Vikten

Hur viktig är en chef?

Jag vet att jag lovat att jag inte ska skriva om mitt jobb här men den här veckan funderar jag mycket på just det där. Det är nämligen så att jag har fått mig ett jobbigt erbjudande som jag måste svara på om inte allt för länge. De två saker jag sålunda funderar på extra mycket ikväll är hur viktig en chef är för mig och hur viktigt det är med att jobba nära tekniken egentligen.

Det här med chefsskapet är jag nog egentligen inte så kinkig med när jag tänker efter. Jag har inte haft så många olika chefer; en fem, sex stycken har det hunnit bli genom åren, lite skiftande varisort så där, men jag har alltid kommit överens med dem. Vi har sällan blivit bästisar men som den socialt ganska klippska person jag ändå råkar vara har jag alltid kommit ganska bra överens med dem. Jag överväger alltså att byta bort min nuvarande mot en ny. Vad tror ni om det?

Sedan var det det där med tekniken. Jag envisas ju med att vilja vara ingenjör fastän det inte är något jag riktigt kan säga att jag brilljerar på. Det finns mycket teknik jag tycker är rolig, det finns ännu mer teknik som är ganska trist och slutligen finns det en handfull teknik som skrämmer mig och ger mig ont i magen. Det är naturligtvis den första biten jag vill åt, men sedan jag flyttade hit har det blivit ganska lite av den bästa och ovanligt mycket av den magvärksframkallande sorten. Visst, jag kan säkert vilken sekund som helst gå in till min chef och säga "Jag vill jobba på Helpdesk!" och de skulle bli överlyckliga och jag skulle få pilla lite på det där jag tycker är ganska kul.

Men.

Det var ju det jag flyttade ifrån och jag har ett visst minne av att den här supersupportingenjörskan var saligt trött på det för bara ett halvår sedan. Dessutom råkar det finnas väldigt mycket av den där trista tekniken på Helpdesken också... Icke förty har jag någon gång bestämt mig för att jag är Tekniker med stort T och trots att jag inte är världens bästa har jag alltid identifierat mig som en sådan. En ovanligt pratglad, social och verbal en som glatt myntat devisen "Det man inte har i huvudet får man ha på utvecklingsavdelningen", en som klarat sig väldigt bra genom att nyttja inte bara sitt eget huvud utan alla andras hon råkar komma i kontakt med. När jag skriver det själv låter jag ganska smart ändå :o).

Så. Det är kanske dags att vända tekniken ryggen en stund och se om jag kommer sakna den så mycket jag tror. Vad tror ni? Mamma säger (min alltså), att man alltid kan ångra sig och det tror jag på fortfarande på. När man nu ändå flyttat till en ny kontinent ska man kanske ta och prova på lite nya jobb också.

*Weee!*

Hur man enklast får kontorets mest hårdnackade Brooklynamerikan att nästan köra av vägen:

- So, Charlotte, did you put up a list of requirements for your dates?

- No. I just put out.

Sötnosar

Det är inte många dagar då jag inte förbannar den så kallade utvecklingen eller för den delen mitt yrkesval egentligen. Det här med datorer är ett förfärligt otyg, speciellt när de inte funkar, och det gör de så sällan att det knappt går att tro på det.

Men. Ibland funkar de och ibland gör den dära utvecklingen lite nytta, som idag när jag fick chatta med Liten Maja på Strömdal en liten stund. Tänk, det där lilla knyttet jag såg för första gången i januari 1999 har blivit så pass stort att hon kan sitta och skrivas med sin nästantante i Usa bara så där. Allt magont som den senaste veckans datorfnurrande gett upphov till blev liksom bortblåst av snälla ord och fina ungar på en webkamera från andra sidan jorden.

Chottlips says:
Jag saknar er
katte says:
vi saknar deg også
katte says:
stor klem från alla

Generell observation från någon annan. Tack, Ponteliten.

"Chotte! Behöver du material till din blogg?" utbrister Pontus och kikar över kanten på min kubikle (ja, de heter så) med höjda ögonbryn.

"Jo..." svarar jag lite dröjande, väl medveten om att han precis innan rusat iväg till toaletten utanför kontoret. Är det här något jag vill höra egentligen? Tydligen var det det för ögonblicket efter får jag min första pissoarregelföreläsning, inget man direkt väntar sig en vanlig torsdag på jobbet så där. Nu, kvinnfolk är det bara att lyssna och lära för så här är det.

När man kommer in på en herrtoalett och ska använda pissoarerna (med andra ord, är herre själv) (det kanske man redan ska ha kontrollerat huruvida man är innan man går in genom dörren?) (vad vet jag egentligen) (Pontus borde ha skrivit det här) följer man följande grundläggande placeringsregler:

• Är längan tom: Fyll på från höger.
• Står någon längst åt höger. Fyll på från vänster.
• Är båda ytterplatserna fulla, fyll på från mitten.

Klart som korvspad, tycker jag. Lite frågande ställer jag mig dock till om det är tvärtom i vänstertrafikerade länder? Någon som vet?

Givetvis fanns det undantag att ta hänsyn till, annars hade det varit allt för enkelt. På vår herrtoalett på kontoret angränsar tydligen den högraste pissoaren till själva toalettbåsen vilket ställer till det en aning. Reglerna säger nämligen att man vill kissa så långt bort som det bara går från de som använder båsen, vilket tydligen kan förbrylla förstekissaren en gnutta då han får ta ett panikbeslut om han helt plöstligt ska spegelvända reglerna och ställa allt på öronen genom att gå på väsntersidan istället. Vad som ytterligare förvirrar på vår herrtoa (allt detta enligt Pontus, jag har som sagt inte varit där) är att den vänstraste pissoaren är för kortväxta, alltså lite lägre än vad gängse svensk är och då gör den impopuär bland alla Pontusar på kontoret.

Ytterligare regler jag fick mig till livs den där morgonen

• Det finns inga penisar vid en pissoar. Ser man några gör man fel och riskerar stryk.
• Inga konversationer försiggår vid denna manliga inrättning.

Så. Nu vet ni minst lika mycket som jag om pissoarer. Några tillägg?

Never use while sleeping

Bara så ni vet ska man inte använda min hårtork när man sover. Det står så i användarmanualen.

Vilken tur att jag läste den.

Jubilar

Oj.

Tänk, idag borde man fira för idag firar Strykfritt 200 inlägg. Jag tror minsann att min blogg börjar bli vuxen. Snart börjar den väl skämmas för sin mamma och och ett, tu, tre flyttar den väl hemifrån också. Tiden går fort när man har roligt. Jag måste ha jätteroligt för just nu går tiden rasande snabbt.

Den här veckan har hittils varit brutal; Jouren har slagit till hårt ett par nätter och jag ligger avsevärt back på sömnsidan, en installation håller på att gå åt skogen så vi försöker alla hjälpa till så gott det går med den och därtill har man vanliga jobbet. Igår arbetade jag till åtta på kvällen, for till gymmet och rusade av mig lite stress, åkte hem och jobbade till midnatt, sov till klockan fyra, jourade till halv sex, låg vaken ett par timmar och åkte sedan till jobbet. Igen. Trots det ligger jag hopplöst efter.

Nu sitter jag här barfota, skrynklig, fnissig, hopplös och gruvligt trött vid mitt lilla skrivbord och bloggar i smyg medans jag skriver ut dokument till Linda som är ute och reser. Snart ska jag ta mig samman och läsa på lite Control Tower så att jättechefen kan fortsätta tro att jag är kompetent. Han är så lättlurad!

Välkommen till Sectra Support

Bästa kommentaren så här långt idag:

- Du får inte ha jour mera!

- Varför inte då?

- Du har bara sönder saker!

*tystnad*

- Men du, förra gången jag hade sönder något var inte på jouren. Det var vanligt jobb.

*tystnad*

- Du får inte jobba mera!

Otrogen

Alexis Walenzuela, vill du gifta dig med mig?

