Recept på en stressig söndag. Och prinsesstårta.

Gör så här:

• Vakna 9.22 och tänk att vad dumt det var att du tydligen kunde sova länge den här morgonen när du igår vaknade klockan sju och absolut inte kunde somna om fastän du bara fått ett par timmars sömn.
• Gå upp, konstatera att solen skiner.
• Knäck fem ägg i en bunke, lägg till 2.5 dl socker. Börja vispa.
• Inse att du aldrig kommer få det hela varken vitt eller pösigt. Förbanna det faktum att du inte har en elvisp.
• Testa att köra det hela i blendern. Bli överraskad av det bra resultatet.
• Sikta ner en dryg dl mjöl, lika mycket potatismjöl och 2 tsk bakpulver i äggblandningen.
• Häll ner i en bröad form och hutta in i en varm ugn på en himla massa fahrenheit, ungefär 375 stycken, i 40 minuter.
• Slicka bunken.
• Medan du väntar trycker du ihop ingredienser till ett lagom stort pajskal och beklär en annan form med det.
• Låt pajskalet vila lite. Vila själv.
• Ta ut din tårtbotten och var nöjd med dig själv, det är en av de jämnaste tårtbottnar du någonsin gjort. Ställ den att svalna.
• Låt pajskalet åka ugn.
• Rör ihop din instant vanilla pie & pudding filling enligt instruktionerna på paketet och kasta in i kylen. Hoppas på att den är utbytbar mot det svenska receptets marsansås.
• Känn på tårtbotten och fundera på hur lång tid den tar på sig att svalna egentligen. Lägg in den i kylskåpet och tänk lite på alla de misslyckade chokladefterrätter du medverkat till i ditt liv.
• Blanda ihop tre ägg, 2 dl socker och kör dem i blendern. Blanda ner en halv dl mjöl, skal från två limear och ganska mycket limejuice och voilá, så har du en nästan klar limepaj. Kör i ugn i 15 minuter, ungefär.
• Slicka ur bunken. Tänk på hur gott det är med lime.
• Ät lite chips till frukost.
• Ta ut din färdiga paj från ugnen.
• Konstatera att klockan redan är 11.
• Oj.
• Färga in marsipanen. Gör en och en halv liten korv med grönt och resten (den sista halvan) rosa. Lär dig att det behövs lika mängder grön och gul karamellfärg för att få till prinsesstårtegrönt. Oroa dig för att det är för lite av den gröna.
• Ta ut tårtbottnen från kylskåpet. Ha lite ångest, du har aldrig lyckats dela en botten på tre utan att skära snett och vint och förstöra precis allt förut.
• Ta ett djupt andetag, attackera och lyckas sedan förvånansvärt bra. Var glad.
• Häll 4 dl grädde i en bunke.
• Börja vispa och längta efter en elvisp.
• Snegla på blendern.
• Prova blenda grädde.
• Det går bra!
• Wee!
• *Visp-visp*
• Blanda ner grädden i vaniljgojset.
• Svär.
• Allt blev rinnigt!
• Blenda den resterande grädden och häll i lite vaniljröra till lagom konsistens.
• Börja montera tårta: En botten, lite hallonsylt och sedan vaniljgrädden.
• Upprepa.
• Få slut på gräddblandning.
• Ta på byxor, spring över till kvartersaffären och köp grädde. Ha slut på kontanter och försök betala med kort. Var tvungen att handla för minst tio dollar för att få betala med kort. Gå ifrån affären med grädde, toapapper och pastasås.
• Blenda mer grädde. Råka göra smör av allt ihopa. Hoppsan.
• Svär. Skratta lite.
• Spring ut i bilen, åk och hämta upp del två av födelsedagspresenten, den du inte orkade fixa igår, köp mer grädde och en elvisp. Åk hem.
• Vispa grädde.
• Blanda mer vaniljgojs och montera klart själva tårtan.
• Ta fram marsipanen och börja kavla.
• Le lite i mjugg för att du är en jäkel på att kavla och för att du vet att man ska kavla marsipan mellan lager av gladpack.
• Smek på ditt fina lock på tårtan och bli imponerad över att det faktiskt passade.
• Kavla ut den rosa marsipanen och gör en himla massa små, små rosor. Försök göra en stor men ge upp, det är nämligen ganska svårt.
• Smält choklad och limma fast rosorna på tårtan med hjälp av den.
• Använd en strumpsticka och försök skriva "Grattis Linda" på tårtan. Inse hur korkat det var att sätta på rosorna först. Pilla av dem och skriv. Limma fast rosorna igen.
• Beundra ditt konstverk.
• Inse att klockan är 2.
• Kasta dig in i duschen, klä på dig och borsta tänderna.
• Damma på lite florsocker på tårta och paj, sätt dig i bilen och far hem till Pontus och Linda.
• Överraska!
• Pusta ut.

Jag och Ella

Vänner.

Oj! vad viktiga de är och Oj! vad glad jag är som har så många. En av mina bästa skriver en del om sina vänner just för stunden och jag funderar, som alltid, över hur lycklig jag är som har så många i mitt liv.

Klockan fem i eftermiddags satt jag djupt försjunken i arbete av det mer omondäna sorten (auto_filern!) när Pontus smög förbi och sa "Nu Charlotte, ska du sluta jobba och åka ner med oss till stranden och se på solen" och då kan inte en flicka göra något annat än att lägga sitt arbete (auto_filern!) åt sidan, packa ihop för att göra sin favoritsvenskamerikan till viljes.

En timme senare cyklade jag och mitt nya kameraobjektiv ner till Pontus och Lindas strand för att dricka diverse alkoholhaltiga drycker och se på hur solen hastigt slukades av horisonten. Det går väldigt fort den nu för tiden och redan klockan åtta var det riktigt mörkt och de små, men ack så irriterande flugdjuren kom smygande ut ut buskarna. Det blev till att fara hem till huset för att devorera köpemat och mer av de tidigare nämnda dryckerna innan det till slut blev natt på riktigt.

Nu sitter jag hemma igen, i sällskap med en av mina äldre vänner, Ella. Hon som så mästerligt sjunger om kärlek, såväl den lyckliga som den olyckliga, om tisketar och tasketar, om tuggummin och om hur kinder är menade att vara nära när man bedansar någon. Hon som kan scatta som ingen annan kan och som alltid är bra att ha med sig på resor, på cykelturer och på toabesök. Man kan alltid optimera sina kissepauser med lite "I'm old fashioned". Bara så att ni vet.

Hur lyckligt lottad man än må vara här i världen vad gäller vänskaper kan man nog aldrig få nog, det är lite som med kramar: ju fler man får desto fler kan man ge. Ikväll blev jag glatt åmind om en som jag har men som jag verkligen inte tar för givet, en som är full av visdom och goda tankar. En som skriftligen dyker upp när jag minst anar det, en som har glitter i ögonen och ett avvaktande leende på läpparna av den sorten som gör att man funderar på vad det är han vet för hemlighet egentligen. En som bitvis antagligen är minst lika förvirrad och förtvivlad som jag men som är klok nog att kunna dela med sig av torr, fast mark när det behövs.

Och ibland behövs det verkligen. Schysst skit, så att säga.

Nu sitter jag och Ella och och sjunger om stjärnklara nätter och ser fram emot en förhoppningsvis lugn helg utan några större åthävor. Jag hoppas hinna med lite trånare, lite födelsedagsfiranden och kanske lite navelpillande förutom en himla massa mer Ella förstås.

För att profusely är ett fint ord

- Listen, I was thinking that we might as well just asphalt the entire state of Connecticut.

- Well... I profusely object to that idea, Charlotte.

Klockan halv tolv igår kväll satt jag fast i bilkö på väg hem från Hartfords flygplats, ganska sömnig och väldigt hemlängtig. Ett av de riktiga hösttecknen här i New England är att de river upp alla vägar och arbetar om dem inför vintern. Med tanke på hur mycket vägar och framför allt hur många bilar det finns här resulterar allt det där asfalterandet och grävandet en himla massa stillastående trafik. Alla riktningar och alla kategorier.

Jag hade valt att inte flyga från någon av New Yorks flygplatser den här gången då senaste hemresan tagit mig nätta fyra timmar på grund av fredagstrafiken. Hartford, en knapp timme norr om mig och Milford, kändes säkrare, framför allt då jag skulle landa runt tiosnåret om aftonen. Man kan dock lita på flygtrafiken och jag landade en god halvtimme sent för att sedan hamna i ett gyttrigt trafiktöcken ganska direkt. För att inte somna och halka av vägen på studs ringde jag Bachelor #3 och pratade nonsen en timme. Inledningsfrasen var det där ovan. Han fann sig imponerande snabbt.

