Det var den sista. Åk nu!

Jag har en bild på oss i sovrummet.

Jag har fortfarande inte satt tillbaka hjärtat i kroppen ännu, det ligger i ett kassaskåp i säkert förvar där ingen kan jävlas med det utan och vidare. Jag förvirrar män i massor.

Jag tror jag har förlåtit så klart jag bara kan.

Jag vet inte vad jag vill. Det enda jag önskar mig är att jag ska få må lite bra när jag väl är hemma.

Ny familjemedlem

- Hi

- Hi. What'cha doing? I'm dodging people and playing with a new ridiculously expensive toy.

- Sex toy?

- You wish. Or... I wish? Well, no, a camera. But I guess a camera could be used as one, though.

D80. Han var dyr men jag hoppas han är värd det. Om jag betalat lika mycket pengar för en sexleksak hade jag krävt att få en 20-årig italienare eller nåt annat ergonomiskt och stapelbart.

Sticky cake

Idag har jag bjudit Trånaren och hans kompis på det svenska påfundet "sticky cake", det är vad kladdkaka blir när man översätter det, nämligen. För första gången sedan jag kom hit överbakade jag den inte och den geggiga chokladsörjan som togs fram ur ugnen uppskattades högljutt och i stora mängder till nattens UFC-fighter som intogs på storbilds-TV i West Haven.

Med lite tur har jag ikväll också raggat fram en Jutsu-klubb som ska vara bra. Håll tummarna allihopa.

Hälsning

Idag gifter sig Magnus och Viktoria och jag är inte där!

*ynk*

Ett femfaldigt leve för dem - Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Jag önskar er allt gott som någonsin går att få. Ni fattas mig.

Vill inte

För ett tag sedan fick jag, i förbifarten, ett mail som gjorde mig lite skakig. Mailet innehöll ett "vi" för mycket, ett litet, oskyldigt pronomen som tog luften ur mig likt en välriktad näve i magen. Mailet i sig var inte ens riktat till mig utan var ett sådant där gruppmail som hamnade hos mig i baraföratt, så baktankar eller allmäna ondskaper bakom fanns det inga, det vet jag. Jag känner ju "vi" och jag vet att varken den ena eller den andra vill mig något illa, de är ju bra och fina på sina sätt. Tyvärr är inte jag lika bra, jag. Jag är fortfarande murken och skrynklig på insidan, envis och trumpen likt en femåring på krigsstigen.

Jag vill inte.

Ponteliten och jag pratade om det där den dagen och jag frågade honom om det här med att komma över saker och han funderade högt över sina egna erfarenheter och förklarade att "Vissa saker kommer man nog helt enkelt inte över, Charlotte". Det uttalandet skrämde mig för i mitt svartvita, allt för kontrastrika sinne översattes det till att jag aldrig någonsin kommer kunna åka hem igen.

Aldrig är väldigt länge och förfärligt tokigt och långt att tänka på, men jag vill trots det fortfarande inte.

Nu har det kommit ett mail till, ett svar på något jag skickat, och jag sitter här igen och funderar på hur jag ska svara. Jag är överväldigad av borden och måsten, det finns viljor som drar från alla möjliga håll, mest av allt vill jag bara ignorera det hela. Men det går inte, hur mycket jag än vill fortsätta att inte vilja. Man kan visst bara gömma sig en viss tid, även om man flyger långt, långt bort.

Jag tror jag måste bestämma mig snart; är det här vänskaper jag vill ha eller helt enkelt ska vara utan? Jag känner mig som en förfärligt dålig människa som faktiskt överväger att tacka nej till det hela, men jag är så väldigt mycket lättare här och nu när jag är långt bort från det där vi:et. Jag har ingen att tävla med, jag har ingen att jämföra mig med, jag har ingen att vända mig ut och in för, jag har ingen som får mig att känna mig osäker inför, jag har ingen som får mig att få ont i magen. Många dagar är jag nästan inte ens svartsjuk längre.

Att det ska vara så svårt att kasta av sig dumstoltheten, förlåta och gå vidare. Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Baddrottning

Årets första nakenbad togs igår. Ja, årets första bad, punkt slut, togs igår kan väl tilläggas. Efter en dag med små nederlag men något större segrar tog vi bilen ut till Beaver Lake (tror jag den hette) och den stora, stora båten för mys med några trevliga exempel ur den lokala befolkningsfloran. Solen sken, det låg på lagom med vind och temperaturen måste ha varit runda 25 grader när vi kom ut på lite öppnare vatten runt sexsnåret. En riktigt fantabulös kväll att vara ute på, helt enkelt.

Sjön var förunderligt lik Järnlunden med vänliga klippor och böljande grönska. Vi tog oss till en liten vik där vi kastade ankar och bara låg; lapade sol, drack Bud Light och lyssnade på countrymusik. Så galet amerikanskt att jag blev helt till mig. Jag hade inte tagit med mig badkläder eftersom jag trodde det skulle vara för kallt men pojkarna gömde sig snällt i båten medan jag tog mig ett dopp jag med. Vattnet var alldeles perfekt, varmt till och med, amerikanarna tyckte jag var knasig som låg i och plaskade i nästan tio minuter.

Det var helt förfärligt vackert: solnedgång, böljande kullar, stilla vatten och sorgsen cowboysarmusik i trevligt sällskap. Jag blev helt lycklig i hela kroppen, hade jag haft svans hade jag viftat av mig den av pur lycka.

Not in Kansas anymore

Jag är i Arkansas den här veckan, det är fuktigt och varmt och fullt med gemytliga människor. Det är lite som att komma till ett land fyllt med Magnusar och Fridor bara det att de heter Michael och Megan istället.

Redan på flyget ner blev jag varse var jag var på väg, kvinnan bredvid mig på planet frågade mig när vi satt oss "What do you do at Walmart, then?". Jag stirrade på henne som ett levande frågetecken tills hon förklarat att platsen jag höll på att ta mig till var Walmarts hemstad, nämligen Bentonville, Arkansas. Efter att jag erkänt min ickeaffiliering med sagda kedja utbrast hon "You must be the only one on the plane!", själv jobbade hon på Walmarts egna tidning. Walmart är jättestort har jag lärt mig nu, så stort att det dragit in mängder av folk och underleverantörer till trakten som gör att det växer och expanderas så det knakar i området.

Väl framme blev jag upplockad av min kollega Michael som tog med mig på mitt första äventyr: Drive-through spritbutik! Varför inte? Vi skulle handla lite öl till morgondagens båttur var det tänkt men då Bentonville är så kallat "dry country" går det där inte att handla alkohol på butik utan vi fick åka till grannstadens Fayetteville för att inköpa den helt utan att lämna bilen ens. Sedan blev jag matad och fick ta mig en tur hem till Michael för att hälsa på hans söta och pratglada sambo Megan. Vi diskuterade ditten och datten, klappade katten och hade sönder lite datorer så där som vi gör så bra, Michael och jag.

Aningar

Det är mycket som händer när man minst anar det. Idag till exempel anade jag som minst att Trånaren skulle hugga tag i mig och, smått hukad bakom ett löpband, berätta att det tagit slut mellan honom och hans flicka.

Med det gjorde han iallafall.

Flickan i fråga har jag fått höra en massa bra om nästan varje gång vi träffats han och jag, det enda dåliga med henne har i princip varit att hon bott kvar i Florida. Jag blev som sagt, milt uttryckt förvånad, både över nyheten i sig men även på det sätt som den serverades: lite slentrianmässigt på något sätt. Vi språkade lite över telefon senare och jag fick lite mer kött på bena, det finns givetvis detaljer och förklaringar till även det här uppbrottet, men jag är fortfarande fundersam och en gnutta irriterad. Ska då aldrig den här förbenade kärleken funka?

