Observation nummer 8

Idag hittade jag ytterligare bevis på att amerikaner är helt galna:

Jag vet att bilden är lite liten men det var den jag hittade på interwebben, bara att googla "ezekiel bread" själv om man är tillräckligt nyfniken.

Bilden föreställer ett bröd jag snubblade över på Stop'n Shop ikväll. Det är inte vilket bröd som helst. Det är ett religiöst bröd. Det heter Ezekiel 4:9 efter något lämpligt kapitel i Bibeln som handlar om just Ezekiel som tydligen bodde i öknen i över 400 dagar. Han överlevde bland annat med hjälp av det här brödet. Grattis Ezekiel!

Om man forskar lite mera visar det sig att den här Ezekiel hade det ganska jobbigt. Han var en präst som flydde från Jerusalem strax innan det belägrades någon gång på femhundratalet f.Kr. Av någon anledning fick han order av Gud att utföra ett par ganska otrevliga uppgifter, jag tror det är för att representera de plågskaper folket som stannat kvar i Jerusalem måste utså, bland annat var han tvungen att ligga fastbunden på sin ena sida i 390 dagar för att beskriva någon slags synd eller så. Nåväl, i vers nio av den här roliga delen av Bibeln får Ezekiel ett recept på ett bröd som han ska äta medan han utstår allt det här. Brödet är standardmässigt och småosexigt normalt men det intresantaste är att det ska tillagas över en öppen eld av människoavföring, för att verkligen defilera det. Jag tror historien säger att Ezekiel ber snällt och på sina bara knän för att slippa just det där varpå Gud säger "Okej då, du kan få ta kodynga istället". Det tycker jag var snällt.

Nu är det alltså någon galen amerikan som tagit receptet som beskrivs i bibeln och lagat till det för att sälja det till överpris till rätt- och godtrogna landsmän. Förhoppningsvis minus exkrementerna, då, man kan bara hoppas. Givetvis var jag bara tvungen att köpa mig en limpa för att testa spektaklet, jag menar, det är inte varje dag man snubblar över jättekristet bröd i affären så där.

Åminnelse

"You remind me of my daughter"

Kommentaren var riktad till mig och jag tror att det var en komplimang. Uttalandet kom strax efter att personen i fråga förvånat hade tagit till sig att jag tyckte om att slåss på min fritid, han som tyckte jag var en så "delicate flower". Hmm... jag? En delikat blomma?

Jag har alltså varit ute med pojkarna ikväll; ätit tapas, druckit sangria, skvallrat, strategipratat och gjort andra manliga saker. Det var jag och chefen och chefens chef, mina Akransas-pojkar, min italienare och en till. Jag hamnade mellan chefens chef och han som är en till; en äldre man jag alltid har haft lite svårt för, en jag alltid känt att han mästrat mig lite. En typisk farbror som kan allt och som hela tiden förklarar för lilla gumman (mig, alltså) hur saker och ting funkar. Det uppskattar inte lilla gumman så värst mycket.

Ikväll hamnade jag i språkande med den här andre och det visade sig att han kanske inte var så illa ändå. Vi pratade om relationer, om familjer, om syskon, om unga kvinnor i allmänhet och om hans dotter i synnerhet. Han var väldigt stolt över sin dotter, det syntes och hördes tydligt när han beskrev henne; en ung kvinna, ingenjörsstudentska, med åsikter, Hjärna och Hjärta och vad som verkade vara en god portion självständighet. Vi pratade en del om mor/dotter relationer kontra den mellan en pappa och en dotter och så talade vi en del om det här med att vara kvinlig ingenjör i världen idag. Jag måste sagt något bra, jag skyller på sangrian, för vid kvällens slut konstaterade lille farbrorn att han skulle ge dotran min mailadress om hon hade några jobbfunderingar när studietiden började närma sig sitt slut. Det kan ju vara bra att tala med likasinnad, la han till som avslutning.

Observation nummer 7 (tror jag)

De är dubbelt så många som jag är. Minst.

De är säkert dubbelt så lyckliga också.

Fan.

My Personal Stalker

Jag har fått en egen, personlig förföljare. Fint värre! Tänk när man landar efter en lång flygtur, drar igång telefonen och får äran att läsa följande:


This is your personal stalker. Welcome to New York. Vädret här är varmt, 26 grader, med lite moln på himlen. Vi hoppas att du haft en trevlig resa med denna Airbus 330 med SAS. Trevlig vistelse i Förenade Amerikaemiraten!


Det var nästan så att jag började plira efter vem det kunde vara, där i trängseln på flygplatsen. Men, bara nästan.

Skärpning

Tillbaka i riktiga världen med riktigt arbete och riktiga problem och därtill så trött att jag överväger att kräkas. Det blir lätt så när man far över Atlanten, vallar förbi lägenheten och duschen för att köra till jobbet klockan sju på kvällen för att jobba lite. Nu sitter jag här på kontoret och tittar på när en maskin slentriankör w_raid_util så här på kvällskvisten. Imorgon bitti ska den fara någonstans, fråga mig inte var bara, jag orkar inte bry mig riktigt just nu. Jaja, jag kom fram iallafall och då kan man inte gnälla alldeles för mycket.

Nu över till något helt annat, ett erkännande:

Jag har lite dåligt samvete.

Jag känner det som om min lilla dagbok har försummats på sistone. Visst, den sista veckan har det inte blivit mycket skrivet alls, men det är mest för att jag har haft så m å n g a att träffa och så m y c k e t att göra varje dag. Och det är ju bara bra och trevligt. Men i övrigt är det också så att jag har varit lite själlös på sistone, tycker ni inte det? Jag funderar på om det är sommarlättja eller lathet eller tristess som kommit över mig. Förhoppningarna är stora på att det är alternativ ett eller två men absolut inte tre som spökar, under tiden jag analyserar tillståndet lite ytterligare tar jag gärna emot förslag på vad det kan skrivas om. Är det ingen som vill bli min musa?

Och nu över till ytterligare något helt annat, en kul sak:

Jag var på Stor/Liten-unionen! Alltså, på Mias och Lars bröllop. Det var en tokfin tillställning med roliga själar och gott om skratt. Allra bäst och finast var Stor och Liten själva, så klart, se bara här:



Det finns några fler bilder på dem och oss andra här. Här och här har jag även gömt bilder från möhippan för den som vill se hur kul man kan ha det när man har trosor på huvudet.

Tio for lång och gjord av bakelit

Det är jag, det.

"Mår du så bra som du ser ut eller är det bara fasad?" frågade Knickedicklas härom nyssens när vi tog en extrainsatt fika på balkongen. Jag svarade lite tveksamt att, jo, jag mådde väl ganska bra ändå. Lite klurigt är det att cirkla runt folk man inte riktigt vågar möta, att rikta blickar mot hörn som knappt ens finns och använda smala, raka, blåa pelare som kamouflage när man är kurvig och paisleymönstrad. Men, det går. Jag klarar mig riktigt bra, har till och med skickat mail som varit hyffsat professionella och nödvändiga. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.

När man anstränger sig så här hårt är det ganska skönt att få gnida sig lite mot nya människor helt utan några konstigheter. Tänk er som så här:

Eller så här:

Eller så här:

Absinta vänner

Idag tror jag jag har gjort mig av med en absint vän. Absint som i absent som i bortflugen, alltså. Han kom liksom tillbaka efter ett smärre, knappt märkbart, uppehåll på 23 år.

