-Hej, kan jag be dig om en tjänst?
-Yes!
- Kan du säga något snällt till mig?
- Du har ett jättevackert skratt som smittar som mässlingen!
...
Verkligen alldeles förträffligt snällt sagt, jag blev glad igen.
Det är något fantastiskt magiskt med varma, stilla sommarnätter. Nätter med mygg, verandor, heta, lätta vindar mot en småsvettig nacke och cykelturer hem genom ett lagom stilla, syrsbemängt mörker.
Jag ägnade kvällen åt lite djupa samtal med Pontus och Linda på deras veranda. Det har varit ruggigt varmt idag, över 35 grader mitt på dagen. Vi ägnade kvällen åt att spana efter eldflugor, prata om Lindas mage och fäkta lite lojt efter mygg ett par timmar. Vi funderade även på vad han som leder Allsång på Skansen heter egentligen. Anders Brodin? Nej, han jobbar på Sectra... Tomas Brolin? Nejnejnej! Han sparkar boll. Tomas Ledin...? Anders Ledin? Jag tror ändå vi närmade oss någon slags sanning till slut, men det var svårt.
Kvällen påminde mig något vansinnigt om ett foto jag vet finns hemma hos Mamma och Pappa: En säkert minst 20 år gammal bild på mig och Pappa från en annan sådan där riktigt het sommarnatt, den gången på min Morfars uteplats i Spanien. En natt när det drog 40-gradiga, salta vindar över oss och det var hopplöst att sova. Jag var sådär riktigt varmbrun som en rödhårig bara kan bli efter fyra veckor i medelhavssol med vita korvar till ögonbryn och Pappa, han svettades nog mest. Det var en fantastisk natt, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att vi satt i tokmörkret och det var både så att man kunde ta och lukta på värmen, så tät var den.
Så jag sitter här och lyssnar på Tomas Ledin. Blå, blå vindar och ljus som aldrig tar slut, kan det bli somrigare än så?
Hörru syrran! Bara för att du varit här en vecka betyder inte det att jag tolererar att jag inte får prata med dig på flera dagar. Bara så du vet.
Jomenvisst.
Så har man varit ute på date, då. Med en amerikan. Som var trevlig. Och maten var god. Och vädret, det var vackert. Jodå, samtalet flöt på bra. Han var artig och jag skrattade en del.
Men, jag ska inte gifta mig med honom heller.
Varför ska det vara så svårt?
Även så i år blev den av, Midsommaren. Lite blåsig och småstressig och med en himla massa folk som trängdes och stångades i Battery Park men annars bara bra. Vi for in strax efter lunch, en stor mängd sectraiter och några andra civila och anlände själva parken runt tresnåret. Då andades de tomma gräsmattorna seren stillhet (blåsten till trots) och vi bredde ut våra nio älgfiltar på, vad vi trodde vara en bra plats. Tyvärr visade sig det vara precis där den designerade barnlekplatsen var så vi hade en hord med skrikande småungar och minst lika många oförstående föräldrar att bli betrampade av under ett par timmar. Otäcka, högljudda barn borde förbjudas!
Mat intogs i stor mängd, vi snapsade lite lätt och sjöng till och med en liten sång. Det restes majstång och folket imiterade grodor som aldrig förr. Det var ett fullgott, trevligt och skönt firande även om det inte var lika vilt som jag brukar ha det. Se här för bilder.
Huset står kvar, det rinner ström i alla ledningar och ingen har druckit upp min öl (Jag sa till brandmännen att jag hade massor med öl i kylen de gärna fick dricka upp om huset såg ut att brinna ner. Dumt att slösa bort sånt, liksom.).
Efter ett samtalat med kollegorna har jag nu fått veta att brinnande transformatorer är vardagsmat i USA på sommaren när alla drar igång sina luftkonditioneringar på full fjutt. Jag tycker det verkar onödigt.
Imorgon är det midsommar även här med lite lediga timmar, resas till staden för firande med en skock svenskar i Battery Park. Jag har bakat ostbemängd paj och en variant av Fridas räktårtesak och ska komma ihåg både kamera och Hallands Flädern som Frida och Micke hade med sig senast. Rapport följer, fram tills dess önskar jag er alla en glad midsommar!
Hur mycket ska jag oroa mig när transformatorn på elstolpen precis utanför mitt hus brinner?
Klara, färdiga, tyck!
- Can you do me a favor?
- Sure!
- Next time we meet, can you just jump me and give me the bestest, biggest hug ever?
- Can I stop reading after the first "me"? I would love to jump you.
- That's fine, any amount of physical contact will do.
- Alrighty then.
Det frågade fransosen mig ikväll medan han tankfullt lät ett pekfinger följa mitt ena nyckelben. Vi satt i soffan efter en färskpotatis- och sillmiddag, jag förfärligt sömnig och han fundersam till in under håret. Inte en vinnande kombination. För att vara riktigt ärlig hade vi inte varit så värst vinnande i vår kombinerade söndag överhuvudtaget; han ankom Milford för tidigt, jag var trött, hungrig och nyvaken, värmen tryckande och bilen var bortslarvad från lördagskvällens myckna margaretadrickande.
Jag har, under hela min franska period, varit dödligt ärlig och förklarat min okapabelhet att bli förälskad eller ens kär och fransosen har accepterat och sagt okej. Ikväll sa han ifrån, han ville inte vara kompanjon mera - allt eller inget, för bövelen, var budskapet.
Så nu har jag ingen fransos mera och det känns lite tomt. Det var ett snöpligt koncensusbeslut men det känns likafullt lite tokigt att vara utan honom, inte för att tala om hur förskräckligt underligt det var att köra honom till tåget och få sig tillönskat ett gott liv, lite så där bara. Det sista jag sa till honom var att han har integritet och att om det varit omvänt hade jag inte varit lika modig och beslutsam. Och det är verkligen dagens sanning.
Härom dagen pratade jag med Trånaren om min trötthet, jag är nämligen så fysiskt trött nu för tiden, jag orkar ingenting. Att springa mer än tio minuter är en ren kamp, att bära saker eller att gå i trappor får mig att tappa andan, till och med att gå är jobbigt. Han frågade mig om mina matvanor och huruvida jag var stressad och visst är jag väl stressad men vem är väl inte det? Sedan mitt avdelningsbyte känner jag att jag jobbar mer effektivt, mycket för att jag är livrädd för att bli någon slags sekreterare till mina högljudda, manliga kollegor och mycket för att energin i den nya gruppen faktiskt är positivare. Det där är väl både bra och dåligt, positiv energi är smittande och drivande men oro kan, som alla vet, ha en ganska obehaglig och sugande effekt på en när den sitter i länge.
Det hela tog iallafall ett ganska kraftfullt uttryck när jag i bilen på väg till jobbet rätt och slätt började gråta över tanken på att få åka hem; två veckor hemma, en hel vecka med semester, flera dagar utan kontor, tid med kamrater och en massa tid i egen takt som hägrar strax bortom månadshorisonten.
Det är inte alls så att jag mår dåligt här, det är snarare så att jag mår riktigt bra. Så klart att jag saknar er allihopa. Jag saknar Marina med klokskaperna och väldoften, Magnus med världens bästa humör, en Frida med silltårta och lugna ögon och en annan Frida med raka, snabba svar. Rikard med vänliga ögon, Patrik med flygigt hår och tankfullhet, Mammor med snälla händer och Pappor med lugn röst. Mattias med fyndigheter och Mia med hemmlighet (som i hemma), Bärlebäckar med sena middagar och Niklas med mitt-i-veckan-skavanker. Syskon som kommer ihåg, en stillsam Kagnus, Lars buller och Kristians tankvärdheter och stora hjärta. Jag saknar Mimmi med hennes varma glädje. Och Jakob med sin vindliga hjärna.