Jag menar, vad är sexigare än lite "exec sp_resetstatus 'WISE'" klockan halv fyra en tisdagsmorgon?

*swoon*

Stök!

Jag behöver en hemmaman! Eller en hemmafru, jag är inte så kinkig faktiskt, jag tar nästan vad som helst: Hemmafransos eller hemmaindier, kanske, hur illa kan det bli? Inte värre än det är nu iallafall. Det är stökigt här och jag vill inte städa när jag kommer hem sent på kvällen, Amir är smutsig och jag vill inte tvätta bil på helgen när jag är lite ledig, jag är oorganiserad och flamsig och jag vill inte organisera mig. Alls. Orkar vekligen inte det.

Så, om du kan tänka dig en utlandsplacering hos ett typiskt familjeföretag med förvirrad ledning, helt utan mål och mening men med obegränsade mängder öl är det bara att söka. Uppgifterna och ansvarsområdena som finns är följande:

• Diska, framför allt efter att husets fru har bakat en halv natt.
• Dammsuga. Jag kan tänka mig att köpa en findammsugare om du bara använder den.
• Vika tvätt och hjälpa till att tvätta den.
• Ha ihjäl obehöriga insekter.
• Betala räkningar. Gärna i tid.
• Laga mat (god!) och tvinga husets fru att äta den istället för de underliga konkotioner hon fixar själv.
• Hålla i ordning bilen.
• Se till att kylskåpet slutar bullra.
• Ha ihjäl vindfångarna ute på verandan på ett diskret sätt så att min (vår?) hyresvärd inte misstänker något.
• Se till att mitt badkar slutar se så sunkigt ut.

Vidare punkter dyker säkert upp vad det lider. Lönen är dålig men det finns ett antal förmåner som kanske kan göra tjänsten lite mer lockande:

• Obegränsat internet (ta med egen dator).
• Ölen är gratis.
• Och maten.
• Fria kramar.
• Tom lägenhet dagtid.
• Väldigt fria arbetstider.

Det finns förhandlingsmån så om du har några speciella krav kan de diskuteras.

Så där ja, nu är det bara att ni söker allihopa. Go-go-go!

Hemliga heter heter hemligheter

Hemligheter. Jag är förfärligt dålig på dem.

Mina egna, de sparar jag antingen för länge eller så kan jag inte hålla inne på dem alls. Eller så håller jag på fel hemligheter, de där som lika gärna kunde vara ohemliga. Och andras, de kan jag oftast lika gärna vara utan för de kliar så hemskt. Förutom i vissa fall, jag räknar upp några exempel nedan så ni vet när ni kan berätta saker för mig. Avslöja gärna följande saker för mig:

1. Nya kärlekar.
2. Förlovningar.
3. Giftemål.
4. Tillökningar (alla sorters valpar: hundar, människor, etc).
5. Stora investeringar av den bra sorten, den sorten man har råd med (exempelvis hus, bil och hund).
6. Utlandsflyttar.
7. Nya jobb.

Man kan sammanfatta det så att jag föredrar de goda hemligheterna, är det en god nyhet kan den även kvalificera som en god hemlighet och de uppskattar till och med jag. Visst, med de allra bästa av människor kan jag göra undantag och även ta till mig lite sämre hemligheter. Det är lite tråkigt att jag bara omger mig med de bästa hela tiden. Fan, fan, fan...

Nåja, idag har i övrigt varit en bra dag. Jag har brännt mig på axlarna ity solen i Uvsa är väldigt effektiv, långtidslånat en cykel och flängt runt halva Milford, vant mig vid mitt nya hår, bakat rabarberpaj och ätit den på en soldränkt veranda, börjat få fräknar, fått pilla på en liten, kräkig Hugo, plaskat i vattnet, legat på en filt och latat mig och haft bara ben för mig.

Och så har jag som sagt fått en hemlis.

Ögonblick

Ibland blir man som förstenad av ögonblick, de sätter klorna in i en och man kan under en kort sekund inbilla sig att det här, just precis det här ögonblicket, kommer jag aldrig glömma. Konstigt nog är det så att de där stunderna ofta glöms bort hur intensiva de än råkar vara just precis när de kommer över en.

Jag råkade ut för något av det slaget idag när jag stegade ut ur kontorsbyggnaden i Shelton, en varm bris mot bara ben, kjolen som glatt lekte i vinden, solglasögon på näsan och ett par hundra hela PACS i hela USA som en jourhavande Charlotte inte behövde oroa sig för just då. Kontrasten mellan det ganska mörka och luftkonditionerade kontoret och den amerikanskt överdrivna, solglada dagen var väldig, nästan så att man fick stanna till och blinka lite extra, solglasen till trots. Det jag hann tänka under den där extra blinkningen var "Viggeby!", jag tror till och med att jag sa det högt. I tanken var jag redan inne i bilen och halvvägs där men det hade onekligen blivit lite väl långt att köra. Tanken fick därmed lätt hicka och stannade upp.

Gudarna ska veta att jag har tänkt just Viggeby-följt-av-ett-utropstecken en väldig massa gånger tidigare, det i sig är inte någon nyhet. Det underliga med det här ögonblicket var väl att jag inte kunde agera på det, det fanns ingen av de automatiska att ringa. Framför allt var det väl det där ständiga avståndsproblemet som spökade. Det var lite sorgesamt, ärligt talat. Jag och den bråkigt glada kjolen satte oss på trottoarkanten och betraktade den ganska tysta världen en stund innan jag suckade lite (kjolen fortsatte med sitt sorglösa flamsande) och och hoppade in i Amir och for vidare hem. Numera har jag havet runt dörren och det är inte fyskam det. Men, det är verkligen inte samma sak som Viggeby.

Vem ser till att bada för mig i år?

På sina kransar

Så hände det, VÅREN kom på riktigt. Som genom ett trollspö (Tack, Mia!) var helt plötsligt träden fjuniga, det stod påskliljor och gulnade sig vartän man än såg och magnoliaträdet en bit bort på min gata, det har börjat slå ut. Tvekan är som bortflugen, det är som om naturen till slut gett upp ett ramaskri för nu får det vara nog med det här jamsandet och allt det kalla, frusna vi fått utstå så länge.

Idag tog jag mig till gymmet för att lite snabbt lyfta och sätta ner några tunga saker och leka med gymhunden innan jag insåg hur korkat det var att träna inomhus när VÅREN var där ute och bara vrålade ut sin ankomst: klarblå himmel, 20 grader, varma vindar och människor med leenden på läpparna. Jag tog mitt pick och pack, önskade diverse personal god helg och gav mig ut och sprang i härligheten istället.

Våren är kommen. På sina kransar.
Ängarne binda. Himlen är blå.
Pilträden bära guldgula fransar.
Tufvorna vagga ljusalfer små.
Bäckarne brusa,
Vindarne susa.
Böljorna glittra,
Foglarne qvittra.
Sippan i lunden nigande står.
Högt upp i luften lärkorna sjunga:
Nu är det vår,
Hurra! hurra!

No regrets

"Gå. Bara gå din väg, snälla."

Om och om igen sa jag det. Tårarna droppade långsamt ner med stillsamma plask på det knirkliga parkettgolvet i vardagsrummet. Allt jag ville var att han skulle stanna, ta tillbaka allt det där onda som farit ur hans mun, hålla mig nära, andas djupt och lukta så där gott som den man är kär i alltid gör. Men det sa jag inte, det var det för sent för.

"Gå. Du är inte välkommen här."

Det var det jag sa efter timmar av otåligt ordbändande, skrikande tystnader och ekande tomhet. Han tvekade länge i hallen, omtänksam och artig som alltid och såg undrande och skamset under lugg på mig. "Är du säker?" frågade hans oroliga blick mig, för trött och för sliten för att säga orden en tredje, fjärde eller femte gång.

"Gå! Jag vill inte ha dig här!"