Dessutom påpekades det påpassligt att det nog skulle bli ganska varmt med svart asfalt över hela lilla staten.

... Tänkte inte på det.

Den som väntar på något gott...

...väntar på Charlotte.

Jag och min gymnasiekompis Helena myntade det uttrycket en gång för massor av år sedan tillsammans med efterföljaren "Den som väntar på Charlotte väntar aldrig för länge".

Visst var vi fyndiga?

Två visdomsord jag inte tror att de gamla grekerna drog till med så ofta men vad visste egentligen de? De dog ut precis som dinosaurierna och de flesta andra som beträtt vår bitvis utomordentligt vackra jord utan att ens ha räknat ut att sagda jord är rund. Ett faktum jag bevisade redan på en fysiklabb i högstadiet. Okej, jag var inte först med det heller, men ändå.

Jag skickade ett småargt mail till min Marina härom dagen. Det var inte argt på henne utan bara allmänt ilsket för att jag känner mig snuvad på lite saker just nu. Lite halvarg på livet är hon, den här Charlottentotten, och det går inte över. Hon har fastnat i vinkelvolten, gått genom isen och hakat upp sig på det finstilta. Det finns inget gott att vänta på här längre, inte ens för en bättre begagnad Charlotte. Jag har försökt hålla mig borta från att prata om bitterhet så länge nu men jag tror ta mig katten att jag är just en gnutta bitter. Bitter är för övrigt ett av de mest oattraktiva orden som finns i världen; alla språk, alla kategorier. Bitter är det ingen som vill vara men vet ni, vem blir gladare för att jag sitter här och ljuger och låtsas en hel massa? Jag funderar på om jag ska byta taktik; helt enkelt sluta trampa vatten och bara halka in under allt det kalla och våta som gör mig sällskap här i vaken. Alla mina affirmationer kan ta och dra åt pipsvängen, här kommer den nya Charlotte: svartare än någonsin. Den som väntar på något gott kan sluta hoppas.

...

Fast, vem orkar leva så? Jag tror jag försöker en stund till.

Jag ger er inte min morgon och inte min dag,
ni får något så mycket bättre, ni får hela djävla jag.
Hela underbara, unika jag, inte något så fjuttigt som en morgon och en dag.

Tack.

Francophone

- Du, Knyttet, de talar franska här.

Jag chattade med systern medan jag traskade genom Montreals flygplats i eftermiddags. Det här med utrikiskan tog mig lite på sängen även om jag mycket väl visste att de var utlänningar på riktigt här. Fransosen hade berättat det, till exempel.

Montreal stad mötte oss inte bara med franska utan även med solig eftermiddag, rusningstrafik och finhotell. Jag gav mig ut på springtur utmed vattnet och Mike tog sig en öl, kanske två, med partnern vi ska ha möte med i ett par dagar, han var sålunda trött och ganska fåordig när jag väl tvingade ut honom på matjakt strax efter halv åtta ikväll.

Kanadickerna vi har sett så här längt är ganska vackra: små och nätta, absolut inte stapelbara och väldigt välklädda. Jag satt och dräglade efter servitrisernas uniformsklänningar på utestället vi hamnade på, rött och draperat funkar på små, slanka fransyskor (säkerligen helt fria från svettiga fötter) men antagligen inte på en ljushylt mastodont som mig. Jag tvivlar men skulle likaväl någon gång vilja vara raffig och röd... Jaja, jag får jobba på det där, fram tills dess vet jag var jag kan hitta underlag att studera hela spektaklet.

Vi är med Dan

Idag har vi blivit med ny svensk, kollegan Dan kom fram till Milford för en tvåveckorssejour med oss semiamerikaner. Leif hämtade upp på flygplatsen och sedan matade vi honom mest hela eftermiddagen. Det är tur att Dan är så smal och liten, annars hade han inte fått plats i min bil alls efter all mat vi lyckades smälla i honom.

Nu måste jag packa inför morgondagen, jag undrar var jag la mitt pass..?

Labour Day

Som svensk vill man gärna tro att man har ensamrätt på det här med socialismen, speciellt i ett land som USA där man är konsumtionshetsat marknadsmässig mest hela dagen lång. Men, vips förvånar de en och drar till med en hel arbetarhögtid, bara sådär: en ledig måndag helt omotiverat i slutet av Augusti, hela den på något sätt tillägnad arbetarna. De kallar den Labour Day och den är en artificiellt framtagen helgdag eftersom myndigheter och öltillverkare tyckte att vi behövde vila och dricka lite mera.Hur den än kom till, tackade jag, neg och tog emot och for glatt till de norra delarna av min stat för att leka med Bachelor #3 och hans familj och deras vänner för dagen. Man kan inte säga nej när man blivit inbjuden till traditionell familjepicknick på en nationell högtid, bara så där. Så tänkte jag, tog kameran i ena handen, en ananas och lite hemlagad mat i den andra och satte mig i bilen och drog iväg. Hur farliga kunde de vara, egentligen?

Inte farliga alls utan snarare ganska rara. Jag hade det väldigt trevligt även om Bachelor #3 lät mig fara vind för våg lite hur som helst i sällskapet. Det är tur att man är ganska socialt lagd av sig, dessutom är det tur att man kan gömma sig bakom en kamera när det verkligen kniper och man blir blyg. Jag tog massor med fina bilder på en liten, charmerande dam i sällskapet och jag tror att jag har prånglat in mig som hedersfotograf i familjen för ett tag iallafall.

Om inte annat har jag lärt mig att Labour Day går ut på att leka, äta, spela volleyboll och dricka öl under en hel dag. Sämre måndagar kan man ha, eller hur?

Världens Bästa Fredag!

Det måste det bara vara när Världens Bästa Magnus fyller år, och det gör han nämligen idag. Alldeles jämnt och fint fyller han och om jag inte vore så förbenat trött hade jag skrivit något djupsinnigt och vackert om honom men det får vara till en annan dag. Magnus är bra på det viset, man behöver inte göra sig till för honom han är glad ändå. Och snygg. Och lång. Så här:

Han är dessutom en jäkel på att öppna dörrar i bar överkropp.

Memphis

Äntligen hemma igen, trött så att det värker men ganska nöjd ändå. Memphis var kul och fint och hujedamig vad de där säljarna kan partaja om de vill. Man kan sammanfatta det så här:


Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, är det sant även när bilden är på själva ordet frågar jag mig ikväll. Efter en hel dag av bildande och pratande tog de lokala förmågorna ut oss på mat och sedan på en liten, nätt Pub Crawl på Beale Street, Memphis motsvarighet till Linköpings Ågata. Det blev ganska mycket öl och en himla massa riktigt bra blues. Dessutom har jag nu varit inne på ett Coyote Ugly och fått se bartendrinnorna dansa på bardisken. Inte ens hälften så spännande som det låter, faktiskt.

På måndag, mina vänner, bär det iväg till Kanada. Bring it on!

Städer. Uppifrån.

Det sägs att man ser mycket när man reser och den här veckan stirrar jag mig fullständigt blind. Hittils har jag till exempel sett sex stycken flygplatser, inte dåligt för en vanlig, sketen onsdag.

I måndags var jag som sagt lite ilsk i allmänhet, det var då Delta uppförde sig på sitt sämsta och bokade om mig tre gånger (tekniska problem – Hoppsan! Ditt flyg har krockat med en fågel – Hoppsan! Nej men, den här ombokningen kommer inte funka för nu har vi upptäckt att du inte kommer komma med din nästa anknytning – Hoppsan!), skeppade mig mellan ett par av New Yorks flygplatser och sedan fick mig så topp tunnor rasande att jag fick gråta på en toalett på San Fransiscos flygplats mitt i natten när ingen kunde hjälpa mig därifrån. Sedan bestal någon mig också. De jävlarna. Jag kom fram till slut, väldigt trött, inte fullt så ren och med en nyfunnen övertygelse om att jag måste skaffa mig massor med mer skinn på näsan för att överleva flera sådana här situationer. Lars Huge, ger du lektioner?

