Att våga vara lycklig

Eller kanske, att tillåta sig att vara lycklig.

Vi satt upp alldeles för sent inatt, jag, Marina och Rikard, efter att de andra små kamraterna tagit sitt pick och pack och dragit hem till väntande nya hundvalpar och renbäddade sängar. Från midnatt till väl fram på morgonkvisten satt vi och dryftade saliga och osaliga viktigheter, banaliteter och roligheter. När väl klockan koms ihåg var vi förvånade som få, hur hade timmarna kunnat försvinna så fort och vem skulle orka laga frukostpannkakorna om bara ett par timmar?

En av sakerna som dryftades var det här med lyckan, den förgänliga och gäckande, ni vet. Varför är det så fult att vara lycklig nu för tiden?

När föräldrarna var här härom veckan tog Mamma vid ett flertal tillfällen min hand och sa att hon var så glad över att jag verkade klara mig så bra här i mitt nya land, att jag trots allt verkade glad (hel och ren, med hus och hem och kamrater och hela kalaset). Tokigt nog reagerade jag nästan varje gång med att bli lite irriterad, jag kände det lite som om min existens blev trivialiserad när jag, likt dockan på Disney's jultecknade, fick min OK-stämpel i baken. Precis som om jag skulle vara mindre värd, mindre intressant, om jag helt enkelt deklarerade mig lycklig istället för lite hippt småmiserabel, så där som man ska vara. Hur korkat är den sortens tänk och vad får man ut av det i längden? Alla sympatier i världen kan väl ändå inte ersätta ens en känsla av nöjdhet och tillfredsställelse? Att påstå att man ska få lov att vara lycklig stup i kvarten, jämnt är högeligen borderline naivt, men nöjd ska man väl ändå tillåta sig själv att vara lite då och då?

När blev det fult att vara lycklig? När slutade man tillåta sig själv att känna saligheten?

Ny

"Om du vill får du ta med dig Trånar'n på vårt bröllop"

Så sa Marina till mig inatt när vi sagt adjö till våra allt för tidigt lagda små kalasvänner redan vid midnatt. Tackar, tackar sa jag.

Det är alltid skönt att få de nya vännerna godkända av de gamla.

Check, part two

iStore. Check! Två gånger.

Kameraffär. Check!

Hög byggnad. Check!

En härskans massa promenerande. Check!

Starbucks. Check!

Gårdagens Manhattanbesök var kallt, det snöade till och med på oss, något som jag finner nästintill löjeväckande. Vad är det med kombinationen mig, 2007 och gäster som får vädret att bli så rasande egentligen? 2006 funkade fint, det kan Ingar intyga, men 2007 har krånglat ruskigt myket. Tobias åkte härifrån med ont i kroppen efter sin kylslagna Manhattansejour, Mamma och Pappa fick se en av vinterns stora snöstormar i vitögat och nu får Marina och Rikard uppleva lätt snö i April. Knasigt som bara den är det och jag skyller allt på sittande president.

Check!

Hooters. Check!

Bröllopsskor. Check!

Torsdagsmys. Check!

Mallbesök. Check!

Onsdagen och torsdagen har gått i ett evinnerligt checkandes tecken, det är inte klokt vad man hinner med när man verkligen ger sig katten på det. Eller när affärerna har öppet ända in till sena natten för den delen, det underlättar en del. Idag har jag jobbat lite dryg halvdag för att sedan rasta barnen på mallen i Milford innan det blev indiskt till middag i Pontus sällskap. Maten var stark och jag har sällan sett så många gråtande män vid ett matbord förut. Det var spännande på ett lite obehagligt sätt.

Imorgon har jag ledigt, då bär det av till Staden igen. Målet för dagen är att besöka en fotoaffär, hänga i Central Park och ta sig upp i Empire State Building. Jag hoppas verkligen vi har vädret med oss.

Maror

Jag hade slutat att drömma.

På natten alltså, inte på dagen. Dagdrömmandet är jag fortfarande en mästare på. Det går inte en bilresa eller arbetsdag där jag inte långsamt simmar fram genom någon slags alternativ värld, en värld där det är uppehåll och finväder, varmt och gosigt. Ni vet, klassiskt utopiserande helt enkelt.

Jag hade slutat drömma ända till inatt och jag hade helt och hållet glömt bort hur jobbigt det är att drömma. Den här nattens dröm förföljer mig lite, jag kommer inte undan att ständigt smått analysera de mörka timmarnas aktiviteter och iakttagelser. Varför satt han i den där soffan? Vad är det som hänt nu och varför drömmer jag helt plötsligt oroande om någon jag valt bort under en så lång tid? Någon som jag å det verkligaste vill hålla borta från min förvirrade och vindliga hjärna, för så länge det är så mår jag bra, bättre, lagom. Vad menade han egentligen med det han sa? Jag vet att jag är trött just nu och när man är trött släpper man ner garden ett uns. Jag har besök av vänner jag känner mig trygg med, då slappnar man av ännu lite mer. Varför fick han mig att gråta? Det kan väl antagligen vara relaterat.

Men, det har snart gått ett år, ska jag inte slippa undan snart?

Jubileum. Jubel-eum.

Jubel my ass.

Spökskrivare

Oj. Övergiven blogg luktar illa.

Kanske inte, men den ser väldigt övergiven och ledsen ut iallafall. Bästa att göra något åt saken och skriva lite i den så den slutar se så förbenat ynklig ut.

Ynklig, det är ett ord man inte kan använda för att beskriva mig just nu, här är massor att göra; saker att äta, vår att trängta efter, dagar att vara ledig på, grejer att shoppa, Marinor att krama på och regn att akta sig för. Sammanfattningsvis är det ändå så att det lätt blir alldeles för mycket att göra när man har besök, timmarna räcker inte till helt enkelt. De senaste dagarna har vi varit på Manhattan (mysigt men kallt), jag har jobbat (jobbigt), de har varit på Manhattan själva (soligt, om jag förstod dem rätt), vi har ätit Mac&Cheese (inte så värst gott men väldigt gult, se själva på bilden), druckit frusna Margaretor (gott!), shoppat på outlet (mycket) och pratat strunt (ännu mer). Kvar att göra på listan finns bland annat besök på Hooters, picknick i Central Park och kamerablixtshopping i downtown Manhattan. Så ni ser, ynklig är det sista man har tid att vara på den här sidan jorden.

Ovh!

Idag tog vi oss in till den stora staden och företog oss valda delar av de mellersta och södra kvarteren, vädret var inte supertoppen varför det mesta av dagen gick till att hålla sig lite inne, vi vandrade mest från station till affär till station till restaurang till affär till restaurang till station... Jaja, ni fattar kanske själva.

Vi började lite på Broadway och Oh!:ade och Ah!:ade över alla ljusen som sig bör, tittade på pariserhjulet inne på Toys R Us och snubblade över folk både över och under oss. Därefter vandrade vi så sakteliga söderut och fastnade bland annat på Macy's på vägen, där beundrade vi zebror och andra dyra ting. När hungern slog på åt vi offantligt vedervärdig Dim Sum på en galet stor restaurang i Chinatown och sprang sedan därifrån med kräkskänslorna fast förankrade i magen och skrattet bubblande i kinderna. Det vill jag aldrig göra om igen!

De serverade fritterade kycklingtassar!

Bläh!

För att stilla vår otillfredsställda hunger åt vi lite kompensationscheesekake och lite senare tog vi en runda på ett indiskt te-hus där vi hittade en serverande indier från Örebro innan vi så småningom tog tåget tillbaka till Milford och lätt middag med hockey hemma hos Pontus och Linda.

Det bidde mycket mat idag, kan man säga.

Vad morgondagen bjuder vet jag inte riktigt ännu, om vädret blir fint kan jag tänka mig en picknick. Den som lever får se, som man så vist brukar säga.

Trasigt trötta

Till slut hittade jag dem, Rikard och Marinan, på Newark idag. Lite försenade men annars hela och relativt rena och vid gott mod. Resan hem gick bra även om det var tufft att klämma in deras bagage i lille, trogne Amir. Han tar inte så mycket som man skulle kunna tro, även om han är både tuff och blå. Väl hemma var det ändock två tappra men jättetrötta rumpor och ryggar som vecklade ut sig ur bilen, de är ju långa och ståtliga mina små kamrater, och inte direkt anpassade till vådligt långa resor i små utrymmen. Rikardar och Marinor trivs bäst i öppna landskap har det visat sig.

