För den lilla studentskan

Jag har en syster. Hon är härlig och häftig, har inget köksvett, sover i duschen och är precis så oansvarig man ska vara när man är minsta barnet och dessutom student. Hon är frihet i en liten ask.

Eller nej. Det är O.B. Fleur som är det, men Knyttet är minst lika bra.

Vanligtvis är hon grumligt solig och glad på ett lite gramse sätt, men den här veckan är det en syster med eld i blodet och blixtar i ögonen. Någon har gjort bort sig, det har tagit hus i hel och systern, hon är på krigsstigen.

Ni förstår, Knyttet är hedersam medlem i det ohemliga sällskapet SSKK, en sammanslutning för alla de som bor, eller någon gång bott, i en mycket speciell korridor i området Delphi, i Lund. SSKK är i mångt och mycket en helt vanlig studentkorridor; den är fylld med mer eller mindre ordningsamma studenter, den har sett en hel del glada tillställningar, där finns skaparglädje och grusiga golv, ostämda pianon, billig öl och unga män som allihopa säkert behöver klippa håret. Men, när man tittar närmare på just den här korridoren inser man snabbt att den är speciell. För mig är den speciell eftersom den är speciell för Knyttet, hon har bott där i många år och ofta känner jag att jag känner alla hennes grannar minst lika bra som hon. SSKK är speciellt för mig eftersom de som bor där är min systers vänner och jag vet hur mycket hon trivs där med dammråttor, vanliga råttor och utbytesstudenter. Genom att odla en gemenskap och en kultur har de som bor på SSKK lyckats bli en myt bland studentkorridorer i världen, det finns korridorer i hela universum som aspirerar att bli som SSKK.

Ja, verkligen.

Till detta ska det sägas att SSKK genom åren också skaffat sig ett smått solkigt rykte i den vuxna, riktiga världen. Nu vet många av oss hur det står till med rykten, de finns där men man ska akta sig för att ta dem på allt för mycket allvar. Ryktet kommer sig av en drös med fester, ett par brända soffor, lite allmäna upptåg och en hel del hjälp från korridorerna i området runt omkring. Om man ska tro på systern, alltså. Och det gör man.

Det här solkiga ryktet verkar ha bidragit till att hela korridoren nu fått sina hyreskontrakt uppsagda. Hyresvärden ska renovera och barnen får inte bo kvar, de vet inte ens om de får komma hem igen när uppryckningen är över. Det ska röjas lite bland de soffbrännande orosmomenten har det kommits fram till på Studentbostadsbolaget och SSKK får stryka på foten i processen.

För den kära systern betyder det här att en era går i graven. En hel kultur och mikrodemokrati kommer försvinna när en bottenvåning efter renoveringen intas av välklippta pojkar och flickor som säkert dammsuger och dricker alkoläsk, inte spelar Chopin till tre på natten eller målar hela köket och dess invånare gröna. För systen innebär det just nu ramaskri, protestlistor och övning på allmänt vuxet uppförande. Jag hejjar på henne från mitt hörn och om någon annan vill vara med och stillsamt irritera myndigheterna är det bara att säga till.

Jag frågar mig bara: Vem ska ta hand om det ostämda pianot? Och tror ni det brinner bra?

If it's barely broken, don't fix it

Det är så mycket med tekniken nu för tiden; man ska ha GPS:er som funkar som datorer och datorer som kan GPS:a och köksmixrar som kan vakta barn och rakapparater som kan prata. Framför allt ska man ha en telefon. Jag har en telefon, det är jag idag smärtsamt medveten om. Fråga mig gärna inte om min telefon.