Jag hade precis, för max en vecka sedan, bestämt mig för att jag skulle bli bra kompisar med både lille Trånaren och hans pyttelilla flicka, för hon lät bra på hans beskrivning. De skulle bli mina vänner, bra sådana, kanske skulle jag till och med bli så förtjust i dem att jag skulle förmå mig att sjunga på deras bröllop(!). Sedan skulle jag skämma bort deras pyttesmå barn från andra sidan jorden; bli den rika, mystiska Tanten som skickar konstigt godis från en avkrok på jorden och Trånaren skulle ringa och klaga får att hans barn blir tjocka. Det tyckte jag var en ganska sympatisk fantasi.

Men. Nu måste jag backa och fundera lite för sagan blev ju en helt annan. Marina, du ska vara försiktig med vad du önskar dig.

Musikvänner

Jag har fått en ny musikvän. Vi byter musik med varandra och får varandra att må precis lika dåligt över alla sorgesamma låtar det finns i världen. Vår senaste besatthet är den här brutalt, hjärteslitande inspelningen av Alanis Morisettes You Oughta Know jag snubblade över för några veckor sedan.

...
You seem very well, things look peaceful
I'm not quite as well, I thought you should know
Did you forget about me Mr. Duplicity
I hate to bug you in the middle of dinner
It was a slap in the face how quickly I was replaced
Are you thinking of me when you fuck her
...

Och ja, Magnus, vi byter glada låtar också.

Du vågar aldrig

Tre små ord som allt som oftast får mig att visa det där sista lilla jävlaranammat jag har i mig. Tre små ord som ibland får Chottentotten att göra något hon vanligtvis inte skulle ställa upp på. Tre små ord som Trånaren har lärt sig att trycka till med när det gäller. Ja, de tre plus väl valda kombinationer av "Det här kommer bli lite tungt för dig" eller "Det är okej att sluta nu, om du inte orkar mer vill säga".

Den jäkeln!

För ett tag sedan utbrast han för åttinuttonde gången att "We need you to post something on Match.com". Jag hmm:ade och hå:ade lite den gången som alla andra och betackade mig för det där med nät-dating, det har jag ju provat på förut och bara insett att det blir fel när man ändå inte har hjärtat med sig. Jag vet ju inte vad jag vill ha, hur ska jag kunna sätta det på pränt för någon att deschiffrera då? Nåväl, ett smärre hjärtlighetskrig utbröt med mail och sms där både små och stora utmaning ställdes från hanses sida och jag jag dodgade och duckade bättre än en Nemo i blåsväder, men nu har jag gett upp. Numera har jag en profil på Match.com och jag har hittat en hel hög med mer eller mindre opassande män, precis som jag förutspådde. Jag tänker minsann kräva att Tråntratten själv tar och projektleder det hela och städar upp efter mitt spektaklande.

För övrigt kan jag säga att jag blev upplockad av en fet, meddelålders man på receptionen efter vår konsert i lördags. Det var lite överraskande och ganska skrämmande. Tänk er själva att bli raggad på av någon som i praktiken skulle kunna platsa som ens pappa. Inte så lockande, eller hur? Fransosen skrattade så han nästan grät. Jag var förlåtande och slog honom inte så hårt. Fransosen alltså, inte min tjocke wannabe Sugar-Daddy, de ska man inte slå på.

Eller?

Snöfrisk

Smakar lika bra i USA.

Håll i hatten

För nu har jag bokat biljetter hem.

*glad*

Gå hem!

För tredje gången under mina månader på kontoret kom vår jättechef, John, bort till mig och plirade på mig över glasögonskanten, kliade sig på skulten och sa "Hey, miss Charlotte. I think it's time for you to go home". Gjorde jag något jätteviktigt egentligen, var hans nästa fråga, eller kunde jag inte bara gå hem och pilla mig lite i naveln och framför allt sluta hosta så bedrövligt. Jag pekade på mina halvklara demosystem och på lite lösa lappar som seglade omkring på mitt stökiga skrivbord och han bara skakade på huvudet. Hans sista orda var, att om jag inte hade slutat hosta till på måndag skulle han sätta mig i karantän.

Huvaligen, det har jag inte tid med!

Treating every day like my birthday since 19-something-or-other

Nu är jag officiellt gammal.

Dagen har varit bra trots detta odisputabla faktum, en del av veckans krångligheter har vecklat ut sig, jag har fått kramar och kindpussar en masse och blivit bjuden på mat och tårta till höger och vänster. Jag har fått i princip hela Disneys julaftonsföreställning uppspelad för mig av Patrik och Magnus, jag har blivit besjungen av alla servitörerna på On the Border, fått en trumpetfanfar av Niklas och massor med skålar och välönskningar från familjen. Det har kommit en bok från Sverige och jag har fått mig en dag på nöjesfält med mina vänner i present och en handfull helgalna sydstatsuttryck från min nya kollega Mike. Han får mig att skratta. Jag fick trevligt frukostsällskap av Micke och Frida som inte bara innehöll en pannkakshög utan även en presenthög, de var så trevliga gäster, så. Jag fick roliga små meddelanden från de fina ute på Rist och jag läste brev och kort från så många goda vänner jag har lite varstans i världen. Jag blev bjuden till Arkansas och lovad en date. Och ja, jag hörde skrålandet från Danmarks kust.

Inte illa skule jag vilja säga. Tack allihopa, era tankar värmer så det stänker, ibland får ni mig att skratta högt bara vid tanken att jag är så lyckligt lottad som har så många goda människor omkring mig.

En annan sorts lista

Önskelistan. Det är en bra sorts lista.

Ikväll kom jag på vad jag önskar mig, något som kan vara nog så svårt att komma på så här i anslutning till en påträngande födelsedag. Bakgrunden till önskandet är att jag bakade en sats med Mockarutor ikväll och till dem måste man vispa 3 dl socker och 5 ägg vita och pösiga, något man med fördel gör med elvisp. Jag vispade dem gula och såsiga ett tag men min arm tog slut ganska strax varpå jag gick vidare i receptet. Vem behöver vita och pösiga Mockarutor? Jag föredrar mina chokladiga och med kokos på.

Men, mitt i det här lagandet blev det ganska uppenbartr att bristen på elvisp är stor i det abdonska hushållet varpå min önskelista nu ser ut så här:

1. En stark, och villig visparm.
2. Alternativt en elvisp.

Jag tror jag föredrar armen. Den som kan ge mig en stark visparm kan sålunda vänligen komma hit, det är valfritt att passera Gå och fullkomligt onödigt att stanna i fängelset på vägen. Skynda, skynda! Vem vet när jag ska baka nästa gång?

Nattsuddig

Långsamt tickar de åtråvärda 16.6 megabyten in på min dator och långsamt ser jag nattminutrarna smita iväg för mig igen. Det börjar bli tjatigt med kvällsarbetet och det börjar bli jobbigt att inte kunna slappna av och sluta ha dåligt samvete.

I morse satt jag och nästangrät i bilen på väg till jobbet, förkyld, trött och dan och framför allt ledsen för att jag redan då kände på mig att jag skulle komma att missa att få umgås med Frida och Micke på Manhattan en dag trots allt.

Gårdagens lista kan dra något gammalt över sig, dagens lista ser ut så här:

• Skitjobb,
• Skit-program och
• Skit-hårdvara.

Jag behöver semester.

Lista till dig

Jag tror mig veta en som för stunden behöver lite hjälp med att se det glada i livet så jag tänkte mig skriva en lista på bra saker man kan tänka på när man är lite nere. Fyll gärna på med mera, den som kan.

I en inbördes oordning som är helt beroendes på lite:

1. Pollen. Det är roligt att säga och snart försvinner lite av det och då kan en del människor andas igen.
2. Blommande dogwood-träd.
3. Glassätning i motvind så att luggen inte blir kladdig.
4. Cyklar som cyklar fort.
5. Kjolar som man kan ha på sig när man cyklar fort.
6. Långsamma promenader.
7. Att komma fram. Speciellt när man äntligen gör det.
8. Stora dagar. Alla borde ha en. Minst.
9. Solsken, särskilt när man har kommit ihåg att ta med sig solglasögonen.
10. Skor som inte knarrar.