Idag har det gått betydligt bättre, alla tre flyg som jag skulle ha farit med har avgått och nedkommit ungefär som det varit tänkt. Jag har fått se Los Angeles uppifrån vilket var himla läckert. Naturen där på västkusten är strålande vacker och bebyggelsen är spektakulär och övermaga utbredd. Karga, vackra bergsryggar med nonchalant utspridda städer och orter som helt plötsligt följs av en gigantisk slätt med spikraka gator kantade av vanliga, låga hus. Gata upp och gata ner, hus efter hus efter hus. Ostkustvan som man är väntar man sig höghus i en storstad men sådana välter visst lätt i jordbävningar har jag hört. Vägarna uppifrån luften var breda och rika på filer och det pilade bilar i alla riktningar och några till, alla verkade vara på väg någonstans. Himlen var amerikablå och vid horisonten låg det ett senapsgult avgastäcke över staden, likt ett tapas-lock på en riktigt trevlig spansk restaurang.

Nu är jag alltså framkommen till Memphis efter en hel dags resande och jag är ganska sliten i rumpan efter allt sittande. Imorgon får vi se den här staden har att bjuda på.

Jag slentrianhatar lite

En tämligen sen rapport från västkusten kan avslöja att alla bör bojkotta Delta, inte bara är de ohövliga och elaka, de stjäler också. Jag är upprörd även om min charmerande shuttlechaufför precis har förklarat för mig att min oskyldighet är en välsignelse för världen.

Det ni!

Jag är skeptisk men framför allt är jag gruvligt trött. Många timmar försenad med högvis av ombokade flighter i bagaget är det äntligen dags att krypa till kojs. Som jag väntat.

Åka av

Den här veckan förutser jag bli småtröttsam, imorgon far jag till västkusten för att på onsdag dra vidare till Memphis och på fredag åter dyka upp i Connecticut. Kul men jobbigt.

Jag lovar ta med mig något fint med mig hem till er.

Annars kan jag rapportera att efter hårda och utdragna strider har jag äntligen lagt Harry Potter i graven, den sista boken tog äntligen slut idag vilket var fruktansvärt bra för den tegelstenen är alldeles för tung för att släpa med sig ut på resa. Jag måste säga att jag var synnerligen trött på Harry redan när jag började på den sista delen vilket inte bådade gott alls, men när boken tog slut hade historien lagt sig till rätta ganska bra. Bra jobbat, J.K! Början och mitten var dock bitvis lite trista, men slutet var som sagt trevligt.

Booty Call

I Urban Dictionary kan man läsa följande om termen Booty Call:

"A late night summons -- often made via telephone -- to arrange clandestine sexual liaisons on an ad hoc basis."

Lite beroende på omständigheterna är det hela en ganska trevlig överenskommelse måste jag tillstå. Fast, det var det där med omständigheterna. Visst inser både ni och jag att en karriär-femme-fatale som jag måste ha en personlig Booty Caller att sysselsätta sig med på kvällstid, när alla de svenska beundrarna sover och de amerikanska inte håller måttet, och nu kan jag rapportera att jag verkar ha fått en. Det var ett tag sedan.

Mitt karriärval (femme fatale alltså, inte ingenjör) till trots är jag inte helt odelat positiv, inte med den Booty Callern jag blivit tilldelad, iallafall. Det som jag ansåg vara en oskyldig, halvhjärtad och snabb men underhållande lättflirt under veckans resa har nu resulterat i en milt infatuös, medelålders amerikan någonstans i de Förenta Staternas nordöstraste hörn. Att Charlottentotten är något av en mästerflirtare när hon vill är ganska känt, iallafall hos henne själv, men just nu skulle hon mycket hellre vara duktig på trigonometri, harpunfiske, finska kasus eller något annat matnyttigt. Det är bara att återigen inse att amerikanska män inte riktigt funkar som de svenska och om man är ståpåig och tuff i diskussioner blir de automatiskt helt till sig i byxorna. Och här är de inte blyga, karlarna.

Än så länge betraktas situationen från mitt håll med en smått road blick, han lugnar sig nog ganska snart, ska ni se.

Eller... Det är vad jag hoppas iallafall.

(Det där med ordning och reda i förra inlägget var bara ett skämt, nu återgår vi till normal och oordnad sändning igen.)

Ordning och reda

Hejhej igen och hjärligt välkomna till det nya, förbättrade och mer ordningssamma Strykfritt. Björn och Magnus är minnen blott, tävlingen är över och det är dags att fokusera på nya saker. Som Labour Day, Babyduschar och annat smått och gott. Eftersom vi är ordningssamma tar vi det i kronologisk ordning och börjar med kategorin "Annat smått och gott".

I förra veckan tog mina kollegor mig i hampan och stoppade in mig i ett litet, litet flygplan som begav sig på äventyr över Manhattan. Det var jag, Vinnie, Mike och Michael som åkte flygplan i en dryg timme, rätt in i solnedgången och fick se både Central Park och Frihetsgudinnan på vägen. Vem visste att det var så lätt att få flyga med ett litet flygplan över självaste New York?

Jag har laddat upp lite bilder på det vanliga stället.

I...

... Väntans tider.

Ja, medans nedanstående tävling pågår har jag massor att rapportera i form av baby showers, Labou Day parties och flygturer att rapportera. Men, det får vänta.

Tävlingsdags!

Hejhej allihopa och väldigt välkomna hit till dagens Strykfria tävling: Gissa min Anonyma Beundrare.

Jag försökte få hit både Bengt Magnusson och Magnus Härenstam för att lekleda lite men de hade visst annat att göra båda två, dessutom blev Bengt lite gnällig över det här med tidsskillnaden så jag gav upp. Jag menar, vi fixar väl det här själva, eller hur? (Fru StorLiten, skulle du kunna tänka dig skriva en liten jingel till mig om det här blir ett återkommande ämne? Jag tänkte mig något med en klatchig text och det gör du så bra.)

Så, bänka er i datorsofforna, ta fram chipsen, ölen och de religiösa bröden och häng med. Ta med en kompis, vettja, för nu är det dags att Gissa min Anonyma Beundrare! Fina priser utlovas.

Regelverket är ganska löst men målet med det hela är att avslöja identitieten på personen bakom namnet "Your Secret Admirerer", från och med nu forkortat till YSA. Jag hade tänkt mig att han kunde vara lite samarbetsvillig och kanske hjälpa oss med ledtrådar. Vad säger du om det, du där? Lite som 20 frågor fast på andra hållet, du ger oss svaren och vi gissar hejvilt. Vi är nämligen allihopa så helt otroligt nyfikna.

Vad vi vet så här långt är följande. YSA är:

• Man.
• Svensktalande.
• Enligt egen utsago inte så bra på vare sig spanska eller italienska.
• ... Dock engelskspråkig så det räcker.
• Tveksam till att täcka över kön... Jag vet inte om det är något man egentligen vill veta men så är det iallafall.
• Enligt min site meter boende i något av följande länder: Sverige, England, USA, Argentina, australien, Indien, Afganistan, Tyskland, Schweiz, Norge, Spanien, Indien, Mexiko, Frankrike, Taiwan, Danmark, Finland, Italien, Förenade Arabemiraterna, Brasilien, Holland, Belgien, Thailand, Kanada eller Portugal.
• Ponerat att han hör hemma i Sverige antagligen boende i någon av följande regioner: Stockholm, Linköping, Norrköping, Lund, Malmö, Ludvika, Göteborg, Helsingborg, Åtvidaberg, Skellefteå, Luleå, Umeå, Laholm, Uddevalla, Kristianstad, Falun, Skara, Gävle, Örebro, Sollentuna, Landskrona, Tullinge, Hässleholm, Saltsjöbaden, Solna, Tranås, Halmstad eller "Not Set". Också detta enligt site metern.

FInns det någon som har lite trist och kan räkna ut hur många eligibla män som bor i de olika regionerna på världsbasis och sedan på Sverigebasis så att vi vet vad vi har att jobba med? Ur det materialet får vi sedan höfta till en bra siffra på hur många svensktalande som bor i världen, egentligen. Jag tror dessutom vi kan stryka alla länder som ligger på min nuvarande kontinent eftersom han avslöjat att han måste "komma över" för att något stormtagande över huvudtaget ska komma till skott. Om han inte luras, vill säga. Det är kanske dumt att begränsa sig alldeles för mycket till en början. Dessutom behöver någon luska ut var Not Set ligger.

Nåväl, priserna är fina, bland annat ligger ett $50 presentkort till världens bästa skovaruhus och väntar på den som gissar rätt, men ni måste skynda er för det går ut i December.

Varsågod YSA, golvet är ditt: Ge oss lite ledtrådar.

Jag undrar om vi kommer behöva livlinor?

Upprop/Utkast

Förvirringen är tydligen total.

