället?

With a head full of brains and shoes full of feet

Jag kom hem sent från ett restaurangbesök med en handfull svenskar ikväll för att hitta ett paket från Ajestralien i min låda. På utsidan stod det att det var en bok på insidan, dessutom stod det att det yttermera även inte var några Livsfarliga! eller Brandfarliga! pryttlar i. Som kanske granater eller en musköt eller så.

Inuti låg det, till väldigt fås stora förvåning i, en bok. En amerikansk bok, en amerikansk barnbok för att vara riktigt exakt. En sådan där om Dr. Seuss, ni vet han med Katten i Hatten och allt det där. Boken hette "Oh, the places you'll go!" och vet ni, innan jag ens hunnit bläddra mig förbi sida fem i boken satt jag på golvet och ömsom storgrät och störtskrattade. När jag beklagade mig för en av presentgivarna över att jag inte riktigt visste vilken av de två aktiviteterna jag skulle fokusera på, konstaterades det att jag lika gärna kunde "Testa lite av varje innan du bestämmer dig".

Nåväl, nu har jag testat de båda en del och jag har kommit fram till att det, som vanligt, är bäst att skratta lite. Iallafall är det alltid bra att avsluta med ett leende, och ett leende var vad jag fick av den lilla, fina texten.

Congratulations!
Today is your day.
You're off to Great Places!
You're off and away!

You have brains in your head.You have feet in your shoes
You can steer yourself any direction you choose.
You're on your own. And you know what you know.
And YOU are the guy who'll decide where to go.

You'll look up and down streets. Look 'em over with care.
About some you will say, "I don't choose to go there."
With your head full of brains and your shoes full of feet,
you're too smart to go down any not-so-good street.
...

Väderrapport

De säger att det ska komma snö imorgon, jag hoppas innerligt att de har fel. Jag har fortfarande inte skaffat mig en snöskovel och isskrapa är för mesar. Bristen på vinterdäck är också något jag tycker borde avskräcka vintern från att bli värre än den är nu. Räcker det inte med minusgrader?


Nu får det vara nog jobbat för stunden, dagen har varit full av kursförberedelser och kvällen späckad av Visiodiagram till säljare. Hoppas både säljare och kunder har vett att uppskatta mina ansträngningar imorgon, annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem. Gråta lite, kanske. Eller bita dem.

Men, först ska jag sova lite.

Främling

Ibland tänker jag att "nu när jag är i utlandet borde jag göra massor med utländska saker" men ganska strax kommer jag på bättre tankar och skärper mig lite; sjunker djupare ner i soffan, lutar mig lite bekvämt och fortsätter navelskådningen lite djupare. Man kan inte upptäcka nya saker varje helg, ibland måste man vila också. Den här helgen var en vilohelg i lagomhetens tecken, mycket tid i soffan med lugnande musik i bakgrunden, det var nästan så att jag försökte undvika att ge mig ut för att träffa fransosen igår kväll. Som tur var tog jag mig i kragen och gav mig ut i kylan för lite kvalitetsumgänge med främmande man i främmande stad istället för att sitta uppe och uggla i min ensamhet.

Det beslutet var bra för jag hade det riktigt trevligt igår. Han är en rolig liten prick, den där utlänningen.