Med besök igen

Tänk, att gamla Chottar, de slutar aldrig att lystra till sina gamla namn. När vi tre - Micke, Frida och jag - tassade runt här i lägenheten för att göra oss klara för natten, haltade jag till mitt i steget när Frida utbrast "Charre!" på sin mjukaste skånska. Charre (med tungrots-r) var vad jag kallades för länge sedan, på högstadiet någon gång, och det är en mindre livstid sedan någon benämnde mig med det namnet. Frida och jag var som ler och långhalm på den tiden och vi hittade på mången bus och konstigheter under våra år med varandra.

Det är lite magiskt att man kan fortsätta ha kontakten med någon i så många år. Lite pauser har det blivit och vi är väl inte de mest nära av vänner nu för tiden, men det är fantastiskt likaväl.

Back in Black

För en kort stund trodde jag att jag slarvat bort Frida och Micke! Det hade inte bara varit förfärligt opraktiskt utan även väldigt pinsamt. Här får man dem till låns i ett par dagar och innan man ens fått se dem har man slarvat bort dem.

Men, väldigt försenade och ganska tuffsiga hittade de till slut hem till mig. Jag har klappat lite, matat med vatten och nu ska de puttas i säng så att de förhoppningsvis kan se lite mindre grådaskiga ut imorgon.

Mozart-konserten gick bra, tack. Min svid gjorde succé; jag kände mig som något ur "Borta med vinden" och väntade mig när som helst bli enleverad av något mustachprydd gentleman vilket hade kunnat vara kul men även det lite opraktiskt eftersom jag har gäster och så. Jag tror vi sjöng bra också: jag har ingen röst kvar och mina tår är arga på mig men solisterna var fina och vi fick stående ovationer (vilket i det här landet betyder väldigt lite då allt alltid är Jättebra! och Fantastiskt!).

Hoppsan

2007 missförstod visst elfte maj, som om året inte hade läst manualen ellernåt. Tanken är att elfte maj ska vara solig! och glad! och fylld med Hurra! för min Mamma som fyller år just den dagen. Innevarande år drog till med lite otippat regn, en handfull arrrgh! och för få timmar så jag hann inte ens skriva och gratulera den ömma modern här på Internet.

Därmed vill jag önska min Mamma glad Födelsedag och En Dag Till och skicka de allra bästa av välönskningar om att såväl den här dagen och alla de efterföljande är precis så soliga, glada och hurra-fyllda som det någonsin går att få. Jag hoppas att 07/08 kommer bjuda på varma sommarnätter, långa strandpromenader, milda vintrar, oändligt med trädgårdspåtande och tidiga saffransbullebak. Lagom med resande, någon ny utmaning eller två, frisk kropp och lydigt hår. Det tror jag är början på ett lyckat recept för ett nytt år.

Så, grattis lilla Mamma och ja, jag vet att du antagligen inte gillar att se dig själv på bild men jag tycker du är så särdeles vacker när du skrattar så där stort.

Glädje

Vi har besök av säljsupport från Sverige den här veckan och jag har suttit i massor med möten mest hela tiden vilket i och för sig är ganska bra, för arbetsmoralen har varit skrämmande låg de senaste dagarna. Väl utkommen från dagens långbänk snubblade jag över Pontus och Jättechefen John som bara tittade på mig och frågade vad jag hade för ursäkt att se så löjligt glad ut. Fånlog gjorde jag nämligen. Helt oberättigat och utan några som helst skäl. När jag ryckte på axlarna och såg uppgiven ut (men fortfarande glad) skrattade John åt mig och sa, att det är utmärkt att jag är glad, speciellt om jag är glad utan varken rim eller reson. Jag varken rimmar eller resonerar så värst bra nu för tiden men det är säkert bra på sitt sätt.

Som en sidonot vill jag bara säga att en del människors skratt är så fina att man får hemlängtan bara man tänker på dem. Idag fick jag höra ett par av mina bästa vänner riktigt gapskratta över Internet och jag blev helt lycklig i hela kroppen, det var som att få en liten ask med pur glädje i gåva.

Tack, Kristian. Och tack Internet.

Det elfte budordet

11. Du skall icke flirta allt för uppenbart med ISO-revisorer eller på annat sätt påskina oprofessionalism.

Bara så ni vet ska man inte busa med revisorer, det blir lätt så fel, det har jag lärt mig idag. Rent generellt är det väl egentligen inte så att en standardrevisor direkt bjuder in till bus, men ambitiös som jag är har jag alldeles nyligen försökt och misslyckats.

Vi har blivit reviderade på Sectra-kontoret den här veckan och jag fick mig en liten knäpp på näsan i efterskott, en larvig knäpp som jag inte kommer ta så illa vid mig av som tur är. Revisorn som vi brukar få besök av är en äldre man, sedvanligt illa klädd på amerikanskt manér, i gympaskor och t-shirt från 80-talet. På ytan osar han inte direkt kvalitet och noggrannhet utan bär mer runt på en air av fort-och-fel omkring sig. Farbrorn är säkert jättetrevlig, men så fort man vet att han finns någonstans på kontoret gäller det att gömma sig, ity revisorer alltid kommer med så konstiga frågor om processer och kvalitet och sånt där annat flerstavigt.

Jag gömde mig med lyckat resultat nästan hela måndagen och stora delar av tisdagen men lyckades ändå på något sätt få ett helt eget litet kapitel i revisorns genomgång med vår kvalitetschef när allt skulle avslutas på tisdagseftermiddagen. För ni förstår, enligt ISO-farbrorn är Chotte oprofessionell. Jepp, så är det.

Kvalitetschefen berättade det här med ett leende på läpparna och förstod lika lite som jag, han hade varit där hela tiden som jag och farbrorn pratade och han kunde inte riktigt komma ihåg vad det var jag skulle ha sagt, inte heller kunde han få ur farbrorn exakt vad det var han hade blivit förnärmad över.

Jaja, man lär så länge man lever, nästa gång vi revideras ska jag med andra ord vara allvaret personifierad. Lovar.

Vikarier

De är konstiga djur. Nästan som män. Helt i klass med pingviner. Ganska fina.

Hujedamig!

Klänning

Jag gillar generellt det här med att shoppa, men påtvingad, oinspirerad shopping kan vara smått plågsamt. I helgen utsatte jag mig för den sorten när jag var tvungen att hitta något fotsitt, långärmat, svart shabrak att ha på mig till alla de konserter som väntar mig under maj månad. Den lilla, svarta jag lånat av Linda visade sig vara alltför kort trots allt och det var bara att ge sig ut och panikshoppa lite i helgen. Det är konstigt att folk ska övertolka det där med fotsidigheten så förfärligt... Knälångt är väl också fotsitt? Om man är optimist, vill säga. Som vi alla vet är det som hopplösast att hitta något när man måste och så var även för mig den här gången. Jag misstänker starkt att det kan vara relaterat till det faktum att jag letar efter mörka, långa saker när allt butikerna saluför är kort, skimpigt och blommigt. Jag tror det har att göra med vädret och årstiden och sånt. Konstigt.

Nåväl. Inte nog med att jag fick slåss mig fram bland allt det chiffongiga, flamsiga och axelbandslösa, jag fick även armbåga mig fram bland ett fullkomligt hav av hårdnackade tonåringsflickor och deras vassnästa mammor i jakt på Den Perfekta Balklänningen. Det är nämligen Prom Season här i Uvsa, tiden då alla flickor i åldrarna 15 till 18 jagar klänningar att förvrida lika gamla pojkars sinnen i. Under mina timmar i diverse provhytter fick jag höra mången rolig diskussion mellan fllickor och deras mammor. Den bästa kommentaren kom från en trött mamma som desperat utbrast "You will not go to prom in that dress! I can see your butt crack in it!"

Jag vill så gärna se klänningen. Och flickan. Och klänningen på flickan.

Pingviner

Berätta allt ni vet om pingviner för mig är ni snälla, jag behöver bebilda mig.