Alla. Till och med dem som jag säkert inte ska sakna.
Det är sånt man tänker mycket på när man är trött.
Nu har hon åkt hem igen och lämnat mig med en massa tråkigheter som obetalade räkningar och smutstvätt. Lite vilset känns det för hon fattas mig redan lite, Lillstrumpan.
Vi hann med en vansinnigt aktiv vecka med mer timmar på Manhattan än hemma i sängarna. Det bidde ballett, sushi, konsumtionshets, marshmallowssötpotatis, frusna margaretor, ösregn, promenerande och en himla massa konst. Jag tror hon är nöjd och jag hoppas hon är lite glad, jag vet att iallafall jag gjorde mitt bästa vad gäller att vara beslutsam och reseleiteraktig.
Bara dåligt väder.
Gårdagen regnade bort lite granna men vi hann ändå med lite av både ditt och datt inne istaden, den stora. Bland annat tog vi oss till South Seaport och gick på Bodies - The Exhibition en veritabel skattkammare för en läkarstudentska och hennes tröttfotade syster. Tänk er till exempel en helkropps-CT med 10 mm tjocka snitt fast istället för att titta på på bilder på en skärm ser du snitten på riktigt. En skivad kropp. I en monter. Av en riktig människa. Fast död.
Underligt och lite räligt när man tänker på det för mycket men just där och då tänkte man mest på hur fantastiskt det är att man fungerar så bra som man gör. Tacksamhet över Naturens äventyrslusta, tacksamhet för att Naturens testavdelning är så metodisk som den ändå är och tacksamhet över att den uppenbarligen har ett så väldigt bra hanteringssystem för sina ändringsförslag är bara början.
Tanken hade sedan varit att ägna kvällen åt gratisopera i Central Park, något som tyvärr försvann i regnet. Idag försöker vi antingen på oss det igen eller så blir dagens kultursatsning ballett ity läkarstudentskan inte bara är klok utan även är dansant.
Gårdagskvällen avslutades på takterrass med liten drink och magnifik uppsikt över Empire State Building när väl regnet gett upp och gått och lagt sig. Takterrasser is the shit.
Planlöst vandrande. Check.
Icke-shopping i SoHo. Check.
Tåghaveri i New Rochelle. Check.
Dansande, nakna Puerto Ricaner i Midtown. Check.
Fräcka förslag från tidigare nämnda spanjarder. Check.
Central Park. Check.
Mat. Jättecheck.
Kultur. Näh.
Trötta fötter. Check.
Fotogradering från högt hus. Check.
Drink. Check.
Fy fabian vad duktiga vi har varit idag. På en söndag och allt.
En lagom utekväll med diverse kollgeor och en handfull partners avslutades lite snöpligt med lite vilse-walking och en rymningsmanöver till hotellet.
Det var en mysig kväll alikaväl.
Imorgon flyr jag Rhode Island och hämtar upp ett stycke lillasyster sosm angör Uvsa på eftermiddagen. Kul!
Följande utspelade sig utanför ett hotell i Providence tidigare i morse.
Tre välklädda personer; en kvinna med trippiga skor, nätstrumpor och snabb röd kjol, och två gentlemän i mörka, platta kostymer, klev ut genom hotellets entre, fällde ner sina solglasögon och begav sig självsäkert med långa kliv nerför gatan. Efter bara några meter tvärstannade den unga kvinnan med en lustig uppsyn och något obekväm kroppsställning. Herrarna stannade till och tittade förvånat på henne. Följande diskussion vidtog.
- Uh-oh.
- Charlotte, what's wrong?
- Eh... I'm having a bit of a dress emergency.
- What?
- My stocking is falling down.
- What!?!
Männen stirrade paniskt ner i backen och rörde sig från kvinnan som om vore hon besmittad med allsköns otrevligheter. Kvinnan hissade upp strumpor för glatta livet och skrattade lite generat.
- You go on, I'll go back inside and fix this.
Varvid kvinnan gick/skuttade/haltade in i hotellet igen för att fem minuter senare komma ut igen, den här gången barbent.
Första dagen på mässan var väl lite knackig till en början men jag tror det hela gick bra. Både CEO-John och Chef-Brian verkade nöjda och glada och jag lyckades hålla mig upptagen hela dagen. Nu ligger jag på sängen och återhämtar mig från en kundmiddag med en hög kanadensare.
Ja, kanadensare talar roligt.
Se här för lite bilder.
I morse vaknade jag med en distinkt känsla av FREDAG! i kroppen. Jag var så glad att det äntligen var FREDAG! för då finge man vila efter en lång och strapatsrik vecka... Tyvärr kom det där tänkandet av sig ganska snabbt när jag insåg hur mycket icke-fredag det var, det var inversfredag som i måndag, ju.
Och vilken måndag det bidde, jobba-jobba-jobba. Säljaren jag gillar minst var på mig som en kåt iller redan från första sekund och hon höll igång mig till sena kvällen med sina frågor och påhitt. En i sanning galen kvinna. Dagens höjdpunkt var lunchen med kontorets högdjur: säljchfen, marknadschefen och vår CEO där jag bland annat fick lära mig vad en "Double bagger" är. Det är en date som är så ful att man, när man träffas, drar en påse över huvudet på henne och sedan, utifall att den skulle trilla av, drar en över sitt eget.
- Really classy, John, var min kommentar på den historien.
Ibland är de bra att ha, de dära.
Medan Linda och jag for till mallen för att handla livsnödvändigheter som hudcrème och en blå skjorta demonterade den nyankomne Leif och samme gamle vanliga Pontus Amirs vänstra framhjul och hittade vad det var som gnisslade så bedrövligt. Det var inte en ekorre som jag så påhittigt föreslog utan en bit skyddsplåt som liksom hade lagt sig till rätta mot bromsskivan lite bekvämt. Inget jag kommer dö av och med lite pillande och böjande kan man till och med få den lilla blå att bli ganska tyst. I vilket fall som helst ska han få åka in på service alldeles snart ity jag inte vill att han ska gnissla överhuvudtaget alls.
Kravstor, jag?
Kanske det, kanske.
Allt blev nämligen lite obehagligare när Linda blev stående med en ickestartande bil i fredags och min käre CEO, John, gav mig en liten och kärlekfull uppläxning om hur otroligt viktigt att hålla efter sin bil, "Especially for the ladies!" underströk han ett antal gånger innan han önskade mig god fredag och begav sig.
Den lille fransosen blev riktigt imponerad av min picknick-övning och vädret, det samarbetade å det grövsta hela dagen. Det var nästan lite skrämmande när till och med vinet, en Barbaresco från 2003 för de som är väldigt nyfikna av sig, gick hem.
Fantastiskt!
Det är ju himla typiskt, att den helgen jag får för mig att överraska någon med en picknick-upplevelse ska det hotas om regn. Jaja, nu har jag gjort paj och kladdkaka och bakat bröd så det blir minsann till att filtbesitta och mysa hur vädret än må bli de kommande 24 timmarna. Det finns inget dåligt väder, bara filtar med älgar på.
Oh! Imorgon kommer nästa svensk hit, det ska bli skönt att inte vara nyast utlänning längre.
Jag ska bli storasyster igen!
Pontus och Linda ska få en liten tass och jag ska få en lillasyskonaktig sak. Det var det som var så hemligt för ett par veckor sedan men nu vet alla berörda (till och med Pontus) vad som gäller och det får pratas om magar kors och tvärs över hela Internet.