Idag har jag mailats med Åsa som efter ett par växlingar påpekade att det rådde lite förvirring i Rappestad för stunden. Det visade sig vara det där med kramen som ställt till det lite: Vem hade jag kramat egentligen? Det är alldeles för många saker att krama här för stunden, tydligen, det är Trånare 1 och 2, det är Bachelorer, det är hemliga admirörer, en sällsynt anonym kommentator och idag har jag till på köpet varit ute och fikat med fransosen.

Han, ja.

Igen.

Hepp!

Det är väl kanske inte så konstigt att det blir lite komplicerat för er på andra sidan att hänga med när jag på den här sidan är så förgjort lösaktig. Just därför tänkte jag ställa upp en liten cast-lista för er så att ni kan orientera er lite enklare i den Charlottska vardagen, sedan är det bara att bokmärka det här inlägget så har ni ert på det torra i säkert en fyra veckor till.

Då börjar vi:

• Trånaren. Människa, man och muskelbyggare. Kort och helt fantastiskt galen. Allmänt glädjeämne och väldigt snäll, kramar mig även om jag är svettig. författerskan kommer inte gifta mig med honom även om hon var lite betagen ett tag. Luktar kokos.
• Trånare #2. Människa, man och muskelbyggare. Lite längre och numera utan kryckor och andra rörelsehindrande accessoirer. Har fått författerskan att välta gymmet och åsamkar densamma otrolig tunghäfta. Förhållandet är för tillfället att betrakta som konstigt.
• Fransosen. En annan utlänning med charmerande brytning and en himla massa förfinade drag. Häller ut vin som inte håller måttet istället för att dricka upp det. Chockerande! Relationer har precis återupptagits dock på en mer kamratlig nivå.
• Bachelor #1. Utgådd. Författerskan lät honom självdö redan i första avsnittet.
• Bachelor #2. Även han så.
• Bachelor #3. Volleybollspelande vattenbuffel med de skitigaste anklarna öster om Mississippi. Längst. Känns väldigt ung, är väldigt beläst och på en och samma gång helt otroligt amerikansk och o-sådan. Aktiv som få. Författerskan vet inte var hon ska göra med honom.
• The Sectret Admirerer. Av okänd sort men troligen människa med, man kan bara hoppas. Författerskan anser att det finns ett par extra bokstäver i hans namn men egennamn får lov att vara just egna. Med stor sannolikhet huvudrollsinnehavare i morgondagens inlägg.
• Anonym. Välsignad snällsakssägare. Uppskattad. Stilig.

Sådär. Frågor på det?

Gårdagens inlägg handlade om Bachelor #3 och refererade i stora drag till det här gamla inlägget där vi konstaterade att han nog var blyg. Igår kände Charlottskan ett pockande behov av att få sig just en kram så hon bad helt sonika om en, en förfrågan som turligt nog beviljades. Sedan pratade vi lite om långsamhetens lov och skrattade lite innan jag satte mig i bilen och höll mig vaken hela, långa vägen hem.

Känns det klarare nu?

Ta-dah!

Jag fick en kram till slut, vad ska jag göra med honom nu?

Förslag, någon?

Ugglefitteskinn

En del saker blir verkligen aldrig tråkiga.

Ta till exempel den där roliga historien då någon jag känner råkade höra en hög stockholmsbratts prata om hur man skulle kunna gå till väga om man skulle få för sig att bygga världens absolut dyraste och exklusivaste bil. Listan på specialutrustning var lång, hedersvärt omnämnande får bland annat följande prylar: finaste sätena i ugglefitteskinn, växelspaken gjord på ett revben taget från ingen mindre än Cher och en kylarprydnad gjord på Jesus kranium och som om inte allt det där var nog skulle det hela monteras ihop av självaste David Bowie.

Ikväll satt vi, Pontus, Linda, Leif och jag, och fnissade åt det hela för ungefär åttinuttonde gången för den är verkligen lika dråplig varje gång. Jag försökte för övrigt förgylla en amerikans dag med historien härom nyssens och misslyckades fatalt, han hängde liksom upp sig på det här med David Bowie. Han menade att ingen skulle betala en förmögenhet för en bil som blivit ihopsatt av David Bowie, han kan ju inte bygga bilar, det vet man väl? Jo, sa jag, men icke förty är ju David Bowies timpeng ganska hög vilket gör att bilen blir larvigt dyr och eftersom David Bowie är en ganska känd person som, stockholmsbrattsen antog, inte har monterat så många bilar i sina dagar kommer den även också bli ganska exklusiv. N'est-ce pas? Nä! sa amerikanen och Jo! sa jag. Vi höll på så där ett tag innan jag gav upp och föklarade berättelsen bortkastad på lokalbefolkningen vilket är ganska deprimerande.

Det allra bästa med historien är att ugglor tydligen inte ens besitter den ovan nämnda anatomin utan istället har något som kallas kloak. Inser ni nu hur galet exklusiva bilsäten av ugglefitteskinn skulle vara? Just den biten av historien fick inte amerikanen höra, den var helt enkelt för svår att översätta, kan det vara därför som det roliga gick honom förbi, måntro?

Observation nummer 8

Idag hittade jag ytterligare bevis på att amerikaner är helt galna:

Jag vet att bilden är lite liten men det var den jag hittade på interwebben, bara att googla "ezekiel bread" själv om man är tillräckligt nyfniken.

Bilden föreställer ett bröd jag snubblade över på Stop'n Shop ikväll. Det är inte vilket bröd som helst. Det är ett religiöst bröd. Det heter Ezekiel 4:9 efter något lämpligt kapitel i Bibeln som handlar om just Ezekiel som tydligen bodde i öknen i över 400 dagar. Han överlevde bland annat med hjälp av det här brödet. Grattis Ezekiel!

Om man forskar lite mera visar det sig att den här Ezekiel hade det ganska jobbigt. Han var en präst som flydde från Jerusalem strax innan det belägrades någon gång på femhundratalet f.Kr. Av någon anledning fick han order av Gud att utföra ett par ganska otrevliga uppgifter, jag tror det är för att representera de plågskaper folket som stannat kvar i Jerusalem måste utså, bland annat var han tvungen att ligga fastbunden på sin ena sida i 390 dagar för att beskriva någon slags synd eller så. Nåväl, i vers nio av den här roliga delen av Bibeln får Ezekiel ett recept på ett bröd som han ska äta medan han utstår allt det här. Brödet är standardmässigt och småosexigt normalt men det intresantaste är att det ska tillagas över en öppen eld av människoavföring, för att verkligen defilera det. Jag tror historien säger att Ezekiel ber snällt och på sina bara knän för att slippa just det där varpå Gud säger "Okej då, du kan få ta kodynga istället". Det tycker jag var snällt.

Nu är det alltså någon galen amerikan som tagit receptet som beskrivs i bibeln och lagat till det för att sälja det till överpris till rätt- och godtrogna landsmän. Förhoppningsvis minus exkrementerna, då, man kan bara hoppas. Givetvis var jag bara tvungen att köpa mig en limpa för att testa spektaklet, jag menar, det är inte varje dag man snubblar över jättekristet bröd i affären så där.

Åminnelse

"You remind me of my daughter"

Kommentaren var riktad till mig och jag tror att det var en komplimang. Uttalandet kom strax efter att personen i fråga förvånat hade tagit till sig att jag tyckte om att slåss på min fritid, han som tyckte jag var en så "delicate flower". Hmm... jag? En delikat blomma?

Jag har alltså varit ute med pojkarna ikväll; ätit tapas, druckit sangria, skvallrat, strategipratat och gjort andra manliga saker. Det var jag och chefen och chefens chef, mina Akransas-pojkar, min italienare och en till. Jag hamnade mellan chefens chef och han som är en till; en äldre man jag alltid har haft lite svårt för, en jag alltid känt att han mästrat mig lite. En typisk farbror som kan allt och som hela tiden förklarar för lilla gumman (mig, alltså) hur saker och ting funkar. Det uppskattar inte lilla gumman så värst mycket.

Ikväll hamnade jag i språkande med den här andre och det visade sig att han kanske inte var så illa ändå. Vi pratade om relationer, om familjer, om syskon, om unga kvinnor i allmänhet och om hans dotter i synnerhet. Han var väldigt stolt över sin dotter, det syntes och hördes tydligt när han beskrev henne; en ung kvinna, ingenjörsstudentska, med åsikter, Hjärna och Hjärta och vad som verkade vara en god portion självständighet. Vi pratade en del om mor/dotter relationer kontra den mellan en pappa och en dotter och så talade vi en del om det här med att vara kvinlig ingenjör i världen idag. Jag måste sagt något bra, jag skyller på sangrian, för vid kvällens slut konstaterade lille farbrorn att han skulle ge dotran min mailadress om hon hade några jobbfunderingar när studietiden började närma sig sitt slut. Det kan ju vara bra att tala med likasinnad, la han till som avslutning.