Till mina fina läsare

Jag tänkte bara sätta på pränt hur mycket ni betyder för mig, alla ni mina finaste läsare ute i världen. Utan era tankar, mail, telefonsamtal, kort, brev, bröllopsinbjudningar, besök och kommentarer hade varken den här bloggen eller min vardag varit ens hälften så underhållande och skoj som den är. Ni förgyller och förvirrar om vartannat med era klok- och galenskaper och de dagar då båd' inspiration och vilja tryter, då kudden lockar med ljuva ord om vila, då är det för era ords skull som jag ändå pillar igång datorn för att plita ner några ord om vad som händer och om vad som tänks.

Det hade inte varit lika kul utan er.

Det är inte lika kul utan er.

Så tack och glad Cinco de Mayo på er allihopa. Jag har firat dagen med fotbad, fincykling, lunchbjudning och frusen margareta i gott sällskap. Jag tror att det är typiska saker man gör på den femte maj.

Kontraster

Idag var en dålig dag, lika dålig som gårdagen var bra. Idag har jag försovit mig, stressat, vaknat i fel säng, i fel stad och med gårdagens kläder utspridda lite varstans, håret på ända. Idag har jag suttit vid datorn och gråtit, svurit över tiden och ord, varit overksam och trött.

Igår däremot, igår var nästintill magisk. Power suitad till öronen med flippig kjol, krispigt vit skjorta och de bästa klackiga skorna tog jag Manhattan smått med storm. Jag bemästrade såväl trafik som parkeringsproblem, flirtade med potentiella kunder och fick lära mig lite på köpet. Jag skrattade en del, funderade en del och sa till Säljare Toms (ej att förväxla med Byggare Bob) stora förtjusning inte nej hela tiden. Jag trippade runt bland roliga butiker, kisade mot solen och läste bok i Union Square Park. Minst tjugo gånger tänkte jag på hur fantastiskt underligt det är att jag gör allt det här och får uppleva så mycket storslaget.

Jag blev trött i fötterna.

Jag drack alldeles för dyra eftermiddagsdrinkar på en balkong i en skybar i Meatpacking District (Lower West Side) med solen belåtet stickande i nacken. Utsikten var underbar. Jag smygkikade på det vackra folket. Jag fick middag på en rar, liten restaurang i Midtown. Jag fick goda kyssar i mungipan och alldeles för lite sömn.

Kontraster. Höga berg och djupa dalar.

Ny på jobbet

Jag sa ja idag. Jag som annars är så ruskigt bra på nej.

Både roligt, en anings pirrigt och lite hemskt på en gång. Det har varit så himla skönt att jobba med Pontus den här tiden, en mer samvetsgrann, hjälpsam och på alla sätt bra kollega får jag leta efter länge. Han såg lite ledsen ut när jag sa att jag tackat ja och så fick jag en kram också. Jag vet inte hur mycket som var spelat, men lite högg det till i maggropen, vi har ju hållit ihop så bra den här tiden.

Tack för alla tips, tankar och åsikter. Ni är bra och kloka allihopa.

Min nya chef, Brian, skickade ut ett inofficiellt välkommen-Charlotte-mail där det stod "For now, please welcome Charlotte to the team - she brings us deep Sectra experience, a great work ethic and attitude, and, some welcomed "refinement" to this bunch of sales guys!".

Gissa exakt hur mycket jag skrattade åt det där med etiken?

Vikten

Hur viktig är en chef?

Jag vet att jag lovat att jag inte ska skriva om mitt jobb här men den här veckan funderar jag mycket på just det där. Det är nämligen så att jag har fått mig ett jobbigt erbjudande som jag måste svara på om inte allt för länge. De två saker jag sålunda funderar på extra mycket ikväll är hur viktig en chef är för mig och hur viktigt det är med att jobba nära tekniken egentligen.

Det här med chefsskapet är jag nog egentligen inte så kinkig med när jag tänker efter. Jag har inte haft så många olika chefer; en fem, sex stycken har det hunnit bli genom åren, lite skiftande varisort så där, men jag har alltid kommit överens med dem. Vi har sällan blivit bästisar men som den socialt ganska klippska person jag ändå råkar vara har jag alltid kommit ganska bra överens med dem. Jag överväger alltså att byta bort min nuvarande mot en ny. Vad tror ni om det?

Sedan var det det där med tekniken. Jag envisas ju med att vilja vara ingenjör fastän det inte är något jag riktigt kan säga att jag brilljerar på. Det finns mycket teknik jag tycker är rolig, det finns ännu mer teknik som är ganska trist och slutligen finns det en handfull teknik som skrämmer mig och ger mig ont i magen. Det är naturligtvis den första biten jag vill åt, men sedan jag flyttade hit har det blivit ganska lite av den bästa och ovanligt mycket av den magvärksframkallande sorten. Visst, jag kan säkert vilken sekund som helst gå in till min chef och säga "Jag vill jobba på Helpdesk!" och de skulle bli överlyckliga och jag skulle få pilla lite på det där jag tycker är ganska kul.

Men.

Det var ju det jag flyttade ifrån och jag har ett visst minne av att den här supersupportingenjörskan var saligt trött på det för bara ett halvår sedan. Dessutom råkar det finnas väldigt mycket av den där trista tekniken på Helpdesken också... Icke förty har jag någon gång bestämt mig för att jag är Tekniker med stort T och trots att jag inte är världens bästa har jag alltid identifierat mig som en sådan. En ovanligt pratglad, social och verbal en som glatt myntat devisen "Det man inte har i huvudet får man ha på utvecklingsavdelningen", en som klarat sig väldigt bra genom att nyttja inte bara sitt eget huvud utan alla andras hon råkar komma i kontakt med. När jag skriver det själv låter jag ganska smart ändå :o).

Så. Det är kanske dags att vända tekniken ryggen en stund och se om jag kommer sakna den så mycket jag tror. Vad tror ni? Mamma säger (min alltså), att man alltid kan ångra sig och det tror jag på fortfarande på. När man nu ändå flyttat till en ny kontinent ska man kanske ta och prova på lite nya jobb också.

*Weee!*

Hur man enklast får kontorets mest hårdnackade Brooklynamerikan att nästan köra av vägen:

- So, Charlotte, did you put up a list of requirements for your dates?

- No. I just put out.

Sötnosar

Det är inte många dagar då jag inte förbannar den så kallade utvecklingen eller för den delen mitt yrkesval egentligen. Det här med datorer är ett förfärligt otyg, speciellt när de inte funkar, och det gör de så sällan att det knappt går att tro på det.

Men. Ibland funkar de och ibland gör den dära utvecklingen lite nytta, som idag när jag fick chatta med Liten Maja på Strömdal en liten stund. Tänk, det där lilla knyttet jag såg för första gången i januari 1999 har blivit så pass stort att hon kan sitta och skrivas med sin nästantante i Usa bara så där. Allt magont som den senaste veckans datorfnurrande gett upphov till blev liksom bortblåst av snälla ord och fina ungar på en webkamera från andra sidan jorden.

Chottlips says:
Jag saknar er
katte says:
vi saknar deg også
katte says:
stor klem från alla

Generell observation från någon annan. Tack, Ponteliten.

"Chotte! Behöver du material till din blogg?" utbrister Pontus och kikar över kanten på min kubikle (ja, de heter så) med höjda ögonbryn.

"Jo..." svarar jag lite dröjande, väl medveten om att han precis innan rusat iväg till toaletten utanför kontoret. Är det här något jag vill höra egentligen? Tydligen var det det för ögonblicket efter får jag min första pissoarregelföreläsning, inget man direkt väntar sig en vanlig torsdag på jobbet så där. Nu, kvinnfolk är det bara att lyssna och lära för så här är det.

