Sverigefest anno 2007

Igår lämnade jag Skåne bakom mig och krångade mig fram till Östergötland istället, tågresan gick bra och även om mitt bagage även denna gång bestämde sig för att busa var det ett ganska litet bus och sådana kan jag leva med.

Idag for vi till Patrik och Åsa och hade ett litet Sverigekalas för att få ett effektiv och snabb start på själva vänskapandet i regionen. En sisådär kanske 18 vuxna och en handfull barn hade lyckats ta sig till Klockaregården för att njuta av solen, lite god mat och ganska mycket lek. Jag är vansinnigt nöjd: kramar, skratt, filtliggning, barnhissning och fint väder, allt på en gång.

Det finns bilder här.

Wicked and miserable

Perhaps I had a wicked childhood
Perhaps I had a miserable youth
But somewhere in my wicked, miserable past
There must have been a moment of truth

For here you are, standing there, loving me
Whether or not you should
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good

Nothing comes from nothing
Nothing ever could
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good
...

De där textraderna förföljde mig hela vägen hem från Amsterdam i helgen och nu har jag äntligen laddat ner ljudspåret till lilla datan: om och om har jag lyssnat på Julia Andrews och hennes kapten när de sjunger om vad bra du gjort i sin ungdom någon gång. Jag vet minst en liten farbror som tittade på mig länge när jag satt och lallade på flyget där, han log lite snett och fundersamt men ganska vänligt så jag mumlade vidare, jag hade ju ändå varit uppe ganska länge och de hade vid det laget snott mitt bagage så jag ansåg mig smått entitlerad att bryta från iallafall några normer. Som till exempel att sjunga högt på flygplan.

Det som jag kom fram till på flyget var då följande: Att några ska få sjunga den sången för mig på ett bröllop där just jag gifter mig om då det någonsin skulle få för sig att hända. Det går även bra att jag besjungs med den ungefär när som helst annars också, men jag måste vara ungefär två så lite till behöver jag väl kanske vänta. Men, bara så ni vet.

Andra sånger som under de senaste dagarna hamnat på bästalistan är Olle Adolphsons "Här är det gott att leva" som med sina textrader får en semesterprillig mig att hoppa högt.

Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva, här står du och jag

Du kan tro att här varit jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt, för du kom hit till mig
Göken han gal i dalen, gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen, att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva, vi ska dansa du och jag
För nu är det gott att leva på en sommardag

Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här varit fasa att gå runt omking utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig

Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom hit gamla kratta, att du kom ändå
Vi ska streta, vi ska sträva, genom livet du och jag
Men, nu är det gott att leva på en sommardag
På en sommardag.

Om jag inte hade varit en sådan fegis hade jag velat sjunga minst alla de två för Marina och Rikard på deras bröllop nästa vecka för jag tror att det är deras fel att jag tänker så glada tankar om tvåsamheten på sistone. Fy fabian för er.

Semesterstängt

Fast bara lite.

True Love

Min nya kärlek heter Ulf och jobbar på Limousineservice på Sturup. Han har förtjänat min kärlek genom att, klockan halv elva på kvällen, leverera mina väskor till dörren. Dagen har gått åt till att ringa ungefär alla utom Kungen (han svarade inte) för att få veta exakt hur lång tid det ska ta att förflytta två väskor sträckan Stocholm - Ystad. Ett oändligt kort avstånd om man betänker att väskorna hade rest över halva jorden innan de snöpligt åkte på patrull på Arlanda.

Det bästa var när jag insåg hur smarta supportorganisationer jobbar. Markserviceföretaget på Arlanda (vi kan kalla dem Novia, för de hette så) skickade med mig en lapp med ett ärendenummer och ett telefonnummer när jag väl rapporterat mitt bagage som saknat på Arlanda i lördags. Jag fick även veta att att jag skulle ringa telefonnumret under söndagen för att få reda på när mina väskor skulle dyka upp, de var nämligen inkastade på flygplanet efter mig och skulle angöra Stockholm bara ett par timmar senare.

Ringde gjorde jag sålunda igår och bemöttes av ett meddelande om att Novia har öppet mellan 9 och 19 varje dag i veckan varpå rösten la på. Jättekul, tänkte jag, men snäll som man är tänkte jag att de ringer nog snart. Det gjorde de inte och varje gång jag försökte ringa fick jag bara det där informativa medelandet om deras öppettider i örat. Flera gånger kontrollerade jag om Stockholm och Ystad fortfarande var i samma tidszon för varför har de annars inte öppet när de säger att de ska ha öppet, kan man fråga sig. Idag fortsatte jakten: jag ringde - de berättade om att de hade öppet.

Huh.

Vid något tillflle svarade faktiskt en riktig person som lovade ringa tillbaka, men det gjorde han inte. Gissa tre gånger om det spädde på min ilska eller inte... Till slut fick jag tag i en ohjälpsam person i Novias växel som förklarade att "väskpersonalen hade mycket att göra just nu så de har stängt av sin telefon".

Huh.

Tänk. Här har man jobbat inom kundservice i massa år och aldrig ens tänkt tanken på att, om man har för mycket att göra, då kan man bara stänga av telefonen. Så brilliant enkelt. Jag var förstummad i säkert flera sekunder innan jag bad lilla receptionissan att dra något gammalt och mögligt över sig, förklarade för henne att de kanske ska se över sina servicerutiner och drog en halvsanning om att jag hade mediciner i min väska. Efter lite suck och pausmusik fick jag till slut ur henne någon slags information, tackade och la på.

Imorgon ska jag ner till sjukhuset och berätta för sjukhuschefen om den här modellen. Om han (eller hon) helt enkelt bara låser dörrarna till sjukhuset kommer den svenska sjukvården bli mycket billigare och effektivare. Fantastiskt!

Unmentionables

Idag har jag författat ett mail till KLM där jag ställde den befogade men ytterst retoriska frågan "Hur kul är det att semestra utan rena trosor?". Jag är väldigt spänd på vad svaret blir. Hur mottaglig är den kungliga, Holländska flygflottan för ironi, måntro? Den som väntar får se och då jag redan väntar på mina väskor kan jag likaväl vänta på ett svar, lite hoppas jag att de ska vara lite fyndiga och skojiga så att jag kan skratta åt dem, om de är torra och standardformulerade blir det ju bara tristare och det verkar... mest trist? Jag funderade väldigt mycket på nyansskillnaden mellan "att semestra utan trosor" och "semestra utan rena trosor" då det säkert finns en del själar, KLM-anställda såväl som andra, som är hugade att tycka att semester utan trosor låter väldigt kul. Så även jag. Ibland. Men inte nu. Jag vill ha mina trosor och de ska vara rena, för bövelen!

Annars har det mest varit kallt här. Om jag hade kommit ihåg att packa en jacka hade jag kunnat klaga på att jag inte fått mina väskor och att det därför är Hollands fel att jag huttrat mycket idag men då jag inte ens tänkte tanken på att jacka skulle behövas har jag bara mig själva att skylla. Vem kunde tro att det inte skulle vara 30 grader varmt och fuktigt här? Inte jag, iallafall. Det är alltså kallt, men det misstänker jag att ni redan är medvetna om eftersom vi råkar befinna oss i samma land. Yay!för det.

Dessutom vägrar Blogger att låta mig skriva in något i titelfältet för det här inlägget och det irriterar mig, jag som hade tänkt döpa det till "Unmentionables", vilket är ett fint ord. Bäst att återgå till att vända klockan rätt och krypa i säng, klockan är ju ändå mitt i natten.

Jag är här nu

Med stela knän och lite öm rumpa är jag nu framme i Ystad. Tyvärr var inte mitt bagage lika duktigt så jag är såväl nio par trosor som sju par skor kort just nu. Förhoppningen är att det ska lösa sig imorgon.

Krokig

Idag ska jag flyga flygplan hem til er. Packandet går halvbra till bra och just nu funderar jag mest på varför jag nästan packat fler par skor än antal trosor (för att ingen ska bli förvirrad är det alltså sju par skor mot nio par trosor så att ni inte tror att jag är alldeles för lortig av mig).