Jesper var vänlig nog att slita sig från Malmöfestivalens sus och dus för att en kväll frottera sig med den Abdonska gemenskapen istället. Jag for ner och hämtade honom när han dök upp på stationen; lite försenad, ganska lång och med en stor kram i bakfickan. Vi åt middag, diskuterade minnen (speciellt om hur vi brukade hissa saker upp och ner från mitt fönster, en förfärligt underhållande lek om man är en cirka fyra år gammal) och spelade lite spel innan jag satte tillbaka honom på tåget igen. Fast på andra hållet, vill säga.

Och så fick jag en bra kram till. Det var nästan det bästa.

M < insert danskt ö here > hippa

Hon blev hippad, Mian, men eftersom jag är en elak själ tänkte jag hålla bilderna hemliga för Lars och Mia ett tag till. Hihi! Vi kan väl sammanfatta det så att vi hade det riktigt trevligt och att jag tror att damen i fråga blev ganska nöjd och det är det som räknas. Det och att vi fick fina bilder på'na.

Här kommer den, här kommer den!

The möhippa has started!

Packad igen

Ja, då håller man på att packa igen. Jag tänkte att jag skulle packa lite färre skor den här gången, jag hann ändå inte med att använda allihopa när jag befarde mig förra gången. Iofs hade jag inte all min packning alla dagarna vilket gjorde det svårt att få till klädrotationen ordentligt där i början.

Det satt hårt inne men till slut kom jag iväg från jobbet ikväll, det hann bli ganska sent innan jag blev klar med allt så när jag ringde Pontus runt halv tio för att deklarera mitt planerade hemåkningsförfarande fick jag nästan skäll för att jag inte bett om hjälp. Jag bara frågar, hur ska han och jag motarbeta varandra om han hela tiden hjälper mig så himla snällt? Jag trodde vi hade en överenskomelse om att vi på marknadsavdelningarna ska bygga murar, inte några förbenade broar heller. Hur skulle det se ut? Harmoni och effektivitet är för mesar!

Men, icke förty har jag nu ställt til med ett mindre kaos på kontoret så där lite snyggt dagen innan jag lägger benen på ryggen för att jobba i hemlandet en vecka. Vi ska bygga om i mitt lilla lab och tanken är att allt kaos ska förintas och en ny era av mesig harmoni ska ta över *queue storslagen Sagan-om-ringenesk musik och storslagna bildmontage över Sectra NA's kontorslandskap* så snart detta är gjort. Just nu håller jag dock mest på med det jag gör bäst:

Åbringar mer kaos! *queue tolvtonsmusik eller kanske något från Gorillaz senaste album och bilder på höghus som rivs*

Vi får se hur cheferna hanterar situationen, jag ser med spänning fram emot svaren på det ursäktande och förklarande mail som jag skickade innan jag kastade mig ur huset i Shelton. Jag undrar hur det står till med toleransen för stunden...?

Kroppsdelar. I munnen.

"Are you avoiding me?"

Trånare #2 hade smugit på mig snett underifrån medans jag stod inklämd mellan ett löpband, en papperskorg och TV-apparaten, lite smått slentrianknappandes mellan kanalerna på dumburken.

"Me? No! Yes! Maybe... I don't know...?"

Så löd mitt synnerligen elokventa svar. Sedan fortsatte jag med att välta sex löpband, snubbla på mig själv, sätta igång en mindre tropisk storm och säga konstiga saker. Och rodna förstås.

Som till exempel när han ställde om frågan efter att jag samlat mig lite:

"I feel like you've been avoiding me, no smiles, not saying hi, no eye contact."

"Well, I haven't exactly been avoiding you, per se, mostly I've just been feeling awkward. When I don't put body parts in my mouth I do a very good awkward... Hmm, that didn't come out right now, did it? I mean, as you noticed I'm really good at inserting my foot in my mouth. That was the body part I was thinking of. Really."

"Heh, that was actually a bit awkward."

Perfekt

Alldeles, alldeles utomordentligt, fantabulöst perfekt var det.

Lagom varmt, ingen vind, inte ens fuktigt. Solen gömd bakom lätt dis och lätta fötter på pigga ben. Ett recept för en perfekt springrunda.

Jag är som min chin-up: Ensam men ganska stolt.

...
Kristian says: Nu sitter jag och skriker inombords

Chottlips says: Det vet jag väl. Det hörs hela vägen hit. Förlåt, du får slå mig om du vill. Det gör inget för jag kan göra en riktig chin-up ändå.

Kristian says: Nä, jag tänker bara krama dig ännu hårdare och skiter i om du klarar att göra chin-ups. Fast det är coolt.

Chottlips says: Chin-up. Det är bara en.

Kristian says: Snart två.

Chottlips says: Den är ganska ensam. Men stolt.

Chottlips says: Haha! Jag är som min chin-up: Ensam men ganska stolt.

Kristian says: Äh, så ensam är du inte heller

Chottlips says: Nej, men det var ganska kul ändå.

Kristian says: Ja, det är för att du är rolig. Tänk på mig - Jag har inte ens en chin-up

Chottlips says: Jag ska dedikera min andra chin-up till dig.

Kristian says: Gulligt av dig! En sån kan jag behöva :)
...

*Redigerat lite for the sake of läsbarhet*

Vad gör de på banken efter klockan tre?

Och vad händer egentligen på en tredje date?

Två mycket bra frågor varav jag definitivt sitter inne med svaret på den ena och har ett misstänkt trist svar på den andra, i omvänd, icke inbördes viktig ordning. Vi börjar därmed med det trista:

På banken här i USA gör de ganska mycket efter klockan tre, det är så fiffigt att de till exempel har öppet då. Det betyder att man kan göra allt med en banktjänsteman (eller kvinna om man tycker de är trevligare) efter klockan tre som man kunde göra med dem innan sagda klockslag. Det betyder i praktiken att man kan göra massor med dem; ta ut pengar ur dem, lösa in checkar ur dem, bada dem, äta upp dem eller belåna sig över dem. Tanken svindlar! Det är ruskigt praktiskt. Vad som händer på amerikanska bankkontor efter klockan sex sedan, det vet jag med, för då går alla di små anställda hem och äter middag och badar själva, unt so veiter. Fantastiskt!

Nu över till det lite roligare:

På tredje daten händer det i princip ingenting som man behöver oroa sig över! Ta-dah! Jag är lika immakulat som innan jag for iväg till det norra hörnet av vår lilla stat för en eftermiddag av allmänt skojsande i sällskap med Bachelor #3. Han är ganska rar på ett förfärligt valpigt sätt, den dära, det är människa överallt och lite till. Han spiller liksom över kanterna och ritar utanför strecken med sig själv hela tiden (och nej, Stefan, det betyder inte att han är tjock!). Förstår ni vad jag menar när jag säger att han är lite bullrig? I kroppen, alltså.

Jaja, jag for upp till hans otroligt renoveringsobjektiga hus och fick en tur av härligheten innan vi gav oss ut på vandringstur uppför ett litet berg för att se på utsikten. Det var rasande varmt och soligt så väl nere igen gick vi och stod lite i en bäck för att bli normaltempererade igen. Efter det for vi till en reservoir där man fick paddla och fiska men INTE bada. Om man inte bara råkade trilla i, förstås. Det hände tydligen ganska ofta om jag förstod min värd rätt. Vi hann inte kanota något utan ägnade slutet av eftermiddagen till picknick och filtkontemplering medans solen långsamt segade ner sig bakom trädkronorna i väster. Det var rysligt vackert där uppe.