Linda är precis lika vacker som vanligt, fast med en liten, rund extrabit fram. Pontus har blivit mesig, ibland får han något lite fuktigt i ögonen när man pratar om ultraljud och då blir jag så glad att jag kramar och klappar lite mer än vanligt. Jag tycker så mycket om de där två. Undrar om jag får behålla mitt rum nu?
Och tänk. Min lillasyster ska bli lillasyster igen!
Tisdagar är garbage day i mitt kvarter, det är då sopgubbarna kommer och tar bort allt skräp vi producerat under veckan. Sålunda ställer alla ut sitt avfall på trottoaren på måndagsaftonen och vissa hus har givetvis mer skräp en andra. Jag ställde till exempel ut lite glas medans en av mina grannar ställde ut en Ford.
Det är ju så olika hur man gör sådant där.
Jag har en bild på oss i sovrummet.
Jag har fortfarande inte satt tillbaka hjärtat i kroppen ännu, det ligger i ett kassaskåp i säkert förvar där ingen kan jävlas med det utan och vidare. Jag förvirrar män i massor.
Jag tror jag har förlåtit så klart jag bara kan.
Jag vet inte vad jag vill. Det enda jag önskar mig är att jag ska få må lite bra när jag väl är hemma.
- Hi
- Hi. What'cha doing? I'm dodging people and playing with a new ridiculously expensive toy.
- Sex toy?
- You wish. Or... I wish? Well, no, a camera. But I guess a camera could be used as one, though.
D80. Han var dyr men jag hoppas han är värd det. Om jag betalat lika mycket pengar för en sexleksak hade jag krävt att få en 20-årig italienare eller nåt annat ergonomiskt och stapelbart.
Idag har jag bjudit Trånaren och hans kompis på det svenska påfundet "sticky cake", det är vad kladdkaka blir när man översätter det, nämligen. För första gången sedan jag kom hit överbakade jag den inte och den geggiga chokladsörjan som togs fram ur ugnen uppskattades högljutt och i stora mängder till nattens UFC-fighter som intogs på storbilds-TV i West Haven.
Med lite tur har jag ikväll också raggat fram en Jutsu-klubb som ska vara bra. Håll tummarna allihopa.
Idag gifter sig Magnus och Viktoria och jag är inte där!
*ynk*
Ett femfaldigt leve för dem - Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Jag önskar er allt gott som någonsin går att få. Ni fattas mig.
För ett tag sedan fick jag, i förbifarten, ett mail som gjorde mig lite skakig. Mailet innehöll ett "vi" för mycket, ett litet, oskyldigt pronomen som tog luften ur mig likt en välriktad näve i magen. Mailet i sig var inte ens riktat till mig utan var ett sådant där gruppmail som hamnade hos mig i baraföratt, så baktankar eller allmäna ondskaper bakom fanns det inga, det vet jag. Jag känner ju "vi" och jag vet att varken den ena eller den andra vill mig något illa, de är ju bra och fina på sina sätt. Tyvärr är inte jag lika bra, jag. Jag är fortfarande murken och skrynklig på insidan, envis och trumpen likt en femåring på krigsstigen.
Jag vill inte.
Ponteliten och jag pratade om det där den dagen och jag frågade honom om det här med att komma över saker och han funderade högt över sina egna erfarenheter och förklarade att "Vissa saker kommer man nog helt enkelt inte över, Charlotte". Det uttalandet skrämde mig för i mitt svartvita, allt för kontrastrika sinne översattes det till att jag aldrig någonsin kommer kunna åka hem igen.
Aldrig är väldigt länge och förfärligt tokigt och långt att tänka på, men jag vill trots det fortfarande inte.
Nu har det kommit ett mail till, ett svar på något jag skickat, och jag sitter här igen och funderar på hur jag ska svara. Jag är överväldigad av borden och måsten, det finns viljor som drar från alla möjliga håll, mest av allt vill jag bara ignorera det hela. Men det går inte, hur mycket jag än vill fortsätta att inte vilja. Man kan visst bara gömma sig en viss tid, även om man flyger långt, långt bort.
Jag tror jag måste bestämma mig snart; är det här vänskaper jag vill ha eller helt enkelt ska vara utan? Jag känner mig som en förfärligt dålig människa som faktiskt överväger att tacka nej till det hela, men jag är så väldigt mycket lättare här och nu när jag är långt bort från det där vi:et. Jag har ingen att tävla med, jag har ingen att jämföra mig med, jag har ingen att vända mig ut och in för, jag har ingen som får mig att känna mig osäker inför, jag har ingen som får mig att få ont i magen. Många dagar är jag nästan inte ens svartsjuk längre.
Att det ska vara så svårt att kasta av sig dumstoltheten, förlåta och gå vidare. Ibland förstår jag mig inte på mig själv.
Årets första nakenbad togs igår. Ja, årets första bad, punkt slut, togs igår kan väl tilläggas. Efter en dag med små nederlag men något större segrar tog vi bilen ut till Beaver Lake (tror jag den hette) och den stora, stora båten för mys med några trevliga exempel ur den lokala befolkningsfloran. Solen sken, det låg på lagom med vind och temperaturen måste ha varit runda 25 grader när vi kom ut på lite öppnare vatten runt sexsnåret. En riktigt fantabulös kväll att vara ute på, helt enkelt.
Sjön var förunderligt lik Järnlunden med vänliga klippor och böljande grönska. Vi tog oss till en liten vik där vi kastade ankar och bara låg; lapade sol, drack Bud Light och lyssnade på countrymusik. Så galet amerikanskt att jag blev helt till mig. Jag hade inte tagit med mig badkläder eftersom jag trodde det skulle vara för kallt men pojkarna gömde sig snällt i båten medan jag tog mig ett dopp jag med. Vattnet var alldeles perfekt, varmt till och med, amerikanarna tyckte jag var knasig som låg i och plaskade i nästan tio minuter.
Det var helt förfärligt vackert: solnedgång, böljande kullar, stilla vatten och sorgsen cowboysarmusik i trevligt sällskap. Jag blev helt lycklig i hela kroppen, hade jag haft svans hade jag viftat av mig den av pur lycka.
Jag är i Arkansas den här veckan, det är fuktigt och varmt och fullt med gemytliga människor. Det är lite som att komma till ett land fyllt med Magnusar och Fridor bara det att de heter Michael och Megan istället.
Redan på flyget ner blev jag varse var jag var på väg, kvinnan bredvid mig på planet frågade mig när vi satt oss "What do you do at Walmart, then?". Jag stirrade på henne som ett levande frågetecken tills hon förklarat att platsen jag höll på att ta mig till var Walmarts hemstad, nämligen Bentonville, Arkansas. Efter att jag erkänt min ickeaffiliering med sagda kedja utbrast hon "You must be the only one on the plane!", själv jobbade hon på Walmarts egna tidning. Walmart är jättestort har jag lärt mig nu, så stort att det dragit in mängder av folk och underleverantörer till trakten som gör att det växer och expanderas så det knakar i området.
Väl framme blev jag upplockad av min kollega Michael som tog med mig på mitt första äventyr: Drive-through spritbutik! Varför inte? Vi skulle handla lite öl till morgondagens båttur var det tänkt men då Bentonville är så kallat "dry country" går det där inte att handla alkohol på butik utan vi fick åka till grannstadens Fayetteville för att inköpa den helt utan att lämna bilen ens. Sedan blev jag matad och fick ta mig en tur hem till Michael för att hälsa på hans söta och pratglada sambo Megan. Vi diskuterade ditten och datten, klappade katten och hade sönder lite datorer så där som vi gör så bra, Michael och jag.