Rösten höjdes till ett bedjande skrik och så gick han. En halväten smörgås på vardagsrumsbordet vittnade om att något blivit avbrutet. Min punktformiga figur på golvet intill var utfluten, urvattnad och matt. Alla tårar hade gjort mig suddig i kanten, min kropp kändes utan både början och slut, men mest av allt var den orkeslös och stum. Tankarna stod stilla och irrade på en gång och paniken började långsamt infinna sig. Vad skulle hända nu?

Det var den natten jag bestämde mig för att jag skulle flytta, det är på dagen ett år sedan.

Ett år är ingen tid har jag lärt mig. På ett år lagar man inget hjärta och inget självförtoende, det har jag också lärt mig. Under ett år kan man å andra sidan skratta väldigt mycket och ta sig en väldigt lång bit på väg. Vilken väg och vart den leder vet jag inte och den är ganska farlig ibland. Efter ett år kan man ångra mycket man gjort, än mer kan man ångra det man inte vågade. Man samlar många minnen på ett år och man hinner tänka många tankar: riktigt många korkade och en del kloka. År är märkliga djur.

...

I never say no.
I can’t say no.

I never say no to anything
because I am told that as I lie dying
on an iron bedstead in a rented room
I shall not regret anything I did,
I shall regret what I didn’t do.
So I do anything so as to regret very little.

Like Madame Piaf,
I shall have no regrets.
Quentin Crisp

Att äta eller ätas

Just nu är det ingen fråga om saken: jag lider ingen risk av att ätas, det gör däremot ungefär allt omkring mig (hus, ekorrar, små tanter och busskurer till exempel). Jag kan inte sluta proppa i mig saker! Det bra är att snart har jag ätit mig ur hus och hem och måste sluta, det dåliga är väl att jag snart även ätit mig ur hela min garderob. Okej, min vana trogen överdriver jag kanske en aning, men så här kan jag inte hålla på länge till.

Vad ska Trånaren säga när han får se min matdagbok? Choklad, choklad och mer choklad är inte någon vidare bra mathållning om man vill bli lite nyttigare och något mindre fluffig i kanten. Jag vet vad det är som trycker på men vi kan väl prata om det imorgon, idag är jag för trött.

Det finns förresten bilder här igen.

Samlerska

Trollslag är ett fint ord.

Klimat

Jag pratar mycket om vädret och vårt tilltrasslade klimat här, det har ni säkert märkt. Vädret är ett nästan lika poulärt ämne som trafiken, rent statistiskt. Jag vet inte om det är det trasiga vädret som gör att det sociala klimatet på arbetet blir lite svårare eller om det bara är meningen att amerikanska arbetsplatser är betydligt mer komplicerade än vad jag är van vid. Lite mer svårt trodde jag allt det skulle bli, men inte så krångligt som det visat sig vara på sistone. Nu är det så att jag har lovat mig själv att jag inte ska skriva så särskilt mycket om mitt jobb eller de jag jobbar med här, då jag har lärt mig att det kan ställa till problem av helt oanade höjder. Se här till exempel.

*Hint-Hint*

"... I started this website in February 2001. A year later I was fired from my job for this website because I had written stories that included people in my workplace. My advice to you is BE YE NOT SO STUPID. Never write about work on the internet unless your boss knows and sanctions the fact that YOU ARE WRITING ABOUT WORK ON THE INTERNET. If you are the boss, however, you should be aware that when you order Prada online and then talk about it out loud that you are making it very hard for those around you to take you seriously..."

... kvinnan som skrev det där har till och med gett upphov till ett helt eget ord.

Så, jag tänker inte skriva något om mitt jobb mer än att det är roligt nästan jämt utom när det är tråkigt, det är görlätt precis hela tiden förutom när det är förvirrande och det är väldigt intressant men även fläckvis frustrerande. Mer än så får ni inte ur mig, så det så.

Saker

Det bidde en sen natt igår, många kiltar att titta på, mycket öl att dricka och ett riktigt kul, gaeliskt band att följa efter på två spelningar runt om staden. Fransosens goda vänner hade fixat in oss på partyt med stort P efter själva paraden på en pub i Midtown. Där serverades det gratisöl från fyra och framåt så dedt bidde ett tidigt och långt kalas. Puben var högljudd och det spelades livemusik lite överallt, både riktigt bra och mera lagom sådan. Rutiga män och kvinnor hade man dessutom gödslat med. Framemot natten hamnade jag på Upper East Side hemma hos Fransosen, där kan man tydligen också sova.

Idag har det regnat. Det har regnat uppifrån och ner, nerifrån och upp och sidvärtes. Framför allt har det regnat hårt och kallt, det är så illa att det kör en polisbil utmed min gata och hojtar om att man ska akta sig för att inte rinna bort, dessutom hade regnet tvättat bort goda delar asfalt på en bit väg jag råkade köra på idag.

Hur ska jag kunna sluta klaga på vädret om det inte skärper sig snart? Det här börjar bli tjatigt.

Pannkakor jag ännu inte mött

Låt oss börja med amerikanska pannkakor jag faktiskt mött och bakat själv:

• Vanliga
• Med vanilj
• Med pekannötter
• Med vanötter
• Med Marabou mjölkchoklad
• Med blåbär
• Med sockerdricka

De jag inte mött:

• Med äpple
• Med kanel
• Med äpple och kanel
• Med limeskal
• Med gin (tack Mattias)
• Med päron
• Med fibrer

När Frida och Micke kommer hit ska jag minsann se till att bocka av några av dem. Jag har googlat lite och bland annat hittat den här sidan med lite andra uppslag. Vad sägs till exempel om pepparkakspannkakor, pumpapannkakor eller kakor med sötpotatis i? Jag är också lite nyfiken på vad Pilgrimssirap är. Har man verkligen pressat pilgrimmer och om ja, är de goda serverade på det sättet?

Costa Rica

Jag och min jättechef har idag planerat elopera till Costa Rica för att spana på bröst. Tänk så roligt man kan ha det på jobbet ibland.

För övrigt undrar den oinformerade undertecknade: Vem katten har snott Våren och när ska vi få tillbaka henne? Maskarna huttrar sönder och blomsterpojkarna lär aldrig komma fram om vi inte får plusgrader snart.

Woff!

Det är tema hund den här veckan. Vi har hållit på med taxarna i två dagar nu, Pontus, Linda och jag, och idag åkte de äntligen i posten. Hoppas jag slipper se dem igen...

Vi har alltså deklarerat på amerikanska, både till stora staten USA och lilla staten Connecticut. Det var inte så svårt tror och hoppas jag, man vet inte om man har gjort rätt förrän om ett ganska bra tag. Om jag har gjort rätt ska jag få tillbaka ganska mycket pengar vilket alltid är trevligt.

"Åh! En kamera!" tänkte jag genast.

"Betala tillbaka billånet!" sa visst någon annan, förnuftig person.

Trist folk kan hålla tyst, tycker jag.

Hund nummer två är ett namnlöst, tre månader gammalt charmtroll av typen Rhodesian Ridgeback som i helgen ankom Jaime och Eriks hem. Ett kärleksfullt knyte med massor små vassa tänder, löjligt stora tassar och för stort skinn. Helt otroligt gullig är han och vi jobbar väldigt hårt på att namnge den lilla skapelsen. Jag har förslagit massor med namn, vad sägs om till exempel: Drottning Silvia, Congressman Chuck DeVille eller Odd? Inget av dem har hittils gått hem så om ni har några bra idéer är det bara att höra av sig.

And, you need to get laid

Mitt veckoliga möte med Trånar'n så här på tisdagsmorgonen kom av sig när han istället för att få mig att lyfta saker och ställa ner dem igen råkade få för sig att fråga vad vi höll på med egentligen. Jag blev väldigt förvånad, så kan han väl inte fråga heller. Är det inte meningen att han ska veta det?