Nu är de behörligt tvättade och utfodrade och nerstoppade i sängen, jag vet med mig att de kommer sova väldigt gott inatt. Som tur var matchar jag deras trötthet efter en alldeles för kort gårdagssejour i sagda möbel och kommer alldeles strax följa deras exempel. Det var ett tag sedan jag kröp till sängs föra klockan tio en lördag, kan jag säga.

Upp

Om man halkar ner ska man väl i rättvisans namn halka upp ibland också. Gårdagens kaos löste sig idag tack var hjälp från hemlandet och lite tur. Säljaren med demoburken blidde glad, jag blidde glad och allt var rosenrött och fluffigt i kanten. Halleluja! Skönt att lyckas med något till slut. Så snart jag var klar blev jag dock hemskickad med motiveringen "Du är sjuk!" igen. Jag fattar inte det här, jag är ju aldrig sjuk!

Imorgon bär det av till Newark igen för upphämtning av Marina och Rikard. Vansinnigt roligt!

Inte vacker, men sällsam

De höll inte så länge, de där snälla orden från Klaus. Idag gick inget så värst bra, en buggig demodator ville inte vara med och orden från Sverige var hårda "Uppgradera!" sa buggens upphovsman medans jag ömsom gnisslade händer och vred tänder.

Ja, precis så illa var det.

Och precis som jag trodde funkade det inte så bra och precis som jag visste sitter jag här med ont i magen och rynkad panna, på ett förfärligt humör. Jag är trött på att känna mig korkad och dum och dålig! Jag ska försöka lite till innan jag ger upp och försöker ta natt för jag är saligt trött också. Jag tog en paus och stannade till på gymmet på vägen hem, något av det bästa jag gjort idag. I rena ilskan sprang jag fortare än någonsin förut, lyfte tyngre än vanligt, och sedan sprang jag ännu lite till, bara för att se om jag kunde springa bort, bort, bort från all oro. Det gick nästan, för jag mår mycket bättre nu.

Lille Trånar'n rynkade även han på pannan åt mig när han såg mig stretande så där argt på löpbandet och strök sig sedan lite som en katt mot mig under de nästan två timmarna jag var där, klart fundersam och undrande över varför det rykte ur Chottens öron en vanlig torsdag som denna. Vid något tillfälle smög han sig på mig och viskade till mig "It will get better".

Jo tack, jag vet. Det blir det alltid.

Integrerad

Det är tur att man är amrikan så att man slipper sura över den senaste fotbollsförlusten.

Tänk att det bara krävs lite sårad, nationalistisk stolthet för att man ska hoppa över skaklarna. Jag är väl för billig.

Klubben för inbördes beundran

- Och kom ihåg nu, du är bra som du är!

Det var vad Klaus sa till mig mitt i den sista bamsekramen vid Bridgeports järnvägsstation när jag släppte av honom för hemresa vid lunch idag. Jag skakade lite på mig själv som svar och skrattade åt honom, för usch vad svårt det är när folk säger snälla saker till en. Han kramade om mig igen och huffade och puffade sedan bort mot entrén med sitt pick och pack medans jag övergav min högst olagliga parkering och for tillbaka till kontoret igen.

- Vad duktig du är Pontus! Och snygg och lång! Och röd!

Det var vad jag glatt hävde ur mig till Pontus ikväll, mitt under värsta laundromatandet. Tidigare idag for han, solbränd och med viss bävan i bröstet, till Boston för att laga ett halvhavererat pacs. Jag hade lovat sitta vakt under kvällen för att bistå med moraliskt stöd och bollplanksegenskaper, vara lite sanity check och kanske agera slagpåse om en sådan skulle behövas. Hon tål nämligen ganska mycket stryk, den här Chotten, särkskilt på axeln, det har Pontus provat ut. Men, turligt nog vaktade jag förgäves, ingen Pontus pingade på mig och när rapport till slut avlades där på laundromaten var nyheterna bara goda. Axeln fick ledigt och Pontus fick en öl, alla var glada.

Vad det är bra med beröm. Vad det är bra med bra folk.

Ska vi byta grejer?

Konstiga saker man kan råka hitta när man slentrianshoppar på Manhattan mitt i natten.

Hurdant väder, sa du?

"Today it's Cloisters' weather!"

Det var fransosen vänlig nog att informera mig om när jag fick honom på tråden fram emot tidig eftermiddag. Oj, sa jag, jag som precis bestämt att det var tvätta-kopiösa-mängder-tvätt-väder. Det var tydligen fel, fel, fel koms det fram till efter ett hastigt meningsutbyte varpå jag lika hastigt fick dra på mig vårliga kläder och sätta fart på Amir. Nu var det minsann dags att möta Våren på Metropolitanmuséets medeltidsfilial på norra Manhattan.

Till saken ska sägas att jag redan mött Våren ett par gånger i år, det är bara det att snett bakom Våren har Vintern envisat luffsat på och snabbt förstört alla små framsteg Våren försökt göra. Nu tror jag väl att det börjar dra ihop sig på riktigt för så här såg det ut i morse när jag var ute på promenix, starkt, gult och hoppfullt i en av grannarnas rabatter.

Väl framme vid The Cloisters hade tyvärr det vackra vädret dragit vidare till andra jaktmarker och ersatts med molnigt skruttväder vilket förtog lite av glädjen av att äntligen ha tagit sig dit. Icke förty var stället helt fantastiskt spännande: tänk er ett litet medeltidskloster som någon packat ihop någonstans i södra Frankrike för att sedan smälla upp det lite bestämt, annekteringsglatt och välordnat i en av världens absoluta storstäder. Det var precis så det var. Fransosen berättade att man på somrarna kunde åka dit för olika konserter vilket jag ser fram emot något väldigt. Dessutom hade faktiskt Våren börjat inta stället lite smått i kanterna. I en av trädgårdarna såg jag små gröna toffsar på ett buskigt träd och lite gult ludd på en annan växtsak.

Eftermiddagen fortsatte sedan på en förträffligt trevlig restaurang på Upper East Side där jag fick prova på Alsaciansk mat och god Riesling. En ganska hyffsad lördag, med andra ord.

In desperate need of bicycle

När jag var hos släktingarna i Jersey härom söndagen berättade Michael om det här cykelloppet som hans två söner skulle cykla i sommar. Om jag inte missminner mig helt har de cyklat det ett par gånger redan och enligt ryktet ska det vara en väldigt vacker del av New England man tar sig igenom plus att själva loppet ska vara ganska lagomt och low-key.

Tycker ni jag ska anmäla mig? Själva cyklandet är det nog inga problem med, det är mest det att jag måste samla ihop pengar för saken. Och saken är alltså Multipel skleros.

Rösta, rösta!

Ett stycke stor tysk

"Det här måste vi göra igen" sa jag, med ett stort leende på läpparna, åt en likaledes mätt och nöjd (tror och hoppas jag) Klaus, på andra sidan bordet. Efter fisksoppa, Gino, glass, te och ett par mil med snörvelnäsdukar hade vi språkat oss igenom allt mellan himmel och jord: språk, inlärning av sådana, kärlekar, bristen på sådana, självförtroenden och även bristen av det, mat, spel, jobb och mängder av annat. Jag var i stort behov av lite rastning efter dag två i sängen och för en ganska yrslig och trött Chotte visade sig Klaus vara det perfekta sällskapet : full med kramar och klokskap. Dessutom hade han vett att uppskatta maten, en särdeles bra grabb är han.

Tänk att man ska behöva flytta över ett helt världshav för att våga ha en mysig middag för två.

Sick-ish

Knappt har man hunnit släppa av de ömma föräldrarna på Newark innan man börjar känna att den här småopraktiska förkylningen man dragit på sig kanske är lite mer än bara opraktisk. Den är irriterande och sängbindande också. I natt var det sålunda svårt med sovandet och i morse var det stört omöjligt att göra annat än att släpa sig upp ur sängen och sedan snabbt trilla tillbaka igen. Chotte är en dålig Chotte idag.

Nu på eftermiddagskvisten har jag ändå lyckats ladda upp lite mer semesterbilder för allmän beskådning men nu tror jag minsann att det är dags gömma sig i sängen in stund till, för den här kroppen är lite halvtaskig just nu. Tänk, sedan jag flyttade hit är mina två-förkylningar-om-året-dagar ett minne blott, på dryga fyra månader har jag hunnit med fyrar stycken redan. Snacka om effektivitet!