Kram!

How's that working for ya?

När man får en godhjärtad själ som Kristian att ryta "Aaaaaargh!" åt en så att hela Internet hör, då har man gjort något riktigt imponerande.

Kristian says: Frågade du? Pojken alltså.

Chottlips says: Jo. Men det funkade inte så bra. Tror jag.

Chottlips says: Ni pojkar är svåra att förstå och jag är blyg.

Kristian says: Nä, vi är inte svåra att förstå. Vi är bara tröga, så ni ligger alltid tusen steg före oss.

Chottlips says: Okej. Då vet jag ju ännu mindre vad jag ska göra, dårå.

Kristian says: Men det låter så osäkert... Hur kan man få ett osäkert svar?!

Chottlips says: För att jag frågade på ett otydligt sätt :)

Chottlips says: Så. Nästa fråga.

Kristian says: Aha, det typisk kvinnliga sättet! När ska ni inse att vi inte hajar det... Flicka tycker om pojke. Flicka måste visa eller berätta det tydligt, annars pojke inte förstå

Det där var bara början av allt som sades under den sena eftermiddagen, inga nyheter under solen alls egentligen: pojkar är tröga medans flickor jamsar och köper skor.

Kristian says: Vad sa du till honom egentligen?

Chottlips says: Jo, men liksom... Han frågade mig hur det gick för mig på Match och om jag hade gått på några dater och då sa jag att jo, det hade jag ju. Och så berättade jag om alla knasiga människor jag träffat och han skrattade ganska mycket.

Kristian says: Han visade intresse alltså. Bra.

Chottlips says: Och så frågade jag honom samma sak och då sa han att nej, inga träffar där inte. Så jag frågade om han var kinkig med sina kvinnor och jo, det var han och fick listan på vad han önskade sig (smart ska hon visst vara... och ha humor, vara självständig och vara positiv. Krav!)

Kristian says: Och? Än låter det ju bara bra!

Chottlips says: Sen blev det konstigt, för grejen är den att han har precis slitit av sin hälsena och hoppar på kryckor men innan han gjorde sig illa brukade han buffa på mig ganska mycket så där busigt och vid något tillfälle frågade jag varför han var så sjåig med mig. På det svarade han "För att jag tycker att du är attraktiv" och sedan bara for han sin väg (han satt i sin bil).

Det var ungefär här själva argh:et kom, så här:

Kristian says: Ahhhhhhrghhhh!!!

Dumma mig!

Chottlips says: Och sedan hände det inget och sedan skadade han sig och sedan hittade jag honom på match och mailade lite med honom så där kul och först gick det bra (lite flirt och så) men sedan skrev han bara "See ya!" och då fanns det liksom inget att spinna vidare på där så jag mailade inte vidare.

Chottlips says: Och när jag frågade (lite snirkligt och åbäkigt) igår om han menat det där han sa i bilen, så fick jag inget svar...

Kristian says: Jag hoppas du skojar nu

Chottlips says: Nä.

Chottlips says: Och så hade han ju sagt att han var kinkig med sina kvinnor och jag kanske inte är tillräckligt positiv, smart och rolig och så.

Kristian says: Kan inte han få bestämma det?

Chottlips says: Jo. För all del, jag tänkte måla om huset och skaffa mig skägg så länge.

Kristian says: Du, vi tycker också om när nån visar oss intresse. Det kan mycket väl vara så att han tänker som du och inte heller vågar ta kontakt. Kanske känner han sig t.o.m lite generad eftersom han öppnat upp, men inte direkt fick den respons han ville? Är det verkligen så farligt att skicka honom ett mail och fråga om han vill ta en fika eller nåt?

Chottlips says: Jag vet inte. Han ville ju inte maila vidare där på match, ju...

Kristian says: Sa han det?

Chottlips says: Nej, han skrev iofs "Have a great weekend and enjoy it! I hope to see you soon" nu när jag tittar efter.

Chottlips says: Och det svarade jag på men han skrev aldrig tillbaka.

Kristian says: Då är det ju bara att skriva "Saknar du mig inte?" till honom.

Chottlips says: Ska du komma här och komma här och tro att du kan avtrassla mitt misslyckade kärleksliv...

Kristian says: Lätt! Jag ska bli äktenskapsrådgivare när jag blir större

Nu är det min tur: Aaaaargh!

Nygammalt

Jag har träffat på en nygammal karaktär här, en som åminner mig lite om en av de bästa av er där hemma, nämligen han Magnus Carlsson.

Den hära personen har funnits runt mig ett tag redan, vi träffas på lite då och då och varje gång jag ser honom inser jag hur lik han är just Magnus, både till kropp och själ: lagom stor, envist stark kropp, tjockt hår, glatt leende och med ständigt glitter i blicken. Jag slår vad om att han ger bra kramar också, björnkaliber minst, men jag har inte vågat be om en ännu för jag blir lite hemligt blyg av honom.

När vi träffas på är det oftast full rulle omkring oss så det blir mest lite allmänt larv men ibland, som härom kvällen, hade vi en anings lugn och ro och hann prata lite. Då berättade jag hur han påminde mig om en av mina bästa vänner i hela världen och jag tror allt han blev lite glad ändå, även om han så klart inte känner Magnus Carlsson så där som vi andra gör. Det jag sa var att, Magnus, han är nästan alltid glad och positiv och det är bra, men det bästa är att han för det mesta ger ett intryck av nöjdhet och det är en säkerhet i sig. Människor som är nöjda med vad de har, har en balans och grundtrygghet som gör att vi andra har något att hålla i när vår egen tillfredsställelse tryter. Jag litar mycket på dem som är nöjda, mina erfarenheter är att en nöjd persons råd är ofärgade av osäkerheter och fördomar vilket kan vara guld värt när man inte riktigt vet var man ska vända sig. De som påstår att nöjdhet är trist vet inte riktigt vad de pratar om.

Jag sa inte riktigt allt det där till honom, så han vet inte riktigt hur stor komplimang han fick när jag sa att han var Magnus Carlssonesk av sig. Det är kanske lika bra, jag vill ju inte att han ska få storhetsvansinne heller.

Karlar

Män är svåra djur, nästan som pingviner och helt klart värre än vikarier.

För övrigt vill jag bara rapportera vilken obehagligt patetisk person jag är, på den amerikanska nationalaftonen sitter jag själv hemma, dricker alldeles för mycket rödvin, funderar över hjärtesaker, löser hemmanätverksproblem, ominstallerar operativsystem och lyssnar på plastpop.

Dessutom vill jag väldigt gärna fylleringa någon som jag känner mig bra för att prata om saker men det är ju mitt i natten hos er så jag har gömt headsettet och nu sitter jag lite på mina händer och ser säkert väldigt lurig ut istället. En okynnestisdagsfylla har väl aldrig skadat någon?

Spell check

För en utlänning är det här med språket lite lurigt ibland. För det mesta går det bra, man kanske inte alltid uttrycker sig fullt så elegant som man hela tiden önskar, men man gör sig mer än väl förstådd. En del exemplar i lokalbefolkningen tycker till och med att man uttrycker sig lite charmigt har jag förstått. Igår diksuterade det favoritböcker och jag blev så fullständigt frustrerad vid något tillfälle då jag försökte förklara varför "Den vidunderliga kärlekens historia" är en sådan fantastisk läsupplevelse att jag bara for iväg i en lång harang på svenska rätt utöver hela den oförtsående Bachelor #3, som förtjust men förvånat kikade på mig från sin solstol. Det är inte utan att man både snubblar över sig själv och slår knut på sig i sina försök att göra ett minne eller någon slags abstrakt händelse rättvisa när man ska beskriva det för någon, ibland är det besvärligt att vara ambitiös.