Observation nummer 7 (tror jag)

De är dubbelt så många som jag är. Minst.

De är säkert dubbelt så lyckliga också.

Fan.

My Personal Stalker

Jag har fått en egen, personlig förföljare. Fint värre! Tänk när man landar efter en lång flygtur, drar igång telefonen och får äran att läsa följande:


This is your personal stalker. Welcome to New York. Vädret här är varmt, 26 grader, med lite moln på himlen. Vi hoppas att du haft en trevlig resa med denna Airbus 330 med SAS. Trevlig vistelse i Förenade Amerikaemiraten!


Det var nästan så att jag började plira efter vem det kunde vara, där i trängseln på flygplatsen. Men, bara nästan.

Skärpning

Tillbaka i riktiga världen med riktigt arbete och riktiga problem och därtill så trött att jag överväger att kräkas. Det blir lätt så när man far över Atlanten, vallar förbi lägenheten och duschen för att köra till jobbet klockan sju på kvällen för att jobba lite. Nu sitter jag här på kontoret och tittar på när en maskin slentriankör w_raid_util så här på kvällskvisten. Imorgon bitti ska den fara någonstans, fråga mig inte var bara, jag orkar inte bry mig riktigt just nu. Jaja, jag kom fram iallafall och då kan man inte gnälla alldeles för mycket.

Nu över till något helt annat, ett erkännande:

Jag har lite dåligt samvete.

Jag känner det som om min lilla dagbok har försummats på sistone. Visst, den sista veckan har det inte blivit mycket skrivet alls, men det är mest för att jag har haft så m å n g a att träffa och så m y c k e t att göra varje dag. Och det är ju bara bra och trevligt. Men i övrigt är det också så att jag har varit lite själlös på sistone, tycker ni inte det? Jag funderar på om det är sommarlättja eller lathet eller tristess som kommit över mig. Förhoppningarna är stora på att det är alternativ ett eller två men absolut inte tre som spökar, under tiden jag analyserar tillståndet lite ytterligare tar jag gärna emot förslag på vad det kan skrivas om. Är det ingen som vill bli min musa?

Och nu över till ytterligare något helt annat, en kul sak:

Jag var på Stor/Liten-unionen! Alltså, på Mias och Lars bröllop. Det var en tokfin tillställning med roliga själar och gott om skratt. Allra bäst och finast var Stor och Liten själva, så klart, se bara här:



Det finns några fler bilder på dem och oss andra här. Här och här har jag även gömt bilder från möhippan för den som vill se hur kul man kan ha det när man har trosor på huvudet.

Tio for lång och gjord av bakelit

Det är jag, det.

"Mår du så bra som du ser ut eller är det bara fasad?" frågade Knickedicklas härom nyssens när vi tog en extrainsatt fika på balkongen. Jag svarade lite tveksamt att, jo, jag mådde väl ganska bra ändå. Lite klurigt är det att cirkla runt folk man inte riktigt vågar möta, att rikta blickar mot hörn som knappt ens finns och använda smala, raka, blåa pelare som kamouflage när man är kurvig och paisleymönstrad. Men, det går. Jag klarar mig riktigt bra, har till och med skickat mail som varit hyffsat professionella och nödvändiga. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.

När man anstränger sig så här hårt är det ganska skönt att få gnida sig lite mot nya människor helt utan några konstigheter. Tänk er som så här:

Eller så här:

Eller så här:

Absinta vänner

Idag tror jag jag har gjort mig av med en absint vän. Absint som i absent som i bortflugen, alltså. Han kom liksom tillbaka efter ett smärre, knappt märkbart, uppehåll på 23 år.

Jesper var vänlig nog att slita sig från Malmöfestivalens sus och dus för att en kväll frottera sig med den Abdonska gemenskapen istället. Jag for ner och hämtade honom när han dök upp på stationen; lite försenad, ganska lång och med en stor kram i bakfickan. Vi åt middag, diskuterade minnen (speciellt om hur vi brukade hissa saker upp och ner från mitt fönster, en förfärligt underhållande lek om man är en cirka fyra år gammal) och spelade lite spel innan jag satte tillbaka honom på tåget igen. Fast på andra hållet, vill säga.

Och så fick jag en bra kram till. Det var nästan det bästa.

M < insert danskt ö here > hippa

Hon blev hippad, Mian, men eftersom jag är en elak själ tänkte jag hålla bilderna hemliga för Lars och Mia ett tag till. Hihi! Vi kan väl sammanfatta det så att vi hade det riktigt trevligt och att jag tror att damen i fråga blev ganska nöjd och det är det som räknas. Det och att vi fick fina bilder på'na.

Här kommer den, här kommer den!

The möhippa has started!

Packad igen

Ja, då håller man på att packa igen. Jag tänkte att jag skulle packa lite färre skor den här gången, jag hann ändå inte med att använda allihopa när jag befarde mig förra gången. Iofs hade jag inte all min packning alla dagarna vilket gjorde det svårt att få till klädrotationen ordentligt där i början.

Det satt hårt inne men till slut kom jag iväg från jobbet ikväll, det hann bli ganska sent innan jag blev klar med allt så när jag ringde Pontus runt halv tio för att deklarera mitt planerade hemåkningsförfarande fick jag nästan skäll för att jag inte bett om hjälp. Jag bara frågar, hur ska han och jag motarbeta varandra om han hela tiden hjälper mig så himla snällt? Jag trodde vi hade en överenskomelse om att vi på marknadsavdelningarna ska bygga murar, inte några förbenade broar heller. Hur skulle det se ut? Harmoni och effektivitet är för mesar!

Men, icke förty har jag nu ställt til med ett mindre kaos på kontoret så där lite snyggt dagen innan jag lägger benen på ryggen för att jobba i hemlandet en vecka. Vi ska bygga om i mitt lilla lab och tanken är att allt kaos ska förintas och en ny era av mesig harmoni ska ta över *queue storslagen Sagan-om-ringenesk musik och storslagna bildmontage över Sectra NA's kontorslandskap* så snart detta är gjort. Just nu håller jag dock mest på med det jag gör bäst:

Åbringar mer kaos! *queue tolvtonsmusik eller kanske något från Gorillaz senaste album och bilder på höghus som rivs*

Vi får se hur cheferna hanterar situationen, jag ser med spänning fram emot svaren på det ursäktande och förklarande mail som jag skickade innan jag kastade mig ur huset i Shelton. Jag undrar hur det står till med toleransen för stunden...?

Kroppsdelar. I munnen.

"Are you avoiding me?"

Trånare #2 hade smugit på mig snett underifrån medans jag stod inklämd mellan ett löpband, en papperskorg och TV-apparaten, lite smått slentrianknappandes mellan kanalerna på dumburken.

"Me? No! Yes! Maybe... I don't know...?"

Så löd mitt synnerligen elokventa svar. Sedan fortsatte jag med att välta sex löpband, snubbla på mig själv, sätta igång en mindre tropisk storm och säga konstiga saker. Och rodna förstås.

Som till exempel när han ställde om frågan efter att jag samlat mig lite:

"I feel like you've been avoiding me, no smiles, not saying hi, no eye contact."

"Well, I haven't exactly been avoiding you, per se, mostly I've just been feeling awkward. When I don't put body parts in my mouth I do a very good awkward... Hmm, that didn't come out right now, did it? I mean, as you noticed I'm really good at inserting my foot in my mouth. That was the body part I was thinking of. Really."

"Heh, that was actually a bit awkward."

Perfekt

Alldeles, alldeles utomordentligt, fantabulöst perfekt var det.

Lagom varmt, ingen vind, inte ens fuktigt. Solen gömd bakom lätt dis och lätta fötter på pigga ben. Ett recept för en perfekt springrunda.

Jag är som min chin-up: Ensam men ganska stolt.

...
Kristian says: Nu sitter jag och skriker inombords

Chottlips says: Det vet jag väl. Det hörs hela vägen hit. Förlåt, du får slå mig om du vill. Det gör inget för jag kan göra en riktig chin-up ändå.

Kristian says: Nä, jag tänker bara krama dig ännu hårdare och skiter i om du klarar att göra chin-ups. Fast det är coolt.