Mannen i mitt liv

Chottlips says:
Oh! Du skulle varit här idag!
Erzbethl says:
Jasså?
Chottlips says:
Jag var ju så osugen på att tåga till släktiga Michael i New Jersey och bilen såg jag inte riktigt att jag skulle kunna gräva fram nu på morgonkvisten.
Chottlips says:
Och i morse kände jag mig lite vissen, så Pappa sa att "men stanna hemma och vila så tar vi tåget". Fast det var ju inte så enkelt, sex timmars resa för en eftermiddags träff.
Chottlips says:
Så jag ringde till Michael och sa att vi kanske inte kunde komma alls, men då lät han så besviken, så jag blev less och gick ner till värdinnan och lånade ett spett och en skyffel och började försöka få fram bilhärket.
Chottlips says:
Och det var ännu värre än jag trott: drygt en dm tjock is runt hela lilla bilen. En meter runt på många håll.
Chottlips says:
Men, vad katten. Loss måste den ju, så jag spettade på och Pappa kom ut och började attackera den med skyffeln och vi kom fram till att det nog skulle ta en fyra timmar att pilla fram den ändå.
Erzbethl says:
Oj. Hur blev det så mkt is på så kort tid?
Chottlips says:
Snöblandat regn i ett dygn.
Chottlips says:
Då kom en granne och frågade "Are you trying to get it out?" Och jag svarade "No, we are trying to cover it more!"
Erzbethl says:
haha!
Erzbethl says:
gick han sin väg?
Chottlips says:
Då skrattade han lite och sa, om ni väntar lite så ska jag hjälpa er. Jag har en maskin.
Erzbethl says:
oj!
Erzbethl says:
maskin!
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Okej... sa jag. Och funderade på vad för maskin det kunde vara. En snöslunga funkar så dåligt på is.
Erzbethl says:
hårtork!
Chottlips says:
Haha!
Chottlips says:
Och så gick det fem minuter och vips kom han ut med en liten, liten, liten minitraktor med skovel fram.
Chottlips says:
En som kunde vända på en femöring och var väldigt behändig, nästan så att man kunde ha den i fickan.
Erzbethl says:
oj
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Och sedan skovlade han runt hela bilen och pappa och jag spettade runt framdäcken. Sedan kom en annan granne och hjälpte att knuffa, och traktormannens fru skickade över en matta att lägga under framdäcken och min värdinna sprang och hämtade den...
Erzbethl says:
GRANNAR!
Chottlips says:
Och efter 45 minuter var den framme.
Chottlips says:
Huvrra!
Erzbethl says:
Snälla nån, vad snälla grannar
Chottlips says:
Ja. Jätte.
Erzbethl says:
nu måste du baka bullar till hela kvarteret?
Chottlips says:
Ungefär.
Erzbethl says:
Haha!
Erzbethl says:
då blir man ju lite glad
Chottlips says:
Jag ville gifta mig med Bob och hans traktor sedan men han var upptagen av en Beth vilket var lite tur för han hade lite äckliga tänder.
Chottlips says:
Fast fan ändå. Traktorn var ju fin.

Vrrroooom!

Fula som stryk men toksnabba! Det säger de iallafall själva för jag har inte riktigt haft tid att prova dem ute så värst mycket. Det de säger är alltså att de är snabba, inte fula, om man säger att de är fula blir de arga och klampar iväg.

Anledningen till att jag inte provar dem ute är för att vintern har kommit tillbaka och gjort ett avskyvärt lite gästspel. Jag har mest fått spel och bilen, ja lille Amir, han sitter fast i en tillfrusen sjö av snö som jag inte ens orkar tänka på hur jag ska få bort. Speciellt som jag inte äger något att spada med.

Fuck-fuck-fucketifuck-fuck-fuck!, har jag mest lust att utbrista, men så säger inte fina flickor, så jag är tyst istället. Och diskret.

Släktskap

Det här med släktskap är lurigt, måste jag säga.

Idag fick jag veta att en liten Saga Elisabeth Strömdal kommit till världen och jag känner det lite som om jag blivit Tante med stort T igen. Förekomsten Tante Charlotte har funnits sedan sent 90-tal när det kom en Maja Edelborg till oss efter en väldans lång och spännande väntan. Tanten själv kan erkänna att hon inte sett tillbaka sedan dess, trots att epitetet tant inte har den mest positiva av klanger. Hon har omfamnat och erkännt sitt tantskap efter bästa förmåga, en förmåga som kanske inte alltid räckt till. Gudarna ska veta att det finns en hel mängd med bortglömda födelsedagar och julaftnar som numera väger tungt på ett ganska solkigt samvete. Men vem håller väl räkningen...? Icke förty kan jag förtälja om att det här med tantskapet betraktas med en stor mängd kärlek och är något som hålles nära hjärtat. Fotografierna på de äldsta före detta syskonbarnen kommer hänga framme länge till, de är ju några av de finaste ungarna jag vet: vackraste Maja med den röda hatten och blommorna och liten Adam med skruvdragaren - bilder som jag inte kan gömma undan hur som helst.

Allt det bästa tillönskas härmed den nya lilla och hennes föräldrar. Hoppas ni alla mår bra!

För övrigt är det snöstorm här, då kan man inte göra så mycket mer än att shoppa skor.

Solsidan

Ibland har man bra tur.

Ibland kommer det bara en sådan där stor må-bra-känsla över en, en som får en att nästan välta och trilla över ända av pur vällust och lycka. Lite som en tsunami, fast en av den bra sorten. En som inte har ihjäl fok eller välter små städer.

Efter dagens träningspass kom jag infarande i omklädningsrummet, småmatt men lycklig, trött fast ändå skuttig som en Tiger i själen. Så där som man blir efter att fått höra att man varit saknad, efter att man fått en kram, några bra skratt och ett par leende ögonvrår. Ni vet, ett bra träningspass, helt enkelt.

Det enda rätta att ta sig för då och där var att göra det där som råkade att falla en i smaken, och smaken i omklädningsrummet på Enterprise 3 var att att lägga sig ner alldeles platt på golvet och bara vara en stund. Ta vara på ögonblicket och uppmärksamma allt det där lyckliga som passar på att hastigt fara genom kroppen och göra den fantabulöst tung men ändå tyngdlös. Att stå upp var just då inget alternativ, det var bara att lägga sig ner kontrollerat eller bli omkullvält och tillsulad med våld av livets solsida och om man har chansen att välja ska man nog ta den kontrollerade varianten. Skaderisken är mindre då.

Lite bilder från semesterfirarna finns för övrigt här

Jag är med familj

Nu är de här, trötta och lite smålulliga ity jag har tutat i dem lite vin att ackompanjera kvällens amerikanska ribbsmiddag: Mamman och Pappan Abdon. De är sig lika, Pappan med extra bred mittbena och glada ögon och Mamman med mycket håll i handen.

Skönt. Jag har saknat de dära.

Vilket är konstigt, för visst kunde det gå en ganska liberala fyra månader mellan varje besök innan utan att jag blev helt hundvalpsglad av att ha dem hos mig bara för att. Och visst, jag vet lika bra som ni att jag kommer vara lite sliten av all föräldrakärleken om en vecka, men det är jättebäst just nu i vilket fall.

Det är liksom som julafton idag. Julafton och fölsedag i ett, minst.

Klaus

Jag har fått en stor, tysk, jättekram!

Det är om möjligt ännu bättre än det låter.

För jag är faktiskt rymdingenjör

Idag har jag städat, bakat, känt mig tjock, inte sprungit och till slut resolut disassemblerat pepparkakshuset som i veckan på riktigt började tappa formen. En bit tak gav helt sonika upp och föll till föga för gravitationen vilket gjorde att det hela såg lite tarvligt och halvdant ut, det signalerade själv att det var dags för rivning. Enligt oinformerade källor kommer dessutom våren att infalla den 20:e mars och då kan man faktiskt inte ha pepparkakshus stående i sitt vardagsrum, hur fint det än månne vara.