När man kommer in på en herrtoalett och ska använda pissoarerna (med andra ord, är herre själv) (det kanske man redan ska ha kontrollerat huruvida man är innan man går in genom dörren?) (vad vet jag egentligen) (Pontus borde ha skrivit det här) följer man följande grundläggande placeringsregler:

• Är längan tom: Fyll på från höger.
• Står någon längst åt höger. Fyll på från vänster.
• Är båda ytterplatserna fulla, fyll på från mitten.

Klart som korvspad, tycker jag. Lite frågande ställer jag mig dock till om det är tvärtom i vänstertrafikerade länder? Någon som vet?

Givetvis fanns det undantag att ta hänsyn till, annars hade det varit allt för enkelt. På vår herrtoalett på kontoret angränsar tydligen den högraste pissoaren till själva toalettbåsen vilket ställer till det en aning. Reglerna säger nämligen att man vill kissa så långt bort som det bara går från de som använder båsen, vilket tydligen kan förbrylla förstekissaren en gnutta då han får ta ett panikbeslut om han helt plöstligt ska spegelvända reglerna och ställa allt på öronen genom att gå på väsntersidan istället. Vad som ytterligare förvirrar på vår herrtoa (allt detta enligt Pontus, jag har som sagt inte varit där) är att den vänstraste pissoaren är för kortväxta, alltså lite lägre än vad gängse svensk är och då gör den impopuär bland alla Pontusar på kontoret.

Ytterligare regler jag fick mig till livs den där morgonen

• Det finns inga penisar vid en pissoar. Ser man några gör man fel och riskerar stryk.
• Inga konversationer försiggår vid denna manliga inrättning.

Så. Nu vet ni minst lika mycket som jag om pissoarer. Några tillägg?

Never use while sleeping

Bara så ni vet ska man inte använda min hårtork när man sover. Det står så i användarmanualen.

Vilken tur att jag läste den.

Jubilar

Oj.

Tänk, idag borde man fira för idag firar Strykfritt 200 inlägg. Jag tror minsann att min blogg börjar bli vuxen. Snart börjar den väl skämmas för sin mamma och och ett, tu, tre flyttar den väl hemifrån också. Tiden går fort när man har roligt. Jag måste ha jätteroligt för just nu går tiden rasande snabbt.

Den här veckan har hittils varit brutal; Jouren har slagit till hårt ett par nätter och jag ligger avsevärt back på sömnsidan, en installation håller på att gå åt skogen så vi försöker alla hjälpa till så gott det går med den och därtill har man vanliga jobbet. Igår arbetade jag till åtta på kvällen, for till gymmet och rusade av mig lite stress, åkte hem och jobbade till midnatt, sov till klockan fyra, jourade till halv sex, låg vaken ett par timmar och åkte sedan till jobbet. Igen. Trots det ligger jag hopplöst efter.

Nu sitter jag här barfota, skrynklig, fnissig, hopplös och gruvligt trött vid mitt lilla skrivbord och bloggar i smyg medans jag skriver ut dokument till Linda som är ute och reser. Snart ska jag ta mig samman och läsa på lite Control Tower så att jättechefen kan fortsätta tro att jag är kompetent. Han är så lättlurad!

Välkommen till Sectra Support

Bästa kommentaren så här långt idag:

- Du får inte ha jour mera!

- Varför inte då?

- Du har bara sönder saker!

*tystnad*

- Men du, förra gången jag hade sönder något var inte på jouren. Det var vanligt jobb.

*tystnad*

- Du får inte jobba mera!

Otrogen

Alexis Walenzuela, vill du gifta dig med mig?

Jag menar, vad är sexigare än lite "exec sp_resetstatus 'WISE'" klockan halv fyra en tisdagsmorgon?

*swoon*

Stök!

Jag behöver en hemmaman! Eller en hemmafru, jag är inte så kinkig faktiskt, jag tar nästan vad som helst: Hemmafransos eller hemmaindier, kanske, hur illa kan det bli? Inte värre än det är nu iallafall. Det är stökigt här och jag vill inte städa när jag kommer hem sent på kvällen, Amir är smutsig och jag vill inte tvätta bil på helgen när jag är lite ledig, jag är oorganiserad och flamsig och jag vill inte organisera mig. Alls. Orkar vekligen inte det.

Så, om du kan tänka dig en utlandsplacering hos ett typiskt familjeföretag med förvirrad ledning, helt utan mål och mening men med obegränsade mängder öl är det bara att söka. Uppgifterna och ansvarsområdena som finns är följande:

• Diska, framför allt efter att husets fru har bakat en halv natt.
• Dammsuga. Jag kan tänka mig att köpa en findammsugare om du bara använder den.
• Vika tvätt och hjälpa till att tvätta den.
• Ha ihjäl obehöriga insekter.
• Betala räkningar. Gärna i tid.
• Laga mat (god!) och tvinga husets fru att äta den istället för de underliga konkotioner hon fixar själv.
• Hålla i ordning bilen.
• Se till att kylskåpet slutar bullra.
• Ha ihjäl vindfångarna ute på verandan på ett diskret sätt så att min (vår?) hyresvärd inte misstänker något.
• Se till att mitt badkar slutar se så sunkigt ut.

Vidare punkter dyker säkert upp vad det lider. Lönen är dålig men det finns ett antal förmåner som kanske kan göra tjänsten lite mer lockande:

• Obegränsat internet (ta med egen dator).
• Ölen är gratis.
• Och maten.
• Fria kramar.
• Tom lägenhet dagtid.
• Väldigt fria arbetstider.

Det finns förhandlingsmån så om du har några speciella krav kan de diskuteras.

Så där ja, nu är det bara att ni söker allihopa. Go-go-go!

Hemliga heter heter hemligheter

Hemligheter. Jag är förfärligt dålig på dem.

Mina egna, de sparar jag antingen för länge eller så kan jag inte hålla inne på dem alls. Eller så håller jag på fel hemligheter, de där som lika gärna kunde vara ohemliga. Och andras, de kan jag oftast lika gärna vara utan för de kliar så hemskt. Förutom i vissa fall, jag räknar upp några exempel nedan så ni vet när ni kan berätta saker för mig. Avslöja gärna följande saker för mig:

1. Nya kärlekar.
2. Förlovningar.
3. Giftemål.
4. Tillökningar (alla sorters valpar: hundar, människor, etc).
5. Stora investeringar av den bra sorten, den sorten man har råd med (exempelvis hus, bil och hund).
6. Utlandsflyttar.
7. Nya jobb.

Man kan sammanfatta det så att jag föredrar de goda hemligheterna, är det en god nyhet kan den även kvalificera som en god hemlighet och de uppskattar till och med jag. Visst, med de allra bästa av människor kan jag göra undantag och även ta till mig lite sämre hemligheter. Det är lite tråkigt att jag bara omger mig med de bästa hela tiden. Fan, fan, fan...

Nåja, idag har i övrigt varit en bra dag. Jag har brännt mig på axlarna ity solen i Uvsa är väldigt effektiv, långtidslånat en cykel och flängt runt halva Milford, vant mig vid mitt nya hår, bakat rabarberpaj och ätit den på en soldränkt veranda, börjat få fräknar, fått pilla på en liten, kräkig Hugo, plaskat i vattnet, legat på en filt och latat mig och haft bara ben för mig.

Och så har jag som sagt fått en hemlis.

Ögonblick

Ibland blir man som förstenad av ögonblick, de sätter klorna in i en och man kan under en kort sekund inbilla sig att det här, just precis det här ögonblicket, kommer jag aldrig glömma. Konstigt nog är det så att de där stunderna ofta glöms bort hur intensiva de än råkar vara just precis när de kommer över en.

Jag råkade ut för något av det slaget idag när jag stegade ut ur kontorsbyggnaden i Shelton, en varm bris mot bara ben, kjolen som glatt lekte i vinden, solglasögon på näsan och ett par hundra hela PACS i hela USA som en jourhavande Charlotte inte behövde oroa sig för just då. Kontrasten mellan det ganska mörka och luftkonditionerade kontoret och den amerikanskt överdrivna, solglada dagen var väldig, nästan så att man fick stanna till och blinka lite extra, solglasen till trots. Det jag hann tänka under den där extra blinkningen var "Viggeby!", jag tror till och med att jag sa det högt. I tanken var jag redan inne i bilen och halvvägs där men det hade onekligen blivit lite väl långt att köra. Tanken fick därmed lätt hicka och stannade upp.