Chottlips says: Chin-up. Det är bara en.

Kristian says: Snart två.

Chottlips says: Den är ganska ensam. Men stolt.

Chottlips says: Haha! Jag är som min chin-up: Ensam men ganska stolt.

Kristian says: Äh, så ensam är du inte heller

Chottlips says: Nej, men det var ganska kul ändå.

Kristian says: Ja, det är för att du är rolig. Tänk på mig - Jag har inte ens en chin-up

Chottlips says: Jag ska dedikera min andra chin-up till dig.

Kristian says: Gulligt av dig! En sån kan jag behöva :)
...

*Redigerat lite for the sake of läsbarhet*

Vad gör de på banken efter klockan tre?

Och vad händer egentligen på en tredje date?

Två mycket bra frågor varav jag definitivt sitter inne med svaret på den ena och har ett misstänkt trist svar på den andra, i omvänd, icke inbördes viktig ordning. Vi börjar därmed med det trista:

På banken här i USA gör de ganska mycket efter klockan tre, det är så fiffigt att de till exempel har öppet då. Det betyder att man kan göra allt med en banktjänsteman (eller kvinna om man tycker de är trevligare) efter klockan tre som man kunde göra med dem innan sagda klockslag. Det betyder i praktiken att man kan göra massor med dem; ta ut pengar ur dem, lösa in checkar ur dem, bada dem, äta upp dem eller belåna sig över dem. Tanken svindlar! Det är ruskigt praktiskt. Vad som händer på amerikanska bankkontor efter klockan sex sedan, det vet jag med, för då går alla di små anställda hem och äter middag och badar själva, unt so veiter. Fantastiskt!

Nu över till det lite roligare:

På tredje daten händer det i princip ingenting som man behöver oroa sig över! Ta-dah! Jag är lika immakulat som innan jag for iväg till det norra hörnet av vår lilla stat för en eftermiddag av allmänt skojsande i sällskap med Bachelor #3. Han är ganska rar på ett förfärligt valpigt sätt, den dära, det är människa överallt och lite till. Han spiller liksom över kanterna och ritar utanför strecken med sig själv hela tiden (och nej, Stefan, det betyder inte att han är tjock!). Förstår ni vad jag menar när jag säger att han är lite bullrig? I kroppen, alltså.

Jaja, jag for upp till hans otroligt renoveringsobjektiga hus och fick en tur av härligheten innan vi gav oss ut på vandringstur uppför ett litet berg för att se på utsikten. Det var rasande varmt och soligt så väl nere igen gick vi och stod lite i en bäck för att bli normaltempererade igen. Efter det for vi till en reservoir där man fick paddla och fiska men INTE bada. Om man inte bara råkade trilla i, förstås. Det hände tydligen ganska ofta om jag förstod min värd rätt. Vi hann inte kanota något utan ägnade slutet av eftermiddagen till picknick och filtkontemplering medans solen långsamt segade ner sig bakom trädkronorna i väster. Det var rysligt vackert där uppe.

Sedan for vi hem igen, pratade lite konst (!) innan jag pallrade mig in i Amir igen för att fara hem. Jag vart så full i skratt när jag backade ut att jag höll på att plocka hanses Toyota - efter tre träffar har jag inte ens fått en kram. Är den här gossen blyg eller är han blyg?

Wtf

Fcuk!

Ikväll tar Strykfritt ledigt och dricker orediga GT:sar istället.

Wee!

300

Inte bara en film utan även också ett riktigt bra jubileum.

Vi på Strykfritt fyller trehundra idag. Det är som vanligt jag, lite rött i ett glas och en fullständigt näringsvidrig middagskonkoktion som bildar redaktion och det blir antagligen inte bättre än så här. Det hade kanske behövts en korrekturläsare också vid närmare eftertanke men vad skulle då Kristian ha att märka ord på?

Nåväl. Ett litet grattis mig och ett sanslöst stort grattis till dig som hållit ut så här länge.

Wee!

"Talk dirty to me"

"In swedish!" utbrast Trånaren när jag svor och fräste mig igenom en seria höga upphopp igår kväll.

Tänk vad man gör för att få tiden att gå undan lite fortare. Jag pratade snusk-light med myndig stämma mitt i gymmet och bekände bland annat min allmäna frustration och mina synnerligt syndiga tankar om Trånare #2 utan några som helst problem. Instant fun och alla blev nöjda: min tid gick verkligen fortare och Trånaren blev både fascinerad och ganska till sig av det hela.

"I'm amazed by your tongue... What did you just say?" frågade han nyfiket efter lite magövningar.

"Nu-uh!" svarade jag "For me to know and you to dream about".

Sedan stod vi still en stund och bara tittade på varandra, båda två med stora, lyckliga leenden på läpparna. Delad frustration är tydligen lite mer överlevlig sådan. Tänk, så har jag lärt mig något idag med.

Vad fan!

Här tror man att man nästan är klar med omläsningen av den näst sista Harry Potter boken och att man äntligen snart ska få ta sig an den sista. Äntligen!

Men nej. Jag har visst läst om den näst-näst sista.

Fort-och-fel-Abdon slår till igen.

Hej

Jag tänkte bara säga att jag inte är arg, inte på dig eller någon annan för den delen. Jag vet att tiden stod still där på ICA när vi stötte på varandra, man kunde nästan ta på obehaget, så därvarande var det. Det var ett sådant där möte som mer var ett icke-möte än något annat, om du förstår vad jag menar. Det gick inte att titta mer förbi varandra än vi gjorde.

Du var fin i håret och hade röda byxor på dig.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen, kanske mest att jag inte vill att det ska vara riktigt så illa när vi möts igen, för det kommer vi göra med all säkerhet. Ganska jättesnart, för jag måste snart packa ihop mig och fara österut igen för att träffa alla de jag bryr mig mest om. Och du ska veta att jag bryr mig massor om dig med, det är bara lite komplicerat fortfarande.

Jag är lite komplicerad fortfarande.

Jag skulle så väldigt gärna önska att jag vore lika enkel på insidan som jag för det mesta är på utsidan. Strykfri, så att säga. Skrattfull och glad och lika bottenlöst djup som en vattenpuss.

Lite på tjocken

Ja, så måste man bli gravid också.

Det är ingen ända på kraven för dagens kvinnor! Pontus slank över för ett tag sedan för att höra hur man på ett diskret sätt ska få Lindan till att förstå att de måste registrera sig hos någon lämplig affär för att vi andra ska veta vad de önskar sig till hennes, än så länge, ruskigt hemliga Baby Shower (Hoppas inte du läser det här, Linda). Jag hade givetvis inga bra idéer och när vi båda insåg att vi inte ens hade en aaaaaaning om hur man gör när man registrerar sig, tog jag och surfade till Baby's R Us och letade efter manualen, så smått.

Kan ni tänka er att det är så fiffigt att man faktiskt kan registrera sig på Internet? Det är bara att skapa ett konto och börja bygga en lista, jag vet för jag har testat. Jag har också upptäckt att det är störtsvårt att hitta hur man tar bort kontot när man väl skapat det, vilket är lite kul. Pontus ansåg att det här väldigt tydligt pekade på att det var dags att jag skulle bli på smällen. Eller iallafall lite påsatt. Han är så snäll och omtänksam, han Pontus.

Bara så ni vet ska jag alltså ha barn i November för om man går till Baby's R Us hemsida och söker på en mamma som heter Charlotte Abdon kommer jag finnas där. Som den ganska oförberedda blivande mamma jag är, är det stört omöjlig att förstå vad det är man behöver som alldeles ny i världen. Det verkar vara en härskans massa prylar, vad sägs till exempel om byxor med inbyggda knäskydd för det allra känsligaste av barn eller en tvättlappsvärmare så att man inte behöver torka varma rumpor med kalla tvättlappar.

Det här verkar minst sagt komplicerat, som flickan sa.

>> För er som inte förstår humorn i det här inlägget är jag alltså inte gravid. Jag upprepar: Charlotte är INTE gravid.

My birthday is your birthday

Det är ingen hejd på födelsedagandet här i Miflord nu för tiden, är det inte interkontinentalt finfirande så är det lokalt jehuande i vardande. Idag har jag firat Ponteliten litegranna genom att bjuda in mig själv och några andra välvalda karaktärer till hanses hus med hot om att jag skulle laga mat till honom. Lindan är på resande fot idag och visst vore det väl ändå helt abominabelt att en ganska fin Pontus skulle sitta ensam på sin födelsekväll, så säg?