Det är mycket som händer när man minst anar det. Idag till exempel anade jag som minst att Trånaren skulle hugga tag i mig och, smått hukad bakom ett löpband, berätta att det tagit slut mellan honom och hans flicka.
Med det gjorde han iallafall.
Flickan i fråga har jag fått höra en massa bra om nästan varje gång vi träffats han och jag, det enda dåliga med henne har i princip varit att hon bott kvar i Florida. Jag blev som sagt, milt uttryckt förvånad, både över nyheten i sig men även på det sätt som den serverades: lite slentrianmässigt på något sätt. Vi språkade lite över telefon senare och jag fick lite mer kött på bena, det finns givetvis detaljer och förklaringar till även det här uppbrottet, men jag är fortfarande fundersam och en gnutta irriterad. Ska då aldrig den här förbenade kärleken funka?
Jag hade precis, för max en vecka sedan, bestämt mig för att jag skulle bli bra kompisar med både lille Trånaren och hans pyttelilla flicka, för hon lät bra på hans beskrivning. De skulle bli mina vänner, bra sådana, kanske skulle jag till och med bli så förtjust i dem att jag skulle förmå mig att sjunga på deras bröllop(!). Sedan skulle jag skämma bort deras pyttesmå barn från andra sidan jorden; bli den rika, mystiska Tanten som skickar konstigt godis från en avkrok på jorden och Trånaren skulle ringa och klaga får att hans barn blir tjocka. Det tyckte jag var en ganska sympatisk fantasi.
Men. Nu måste jag backa och fundera lite för sagan blev ju en helt annan. Marina, du ska vara försiktig med vad du önskar dig.
Jag har fått en ny musikvän. Vi byter musik med varandra och får varandra att må precis lika dåligt över alla sorgesamma låtar det finns i världen. Vår senaste besatthet är den här brutalt, hjärteslitande inspelningen av Alanis Morisettes You Oughta Know jag snubblade över för några veckor sedan.
...
You seem very well, things look peaceful
I'm not quite as well, I thought you should know
Did you forget about me Mr. Duplicity
I hate to bug you in the middle of dinner
It was a slap in the face how quickly I was replaced
Are you thinking of me when you fuck her
...
Och ja, Magnus, vi byter glada låtar också.
Tre små ord som allt som oftast får mig att visa det där sista lilla jävlaranammat jag har i mig. Tre små ord som ibland får Chottentotten att göra något hon vanligtvis inte skulle ställa upp på. Tre små ord som Trånaren har lärt sig att trycka till med när det gäller. Ja, de tre plus väl valda kombinationer av "Det här kommer bli lite tungt för dig" eller "Det är okej att sluta nu, om du inte orkar mer vill säga".
Den jäkeln!
För ett tag sedan utbrast han för åttinuttonde gången att "We need you to post something on Match.com". Jag hmm:ade och hå:ade lite den gången som alla andra och betackade mig för det där med nät-dating, det har jag ju provat på förut och bara insett att det blir fel när man ändå inte har hjärtat med sig. Jag vet ju inte vad jag vill ha, hur ska jag kunna sätta det på pränt för någon att deschiffrera då? Nåväl, ett smärre hjärtlighetskrig utbröt med mail och sms där både små och stora utmaning ställdes från hanses sida och jag jag dodgade och duckade bättre än en Nemo i blåsväder, men nu har jag gett upp. Numera har jag en profil på Match.com och jag har hittat en hel hög med mer eller mindre opassande män, precis som jag förutspådde. Jag tänker minsann kräva att Tråntratten själv tar och projektleder det hela och städar upp efter mitt spektaklande.
För övrigt kan jag säga att jag blev upplockad av en fet, meddelålders man på receptionen efter vår konsert i lördags. Det var lite överraskande och ganska skrämmande. Tänk er själva att bli raggad på av någon som i praktiken skulle kunna platsa som ens pappa. Inte så lockande, eller hur? Fransosen skrattade så han nästan grät. Jag var förlåtande och slog honom inte så hårt. Fransosen alltså, inte min tjocke wannabe Sugar-Daddy, de ska man inte slå på.
Eller?
För tredje gången under mina månader på kontoret kom vår jättechef, John, bort till mig och plirade på mig över glasögonskanten, kliade sig på skulten och sa "Hey, miss Charlotte. I think it's time for you to go home". Gjorde jag något jätteviktigt egentligen, var hans nästa fråga, eller kunde jag inte bara gå hem och pilla mig lite i naveln och framför allt sluta hosta så bedrövligt. Jag pekade på mina halvklara demosystem och på lite lösa lappar som seglade omkring på mitt stökiga skrivbord och han bara skakade på huvudet. Hans sista orda var, att om jag inte hade slutat hosta till på måndag skulle han sätta mig i karantän.
Huvaligen, det har jag inte tid med!
Nu är jag officiellt gammal.
Dagen har varit bra trots detta odisputabla faktum, en del av veckans krångligheter har vecklat ut sig, jag har fått kramar och kindpussar en masse och blivit bjuden på mat och tårta till höger och vänster. Jag har fått i princip hela Disneys julaftonsföreställning uppspelad för mig av Patrik och Magnus, jag har blivit besjungen av alla servitörerna på On the Border, fått en trumpetfanfar av Niklas och massor med skålar och välönskningar från familjen. Det har kommit en bok från Sverige och jag har fått mig en dag på nöjesfält med mina vänner i present och en handfull helgalna sydstatsuttryck från min nya kollega Mike. Han får mig att skratta. Jag fick trevligt frukostsällskap av Micke och Frida som inte bara innehöll en pannkakshög utan även en presenthög, de var så trevliga gäster, så. Jag fick roliga små meddelanden från de fina ute på Rist och jag läste brev och kort från så många goda vänner jag har lite varstans i världen. Jag blev bjuden till Arkansas och lovad en date. Och ja, jag hörde skrålandet från Danmarks kust.
Inte illa skule jag vilja säga. Tack allihopa, era tankar värmer så det stänker, ibland får ni mig att skratta högt bara vid tanken att jag är så lyckligt lottad som har så många goda människor omkring mig.
Önskelistan. Det är en bra sorts lista.
Ikväll kom jag på vad jag önskar mig, något som kan vara nog så svårt att komma på så här i anslutning till en påträngande födelsedag. Bakgrunden till önskandet är att jag bakade en sats med Mockarutor ikväll och till dem måste man vispa 3 dl socker och 5 ägg vita och pösiga, något man med fördel gör med elvisp. Jag vispade dem gula och såsiga ett tag men min arm tog slut ganska strax varpå jag gick vidare i receptet. Vem behöver vita och pösiga Mockarutor? Jag föredrar mina chokladiga och med kokos på.
Men, mitt i det här lagandet blev det ganska uppenbartr att bristen på elvisp är stor i det abdonska hushållet varpå min önskelista nu ser ut så här:
1. En stark, och villig visparm.
2. Alternativt en elvisp.
Jag tror jag föredrar armen. Den som kan ge mig en stark visparm kan sålunda vänligen komma hit, det är valfritt att passera Gå och fullkomligt onödigt att stanna i fängelset på vägen. Skynda, skynda! Vem vet när jag ska baka nästa gång?
Långsamt tickar de åtråvärda 16.6 megabyten in på min dator och långsamt ser jag nattminutrarna smita iväg för mig igen. Det börjar bli tjatigt med kvällsarbetet och det börjar bli jobbigt att inte kunna slappna av och sluta ha dåligt samvete.
I morse satt jag och nästangrät i bilen på väg till jobbet, förkyld, trött och dan och framför allt ledsen för att jag redan då kände på mig att jag skulle komma att missa att få umgås med Frida och Micke på Manhattan en dag trots allt.