Nåväl, han ansåg att det var dags att fundera lite för han, såväl som jag, hade känt att vi hade tappat tråden lite. Dessutom har jag börjat känna mig fet, trött och otillräcklig på sistone och det är en ganska obehaglig känsla att känna i gymmet, där som jag brukar känna mig snabb, stark och farlig. Det är allmänt känt, att när Charlottentotten inte känner sig tillfreds i sitt eget skinn så kommer inget gott ur situationen, det är bara att ta tag i det hela innan det går åt pipsvängen på rikt. Så, nu har vi tagit tag i det, Trånar'n och jag, sjäva tag-tagandet ackompanjerades av både tårar och tandagnisslande från min sida och en hel del uppmuntrande tillrop och svordomar från hans. Bland annat sades det "If you get upset, I'll get mad!" när jag fick ställa mig på vågen för att undersöka huruvida mina tjocka känslor var påhitt eller inte.

Summa summarum är iallafall att jag har fått lite nya uppgifter och lite nya mål med mitt tränande, något som jag är välsignat glad för. Jag har verkligen jobbat hårt på sista tiden och det jag känner nu är kanske något som kan jämföras med fysisk utbrändhet. Inget jag riktigt känner igen, inte ens från när jag graderingstränade senast och var konstant sönderslagen, jag brukar ju må bra av mina fysiska aktiviteter. Dessutom har jag på sistone känt av lite mer omotiverad ledsnad i vardagen, jag som var riktigt lycklig ett tag (föregående inlägg till trots...). Vad som är hönan och vad som är ägget vet jag inte; har min kroppsliga trötthet dragit ner min hjärna lite eller är det månne tvärtom? Säg det, den som vet.

Resultatet efter morgonens genomgång är iallafall en rejäl överhalning vad gäller träningen (Hurra!), förbättrat matintag (Jobbigt...), regelbundna vägningar (Uff!), kramar på recept (Skönt) och så det sista uttalandet från dagens hjälte:

"And Charlotte, I really think you need to get laid."

Att våga vara lycklig

Eller kanske, att tillåta sig att vara lycklig.

Vi satt upp alldeles för sent inatt, jag, Marina och Rikard, efter att de andra små kamraterna tagit sitt pick och pack och dragit hem till väntande nya hundvalpar och renbäddade sängar. Från midnatt till väl fram på morgonkvisten satt vi och dryftade saliga och osaliga viktigheter, banaliteter och roligheter. När väl klockan koms ihåg var vi förvånade som få, hur hade timmarna kunnat försvinna så fort och vem skulle orka laga frukostpannkakorna om bara ett par timmar?

En av sakerna som dryftades var det här med lyckan, den förgänliga och gäckande, ni vet. Varför är det så fult att vara lycklig nu för tiden?

När föräldrarna var här härom veckan tog Mamma vid ett flertal tillfällen min hand och sa att hon var så glad över att jag verkade klara mig så bra här i mitt nya land, att jag trots allt verkade glad (hel och ren, med hus och hem och kamrater och hela kalaset). Tokigt nog reagerade jag nästan varje gång med att bli lite irriterad, jag kände det lite som om min existens blev trivialiserad när jag, likt dockan på Disney's jultecknade, fick min OK-stämpel i baken. Precis som om jag skulle vara mindre värd, mindre intressant, om jag helt enkelt deklarerade mig lycklig istället för lite hippt småmiserabel, så där som man ska vara. Hur korkat är den sortens tänk och vad får man ut av det i längden? Alla sympatier i världen kan väl ändå inte ersätta ens en känsla av nöjdhet och tillfredsställelse? Att påstå att man ska få lov att vara lycklig stup i kvarten, jämnt är högeligen borderline naivt, men nöjd ska man väl ändå tillåta sig själv att vara lite då och då?

När blev det fult att vara lycklig? När slutade man tillåta sig själv att känna saligheten?

Ny

"Om du vill får du ta med dig Trånar'n på vårt bröllop"

Så sa Marina till mig inatt när vi sagt adjö till våra allt för tidigt lagda små kalasvänner redan vid midnatt. Tackar, tackar sa jag.

Det är alltid skönt att få de nya vännerna godkända av de gamla.

Check, part two

iStore. Check! Två gånger.

Kameraffär. Check!

Hög byggnad. Check!

En härskans massa promenerande. Check!

Starbucks. Check!

Gårdagens Manhattanbesök var kallt, det snöade till och med på oss, något som jag finner nästintill löjeväckande. Vad är det med kombinationen mig, 2007 och gäster som får vädret att bli så rasande egentligen? 2006 funkade fint, det kan Ingar intyga, men 2007 har krånglat ruskigt myket. Tobias åkte härifrån med ont i kroppen efter sin kylslagna Manhattansejour, Mamma och Pappa fick se en av vinterns stora snöstormar i vitögat och nu får Marina och Rikard uppleva lätt snö i April. Knasigt som bara den är det och jag skyller allt på sittande president.

Check!

Hooters. Check!

Bröllopsskor. Check!

Torsdagsmys. Check!

Mallbesök. Check!

Onsdagen och torsdagen har gått i ett evinnerligt checkandes tecken, det är inte klokt vad man hinner med när man verkligen ger sig katten på det. Eller när affärerna har öppet ända in till sena natten för den delen, det underlättar en del. Idag har jag jobbat lite dryg halvdag för att sedan rasta barnen på mallen i Milford innan det blev indiskt till middag i Pontus sällskap. Maten var stark och jag har sällan sett så många gråtande män vid ett matbord förut. Det var spännande på ett lite obehagligt sätt.

Imorgon har jag ledigt, då bär det av till Staden igen. Målet för dagen är att besöka en fotoaffär, hänga i Central Park och ta sig upp i Empire State Building. Jag hoppas verkligen vi har vädret med oss.

Maror

Jag hade slutat att drömma.

På natten alltså, inte på dagen. Dagdrömmandet är jag fortfarande en mästare på. Det går inte en bilresa eller arbetsdag där jag inte långsamt simmar fram genom någon slags alternativ värld, en värld där det är uppehåll och finväder, varmt och gosigt. Ni vet, klassiskt utopiserande helt enkelt.

Jag hade slutat drömma ända till inatt och jag hade helt och hållet glömt bort hur jobbigt det är att drömma. Den här nattens dröm förföljer mig lite, jag kommer inte undan att ständigt smått analysera de mörka timmarnas aktiviteter och iakttagelser. Varför satt han i den där soffan? Vad är det som hänt nu och varför drömmer jag helt plötsligt oroande om någon jag valt bort under en så lång tid? Någon som jag å det verkligaste vill hålla borta från min förvirrade och vindliga hjärna, för så länge det är så mår jag bra, bättre, lagom. Vad menade han egentligen med det han sa? Jag vet att jag är trött just nu och när man är trött släpper man ner garden ett uns. Jag har besök av vänner jag känner mig trygg med, då slappnar man av ännu lite mer. Varför fick han mig att gråta? Det kan väl antagligen vara relaterat.

Men, det har snart gått ett år, ska jag inte slippa undan snart?

Jubileum. Jubel-eum.

Jubel my ass.

Spökskrivare

Oj. Övergiven blogg luktar illa.

Kanske inte, men den ser väldigt övergiven och ledsen ut iallafall. Bästa att göra något åt saken och skriva lite i den så den slutar se så förbenat ynklig ut.

Ynklig, det är ett ord man inte kan använda för att beskriva mig just nu, här är massor att göra; saker att äta, vår att trängta efter, dagar att vara ledig på, grejer att shoppa, Marinor att krama på och regn att akta sig för. Sammanfattningsvis är det ändå så att det lätt blir alldeles för mycket att göra när man har besök, timmarna räcker inte till helt enkelt. De senaste dagarna har vi varit på Manhattan (mysigt men kallt), jag har jobbat (jobbigt), de har varit på Manhattan själva (soligt, om jag förstod dem rätt), vi har ätit Mac&Cheese (inte så värst gott men väldigt gult, se själva på bilden), druckit frusna Margaretor (gott!), shoppat på outlet (mycket) och pratat strunt (ännu mer). Kvar att göra på listan finns bland annat besök på Hooters, picknick i Central Park och kamerablixtshopping i downtown Manhattan. Så ni ser, ynklig är det sista man har tid att vara på den här sidan jorden.