Sedan for vi hem igen, pratade lite konst (!) innan jag pallrade mig in i Amir igen för att fara hem. Jag vart så full i skratt när jag backade ut att jag höll på att plocka hanses Toyota - efter tre träffar har jag inte ens fått en kram. Är den här gossen blyg eller är han blyg?

Wtf

Fcuk!

Ikväll tar Strykfritt ledigt och dricker orediga GT:sar istället.

Wee!

300

Inte bara en film utan även också ett riktigt bra jubileum.

Vi på Strykfritt fyller trehundra idag. Det är som vanligt jag, lite rött i ett glas och en fullständigt näringsvidrig middagskonkoktion som bildar redaktion och det blir antagligen inte bättre än så här. Det hade kanske behövts en korrekturläsare också vid närmare eftertanke men vad skulle då Kristian ha att märka ord på?

Nåväl. Ett litet grattis mig och ett sanslöst stort grattis till dig som hållit ut så här länge.

Wee!

"Talk dirty to me"

"In swedish!" utbrast Trånaren när jag svor och fräste mig igenom en seria höga upphopp igår kväll.

Tänk vad man gör för att få tiden att gå undan lite fortare. Jag pratade snusk-light med myndig stämma mitt i gymmet och bekände bland annat min allmäna frustration och mina synnerligt syndiga tankar om Trånare #2 utan några som helst problem. Instant fun och alla blev nöjda: min tid gick verkligen fortare och Trånaren blev både fascinerad och ganska till sig av det hela.

"I'm amazed by your tongue... What did you just say?" frågade han nyfiket efter lite magövningar.

"Nu-uh!" svarade jag "For me to know and you to dream about".

Sedan stod vi still en stund och bara tittade på varandra, båda två med stora, lyckliga leenden på läpparna. Delad frustration är tydligen lite mer överlevlig sådan. Tänk, så har jag lärt mig något idag med.

Vad fan!

Här tror man att man nästan är klar med omläsningen av den näst sista Harry Potter boken och att man äntligen snart ska få ta sig an den sista. Äntligen!

Men nej. Jag har visst läst om den näst-näst sista.

Fort-och-fel-Abdon slår till igen.

Hej

Jag tänkte bara säga att jag inte är arg, inte på dig eller någon annan för den delen. Jag vet att tiden stod still där på ICA när vi stötte på varandra, man kunde nästan ta på obehaget, så därvarande var det. Det var ett sådant där möte som mer var ett icke-möte än något annat, om du förstår vad jag menar. Det gick inte att titta mer förbi varandra än vi gjorde.

Du var fin i håret och hade röda byxor på dig.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen, kanske mest att jag inte vill att det ska vara riktigt så illa när vi möts igen, för det kommer vi göra med all säkerhet. Ganska jättesnart, för jag måste snart packa ihop mig och fara österut igen för att träffa alla de jag bryr mig mest om. Och du ska veta att jag bryr mig massor om dig med, det är bara lite komplicerat fortfarande.

Jag är lite komplicerad fortfarande.

Jag skulle så väldigt gärna önska att jag vore lika enkel på insidan som jag för det mesta är på utsidan. Strykfri, så att säga. Skrattfull och glad och lika bottenlöst djup som en vattenpuss.

Lite på tjocken

Ja, så måste man bli gravid också.

Det är ingen ända på kraven för dagens kvinnor! Pontus slank över för ett tag sedan för att höra hur man på ett diskret sätt ska få Lindan till att förstå att de måste registrera sig hos någon lämplig affär för att vi andra ska veta vad de önskar sig till hennes, än så länge, ruskigt hemliga Baby Shower (Hoppas inte du läser det här, Linda). Jag hade givetvis inga bra idéer och när vi båda insåg att vi inte ens hade en aaaaaaning om hur man gör när man registrerar sig, tog jag och surfade till Baby's R Us och letade efter manualen, så smått.

Kan ni tänka er att det är så fiffigt att man faktiskt kan registrera sig på Internet? Det är bara att skapa ett konto och börja bygga en lista, jag vet för jag har testat. Jag har också upptäckt att det är störtsvårt att hitta hur man tar bort kontot när man väl skapat det, vilket är lite kul. Pontus ansåg att det här väldigt tydligt pekade på att det var dags att jag skulle bli på smällen. Eller iallafall lite påsatt. Han är så snäll och omtänksam, han Pontus.

Bara så ni vet ska jag alltså ha barn i November för om man går till Baby's R Us hemsida och söker på en mamma som heter Charlotte Abdon kommer jag finnas där. Som den ganska oförberedda blivande mamma jag är, är det stört omöjlig att förstå vad det är man behöver som alldeles ny i världen. Det verkar vara en härskans massa prylar, vad sägs till exempel om byxor med inbyggda knäskydd för det allra känsligaste av barn eller en tvättlappsvärmare så att man inte behöver torka varma rumpor med kalla tvättlappar.

Det här verkar minst sagt komplicerat, som flickan sa.

>> För er som inte förstår humorn i det här inlägget är jag alltså inte gravid. Jag upprepar: Charlotte är INTE gravid.

My birthday is your birthday

Det är ingen hejd på födelsedagandet här i Miflord nu för tiden, är det inte interkontinentalt finfirande så är det lokalt jehuande i vardande. Idag har jag firat Ponteliten litegranna genom att bjuda in mig själv och några andra välvalda karaktärer till hanses hus med hot om att jag skulle laga mat till honom. Lindan är på resande fot idag och visst vore det väl ändå helt abominabelt att en ganska fin Pontus skulle sitta ensam på sin födelsekväll, så säg?

Vi grillade gris, åt ananassallad, drack whiskey och gjorde en brösttårta i glada kamraters lag ute på verandan. Mina knöliga hälar vittnar om att vi även hade sällskap av en ca tre miljoner mygg, allihopa numera välgödda och utfodrade med just gris, ananassallad, öl och brösttårta. Hoppas de har vett att upskatta allt det goda.

Off to great places

Ett givet semestermål!

Coney Island

Jag har fyllt år lite idag igen.

För länge sedan, i maj, på min riktiga födelsedag begavs jag en fin present som gick ut på ett besök på nöjesfält i trevligt sällskap. Idag blev det av och vi for till Coney Island över eftermiddagen för att titta på folk, åka i livsfarligt gamla berg-och-dalbanor och äta frityrstekta saker. Coney Island ligger på Long Islands södra strand och räknas lite som någon slags lekplats. Det är platsen där varmkorv med bröd uppfanns och där kan man åka i USA:s första berg-och-dalbana, det är smutsigt, färgglatt och vansinnigt häftigt. Fullsmäckat med folk i alla färger och former, som stökar och trängs, ligger på stranden och äter, äter, äter.

Vi valde att åka hit istället för några av de nyare, fina nöjesparkerna eftersom det här är sista sommaren som nöjesfältet i Coney Island kommer finnas tillgängligt. Snart ska det rivas ner och ge plats för något slags innomhusmotsvarighet, efter att ha stått pall i över hundra år. Lite trist är det att en så stor sektion, äkta amerikansk kitch-charm ska opereras bort från världen, jag blev väldigt förtjust i allt det gamla och det bullriga.

Det finns bilder här.

Brådd

Det är vidunderligt varmt här! Idag drogs det till med 35 (jag menar alltså trea - femma) svenska grader här med en lagom luftfuktighet på flera zillioner procent. Eller iallafall 75%, på en höft.