Ända sedan jag skaffade mig den här sista instansen i vad man kan kalla "Charlotte och jakten på den fungerande telefonen" har det mesta funkat ganska bra om man bortser batteritiden på endast 10 timmar och bristen på punktlig leverans av röstmeddelande. Idag fick jag ett röstmeddelande levererat från Bachelor #jättemycket som avlämnats i söndags. Inte igår alltså, utan söndagen innan dess. Det är ju en smärre eon sedan! Efter att ha lyssnat på Bachelor #jättemycket fick jag även lyssna på säljare #14 som förklarade att han hade en "emergency" och att jag gärna fick ringa tillbaka så snart jag hörde hans meddelande.

För fem dagar sedan.

Jag har fortfarande inte ringt tillbaka, antingen har paniksitituationen välan löst sig eller så har han lagt sig i fosterställning och avlidit på ett stillsamt och väluppfostrat sätt. Fast, han är säljare förstås, de gör sällan något vare sig stilla eller väluppfostrat, nu när jag tänker efter.

Så, smått irriterad tog jag ikväll tjuren vid hornen och ringde till min mobilleverantörs Helpdesk, om inte för säljarnas skull så för bachelorerna. Tänk vad mycket Chotte-kvalitetstid de kan riskera missa om jag inte får deras välmenande små meddelanden i tid? Dessutom vill jag verkligen inte ha vare sig säljares eller ungkarlars liv på mitt samvete utifall de skulle förgås för min okontaktbarhets skull. Eller, jo säljarna gör inte så mycket nu när jag tänker efter.

Nå, jag ringde i alla fall Helpdesk och fick under två timmar prata med Karen, Ari, Okänd, en tjej, en annan tjej och Chris som allihopa försökte ömsom hjälpa och stjälpa mig genom sina procedurer och protokoll. Ari hade jag på tråden i över en timme innan han bara la på i ett obevakat ögonblick, strax innan han lagat så att min telefon gick från smått irriterande trasig till jättetrasig då den beslutade sig ge upp sitt huvudsyfte: själva telefonerandet. Den första namnlösa tjejen skulle ringa tillbaka på min andra telefon men gjorde aldrig det. Chris försökte länge och väl innan han sa att han inte visste vad han skulle göra och att vi nog behövde eskalera det här till proffsen ity en telefon man inte kan ringa ifrån inte är så mycket att hänga i julgranen.

- Oh ja, sa jag, det är nog dags för proffsen nu. Klockan är ju ändå kvart i åtta och jag är kissig och hungrig och vill komma hem från jobbet snart. Rara du, ge mig ett proffs.

Men siddu, siddu, så enkelt var det inte. För att komma åt de åtråvärda proffsen behövde man vara auktoriserad och det var inte jag. Jag bönade och bad, jag hotade och kved, jag tog till med lite kraftuttryck. Men icke så. Chris gav sig inte, inte ens när jag bad om att få prata med någon som kunde hjälpa mig på riktigt. En chef eller så. Efter en kvart av allt det där åbäkandet var jag tvungen att ta ett par steg tillbaka, fråga honom om han verkligen menade allvar i att jag efter dryga två timmar på telefon med Helpdesken inte skulle komma hem med en hel telefon, utan en trasigare sådan.

- Jo, sa han.

Ungefär då blev jag arg på riktigt och la på luren i örat på honom. Flera gånger. Väldigt hårt. På bordet. Och sedan grät jag lite för jag är tjej och mesig och gråter när jag blir arg.

Efter ytterligare några minuter bestämde jag mig för att det här var löjligt. Inte ens en mes som jag ska behöva tåla att ens telefon blir sämre av att ringa Helpdesken, heller? Jag tog mig i kragen, snöt mig och ringde upp igen. Den här gången var det en Kerry som svarade. Hon sa ungefär vad Chris hade sagt alldeles nyss varpå jag återgick till mitt hulkande storsnorande och förklarade att jag inte skulle lägga på luren innan hon hade hjälpt mig och det hotet gick verkligen fram. Eller så var det krokodiltårarna, jag vet inte riktigt vilket. Hon hittade ett annat protokoll som sa att hon kunde komma åt proffsen utan att jag var auktoriserad, trots allt.