Ovh!

Idag tog vi oss in till den stora staden och företog oss valda delar av de mellersta och södra kvarteren, vädret var inte supertoppen varför det mesta av dagen gick till att hålla sig lite inne, vi vandrade mest från station till affär till station till restaurang till affär till restaurang till station... Jaja, ni fattar kanske själva.

Vi började lite på Broadway och Oh!:ade och Ah!:ade över alla ljusen som sig bör, tittade på pariserhjulet inne på Toys R Us och snubblade över folk både över och under oss. Därefter vandrade vi så sakteliga söderut och fastnade bland annat på Macy's på vägen, där beundrade vi zebror och andra dyra ting. När hungern slog på åt vi offantligt vedervärdig Dim Sum på en galet stor restaurang i Chinatown och sprang sedan därifrån med kräkskänslorna fast förankrade i magen och skrattet bubblande i kinderna. Det vill jag aldrig göra om igen!

De serverade fritterade kycklingtassar!

Bläh!

För att stilla vår otillfredsställda hunger åt vi lite kompensationscheesekake och lite senare tog vi en runda på ett indiskt te-hus där vi hittade en serverande indier från Örebro innan vi så småningom tog tåget tillbaka till Milford och lätt middag med hockey hemma hos Pontus och Linda.

Det bidde mycket mat idag, kan man säga.

Vad morgondagen bjuder vet jag inte riktigt ännu, om vädret blir fint kan jag tänka mig en picknick. Den som lever får se, som man så vist brukar säga.

Trasigt trötta

Till slut hittade jag dem, Rikard och Marinan, på Newark idag. Lite försenade men annars hela och relativt rena och vid gott mod. Resan hem gick bra även om det var tufft att klämma in deras bagage i lille, trogne Amir. Han tar inte så mycket som man skulle kunna tro, även om han är både tuff och blå. Väl hemma var det ändock två tappra men jättetrötta rumpor och ryggar som vecklade ut sig ur bilen, de är ju långa och ståtliga mina små kamrater, och inte direkt anpassade till vådligt långa resor i små utrymmen. Rikardar och Marinor trivs bäst i öppna landskap har det visat sig.

Nu är de behörligt tvättade och utfodrade och nerstoppade i sängen, jag vet med mig att de kommer sova väldigt gott inatt. Som tur var matchar jag deras trötthet efter en alldeles för kort gårdagssejour i sagda möbel och kommer alldeles strax följa deras exempel. Det var ett tag sedan jag kröp till sängs föra klockan tio en lördag, kan jag säga.

Upp

Om man halkar ner ska man väl i rättvisans namn halka upp ibland också. Gårdagens kaos löste sig idag tack var hjälp från hemlandet och lite tur. Säljaren med demoburken blidde glad, jag blidde glad och allt var rosenrött och fluffigt i kanten. Halleluja! Skönt att lyckas med något till slut. Så snart jag var klar blev jag dock hemskickad med motiveringen "Du är sjuk!" igen. Jag fattar inte det här, jag är ju aldrig sjuk!

Imorgon bär det av till Newark igen för upphämtning av Marina och Rikard. Vansinnigt roligt!

Inte vacker, men sällsam

De höll inte så länge, de där snälla orden från Klaus. Idag gick inget så värst bra, en buggig demodator ville inte vara med och orden från Sverige var hårda "Uppgradera!" sa buggens upphovsman medans jag ömsom gnisslade händer och vred tänder.

Ja, precis så illa var det.

Och precis som jag trodde funkade det inte så bra och precis som jag visste sitter jag här med ont i magen och rynkad panna, på ett förfärligt humör. Jag är trött på att känna mig korkad och dum och dålig! Jag ska försöka lite till innan jag ger upp och försöker ta natt för jag är saligt trött också. Jag tog en paus och stannade till på gymmet på vägen hem, något av det bästa jag gjort idag. I rena ilskan sprang jag fortare än någonsin förut, lyfte tyngre än vanligt, och sedan sprang jag ännu lite till, bara för att se om jag kunde springa bort, bort, bort från all oro. Det gick nästan, för jag mår mycket bättre nu.

Lille Trånar'n rynkade även han på pannan åt mig när han såg mig stretande så där argt på löpbandet och strök sig sedan lite som en katt mot mig under de nästan två timmarna jag var där, klart fundersam och undrande över varför det rykte ur Chottens öron en vanlig torsdag som denna. Vid något tillfälle smög han sig på mig och viskade till mig "It will get better".

Jo tack, jag vet. Det blir det alltid.

Integrerad

Det är tur att man är amrikan så att man slipper sura över den senaste fotbollsförlusten.

Tänk att det bara krävs lite sårad, nationalistisk stolthet för att man ska hoppa över skaklarna. Jag är väl för billig.

Klubben för inbördes beundran

- Och kom ihåg nu, du är bra som du är!

Det var vad Klaus sa till mig mitt i den sista bamsekramen vid Bridgeports järnvägsstation när jag släppte av honom för hemresa vid lunch idag. Jag skakade lite på mig själv som svar och skrattade åt honom, för usch vad svårt det är när folk säger snälla saker till en. Han kramade om mig igen och huffade och puffade sedan bort mot entrén med sitt pick och pack medans jag övergav min högst olagliga parkering och for tillbaka till kontoret igen.

- Vad duktig du är Pontus! Och snygg och lång! Och röd!

Det var vad jag glatt hävde ur mig till Pontus ikväll, mitt under värsta laundromatandet. Tidigare idag for han, solbränd och med viss bävan i bröstet, till Boston för att laga ett halvhavererat pacs. Jag hade lovat sitta vakt under kvällen för att bistå med moraliskt stöd och bollplanksegenskaper, vara lite sanity check och kanske agera slagpåse om en sådan skulle behövas. Hon tål nämligen ganska mycket stryk, den här Chotten, särkskilt på axeln, det har Pontus provat ut. Men, turligt nog vaktade jag förgäves, ingen Pontus pingade på mig och när rapport till slut avlades där på laundromaten var nyheterna bara goda. Axeln fick ledigt och Pontus fick en öl, alla var glada.

Vad det är bra med beröm. Vad det är bra med bra folk.

Ska vi byta grejer?

Konstiga saker man kan råka hitta när man slentrianshoppar på Manhattan mitt i natten.

Hurdant väder, sa du?

"Today it's Cloisters' weather!"

Det var fransosen vänlig nog att informera mig om när jag fick honom på tråden fram emot tidig eftermiddag. Oj, sa jag, jag som precis bestämt att det var tvätta-kopiösa-mängder-tvätt-väder. Det var tydligen fel, fel, fel koms det fram till efter ett hastigt meningsutbyte varpå jag lika hastigt fick dra på mig vårliga kläder och sätta fart på Amir. Nu var det minsann dags att möta Våren på Metropolitanmuséets medeltidsfilial på norra Manhattan.

Till saken ska sägas att jag redan mött Våren ett par gånger i år, det är bara det att snett bakom Våren har Vintern envisat luffsat på och snabbt förstört alla små framsteg Våren försökt göra. Nu tror jag väl att det börjar dra ihop sig på riktigt för så här såg det ut i morse när jag var ute på promenix, starkt, gult och hoppfullt i en av grannarnas rabatter.