Jag hade tänkt att jag skulle vara ute och odla fräknar på knän och axlar men efter närmare eftertanke och en hel del testande var det bara att inse att utomhus, där kunde man knappt vara. Idag har det sålunda varavats utomhusvarande med innesittning ungefär så här:

• Vakna och prata med syskon på Skype. Äta frukost och kontemplera om det verkligen kan vara så varmt ute som det ser ut. Utforska vädret och inse att ja, precis så jämrans hett är det.
• 30 minuters återhämtning i soffan efter promenad ut med soporna.
• Tänka tanken på att gå ut.
• Duscha.
• Gå ut och sitta på trappen. Måla naglarna (två lager lagom brunt och ett lager sånt där som gör att det inte trillar av så fort). Inse att värmen gör att naglarna torkar snabbare precis ungefär samtidigt som hjärnan håller på att koka i bitar.
• Gå in och vila.
• Sätta på bikinin och ett par shorts. Nu ska här minsann promeneras! Gå de 60 metrarna till vattnet och lägga sig i det. Beundra ångan som stiger runt en. Så småningom ta shorts och sandaler och vada runt ute i vattnet. Flirta med treåringar.
• Ägna 30 minuter åt att ligga på golvet i hallen där det alltid är helt vansinnigt kallt.
• Läsa bok och vänta på att Pappa ska ringa så att jag får höra om han hittat sin fölsepresent. Äta den sista Guldnougaten sedan min senaste Sverigesejour. Det är tydligen aldrig för varmt för Guldnougat. Inse att jag brås på min mor vad gäller chokladen men inte fullt så mycket vad gäller värmetåligheten.
• Prova om baksidan av huset är sittvänligare än framsidan. Inse att det är lika illa överallt.
• Ge fan i fräknarna.
• Duscha.
• Cykla till Pontus och Linda via Spritbutiken. Köpa vin.
• Ligga på golvet hos Pontus och Linda. Flåsa. Få uppmuntrande tillrop från värdparet för att jag lyckades att inte lägga mig på golvet i Spritbutiken. Go me!
• Fundera på att duscha.
• Fara på kalas hos kollega långt bort. Överlämna vin, få mat och läskande drink i utbyte.
• Spela volleyboll till Pontus ser ut som om han ska dö.
• Fara hem.
• Fundera på badtur men istället cykla hem i beckmörkret.
• Sakna min Guldnougat och dricka rosévin.

Ja, vad säger man? En ganska konstig men ändå standardmässig Charlottsk lördag fylld med små detaljer som gör en lycklig; saker som svala golv, sand mellan tårna, fribrottning och små, små människor med stora, blå bollar i famnen.

Jag hoppas verkligen att det här magiskt varma vädret håller i sig länge till. Jag vet att jag klagar lite, men det hade varit fint att få nyttja ett av de finare orden där ute i år: Brittsommar. Eller indiansommar, det är också fint. Jag önskar mig en brittsommar, en riktigt läng en, i år. Kan jag få det i Pappas fölsepresent?

Det kanske inte funkar så...?

Näste man till rakning!

Det går fort när man har roligt och det blir dessutom aldrig roligare än man gör det vilket i sin tur innebär att tiden aldrig går fortare än vad man gör den men jag tycker då tiden går alldeles för fort. Det i sin tur betyder inte att jag vill ha tråkigt, nej, missförstå mig rätt, mest att jag kanske inte får vara med och bestämma hur fort tiden ska gå egentligen.

I vilket fall som helst har vi redan kommit fram till nästa fölsedag, och den är förfärligt fin för den är min Pappas och han fyller jämt! Jag vet att han har rymt till Utlandet i ett par dagar för att slippa alla hurra:ena (både de enfaldiga och de flerfaldiga) men jag tänkte ändå se till att det stämms upp i lite allmäna frifaldiga jubel här på Internet.

Sätt igång allihopa: Jubla för katten!

Jubel ska man ha på sin födelsedag, det ingår i paketet. När man dessutom har tjänstgjort så länge och troget som Fadren ska man ha lite extra; en inte bara lagom stolt Pappa utan även hängiven make, passionerad yrkesman, mer eller mindre förbannad golfare, hundjaktsdeltagare och om man tittar på bilderna här ikring: räddhågsen simmare och hobbyslaktare.

Jag hoppas du får fortsätta med allt det du tycker bäst om i många år till, men först och främst önskar jag att 2007/2008 kommer bli ett riktigt dunderår med vassa skalpeller, några bra golfrundor, sandiga strandpromenixer och ett och annat dopp. Om jag får bestämma vill jag dessutom klämma in ett par resor värda att minnas, hela fötter och en hel del god mat. Och kanske en bra film och några snälla barn också.

Hurra för dig Pappa, ta hand om dig och må riktigt bra idag. Kramar från Utlandet (det andra).

PS. Tack Jesper för de gamla bilderna.

Fortsättning

Efter mycket ångstande och funderande har det nu planerats och ränksmidits helt fantabulöst mycket bland alla de två systrarna Abdon. Vi är officiellt nästan redo för den 2:a augusti.

Bring it on!

Finast i världen

Jag vet att jag pratar mycket om honom här, och idag kommer det bli ännu lite mera av honom att läsa och beskåda. Framför allt ska vi gratulera honom, för idag är det fölsedagsdags igen.

Jag säger som de gamla grekerna gör: Huvrah!
Hurra för Kristian, alltså, som fyller år idag. Idag som i här i USA för här är det fortfarande sista juli och gissa om jag har klämt ut så mycket jag bara kunnat ur dagen. Jag har diskat, handlat, ätit, sprungit, hoppat, armhävt, sjungit på toa, generat chefen, byggt datorer och gjort muesli. Allt det där har jag gjort medans jag tänkt att det minsann är Hurra! för Kristian.

Hurra! för att han är snäll.
Hurra! för att är klok.
Hurra! för han springer med mig.
Hurra! för att han får mig att skratta.
Hurra! för att han säger bra saker.
Hurra! för att han bryr sig om mig och alla andra.
Hurra! för att han är min vän.
Hurra! för att han får mig att må bra.
Hurra! för att han kramas så bra.
Hurra! för att han har huggtänder.

Grattis på fölsedagen Världens Bästa Kristian!

(Hujedamig vad många utropstecken det blev)

Som flickan sa

Idag har jag åter igen lärt Trånaren hur kul vi svenskar kan vara. Han körde ganska hårt med mig i morse och när allt han gör är att ropa uppmuntrande saker som "Don't stop, I need more!" eller "Come on, now!" eller "Keep'em coming, Charltottoh!" under trettio minuter, får jag sådan lust att fylla i med det klassiska "...som flickan sa" mest hela tiden.

Det blir lite mindre plågsamt, helt enkelt. Och ganska mycket snuskigare. Instant fun!

Så, när jag sålunda låg på backen och slet med armhävningar samtidigt som jag höll på att fnissa som bäst var det bara att bryta för att ge en förklaring. Vad är det med armhävningar som är så kul? var Trånarens fråga och jag fick snällt, med andan i halsen, förklara hur det låg till, att allt är roligare med lite som flickan sa. Eller som det heter på utrikiska: As the girl said.

Resten av passet gick vi runt och asgarvade, han och jag. Trånaren först med raska steg och jag lufsande efter med ömma muskler lite överstans. Världen hade inte varit densamma utan flickor, det var vi skrämmande överens om, jag och Trånaren.

... som flickan sa, alltså.

Kärvar

Kärlek är ett konstigt ord. Hur kan något som är så farligt, smärtsamt och fantastiskt beskrivas som lek?

Under ett olika (för honom och mig) sent nattligt samtal med Kristian funderade vi på vad jag skulle göra åt mitt lilla trånarpredikament och som bonusuppgift funderade jag högt och ganska tydligt på det här med kärleken.