Som en påminnelse om alltings förgänglighet:

För övrigt kan jag berätta att ljuslyktan nere i vänstra hörnet, som Linda bland annat bidrog med, inte har fattat det där med förgängligheten och därmed inte på något sätt kan inkluderas i den: små marshmallows som får sockerkristyr på sig och sedan får stå ute och vädra sig i tre månader, blir förunderligt hårda. Jag har rapporterat mina fynd till NASA eftersom jag tror att gamla marshmallows kan bli ett riktigt höjdarmaterial att bygga nästa generation rymdfärjor av: lätt, billigt, överjämrans hårt och dessutom ätbart. Tänk dessutom på vilken bra partymat det blir efter återinträdet när marshmallowsarna fått svettas lite mot den hårda atmosfären: Instant grillparty!

Gott!

Det kommer landa en Mamma och en Pappa här imorgon. Det är också gott.

Walk of shame

Efter gårdagen vet jag precis hur trött man blir av att dricka nästan för mycket rödvin, dansa, spela pingis, sitta uppe och kanske flirta en aning och sedan somna på någons soffa klockan fyra på morgonen bara för att tyvärr vakna dryga två timmar senare för en sömndrucken session av soluppgångsbeundran i småfrusen ensamhet. Man blir alldeles fruktansvärt trött, kan ni tänka er det? Visst, jag somnade om och fick en timme till på mig i Eriks och Jaimes soffa innan resten av huset långsamt samlade ihop sig och kröp ner till mig på bottenvåningen, alla de andra i sina mysiga pyjamasar, medans jag fick sällskapa i gårdagens flippiga klänning och efter en livad natt, ganska håliga strumpor. De livsfarliga röda skorna hade tillbringat natten i källaren alldeles övergivna och ledsna.

Det som kom att diskuteras över kaffekoppar och rödsprängda ögon var konceptet med "Walk of shame", den där förnedrande upplevelsen när man, mer eller mindre tidigt, måste ta sig hem från någon man lite oplanerat övernattat hos, i föregående kvälls skrynkliga och lite unkna beklädnad.

Jag kan erkänna att jag har både promenerat och cyklat på skammens väg under mina år och haft mer eller mindre vett att känna av någon smärre genans under dessa resors gång. Den senaste gången var i somras när jag, överförfriskad och dan, somnade i Björns säng efter ett avskedskillkalas med sagda värd, Niklas och Per och vaknade (fullt påklädd, ska det understrykas) i en väldigt mysig sked med just Björte. Vid mitt något förvirrade och alldeles för tidiga uppvaknande konstaterade vi båda två att "det här var lite konstigt" och fnissade lite försiktigt, för ingen av oss ville riskera att spränga våra huvuden genom några större känslouttryck. När jag så småning om smög ut i den solstänkta, augustivarma sommarsöndagen och fann mig stående näsa mot näsa med grannfrun som med föraktfull blick bligade ner på mig från sin balkong, var det bara att bita ihop och inse att den stilla Linköpingsgatan hade förvandlats till Skammens Allé och det bara var att begagna den, trots att man inte fått sig mer än en väldigt lång och ganska mysig kram av någon man tycker om. Det var uppenbart att tanten trodde annat om den tilltuffsade och ljusskygga varelsen som långsamt trampade hemåt i värmen, men vem bryr sig väl om det egentligen?

Indiander

- So... How do you feel about Indians?

- What!? I beg your pardon...?

Trånar'n stirrade stint på mig mitt i en diskussion om min småtrasiga nacke och bytte raskt samtalsämne från kotor och hoppningsförbud till det något överraskande ämnet "indier", något jag alls inte var beredd på. Jag glodde förbluffat och lite charmerande glosögt tillbaka på honom med mina vanliga blå och fick sedan höra hela historien om hur jag tydligen har en indisk beundrare på gymmet. En som har gjort mer eller mindre diskreta förfrågningar om mig hos tränarkollektivet. Inom ett par minuter hade jag en hög på tre (3) små till jättestora tränare som stod och tittade förväntansfullt på mig i väntan på svar på vad min åsikt var om indierna egentligen, en situation jag inte riktigt visste hur jag skulle krångla mig ur på ett smidigt och elegant sätt så jag krånglade mig ur den på ett klumpigt och ofint sätt istället och lyckades på något magiskt sätt få tillbaka samtalet till ett område där jag kände mig lite mer bekväm (min nacke!). För inte har jag någon uppfattning om indier som jag kan vädra på något intelligent sätt.

Nåväl, jag tror mig veta vem den indiske beundraren är, vi har utbytt lite fraser med varandra någon gång mellan hantelhanterandet och springandet och han verkar vara en normal människa i sina bästa shorts han med. Jag har gett Trånar'n fullmakt att avgöra huruvida indiern är något för mig eller inte och kommer återkomma med hans beslut inom kort. Det kan bli intressant.

Tänk, här flyttar man till USA och snubblar över idel utlänningar, betyder det här att det inte finns tillräckligt med amerikaner?

Byråkrati

Idag har jag så änteligen fått mig ett utrikiskt körkort, det är inte så vackert men det är förfärligt sällsynt vill jag säga. Genom yrande snö for jag och Amir en timme norrut för att återigen träffa på vår ärkefiende och nemesis: det mäktiga DMV. De var inte på något sätt mer samarbetsvilliga idag än i fredags, men den här gången kunde de inte underkänna mig hur mycket de än ville, allt fanns nämligen där; stämplar, datum, underskrifter, internationella körkort, foton och underskrifter igen. Det fanns för bövelen underskrifter både under, över och bakom underskrifterna!

Jag fick mig en deputy vid namn John på halsen för min uppkörning och han hade missat all det där med charm och trevnad i sin utbildning; man blev deprimerad och sur bara av att titta på honom. Vi for runt i en kvart och hann med att parallellparkera, saxvända, inte köra på en katt och stanna för en vild mängd stoppskyltar. Sedan fick jag en lapp där det stod att jag var godkänd och så skildes våra vägar åt igen, jag kommer inte sakna John så värst mycket ändå. En väldigt tillblingad ung man tog sedan lite av mina pengar var på en uttråkad ung flicka tog min bild och vips! har jag nu en alldeles ny plastbit att ha i plånboken. Lyckan är total!

Resan hem tog dubbla tiden på grund av tidigare nämnda yra snö. Så snart amerikaner ser snö trillar de omkull och faller av vägen vilket gör det svårt att köra för oss andra normala människor som iallafall nästan kan hålla balansen under dylika väderomständigheter.

Herregud!

Jag har tråkigt på jobbet idag, som tur var skrattade jag så jag trillade flera gånger på gymmet i morse.

Testa det här och se om ni kan hålla er för skratt:

Ligg med axlarna och huvudet på en träningsbänk och låt resten av kroppen sticka ut utanför. Ha fötterna i backen, axelbrett isär, böj benen 90 grader och håll upp höfterna. Ta en hantel och börja köra press med den med ena armen. Tänk, som alltid, på formen. Lyft samtidigt på den andra foten och håll upp det benet i luften. Trilla. Skratta. Upprepa under minst en minut. För den erfarne exersören: Lägg till en liten, garvande kille som sitter ovanför huvudet på dig och pillar dig på näsan och klagar på att du har det för roligt.


Så här:

Talang

Medans vi väntar på att Passionen ska återfinna sig här tänkte jag påminna mig lite om mina talanger, det kan säkert vara nyttigt.

Mina talanger, en lista.

• Jag kan Googla allt. Okej, jag hittar sällan det jag ska, men det blir oftast ett roligt resultat.
• Jag kan sjunga.
• Jag är selektivt blyg på ett väldigt intrikat sätt.
• Jag vet vad jag inte kan och jag är bra på att fråga om hjälp.
• Jag är bra på överraskningar.
• Det finns få galenskaper jag inte ställer upp på.
• Jag kan läsa sagor som en hel sagotant.
• Jag kan skratta riktigt högt.
• Jag kan inbilla folk att jag är kompetent. Sägs det.
• Jag är charmig.

Rymling

Det är ganska länge sedan nu, men jag tror att jag en gång i tiden var en ganska passionerad och modig kvinna. En som motvilligt, men ändock, kastade mig ut i bråddjupen, en som klättrade uppför branta bergsväggar (med hopknipta ögon, för det var ganska högt och lite svindel har man ändå) och balanserade på slacka linor över krokodilfyllda träsk under förutsättning att det fanns skyddsnät, förstås.