Det finns en film som heter "Lost in Translation", jag har inte sett den men jag har hört att den är sevärd. Så se den. Trots denna omedelbara brist är jag tämligen förtjust i titeln då den beskriver mitt predikament nästan jämt. Det är i princip bara då jag talar om PACS och datorer som jag känner att jag har hela lingot och alla konstigheter på plats, för det mesta annars är det nyanser som saknas och vokabulär som stretar emot. Strunt samma att de flesta tycker att jag klarar mig väldigt bra, min frustration är periodvis stor och påtaglig och jag vet, även om de andra inte gör det, att mycket av Charlotte går förlorad i översättningen. Jag är roligare, snabbare och bättre på svenska, för bövelen! Amerikanarna har ingen aning om vad de går miste om.

Just därför är jag oändligt tacksam för Words spell check och synonymfunktion, utan den hade allt jag skrivit varit galet mycket konstigare. Jag röstar för att personen som uppfann spell check ska få någon slags Nobelpris, så förtjust är jag.

Bachelor #3

Hmm. Jag kanske inte inte ska gifta mig med den här.

Jag hade det trevligt idag, trevligt på ett ganska avslappnat och stilla sätt, så där som det ofta kan vara svårt att få till det med folk som man aldrig har träffat förut. Karl, eller Bachelor #3 som han heter egentligen, var ganska lång och stod stadigt på jorden, han skrattade mycket, hade floppigt hår, tog inte illa vid sig när jag gömde mig bakom honom i Flumeriden och var intressant så det räckte. Han lärde mig att syskonmord så klart heter fratercide på engelska och vi pratade massor om böcker.

Jag ångrar väldigt mycket att jag inte tog med mig min kamera, inte ens den lilla, för lite skoj saker fick jag se idag. Visste ni till exempel att man inte får bumpa in i varandra med amerikanska Bumper Cars? Radiobilarna här går enkelriktat runt, runt och det finns skyltar som säger "No head-on bumping, please". Både jag och Karl blev fascinerade och smått nedstämda av att se spektaklet - radiobilar ska ju få springa fritt, som vilda hästar och så! Det var lite som att titta på amerikansk trafik, helt enkelt. Så här:

Jag har även upptäckt lite nya amerikanska kulinariska vansinnigheter, den första var "Fried Dough" som helt enkelt är friterad deg man kavlat ut i en rundel. Den avnjuts antingen med florsocker på eller med tomatsås och parmesanost. Dessutom har jag provat det som kallas för "Fried Bats", frityrstekta Oreo-kakor. Inte alls så illa som man kunde tro, faktiskt.

Idag har jag...

... 13 myggbett på min vänstra fot.

... beslutsångest.

... skrattat mycket.

... sett Leifs lägenhet för förta gången.

... träffat batchelor #2. Inte giftasmaterial heller men det var ganska skoj ändå.

... en ny klänning på mig, köpt för 10 dollar.

... glass i magen.

... sett på fyrverkerier.

... fått se en fantastisk fullmåne.

Än ni då?

Så var den här

Fredagen!

Som jag längtat. Arbetsmoralen har varit särdeles låg den här veckan och flera gånger idag var jag så här nära *visar med händerna* att ta mitt pick och pack och bara fara hem istället för att rulla tummarna på jobbet. Jag vet inte riktigt vad som for i mig idag, men inget, varken viktigt eller oviktigt, blev gjort iallafall. Kan det kanske vara så att det är semestern som hägrar, blott en vecka bort? Jag kan erkänna att lite resfeber har jag, det ska bli väldigt spännande att få komma hem en stund, även om jag vet att jag kommer vara lite ledsen när jag måste fara ifrån er allihopa igen.

Det kommer säkert att vara skönt att åka hem till det här som är ens hus igen också, så klart.

Den här helgen bjuder på Wee! eftersom jag ska på tivoli! på söndag. Om man kan bortse från förra veckans stora löp och tragedi, då en flicka blev av med tassarna i en förfärlig olycka i Tennesee ska det bli kul att få lite lagom med kittel i magen i vad jag hoppas kommer bli trevligt sällskap. Säg hej till Match-date nummer två allihopa, den här gången blir det, vad det verkar, en rolig och vältalig gosse vid namn Karl som ska dissas. Eller är jag kanske lite väl negativ nu? Nåväl, rapport kommer väl följa vad det lider, han har redan förklarat sig ofarlig och utan massmördartendenser, och det är ju en ganska bra början.

Tack

-Hej, kan jag be dig om en tjänst?

-Yes!

- Kan du säga något snällt till mig?

- Du har ett jättevackert skratt som smittar som mässlingen!

...

Verkligen alldeles förträffligt snällt sagt, jag blev glad igen.

Blå känslor i natten

Det är något fantastiskt magiskt med varma, stilla sommarnätter. Nätter med mygg, verandor, heta, lätta vindar mot en småsvettig nacke och cykelturer hem genom ett lagom stilla, syrsbemängt mörker.

Jag ägnade kvällen åt lite djupa samtal med Pontus och Linda på deras veranda. Det har varit ruggigt varmt idag, över 35 grader mitt på dagen. Vi ägnade kvällen åt att spana efter eldflugor, prata om Lindas mage och fäkta lite lojt efter mygg ett par timmar. Vi funderade även på vad han som leder Allsång på Skansen heter egentligen. Anders Brodin? Nej, han jobbar på Sectra... Tomas Brolin? Nejnejnej! Han sparkar boll. Tomas Ledin...? Anders Ledin? Jag tror ändå vi närmade oss någon slags sanning till slut, men det var svårt.

Kvällen påminde mig något vansinnigt om ett foto jag vet finns hemma hos Mamma och Pappa: En säkert minst 20 år gammal bild på mig och Pappa från en annan sådan där riktigt het sommarnatt, den gången på min Morfars uteplats i Spanien. En natt när det drog 40-gradiga, salta vindar över oss och det var hopplöst att sova. Jag var sådär riktigt varmbrun som en rödhårig bara kan bli efter fyra veckor i medelhavssol med vita korvar till ögonbryn och Pappa, han svettades nog mest. Det var en fantastisk natt, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att vi satt i tokmörkret och det var både så att man kunde ta och lukta på värmen, så tät var den.

Så jag sitter här och lyssnar på Tomas Ledin. Blå, blå vindar och ljus som aldrig tar slut, kan det bli somrigare än så?

Klagomål

Hörru syrran! Bara för att du varit här en vecka betyder inte det att jag tolererar att jag inte får prata med dig på flera dagar. Bara så du vet.

Microsoft suger!

Trevligt

Jomenvisst.

Så har man varit ute på date, då. Med en amerikan. Som var trevlig. Och maten var god. Och vädret, det var vackert. Jodå, samtalet flöt på bra. Han var artig och jag skrattade en del.

Men, jag ska inte gifta mig med honom heller.

Varför ska det vara så svårt?

Midsommar anno 2007

Även så i år blev den av, Midsommaren. Lite blåsig och småstressig och med en himla massa folk som trängdes och stångades i Battery Park men annars bara bra. Vi for in strax efter lunch, en stor mängd sectraiter och några andra civila och anlände själva parken runt tresnåret. Då andades de tomma gräsmattorna seren stillhet (blåsten till trots) och vi bredde ut våra nio älgfiltar på, vad vi trodde vara en bra plats. Tyvärr visade sig det vara precis där den designerade barnlekplatsen var så vi hade en hord med skrikande småungar och minst lika många oförstående föräldrar att bli betrampade av under ett par timmar. Otäcka, högljudda barn borde förbjudas!

Mat intogs i stor mängd, vi snapsade lite lätt och sjöng till och med en liten sång. Det restes majstång och folket imiterade grodor som aldrig förr. Det var ett fullgott, trevligt och skönt firande även om det inte var lika vilt som jag brukar ha det. Se här för bilder.

Det står kvar

Huset står kvar, det rinner ström i alla ledningar och ingen har druckit upp min öl (Jag sa till brandmännen att jag hade massor med öl i kylen de gärna fick dricka upp om huset såg ut att brinna ner. Dumt att slösa bort sånt, liksom.).