Vi träffades på ett café i South Norwalk en halvtimme söder om mig för en kaffe och allmänt språkande innan vi smet vidare på en konsert med vad som skulle visa sig vara vår körärkefiende i konglomerat med ett riktigt bra jazzband som bjöd på en tvåtimmarsföreställning av ytterst skiftande karaktär. Man kan väl enklast säga att så länge körhärket höll tyst var det riktigt bra, jazzbandet var tajt och de spelade högvis med klassiker så där så det spratt i benen. I pausen utsattes man för något som kallas för Silent Auction vilket är som en helt vanlig auktion fast utan en farbror som skriker med en klubba i handen. Man traskar helt enkelt runt och tittar på allt som bjuds och skriver ner sina bud på en lapp bredvid tingesten man är intresserad av, allt enligt vissa regler som minimibud, minimihöjningar och så. Mycket konstigt fanns det att buda på, vad sägs om en isskulptur, expertbarnpassning eller sånglektioner av en känd operasångare (som både jag och fransosen suktade lite efter) tillsammans med mycket fina saker, som basebollsmatchbiljetter eller biljetter till operaföreställningar på The Metropolitan. Den lille fransosen blev lycklig när han lyckades hitta en flaska vin som tydligen var väldigt fin och bra så den bjöd han på och sedan släpade han iväg med mig till ett bord där man kunde få köpa en manskvintett till att uppträda på sin nästa fest. Han var ohälsosamt sugen på att köpa dem till mig för nätta 250 dollar att ha som underhållning till en eventuell inflyttningsfest. Jag skrattade så att jag nästan fick sätta mig ner och avstyrde det hela med att säga att farbröderna i kvintetten säkert luktade konsigt och dammigt och att man nog inte ville ha dem på fest ändå. Som tur var höll han med så jag slapp få mig den överraskningen iallafall, något jag är väldigt glad över. Tyvärr vanns det inget finvin även om jag artigt erbjöd mig att slå ner farbrorn som bjudit över fransosen så att vi kunde sno flaskan. Som tur var betackade han sig för det erbjudandet.

Resten av kvällen avnjöts på restaurang ity alla parter var hungriga. Samtalet rörde sig mycket runt vin, olivolja, mat och musik. Idel trevligheter. Framåt natten satte jag ifrån mig honom på tågstationen i Norwalk för att själv tuta vidare norrut till mitt lilla hemman.

Alla borde ha sig en blyg fransos, de är bra för skrattgroparna.

Kroppskontakt is the shit

Erzbethl says: jag kan inte tala kramspråket

Erzbethl says: vet aldrig när de betyder nåt o när de inte gör det

Erzbethl says: aldrig hört till den där flickkompissorten som kramat varann när de träffats, kramar är förbehållna folk man känner, som mammor o pappor o systrar o såna

Chottlips says: Jag är också lite blyg med kramarna med nya men sedan, då jäklar.

Erzbethl says: mjo, jag vet inte vad exakt det är jag förmedlar med en kram....eller nåt åt det hållet

Chottlips says: Hud.

Chottlips says: Man förmedlar hud.

Och massor annat, men först är det hud. Kroppskontakt is the shit.

Borta

Härom dagen frågade någon mig om jag inte saknade min familj och mina vänner där hemma.

Då sa jag ungefär så här:

"Jo, jag saknar mina singelvänner som jag kan supa till med, jag saknar mina pariga vänner som matar mig, jag saknar mina vänner som är under fem år som jag kan ha i knät, jag saknar mina vuxna vänner jag kan ha i knät, jag saknar knän att sitta i. Jag saknar mina vänner med häst, jag saknar mina vänner som vill komma och äta hos mig, jag saknar mina vänner som kan serenera mig, jag saknar de som kan sitta med mig på sängen och titta på hockey , jag saknar de jag kan slå på, jag saknar de som kan ge mig kramar så att jag knakar och jag saknar de som kittlar och kramas och jag saknar de med tv. Jag saknar de utan hår, jag saknar de med hår, jag saknar de som jag kan ligga med huvudet i knät på och bli pillad i håret av, jag saknar de som är allergiska och jag saknar de med skägg."

Samtalet tog sig inte riktigt efter det där lilla utbrottet. Konstigt, eller hur? Om man frågar något får man väl ändå förvänta sig ett ärligt svar någon gång ibland?