Varför är något som är så otroligt vackert förknippat med så mycket änglsan? Om jag finge bestämma skulle den döpas om till något mer passande. Kärvar, kanske? Kärlek med allvar. Kristian sa så här när jag släppt mitt nya ord "Ordlek. Fint. Blev ett väldigt bra ord dessutom, för kärvar gör det i alla kärleksförhållanden ibland, men tar man det på allvar så löser det sig allt som oftast"

Vi är banne mig himla kloka tillsammans, han och jag.

Sotsvart

Ja, vad säger man? Det gick inte så bra.

Friskt vågat, foten i käften, huvudet under armen och en flaska vin! Inte så mycket vunnet mer än sårad stolthet.

Undrar om jag bara ska göra mig av med den istället.

Tips på upphämtningar mottages tacksamt. Vad tänkte jag egentligen?

*återgår till att dunka huvudet mot en dörrkarm*

Rosa

Tänk er det otroliga antiklimax som uppstår när man, för uttinuttonde gången de senaste veckorna, samlat på sig mod för att be den där hälseneskadade varelsen om lite uppmärksamhet och han lyckas smita ifrån en. Igen! Han rör sig visst alltid i grupp!

Påhejjad av Linda och en öl skickade jag nyss iväg följande:

Would you mind not being so frightfully busy all the time? I have, for the longest time, been meaning to ask you if you mayhaps would, ever so slightly, consider going out for a cup of coffee (or any other preferred beverage) sometimes. But, how am I ever to do that if you never, ever stand still or move without a small pack around you? Or come over while I am running like some kind of mad woman?

Praytell, can, and will, you stand still sometime soon?

*hides behind chair adorned in a quite dashing shade of pink*

See ya!

Lite beroende på vad som händer nu, Kristian, kommer jag eventuellt sluta gå till gymmet om ett par dagar.

Gaaaaaaah!

Role call 260707

Hejhejhallå!

Vilka är vi som träffas här egentligen? Jag vet att jag kommer hit allt som oftast, dessutom vet jag om mina föräldrar och min syster och en hel bibba andra men nyssens snubblade Jesper Karlqvist förbi och då har verkligen hela världen ställt sig på öronen en gnutta.

Jag trodde Internet var stort!

Pyttsan! Det är uppenbarligt lika stort som Skåne är platt och det vet vi Skåningar att så verkligen inte är fallet.

Så, Besökare #1, vad heter du och var kommer du ifrån?

Bara bra

Det är så skönt att ha kollegor man kan buffla med, folk man kan pilla på och allt som ofta ge en mental glidtackling. Idag har jag suttit i en bil med jättechefen och favoritprojektledaren i massor med timmar och vi har bullrat och bufflat, visst var det en viss jättechef som en stund visade tydliga tecken på att vilja dra en stol genom ett fönster, men det är sånt man får räkna med. Det lilla till trots, har vi nästan hela dagen skrattat med, åt och över varandra.

När vi inte skrattade förklarade jag för jättechefen att man visst måste ha säkerhetsbälte på sig och att det är okej att bli arg och klappade honom på handen. När vi inte skrattade, förklarade och klappade gav jag favoritprojektledaren en kram, för det syntes lång väg att det fattades en sådan där. Och sedan återgick vi till det kärleksfulla förolämpandet och flinandet igen.

Bara bra.

Titelinlägg

Jag skulle så gärna vilja vara strykfri.

En vit skjorta i ett magiskt material som efter dagar i resväska, efter timmar i en fuktig tvättkorg, kunde skakas ut med några raska fladder och vara alldeles platt och som ny igen. Det hade varit så praktiskt. Inga skrynklor och skavanker och inget stressande eller svärande i tid och otid sena kvällar och arla mornar. Nu är det inte riktigt så, för här sitter jag med ett berg av skrynklor, inte på mig själv utan på mina långt ifrån metaforiska skjortor. Ikväll tog jag mig an dem och det gick väl så där för jag är inget vidare bra på att stryka, det kan man fråga min Pappa om. En gång släppte han inte ut mig genom dörren hemma eftersom jag var för stökig, utan gav min blus lite panikstryk innan jag fick cykla iväg till vad det nu var jag skulle göra. Det var säkert en konsert i någon kyrka, det var många konserter i kyrkor då. Det där minnet är dryga femton år gammalt men det sitter i och jag kan fortfarande inte stryka för fem öre. Det är stört omöjligt att få något att bli platt under mina händer, det blir liksom bara fläckvis och lite halvhjärtat ut- och avvecklat för mig. Det är lite samma sak med mycket annat här hemma; strumporna är oparade och ungefär 50% av dem är hopplöst borta och böcker, det har man inte i hyllor utan mest av allt halvlästa i högar på skohyllor, golv och på soffarmstöd. Jag kommer nog aldrig bli strykfri hur mycket jag än önskar mig det.

Å andra sidan kan det här med plattheten vara ganska överskattad. På insidan, till exempel, är det inte så viktigt att vara rak och rätvinklig. Vem har någonsin mått bra av en platt hjärna? Eller oveckiga tarmar? Vissa saker ska vara vindliga och ostyrsliga, de trivs bäst så. Det är i krokarna finurligheten föds. Det är kanske den vindligheten som tränger ut genom mina fingrar, genomsyrar mitt strykjärn och besitter mina skjortor?

Jag kanske helt enkelt ska leva ett krinklat liv? Meandra mig fram som en väldig, rasande flod eller kanske lite mer oabitiöst men envist; som ett väl faststruket veck på ryggen av skjorta nummer tre, den vita med ränder i blått omch silver. Skjorta nummer tre kommer inte få följa med mig ut till kund imorgon, för imorgon ska jag banne mig vara skinande ren och platt då jag, jättechefen och min favoritprojektledare ska ut och skaka tassar i djupaste Brooklyn. Och så är det, när man är med jättechefen ska man förneka sitt skrynkliga inre och iallafall försöka vara slätstruken.

Antingen det eller behålla kavajen på hela dagen.

Bar. Under.

Niklas Knutsson: Jag saknar dig nu.

Niklas Knutsson: Du är bar.

Niklas Knutsson: och bra också.

Charlotte Abdon: Bar?

Charlotte Abdon: Du är ganska bar du med.

Charlotte Abdon: under.

Niklas Knutsson: Hah. Läckert!

Vi hade till och med tur med vädret

Grattis Rikard och Marina!

Det bidde så där fantastiskt fint, skrattigt soligt och galet glatt som jag hade tänkt mig när de där två begiftade varandra i helgen. Vad annars kan man vänta sig, egentligen? När två så finurliga själar knyter band en helt ovanlig lördag i en helt ovanlig liten kyrka måste man få må ovanligt bra i både kropp och själ. Jag önskar dem allt det bästa och hoppas att jag får fortsätta leka med dem i många år till.

Hurra!

Alla borde ha en!

Igår träffade jag delar av min norska familj och jag säger som jag brukar säga:

Alla borde ha en!

Vi sysselsatte oss med glass, skogspromander, pinnkastning och stensamling under några timmar igår eftermiddags. Det bidde bilder, så klart.

Bortstädad

De har städat bort mig, de där två.

Jag smög runt här på kontoret och inget av mig var kvar på deras rum. Jag vet att det är fult att titta in på andras kontor när de inte är där själva men jag gick ju förbi och var bara tvungen att stanna till.

Varför får jag fortfarande magont och varför blev jag så förvånad?

Mitt gamla kontor

Oj.

Vad det är tyst här.

Och ljust.

Och få människor.

Fast, det är ju semestertider så det är ganska väntat att det ska vara tomt.