Efter ett samtalat med kollegorna har jag nu fått veta att brinnande transformatorer är vardagsmat i USA på sommaren när alla drar igång sina luftkonditioneringar på full fjutt. Jag tycker det verkar onödigt.

Imorgon är det midsommar även här med lite lediga timmar, resas till staden för firande med en skock svenskar i Battery Park. Jag har bakat ostbemängd paj och en variant av Fridas räktårtesak och ska komma ihåg både kamera och Hallands Flädern som Frida och Micke hade med sig senast. Rapport följer, fram tills dess önskar jag er alla en glad midsommar!

Tyck till!

Hur mycket ska jag oroa mig när transformatorn på elstolpen precis utanför mitt hus brinner?

Klara, färdiga, tyck!

Jour

Påminn mig att jag ska säga upp mig från jourjobbet imorgon, är ni snälla.

Favors

- Can you do me a favor?

- Sure!

- Next time we meet, can you just jump me and give me the bestest, biggest hug ever?

- Can I stop reading after the first "me"? I would love to jump you.

- That's fine, any amount of physical contact will do.

- Alrighty then.

What am I going to do with you?

Det frågade fransosen mig ikväll medan han tankfullt lät ett pekfinger följa mitt ena nyckelben. Vi satt i soffan efter en färskpotatis- och sillmiddag, jag förfärligt sömnig och han fundersam till in under håret. Inte en vinnande kombination. För att vara riktigt ärlig hade vi inte varit så värst vinnande i vår kombinerade söndag överhuvudtaget; han ankom Milford för tidigt, jag var trött, hungrig och nyvaken, värmen tryckande och bilen var bortslarvad från lördagskvällens myckna margaretadrickande.

Jag har, under hela min franska period, varit dödligt ärlig och förklarat min okapabelhet att bli förälskad eller ens kär och fransosen har accepterat och sagt okej. Ikväll sa han ifrån, han ville inte vara kompanjon mera - allt eller inget, för bövelen, var budskapet.

Så nu har jag ingen fransos mera och det känns lite tomt. Det var ett snöpligt koncensusbeslut men det känns likafullt lite tokigt att vara utan honom, inte för att tala om hur förskräckligt underligt det var att köra honom till tåget och få sig tillönskat ett gott liv, lite så där bara. Det sista jag sa till honom var att han har integritet och att om det varit omvänt hade jag inte varit lika modig och beslutsam. Och det är verkligen dagens sanning.

Hem

Härom dagen pratade jag med Trånaren om min trötthet, jag är nämligen så fysiskt trött nu för tiden, jag orkar ingenting. Att springa mer än tio minuter är en ren kamp, att bära saker eller att gå i trappor får mig att tappa andan, till och med att gå är jobbigt. Han frågade mig om mina matvanor och huruvida jag var stressad och visst är jag väl stressad men vem är väl inte det? Sedan mitt avdelningsbyte känner jag att jag jobbar mer effektivt, mycket för att jag är livrädd för att bli någon slags sekreterare till mina högljudda, manliga kollegor och mycket för att energin i den nya gruppen faktiskt är positivare. Det där är väl både bra och dåligt, positiv energi är smittande och drivande men oro kan, som alla vet, ha en ganska obehaglig och sugande effekt på en när den sitter i länge.

Det hela tog iallafall ett ganska kraftfullt uttryck när jag i bilen på väg till jobbet rätt och slätt började gråta över tanken på att få åka hem; två veckor hemma, en hel vecka med semester, flera dagar utan kontor, tid med kamrater och en massa tid i egen takt som hägrar strax bortom månadshorisonten.

Det är inte alls så att jag mår dåligt här, det är snarare så att jag mår riktigt bra. Så klart att jag saknar er allihopa. Jag saknar Marina med klokskaperna och väldoften, Magnus med världens bästa humör, en Frida med silltårta och lugna ögon och en annan Frida med raka, snabba svar. Rikard med vänliga ögon, Patrik med flygigt hår och tankfullhet, Mammor med snälla händer och Pappor med lugn röst. Mattias med fyndigheter och Mia med hemmlighet (som i hemma), Bärlebäckar med sena middagar och Niklas med mitt-i-veckan-skavanker. Syskon som kommer ihåg, en stillsam Kagnus, Lars buller och Kristians tankvärdheter och stora hjärta. Jag saknar Mimmi med hennes varma glädje. Och Jakob med sin vindliga hjärna.

Alla. Till och med dem som jag säkert inte ska sakna.

Det är sånt man tänker mycket på när man är trött.

Avsked

Nu har hon åkt hem igen och lämnat mig med en massa tråkigheter som obetalade räkningar och smutstvätt. Lite vilset känns det för hon fattas mig redan lite, Lillstrumpan.

Vi hann med en vansinnigt aktiv vecka med mer timmar på Manhattan än hemma i sängarna. Det bidde ballett, sushi, konsumtionshets, marshmallowssötpotatis, frusna margaretor, ösregn, promenerande och en himla massa konst. Jag tror hon är nöjd och jag hoppas hon är lite glad, jag vet att iallafall jag gjorde mitt bästa vad gäller att vara beslutsam och reseleiteraktig.

Inga dåliga kläder

Bara dåligt väder.

Gårdagen regnade bort lite granna men vi hann ändå med lite av både ditt och datt inne istaden, den stora. Bland annat tog vi oss till South Seaport och gick på Bodies - The Exhibition en veritabel skattkammare för en läkarstudentska och hennes tröttfotade syster. Tänk er till exempel en helkropps-CT med 10 mm tjocka snitt fast istället för att titta på på bilder på en skärm ser du snitten på riktigt. En skivad kropp. I en monter. Av en riktig människa. Fast död.

Underligt och lite räligt när man tänker på det för mycket men just där och då tänkte man mest på hur fantastiskt det är att man fungerar så bra som man gör. Tacksamhet över Naturens äventyrslusta, tacksamhet för att Naturens testavdelning är så metodisk som den ändå är och tacksamhet över att den uppenbarligen har ett så väldigt bra hanteringssystem för sina ändringsförslag är bara början.

Tanken hade sedan varit att ägna kvällen åt gratisopera i Central Park, något som tyvärr försvann i regnet. Idag försöker vi antingen på oss det igen eller så blir dagens kultursatsning ballett ity läkarstudentskan inte bara är klok utan även är dansant.

Gårdagskvällen avslutades på takterrass med liten drink och magnifik uppsikt över Empire State Building när väl regnet gett upp och gått och lagt sig. Takterrasser is the shit.

Footsies

Planlöst vandrande. Check.

Icke-shopping i SoHo. Check.

Tåghaveri i New Rochelle. Check.

Dansande, nakna Puerto Ricaner i Midtown. Check.

Fräcka förslag från tidigare nämnda spanjarder. Check.

Central Park. Check.

Mat. Jättecheck.

Kultur. Näh.

Trötta fötter. Check.

Fotogradering från högt hus. Check.

Drink. Check.

Fy fabian vad duktiga vi har varit idag. På en söndag och allt.

På vift

En lagom utekväll med diverse kollgeor och en handfull partners avslutades lite snöpligt med lite vilse-walking och en rymningsmanöver till hotellet.

Det var en mysig kväll alikaväl.

Imorgon flyr jag Rhode Island och hämtar upp ett stycke lillasyster sosm angör Uvsa på eftermiddagen. Kul!

Oooops!

Följande utspelade sig utanför ett hotell i Providence tidigare i morse.

Tre välklädda personer; en kvinna med trippiga skor, nätstrumpor och snabb röd kjol, och två gentlemän i mörka, platta kostymer, klev ut genom hotellets entre, fällde ner sina solglasögon och begav sig självsäkert med långa kliv nerför gatan. Efter bara några meter tvärstannade den unga kvinnan med en lustig uppsyn och något obekväm kroppsställning. Herrarna stannade till och tittade förvånat på henne. Följande diskussion vidtog.

- Uh-oh.

- Charlotte, what's wrong?

- Eh... I'm having a bit of a dress emergency.

- What?

- My stocking is falling down.

- What!?!