Så kopplade hon mig till Jason. Jag bestämde mig för att Jason var min nye bäste vän. Jason lyssnade på mina klagomål, han sa att han förstod. Om jag kunnat hade jag lutat mig mot Jasons trygga axel. Sedan sa han att han inte hade en aning om vad jag pratade om för han kunde ingenting om röstöverföring, han var bara proffs på bilder.

- Jaha, sa jag.

Men Jason var trots allt en hyvens kille. Han tog reda på vart jag behövde åka och kopplade mig direkt till
min nya bästa vän på riktigt: Jennifer i Texas. Hon och jag pratade lite om mina problem och vad jag gjort i helgen (hon var mer förfärad över att vi hade temperaturer närmare nollan än att min telefon inte funkade, hon tyckte också om Sony Ericson och älskade New York). Efter ungefär fyra minuter sa hon:

- There you go, if you turn your phone off and on it should be working now.

- Huh...? sa jag, gjorde som hon sa och grät igen, fast den här gången av lycka. Och lite för att jag var våldsamt kissig vid det här laget, kissig och glad i en enda snorig salighet. Jag tackade profust minst tio gånger innan jag la på och skuttade ut till toaletterna för att göra det där som vi flickor gör så bra. Pudra näsan, alltså.

Vad som händer med mina meddelanden vet jag fortfarande inte och det struntar jag i. Det enda jag med säkerhet vet är att jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska ringa Helpdesk. De är ju inte riktigt kloka där.

Doftspår

Han lekte stilla och försiktigt med min vänstra hand medan Cary Grant och Eva Marie Saint flimrade sig igenom North by Northwest på TV:n i den lilla men smakfullt inredda lägenheten i Norwalk. Soffan och fingerleken var behaglig och filmen likadan på ett stilla vis som dagens överhettade filmproduktioner tråkigt nog inte klarar av.

I bilen hem, kvart över alldeles för sent, råkade jag dofta på min hand och kände hans doft där; en lite syrlig hint av oregano som bekvämt lagt sig över min egen lukt. Jag blev lite förvånad och sniffade mera, bytte till min högra, egna hand och jämförde. Smakade på olikheterna. Kom fram till att jag ska lukta jag och började genast sakna mitt doftmärke. Sitter jag på hans hand nu eller begravde hans doft mig först så jag kapslades in och aldrig fick märka honom? Sitter han och luktar på mig? Kan jag ringa och be honom ge mig tillbaka? Jag vet inte om jag är bekväm med att lämna bort delar av mig själv på det här lättvindiga viset.

Nobelprisdags

Jag envisas, som ni alla säkert vet, med att sysselsätta mig med sådan här online-dating, något som ena dagen kan få mig att skratta högt och jubla för att dagen där på mest ge mig utslag eller stor lust att hoppa framför en buss. En del av mina äventyr hamnar här på Strykfritt och väldigt många av er, mina läsare, får er dessutom till livs en hel del bonusmaterial vid sidan av. I helgen tog jag nya tag vad gäller själva kontaktannonsandet och nu sitter jag mest och skakar på huvudet åt världens miserabilitet. Frågan jag ställer mig är

- Var finns alla rättstavande män?

Kanska borde jag hålla tyst och låta bli att kasta allt för mycket sten i glashus för fort-och-fel-Abdon kan skriva krokigare än en tredjeklassare på speed, det vet vi allihopa, men vad jag tvingas läsa på Internet varje kväll är mer än nog att få mig vilja gräva ut mina klarbå med sked. Så det så.