Väl framme vid The Cloisters hade tyvärr det vackra vädret dragit vidare till andra jaktmarker och ersatts med molnigt skruttväder vilket förtog lite av glädjen av att äntligen ha tagit sig dit. Icke förty var stället helt fantastiskt spännande: tänk er ett litet medeltidskloster som någon packat ihop någonstans i södra Frankrike för att sedan smälla upp det lite bestämt, annekteringsglatt och välordnat i en av världens absoluta storstäder. Det var precis så det var. Fransosen berättade att man på somrarna kunde åka dit för olika konserter vilket jag ser fram emot något väldigt. Dessutom hade faktiskt Våren börjat inta stället lite smått i kanterna. I en av trädgårdarna såg jag små gröna toffsar på ett buskigt träd och lite gult ludd på en annan växtsak.

Eftermiddagen fortsatte sedan på en förträffligt trevlig restaurang på Upper East Side där jag fick prova på Alsaciansk mat och god Riesling. En ganska hyffsad lördag, med andra ord.

In desperate need of bicycle

När jag var hos släktingarna i Jersey härom söndagen berättade Michael om det här cykelloppet som hans två söner skulle cykla i sommar. Om jag inte missminner mig helt har de cyklat det ett par gånger redan och enligt ryktet ska det vara en väldigt vacker del av New England man tar sig igenom plus att själva loppet ska vara ganska lagomt och low-key.

Tycker ni jag ska anmäla mig? Själva cyklandet är det nog inga problem med, det är mest det att jag måste samla ihop pengar för saken. Och saken är alltså Multipel skleros.

Rösta, rösta!

Ett stycke stor tysk

"Det här måste vi göra igen" sa jag, med ett stort leende på läpparna, åt en likaledes mätt och nöjd (tror och hoppas jag) Klaus, på andra sidan bordet. Efter fisksoppa, Gino, glass, te och ett par mil med snörvelnäsdukar hade vi språkat oss igenom allt mellan himmel och jord: språk, inlärning av sådana, kärlekar, bristen på sådana, självförtroenden och även bristen av det, mat, spel, jobb och mängder av annat. Jag var i stort behov av lite rastning efter dag två i sängen och för en ganska yrslig och trött Chotte visade sig Klaus vara det perfekta sällskapet : full med kramar och klokskap. Dessutom hade han vett att uppskatta maten, en särdeles bra grabb är han.

Tänk att man ska behöva flytta över ett helt världshav för att våga ha en mysig middag för två.

Sick-ish

Knappt har man hunnit släppa av de ömma föräldrarna på Newark innan man börjar känna att den här småopraktiska förkylningen man dragit på sig kanske är lite mer än bara opraktisk. Den är irriterande och sängbindande också. I natt var det sålunda svårt med sovandet och i morse var det stört omöjligt att göra annat än att släpa sig upp ur sängen och sedan snabbt trilla tillbaka igen. Chotte är en dålig Chotte idag.

Nu på eftermiddagskvisten har jag ändå lyckats ladda upp lite mer semesterbilder för allmän beskådning men nu tror jag minsann att det är dags gömma sig i sängen in stund till, för den här kroppen är lite halvtaskig just nu. Tänk, sedan jag flyttade hit är mina två-förkylningar-om-året-dagar ett minne blott, på dryga fyra månader har jag hunnit med fyrar stycken redan. Snacka om effektivitet!

Mannen i mitt liv

Chottlips says:
Oh! Du skulle varit här idag!
Erzbethl says:
Jasså?
Chottlips says:
Jag var ju så osugen på att tåga till släktiga Michael i New Jersey och bilen såg jag inte riktigt att jag skulle kunna gräva fram nu på morgonkvisten.
Chottlips says:
Och i morse kände jag mig lite vissen, så Pappa sa att "men stanna hemma och vila så tar vi tåget". Fast det var ju inte så enkelt, sex timmars resa för en eftermiddags träff.
Chottlips says:
Så jag ringde till Michael och sa att vi kanske inte kunde komma alls, men då lät han så besviken, så jag blev less och gick ner till värdinnan och lånade ett spett och en skyffel och började försöka få fram bilhärket.
Chottlips says:
Och det var ännu värre än jag trott: drygt en dm tjock is runt hela lilla bilen. En meter runt på många håll.
Chottlips says:
Men, vad katten. Loss måste den ju, så jag spettade på och Pappa kom ut och började attackera den med skyffeln och vi kom fram till att det nog skulle ta en fyra timmar att pilla fram den ändå.
Erzbethl says:
Oj. Hur blev det så mkt is på så kort tid?
Chottlips says:
Snöblandat regn i ett dygn.
Chottlips says:
Då kom en granne och frågade "Are you trying to get it out?" Och jag svarade "No, we are trying to cover it more!"
Erzbethl says:
haha!
Erzbethl says:
gick han sin väg?
Chottlips says:
Då skrattade han lite och sa, om ni väntar lite så ska jag hjälpa er. Jag har en maskin.
Erzbethl says:
oj!
Erzbethl says:
maskin!
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Okej... sa jag. Och funderade på vad för maskin det kunde vara. En snöslunga funkar så dåligt på is.
Erzbethl says:
hårtork!
Chottlips says:
Haha!
Chottlips says:
Och så gick det fem minuter och vips kom han ut med en liten, liten, liten minitraktor med skovel fram.
Chottlips says:
En som kunde vända på en femöring och var väldigt behändig, nästan så att man kunde ha den i fickan.
Erzbethl says:
oj
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Och sedan skovlade han runt hela bilen och pappa och jag spettade runt framdäcken. Sedan kom en annan granne och hjälpte att knuffa, och traktormannens fru skickade över en matta att lägga under framdäcken och min värdinna sprang och hämtade den...
Erzbethl says:
GRANNAR!
Chottlips says:
Och efter 45 minuter var den framme.
Chottlips says:
Huvrra!
Erzbethl says:
Snälla nån, vad snälla grannar
Chottlips says:
Ja. Jätte.
Erzbethl says:
nu måste du baka bullar till hela kvarteret?
Chottlips says:
Ungefär.
Erzbethl says:
Haha!
Erzbethl says:
då blir man ju lite glad
Chottlips says:
Jag ville gifta mig med Bob och hans traktor sedan men han var upptagen av en Beth vilket var lite tur för han hade lite äckliga tänder.
Chottlips says:
Fast fan ändå. Traktorn var ju fin.

Vrrroooom!

Fula som stryk men toksnabba! Det säger de iallafall själva för jag har inte riktigt haft tid att prova dem ute så värst mycket. Det de säger är alltså att de är snabba, inte fula, om man säger att de är fula blir de arga och klampar iväg.

Anledningen till att jag inte provar dem ute är för att vintern har kommit tillbaka och gjort ett avskyvärt lite gästspel. Jag har mest fått spel och bilen, ja lille Amir, han sitter fast i en tillfrusen sjö av snö som jag inte ens orkar tänka på hur jag ska få bort. Speciellt som jag inte äger något att spada med.

Fuck-fuck-fucketifuck-fuck-fuck!, har jag mest lust att utbrista, men så säger inte fina flickor, så jag är tyst istället. Och diskret.

Släktskap

Det här med släktskap är lurigt, måste jag säga.

Idag fick jag veta att en liten Saga Elisabeth Strömdal kommit till världen och jag känner det lite som om jag blivit Tante med stort T igen. Förekomsten Tante Charlotte har funnits sedan sent 90-tal när det kom en Maja Edelborg till oss efter en väldans lång och spännande väntan. Tanten själv kan erkänna att hon inte sett tillbaka sedan dess, trots att epitetet tant inte har den mest positiva av klanger. Hon har omfamnat och erkännt sitt tantskap efter bästa förmåga, en förmåga som kanske inte alltid räckt till. Gudarna ska veta att det finns en hel mängd med bortglömda födelsedagar och julaftnar som numera väger tungt på ett ganska solkigt samvete. Men vem håller väl räkningen...? Icke förty kan jag förtälja om att det här med tantskapet betraktas med en stor mängd kärlek och är något som hålles nära hjärtat. Fotografierna på de äldsta före detta syskonbarnen kommer hänga framme länge till, de är ju några av de finaste ungarna jag vet: vackraste Maja med den röda hatten och blommorna och liten Adam med skruvdragaren - bilder som jag inte kan gömma undan hur som helst.