Gudarna ska veta att jag har tänkt just Viggeby-följt-av-ett-utropstecken en väldig massa gånger tidigare, det i sig är inte någon nyhet. Det underliga med det här ögonblicket var väl att jag inte kunde agera på det, det fanns ingen av de automatiska att ringa. Framför allt var det väl det där ständiga avståndsproblemet som spökade. Det var lite sorgesamt, ärligt talat. Jag och den bråkigt glada kjolen satte oss på trottoarkanten och betraktade den ganska tysta världen en stund innan jag suckade lite (kjolen fortsatte med sitt sorglösa flamsande) och och hoppade in i Amir och for vidare hem. Numera har jag havet runt dörren och det är inte fyskam det. Men, det är verkligen inte samma sak som Viggeby.

Vem ser till att bada för mig i år?

På sina kransar

Så hände det, VÅREN kom på riktigt. Som genom ett trollspö (Tack, Mia!) var helt plötsligt träden fjuniga, det stod påskliljor och gulnade sig vartän man än såg och magnoliaträdet en bit bort på min gata, det har börjat slå ut. Tvekan är som bortflugen, det är som om naturen till slut gett upp ett ramaskri för nu får det vara nog med det här jamsandet och allt det kalla, frusna vi fått utstå så länge.

Idag tog jag mig till gymmet för att lite snabbt lyfta och sätta ner några tunga saker och leka med gymhunden innan jag insåg hur korkat det var att träna inomhus när VÅREN var där ute och bara vrålade ut sin ankomst: klarblå himmel, 20 grader, varma vindar och människor med leenden på läpparna. Jag tog mitt pick och pack, önskade diverse personal god helg och gav mig ut och sprang i härligheten istället.

Våren är kommen. På sina kransar.
Ängarne binda. Himlen är blå.
Pilträden bära guldgula fransar.
Tufvorna vagga ljusalfer små.
Bäckarne brusa,
Vindarne susa.
Böljorna glittra,
Foglarne qvittra.
Sippan i lunden nigande står.
Högt upp i luften lärkorna sjunga:
Nu är det vår,
Hurra! hurra!

No regrets

"Gå. Bara gå din väg, snälla."

Om och om igen sa jag det. Tårarna droppade långsamt ner med stillsamma plask på det knirkliga parkettgolvet i vardagsrummet. Allt jag ville var att han skulle stanna, ta tillbaka allt det där onda som farit ur hans mun, hålla mig nära, andas djupt och lukta så där gott som den man är kär i alltid gör. Men det sa jag inte, det var det för sent för.

"Gå. Du är inte välkommen här."

Det var det jag sa efter timmar av otåligt ordbändande, skrikande tystnader och ekande tomhet. Han tvekade länge i hallen, omtänksam och artig som alltid och såg undrande och skamset under lugg på mig. "Är du säker?" frågade hans oroliga blick mig, för trött och för sliten för att säga orden en tredje, fjärde eller femte gång.

"Gå! Jag vill inte ha dig här!"

Rösten höjdes till ett bedjande skrik och så gick han. En halväten smörgås på vardagsrumsbordet vittnade om att något blivit avbrutet. Min punktformiga figur på golvet intill var utfluten, urvattnad och matt. Alla tårar hade gjort mig suddig i kanten, min kropp kändes utan både början och slut, men mest av allt var den orkeslös och stum. Tankarna stod stilla och irrade på en gång och paniken började långsamt infinna sig. Vad skulle hända nu?

Det var den natten jag bestämde mig för att jag skulle flytta, det är på dagen ett år sedan.

Ett år är ingen tid har jag lärt mig. På ett år lagar man inget hjärta och inget självförtoende, det har jag också lärt mig. Under ett år kan man å andra sidan skratta väldigt mycket och ta sig en väldigt lång bit på väg. Vilken väg och vart den leder vet jag inte och den är ganska farlig ibland. Efter ett år kan man ångra mycket man gjort, än mer kan man ångra det man inte vågade. Man samlar många minnen på ett år och man hinner tänka många tankar: riktigt många korkade och en del kloka. År är märkliga djur.

...

I never say no.
I can’t say no.

I never say no to anything
because I am told that as I lie dying
on an iron bedstead in a rented room
I shall not regret anything I did,
I shall regret what I didn’t do.
So I do anything so as to regret very little.

Like Madame Piaf,
I shall have no regrets.
Quentin Crisp

Att äta eller ätas

Just nu är det ingen fråga om saken: jag lider ingen risk av att ätas, det gör däremot ungefär allt omkring mig (hus, ekorrar, små tanter och busskurer till exempel). Jag kan inte sluta proppa i mig saker! Det bra är att snart har jag ätit mig ur hus och hem och måste sluta, det dåliga är väl att jag snart även ätit mig ur hela min garderob. Okej, min vana trogen överdriver jag kanske en aning, men så här kan jag inte hålla på länge till.

Vad ska Trånaren säga när han får se min matdagbok? Choklad, choklad och mer choklad är inte någon vidare bra mathållning om man vill bli lite nyttigare och något mindre fluffig i kanten. Jag vet vad det är som trycker på men vi kan väl prata om det imorgon, idag är jag för trött.

Det finns förresten bilder här igen.

Samlerska

Trollslag är ett fint ord.

Klimat

Jag pratar mycket om vädret och vårt tilltrasslade klimat här, det har ni säkert märkt. Vädret är ett nästan lika poulärt ämne som trafiken, rent statistiskt. Jag vet inte om det är det trasiga vädret som gör att det sociala klimatet på arbetet blir lite svårare eller om det bara är meningen att amerikanska arbetsplatser är betydligt mer komplicerade än vad jag är van vid. Lite mer svårt trodde jag allt det skulle bli, men inte så krångligt som det visat sig vara på sistone. Nu är det så att jag har lovat mig själv att jag inte ska skriva så särskilt mycket om mitt jobb eller de jag jobbar med här, då jag har lärt mig att det kan ställa till problem av helt oanade höjder. Se här till exempel.

*Hint-Hint*

"... I started this website in February 2001. A year later I was fired from my job for this website because I had written stories that included people in my workplace. My advice to you is BE YE NOT SO STUPID. Never write about work on the internet unless your boss knows and sanctions the fact that YOU ARE WRITING ABOUT WORK ON THE INTERNET. If you are the boss, however, you should be aware that when you order Prada online and then talk about it out loud that you are making it very hard for those around you to take you seriously..."

... kvinnan som skrev det där har till och med gett upphov till ett helt eget ord.

Så, jag tänker inte skriva något om mitt jobb mer än att det är roligt nästan jämt utom när det är tråkigt, det är görlätt precis hela tiden förutom när det är förvirrande och det är väldigt intressant men även fläckvis frustrerande. Mer än så får ni inte ur mig, så det så.

Saker

Det bidde en sen natt igår, många kiltar att titta på, mycket öl att dricka och ett riktigt kul, gaeliskt band att följa efter på två spelningar runt om staden. Fransosens goda vänner hade fixat in oss på partyt med stort P efter själva paraden på en pub i Midtown. Där serverades det gratisöl från fyra och framåt så dedt bidde ett tidigt och långt kalas. Puben var högljudd och det spelades livemusik lite överallt, både riktigt bra och mera lagom sådan. Rutiga män och kvinnor hade man dessutom gödslat med. Framemot natten hamnade jag på Upper East Side hemma hos Fransosen, där kan man tydligen också sova.

Idag har det regnat. Det har regnat uppifrån och ner, nerifrån och upp och sidvärtes. Framför allt har det regnat hårt och kallt, det är så illa att det kör en polisbil utmed min gata och hojtar om att man ska akta sig för att inte rinna bort, dessutom hade regnet tvättat bort goda delar asfalt på en bit väg jag råkade köra på idag.