Oh, här är helpdeskrummet. De skrattar och är rara här.

*saknar lite*

Och nu bjöd någon mig på lunch! Fantastiskt trevligt.

Och sedan, när man jobbat lite, då vet ni, då får man fika.

Underligt.

*saknar lite*

...

Det var ett kärt återseende.

Sverigefest anno 2007

Igår lämnade jag Skåne bakom mig och krångade mig fram till Östergötland istället, tågresan gick bra och även om mitt bagage även denna gång bestämde sig för att busa var det ett ganska litet bus och sådana kan jag leva med.

Idag for vi till Patrik och Åsa och hade ett litet Sverigekalas för att få ett effektiv och snabb start på själva vänskapandet i regionen. En sisådär kanske 18 vuxna och en handfull barn hade lyckats ta sig till Klockaregården för att njuta av solen, lite god mat och ganska mycket lek. Jag är vansinnigt nöjd: kramar, skratt, filtliggning, barnhissning och fint väder, allt på en gång.

Det finns bilder här.

Wicked and miserable

Perhaps I had a wicked childhood
Perhaps I had a miserable youth
But somewhere in my wicked, miserable past
There must have been a moment of truth

For here you are, standing there, loving me
Whether or not you should
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good

Nothing comes from nothing
Nothing ever could
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good
...

De där textraderna förföljde mig hela vägen hem från Amsterdam i helgen och nu har jag äntligen laddat ner ljudspåret till lilla datan: om och om har jag lyssnat på Julia Andrews och hennes kapten när de sjunger om vad bra du gjort i sin ungdom någon gång. Jag vet minst en liten farbror som tittade på mig länge när jag satt och lallade på flyget där, han log lite snett och fundersamt men ganska vänligt så jag mumlade vidare, jag hade ju ändå varit uppe ganska länge och de hade vid det laget snott mitt bagage så jag ansåg mig smått entitlerad att bryta från iallafall några normer. Som till exempel att sjunga högt på flygplan.

Det som jag kom fram till på flyget var då följande: Att några ska få sjunga den sången för mig på ett bröllop där just jag gifter mig om då det någonsin skulle få för sig att hända. Det går även bra att jag besjungs med den ungefär när som helst annars också, men jag måste vara ungefär två så lite till behöver jag väl kanske vänta. Men, bara så ni vet.

Andra sånger som under de senaste dagarna hamnat på bästalistan är Olle Adolphsons "Här är det gott att leva" som med sina textrader får en semesterprillig mig att hoppa högt.

Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva, här står du och jag

Du kan tro att här varit jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt, för du kom hit till mig
Göken han gal i dalen, gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen, att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva, vi ska dansa du och jag
För nu är det gott att leva på en sommardag

Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här varit fasa att gå runt omking utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig

Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom hit gamla kratta, att du kom ändå
Vi ska streta, vi ska sträva, genom livet du och jag
Men, nu är det gott att leva på en sommardag
På en sommardag.

Om jag inte hade varit en sådan fegis hade jag velat sjunga minst alla de två för Marina och Rikard på deras bröllop nästa vecka för jag tror att det är deras fel att jag tänker så glada tankar om tvåsamheten på sistone. Fy fabian för er.

Semesterstängt

Fast bara lite.

True Love

Min nya kärlek heter Ulf och jobbar på Limousineservice på Sturup. Han har förtjänat min kärlek genom att, klockan halv elva på kvällen, leverera mina väskor till dörren. Dagen har gått åt till att ringa ungefär alla utom Kungen (han svarade inte) för att få veta exakt hur lång tid det ska ta att förflytta två väskor sträckan Stocholm - Ystad. Ett oändligt kort avstånd om man betänker att väskorna hade rest över halva jorden innan de snöpligt åkte på patrull på Arlanda.

Det bästa var när jag insåg hur smarta supportorganisationer jobbar. Markserviceföretaget på Arlanda (vi kan kalla dem Novia, för de hette så) skickade med mig en lapp med ett ärendenummer och ett telefonnummer när jag väl rapporterat mitt bagage som saknat på Arlanda i lördags. Jag fick även veta att att jag skulle ringa telefonnumret under söndagen för att få reda på när mina väskor skulle dyka upp, de var nämligen inkastade på flygplanet efter mig och skulle angöra Stockholm bara ett par timmar senare.

Ringde gjorde jag sålunda igår och bemöttes av ett meddelande om att Novia har öppet mellan 9 och 19 varje dag i veckan varpå rösten la på. Jättekul, tänkte jag, men snäll som man är tänkte jag att de ringer nog snart. Det gjorde de inte och varje gång jag försökte ringa fick jag bara det där informativa medelandet om deras öppettider i örat. Flera gånger kontrollerade jag om Stockholm och Ystad fortfarande var i samma tidszon för varför har de annars inte öppet när de säger att de ska ha öppet, kan man fråga sig. Idag fortsatte jakten: jag ringde - de berättade om att de hade öppet.

Huh.

Vid något tillflle svarade faktiskt en riktig person som lovade ringa tillbaka, men det gjorde han inte. Gissa tre gånger om det spädde på min ilska eller inte... Till slut fick jag tag i en ohjälpsam person i Novias växel som förklarade att "väskpersonalen hade mycket att göra just nu så de har stängt av sin telefon".

Huh.

Tänk. Här har man jobbat inom kundservice i massa år och aldrig ens tänkt tanken på att, om man har för mycket att göra, då kan man bara stänga av telefonen. Så brilliant enkelt. Jag var förstummad i säkert flera sekunder innan jag bad lilla receptionissan att dra något gammalt och mögligt över sig, förklarade för henne att de kanske ska se över sina servicerutiner och drog en halvsanning om att jag hade mediciner i min väska. Efter lite suck och pausmusik fick jag till slut ur henne någon slags information, tackade och la på.

Imorgon ska jag ner till sjukhuset och berätta för sjukhuschefen om den här modellen. Om han (eller hon) helt enkelt bara låser dörrarna till sjukhuset kommer den svenska sjukvården bli mycket billigare och effektivare. Fantastiskt!

Unmentionables

Idag har jag författat ett mail till KLM där jag ställde den befogade men ytterst retoriska frågan "Hur kul är det att semestra utan rena trosor?". Jag är väldigt spänd på vad svaret blir. Hur mottaglig är den kungliga, Holländska flygflottan för ironi, måntro? Den som väntar får se och då jag redan väntar på mina väskor kan jag likaväl vänta på ett svar, lite hoppas jag att de ska vara lite fyndiga och skojiga så att jag kan skratta åt dem, om de är torra och standardformulerade blir det ju bara tristare och det verkar... mest trist? Jag funderade väldigt mycket på nyansskillnaden mellan "att semestra utan trosor" och "semestra utan rena trosor" då det säkert finns en del själar, KLM-anställda såväl som andra, som är hugade att tycka att semester utan trosor låter väldigt kul. Så även jag. Ibland. Men inte nu. Jag vill ha mina trosor och de ska vara rena, för bövelen!

Annars har det mest varit kallt här. Om jag hade kommit ihåg att packa en jacka hade jag kunnat klaga på att jag inte fått mina väskor och att det därför är Hollands fel att jag huttrat mycket idag men då jag inte ens tänkte tanken på att jacka skulle behövas har jag bara mig själva att skylla. Vem kunde tro att det inte skulle vara 30 grader varmt och fuktigt här? Inte jag, iallafall. Det är alltså kallt, men det misstänker jag att ni redan är medvetna om eftersom vi råkar befinna oss i samma land. Yay!för det.