Och listan kan bli längre, nu när jag funderat lite har jag kommit på ännu mera saker jag saknar. Jag saknar vänner som kan ge Kramar med stort K, jag saknar de som tar mig ut på äventyrspromenader utan slut och nästan utan början, jag saknar vänner som behåller mig hemma till sent på natten, jag saknar de med piano och de med Tequila och kortspel, jag saknar de i Australien och jag saknar de med hund. Jag saknar de som kör bil fort, fort. Jag saknar de gängliga och de runda, de korta och de långa. Jag saknar de med huggtänder, de med balkong och jag saknar de som dansar med mig. Jag saknar de med pensionsröda Volvosar, de med många tankar och stora frågor och jag saknar de med de saltaste tårarna och de vassaste tungorna. Jag saknar de jag kan titta på brasor med, de jag kan snöängla med och ibland saknar jag till och med de som snarkar. Jag saknar de jag träffade alldeles för sällan redan innan. Mest saknar jag de som får mig att lyfta ett par centimetrar över marken för att de får mig att bli varm i magen, springig i benen, rak i ryggen och kittlig under håret.

Alla er saknar jag.

Ny karriär?

I veckans utgående mailkorg:

To: trånarna@mygym.com

Being in marketing and sales I have done a little bit of markety-ish pondering for you and found another service that you might want to offer your clients, especially those unfortunate enough to be doing a whole lot of push-ups followed by the dreaded chin-up. Really, what were you thinking? As a result of that I would like to suggest some kind of a dressing service for clients who are unable to lift their arms over their heads resulting in incredibly sloppy/sultry/unprofessional/provocative clothing. Apparently topless working is frowned upon in the office. Madness, I say.

What do you think? Sellable?

Sincerely,
/C

Dies irae, dies illa

Att döpa ett inlägg till just "Day of wrath and terror looming" kanske låter en aning illavarslande men det är inte så farligt alls, jag lovar. Nyss hemkommen från Underliga Kören ®© sitter jag här och är lycklig i hela kroppen för det var riktigt vacker musik vi bitvis klämde ur oss ikväll. den divige körfröken Mark var märkbart nöjd med oss när han släppte iväg oss ut i kylan igen. Det händer inte så ofta. Det bästa var en klingande spröd och vacker Hostia, det var nästan så att man ville dansa lite lätt till den i perioder. Det var inte den körövningen jag riktigt såg framför mig när jag snubblade in, tio minuter för sent, missade uppvärmningen och fick börja med att ta obarmhärtigigt höga toner bara så där.

Hurra för överraskningar!

Övningskör

Den här veckan övningskör jag Amerikansk sjukvård, så här långt går allt bra och jag har inga underliga avvikelser att rapportera.

I helgen slog det mig för ungefär tionde gången att jag har väldigt lite Levaxin (min halsmeducin) kvar i min burk och att det kanske var dags att rota fram nästa burk snart. I måndags morse började jag leta på alla de självklara ställena, ni vet, som medicinlådan i badrummet och så. Ingen Levaxin fanns att tillgå så långt ögat kunde nå, jag som sett till att ta ut extra piller innan jag for hit och allt. Jaja, de måste försnillats eller stulits någonstans i flytten och så mycket mer att göra än att uppsöka närmsta läkare var det inte att göra. Det gjorde jag igår och det gick tack bra. Jag hittade en doktor som kunde ta emot mig redan inom ett par timmar och som vänligt skrev ut ett panikrecept till mig enligt min egen ordination vilken tyvärr visade sig vara helt fel så fråga mig inte om han är en bra doktor eller inte. 1000 microgram eller 100 microgram, så stor skillnad är det väl ändå inte? Undrar om de har FASS här eller inte? Tillsammans med receptet fick jag en remiss för provtagning och idag har jag sålunda åkt och blivit pillad på av en ung kvinna med nål. Hon var skicklig på stickandet men hu! vad tråkig hon var att prata med. Innan jag hade förklarat för henne att jag inte gillade nålar hade hon redan stuckit mig, önskat mig en bra fortsatt dag och gått sin väg igen. Vad är det för sätt?

Nu återstår bara att se om jag kan få rätt medicin till rätt dos snart, det hade varit himla praktiskt.