Männen stirrade paniskt ner i backen och rörde sig från kvinnan som om vore hon besmittad med allsköns otrevligheter. Kvinnan hissade upp strumpor för glatta livet och skrattade lite generat.

- You go on, I'll go back inside and fix this.

Varvid kvinnan gick/skuttade/haltade in i hotellet igen för att fem minuter senare komma ut igen, den här gången barbent.

På mässa

Första dagen på mässan var väl lite knackig till en början men jag tror det hela gick bra. Både CEO-John och Chef-Brian verkade nöjda och glada och jag lyckades hålla mig upptagen hela dagen. Nu ligger jag på sängen och återhämtar mig från en kundmiddag med en hög kanadensare.

Ja, kanadensare talar roligt.

Se här för lite bilder.

Providence, RI är vackert

Mässa här imorgon, jag är redan trött. Katten också.

Fräck måndag

I morse vaknade jag med en distinkt känsla av FREDAG! i kroppen. Jag var så glad att det äntligen var FREDAG! för då finge man vila efter en lång och strapatsrik vecka... Tyvärr kom det där tänkandet av sig ganska snabbt när jag insåg hur mycket icke-fredag det var, det var inversfredag som i måndag, ju.

Och vilken måndag det bidde, jobba-jobba-jobba. Säljaren jag gillar minst var på mig som en kåt iller redan från första sekund och hon höll igång mig till sena kvällen med sina frågor och påhitt. En i sanning galen kvinna. Dagens höjdpunkt var lunchen med kontorets högdjur: säljchfen, marknadschefen och vår CEO där jag bland annat fick lära mig vad en "Double bagger" är. Det är en date som är så ful att man, när man träffas, drar en påse över huvudet på henne och sedan, utifall att den skulle trilla av, drar en över sitt eget.

- Really classy, John, var min kommentar på den historien.

Män

Ibland är de bra att ha, de dära.

Medan Linda och jag for till mallen för att handla livsnödvändigheter som hudcrème och en blå skjorta demonterade den nyankomne Leif och samme gamle vanliga Pontus Amirs vänstra framhjul och hittade vad det var som gnisslade så bedrövligt. Det var inte en ekorre som jag så påhittigt föreslog utan en bit skyddsplåt som liksom hade lagt sig till rätta mot bromsskivan lite bekvämt. Inget jag kommer dö av och med lite pillande och böjande kan man till och med få den lilla blå att bli ganska tyst. I vilket fall som helst ska han få åka in på service alldeles snart ity jag inte vill att han ska gnissla överhuvudtaget alls.

Kravstor, jag?

Kanske det, kanske.

Allt blev nämligen lite obehagligare när Linda blev stående med en ickestartande bil i fredags och min käre CEO, John, gav mig en liten och kärlekfull uppläxning om hur otroligt viktigt att hålla efter sin bil, "Especially for the ladies!" underströk han ett antal gånger innan han önskade mig god fredag och begav sig.

Domesticerad

Den lille fransosen blev riktigt imponerad av min picknick-övning och vädret, det samarbetade å det grövsta hela dagen. Det var nästan lite skrämmande när till och med vinet, en Barbaresco från 2003 för de som är väldigt nyfikna av sig, gick hem.

Fantastiskt!

Timing-Schmiming

Det är ju himla typiskt, att den helgen jag får för mig att överraska någon med en picknick-upplevelse ska det hotas om regn. Jaja, nu har jag gjort paj och kladdkaka och bakat bröd så det blir minsann till att filtbesitta och mysa hur vädret än må bli de kommande 24 timmarna. Det finns inget dåligt väder, bara filtar med älgar på.

Oh! Imorgon kommer nästa svensk hit, det ska bli skönt att inte vara nyast utlänning längre.

Yster

Jag ska bli storasyster igen!

Pontus och Linda ska få en liten tass och jag ska få en lillasyskonaktig sak. Det var det som var så hemligt för ett par veckor sedan men nu vet alla berörda (till och med Pontus) vad som gäller och det får pratas om magar kors och tvärs över hela Internet.

Linda är precis lika vacker som vanligt, fast med en liten, rund extrabit fram. Pontus har blivit mesig, ibland får han något lite fuktigt i ögonen när man pratar om ultraljud och då blir jag så glad att jag kramar och klappar lite mer än vanligt. Jag tycker så mycket om de där två. Undrar om jag får behålla mitt rum nu?

Och tänk. Min lillasyster ska bli lillasyster igen!

Garbage day on Broadway

Tisdagar är garbage day i mitt kvarter, det är då sopgubbarna kommer och tar bort allt skräp vi producerat under veckan. Sålunda ställer alla ut sitt avfall på trottoaren på måndagsaftonen och vissa hus har givetvis mer skräp en andra. Jag ställde till exempel ut lite glas medans en av mina grannar ställde ut en Ford.

Det är ju så olika hur man gör sådant där.

Det var den sista. Åk nu!

Jag har en bild på oss i sovrummet.

Jag har fortfarande inte satt tillbaka hjärtat i kroppen ännu, det ligger i ett kassaskåp i säkert förvar där ingen kan jävlas med det utan och vidare. Jag förvirrar män i massor.

Jag tror jag har förlåtit så klart jag bara kan.

Jag vet inte vad jag vill. Det enda jag önskar mig är att jag ska få må lite bra när jag väl är hemma.

Ny familjemedlem

- Hi

- Hi. What'cha doing? I'm dodging people and playing with a new ridiculously expensive toy.

- Sex toy?

- You wish. Or... I wish? Well, no, a camera. But I guess a camera could be used as one, though.

D80. Han var dyr men jag hoppas han är värd det. Om jag betalat lika mycket pengar för en sexleksak hade jag krävt att få en 20-årig italienare eller nåt annat ergonomiskt och stapelbart.

Sticky cake

Idag har jag bjudit Trånaren och hans kompis på det svenska påfundet "sticky cake", det är vad kladdkaka blir när man översätter det, nämligen. För första gången sedan jag kom hit överbakade jag den inte och den geggiga chokladsörjan som togs fram ur ugnen uppskattades högljutt och i stora mängder till nattens UFC-fighter som intogs på storbilds-TV i West Haven.

Med lite tur har jag ikväll också raggat fram en Jutsu-klubb som ska vara bra. Håll tummarna allihopa.

Hälsning

Idag gifter sig Magnus och Viktoria och jag är inte där!

*ynk*

Ett femfaldigt leve för dem - Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Jag önskar er allt gott som någonsin går att få. Ni fattas mig.

Vill inte

För ett tag sedan fick jag, i förbifarten, ett mail som gjorde mig lite skakig. Mailet innehöll ett "vi" för mycket, ett litet, oskyldigt pronomen som tog luften ur mig likt en välriktad näve i magen. Mailet i sig var inte ens riktat till mig utan var ett sådant där gruppmail som hamnade hos mig i baraföratt, så baktankar eller allmäna ondskaper bakom fanns det inga, det vet jag. Jag känner ju "vi" och jag vet att varken den ena eller den andra vill mig något illa, de är ju bra och fina på sina sätt. Tyvärr är inte jag lika bra, jag. Jag är fortfarande murken och skrynklig på insidan, envis och trumpen likt en femåring på krigsstigen.

Jag vill inte.

Ponteliten och jag pratade om det där den dagen och jag frågade honom om det här med att komma över saker och han funderade högt över sina egna erfarenheter och förklarade att "Vissa saker kommer man nog helt enkelt inte över, Charlotte". Det uttalandet skrämde mig för i mitt svartvita, allt för kontrastrika sinne översattes det till att jag aldrig någonsin kommer kunna åka hem igen.

Aldrig är väldigt länge och förfärligt tokigt och långt att tänka på, men jag vill trots det fortfarande inte.

Nu har det kommit ett mail till, ett svar på något jag skickat, och jag sitter här igen och funderar på hur jag ska svara. Jag är överväldigad av borden och måsten, det finns viljor som drar från alla möjliga håll, mest av allt vill jag bara ignorera det hela. Men det går inte, hur mycket jag än vill fortsätta att inte vilja. Man kan visst bara gömma sig en viss tid, även om man flyger långt, långt bort.