Allt det bästa tillönskas härmed den nya lilla och hennes föräldrar. Hoppas ni alla mår bra!

För övrigt är det snöstorm här, då kan man inte göra så mycket mer än att shoppa skor.

Solsidan

Ibland har man bra tur.

Ibland kommer det bara en sådan där stor må-bra-känsla över en, en som får en att nästan välta och trilla över ända av pur vällust och lycka. Lite som en tsunami, fast en av den bra sorten. En som inte har ihjäl fok eller välter små städer.

Efter dagens träningspass kom jag infarande i omklädningsrummet, småmatt men lycklig, trött fast ändå skuttig som en Tiger i själen. Så där som man blir efter att fått höra att man varit saknad, efter att man fått en kram, några bra skratt och ett par leende ögonvrår. Ni vet, ett bra träningspass, helt enkelt.

Det enda rätta att ta sig för då och där var att göra det där som råkade att falla en i smaken, och smaken i omklädningsrummet på Enterprise 3 var att att lägga sig ner alldeles platt på golvet och bara vara en stund. Ta vara på ögonblicket och uppmärksamma allt det där lyckliga som passar på att hastigt fara genom kroppen och göra den fantabulöst tung men ändå tyngdlös. Att stå upp var just då inget alternativ, det var bara att lägga sig ner kontrollerat eller bli omkullvält och tillsulad med våld av livets solsida och om man har chansen att välja ska man nog ta den kontrollerade varianten. Skaderisken är mindre då.

Lite bilder från semesterfirarna finns för övrigt här

Jag är med familj

Nu är de här, trötta och lite smålulliga ity jag har tutat i dem lite vin att ackompanjera kvällens amerikanska ribbsmiddag: Mamman och Pappan Abdon. De är sig lika, Pappan med extra bred mittbena och glada ögon och Mamman med mycket håll i handen.

Skönt. Jag har saknat de dära.

Vilket är konstigt, för visst kunde det gå en ganska liberala fyra månader mellan varje besök innan utan att jag blev helt hundvalpsglad av att ha dem hos mig bara för att. Och visst, jag vet lika bra som ni att jag kommer vara lite sliten av all föräldrakärleken om en vecka, men det är jättebäst just nu i vilket fall.

Det är liksom som julafton idag. Julafton och fölsedag i ett, minst.

Klaus

Jag har fått en stor, tysk, jättekram!

Det är om möjligt ännu bättre än det låter.

För jag är faktiskt rymdingenjör

Idag har jag städat, bakat, känt mig tjock, inte sprungit och till slut resolut disassemblerat pepparkakshuset som i veckan på riktigt började tappa formen. En bit tak gav helt sonika upp och föll till föga för gravitationen vilket gjorde att det hela såg lite tarvligt och halvdant ut, det signalerade själv att det var dags för rivning. Enligt oinformerade källor kommer dessutom våren att infalla den 20:e mars och då kan man faktiskt inte ha pepparkakshus stående i sitt vardagsrum, hur fint det än månne vara.

Som en påminnelse om alltings förgänglighet:

För övrigt kan jag berätta att ljuslyktan nere i vänstra hörnet, som Linda bland annat bidrog med, inte har fattat det där med förgängligheten och därmed inte på något sätt kan inkluderas i den: små marshmallows som får sockerkristyr på sig och sedan får stå ute och vädra sig i tre månader, blir förunderligt hårda. Jag har rapporterat mina fynd till NASA eftersom jag tror att gamla marshmallows kan bli ett riktigt höjdarmaterial att bygga nästa generation rymdfärjor av: lätt, billigt, överjämrans hårt och dessutom ätbart. Tänk dessutom på vilken bra partymat det blir efter återinträdet när marshmallowsarna fått svettas lite mot den hårda atmosfären: Instant grillparty!

Gott!

Det kommer landa en Mamma och en Pappa här imorgon. Det är också gott.

Walk of shame

Efter gårdagen vet jag precis hur trött man blir av att dricka nästan för mycket rödvin, dansa, spela pingis, sitta uppe och kanske flirta en aning och sedan somna på någons soffa klockan fyra på morgonen bara för att tyvärr vakna dryga två timmar senare för en sömndrucken session av soluppgångsbeundran i småfrusen ensamhet. Man blir alldeles fruktansvärt trött, kan ni tänka er det? Visst, jag somnade om och fick en timme till på mig i Eriks och Jaimes soffa innan resten av huset långsamt samlade ihop sig och kröp ner till mig på bottenvåningen, alla de andra i sina mysiga pyjamasar, medans jag fick sällskapa i gårdagens flippiga klänning och efter en livad natt, ganska håliga strumpor. De livsfarliga röda skorna hade tillbringat natten i källaren alldeles övergivna och ledsna.

Det som kom att diskuteras över kaffekoppar och rödsprängda ögon var konceptet med "Walk of shame", den där förnedrande upplevelsen när man, mer eller mindre tidigt, måste ta sig hem från någon man lite oplanerat övernattat hos, i föregående kvälls skrynkliga och lite unkna beklädnad.

Jag kan erkänna att jag har både promenerat och cyklat på skammens väg under mina år och haft mer eller mindre vett att känna av någon smärre genans under dessa resors gång. Den senaste gången var i somras när jag, överförfriskad och dan, somnade i Björns säng efter ett avskedskillkalas med sagda värd, Niklas och Per och vaknade (fullt påklädd, ska det understrykas) i en väldigt mysig sked med just Björte. Vid mitt något förvirrade och alldeles för tidiga uppvaknande konstaterade vi båda två att "det här var lite konstigt" och fnissade lite försiktigt, för ingen av oss ville riskera att spränga våra huvuden genom några större känslouttryck. När jag så småning om smög ut i den solstänkta, augustivarma sommarsöndagen och fann mig stående näsa mot näsa med grannfrun som med föraktfull blick bligade ner på mig från sin balkong, var det bara att bita ihop och inse att den stilla Linköpingsgatan hade förvandlats till Skammens Allé och det bara var att begagna den, trots att man inte fått sig mer än en väldigt lång och ganska mysig kram av någon man tycker om. Det var uppenbart att tanten trodde annat om den tilltuffsade och ljusskygga varelsen som långsamt trampade hemåt i värmen, men vem bryr sig väl om det egentligen?

Indiander

- So... How do you feel about Indians?

- What!? I beg your pardon...?

Trånar'n stirrade stint på mig mitt i en diskussion om min småtrasiga nacke och bytte raskt samtalsämne från kotor och hoppningsförbud till det något överraskande ämnet "indier", något jag alls inte var beredd på. Jag glodde förbluffat och lite charmerande glosögt tillbaka på honom med mina vanliga blå och fick sedan höra hela historien om hur jag tydligen har en indisk beundrare på gymmet. En som har gjort mer eller mindre diskreta förfrågningar om mig hos tränarkollektivet. Inom ett par minuter hade jag en hög på tre (3) små till jättestora tränare som stod och tittade förväntansfullt på mig i väntan på svar på vad min åsikt var om indierna egentligen, en situation jag inte riktigt visste hur jag skulle krångla mig ur på ett smidigt och elegant sätt så jag krånglade mig ur den på ett klumpigt och ofint sätt istället och lyckades på något magiskt sätt få tillbaka samtalet till ett område där jag kände mig lite mer bekväm (min nacke!). För inte har jag någon uppfattning om indier som jag kan vädra på något intelligent sätt.

Nåväl, jag tror mig veta vem den indiske beundraren är, vi har utbytt lite fraser med varandra någon gång mellan hantelhanterandet och springandet och han verkar vara en normal människa i sina bästa shorts han med. Jag har gett Trånar'n fullmakt att avgöra huruvida indiern är något för mig eller inte och kommer återkomma med hans beslut inom kort. Det kan bli intressant.