Gårdagens lista kan dra något gammalt över sig, dagens lista ser ut så här:
Jag behöver semester.
Jag tror mig veta en som för stunden behöver lite hjälp med att se det glada i livet så jag tänkte mig skriva en lista på bra saker man kan tänka på när man är lite nere. Fyll gärna på med mera, den som kan.
I en inbördes oordning som är helt beroendes på lite:
Tänk, att gamla Chottar, de slutar aldrig att lystra till sina gamla namn. När vi tre - Micke, Frida och jag - tassade runt här i lägenheten för att göra oss klara för natten, haltade jag till mitt i steget när Frida utbrast "Charre!" på sin mjukaste skånska. Charre (med tungrots-r) var vad jag kallades för länge sedan, på högstadiet någon gång, och det är en mindre livstid sedan någon benämnde mig med det namnet. Frida och jag var som ler och långhalm på den tiden och vi hittade på mången bus och konstigheter under våra år med varandra.
Det är lite magiskt att man kan fortsätta ha kontakten med någon i så många år. Lite pauser har det blivit och vi är väl inte de mest nära av vänner nu för tiden, men det är fantastiskt likaväl.
För en kort stund trodde jag att jag slarvat bort Frida och Micke! Det hade inte bara varit förfärligt opraktiskt utan även väldigt pinsamt. Här får man dem till låns i ett par dagar och innan man ens fått se dem har man slarvat bort dem.
Men, väldigt försenade och ganska tuffsiga hittade de till slut hem till mig. Jag har klappat lite, matat med vatten och nu ska de puttas i säng så att de förhoppningsvis kan se lite mindre grådaskiga ut imorgon.
Mozart-konserten gick bra, tack. Min svid gjorde succé; jag kände mig som något ur "Borta med vinden" och väntade mig när som helst bli enleverad av något mustachprydd gentleman vilket hade kunnat vara kul men även det lite opraktiskt eftersom jag har gäster och så. Jag tror vi sjöng bra också: jag har ingen röst kvar och mina tår är arga på mig men solisterna var fina och vi fick stående ovationer (vilket i det här landet betyder väldigt lite då allt alltid är Jättebra! och Fantastiskt!).
2007 missförstod visst elfte maj, som om året inte hade läst manualen ellernåt. Tanken är att elfte maj ska vara solig! och glad! och fylld med Hurra! för min Mamma som fyller år just den dagen. Innevarande år drog till med lite otippat regn, en handfull arrrgh! och för få timmar så jag hann inte ens skriva och gratulera den ömma modern här på Internet.
Därmed vill jag önska min Mamma glad Födelsedag och En Dag Till och skicka de allra bästa av välönskningar om att såväl den här dagen och alla de efterföljande är precis så soliga, glada och hurra-fyllda som det någonsin går att få. Jag hoppas att 07/08 kommer bjuda på varma somma
rnätter, långa strandpromenader, milda vintrar, oändligt med trädgårdspåtande och tidiga saffransbullebak. Lagom med resande, någon ny utmaning eller två, frisk kropp och lydigt hår. Det tror jag är början på ett lyckat recept för ett nytt år.
Så, grattis lilla Mamma och ja, jag vet att du antagligen inte gillar att se dig själv på bild men jag tycker du är så särdeles vacker när du skrattar så där stort.
Vi har besök av säljsupport från Sverige den här veckan och jag har suttit i massor med möten mest hela tiden vilket i och för sig är ganska bra, för arbetsmoralen har varit skrämmande låg de senaste dagarna. Väl utkommen från dagens långbänk snubblade jag över Pontus och Jättechefen John som bara tittade på mig och frågade vad jag hade för ursäkt att se så löjligt glad ut. Fånlog gjorde jag nämligen. Helt oberättigat och utan några som helst skäl. När jag ryckte på axlarna och såg uppgiven ut (men fortfarande glad) skrattade John åt mig och sa, att det är utmärkt att jag är glad, speciellt om jag är glad utan varken rim eller reson. Jag varken rimmar eller resonerar så värst bra nu för tiden men det är säkert bra på sitt sätt.
Som en sidonot vill jag bara säga att en del människors skratt är så fina att man får hemlängtan bara man tänker på dem. Idag fick jag höra ett par av mina bästa vänner riktigt gapskratta över Internet och jag blev helt lycklig i hela kroppen, det var som att få en liten ask med pur glädje i gåva.
Tack, Kristian. Och tack Internet.
11. Du skall icke flirta allt för uppenbart med ISO-revisorer eller på annat sätt påskina oprofessionalism.
Bara så ni vet ska man inte busa med revisorer, det blir lätt så fel, det har jag lärt mig idag. Rent generellt är det väl egentligen inte så att en standardrevisor direkt bjuder in till bus, men ambitiös som jag är har jag alldeles nyligen försökt och misslyckats.
Vi har blivit reviderade på Sectra-kontoret den här veckan och jag fick mig en liten knäpp på näsan i efterskott, en larvig knäpp som jag inte kommer ta så illa vid mig av som tur är. Revisorn som vi brukar få besök av är en äldre man, sedvanligt illa klädd på amerikanskt manér, i gympaskor och t-shirt från 80-talet. På ytan osar han inte direkt kvalitet och noggrannhet utan bär mer runt på en air av fort-och-fel omkring sig. Farbrorn är säkert jättetrevlig, men så fort man vet att han finns någonstans på kontoret gäller det att gömma sig, ity revisorer alltid kommer med så konstiga frågor om processer och kvalitet och sånt där annat flerstavigt.
Jag gömde mig med lyckat resultat nästan hela måndagen och stora delar av tisdagen men lyckades ändå på något sätt få ett helt eget litet kapitel i revisorns genomgång med vår kvalitetschef när allt skulle avslutas på tisdagseftermiddagen. För ni förstår, enligt ISO-farbrorn är Chotte oprofessionell. Jepp, så är det.
Kvalitetschefen berättade det här med ett leende på läpparna och förstod lika lite som jag, han hade varit där hela tiden som jag och farbrorn pratade och han kunde inte riktigt komma ihåg vad det var jag skulle ha sagt, inte heller kunde han få ur farbrorn exakt vad det var han hade blivit förnärmad över.
Jaja, man lär så länge man lever, nästa gång vi revideras ska jag med andra ord vara allvaret personifierad. Lovar.
Jag gillar generellt det här med att shoppa, men påtvingad, oinspirerad shopping kan vara smått plågsamt. I helgen utsatte jag mig för den sorten när jag var tvungen att hitta något fotsitt, långärmat, svart shabrak att ha på mig till alla de konserter som väntar mig under maj månad. Den lilla, svarta jag lånat av Linda visade sig vara alltför kort trots allt och det var bara att ge sig ut och panikshoppa lite i helgen. Det är konstigt att folk ska övertolka det där med fotsidigheten så förfärligt... Knälångt är väl också fotsitt? Om man är optimist, vill säga. Som vi alla vet är det som hopplösast att hitta något när man måste och så var även för mig den här gången. Jag misstänker starkt att det kan vara relaterat till det faktum att jag letar efter mörka, långa saker när allt butikerna saluför är kort, skimpigt och blommigt. Jag tror det har att göra med vädret och årstiden och sånt. Konstigt.