Jag tror jag måste bestämma mig snart; är det här vänskaper jag vill ha eller helt enkelt ska vara utan? Jag känner mig som en förfärligt dålig människa som faktiskt överväger att tacka nej till det hela, men jag är så väldigt mycket lättare här och nu när jag är långt bort från det där vi:et. Jag har ingen att tävla med, jag har ingen att jämföra mig med, jag har ingen att vända mig ut och in för, jag har ingen som får mig att känna mig osäker inför, jag har ingen som får mig att få ont i magen. Många dagar är jag nästan inte ens svartsjuk längre.

Att det ska vara så svårt att kasta av sig dumstoltheten, förlåta och gå vidare. Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Baddrottning

Årets första nakenbad togs igår. Ja, årets första bad, punkt slut, togs igår kan väl tilläggas. Efter en dag med små nederlag men något större segrar tog vi bilen ut till Beaver Lake (tror jag den hette) och den stora, stora båten för mys med några trevliga exempel ur den lokala befolkningsfloran. Solen sken, det låg på lagom med vind och temperaturen måste ha varit runda 25 grader när vi kom ut på lite öppnare vatten runt sexsnåret. En riktigt fantabulös kväll att vara ute på, helt enkelt.

Sjön var förunderligt lik Järnlunden med vänliga klippor och böljande grönska. Vi tog oss till en liten vik där vi kastade ankar och bara låg; lapade sol, drack Bud Light och lyssnade på countrymusik. Så galet amerikanskt att jag blev helt till mig. Jag hade inte tagit med mig badkläder eftersom jag trodde det skulle vara för kallt men pojkarna gömde sig snällt i båten medan jag tog mig ett dopp jag med. Vattnet var alldeles perfekt, varmt till och med, amerikanarna tyckte jag var knasig som låg i och plaskade i nästan tio minuter.

Det var helt förfärligt vackert: solnedgång, böljande kullar, stilla vatten och sorgsen cowboysarmusik i trevligt sällskap. Jag blev helt lycklig i hela kroppen, hade jag haft svans hade jag viftat av mig den av pur lycka.

Not in Kansas anymore

Jag är i Arkansas den här veckan, det är fuktigt och varmt och fullt med gemytliga människor. Det är lite som att komma till ett land fyllt med Magnusar och Fridor bara det att de heter Michael och Megan istället.

Redan på flyget ner blev jag varse var jag var på väg, kvinnan bredvid mig på planet frågade mig när vi satt oss "What do you do at Walmart, then?". Jag stirrade på henne som ett levande frågetecken tills hon förklarat att platsen jag höll på att ta mig till var Walmarts hemstad, nämligen Bentonville, Arkansas. Efter att jag erkänt min ickeaffiliering med sagda kedja utbrast hon "You must be the only one on the plane!", själv jobbade hon på Walmarts egna tidning. Walmart är jättestort har jag lärt mig nu, så stort att det dragit in mängder av folk och underleverantörer till trakten som gör att det växer och expanderas så det knakar i området.

Väl framme blev jag upplockad av min kollega Michael som tog med mig på mitt första äventyr: Drive-through spritbutik! Varför inte? Vi skulle handla lite öl till morgondagens båttur var det tänkt men då Bentonville är så kallat "dry country" går det där inte att handla alkohol på butik utan vi fick åka till grannstadens Fayetteville för att inköpa den helt utan att lämna bilen ens. Sedan blev jag matad och fick ta mig en tur hem till Michael för att hälsa på hans söta och pratglada sambo Megan. Vi diskuterade ditten och datten, klappade katten och hade sönder lite datorer så där som vi gör så bra, Michael och jag.

Aningar

Det är mycket som händer när man minst anar det. Idag till exempel anade jag som minst att Trånaren skulle hugga tag i mig och, smått hukad bakom ett löpband, berätta att det tagit slut mellan honom och hans flicka.

Med det gjorde han iallafall.

Flickan i fråga har jag fått höra en massa bra om nästan varje gång vi träffats han och jag, det enda dåliga med henne har i princip varit att hon bott kvar i Florida. Jag blev som sagt, milt uttryckt förvånad, både över nyheten i sig men även på det sätt som den serverades: lite slentrianmässigt på något sätt. Vi språkade lite över telefon senare och jag fick lite mer kött på bena, det finns givetvis detaljer och förklaringar till även det här uppbrottet, men jag är fortfarande fundersam och en gnutta irriterad. Ska då aldrig den här förbenade kärleken funka?

Jag hade precis, för max en vecka sedan, bestämt mig för att jag skulle bli bra kompisar med både lille Trånaren och hans pyttelilla flicka, för hon lät bra på hans beskrivning. De skulle bli mina vänner, bra sådana, kanske skulle jag till och med bli så förtjust i dem att jag skulle förmå mig att sjunga på deras bröllop(!). Sedan skulle jag skämma bort deras pyttesmå barn från andra sidan jorden; bli den rika, mystiska Tanten som skickar konstigt godis från en avkrok på jorden och Trånaren skulle ringa och klaga får att hans barn blir tjocka. Det tyckte jag var en ganska sympatisk fantasi.

Men. Nu måste jag backa och fundera lite för sagan blev ju en helt annan. Marina, du ska vara försiktig med vad du önskar dig.

Musikvänner

Jag har fått en ny musikvän. Vi byter musik med varandra och får varandra att må precis lika dåligt över alla sorgesamma låtar det finns i världen. Vår senaste besatthet är den här brutalt, hjärteslitande inspelningen av Alanis Morisettes You Oughta Know jag snubblade över för några veckor sedan.

...
You seem very well, things look peaceful
I'm not quite as well, I thought you should know
Did you forget about me Mr. Duplicity
I hate to bug you in the middle of dinner
It was a slap in the face how quickly I was replaced
Are you thinking of me when you fuck her
...

Och ja, Magnus, vi byter glada låtar också.

Du vågar aldrig

Tre små ord som allt som oftast får mig att visa det där sista lilla jävlaranammat jag har i mig. Tre små ord som ibland får Chottentotten att göra något hon vanligtvis inte skulle ställa upp på. Tre små ord som Trånaren har lärt sig att trycka till med när det gäller. Ja, de tre plus väl valda kombinationer av "Det här kommer bli lite tungt för dig" eller "Det är okej att sluta nu, om du inte orkar mer vill säga".

Den jäkeln!

För ett tag sedan utbrast han för åttinuttonde gången att "We need you to post something on Match.com". Jag hmm:ade och hå:ade lite den gången som alla andra och betackade mig för det där med nät-dating, det har jag ju provat på förut och bara insett att det blir fel när man ändå inte har hjärtat med sig. Jag vet ju inte vad jag vill ha, hur ska jag kunna sätta det på pränt för någon att deschiffrera då? Nåväl, ett smärre hjärtlighetskrig utbröt med mail och sms där både små och stora utmaning ställdes från hanses sida och jag jag dodgade och duckade bättre än en Nemo i blåsväder, men nu har jag gett upp. Numera har jag en profil på Match.com och jag har hittat en hel hög med mer eller mindre opassande män, precis som jag förutspådde. Jag tänker minsann kräva att Tråntratten själv tar och projektleder det hela och städar upp efter mitt spektaklande.

För övrigt kan jag säga att jag blev upplockad av en fet, meddelålders man på receptionen efter vår konsert i lördags. Det var lite överraskande och ganska skrämmande. Tänk er själva att bli raggad på av någon som i praktiken skulle kunna platsa som ens pappa. Inte så lockande, eller hur? Fransosen skrattade så han nästan grät. Jag var förlåtande och slog honom inte så hårt. Fransosen alltså, inte min tjocke wannabe Sugar-Daddy, de ska man inte slå på.

Eller?

Snöfrisk

Smakar lika bra i USA.

Håll i hatten

För nu har jag bokat biljetter hem.

*glad*

Gå hem!