För att förklara att jag anser att skriven kommunikation ligger mig nära om hjärtat har jag, i min "om mig själv"-text, skrivit följande "truly believes that the person who invented spell check should win some kind of a Nobel Prize" i förhoppning om att jag ska locka till mig någorlunda rättstavade kontaktförsök. Men icke! Ikväll har jag läst om en ung man som rest till australlia, gillar itallian food och anser att det är viktigt med freinds (tre gånger). Han har dessutom svårt med de stora bokstäverna, har något allvarligt mot apostrofer och verkar ha principer mot alla former av genitiv-s. Missförstå mig rätt här, jag anser inte att man behöver vara en gående ordbok (även om det varit kul) men att veta tillräckligt hut att köra en kontaktannons genom rättstavningskontrollen kan väl ändå en kvinna kräva. Eller?

Jag undrar om jag verkligen är så speciell som blir lite svag i knäna och himmelsk i blicken av någon som kan kommunicera i hela meningar - meningar med början och slut, med alla ordklasser som krävs och med korrekt användning av skiljetecken. Just ikväll hamnade jag till slut på amazon.com med en stor önskan att klicka väck hela mitt sparkapital på en lastbilslast av Lynn Truss' "Eats, shoots & leaves" ("Komma rätt, komma fel och komma till punkt" anpassad till svenska av Eva Halldinger). Nu gjorde jag inte det för det känns trots allt förmätet, jag vet inte heller vad jag håller på med när jag skriver även om jag råkar vara något passionerad i frågan. Om jag nu inte ska masskicka ut ovan nämnda bok till alla och envar funderar jag allvarligt på att ta bort min finstämda hint och ersätta den med en mer rak formulering:

If you can communicate in full sentences, sentences with a beginning, an end and a middle, sentences with correctly spelled content and can show proof of some basic grammar skills, I will marry you on the spot. I promise. Have a good night.

Returrätt

Pontus rapporterar att man inte har garantiår på sina barn men dock två veckors returrätt utifall att man skulle ångra sig.

Så har man lärt sig något idag med.

Versionshantering

När jag var ung och gymnasist kunde jag ägna timmar till att tänka på den helt makalösa uppfinningen citronsyracykeln (även kallad Krebscykeln eller Cellandningen). Det går att läsa in ganska mycket i ovanstående påstående, till exempel att

1. Charlotte var en konstig person
2. Charlotte gillade biologi
3. Charlotte hade för lite vettigt att tänka på
4. Charlotte hade för få vänner

Vilket av de påståendena som är mest rätt vet jag inte, det var nog en kombination av alla fyra och jag vill våga påstå att än idag när jag är ute och promenerar hundar, skänker jag citronsyracykeln en varm tanke. Livet hade inte varit detsamma utan den.

Nåväl, som en förlängning av min fysiologibesatthet kom jag på mig själv med att tänka på trummhinnor i duschen i morse. Först tänkte jag att det är en bökig kroppsdel att bygga och en bökig kroppsdel att komma på att man överhuvudtaget ska ha. Sedan funderade jag på var i den mänskliga utvecklingen vi egentligen stoppade in trummhinnorna? Vilken version av oss? Och vad har Moder Natur för versionshanteringssystem egentligen?

Tänk er själva, när människa v. 13.8 kom ut ur produktion och landade på testavdelningen; de släppte ut henne i sin testavdelning (projektnamn Afrika) och lät henne gå igenom alla testerna de hade på sin lista, ni vet de där med säkerhet och prestanda och features och dylika ting. Någonstans mot slutet stötte de på en riktig showstopper när de testbadade henne lite. Allt vattnet åkte in i örat och stannade sedan där och se, när de kollade kravspecen såg de att hon egentligen skulle klarat upp till 60 sekunder i minst 2 meter djupt vatten. 13.8 klarade inte ens ett bra spöregn visade det sig snabbt. Man diskuterade huruvida man kunde ändra kraven eller kanske lägga till en release note där stod att man bara kan använda 13.8 i öknen, innan man insåg att hon inte bara led av vattenskräck utan även också var döv som en sten. Allt för en saknad liten trummhinnas skull.