Kvällens sejour avec le petit Francais (lägg till cediljer där som det ska vara sådana) inkluderade lite Merlot, familjeprat, flyttklagan, bilar och telefonnummerutbyte. Spännande värre.

Här är hon iallafall

Världens bästa lillasyster, alla kategorier:

Jättekul att det var så många andra som ville vara med och tävla, men tävlingsledningen har nu korat vinnaren och det blev den här systern som tog hem äran, priset och hela härligheten. Ni andra kan gå hem nu.

Motiveringen är som följer:

Kärt barn har många namn: Knyttet, Karin, Wilhelmina, Elisabeth, Wilbeth, Lillstrumpa, Satunge, ea och Stumpan är bara en handfull av namn hon slentrianmässigt lystrar till när vi i hennes omgivning ropar. Och lyssnar, det gör hon; hon lyssnar på på sin rabiata storasyster när hon ringer på dygnets mest galna tidpunkter, hon lyssnar på de mest galna av sina vänner när de dyker upp vid dygnets resterande timmar, hon lyssnar så mycket att tävlingsledningen nästan oroar sig lite för att hennes öron ska trilla av.

Hon förvånar dagligen med sina klokskaper, sin påhittighet, sitt humör och sin humor, glittret i ögat, den utsökta och varierade musiksmaken och de periodvis taggiga kramarna. Hon avundas sitt rufsiga röd hår som för det mesta lever sitt egna lilla liv, integriteten, pianospelet, envisheten och konstnärligheten.

Jag i tävlingsledningen skulle inte vilja ha en dag utan henne och jag är så väldigt glad för idag har jag fått vara med och fira hennes 25:e födelsedag. Hennes present ligger på mitt köksbord och det kommer den göra ett par dagar till, men vi vet väl alla vem vi väntar på när vi väntar på något gott.

Jag är en bra turistguide

Förlåt, det var inte meningen att det skulle gå så länge utan någon uppdatering men nu är jag här igen med massor av bokstäver som behöver fomuleras och präntas. Det är jobbigt när man har samlat på sig ett par dagars produktion så här, det blir lätt ståkigt (som där, det där å:et skulle vara ett ö till exempel) och oorganiserat. Men, här kommer en kronologisk redogörelse över de senaste dagarna, à la en riktig "Mitt Sommarlov"-uppsats av Charlotte, 30 år.

I fredags slutade jag jobbet redan strax efter fyra för att hinna med att hämta upp Tobias från Newark runt sjusnåret, det gäller att vara ute i god tid om man ska hinna åka så där riktigt vilse som bara jag kan. Visst, både Arild och Ulrika hävdar att det är stört omöjligt att åka fel när man kör till Newark, något som jag har motbevisat nu. Till mitt försvar måste jag säga att det regnade, var mörkt och rusningstrafik och jag och lille Amir (bilen) graviterade på något underligt sätt mot den där felande avfarten via svart magi eller så. Fram kom jag och eftersom flyget, som de alltid är här, var sent hann jag köpa mig något att äta och läsa lite bok innan besöket behagade visa sig i ankomsthallen. Resan hem var betydligt mindre äventyrlig, mest för att jag gav upp mina egna futila navigeringsförsök och lät Garmin bestämma på riktigt den här gången. Hem kom vi iallafall, lagom hela och med stor sannolikhet inte allt för rena. Sömn företogs ity båda parter var trötta.

På lördagens morgon intogs frukost och gjordes morgontoalett i lugn och ro och så småningom for vi in till Manhattan, mer bilder finns att beundra här. Det var oerbarmligt kallt och blåsigt i lördags men vi bet ihop och gjorde ett par av måstena, innan vi gav upp för kvällen och koncentrerarde oss på god Indisk mat på innekrog i Midtown. En av höjdpunkterna för mig under dagen var att stifta bekantskap med ABC Carpet & Home, en helt underbar allt-möjligt-affär som jag hade otroligt svårt att slita mig från; det var kitch blandat med klass, Skandinavisk inredning och Indisk pryttlighet omvartannat. Knyttet, hit måste vi gå du och jag.