Tänk, här flyttar man till USA och snubblar över idel utlänningar, betyder det här att det inte finns tillräckligt med amerikaner?

Byråkrati

Idag har jag så änteligen fått mig ett utrikiskt körkort, det är inte så vackert men det är förfärligt sällsynt vill jag säga. Genom yrande snö for jag och Amir en timme norrut för att återigen träffa på vår ärkefiende och nemesis: det mäktiga DMV. De var inte på något sätt mer samarbetsvilliga idag än i fredags, men den här gången kunde de inte underkänna mig hur mycket de än ville, allt fanns nämligen där; stämplar, datum, underskrifter, internationella körkort, foton och underskrifter igen. Det fanns för bövelen underskrifter både under, över och bakom underskrifterna!

Jag fick mig en deputy vid namn John på halsen för min uppkörning och han hade missat all det där med charm och trevnad i sin utbildning; man blev deprimerad och sur bara av att titta på honom. Vi for runt i en kvart och hann med att parallellparkera, saxvända, inte köra på en katt och stanna för en vild mängd stoppskyltar. Sedan fick jag en lapp där det stod att jag var godkänd och så skildes våra vägar åt igen, jag kommer inte sakna John så värst mycket ändå. En väldigt tillblingad ung man tog sedan lite av mina pengar var på en uttråkad ung flicka tog min bild och vips! har jag nu en alldeles ny plastbit att ha i plånboken. Lyckan är total!

Resan hem tog dubbla tiden på grund av tidigare nämnda yra snö. Så snart amerikaner ser snö trillar de omkull och faller av vägen vilket gör det svårt att köra för oss andra normala människor som iallafall nästan kan hålla balansen under dylika väderomständigheter.

Herregud!

Jag har tråkigt på jobbet idag, som tur var skrattade jag så jag trillade flera gånger på gymmet i morse.

Testa det här och se om ni kan hålla er för skratt:

Ligg med axlarna och huvudet på en träningsbänk och låt resten av kroppen sticka ut utanför. Ha fötterna i backen, axelbrett isär, böj benen 90 grader och håll upp höfterna. Ta en hantel och börja köra press med den med ena armen. Tänk, som alltid, på formen. Lyft samtidigt på den andra foten och håll upp det benet i luften. Trilla. Skratta. Upprepa under minst en minut. För den erfarne exersören: Lägg till en liten, garvande kille som sitter ovanför huvudet på dig och pillar dig på näsan och klagar på att du har det för roligt.


Så här:

Talang

Medans vi väntar på att Passionen ska återfinna sig här tänkte jag påminna mig lite om mina talanger, det kan säkert vara nyttigt.

Mina talanger, en lista.

• Jag kan Googla allt. Okej, jag hittar sällan det jag ska, men det blir oftast ett roligt resultat.
• Jag kan sjunga.
• Jag är selektivt blyg på ett väldigt intrikat sätt.
• Jag vet vad jag inte kan och jag är bra på att fråga om hjälp.
• Jag är bra på överraskningar.
• Det finns få galenskaper jag inte ställer upp på.
• Jag kan läsa sagor som en hel sagotant.
• Jag kan skratta riktigt högt.
• Jag kan inbilla folk att jag är kompetent. Sägs det.
• Jag är charmig.

Rymling

Det är ganska länge sedan nu, men jag tror att jag en gång i tiden var en ganska passionerad och modig kvinna. En som motvilligt, men ändock, kastade mig ut i bråddjupen, en som klättrade uppför branta bergsväggar (med hopknipta ögon, för det var ganska högt och lite svindel har man ändå) och balanserade på slacka linor över krokodilfyllda träsk under förutsättning att det fanns skyddsnät, förstås.

Det var då det. Nu är det världens fegaste Charlotte som sitter här, en som rymmer och gömmer sig, en som kniper ihop läpparna och inte vill prata, en som fortfarande varken hittat sitt hjärta eller sin passion igen. En Charlotte som kisar med ögonen, skrattar en massa, är rolig och skämtar, skämtar, skämtar om allt med alla. En harig och rädd tösabit som nickar och ler, är tillgänglig och snäll mest för att det är enklast så, då tycker folk om henne. De kanske till och med blir lite förtjusta om hon har otur.

Det rimmar så illa, för allt jag vill är ju att någon ska tycka om mig så där lite speciellt, och när någon väl kanske gör det finns det inte nog med bord att gömma mig under. Jag tycker det här med livet och relationerna är alldeles för svårt; jag försöker vara tydlig och säga ifrån, säga nej med hög och klar stämma, stå på mig och vara rak, men det enda jag uppnår är relationella snedkast och total och ytterlig förvirring. Allt jag vill är att sluta vara ensam, men hur gör man det när alla människor skrämmer en och är farliga? Hur kan man förklara för någon var ens gränser går när man bara är ett enda stort minfält? Ett som FN, freden och minröjarna fortfarande inte ens kommit i närheten av.

Jag vill kunna ta mitt hjärta och leka Arga Leken med Kärleken. Och så vill jag vinna, ta mig tusan.

Ibland är det så skönt att vara ensam
Men det är inte lika roligt när man är det
Lätt att börja tänka jag har haft det ganska kul,
ganska bra, kanske ska det vända nu.

Men, jag tror att du kommer hit om jag hoppas.
och jag tror att du ringer på om en stund.
Gör du det ej ska jag försöka glömma.
Men, ännu är min längtan till för dig.
Ännu är min längtan till för dig.

Kalas

Idag har jag varit lagom och avslappnat social hela dagen, det har varit skönt och trevligt på alla sätt och vis så jag är mäkta nöjd. I förmiddags byggde jag kanel- och köttbullar för ett stundande kalas, sedan tittade jag på melodifestivalsdeltävling med Pontus, Linda och sex stycken munkar från Krispy Creme. Efter det shoppade jag och Linda loss lite och slutligen var jag på kalas hos lille trånar'n vilket var kul.

Kalaset var litet och nätt och jag och mina köttbullar gjorde succé, det diskuterades mycket om hur traditionella Swedish Meatballs egentligen skulle se ut och om de egentligen fanns på riktigt eller huruvida de var en amerikansk uppfinning. Jag förklarade att visst finns det svenska köttbullar, fast vi i Sverige kallar dem bara för köttbullar, ungefär som att ungrare säkert kallar de ungerska köttbullarna för bara köttbullar hemma hos sig. Efter mycket funderande koms det fram till att köttbullar är otroligt internationell mat och att alla utom jag älskar dem. Go figure.

Annars spelades det Fula-ord-spel där jag fick underhålla med att översätta alla de fula engelska orden till svenska och andra spel som jag hela tiden förlorade i. Vad mer kan man begära av en lördagkväll, så säg?

Fråga mig inte om körkort

Nej, gör verkligen inte det.

Jag ska fara tillbaka till DMV i Vartdetnuvar igen på onsdag med mer papper, för alla de jag hade räckte inte. Det finns ingen person, myndighet eller institution på den här sidan Atlanten som har fått mig att gråta så mycket som DMV, bara så ni vet. Det säger ganska mycket om kvinnan som i förra veckan eldade upp en raid i Poughkeepsie utan att så mycket som tänka på att fälla en tår.

När jag kom hem tog jag mig en andra runda för dagen till gymmet och sprang av mig hälften av ilskan, ytterligare en fjärdedel försvann när jag hastigt blev debriefad av trånaren över en fläskkotlett i en korridor. Knyttet tog hand om det allra sista när jag slog henne en signal väl hemkommen till den hemtrevliga men lortiga verkligheten.

Jag lät fransosen fara och flyga på ett vänligt men bestämt sätt och smög hem till Pontus och Linda med svansen mellan benen för det enda rätta en dag som denna: fisksoppa och obceniteter. Hemma hos dem är det så där hemtamt och avslappnat som man bara vill ha det ibland, bara att sjunka ner och kura in sig där man känner att det passar. Det gillar jag.

Och ja, det är snart dags att lägga ner USA.