För tredje gången under mina månader på kontoret kom vår jättechef, John, bort till mig och plirade på mig över glasögonskanten, kliade sig på skulten och sa "Hey, miss Charlotte. I think it's time for you to go home". Gjorde jag något jätteviktigt egentligen, var hans nästa fråga, eller kunde jag inte bara gå hem och pilla mig lite i naveln och framför allt sluta hosta så bedrövligt. Jag pekade på mina halvklara demosystem och på lite lösa lappar som seglade omkring på mitt stökiga skrivbord och han bara skakade på huvudet. Hans sista orda var, att om jag inte hade slutat hosta till på måndag skulle han sätta mig i karantän.

Huvaligen, det har jag inte tid med!

Treating every day like my birthday since 19-something-or-other

Nu är jag officiellt gammal.

Dagen har varit bra trots detta odisputabla faktum, en del av veckans krångligheter har vecklat ut sig, jag har fått kramar och kindpussar en masse och blivit bjuden på mat och tårta till höger och vänster. Jag har fått i princip hela Disneys julaftonsföreställning uppspelad för mig av Patrik och Magnus, jag har blivit besjungen av alla servitörerna på On the Border, fått en trumpetfanfar av Niklas och massor med skålar och välönskningar från familjen. Det har kommit en bok från Sverige och jag har fått mig en dag på nöjesfält med mina vänner i present och en handfull helgalna sydstatsuttryck från min nya kollega Mike. Han får mig att skratta. Jag fick trevligt frukostsällskap av Micke och Frida som inte bara innehöll en pannkakshög utan även en presenthög, de var så trevliga gäster, så. Jag fick roliga små meddelanden från de fina ute på Rist och jag läste brev och kort från så många goda vänner jag har lite varstans i världen. Jag blev bjuden till Arkansas och lovad en date. Och ja, jag hörde skrålandet från Danmarks kust.

Inte illa skule jag vilja säga. Tack allihopa, era tankar värmer så det stänker, ibland får ni mig att skratta högt bara vid tanken att jag är så lyckligt lottad som har så många goda människor omkring mig.

En annan sorts lista

Önskelistan. Det är en bra sorts lista.

Ikväll kom jag på vad jag önskar mig, något som kan vara nog så svårt att komma på så här i anslutning till en påträngande födelsedag. Bakgrunden till önskandet är att jag bakade en sats med Mockarutor ikväll och till dem måste man vispa 3 dl socker och 5 ägg vita och pösiga, något man med fördel gör med elvisp. Jag vispade dem gula och såsiga ett tag men min arm tog slut ganska strax varpå jag gick vidare i receptet. Vem behöver vita och pösiga Mockarutor? Jag föredrar mina chokladiga och med kokos på.

Men, mitt i det här lagandet blev det ganska uppenbartr att bristen på elvisp är stor i det abdonska hushållet varpå min önskelista nu ser ut så här:

1. En stark, och villig visparm.
2. Alternativt en elvisp.

Jag tror jag föredrar armen. Den som kan ge mig en stark visparm kan sålunda vänligen komma hit, det är valfritt att passera Gå och fullkomligt onödigt att stanna i fängelset på vägen. Skynda, skynda! Vem vet när jag ska baka nästa gång?

Nattsuddig

Långsamt tickar de åtråvärda 16.6 megabyten in på min dator och långsamt ser jag nattminutrarna smita iväg för mig igen. Det börjar bli tjatigt med kvällsarbetet och det börjar bli jobbigt att inte kunna slappna av och sluta ha dåligt samvete.

I morse satt jag och nästangrät i bilen på väg till jobbet, förkyld, trött och dan och framför allt ledsen för att jag redan då kände på mig att jag skulle komma att missa att få umgås med Frida och Micke på Manhattan en dag trots allt.

Gårdagens lista kan dra något gammalt över sig, dagens lista ser ut så här:

• Skitjobb,
• Skit-program och
• Skit-hårdvara.

Jag behöver semester.

Lista till dig

Jag tror mig veta en som för stunden behöver lite hjälp med att se det glada i livet så jag tänkte mig skriva en lista på bra saker man kan tänka på när man är lite nere. Fyll gärna på med mera, den som kan.

I en inbördes oordning som är helt beroendes på lite:

1. Pollen. Det är roligt att säga och snart försvinner lite av det och då kan en del människor andas igen.
2. Blommande dogwood-träd.
3. Glassätning i motvind så att luggen inte blir kladdig.
4. Cyklar som cyklar fort.
5. Kjolar som man kan ha på sig när man cyklar fort.
6. Långsamma promenader.
7. Att komma fram. Speciellt när man äntligen gör det.
8. Stora dagar. Alla borde ha en. Minst.
9. Solsken, särskilt när man har kommit ihåg att ta med sig solglasögonen.
10. Skor som inte knarrar.

Med besök igen

Tänk, att gamla Chottar, de slutar aldrig att lystra till sina gamla namn. När vi tre - Micke, Frida och jag - tassade runt här i lägenheten för att göra oss klara för natten, haltade jag till mitt i steget när Frida utbrast "Charre!" på sin mjukaste skånska. Charre (med tungrots-r) var vad jag kallades för länge sedan, på högstadiet någon gång, och det är en mindre livstid sedan någon benämnde mig med det namnet. Frida och jag var som ler och långhalm på den tiden och vi hittade på mången bus och konstigheter under våra år med varandra.

Det är lite magiskt att man kan fortsätta ha kontakten med någon i så många år. Lite pauser har det blivit och vi är väl inte de mest nära av vänner nu för tiden, men det är fantastiskt likaväl.

Back in Black

För en kort stund trodde jag att jag slarvat bort Frida och Micke! Det hade inte bara varit förfärligt opraktiskt utan även väldigt pinsamt. Här får man dem till låns i ett par dagar och innan man ens fått se dem har man slarvat bort dem.

Men, väldigt försenade och ganska tuffsiga hittade de till slut hem till mig. Jag har klappat lite, matat med vatten och nu ska de puttas i säng så att de förhoppningsvis kan se lite mindre grådaskiga ut imorgon.

Mozart-konserten gick bra, tack. Min svid gjorde succé; jag kände mig som något ur "Borta med vinden" och väntade mig när som helst bli enleverad av något mustachprydd gentleman vilket hade kunnat vara kul men även det lite opraktiskt eftersom jag har gäster och så. Jag tror vi sjöng bra också: jag har ingen röst kvar och mina tår är arga på mig men solisterna var fina och vi fick stående ovationer (vilket i det här landet betyder väldigt lite då allt alltid är Jättebra! och Fantastiskt!).

Hoppsan

2007 missförstod visst elfte maj, som om året inte hade läst manualen ellernåt. Tanken är att elfte maj ska vara solig! och glad! och fylld med Hurra! för min Mamma som fyller år just den dagen. Innevarande år drog till med lite otippat regn, en handfull arrrgh! och för få timmar så jag hann inte ens skriva och gratulera den ömma modern här på Internet.

Därmed vill jag önska min Mamma glad Födelsedag och En Dag Till och skicka de allra bästa av välönskningar om att såväl den här dagen och alla de efterföljande är precis så soliga, glada och hurra-fyllda som det någonsin går att få. Jag hoppas att 07/08 kommer bjuda på varma sommarnätter, långa strandpromenader, milda vintrar, oändligt med trädgårdspåtande och tidiga saffransbullebak. Lagom med resande, någon ny utmaning eller två, frisk kropp och lydigt hår. Det tror jag är början på ett lyckat recept för ett nytt år.

Så, grattis lilla Mamma och ja, jag vet att du antagligen inte gillar att se dig själv på bild men jag tycker du är så särdeles vacker när du skrattar så där stort.