Nåväl. Inte nog med att jag fick slåss mig fram bland allt det chiffongiga, flamsiga och axelbandslösa, jag fick även armbåga mig fram bland ett fullkomligt hav av hårdnackade tonåringsflickor och deras vassnästa mammor i jakt på Den Perfekta Balklänningen. Det är nämligen Prom Season här i Uvsa, tiden då alla flickor i åldrarna 15 till 18 jagar klänningar att förvrida lika gamla pojkars sinnen i. Under mina timmar i diverse provhytter fick jag höra mången rolig diskussion mellan fllickor och deras mammor. Den bästa kommentaren kom från en trött mamma som desperat utbrast "You will not go to prom in that dress! I can see your butt crack in it!"
Jag vill så gärna se klänningen. Och flickan. Och klänningen på flickan.
Jag tänkte bara sätta på pränt hur mycket ni betyder för mig, alla ni mina finaste läsare ute i världen. Utan era tankar, mail, telefonsamtal, kort, brev, bröllopsinbjudningar, besök och kommentarer hade varken den här bloggen eller min vardag varit ens hälften så underhållande och skoj som den är. Ni förgyller och förvirrar om vartannat med era klok- och galenskaper och de dagar då båd' inspiration och vilja tryter, då kudden lockar med ljuva ord om vila, då är det för era ords skull som jag ändå pillar igång datorn för att plita ner några ord om vad som händer och om vad som tänks.
Det hade inte varit lika kul utan er.
Det är inte lika kul utan er.
Så tack och glad Cinco de Mayo på er allihopa. Jag har firat dagen med fotbad, fincykling, lunchbjudning och frusen margareta i gott sällskap. Jag tror att det är typiska saker man gör på den femte maj.
Idag var en dålig dag, lika dålig som gårdagen var bra. Idag har jag försovit mig, stressat, vaknat i fel säng, i fel stad och med gårdagens kläder utspridda lite varstans, håret på ända. Idag har jag suttit vid datorn och gråtit, svurit över tiden och ord, varit overksam och trött.
Igår däremot, igår var nästintill magisk. Power suitad till öronen med flippig kjol, krispigt vit skjorta och de bästa klackiga skorna tog jag Manhattan smått med storm. Jag bemästrade såväl trafik som parkeringsproblem, flirtade med potentiella kunder och fick lära mig lite på köpet. Jag skrattade en del, funderade en del och sa till Säljare Toms (ej att förväxla med Byggare Bob) stora förtjusning inte nej hela tiden. Jag trippade runt bland roliga butiker, kisade mot solen och läste bok i Union Square Park. Minst tjugo gånger tänkte jag på hur fantastiskt underligt det är att jag gör allt det här och får uppleva så mycket storslaget.
Jag blev trött i fötterna.
Jag drack alldeles för dyra eftermiddagsdrinkar på en balkong i en skybar i Meatpacking District (Lower West Side) med solen belåtet stickande i nacken. Utsikten var underbar. Jag smygkikade på det vackra folket. Jag fick middag på en rar, liten restaurang i Midtown. Jag fick goda kyssar i mungipan och alldeles för lite sömn.
Kontraster. Höga berg och djupa dalar.
Jag sa ja idag. Jag som annars är så ruskigt bra på nej.
Både roligt, en anings pirrigt och lite hemskt på en gång. Det har varit så himla skönt att jobba med Pontus den här tiden, en mer samvetsgrann, hjälpsam och på alla sätt bra kollega får jag leta efter länge. Han såg lite ledsen ut när jag sa att jag tackat ja och så fick jag en kram också. Jag vet inte hur mycket som var spelat, men lite högg det till i maggropen, vi har ju hållit ihop så bra den här tiden.
Tack för alla tips, tankar och åsikter. Ni är bra och kloka allihopa.
Min nya chef, Brian, skickade ut ett inofficiellt välkommen-Charlotte-mail där det stod "For now, please welcome Charlotte to the team - she brings us deep Sectra experience, a great work ethic and attitude, and, some welcomed "refinement" to this bunch of sales guys!".
Gissa exakt hur mycket jag skrattade åt det där med etiken?
Hur viktig är en chef?
Jag vet att jag lovat att jag inte ska skriva om mitt jobb här men den här veckan funderar jag mycket på just det där. Det är nämligen så att jag har fått mig ett jobbigt erbjudande som jag måste svara på om inte allt för länge. De två saker jag sålunda funderar på extra mycket ikväll är hur viktig en chef är för mig och hur viktigt det är med att jobba nära tekniken egentligen.
Det här med chefsskapet är jag nog egentligen inte så kinkig med när jag tänker efter. Jag har inte haft så många olika chefer; en fem, sex stycken har det hunnit bli genom åren, lite skiftande varisort så där, men jag har alltid kommit överens med dem. Vi har sällan blivit bästisar men som den socialt ganska klippska person jag ändå råkar vara har jag alltid kommit ganska bra överens med dem. Jag överväger alltså att byta bort min nuvarande mot en ny. Vad tror ni om det?
Sedan var det det där med tekniken. Jag envisas ju med att vilja vara ingenjör fastän det inte är något jag riktigt kan säga att jag brilljerar på. Det finns mycket teknik jag tycker är rolig, det finns ännu mer teknik som är ganska trist och slutligen finns det en handfull teknik som skrämmer mig och ger mig ont i magen. Det är naturligtvis den första biten jag vill åt, men sedan jag flyttade hit har det blivit ganska lite av den bästa och ovanligt mycket av den magvärksframkallande sorten. Visst, jag kan säkert vilken sekund som helst gå in till min chef och säga "Jag vill jobba på Helpdesk!" och de skulle bli överlyckliga och jag skulle få pilla lite på det där jag tycker är ganska kul.
Men.
Det var ju det jag flyttade ifrån och jag har ett visst minne av att den här supersupportingenjörskan var saligt trött på det för bara ett halvår sedan. Dessutom råkar det finnas väldigt mycket av den där trista tekniken på Helpdesken också... Icke förty har jag någon gång bestämt mig för att jag är Tekniker med stort T och trots att jag inte är världens bästa har jag alltid identifierat mig som en sådan. En ovanligt pratglad, social och verbal en som glatt myntat devisen "Det man inte har i huvudet får man ha på utvecklingsavdelningen", en som klarat sig väldigt bra genom att nyttja inte bara sitt eget huvud utan alla andras hon råkar komma i kontakt med. När jag skriver det själv låter jag ganska smart ändå :o).
Så. Det är kanske dags att vända tekniken ryggen en stund och se om jag kommer sakna den så mycket jag tror. Vad tror ni? Mamma säger (min alltså), att man alltid kan ångra sig och det tror jag på fortfarande på. När man nu ändå flyttat till en ny kontinent ska man kanske ta och prova på lite nya jobb också.
Hur man enklast får kontorets mest hårdnackade Brooklynamerikan att nästan köra av vägen:
- So, Charlotte, did you put up a list of requirements for your dates?
- No. I just put out.
Det är inte många dagar då jag inte förbannar den så kallade utvecklingen eller för den delen mitt yrkesval egentligen. Det här med datorer är ett förfärligt otyg, speciellt när de inte funkar, och det gör de så sällan att det knappt går att tro på det.
Men. Ibland funkar de och ibland gör den dära utvecklingen lite nytta, som idag när jag fick chatta med Liten Maja på Strömdal en liten stund. Tänk, det där lilla knyttet jag såg för första gången i januari 1999 har blivit så pass stort att hon kan sitta och skrivas med sin nästantante i Usa bara så där. Allt magont som den senaste veckans datorfnurrande gett upphov till blev liksom bortblåst av snälla ord och fina ungar på en webkamera från andra sidan jorden.
Chottlips says:
Jag saknar er
katte says:
vi saknar deg også
katte says:
stor klem från alla
"Chotte! Behöver du material till din blogg?" utbrister Pontus och kikar över kanten på min kubikle (ja, de heter så) med höjda ögonbryn.