Det var då det. Nu är det världens fegaste Charlotte som sitter här, en som rymmer och gömmer sig, en som kniper ihop läpparna och inte vill prata, en som fortfarande varken hittat sitt hjärta eller sin passion igen. En Charlotte som kisar med ögonen, skrattar en massa, är rolig och skämtar, skämtar, skämtar om allt med alla. En harig och rädd tösabit som nickar och ler, är tillgänglig och snäll mest för att det är enklast så, då tycker folk om henne. De kanske till och med blir lite förtjusta om hon har otur.

Det rimmar så illa, för allt jag vill är ju att någon ska tycka om mig så där lite speciellt, och när någon väl kanske gör det finns det inte nog med bord att gömma mig under. Jag tycker det här med livet och relationerna är alldeles för svårt; jag försöker vara tydlig och säga ifrån, säga nej med hög och klar stämma, stå på mig och vara rak, men det enda jag uppnår är relationella snedkast och total och ytterlig förvirring. Allt jag vill är att sluta vara ensam, men hur gör man det när alla människor skrämmer en och är farliga? Hur kan man förklara för någon var ens gränser går när man bara är ett enda stort minfält? Ett som FN, freden och minröjarna fortfarande inte ens kommit i närheten av.

Jag vill kunna ta mitt hjärta och leka Arga Leken med Kärleken. Och så vill jag vinna, ta mig tusan.

Ibland är det så skönt att vara ensam
Men det är inte lika roligt när man är det
Lätt att börja tänka jag har haft det ganska kul,
ganska bra, kanske ska det vända nu.

Men, jag tror att du kommer hit om jag hoppas.
och jag tror att du ringer på om en stund.
Gör du det ej ska jag försöka glömma.
Men, ännu är min längtan till för dig.
Ännu är min längtan till för dig.

Kalas

Idag har jag varit lagom och avslappnat social hela dagen, det har varit skönt och trevligt på alla sätt och vis så jag är mäkta nöjd. I förmiddags byggde jag kanel- och köttbullar för ett stundande kalas, sedan tittade jag på melodifestivalsdeltävling med Pontus, Linda och sex stycken munkar från Krispy Creme. Efter det shoppade jag och Linda loss lite och slutligen var jag på kalas hos lille trånar'n vilket var kul.

Kalaset var litet och nätt och jag och mina köttbullar gjorde succé, det diskuterades mycket om hur traditionella Swedish Meatballs egentligen skulle se ut och om de egentligen fanns på riktigt eller huruvida de var en amerikansk uppfinning. Jag förklarade att visst finns det svenska köttbullar, fast vi i Sverige kallar dem bara för köttbullar, ungefär som att ungrare säkert kallar de ungerska köttbullarna för bara köttbullar hemma hos sig. Efter mycket funderande koms det fram till att köttbullar är otroligt internationell mat och att alla utom jag älskar dem. Go figure.

Annars spelades det Fula-ord-spel där jag fick underhålla med att översätta alla de fula engelska orden till svenska och andra spel som jag hela tiden förlorade i. Vad mer kan man begära av en lördagkväll, så säg?

Fråga mig inte om körkort

Nej, gör verkligen inte det.

Jag ska fara tillbaka till DMV i Vartdetnuvar igen på onsdag med mer papper, för alla de jag hade räckte inte. Det finns ingen person, myndighet eller institution på den här sidan Atlanten som har fått mig att gråta så mycket som DMV, bara så ni vet. Det säger ganska mycket om kvinnan som i förra veckan eldade upp en raid i Poughkeepsie utan att så mycket som tänka på att fälla en tår.

När jag kom hem tog jag mig en andra runda för dagen till gymmet och sprang av mig hälften av ilskan, ytterligare en fjärdedel försvann när jag hastigt blev debriefad av trånaren över en fläskkotlett i en korridor. Knyttet tog hand om det allra sista när jag slog henne en signal väl hemkommen till den hemtrevliga men lortiga verkligheten.

Jag lät fransosen fara och flyga på ett vänligt men bestämt sätt och smög hem till Pontus och Linda med svansen mellan benen för det enda rätta en dag som denna: fisksoppa och obceniteter. Hemma hos dem är det så där hemtamt och avslappnat som man bara vill ha det ibland, bara att sjunka ner och kura in sig där man känner att det passar. Det gillar jag.

Och ja, det är snart dags att lägga ner USA.

Dokumentmaffian

Ja, då har man återigen rumsterat igenom sin soptunna i jakt på något slags bevis på att man bor någonstans. Det jag letat efter är inte matrester eller så, utan ett lagom visbart kuvert där det står mitt namn (i det här fallet Anna) och min adress på. Har man ett sånt bor man någonstans och man måste bo någonvart för att få körkort, det förstår väl varenda kotte.

Jag ska ta körkort imorgon, alltså.

Förutom ett kuvert ska jag dessutom ha med mig pass, lappar med tider och platser på, foto på mig själv, mitt social security card, bevis på att min bil är min och har försäkring och ett brev från jobbet om att jag får vara här. Ju mer sådana här saker jag gör här, desto mera vill jag åka hem till Sverige och prova på det hemma också. Hur svårt är det egentligen att vara utlänning i den svenska byråkratin? Man skulle kunna tänka sig att det är jättetrassligt eftersom vi är bra på just byråkrati men jag tvivlar på att det är så svårt som det är här. Här är det galet komplicerat ibland, antagligen för att det dels är så många att byråhålla men även för att amerikaner är gruvligt skickliga på att göra saker svåra och till syvende och sist, för att väldigt många är helt otroligt korkade. Jo, det är sant, amerikaner är många gånger ganska dumma. Inte för att jag är så klok, det är jag väldigt väl medveten om.

Men, vare sig jag eller de är dumma så måste jag hitta ett lämpligt kuvert ikväll, så ni får ursäkta mig medan jag fortsätter leta.

Att jag aldrig lär mig att inte kasta min post...

Skakad och störd

Snart är det fredag, då kan man blanda drinkar.

How to make a wyrd_sister

Ingredients: 5 parts competetiveness 5 parts crazyiness 3 parts instinct

Method: Add to a cocktail shaker and mix vigorously. Top it off with a sprinkle of wisdom and enjoy!

Ledig dag, uppföljaren

Ja, så var den över, den lediga dagen. Den var inte så värst upphetsande egentligen, periodvis ganska stilla och fläckvis nästan effektiv.

Jag ägnade stora delar av natt- och morgonkvisten med att diskutera det engelska språket med fransosen, han hävdade med stora åthävor att englskan är ett fattigt språk i förhållande till franskan, jag hävdade att han hade fel. Efter ganska myckte krånglande och en hastig bilresa till Milford för att hitta min alltid så uppskattade engelska synonymordbok bevisade jag honom fel på alla punkter och några till, han är nu skyldig mig 2040 armhävningar. De ska bli kul att kräva in... Pojken i fråga är ju så där intelektuellt klen av sig.

Efter alldeles för lite sömn och en morgonpromenad och frukost gav jag mig sedan ut på kamerjakt. Jag är hemskt sugen på att skaffa mig en digital systemkamera och Tord har tipsat mig om att det bästa just nu är en Pentax K10D med massor med tekniska finesser som jag knappt ens kan stava till. Jag har läst på en hel del och den låter verkligen något helt fantastiskt bra men jag hade verkligen velat se en innan jag beställer en på internet. Än så länge har inte någon av de stora kedjorna kunnat frambringa något exemplar till mig, men jag ska forska lite mer i helgen och se vad jag kan hitta. Det är onekligen mycket pengar men det hade varit kul med en årntlig kamera igen, det var så länge sedan sist.

Jag stannade till lite kort på IKEA också, där har de inga kameror men vad gör väl det när man kan hitta underbara saker som sill, Daim och inlagd gurka istället. Och gardinstänger, man kan tydligen aldrig ha för många gardinstänger om jag förstår mig sjäv rätt.

Sedan tränade jag lite, och banne mig vad jag börjar bli snabb på att springa. Helt fantastiskt det med, nästan lika fantastiskt som kameran fast billigare. Efter det var det stopp på mataffären, lite tankning av bil och tankning av Chotte följt av en liten vilostund i sängen innan körövning. Vi genrepade inför konsert på söndag och hujedamig vad mycket lilla, arga dirigenten skällde på oss. Hon är så helt otroligt rolig den kvinnan, om jag fick bestämma skulle jag ta med henne hem lite och visa upp henne för er, kanske ha henne under en trapp, så mycket energi och galna uttryck får man annars leta efter i en medelålders amerikanska. Hon morrar och gormar men lyckas, på något magiskt vis, att ändå motivera och roa oss allihopa så att vi kommer tillbaka om och om igen. Det är fruktansvärt roligt och ganska fascinerande. Jag ska föresten vara med i en uppsättning av Tosca i vår, det låter mycket häftigare än vad det är, men det ska bli kul i vilket fall som helst. Beggars can't be choosers, och allt det där.