Vi grillade gris, åt ananassallad, drack whiskey och gjorde en brösttårta i glada kamraters lag ute på verandan. Mina knöliga hälar vittnar om att vi även hade sällskap av en ca tre miljoner mygg, allihopa numera välgödda och utfodrade med just gris, ananassallad, öl och brösttårta. Hoppas de har vett att upskatta allt det goda.

Off to great places

Ett givet semestermål!

Coney Island

Jag har fyllt år lite idag igen.

För länge sedan, i maj, på min riktiga födelsedag begavs jag en fin present som gick ut på ett besök på nöjesfält i trevligt sällskap. Idag blev det av och vi for till Coney Island över eftermiddagen för att titta på folk, åka i livsfarligt gamla berg-och-dalbanor och äta frityrstekta saker. Coney Island ligger på Long Islands södra strand och räknas lite som någon slags lekplats. Det är platsen där varmkorv med bröd uppfanns och där kan man åka i USA:s första berg-och-dalbana, det är smutsigt, färgglatt och vansinnigt häftigt. Fullsmäckat med folk i alla färger och former, som stökar och trängs, ligger på stranden och äter, äter, äter.

Vi valde att åka hit istället för några av de nyare, fina nöjesparkerna eftersom det här är sista sommaren som nöjesfältet i Coney Island kommer finnas tillgängligt. Snart ska det rivas ner och ge plats för något slags innomhusmotsvarighet, efter att ha stått pall i över hundra år. Lite trist är det att en så stor sektion, äkta amerikansk kitch-charm ska opereras bort från världen, jag blev väldigt förtjust i allt det gamla och det bullriga.

Det finns bilder här.

Brådd

Det är vidunderligt varmt här! Idag drogs det till med 35 (jag menar alltså trea - femma) svenska grader här med en lagom luftfuktighet på flera zillioner procent. Eller iallafall 75%, på en höft.

Jag hade tänkt att jag skulle vara ute och odla fräknar på knän och axlar men efter närmare eftertanke och en hel del testande var det bara att inse att utomhus, där kunde man knappt vara. Idag har det sålunda varavats utomhusvarande med innesittning ungefär så här:

• Vakna och prata med syskon på Skype. Äta frukost och kontemplera om det verkligen kan vara så varmt ute som det ser ut. Utforska vädret och inse att ja, precis så jämrans hett är det.
• 30 minuters återhämtning i soffan efter promenad ut med soporna.
• Tänka tanken på att gå ut.
• Duscha.
• Gå ut och sitta på trappen. Måla naglarna (två lager lagom brunt och ett lager sånt där som gör att det inte trillar av så fort). Inse att värmen gör att naglarna torkar snabbare precis ungefär samtidigt som hjärnan håller på att koka i bitar.
• Gå in och vila.
• Sätta på bikinin och ett par shorts. Nu ska här minsann promeneras! Gå de 60 metrarna till vattnet och lägga sig i det. Beundra ångan som stiger runt en. Så småningom ta shorts och sandaler och vada runt ute i vattnet. Flirta med treåringar.
• Ägna 30 minuter åt att ligga på golvet i hallen där det alltid är helt vansinnigt kallt.
• Läsa bok och vänta på att Pappa ska ringa så att jag får höra om han hittat sin fölsepresent. Äta den sista Guldnougaten sedan min senaste Sverigesejour. Det är tydligen aldrig för varmt för Guldnougat. Inse att jag brås på min mor vad gäller chokladen men inte fullt så mycket vad gäller värmetåligheten.
• Prova om baksidan av huset är sittvänligare än framsidan. Inse att det är lika illa överallt.
• Ge fan i fräknarna.
• Duscha.
• Cykla till Pontus och Linda via Spritbutiken. Köpa vin.
• Ligga på golvet hos Pontus och Linda. Flåsa. Få uppmuntrande tillrop från värdparet för att jag lyckades att inte lägga mig på golvet i Spritbutiken. Go me!
• Fundera på att duscha.
• Fara på kalas hos kollega långt bort. Överlämna vin, få mat och läskande drink i utbyte.
• Spela volleyboll till Pontus ser ut som om han ska dö.
• Fara hem.
• Fundera på badtur men istället cykla hem i beckmörkret.
• Sakna min Guldnougat och dricka rosévin.

Ja, vad säger man? En ganska konstig men ändå standardmässig Charlottsk lördag fylld med små detaljer som gör en lycklig; saker som svala golv, sand mellan tårna, fribrottning och små, små människor med stora, blå bollar i famnen.

Jag hoppas verkligen att det här magiskt varma vädret håller i sig länge till. Jag vet att jag klagar lite, men det hade varit fint att få nyttja ett av de finare orden där ute i år: Brittsommar. Eller indiansommar, det är också fint. Jag önskar mig en brittsommar, en riktigt läng en, i år. Kan jag få det i Pappas fölsepresent?

Det kanske inte funkar så...?

Näste man till rakning!

Det går fort när man har roligt och det blir dessutom aldrig roligare än man gör det vilket i sin tur innebär att tiden aldrig går fortare än vad man gör den men jag tycker då tiden går alldeles för fort. Det i sin tur betyder inte att jag vill ha tråkigt, nej, missförstå mig rätt, mest att jag kanske inte får vara med och bestämma hur fort tiden ska gå egentligen.

I vilket fall som helst har vi redan kommit fram till nästa fölsedag, och den är förfärligt fin för den är min Pappas och han fyller jämt! Jag vet att han har rymt till Utlandet i ett par dagar för att slippa alla hurra:ena (både de enfaldiga och de flerfaldiga) men jag tänkte ändå se till att det stämms upp i lite allmäna frifaldiga jubel här på Internet.

Sätt igång allihopa: Jubla för katten!

Jubel ska man ha på sin födelsedag, det ingår i paketet. När man dessutom har tjänstgjort så länge och troget som Fadren ska man ha lite extra; en inte bara lagom stolt Pappa utan även hängiven make, passionerad yrkesman, mer eller mindre förbannad golfare, hundjaktsdeltagare och om man tittar på bilderna här ikring: räddhågsen simmare och hobbyslaktare.

Jag hoppas du får fortsätta med allt det du tycker bäst om i många år till, men först och främst önskar jag att 2007/2008 kommer bli ett riktigt dunderår med vassa skalpeller, några bra golfrundor, sandiga strandpromenixer och ett och annat dopp. Om jag får bestämma vill jag dessutom klämma in ett par resor värda att minnas, hela fötter och en hel del god mat. Och kanske en bra film och några snälla barn också.

Hurra för dig Pappa, ta hand om dig och må riktigt bra idag. Kramar från Utlandet (det andra).

PS. Tack Jesper för de gamla bilderna.

Fortsättning

Efter mycket ångstande och funderande har det nu planerats och ränksmidits helt fantabulöst mycket bland alla de två systrarna Abdon. Vi är officiellt nästan redo för den 2:a augusti.

Bring it on!

Finast i världen

Jag vet att jag pratar mycket om honom här, och idag kommer det bli ännu lite mera av honom att läsa och beskåda. Framför allt ska vi gratulera honom, för idag är det fölsedagsdags igen.

Jag säger som de gamla grekerna gör: Huvrah!
Hurra för Kristian, alltså, som fyller år idag. Idag som i här i USA för här är det fortfarande sista juli och gissa om jag har klämt ut så mycket jag bara kunnat ur dagen. Jag har diskat, handlat, ätit, sprungit, hoppat, armhävt, sjungit på toa, generat chefen, byggt datorer och gjort muesli. Allt det där har jag gjort medans jag tänkt att det minsann är Hurra! för Kristian.

Hurra! för att han är snäll.
Hurra! för att är klok.
Hurra! för han springer med mig.
Hurra! för att han får mig att skratta.
Hurra! för att han säger bra saker.
Hurra! för att han bryr sig om mig och alla andra.
Hurra! för att han är min vän.
Hurra! för att han får mig att må bra.
Hurra! för att han kramas så bra.
Hurra! för att han har huggtänder.

Grattis på fölsedagen Världens Bästa Kristian!

(Hujedamig vad många utropstecken det blev)

Som flickan sa

Idag har jag åter igen lärt Trånaren hur kul vi svenskar kan vara. Han körde ganska hårt med mig i morse och när allt han gör är att ropa uppmuntrande saker som "Don't stop, I need more!" eller "Come on, now!" eller "Keep'em coming, Charltottoh!" under trettio minuter, får jag sådan lust att fylla i med det klassiska "...som flickan sa" mest hela tiden.