"Jo..." svarar jag lite dröjande, väl medveten om att han precis innan rusat iväg till toaletten utanför kontoret. Är det här något jag vill höra egentligen? Tydligen var det det för ögonblicket efter får jag min första pissoarregelföreläsning, inget man direkt väntar sig en vanlig torsdag på jobbet så där. Nu, kvinnfolk är det bara att lyssna och lära för så här är det.
När man kommer in på en herrtoalett och ska använda pissoarerna (med andra ord, är herre själv) (det kanske man redan ska ha kontrollerat huruvida man är innan man går in genom dörren?) (vad vet jag egentligen) (Pontus borde ha skrivit det här) följer man följande grundläggande placeringsregler:
Klart som korvspad, tycker jag. Lite frågande ställer jag mig dock till om det är tvärtom i vänstertrafikerade länder? Någon som vet?
Givetvis fanns det undantag att ta hänsyn till, annars hade det varit allt för enkelt. På vår herrtoalett på kontoret angränsar tydligen den högraste pissoaren till själva toalettbåsen vilket ställer till det en aning. Reglerna säger nämligen att man vill kissa så långt bort som det bara går från de som använder båsen, vilket tydligen kan förbrylla förstekissaren en gnutta då han får ta ett panikbeslut om han helt plöstligt ska spegelvända reglerna och ställa allt på öronen genom att gå på väsntersidan istället. Vad som ytterligare förvirrar på vår herrtoa (allt detta enligt Pontus, jag har som sagt inte varit där) är att den vänstraste pissoaren är för kortväxta, alltså lite lägre än vad gängse svensk är och då gör den impopuär bland alla Pontusar på kontoret.
Ytterligare regler jag fick mig till livs den där morgonen
Så. Nu vet ni minst lika mycket som jag om pissoarer. Några tillägg?
Bara så ni vet ska man inte använda min hårtork när man sover. Det står så i användarmanualen.
Vilken tur att jag läste den.
Oj.
Tänk, idag borde man fira för idag firar Strykfritt 200 inlägg. Jag tror minsann att min blogg börjar bli vuxen. Snart börjar den väl skämmas för sin mamma och och ett, tu, tre flyttar den väl hemifrån också. Tiden går fort när man har roligt. Jag måste ha jätteroligt för just nu går tiden rasande snabbt.
Den här veckan har hittils varit brutal; Jouren har slagit till hårt ett par nätter och jag ligger avsevärt back på sömnsidan, en installation håller på att gå åt skogen så vi försöker alla hjälpa till så gott det går med den och därtill har man vanliga jobbet. Igår arbetade jag till åtta på kvällen, for till gymmet och rusade av mig lite stress, åkte hem och jobbade till midnatt, sov till klockan fyra, jourade till halv sex, låg vaken ett par timmar och åkte sedan till jobbet. Igen. Trots det ligger jag hopplöst efter.
Nu sitter jag här barfota, skrynklig, fnissig, hopplös och gruvligt trött vid mitt lilla skrivbord och bloggar i smyg medans jag skriver ut dokument till Linda som är ute och reser. Snart ska jag ta mig samman och läsa på lite Control Tower så att jättechefen kan fortsätta tro att jag är kompetent. Han är så lättlurad!
Bästa kommentaren så här långt idag:
- Du får inte ha jour mera!
- Varför inte då?
- Du har bara sönder saker!
*tystnad*
- Men du, förra gången jag hade sönder något var inte på jouren. Det var vanligt jobb.
*tystnad*
- Du får inte jobba mera!
Alexis Walenzuela, vill du gifta dig med mig?
Jag menar, vad är sexigare än lite "exec sp_resetstatus 'WISE'" klockan halv fyra en tisdagsmorgon?
*swoon*
Jag behöver en hemmaman! Eller en hemmafru, jag är inte så kinkig faktiskt, jag tar nästan vad som helst: Hemmafransos eller hemmaindier, kanske, hur illa kan det bli? Inte värre än det är nu iallafall. Det är stökigt här och jag vill inte städa när jag kommer hem sent på kvällen, Amir är smutsig och jag vill inte tvätta bil på helgen när jag är lite ledig, jag är oorganiserad och flamsig och jag vill inte organisera mig. Alls. Orkar vekligen inte det.
Så, om du kan tänka dig en utlandsplacering hos ett typiskt familjeföretag med förvirrad ledning, helt utan mål och mening men med obegränsade mängder öl är det bara att söka. Uppgifterna och ansvarsområdena som finns är följande:
Vidare punkter dyker säkert upp vad det lider. Lönen är dålig men det finns ett antal förmåner som kanske kan göra tjänsten lite mer lockande:
Det finns förhandlingsmån så om du har några speciella krav kan de diskuteras.
Så där ja, nu är det bara att ni söker allihopa. Go-go-go!
Hemligheter. Jag är förfärligt dålig på dem.
Mina egna, de sparar jag antingen för länge eller så kan jag inte hålla inne på dem alls. Eller så håller jag på fel hemligheter, de där som lika gärna kunde vara ohemliga. Och andras, de kan jag oftast lika gärna vara utan för de kliar så hemskt. Förutom i vissa fall, jag räknar upp några exempel nedan så ni vet när ni kan berätta saker för mig. Avslöja gärna följande saker för mig:
1. Nya kärlekar.
2. Förlovningar.
3. Giftemål.
4. Tillökningar (alla sorters valpar: hundar, människor, etc).
5. Stora investeringar av den bra sorten, den sorten man har råd med (exempelvis hus, bil och hund).
6. Utlandsflyttar.
7. Nya jobb.
Man kan sammanfatta det så att jag föredrar de goda hemligheterna, är det en god nyhet kan den även kvalificera som en god hemlighet och de uppskattar till och med jag. Visst, med de allra bästa av människor kan jag göra undantag och även ta till mig lite sämre hemligheter. Det är lite tråkigt att jag bara omger mig med de bästa hela tiden. Fan, fan, fan...
Nåja, idag har i övrigt varit en bra dag. Jag har brännt mig på axlarna ity solen i Uvsa är väldigt effektiv, långtidslånat en cykel och flängt runt halva Milford, vant mig vid mitt nya hår, bakat rabarberpaj och ätit den på en soldränkt veranda, börjat få fräknar, fått pilla på en liten, kräkig Hugo, plaskat i vattnet, legat på en filt och latat mig och haft bara ben för mig.
Och så har jag som sagt fått en hemlis.
Ibland blir man som förstenad av ögonblick, de sätter klorna in i en och man kan under en kort sekund inbilla sig att det här, just precis det här ögonblicket, kommer jag aldrig glömma. Konstigt nog är det så att de där stunderna ofta glöms bort hur intensiva de än råkar vara just precis när de kommer över en.
Jag råkade ut för något av det slaget idag när jag stegade ut ur kontorsbyggnaden i Shelton, en varm bris mot bara ben, kjolen som glatt lekte i vinden, solglasögon på näsan och ett par hundra hela PACS i hela USA som en jourhavande Charlotte inte behövde oroa sig för just då. Kontrasten mellan det ganska mörka och luftkonditionerade kontoret och den amerikanskt överdrivna, solglada dagen var väldig, nästan så att man fick stanna till och blinka lite extra, solglasen till trots. Det jag hann tänka under den där extra blinkningen var "Viggeby!", jag tror till och med att jag sa det högt. I tanken var jag redan inne i bilen och halvvägs där men det hade onekligen blivit lite väl långt att köra. Tanken fick därmed lätt hicka och stannade upp.