Dessutom vägrar Blogger att låta mig skriva in något i titelfältet för det här inlägget och det irriterar mig, jag som hade tänkt döpa det till "Unmentionables", vilket är ett fint ord. Bäst att återgå till att vända klockan rätt och krypa i säng, klockan är ju ändå mitt i natten.

Jag är här nu

Med stela knän och lite öm rumpa är jag nu framme i Ystad. Tyvärr var inte mitt bagage lika duktigt så jag är såväl nio par trosor som sju par skor kort just nu. Förhoppningen är att det ska lösa sig imorgon.

Krokig

Idag ska jag flyga flygplan hem til er. Packandet går halvbra till bra och just nu funderar jag mest på varför jag nästan packat fler par skor än antal trosor (för att ingen ska bli förvirrad är det alltså sju par skor mot nio par trosor så att ni inte tror att jag är alldeles för lortig av mig).

Kram!

How's that working for ya?

När man får en godhjärtad själ som Kristian att ryta "Aaaaaargh!" åt en så att hela Internet hör, då har man gjort något riktigt imponerande.

Kristian says: Frågade du? Pojken alltså.

Chottlips says: Jo. Men det funkade inte så bra. Tror jag.

Chottlips says: Ni pojkar är svåra att förstå och jag är blyg.

Kristian says: Nä, vi är inte svåra att förstå. Vi är bara tröga, så ni ligger alltid tusen steg före oss.

Chottlips says: Okej. Då vet jag ju ännu mindre vad jag ska göra, dårå.

Kristian says: Men det låter så osäkert... Hur kan man få ett osäkert svar?!

Chottlips says: För att jag frågade på ett otydligt sätt :)

Chottlips says: Så. Nästa fråga.

Kristian says: Aha, det typisk kvinnliga sättet! När ska ni inse att vi inte hajar det... Flicka tycker om pojke. Flicka måste visa eller berätta det tydligt, annars pojke inte förstå

Det där var bara början av allt som sades under den sena eftermiddagen, inga nyheter under solen alls egentligen: pojkar är tröga medans flickor jamsar och köper skor.

Kristian says: Vad sa du till honom egentligen?

Chottlips says: Jo, men liksom... Han frågade mig hur det gick för mig på Match och om jag hade gått på några dater och då sa jag att jo, det hade jag ju. Och så berättade jag om alla knasiga människor jag träffat och han skrattade ganska mycket.

Kristian says: Han visade intresse alltså. Bra.

Chottlips says: Och så frågade jag honom samma sak och då sa han att nej, inga träffar där inte. Så jag frågade om han var kinkig med sina kvinnor och jo, det var han och fick listan på vad han önskade sig (smart ska hon visst vara... och ha humor, vara självständig och vara positiv. Krav!)

Kristian says: Och? Än låter det ju bara bra!

Chottlips says: Sen blev det konstigt, för grejen är den att han har precis slitit av sin hälsena och hoppar på kryckor men innan han gjorde sig illa brukade han buffa på mig ganska mycket så där busigt och vid något tillfälle frågade jag varför han var så sjåig med mig. På det svarade han "För att jag tycker att du är attraktiv" och sedan bara for han sin väg (han satt i sin bil).

Det var ungefär här själva argh:et kom, så här:

Kristian says: Ahhhhhhrghhhh!!!

Dumma mig!

Chottlips says: Och sedan hände det inget och sedan skadade han sig och sedan hittade jag honom på match och mailade lite med honom så där kul och först gick det bra (lite flirt och så) men sedan skrev han bara "See ya!" och då fanns det liksom inget att spinna vidare på där så jag mailade inte vidare.

Chottlips says: Och när jag frågade (lite snirkligt och åbäkigt) igår om han menat det där han sa i bilen, så fick jag inget svar...

Kristian says: Jag hoppas du skojar nu

Chottlips says: Nä.

Chottlips says: Och så hade han ju sagt att han var kinkig med sina kvinnor och jag kanske inte är tillräckligt positiv, smart och rolig och så.

Kristian says: Kan inte han få bestämma det?

Chottlips says: Jo. För all del, jag tänkte måla om huset och skaffa mig skägg så länge.

Kristian says: Du, vi tycker också om när nån visar oss intresse. Det kan mycket väl vara så att han tänker som du och inte heller vågar ta kontakt. Kanske känner han sig t.o.m lite generad eftersom han öppnat upp, men inte direkt fick den respons han ville? Är det verkligen så farligt att skicka honom ett mail och fråga om han vill ta en fika eller nåt?

Chottlips says: Jag vet inte. Han ville ju inte maila vidare där på match, ju...

Kristian says: Sa han det?

Chottlips says: Nej, han skrev iofs "Have a great weekend and enjoy it! I hope to see you soon" nu när jag tittar efter.

Chottlips says: Och det svarade jag på men han skrev aldrig tillbaka.

Kristian says: Då är det ju bara att skriva "Saknar du mig inte?" till honom.

Chottlips says: Ska du komma här och komma här och tro att du kan avtrassla mitt misslyckade kärleksliv...

Kristian says: Lätt! Jag ska bli äktenskapsrådgivare när jag blir större

Nu är det min tur: Aaaaargh!

Nygammalt

Jag har träffat på en nygammal karaktär här, en som åminner mig lite om en av de bästa av er där hemma, nämligen han Magnus Carlsson.

Den hära personen har funnits runt mig ett tag redan, vi träffas på lite då och då och varje gång jag ser honom inser jag hur lik han är just Magnus, både till kropp och själ: lagom stor, envist stark kropp, tjockt hår, glatt leende och med ständigt glitter i blicken. Jag slår vad om att han ger bra kramar också, björnkaliber minst, men jag har inte vågat be om en ännu för jag blir lite hemligt blyg av honom.

När vi träffas på är det oftast full rulle omkring oss så det blir mest lite allmänt larv men ibland, som härom kvällen, hade vi en anings lugn och ro och hann prata lite. Då berättade jag hur han påminde mig om en av mina bästa vänner i hela världen och jag tror allt han blev lite glad ändå, även om han så klart inte känner Magnus Carlsson så där som vi andra gör. Det jag sa var att, Magnus, han är nästan alltid glad och positiv och det är bra, men det bästa är att han för det mesta ger ett intryck av nöjdhet och det är en säkerhet i sig. Människor som är nöjda med vad de har, har en balans och grundtrygghet som gör att vi andra har något att hålla i när vår egen tillfredsställelse tryter. Jag litar mycket på dem som är nöjda, mina erfarenheter är att en nöjd persons råd är ofärgade av osäkerheter och fördomar vilket kan vara guld värt när man inte riktigt vet var man ska vända sig. De som påstår att nöjdhet är trist vet inte riktigt vad de pratar om.

Jag sa inte riktigt allt det där till honom, så han vet inte riktigt hur stor komplimang han fick när jag sa att han var Magnus Carlssonesk av sig. Det är kanske lika bra, jag vill ju inte att han ska få storhetsvansinne heller.

Karlar

Män är svåra djur, nästan som pingviner och helt klart värre än vikarier.

För övrigt vill jag bara rapportera vilken obehagligt patetisk person jag är, på den amerikanska nationalaftonen sitter jag själv hemma, dricker alldeles för mycket rödvin, funderar över hjärtesaker, löser hemmanätverksproblem, ominstallerar operativsystem och lyssnar på plastpop.

Dessutom vill jag väldigt gärna fylleringa någon som jag känner mig bra för att prata om saker men det är ju mitt i natten hos er så jag har gömt headsettet och nu sitter jag lite på mina händer och ser säkert väldigt lurig ut istället. En okynnestisdagsfylla har väl aldrig skadat någon?