Ledig dag

Skynda, skynda! Först till kvarn får berätta vad jag ska göra när jag är ledig idag.

Förutsättningarna är som följer: solen skiner, fåglarna kvittrar, snön ligger vit på taken, lägenheten är snuskig, jag ska träna något, jag har körövning ikväll, jag är hungrig och jag borde rota fram något svart, hellångt att ha på mig på helgens konsert.

Kommentarer?

Gissa min fördom

Alla ni som har hört Riskradions sketch "Fördomar" vet ju hur folk är; lappar sniffar thinner och rycker väskor från gamla tanter, nykterister har rytmen i blodet och rödhåriga, de rödhåriga de ljuger som sotare. Det vet man ju.

Jag har pratat mycket fördomar de senaste dagarna, mest på skämt, men ändå. Det är klart att man har dem, de är ganska underhållande och så länge man inte låter dem ta över helt och hållet tror jag inte att de är allt för farliga för världen. Inte som smålänningar, de som är kannibaler, de är livsfarliga. I princip som rotvältor.

Fransosen jobbar med att räkna på saker inom marknadsföring, företag kommer till honom och hans kollegor och ber dem att till exempel ta reda på hur stor genomslagskraft en marknadskampanj har, eller hur folk kommer att tolka information som tutas i dem beroende på en hög med givna fakta. Det är ganska intressant att höra om, i söndags fick jag reda på att han räknat ut att fransoser faktiskt är otrevliga, arroganta och stroppiga. Tänk, jag som trodde det var en typisk fördom. Vad fördomsfullt av mig! Jag kommer inte ihåg vem som hade beställt undersökningen av hans företag, men summa sumarum var iallafall att av ett tjogtal tävlande länder i världen, var frankrikes befolkning det folk som en genomsnitt av världens invånare ansåg vara otrevligast, och detta med råge. När detta väl var bevisat, var det inte så mycket mer att tala om, så vi gick över till att dryfta andra fördomar. De om svenska kvinnor till exempel, de vet man ju hur de är; lösaktiga luder, allihopa, som hänger på Ibiza, har sex i grupp och dricker för mycket. De svenska männen är inte så mycket bättre de, deprimerade alkoholister som hoppar från broar hela tiden. Sådana är vi.

Åh, vad det är kul med utlänningar!

MoMA

Kultureliten rapporterar idag från MoMA, Museum of Modern Art i den stora staden i söder. Jag är helt vansinnigt förfinad efter en dag med tavlor, skulpturer, diskussioner om Balzac (Ja. Oj!) och oamerikanskt kaffe på toktrevligt gallerikafé. Trött i fötterna som alltid efter Manhattanbesök men vid gott mod och på glatt humör efter trevligt franskt sällskap en hel dag.

Om jag bara inte behövde åka till jobbet imorgon, jag vill verkligen inte.

Better when we're together

"Jag kommer!"

Det var det första som hasplades ur min mun när Marina svarade på telefonen i morse.

"Jag kommer!"

Efter en något förvirrad inledning rätade vi ut den förvirrade blivande bruden och jag fick OSA alldeles officiellt och ordentligt om att visst vill Charlotte väldigt gärna närvara på det Sandströmska/Lagerbergska bröllopet och hurra och allt det där andra man ibland bara måste säga. Det ska bli roligt att gå på bröllop och det ska bli roligt att gå på ett bröllop där brudparet och jag har så förhållandevis kort gemensam historia. Ibland funderar jag lite på hur det gick till när jag och Marina blev vänner men jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, det bara blev. Och det är jag glad för, för hur ny vänskapen än är så är den av en bra och fin kaliber. En sådan som sätter sig i huden och hur man än pillar med pincetter och andra verktyg tror jag och hoppas jag att man aldrig klarar att pilla bort allt av den.

Det är konstigt med vänskaper, hur de börjar och slutar, avtar och stärks. En del försvinner aldrig riktigt hur man än misshandlar dem medan andra försvinner spårlöst för det allra minsta lilla motstånd. Jag har vänskaper som hela tiden börjar om; varje gång man möts är lite som att ta allt från början, som att träffa en helt ny person, men fortfarande på ett hemtamt och vänligt sätt, trevande till en början, sedan allt ledigare ju fler minuter som passerar. Sedan finns det dem som har en tydlig karaktär; de lite tokiga vännerna som man gör de mest vansinniga saker med, de fundersamma vännerna som frågar hur man mår och verkligen inte ger sig förrän man berättar hur man verkligen mår, vännerna som ser en djupt i ögonen och genast känner hur det står till men som inte frågar, det går bra ändå. Det finns vänskaper som gränsar till kärleksaffärer, de är oftast komplexa och svårförstådda och jag brottas oupphörligen med dem känns det som, och vänner man mest av allt vill knuffa utför ett stup ända fram till då de säger något fantabulöst klokt eller roligt och man kommer ihåg varför man aldrig gjorde sig av med dem ändå.

Hur som helst tänker jag mycket på det som Mary Schmich skrev i sin underbara text om Sunscreen:
...
Understand that friends come and go,
but with a precious few you should hold on.
Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle,
because the older you get,
the more you need the people who knew you when you were young.

Det har sällan gått sämre.

Den här uppgraderingen jag råkade nämna lite lätt härom dagen, den gick inte så som jag riktigt hade tänkt mig. Den gick sämre. Jag var med om att tappa en raid (en hög med hårddiskar, reds anm.), något som jag inte riktigt hade planerat att jag skulle råka ut för just den här veckan. Nåväl, när det väl var gjort var det inte så mycket mer att göra än att be till gudarna, betacka sig för allt vad sömn heter, ringa sina vänner och kollegor och slita på till saker, ting och pacs var under kontroll igen. Det tog sin dryga tid men med mycket handhållning och en rejäl dos tur kom vi till slut upp på någorlunda fast mark igen. Behöver jag ens nämna att jag inte vill åka ut och uppgradera på ett tag?

Trots detta måste jag säga att jag inte är helt knäckt. Visst, jag vill aldrig mer gå till jobbet, men jag hade sällskap i form av en kollega som jag numera känner mycket bättre och dessutom har insett är en föredömligt trevlig prick. Otursförföljd, men trevlig. Jag och Nick delade golv, syre och ångest under 20 långa timmar och bara en gång blev det lite hetsigt. För mig är det bevis på att jag var i riktigt bra sällskap. Okej, med tanke på det helsjuka pacs vi till slut fick igång hade jag kanske föredragit att ha med mig en databassexpert, men jag tror jag fick ur mig fler goda skratt med Nick än med alla torra, databasadministratörer i världen.

Någon gång runt lunch idag, efter 30 timmar utan sömn, släppte kunden ut oss så att vi äntligen fick åka hem och hångla upp varsin kudde i våra respektive hem. Jag hade knappa två timmar hem till mig och Nick skulle försöka ta sig till Boston-trakten på tre. Resan hem var förunderligt vacker, upstate New York visade sig från sin finaste sida utrustad till tårna med amerikablå himmel med fint utklickade, nätta vispgräddsmoln, gnistrande vit snö och solstänkta, glittriga skogar ut med vägen. Detta till trots hade jag problem med att hålla ögonen öppna hela vägen hem och när jag faktiskt kom på mig själv med att nästan slumra till framför ratten insåg jag snabbt hur korkat det var att vilja hem så snabbt som möjligt. Välinformerade källor kan förtälja att man sover riktigt bra på parkeringsplatser i ingenmansland, bara man är tillräckligt trött.

Jag kom hem ändå och rapporterade av till en småorolig syster som väntade på mig på Internet och efter ett par timmars sömn blev jag matad och debriefad av Pontus och Linda innan jag prompt halvslocknade framför deras tv. Någon fransos var det inte tal om, han får vänta på vidare äventyr.