Farmåt kvällen tumlade vi av tåget i Milford igen för att släpa oss hemåt till trygga och mörka vrår på Broadway, man blir trött av att vara i storstaden. Idag har vi mest tagit det lugnt; söndagsfrukost, strandpromenad i bitande kyla, en runda på mallen i Milford och lunch, innan det var dags att köra till flygplatsen igen. Den här gången utan några misstag alls, inte ens på hemvägen när jag var själv.

Superbowl struntade jag i så fråga inte om det.

För övrigt hälsar Tobias att jag är en utmärkt turistguide.

Hångla

För övrigt vill jag bara påpeka att Kartago bör förstöras och att pojken bör släppa till.

Jag har ju städat och allt.

Diskfilosofi

Tänk vad man gör sig till när det ska komma finbesök; lägenheten är konstigt städad och till och med dammsugen, det finns nybakat bröd i frysen och pepparkakshuset har fått ett nytt fräscht lager med kokossnö runt sig istället för den solkiga gammelsnön från i fjol, Darth är fortfarande nerpackad bland julpyntet. Imorgon ska jag fara in till Newark i rusningstrafik och hämta upp ett stycke Norrköpingspojke, eller Tobias, som han kallar sig till vardags. Planen är en tur till Den Stora Staden på lördag och lite lugn och ro på söndag innan han ska köras tillbaka till flygplatsen igen, mitt under SuperBowl vilket gör att jag hoppas på lugna och roliga vägar då iallafall.

När jag som bäst stod och diskade min disk härom nyssens slog mig en tanke, att det är konstigt det här med ensamhet. Först blev jag bara väldigt glad, för de små insikterna kommer så sällan till mig, de stora är än mer sällsynta, och när de väl kommer måste man ta sig en stund och bara njuta ögonblicket. Man ska vara glad för det lilla, även det insiktsfulla lilla.

Som många av er lagt märke till är inte livet här på andra sidan bara guld och gröna skogar utan även en del sömnlösa nätter och kanske en och annan svordom då och då, men det slog mig att jag nog ändå varit ledsnare där hemma. Det i sig är väl kanske inte så pärskans kul att inse, men det kändes trots allt bra på ett underligt sätt. Hand i hand med det där lilla som man ska vara glad för, går vetskapen om att det alltid kunde vara värre. De rör sig visst i par, gärna i någon slags jenka. Det som slog mig var, att vara ensam mitt bland sina vänner kan vara något av det mest hopplösa som finns. Visst, att vara alldeles själv, vilket jag nu inte är, är antagligen etter värre, men att vara så här själv som jag är, är på något sätt enklare att hantera. Man vet var man har sin ensamhet och den känns hanterbar. Jag tror att ensamhet i grupp är förlamande, medan reklus ensamhet ofta är pådrivande, inte alla dagar men några stycken här och var.

Ja. Jag hoppas iallafall att det är så.

Burp

En småjobbig dag på jobbet ska man med fördel följa upp med långsession på gymmet, körskolk, öldrickning, hämtmat och PS3 med Pontus. Rapar och bilspel får den här flickan i mycket bättre sinnesstämning i en hiskelig fart.

Vilket skulle bevisas

Jaja, det var bara en fråga om tid. Ikväll har jag varit på Trevliga Kören ®© och sjungit ovanlig men fantastisk musik för att sedan bli upplockad av en fransos för ett glas vin och konversation på vägen hem. Det funkade; vinet var gott och franskt och konversationen var mäkta underhållande. Det är alltså så, att de trevligaste amerikanerna här är utlänningarna.

Vad besvärligt.