Spell check

För en utlänning är det här med språket lite lurigt ibland. För det mesta går det bra, man kanske inte alltid uttrycker sig fullt så elegant som man hela tiden önskar, men man gör sig mer än väl förstådd. En del exemplar i lokalbefolkningen tycker till och med att man uttrycker sig lite charmigt har jag förstått. Igår diksuterade det favoritböcker och jag blev så fullständigt frustrerad vid något tillfälle då jag försökte förklara varför "Den vidunderliga kärlekens historia" är en sådan fantastisk läsupplevelse att jag bara for iväg i en lång harang på svenska rätt utöver hela den oförtsående Bachelor #3, som förtjust men förvånat kikade på mig från sin solstol. Det är inte utan att man både snubblar över sig själv och slår knut på sig i sina försök att göra ett minne eller någon slags abstrakt händelse rättvisa när man ska beskriva det för någon, ibland är det besvärligt att vara ambitiös.

Det finns en film som heter "Lost in Translation", jag har inte sett den men jag har hört att den är sevärd. Så se den. Trots denna omedelbara brist är jag tämligen förtjust i titeln då den beskriver mitt predikament nästan jämt. Det är i princip bara då jag talar om PACS och datorer som jag känner att jag har hela lingot och alla konstigheter på plats, för det mesta annars är det nyanser som saknas och vokabulär som stretar emot. Strunt samma att de flesta tycker att jag klarar mig väldigt bra, min frustration är periodvis stor och påtaglig och jag vet, även om de andra inte gör det, att mycket av Charlotte går förlorad i översättningen. Jag är roligare, snabbare och bättre på svenska, för bövelen! Amerikanarna har ingen aning om vad de går miste om.

Just därför är jag oändligt tacksam för Words spell check och synonymfunktion, utan den hade allt jag skrivit varit galet mycket konstigare. Jag röstar för att personen som uppfann spell check ska få någon slags Nobelpris, så förtjust är jag.

Bachelor #3

Hmm. Jag kanske inte inte ska gifta mig med den här.

Jag hade det trevligt idag, trevligt på ett ganska avslappnat och stilla sätt, så där som det ofta kan vara svårt att få till det med folk som man aldrig har träffat förut. Karl, eller Bachelor #3 som han heter egentligen, var ganska lång och stod stadigt på jorden, han skrattade mycket, hade floppigt hår, tog inte illa vid sig när jag gömde mig bakom honom i Flumeriden och var intressant så det räckte. Han lärde mig att syskonmord så klart heter fratercide på engelska och vi pratade massor om böcker.

Jag ångrar väldigt mycket att jag inte tog med mig min kamera, inte ens den lilla, för lite skoj saker fick jag se idag. Visste ni till exempel att man inte får bumpa in i varandra med amerikanska Bumper Cars? Radiobilarna här går enkelriktat runt, runt och det finns skyltar som säger "No head-on bumping, please". Både jag och Karl blev fascinerade och smått nedstämda av att se spektaklet - radiobilar ska ju få springa fritt, som vilda hästar och så! Det var lite som att titta på amerikansk trafik, helt enkelt. Så här:

Jag har även upptäckt lite nya amerikanska kulinariska vansinnigheter, den första var "Fried Dough" som helt enkelt är friterad deg man kavlat ut i en rundel. Den avnjuts antingen med florsocker på eller med tomatsås och parmesanost. Dessutom har jag provat det som kallas för "Fried Bats", frityrstekta Oreo-kakor. Inte alls så illa som man kunde tro, faktiskt.

Idag har jag...

... 13 myggbett på min vänstra fot.

... beslutsångest.

... skrattat mycket.

... sett Leifs lägenhet för förta gången.

... träffat batchelor #2. Inte giftasmaterial heller men det var ganska skoj ändå.

... en ny klänning på mig, köpt för 10 dollar.

... glass i magen.

... sett på fyrverkerier.

... fått se en fantastisk fullmåne.

Än ni då?

Så var den här

Fredagen!

Som jag längtat. Arbetsmoralen har varit särdeles låg den här veckan och flera gånger idag var jag så här nära *visar med händerna* att ta mitt pick och pack och bara fara hem istället för att rulla tummarna på jobbet. Jag vet inte riktigt vad som for i mig idag, men inget, varken viktigt eller oviktigt, blev gjort iallafall. Kan det kanske vara så att det är semestern som hägrar, blott en vecka bort? Jag kan erkänna att lite resfeber har jag, det ska bli väldigt spännande att få komma hem en stund, även om jag vet att jag kommer vara lite ledsen när jag måste fara ifrån er allihopa igen.

Det kommer säkert att vara skönt att åka hem till det här som är ens hus igen också, så klart.

Den här helgen bjuder på Wee! eftersom jag ska på tivoli! på söndag. Om man kan bortse från förra veckans stora löp och tragedi, då en flicka blev av med tassarna i en förfärlig olycka i Tennesee ska det bli kul att få lite lagom med kittel i magen i vad jag hoppas kommer bli trevligt sällskap. Säg hej till Match-date nummer två allihopa, den här gången blir det, vad det verkar, en rolig och vältalig gosse vid namn Karl som ska dissas. Eller är jag kanske lite väl negativ nu? Nåväl, rapport kommer väl följa vad det lider, han har redan förklarat sig ofarlig och utan massmördartendenser, och det är ju en ganska bra början.

Tack

-Hej, kan jag be dig om en tjänst?

-Yes!

- Kan du säga något snällt till mig?

- Du har ett jättevackert skratt som smittar som mässlingen!

...

Verkligen alldeles förträffligt snällt sagt, jag blev glad igen.

Blå känslor i natten

Det är något fantastiskt magiskt med varma, stilla sommarnätter. Nätter med mygg, verandor, heta, lätta vindar mot en småsvettig nacke och cykelturer hem genom ett lagom stilla, syrsbemängt mörker.

Jag ägnade kvällen åt lite djupa samtal med Pontus och Linda på deras veranda. Det har varit ruggigt varmt idag, över 35 grader mitt på dagen. Vi ägnade kvällen åt att spana efter eldflugor, prata om Lindas mage och fäkta lite lojt efter mygg ett par timmar. Vi funderade även på vad han som leder Allsång på Skansen heter egentligen. Anders Brodin? Nej, han jobbar på Sectra... Tomas Brolin? Nejnejnej! Han sparkar boll. Tomas Ledin...? Anders Ledin? Jag tror ändå vi närmade oss någon slags sanning till slut, men det var svårt.

Kvällen påminde mig något vansinnigt om ett foto jag vet finns hemma hos Mamma och Pappa: En säkert minst 20 år gammal bild på mig och Pappa från en annan sådan där riktigt het sommarnatt, den gången på min Morfars uteplats i Spanien. En natt när det drog 40-gradiga, salta vindar över oss och det var hopplöst att sova. Jag var sådär riktigt varmbrun som en rödhårig bara kan bli efter fyra veckor i medelhavssol med vita korvar till ögonbryn och Pappa, han svettades nog mest. Det var en fantastisk natt, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att vi satt i tokmörkret och det var både så att man kunde ta och lukta på värmen, så tät var den.

Så jag sitter här och lyssnar på Tomas Ledin. Blå, blå vindar och ljus som aldrig tar slut, kan det bli somrigare än så?

Klagomål

Hörru syrran! Bara för att du varit här en vecka betyder inte det att jag tolererar att jag inte får prata med dig på flera dagar. Bara så du vet.