Living the life of a Sectra Pacs rock star

Ena dagen med piffig klädsel och glidiga säljare i soligt, vänliga Atlanta, andra dagen med en projektingenjör i ett antagligen, småtrist och dragigt serverrum i Poughkeepsie, NY. Ja, allt är möjligt som rockstjärna i Sectrafamiljen. Jag kom till jobbet i morse och var på sprudlande glatt humör, fråga mig inte varför, något som jag givetvis inte fick fortsätta med så värst länge då chefen ringde och sa "Grattis. Nu när Ponteliten är sjuk får du ta hans uppgradering på torsdag till fredag." Men, men, men... sa jag, men så mycket mer fanns inte att säga. Åka skulle jag visst. Nu har jag ångest för att jag ska göra sånt jag inte kan, igen. Pontus har ångest för att jag får göra det han hade tänkt sig göra och Linda, ja, hon har nog ångest för något, hon med. Vi är en tufft släkte, vi NoLidOn:ar.

Uppgraderingen kommer nog gå bra till slut, det är bara det att det är lite många frifall på vägen. Operativ som inte bara ska uppgraderas utan ominstalleras, BIOS och firmwares som antagligen också måste upp lite överallt, backupper som måste tas och kollas och gud vet vad som kommer att glömmas på vägen. Nervös är jag i vilket fall. I ren protest har jag lagt ner ohemult mycket tid på att rita Visioritningar till en av de snälla säljarna (en sådan som inte frågara oss om hjälp med sin Outlook) under oansvarigt långa timmar på eftermiddagen, plus att jag sökt jobb på mitt gym. Här är min ansökan:
___________________

Today, I'm not particularly fond of my job.

Can I come work for/with/against you? Please? Pretty please with sugar on top?

My credentials are:
- I have ugly handwriting but I know how to use spell check and I can sometimes be funny. In writing, that is.
- I can fix computer problems, preferably Unix ones but I'm not picky.
- If you ever get tired of that beeping sound your watch makes I can make up new sounds for you. I will not be as timely, though.
- I have a nice phone voice.
- I have good manners except when I bitch about things.
- I can be very charming and service minded. Except when I bitch about things.
- I am a renowned poster girl.
- I have impeccable taste in shoes and music.
- I can be decorative.

If you hire me right this minute I am practically free, next week I'm only cheap, the week after that I don't know. However, this is a several times offer.

Oh, and I need about six weeks of vacation a year. And a free trip to Europe. Is that OK?
/C
________

Jag fick jobbet! Wee!

Bonjour tristesse

Jag spankulerade runt på flygplatsen i eftermiddags och observerade folk ett tag i brist på annat att göra, det är inte klokt vad internetbrist kan tvinga den här stackars flickan att roa sig med. Ett tag var det så illa att jag övervägde att sätta på mig springaskorna och springa från terminal D till alla de andra terminalerna och tillbaka, mynta den nya leken Terminalidioten liksom. Det bidde inte så utan istället satt jag i rökiga baren och läste bok, drack vidrigt kaffe och folkspanade. Det var jättetråkigt.

Nu har jag fått tillbaka jouren och sitter och väntar på att min favoritkund i San Fran ska höra av sig klockan midnatt enligt någons slags korkad överenskommelse. Jättekul, verkligen. Jag har dessutom betackat mig från ett kvällsbesök från fransosen, någon måtta med tillgängligheten får det vara. Det räcker att jag tillhandahåller hög tillgänglighet för pacsen i min närhet men med fransoserna tar jag det lite mer med ro. De håller jag lite kort.

Gaah!

Magsjuka. Inte hos mig, tack och lov men ändå.

Jour som inte funkar.

Chefer som kastar skit.

Tio timmar utan mat.

...

Nog för att få en Chotte att gråta framför datorn väl framme i soffan i Atlanta.

Då är det bra med förstående, välartade sydstatsmän, dörröppnande taxichaufförer och underliga dialekter. Om man till det lägger en fin syster, kramar från Norrköping, order om skärpning från en Niklas, en god fiskmiddag och ett kort men sött samtal med Linda blir allting en liten aning bättre.

Oinformerad

Så var det det här med informationssamhället igen, alla indikationer säger att jag ska vara någon slags deltagare i det. Säkra rykten hävdar till och med att jag ska vara en väldigt aktiv deltagare, en sådan där som surfar på IT-vågens framkant och ibland ska veta vad jag håller på med.

Just det. Man ska inte tro på alla rykten man hör.

Här sitter jag nu på Newarks terminal B, vid rätt gate efter att ha krånglat mig fram sedan tidigt imorse. Allt blir bevisligen lurigare när man inte har all information man ska ha när man ger sig ut genom dörren. Jag visste, med ganska god säkerhet, att jag skulle till Newark och jag visste ungefär hur jag skulle ta mig hit, men sedan var det visst en överraskande stor lucka i informationen.

Flygbolag? Vet inte men jo, ett av dem.

Terminal? Ingen aning men antingen A, B eller C.

Tid? Tror det var 11.10 men man kan aldrig vara säker.

Pass? Nä, inte behöver jag pass heller. Eller?

Hotell? Fina flickor behöver inte hotell, de får sova någonstans ändå... Eller var det tvärt om?

Allt hade varit lättare om jag läst min bokningsbekräftelse på riktigt igår.Jag kanske till och med skulle ha printat ut den i fredags, kan man tycka. Om jag dessutom tagit med mig lappen med hotellbokningen hade det varit perfekt, men nej den ligger kvar på bordet där hemma.

Jag skyller på den arla morgonen och min snörvliga näsa på min brist på förbereddhet. Det och fransosen, inte för att han på något sätt skakat min värld så illa, men man kan alltid skylla på fransoser, speciellt de som inte dricker kaffe eller tycker om ost. Vad för fransos är det egentligen? I vilket fall som helst drog jag på mig brittiskan väl framme på flygplatsen och blev behjälpt av en vänlig Continentalanställd som förklarade att ”Honey, you should be on terminal B. This is terminal A.”. Jag log mitt största leende, tackade så profust jag bara kunde och skuttade glatt vidare till terminal B där jag lite hemligt vrängde av mig brittiskan och tog på mig amerikanskan framme vid säkerhetskontrollen. När man ska ha hjälp ska man sticka ut och se hjälpslös ut men när man ska genom säkerhetskontroller utan pass ska man vara diskret och se snäll ut. Jag bemästrar tydligen de båda.

Nu återstår bara själva flygningen och arbetet i Atlanta men jag skulle tro att det kommer gå som en dans efter allt det här slarvandet. Jag litar på att säljargossarna sköter pratet åt mig, jag ska bara se kompetent och trovärdig ut. Det återstår att se om jag har de ansiktena med mig i bagaget någonstans.

Oy vey

Mike:
So, I asked Tom at hospital XXX how he'd liked this week's class.

Charlotte:
Oh? Did he hate it?

Mike:
He said it was good and that you were hot.

Charlotte:
Oy.

Charlotte:
Is that a good or a bad thing?

Mike:
It's good.

Charlotte:
Hmm. Ok.

Mike:
Funny, though.

Observationer del 6

Amerikanerna är ett frihetsälskande folk, det är ju sånt man bara vet efter att ha tittat på filmerna, läst böckerna och lagt pusslen och så. Jag vet det extra mycket för jag ser hur frisläppta och principdyrkande de är varje dag när jag sitter i bilen. Ja, förlåt, det är en trafikobservation igen, nu kanske ni snart inser hur mycket jag sitter i trafiken om dagarna.

Det är det där med linjerna.

Ibland, ganska ofta till och med, finns det linjer i trafiken. Linjerna kan gå på tvären som till exempel sådana linjer man ska stanna vid strax innan man kommer fram till en stoppskylt eller till ett trafikljus, eller så kan de gå längs med som i fildelare och dylika saker. Amerikaner är på något sätt betingade att tycka illa om de dära linjerna verkar det som. Ser de en tvärgående linje måste de köra fram till den, över den, förbi den och s e d a n stanna. Lite mitt i korsningen på ett ganska charmigt, stökigt sätt. Om det dyker upp någon slags fildelarlinje måste de genast köra mitt på den eller korsa den vid upprepade tillfällen, gärna i kombination med småvilda omkörningar.

Oftast är iallafall de ortogonala linjerna löjligt väl tilltagna med massor med metrar till godo, så om det står en bil framför dem gör det nästan aldrig något, det är nog det myndigheterna har räknat med. De tänkte att "våra sunt frihetsälskande medborgare kommer aldrig tolerera det här med att stanna vid de heldragna så vi drar dem lite för tidigt så att de ändå inte fastnar på varandra i korsningarna". Så tänkte de nog på DMV en gång för länge sedan, innan de började fokusera på andra viktigare saker som att göra livet till ett helvete för folk på daglig basis.