Glädje

Vi har besök av säljsupport från Sverige den här veckan och jag har suttit i massor med möten mest hela tiden vilket i och för sig är ganska bra, för arbetsmoralen har varit skrämmande låg de senaste dagarna. Väl utkommen från dagens långbänk snubblade jag över Pontus och Jättechefen John som bara tittade på mig och frågade vad jag hade för ursäkt att se så löjligt glad ut. Fånlog gjorde jag nämligen. Helt oberättigat och utan några som helst skäl. När jag ryckte på axlarna och såg uppgiven ut (men fortfarande glad) skrattade John åt mig och sa, att det är utmärkt att jag är glad, speciellt om jag är glad utan varken rim eller reson. Jag varken rimmar eller resonerar så värst bra nu för tiden men det är säkert bra på sitt sätt.

Som en sidonot vill jag bara säga att en del människors skratt är så fina att man får hemlängtan bara man tänker på dem. Idag fick jag höra ett par av mina bästa vänner riktigt gapskratta över Internet och jag blev helt lycklig i hela kroppen, det var som att få en liten ask med pur glädje i gåva.

Tack, Kristian. Och tack Internet.

Det elfte budordet

11. Du skall icke flirta allt för uppenbart med ISO-revisorer eller på annat sätt påskina oprofessionalism.

Bara så ni vet ska man inte busa med revisorer, det blir lätt så fel, det har jag lärt mig idag. Rent generellt är det väl egentligen inte så att en standardrevisor direkt bjuder in till bus, men ambitiös som jag är har jag alldeles nyligen försökt och misslyckats.

Vi har blivit reviderade på Sectra-kontoret den här veckan och jag fick mig en liten knäpp på näsan i efterskott, en larvig knäpp som jag inte kommer ta så illa vid mig av som tur är. Revisorn som vi brukar få besök av är en äldre man, sedvanligt illa klädd på amerikanskt manér, i gympaskor och t-shirt från 80-talet. På ytan osar han inte direkt kvalitet och noggrannhet utan bär mer runt på en air av fort-och-fel omkring sig. Farbrorn är säkert jättetrevlig, men så fort man vet att han finns någonstans på kontoret gäller det att gömma sig, ity revisorer alltid kommer med så konstiga frågor om processer och kvalitet och sånt där annat flerstavigt.

Jag gömde mig med lyckat resultat nästan hela måndagen och stora delar av tisdagen men lyckades ändå på något sätt få ett helt eget litet kapitel i revisorns genomgång med vår kvalitetschef när allt skulle avslutas på tisdagseftermiddagen. För ni förstår, enligt ISO-farbrorn är Chotte oprofessionell. Jepp, så är det.

Kvalitetschefen berättade det här med ett leende på läpparna och förstod lika lite som jag, han hade varit där hela tiden som jag och farbrorn pratade och han kunde inte riktigt komma ihåg vad det var jag skulle ha sagt, inte heller kunde han få ur farbrorn exakt vad det var han hade blivit förnärmad över.

Jaja, man lär så länge man lever, nästa gång vi revideras ska jag med andra ord vara allvaret personifierad. Lovar.

Vikarier

De är konstiga djur. Nästan som män. Helt i klass med pingviner. Ganska fina.

Hujedamig!

Klänning

Jag gillar generellt det här med att shoppa, men påtvingad, oinspirerad shopping kan vara smått plågsamt. I helgen utsatte jag mig för den sorten när jag var tvungen att hitta något fotsitt, långärmat, svart shabrak att ha på mig till alla de konserter som väntar mig under maj månad. Den lilla, svarta jag lånat av Linda visade sig vara alltför kort trots allt och det var bara att ge sig ut och panikshoppa lite i helgen. Det är konstigt att folk ska övertolka det där med fotsidigheten så förfärligt... Knälångt är väl också fotsitt? Om man är optimist, vill säga. Som vi alla vet är det som hopplösast att hitta något när man måste och så var även för mig den här gången. Jag misstänker starkt att det kan vara relaterat till det faktum att jag letar efter mörka, långa saker när allt butikerna saluför är kort, skimpigt och blommigt. Jag tror det har att göra med vädret och årstiden och sånt. Konstigt.

Nåväl. Inte nog med att jag fick slåss mig fram bland allt det chiffongiga, flamsiga och axelbandslösa, jag fick även armbåga mig fram bland ett fullkomligt hav av hårdnackade tonåringsflickor och deras vassnästa mammor i jakt på Den Perfekta Balklänningen. Det är nämligen Prom Season här i Uvsa, tiden då alla flickor i åldrarna 15 till 18 jagar klänningar att förvrida lika gamla pojkars sinnen i. Under mina timmar i diverse provhytter fick jag höra mången rolig diskussion mellan fllickor och deras mammor. Den bästa kommentaren kom från en trött mamma som desperat utbrast "You will not go to prom in that dress! I can see your butt crack in it!"

Jag vill så gärna se klänningen. Och flickan. Och klänningen på flickan.

Pingviner

Berätta allt ni vet om pingviner för mig är ni snälla, jag behöver bebilda mig.

Till mina fina läsare

Jag tänkte bara sätta på pränt hur mycket ni betyder för mig, alla ni mina finaste läsare ute i världen. Utan era tankar, mail, telefonsamtal, kort, brev, bröllopsinbjudningar, besök och kommentarer hade varken den här bloggen eller min vardag varit ens hälften så underhållande och skoj som den är. Ni förgyller och förvirrar om vartannat med era klok- och galenskaper och de dagar då båd' inspiration och vilja tryter, då kudden lockar med ljuva ord om vila, då är det för era ords skull som jag ändå pillar igång datorn för att plita ner några ord om vad som händer och om vad som tänks.

Det hade inte varit lika kul utan er.

Det är inte lika kul utan er.

Så tack och glad Cinco de Mayo på er allihopa. Jag har firat dagen med fotbad, fincykling, lunchbjudning och frusen margareta i gott sällskap. Jag tror att det är typiska saker man gör på den femte maj.

Kontraster

Idag var en dålig dag, lika dålig som gårdagen var bra. Idag har jag försovit mig, stressat, vaknat i fel säng, i fel stad och med gårdagens kläder utspridda lite varstans, håret på ända. Idag har jag suttit vid datorn och gråtit, svurit över tiden och ord, varit overksam och trött.

Igår däremot, igår var nästintill magisk. Power suitad till öronen med flippig kjol, krispigt vit skjorta och de bästa klackiga skorna tog jag Manhattan smått med storm. Jag bemästrade såväl trafik som parkeringsproblem, flirtade med potentiella kunder och fick lära mig lite på köpet. Jag skrattade en del, funderade en del och sa till Säljare Toms (ej att förväxla med Byggare Bob) stora förtjusning inte nej hela tiden. Jag trippade runt bland roliga butiker, kisade mot solen och läste bok i Union Square Park. Minst tjugo gånger tänkte jag på hur fantastiskt underligt det är att jag gör allt det här och får uppleva så mycket storslaget.

Jag blev trött i fötterna.

Jag drack alldeles för dyra eftermiddagsdrinkar på en balkong i en skybar i Meatpacking District (Lower West Side) med solen belåtet stickande i nacken. Utsikten var underbar. Jag smygkikade på det vackra folket. Jag fick middag på en rar, liten restaurang i Midtown. Jag fick goda kyssar i mungipan och alldeles för lite sömn.

Kontraster. Höga berg och djupa dalar.

Ny på jobbet

Jag sa ja idag. Jag som annars är så ruskigt bra på nej.

Både roligt, en anings pirrigt och lite hemskt på en gång. Det har varit så himla skönt att jobba med Pontus den här tiden, en mer samvetsgrann, hjälpsam och på alla sätt bra kollega får jag leta efter länge. Han såg lite ledsen ut när jag sa att jag tackat ja och så fick jag en kram också. Jag vet inte hur mycket som var spelat, men lite högg det till i maggropen, vi har ju hållit ihop så bra den här tiden.

Tack för alla tips, tankar och åsikter. Ni är bra och kloka allihopa.

Min nya chef, Brian, skickade ut ett inofficiellt välkommen-Charlotte-mail där det stod "For now, please welcome Charlotte to the team - she brings us deep Sectra experience, a great work ethic and attitude, and, some welcomed "refinement" to this bunch of sales guys!".

Gissa exakt hur mycket jag skrattade åt det där med etiken?