Hur ska jag kunna sluta klaga på vädret om det inte skärper sig snart? Det här börjar bli tjatigt.

Pannkakor jag ännu inte mött

Låt oss börja med amerikanska pannkakor jag faktiskt mött och bakat själv:

• Vanliga
• Med vanilj
• Med pekannötter
• Med vanötter
• Med Marabou mjölkchoklad
• Med blåbär
• Med sockerdricka

De jag inte mött:

• Med äpple
• Med kanel
• Med äpple och kanel
• Med limeskal
• Med gin (tack Mattias)
• Med päron
• Med fibrer

När Frida och Micke kommer hit ska jag minsann se till att bocka av några av dem. Jag har googlat lite och bland annat hittat den här sidan med lite andra uppslag. Vad sägs till exempel om pepparkakspannkakor, pumpapannkakor eller kakor med sötpotatis i? Jag är också lite nyfiken på vad Pilgrimssirap är. Har man verkligen pressat pilgrimmer och om ja, är de goda serverade på det sättet?

Costa Rica

Jag och min jättechef har idag planerat elopera till Costa Rica för att spana på bröst. Tänk så roligt man kan ha det på jobbet ibland.

För övrigt undrar den oinformerade undertecknade: Vem katten har snott Våren och när ska vi få tillbaka henne? Maskarna huttrar sönder och blomsterpojkarna lär aldrig komma fram om vi inte får plusgrader snart.

Woff!

Det är tema hund den här veckan. Vi har hållit på med taxarna i två dagar nu, Pontus, Linda och jag, och idag åkte de äntligen i posten. Hoppas jag slipper se dem igen...

Vi har alltså deklarerat på amerikanska, både till stora staten USA och lilla staten Connecticut. Det var inte så svårt tror och hoppas jag, man vet inte om man har gjort rätt förrän om ett ganska bra tag. Om jag har gjort rätt ska jag få tillbaka ganska mycket pengar vilket alltid är trevligt.

"Åh! En kamera!" tänkte jag genast.

"Betala tillbaka billånet!" sa visst någon annan, förnuftig person.

Trist folk kan hålla tyst, tycker jag.

Hund nummer två är ett namnlöst, tre månader gammalt charmtroll av typen Rhodesian Ridgeback som i helgen ankom Jaime och Eriks hem. Ett kärleksfullt knyte med massor små vassa tänder, löjligt stora tassar och för stort skinn. Helt otroligt gullig är han och vi jobbar väldigt hårt på att namnge den lilla skapelsen. Jag har förslagit massor med namn, vad sägs om till exempel: Drottning Silvia, Congressman Chuck DeVille eller Odd? Inget av dem har hittils gått hem så om ni har några bra idéer är det bara att höra av sig.

And, you need to get laid

Mitt veckoliga möte med Trånar'n så här på tisdagsmorgonen kom av sig när han istället för att få mig att lyfta saker och ställa ner dem igen råkade få för sig att fråga vad vi höll på med egentligen. Jag blev väldigt förvånad, så kan han väl inte fråga heller. Är det inte meningen att han ska veta det?

Nåväl, han ansåg att det var dags att fundera lite för han, såväl som jag, hade känt att vi hade tappat tråden lite. Dessutom har jag börjat känna mig fet, trött och otillräcklig på sistone och det är en ganska obehaglig känsla att känna i gymmet, där som jag brukar känna mig snabb, stark och farlig. Det är allmänt känt, att när Charlottentotten inte känner sig tillfreds i sitt eget skinn så kommer inget gott ur situationen, det är bara att ta tag i det hela innan det går åt pipsvängen på rikt. Så, nu har vi tagit tag i det, Trånar'n och jag, sjäva tag-tagandet ackompanjerades av både tårar och tandagnisslande från min sida och en hel del uppmuntrande tillrop och svordomar från hans. Bland annat sades det "If you get upset, I'll get mad!" när jag fick ställa mig på vågen för att undersöka huruvida mina tjocka känslor var påhitt eller inte.

Summa summarum är iallafall att jag har fått lite nya uppgifter och lite nya mål med mitt tränande, något som jag är välsignat glad för. Jag har verkligen jobbat hårt på sista tiden och det jag känner nu är kanske något som kan jämföras med fysisk utbrändhet. Inget jag riktigt känner igen, inte ens från när jag graderingstränade senast och var konstant sönderslagen, jag brukar ju må bra av mina fysiska aktiviteter. Dessutom har jag på sistone känt av lite mer omotiverad ledsnad i vardagen, jag som var riktigt lycklig ett tag (föregående inlägg till trots...). Vad som är hönan och vad som är ägget vet jag inte; har min kroppsliga trötthet dragit ner min hjärna lite eller är det månne tvärtom? Säg det, den som vet.

Resultatet efter morgonens genomgång är iallafall en rejäl överhalning vad gäller träningen (Hurra!), förbättrat matintag (Jobbigt...), regelbundna vägningar (Uff!), kramar på recept (Skönt) och så det sista uttalandet från dagens hjälte:

"And Charlotte, I really think you need to get laid."

Att våga vara lycklig

Eller kanske, att tillåta sig att vara lycklig.

Vi satt upp alldeles för sent inatt, jag, Marina och Rikard, efter att de andra små kamraterna tagit sitt pick och pack och dragit hem till väntande nya hundvalpar och renbäddade sängar. Från midnatt till väl fram på morgonkvisten satt vi och dryftade saliga och osaliga viktigheter, banaliteter och roligheter. När väl klockan koms ihåg var vi förvånade som få, hur hade timmarna kunnat försvinna så fort och vem skulle orka laga frukostpannkakorna om bara ett par timmar?

En av sakerna som dryftades var det här med lyckan, den förgänliga och gäckande, ni vet. Varför är det så fult att vara lycklig nu för tiden?

När föräldrarna var här härom veckan tog Mamma vid ett flertal tillfällen min hand och sa att hon var så glad över att jag verkade klara mig så bra här i mitt nya land, att jag trots allt verkade glad (hel och ren, med hus och hem och kamrater och hela kalaset). Tokigt nog reagerade jag nästan varje gång med att bli lite irriterad, jag kände det lite som om min existens blev trivialiserad när jag, likt dockan på Disney's jultecknade, fick min OK-stämpel i baken. Precis som om jag skulle vara mindre värd, mindre intressant, om jag helt enkelt deklarerade mig lycklig istället för lite hippt småmiserabel, så där som man ska vara. Hur korkat är den sortens tänk och vad får man ut av det i längden? Alla sympatier i världen kan väl ändå inte ersätta ens en känsla av nöjdhet och tillfredsställelse? Att påstå att man ska få lov att vara lycklig stup i kvarten, jämnt är högeligen borderline naivt, men nöjd ska man väl ändå tillåta sig själv att vara lite då och då?

När blev det fult att vara lycklig? När slutade man tillåta sig själv att känna saligheten?

Ny

"Om du vill får du ta med dig Trånar'n på vårt bröllop"

Så sa Marina till mig inatt när vi sagt adjö till våra allt för tidigt lagda små kalasvänner redan vid midnatt. Tackar, tackar sa jag.

Det är alltid skönt att få de nya vännerna godkända av de gamla.

Check, part two

iStore. Check! Två gånger.

Kameraffär. Check!

Hög byggnad. Check!

En härskans massa promenerande. Check!

Starbucks. Check!

Gårdagens Manhattanbesök var kallt, det snöade till och med på oss, något som jag finner nästintill löjeväckande. Vad är det med kombinationen mig, 2007 och gäster som får vädret att bli så rasande egentligen? 2006 funkade fint, det kan Ingar intyga, men 2007 har krånglat ruskigt myket. Tobias åkte härifrån med ont i kroppen efter sin kylslagna Manhattansejour, Mamma och Pappa fick se en av vinterns stora snöstormar i vitögat och nu får Marina och Rikard uppleva lätt snö i April. Knasigt som bara den är det och jag skyller allt på sittande president.