Den här mannen hade iallafall en lagom kombination av ironi, intelligens, humor, akademika, höjd över havet och språklig fallenhet. Vi talade om så dispersa saker som Zidanes huvudbuttning under VM-finalen (han var synbart upprörd, jag skrattade mest och spelade med), Milfords eländighet (han har bott där och hatar stället innerligt, jag tvivlade), lokalbefolkningens brist på klädsmak (vi suckade i kör) och vikten av gröna stövlar (vi beundrade mina underverk).

Det där var något man kanske skulle ta och göra om någon gång.

Världskänd i Shelton

... eller inte.

Ikväll har jag lånat ut min späda stämma till gymmets feletånsvarare i utbyte mot jag vet inte vad. Lille trånar'n uttryckte det så fint "We will pay you forever with love". Jag misstänker att det betyder att jag kommer sparkas runt gymmet imorgon med. Det är konstigt det där med kärleken, men de som vet säger ju att de man älskar agar man. Jag känner mig smått avgudad.

Annars har jag mest suckat mig igenom dagen, det har inte gått bra den senaste tiden. Jag har köpt prylar och designat system, och vet ni? Jag suger på det. Allt blir bara fel och jag handlar bara fel saker hela tiden. Det är inget skoj och när jag idag beklagade mig för Pontus och sa att de nog måste skicka hem mig snart för jag gör bara fel hela tiden sa han bara att "Ja, vi överväger faktiskt det".

Han skämtade.

Tror jag...

Så, ikäll tog jag igen min antiproduktivitet (Ja, jag är inte ens oproduktiv, jag är antiproduktiv. Jag försöker vara produktiv men misslyckas till skillnad när jag inte ens försöker. Det är ganska knäckande.) med att leka perfekt hemmafru. Jag har varit på laundromaten och tvättat, jag har handtvättat lite saker, jag har vikt tvätten, jag har bytt lakan, jag har sorterat glas och ställt ut för upphämtning och jag har städat badkar. Nu dricker jag ett påtvingat men husligt glas vin eftersom flaskan sagda vin tidigare befann sig i behövde sorteras och slängas. Det är jobbigt när det blir så men gubevars vad effektivt.

Hurra!

I förra veckan fick jag veta att Rikard hade gjort en sådan där knäböjande rörelse mot Marina, en sådan där som involverar en ring och pussar och skratt och glada tårar och väldigt ofta ett "ja" på slutet.

Jätte är inte ens i närheten av hur glad jag blev när jag fick höra det. Tyvärr var det en hemlighet så jag fick liksom hoppa runt och vara glad här alldeles själv, på ett diskret och hemlighetsfullt sätt. Visst, jag berättade för Norrköpingspojken men han känner ingen så det tänkte jag var okej ändå. Dessutom var det det enda sättet som jag inte skulle spricka av glädje, så det får världen leva med. Men, nu är det officiellt och på riktigt och jag är fortfarande mer än jätteglad för de fina två.

Om bara jorden inte vore så stor och mina armar så fördömt korta. Jag vill ju kramas.

Nah

Så plingar vi ut ännu en ganska händelselös vecka under 2007. Man kan väl säga vad man vill om det här året, men än så länge är det ganska tråkigt. Mängden drama är försvinnande litet och det borde jag kanske vara glad för. Det är lite ovant bara, men säkert skönt egentligen, jag är bara för dum för att uppskatta det. Jag menar, de spänningsmässigt toppnoteringarna den här veckan var när krockkuddslampan i bilen inte vill stänga av sig på grund av kylan och när Jättechefen idag glömde sin plånbok på kontoret för mig att hitta. Tänk, vilka möjligheter... Jag gjorde det rätta och ringde chefen utan att göra det minsta lilla inköp till honom på till exempel How Cool.

Men, året är än så länge ungt och det ska väl vara katten om jag inte får mig mitt lustmäte i Charlottsk dramatik alldeles för snart, då kan det vara bra att ha det här inlägget att gå tillbaka till, mest för att påminna mig om hur korkad jag är.