Gudarna ska veta att jag har tänkt just Viggeby-följt-av-ett-utropstecken en 
väldig massa gånger tidigare, det i sig är inte någon nyhet. Det underliga med det här ögonblicket var väl att jag inte kunde agera på det, det fanns ingen av de automatiska att ringa. Framför allt var det väl det där ständiga avståndsproblemet som spökade. Det var lite sorgesamt, ärligt talat. Jag och den bråkigt glada kjolen satte oss på trottoarkanten och betraktade den ganska tysta världen en stund innan jag suckade lite (kjolen fortsatte med sitt sorglösa flamsande) och och hoppade in i Amir och for vidare hem. Numera har jag havet runt dörren och det är inte fyskam det. Men, det är verkligen inte samma sak som Viggeby.
Så hände det, VÅREN kom på riktigt. Som genom ett trollspö (Tack, Mia!) var helt plötsligt träden fjuniga, det stod påskliljor och gulnade sig vartän man än såg och magnoliaträdet en bit bort på min gata, det har börjat slå ut. Tvekan är som bortflugen, det är som om naturen till slut gett upp ett ramaskri för nu får det vara nog med det här jamsandet och allt det kalla, frusna vi fått utstå så länge.
Idag tog jag mig till gymmet för att lite snabbt lyfta och sätta ner några tunga saker och leka med gymhunden innan jag insåg hur korkat det var att träna inomhus när VÅREN var där ute och bara vrålade ut sin ankomst: klarblå himmel, 20 grader, varma vindar och människor med leenden på läpparna. Jag tog mitt pick och pack, önskade diverse personal god helg och gav mig ut och sprang i härligheten istället.
Våren är kommen. På sina kransar.
Ängarne binda. Himlen är blå.
Pilträden bära guldgula fransar.
Tufvorna vagga ljusalfer små.
Bäckarne brusa,
Vindarne susa.
Böljorna glittra,
Foglarne qvittra.
Sippan i lunden nigande står.
Högt upp i luften lärkorna sjunga:
Nu är det vår,
Hurra! hurra!
"Gå. Bara gå din väg, snälla."
Om och om igen sa jag det. Tårarna droppade långsamt ner med stillsamma plask på det knirkliga parkettgolvet i vardagsrummet. Allt jag ville var att han skulle stanna, ta tillbaka allt det där onda som farit ur hans mun, hålla mig nära, andas djupt och lukta så där gott som den man är kär i alltid gör. Men det sa jag inte, det var det för sent för.
"Gå. Du är inte välkommen här."
Det var det jag sa efter timmar av otåligt ordbändande, skrikande tystnader och ekande tomhet. Han tvekade länge i hallen, omtänksam och artig som alltid och såg undrande och skamset under lugg på mig. "Är du säker?" frågade hans oroliga blick mig, för trött och för sliten för att säga orden en tredje, fjärde eller femte gång.
"Gå! Jag vill inte ha dig här!"
Rösten höjdes till ett bedjande skrik och så gick han. En halväten smörgås på vardagsrumsbordet vittnade om att något blivit avbrutet. Min punktformiga figur på golvet intill var utfluten, urvattnad och matt. Alla tårar hade gjort mig suddig i kanten, min kropp kändes utan både början och slut, men mest av allt var den orkeslös och stum. Tankarna stod stilla och irrade på en gång och paniken började långsamt infinna sig. Vad skulle hända nu?
Det var den natten jag bestämde mig för att jag skulle flytta, det är på dagen ett år sedan.
Ett år är ingen tid har jag lärt mig. På ett år lagar man inget hjärta och inget självförtoende, det har jag också lärt mig. Under ett år kan man å andra sidan skratta väldigt mycket och ta sig en väldigt lång bit på väg. Vilken väg och vart den leder vet jag inte och den är ganska farlig ibland. Efter ett år kan man ångra mycket man gjort, än mer kan man ångra det man inte vågade. Man samlar många minnen på ett år och man hinner tänka många tankar: riktigt många korkade och en del kloka. År är märkliga djur.
...I never say no.
I can’t say no.
I never say no to anything
because I am told that as I lie dying
on an iron bedstead in a rented room
I shall not regret anything I did,
I shall regret what I didn’t do.
So I do anything so as to regret very little.
Like Madame Piaf,
I shall have no regrets.
Quentin Crisp
Just nu är det ingen fråga om saken: jag lider ingen risk av att ätas, det gör däremot ungefär allt omkring mig (hus, ekorrar, små tanter och busskurer till exempel). Jag kan inte sluta proppa i mig saker! Det bra är att snart har jag ätit mig ur hus och hem och måste sluta, det dåliga är väl att jag snart även ätit mig ur hela min garderob. Okej, min vana trogen överdriver jag kanske en aning, men så här kan jag inte hålla på länge till.
Vad ska Trånaren säga när han får se min matdagbok? Choklad, choklad och mer choklad är inte någon vidare bra mathållning om man vill bli lite nyttigare och något mindre fluffig i kanten. Jag vet vad det är som trycker på men vi kan väl prata om det imorgon, idag är jag för trött.
Det finns förresten bilder här igen.
Jag pratar mycket om vädret och vårt tilltrasslade klimat här, det har ni säkert märkt. Vädret är ett nästan lika poulärt ämne som trafiken, rent statistiskt. Jag vet inte om det är det trasiga vädret som gör att det sociala klimatet på arbetet blir lite svårare eller om det bara är meningen att amerikanska arbetsplatser är betydligt mer komplicerade än vad jag är van vid. Lite mer svårt trodde jag allt det skulle bli, men inte så krångligt som det visat sig vara på sistone. Nu är det så att jag har lovat mig själv att jag inte ska skriva så särskilt mycket om mitt jobb eller de jag jobbar med här, då jag har lärt mig att det kan ställa till problem av helt oanade höjder. Se här till exempel.
*Hint-Hint*
"... I started this website in February 2001. A year later I was fired from my job for this website because I had written stories that included people in my workplace. My advice to you is BE YE NOT SO STUPID. Never write about work on the internet unless your boss knows and sanctions the fact that YOU ARE WRITING ABOUT WORK ON THE INTERNET. If you are the boss, however, you should be aware that when you order Prada online and then talk about it out loud that you are making it very hard for those around you to take you seriously..."
... kvinnan som skrev det där har till och med gett upphov till ett helt eget ord.
Så, jag tänker inte skriva något om mitt jobb mer än att det är roligt nästan jämt utom när det är tråkigt, det är görlätt precis hela tiden förutom när det är förvirrande och det är väldigt intressant men även fläckvis frustrerande. Mer än så får ni inte ur mig, så det så.
Det bidde en sen natt igår, många kiltar att titta på, mycket öl att dricka och ett riktigt kul, gaeliskt band att följa efter på två spelningar runt om staden. Fransosens goda vänner hade fixat in oss på partyt med stort P efter själva paraden på en pub i Midtown. Där serverades det gratisöl från fyra och framåt så dedt bidde ett tidigt och långt kalas. Puben var högljudd och det spelades livemusik lite överallt, både riktigt bra och mera lagom sådan. Rutiga män och kvinnor hade man dessutom gödslat med. Framemot natten hamnade jag på Upper East Side hemma hos Fransosen, där kan man tydligen också sova.
Idag har det regnat. Det har regnat uppifrån och ner, nerifrån och upp och sidvärtes. Framför allt har det regnat hårt och kallt, det är så illa att det kör en polisbil utmed min gata och hojtar om att man ska akta sig för att inte rinna bort, dessutom hade regnet tvättat bort goda delar asfalt på en bit väg jag råkade köra på idag.
Hur ska jag kunna sluta klaga på vädret om det inte skärper sig snart? Det här börjar bli tjatigt.