Check!

Hooters. Check!

Bröllopsskor. Check!

Torsdagsmys. Check!

Mallbesök. Check!

Onsdagen och torsdagen har gått i ett evinnerligt checkandes tecken, det är inte klokt vad man hinner med när man verkligen ger sig katten på det. Eller när affärerna har öppet ända in till sena natten för den delen, det underlättar en del. Idag har jag jobbat lite dryg halvdag för att sedan rasta barnen på mallen i Milford innan det blev indiskt till middag i Pontus sällskap. Maten var stark och jag har sällan sett så många gråtande män vid ett matbord förut. Det var spännande på ett lite obehagligt sätt.

Imorgon har jag ledigt, då bär det av till Staden igen. Målet för dagen är att besöka en fotoaffär, hänga i Central Park och ta sig upp i Empire State Building. Jag hoppas verkligen vi har vädret med oss.

Maror

Jag hade slutat att drömma.

På natten alltså, inte på dagen. Dagdrömmandet är jag fortfarande en mästare på. Det går inte en bilresa eller arbetsdag där jag inte långsamt simmar fram genom någon slags alternativ värld, en värld där det är uppehåll och finväder, varmt och gosigt. Ni vet, klassiskt utopiserande helt enkelt.

Jag hade slutat drömma ända till inatt och jag hade helt och hållet glömt bort hur jobbigt det är att drömma. Den här nattens dröm förföljer mig lite, jag kommer inte undan att ständigt smått analysera de mörka timmarnas aktiviteter och iakttagelser. Varför satt han i den där soffan? Vad är det som hänt nu och varför drömmer jag helt plötsligt oroande om någon jag valt bort under en så lång tid? Någon som jag å det verkligaste vill hålla borta från min förvirrade och vindliga hjärna, för så länge det är så mår jag bra, bättre, lagom. Vad menade han egentligen med det han sa? Jag vet att jag är trött just nu och när man är trött släpper man ner garden ett uns. Jag har besök av vänner jag känner mig trygg med, då slappnar man av ännu lite mer. Varför fick han mig att gråta? Det kan väl antagligen vara relaterat.

Men, det har snart gått ett år, ska jag inte slippa undan snart?

Jubileum. Jubel-eum.

Jubel my ass.

Spökskrivare

Oj. Övergiven blogg luktar illa.

Kanske inte, men den ser väldigt övergiven och ledsen ut iallafall. Bästa att göra något åt saken och skriva lite i den så den slutar se så förbenat ynklig ut.

Ynklig, det är ett ord man inte kan använda för att beskriva mig just nu, här är massor att göra; saker att äta, vår att trängta efter, dagar att vara ledig på, grejer att shoppa, Marinor att krama på och regn att akta sig för. Sammanfattningsvis är det ändå så att det lätt blir alldeles för mycket att göra när man har besök, timmarna räcker inte till helt enkelt. De senaste dagarna har vi varit på Manhattan (mysigt men kallt), jag har jobbat (jobbigt), de har varit på Manhattan själva (soligt, om jag förstod dem rätt), vi har ätit Mac&Cheese (inte så värst gott men väldigt gult, se själva på bilden), druckit frusna Margaretor (gott!), shoppat på outlet (mycket) och pratat strunt (ännu mer). Kvar att göra på listan finns bland annat besök på Hooters, picknick i Central Park och kamerablixtshopping i downtown Manhattan. Så ni ser, ynklig är det sista man har tid att vara på den här sidan jorden.

Ovh!

Idag tog vi oss in till den stora staden och företog oss valda delar av de mellersta och södra kvarteren, vädret var inte supertoppen varför det mesta av dagen gick till att hålla sig lite inne, vi vandrade mest från station till affär till station till restaurang till affär till restaurang till station... Jaja, ni fattar kanske själva.

Vi började lite på Broadway och Oh!:ade och Ah!:ade över alla ljusen som sig bör, tittade på pariserhjulet inne på Toys R Us och snubblade över folk både över och under oss. Därefter vandrade vi så sakteliga söderut och fastnade bland annat på Macy's på vägen, där beundrade vi zebror och andra dyra ting. När hungern slog på åt vi offantligt vedervärdig Dim Sum på en galet stor restaurang i Chinatown och sprang sedan därifrån med kräkskänslorna fast förankrade i magen och skrattet bubblande i kinderna. Det vill jag aldrig göra om igen!

De serverade fritterade kycklingtassar!

Bläh!

För att stilla vår otillfredsställda hunger åt vi lite kompensationscheesekake och lite senare tog vi en runda på ett indiskt te-hus där vi hittade en serverande indier från Örebro innan vi så småningom tog tåget tillbaka till Milford och lätt middag med hockey hemma hos Pontus och Linda.

Det bidde mycket mat idag, kan man säga.

Vad morgondagen bjuder vet jag inte riktigt ännu, om vädret blir fint kan jag tänka mig en picknick. Den som lever får se, som man så vist brukar säga.

Trasigt trötta

Till slut hittade jag dem, Rikard och Marinan, på Newark idag. Lite försenade men annars hela och relativt rena och vid gott mod. Resan hem gick bra även om det var tufft att klämma in deras bagage i lille, trogne Amir. Han tar inte så mycket som man skulle kunna tro, även om han är både tuff och blå. Väl hemma var det ändock två tappra men jättetrötta rumpor och ryggar som vecklade ut sig ur bilen, de är ju långa och ståtliga mina små kamrater, och inte direkt anpassade till vådligt långa resor i små utrymmen. Rikardar och Marinor trivs bäst i öppna landskap har det visat sig.

Nu är de behörligt tvättade och utfodrade och nerstoppade i sängen, jag vet med mig att de kommer sova väldigt gott inatt. Som tur var matchar jag deras trötthet efter en alldeles för kort gårdagssejour i sagda möbel och kommer alldeles strax följa deras exempel. Det var ett tag sedan jag kröp till sängs föra klockan tio en lördag, kan jag säga.

Upp

Om man halkar ner ska man väl i rättvisans namn halka upp ibland också. Gårdagens kaos löste sig idag tack var hjälp från hemlandet och lite tur. Säljaren med demoburken blidde glad, jag blidde glad och allt var rosenrött och fluffigt i kanten. Halleluja! Skönt att lyckas med något till slut. Så snart jag var klar blev jag dock hemskickad med motiveringen "Du är sjuk!" igen. Jag fattar inte det här, jag är ju aldrig sjuk!

Imorgon bär det av till Newark igen för upphämtning av Marina och Rikard. Vansinnigt roligt!

Inte vacker, men sällsam

De höll inte så länge, de där snälla orden från Klaus. Idag gick inget så värst bra, en buggig demodator ville inte vara med och orden från Sverige var hårda "Uppgradera!" sa buggens upphovsman medans jag ömsom gnisslade händer och vred tänder.

Ja, precis så illa var det.

Och precis som jag trodde funkade det inte så bra och precis som jag visste sitter jag här med ont i magen och rynkad panna, på ett förfärligt humör. Jag är trött på att känna mig korkad och dum och dålig! Jag ska försöka lite till innan jag ger upp och försöker ta natt för jag är saligt trött också. Jag tog en paus och stannade till på gymmet på vägen hem, något av det bästa jag gjort idag. I rena ilskan sprang jag fortare än någonsin förut, lyfte tyngre än vanligt, och sedan sprang jag ännu lite till, bara för att se om jag kunde springa bort, bort, bort från all oro. Det gick nästan, för jag mår mycket bättre nu.

Lille Trånar'n rynkade även han på pannan åt mig när han såg mig stretande så där argt på löpbandet och strök sig sedan lite som en katt mot mig under de nästan två timmarna jag var där, klart fundersam och undrande över varför det rykte ur Chottens öron en vanlig torsdag som denna. Vid något tillfälle smög han sig på mig och viskade till mig "It will get better".

Jo tack, jag vet. Det blir det alltid.