Peeping Tom

Mitt vardagsrumsfönster blickar ut över verandataket till det lillla huset på 1054 East Broadway. Oftast ser man saker som en vackert gråblå Mitsubishi Amir/Eclipse utanför, lite träd och några andra hus är också ganska vanligt att överblicka. Ibland får man inse att att det är fullt möjligt för andra att kika in också. Gissa vem som blev skrämd från vettet förra helgen när den här herren helt plötsligt dök upp i mitt smutsiga fönster när jag i lugn och ro åt min lördagsfrukost i soffan.

De är inte riktigt kloka, de amerikanska katterna.

Högtidlig

Hej och välkomna till Allmäna Rödvinsdagen! Vad kul att just ni kunde komma.

Den tredje sista (förutom i år då det är den sista) lördagen i januari firar man traditionsenligt den Allmäna Rödvinsdagen genom ett hjärtligt intag av rödvin i alla de färger (mestadels rött) och likaledes konstigt musikintag. Extremisterna hävdar tydligen att man inte får dricka något annat än rödvin under självaste högtiden men jag tror att man får lov att dricka andra saker så länge man kan hävda att de har någon slags anknytning till just rödvin. Grapefruktjuice är ju lätt rödfärgad, är framklämd av kroppsdelar och kommer från en frukt med kärnor i och är därmed i princip identisk med just rödvin som alla vet, det innebär i förlängningen att man kan få till stånd en vinfri frukost iallafall. De som är insatta förtäljer även att man med fördel kan klä sig i plast också, av rent praktiska skäl.

Jag har firat Lilla Allmäna Rödvinsdagen med att fara in till Stora Staden och gå på Gotham Comedy Club i trevligt sällskap. För inte så länge sedan vann jag nämligen åtta gratis inträden till sagda klubb och ikväll släpade vi oss in och skrattade oss smått fördärvade tills klockan var sen. Att jag någonsin skulle kunna ta mig direkt från jobbet in till Manhattan trodde jag väl aldrig någonsin att jag skulle vara med om. Bilresan från Linköping gjorde alla tidigare försök omöjliga, vi hade ju inte ens tid att fara till Köpenhamn för att luncha om jag kommer ihåg rätt.

Excuse me, I seem to be a bit lost

Som en del vet har jag sedan länge lagt mig av med det brittiska uttalet, det är inte hållbart när man är en sådan härmapa och språklig slampa som jag är. Redan första veckan började jag tala renodlad amerikanska av den bästa sorten, till mitt eget stora förtret, för jag tycker ju om det där lite snoffsiga brittiska jag kan få till i normala fall. Som tur är är det anglofila inte helt bortglömt, det sitter fast förankrat i något obskyrt hörn av talcentrat och åker fram när det verkligen kniper å det allra värsta. Som när man gått vilse till exempel "Excuse me, I seem to be a bit lost" på Queen's English är något som får varje amerikan att vända ut och in på sig själva i sina försök att få mig på rätt bana igen. Eller när man letar efter kardemumma på mataffärens milsvida kryddhyllor. En gång hade jag tre små tanter som letade till mig. Underbart!

Jag håller lite på min brittiska i lite andra sammanhang också. Lille trånar'n får den av mig till exempel, det bara blev så första dagen när jag blev anfallen av honom på gymmet och nu har jag kommit in i någon slags vana. I onsdags kom han fram till mig och frågade om jag inte, snälla snälla, kunde tänka mig att spela in gymmets telefonsvararmeddelande bara för att jag pratade så fint. Och om jag kunde tänka mig göra det, skulle jag kunna tänka mig att få in orden brilliant, fabulous och party i meddelandet för de låter så roliga när jag säger dem? Jag tackade givetvis ja, så klart att gym-shunnen ska få sig ett vältaligt meddelande. Hur jag ska få in den där festen i det hela har jag ingen aning om, men det är väl typisk sånt som kallas för utmaning.