Det blir lite mindre plågsamt, helt enkelt. Och ganska mycket snuskigare. Instant fun!

Så, när jag sålunda låg på backen och slet med armhävningar samtidigt som jag höll på att fnissa som bäst var det bara att bryta för att ge en förklaring. Vad är det med armhävningar som är så kul? var Trånarens fråga och jag fick snällt, med andan i halsen, förklara hur det låg till, att allt är roligare med lite som flickan sa. Eller som det heter på utrikiska: As the girl said.

Resten av passet gick vi runt och asgarvade, han och jag. Trånaren först med raska steg och jag lufsande efter med ömma muskler lite överstans. Världen hade inte varit densamma utan flickor, det var vi skrämmande överens om, jag och Trånaren.

... som flickan sa, alltså.

Kärvar

Kärlek är ett konstigt ord. Hur kan något som är så farligt, smärtsamt och fantastiskt beskrivas som lek?

Under ett olika (för honom och mig) sent nattligt samtal med Kristian funderade vi på vad jag skulle göra åt mitt lilla trånarpredikament och som bonusuppgift funderade jag högt och ganska tydligt på det här med kärleken.

Varför är något som är så otroligt vackert förknippat med så mycket änglsan? Om jag finge bestämma skulle den döpas om till något mer passande. Kärvar, kanske? Kärlek med allvar. Kristian sa så här när jag släppt mitt nya ord "Ordlek. Fint. Blev ett väldigt bra ord dessutom, för kärvar gör det i alla kärleksförhållanden ibland, men tar man det på allvar så löser det sig allt som oftast"

Vi är banne mig himla kloka tillsammans, han och jag.

Sotsvart

Ja, vad säger man? Det gick inte så bra.

Friskt vågat, foten i käften, huvudet under armen och en flaska vin! Inte så mycket vunnet mer än sårad stolthet.

Undrar om jag bara ska göra mig av med den istället.

Tips på upphämtningar mottages tacksamt. Vad tänkte jag egentligen?

*återgår till att dunka huvudet mot en dörrkarm*

Rosa

Tänk er det otroliga antiklimax som uppstår när man, för uttinuttonde gången de senaste veckorna, samlat på sig mod för att be den där hälseneskadade varelsen om lite uppmärksamhet och han lyckas smita ifrån en. Igen! Han rör sig visst alltid i grupp!

Påhejjad av Linda och en öl skickade jag nyss iväg följande:

Would you mind not being so frightfully busy all the time? I have, for the longest time, been meaning to ask you if you mayhaps would, ever so slightly, consider going out for a cup of coffee (or any other preferred beverage) sometimes. But, how am I ever to do that if you never, ever stand still or move without a small pack around you? Or come over while I am running like some kind of mad woman?

Praytell, can, and will, you stand still sometime soon?

*hides behind chair adorned in a quite dashing shade of pink*

See ya!

Lite beroende på vad som händer nu, Kristian, kommer jag eventuellt sluta gå till gymmet om ett par dagar.

Gaaaaaaah!

Role call 260707

Hejhejhallå!

Vilka är vi som träffas här egentligen? Jag vet att jag kommer hit allt som oftast, dessutom vet jag om mina föräldrar och min syster och en hel bibba andra men nyssens snubblade Jesper Karlqvist förbi och då har verkligen hela världen ställt sig på öronen en gnutta.

Jag trodde Internet var stort!

Pyttsan! Det är uppenbarligt lika stort som Skåne är platt och det vet vi Skåningar att så verkligen inte är fallet.

Så, Besökare #1, vad heter du och var kommer du ifrån?

Bara bra

Det är så skönt att ha kollegor man kan buffla med, folk man kan pilla på och allt som ofta ge en mental glidtackling. Idag har jag suttit i en bil med jättechefen och favoritprojektledaren i massor med timmar och vi har bullrat och bufflat, visst var det en viss jättechef som en stund visade tydliga tecken på att vilja dra en stol genom ett fönster, men det är sånt man får räkna med. Det lilla till trots, har vi nästan hela dagen skrattat med, åt och över varandra.

När vi inte skrattade förklarade jag för jättechefen att man visst måste ha säkerhetsbälte på sig och att det är okej att bli arg och klappade honom på handen. När vi inte skrattade, förklarade och klappade gav jag favoritprojektledaren en kram, för det syntes lång väg att det fattades en sådan där. Och sedan återgick vi till det kärleksfulla förolämpandet och flinandet igen.

Bara bra.

Titelinlägg

Jag skulle så gärna vilja vara strykfri.

En vit skjorta i ett magiskt material som efter dagar i resväska, efter timmar i en fuktig tvättkorg, kunde skakas ut med några raska fladder och vara alldeles platt och som ny igen. Det hade varit så praktiskt. Inga skrynklor och skavanker och inget stressande eller svärande i tid och otid sena kvällar och arla mornar. Nu är det inte riktigt så, för här sitter jag med ett berg av skrynklor, inte på mig själv utan på mina långt ifrån metaforiska skjortor. Ikväll tog jag mig an dem och det gick väl så där för jag är inget vidare bra på att stryka, det kan man fråga min Pappa om. En gång släppte han inte ut mig genom dörren hemma eftersom jag var för stökig, utan gav min blus lite panikstryk innan jag fick cykla iväg till vad det nu var jag skulle göra. Det var säkert en konsert i någon kyrka, det var många konserter i kyrkor då. Det där minnet är dryga femton år gammalt men det sitter i och jag kan fortfarande inte stryka för fem öre. Det är stört omöjligt att få något att bli platt under mina händer, det blir liksom bara fläckvis och lite halvhjärtat ut- och avvecklat för mig. Det är lite samma sak med mycket annat här hemma; strumporna är oparade och ungefär 50% av dem är hopplöst borta och böcker, det har man inte i hyllor utan mest av allt halvlästa i högar på skohyllor, golv och på soffarmstöd. Jag kommer nog aldrig bli strykfri hur mycket jag än önskar mig det.

Å andra sidan kan det här med plattheten vara ganska överskattad. På insidan, till exempel, är det inte så viktigt att vara rak och rätvinklig. Vem har någonsin mått bra av en platt hjärna? Eller oveckiga tarmar? Vissa saker ska vara vindliga och ostyrsliga, de trivs bäst så. Det är i krokarna finurligheten föds. Det är kanske den vindligheten som tränger ut genom mina fingrar, genomsyrar mitt strykjärn och besitter mina skjortor?

Jag kanske helt enkelt ska leva ett krinklat liv? Meandra mig fram som en väldig, rasande flod eller kanske lite mer oabitiöst men envist; som ett väl faststruket veck på ryggen av skjorta nummer tre, den vita med ränder i blått omch silver. Skjorta nummer tre kommer inte få följa med mig ut till kund imorgon, för imorgon ska jag banne mig vara skinande ren och platt då jag, jättechefen och min favoritprojektledare ska ut och skaka tassar i djupaste Brooklyn. Och så är det, när man är med jättechefen ska man förneka sitt skrynkliga inre och iallafall försöka vara slätstruken.

Antingen det eller behålla kavajen på hela dagen.

Bar. Under.

Niklas Knutsson: Jag saknar dig nu.

Niklas Knutsson: Du är bar.

Niklas Knutsson: och bra också.

Charlotte Abdon: Bar?

Charlotte Abdon: Du är ganska bar du med.

Charlotte Abdon: under.

Niklas Knutsson: Hah. Läckert!

Vi hade till och med tur med vädret

Grattis Rikard och Marina!

Det bidde så där fantastiskt fint, skrattigt soligt och galet glatt som jag hade tänkt mig när de där två begiftade varandra i helgen. Vad annars kan man vänta sig, egentligen? När två så finurliga själar knyter band en helt ovanlig lördag i en helt ovanlig liten kyrka måste man få må ovanligt bra i både kropp och själ. Jag önskar dem allt det bästa och hoppas att jag får fortsätta leka med dem i många år till.

Hurra!

Alla borde ha en!

Igår träffade jag delar av min norska familj och jag säger som jag brukar säga:

Alla borde ha en!

Vi sysselsatte oss med glass, skogspromander, pinnkastning och stensamling under några timmar igår eftermiddags. Det bidde bilder, så klart.

Bortstädad

De har städat bort mig, de där två.

Jag smög runt här på kontoret och inget av mig var kvar på deras rum. Jag vet att det är fult att titta in på andras kontor när de inte är där själva men jag gick ju förbi och var bara tvungen att stanna till.

Varför får jag fortfarande magont och varför blev jag så förvånad?