Jag har mest skrattat åt det här förhållandevis lilla buset fram till nu men helt plötsligt blev uppförandet förenat med livsfara. Vi har haft snökaos här de senaste två dagarna vilket har varit ömsom intressant och spännande och ömsom bara rueligt jobbigt ity undertecknad inte vill dö riktigt än. Det som händer då är att snöröjningsfordonen åker fram, de med tillfälligt monterad skovel på nosen. Förarna av dessa jättefordon inser inte riktigt att deras bilar blir ungefär en meter längre så snart de sätter på skoveltyget vilket gör att vi andra som slirar runt i korsningen helt plötsligt får ducka för stora, vassa, gula skovlar hela tiden. De sticker ut runt gatuhörn, de genar lite smånonchigt här och var och är generellt sett smått livsfarliga när man själv sitter i en liten, bångstyrig Amir.

Nu verkar snöovädret ha dragit vidare så problemet är väl förhoppningsvis i övergående, tack och lov. Håll tummarna, jag är redo för våren.

Snälla händer

Jag var rysligt nära att fråga den lille trånaren om han inte ville gå ut och ta en fika med mig idag men jag kom liksom av mig och vågade inte riktigt. Tänk om jag bryter mot någon slags trånar/offer hederskod om jag föreslår allmänt socialiserande utanför det helgade gymmet? Tänk om vi har det erbarmligt trist och han inte ens vill träna mig sedan? Tanken på benböj i ensamhet är inte alls så lockande, de blir konstigt nog löjligt roliga med någon som tittar på en och drar tarvliga skämt under tiden. Ojoj... Tänk, vilka grejer man kan oroa sig för.

Grejen med trånaren är att han är den första personen som faktiskt tar tag i mig ibland, helt utan att jag ber om det. En snäll hand på axeln, en klapp på en småsvettig rygg när man möts eller en hastig kram i förbifarten när jag håller på att somna i väntan på att ett av löpbanden ska bli lediga. Det är ett ovanligt uppförande hos en amerikan, iallafall bland de andra amerikaner jag har hittat här i mitt nordöstra hörn. Här vågar jag knappt lägga en hand på axeln på en kollega medans jag lutar mig över hans eller hennes skrivbord, jag inbillar mig att de inte gör så här. Det hade varit ganska pinsamt att bli stämd för sexuella trakasserier innan man ens har hunnit vara här ens i sex månader, eller hur? Fast, jag tror att min hemförsäkring täcker för lite allmäna stämningar så jag kanske ska strunta i den rädslan och bara köra istället?

With a head full of brains and shoes full of feet

Jag kom hem sent från ett restaurangbesök med en handfull svenskar ikväll för att hitta ett paket från Ajestralien i min låda. På utsidan stod det att det var en bok på insidan, dessutom stod det att det yttermera även inte var några Livsfarliga! eller Brandfarliga! pryttlar i. Som kanske granater eller en musköt eller så.

Inuti låg det, till väldigt fås stora förvåning i, en bok. En amerikansk bok, en amerikansk barnbok för att vara riktigt exakt. En sådan där om Dr. Seuss, ni vet han med Katten i Hatten och allt det där. Boken hette "Oh, the places you'll go!" och vet ni, innan jag ens hunnit bläddra mig förbi sida fem i boken satt jag på golvet och ömsom storgrät och störtskrattade. När jag beklagade mig för en av presentgivarna över att jag inte riktigt visste vilken av de två aktiviteterna jag skulle fokusera på, konstaterades det att jag lika gärna kunde "Testa lite av varje innan du bestämmer dig".

Nåväl, nu har jag testat de båda en del och jag har kommit fram till att det, som vanligt, är bäst att skratta lite. Iallafall är det alltid bra att avsluta med ett leende, och ett leende var vad jag fick av den lilla, fina texten.

Congratulations!
Today is your day.
You're off to Great Places!
You're off and away!

You have brains in your head.You have feet in your shoes
You can steer yourself any direction you choose.
You're on your own. And you know what you know.
And YOU are the guy who'll decide where to go.

You'll look up and down streets. Look 'em over with care.
About some you will say, "I don't choose to go there."
With your head full of brains and your shoes full of feet,
you're too smart to go down any not-so-good street.
...

Väderrapport

De säger att det ska komma snö imorgon, jag hoppas innerligt att de har fel. Jag har fortfarande inte skaffat mig en snöskovel och isskrapa är för mesar. Bristen på vinterdäck är också något jag tycker borde avskräcka vintern från att bli värre än den är nu. Räcker det inte med minusgrader?


Nu får det vara nog jobbat för stunden, dagen har varit full av kursförberedelser och kvällen späckad av Visiodiagram till säljare. Hoppas både säljare och kunder har vett att uppskatta mina ansträngningar imorgon, annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem. Gråta lite, kanske. Eller bita dem.

Men, först ska jag sova lite.

Främling

Ibland tänker jag att "nu när jag är i utlandet borde jag göra massor med utländska saker" men ganska strax kommer jag på bättre tankar och skärper mig lite; sjunker djupare ner i soffan, lutar mig lite bekvämt och fortsätter navelskådningen lite djupare. Man kan inte upptäcka nya saker varje helg, ibland måste man vila också. Den här helgen var en vilohelg i lagomhetens tecken, mycket tid i soffan med lugnande musik i bakgrunden, det var nästan så att jag försökte undvika att ge mig ut för att träffa fransosen igår kväll. Som tur var tog jag mig i kragen och gav mig ut i kylan för lite kvalitetsumgänge med främmande man i främmande stad istället för att sitta uppe och uggla i min ensamhet.

Det beslutet var bra för jag hade det riktigt trevligt igår. Han är en rolig liten prick, den där utlänningen.

Vi träffades på ett café i South Norwalk en halvtimme söder om mig för en kaffe och allmänt språkande innan vi smet vidare på en konsert med vad som skulle visa sig vara vår körärkefiende i konglomerat med ett riktigt bra jazzband som bjöd på en tvåtimmarsföreställning av ytterst skiftande karaktär. Man kan väl enklast säga att så länge körhärket höll tyst var det riktigt bra, jazzbandet var tajt och de spelade högvis med klassiker så där så det spratt i benen. I pausen utsattes man för något som kallas för Silent Auction vilket är som en helt vanlig auktion fast utan en farbror som skriker med en klubba i handen. Man traskar helt enkelt runt och tittar på allt som bjuds och skriver ner sina bud på en lapp bredvid tingesten man är intresserad av, allt enligt vissa regler som minimibud, minimihöjningar och så. Mycket konstigt fanns det att buda på, vad sägs om en isskulptur, expertbarnpassning eller sånglektioner av en känd operasångare (som både jag och fransosen suktade lite efter) tillsammans med mycket fina saker, som basebollsmatchbiljetter eller biljetter till operaföreställningar på The Metropolitan. Den lille fransosen blev lycklig när han lyckades hitta en flaska vin som tydligen var väldigt fin och bra så den bjöd han på och sedan släpade han iväg med mig till ett bord där man kunde få köpa en manskvintett till att uppträda på sin nästa fest. Han var ohälsosamt sugen på att köpa dem till mig för nätta 250 dollar att ha som underhållning till en eventuell inflyttningsfest. Jag skrattade så att jag nästan fick sätta mig ner och avstyrde det hela med att säga att farbröderna i kvintetten säkert luktade konsigt och dammigt och att man nog inte ville ha dem på fest ändå. Som tur var höll han med så jag slapp få mig den överraskningen iallafall, något jag är väldigt glad över. Tyvärr vanns det inget finvin även om jag artigt erbjöd mig att slå ner farbrorn som bjudit över fransosen så att vi kunde sno flaskan. Som tur var betackade han sig för det erbjudandet.

Resten av kvällen avnjöts på restaurang ity alla parter var hungriga. Samtalet rörde sig mycket runt vin, olivolja, mat och musik. Idel trevligheter. Framåt natten satte jag ifrån mig honom på tågstationen i Norwalk för att själv tuta vidare norrut till mitt lilla hemman.

Alla borde ha sig en blyg fransos, de är bra för skrattgroparna.