13.8 kom aldrig ut i produktion, inte 13.9 heller men 14.0 har jag för mig att de körde ut på en begränsad marknad i Australien innan de insåg något annat problem, kanske med någon foramen eller menisk, eller så, och fick ge sig tillbaka till ritbordet ännu en gång. Tänk sedan vilka otroliga uppgraderingskostnader det måste blivit när de fick för sig att släppa oss på riktigt, än i dag håller vi ju på med hur många servicejobb som helst, ta till exempel fiaksot med blindtarmen. Vem missade den egentligen? Det är ett under att vi allihopa har serviceavtal fortfarande och än mer kan man förvånas över att inte Naturen har kånkat för länge sedan. Det måste kosta miljarder att hålla igång den här verksamheten.

Nu ska jag stänga av min verksamhet för det är tydligt att någon här behöver sömn, nyss började jag fundera på huruvida nyfödda har garantiår.

Vi är med sommartid

Vi blev med sommartid i helgen och nu om något är jag temporalt konfys, tänk att en liten timme ska ställa till det så förfärligt för en. Om man bortser från det lilla problemet ska jag erkänna att det är underbart att komma ut från jobbet medan det fortfarande är en gnutta ljus på himlen, det är underbart att höra fågelkvitter på morgonen innan jobbet och i morse, då tittade jag nästan mer efter knoppar på träden än efter mötande trafik. Farligt? Kanske lite, men om man någon gång ska leva farligt är det väl för vårens skull, så säg?

Jag förutsäger en ny städhelg med "Vårliga vindar draga" på högsta volym i min närmsta framtid, det är tradition trots allt.

Bring it on!

Det är bara att inse att 2008 kommer utses till Smaklöshetens År; det började med countryerkännandet och nu kommer nästa kulturchock, håll i hatten allihopa:

Jag gillar cheerleading-filmer.

När jag tittar på filmer som handlar om elaka, blonderade, bensparkande småbrudar börjar det rycka i en dansnerv någonstans i ryggslutet, min mun förvrids från mitt vanliga leende till ett krampaktigt sår mitt i huvudet och jag vill okynnesheja på allt och alla (Go stopskylten!). Det värsta är att jag dessutom blir lycklig. När jag var hemma i Ystad tittade jag och Knyttet på tre av de fyra filmerna i serien "Bring it on", en cinematisk upplevelse många rynkar på näsan åt men som jag alltså skamlöst inte kan sluta titta. Det är lite som att inte titta på en bilolycka, ni vet (Go ambulansen!).

Fullkomligt omöjligt.

Nåväl, ikväll fick den sista filmen i serien mig att stanna på ett löpband i 90 minuter. Det kallar jag bra jobbat, inte ens Star Trek brukar fixa det i vanliga fall och som rymdingenjör tar jag min Star Trek på avgrundsdjupaste allvar ska ni veta. Det ingår i det paketet (Go Mr Spock!). Jag förstår att ni undrar vad som ska komma härnäst, det gör allvarligt talat även jag. Vad kan nästa steg bli egentligen? Midjefettsblottande korttröjor? För korta byxor? Ett utomäktenskapligt barn i en knarkarkvart i Toledo, Ohio?

Som svar på den här oroande utvecklingen har jag satt mig själv på fulkultursdiet. Just nu lyssnar jag på Faurés underbart vackra Requiem, jag smuttar på lite elitistisk Calvados och dessutom har jag lärt mig några nya, flerstaviga ord ur Roget's Thesaurus (Erudite, repudiate och ett annat jag har på tungspetsen). Som grädde på moset har jag även kammat håret och satt på mig riktiga kläder. Det kanske kan gå att bryta det här mönstret innan det är alldeles för sent, håll tummarna.

(Go Chotte!)

Barnvaktspass

Linda och Pontus förpassades ut i stormen och rusket för att ta sig en kort och barnfri lördagsdate så här på internationella kvinnodagen, ett skäl rejält nog att fira ordentligt. Liten Olivia hade haft det lite oroligt med sömnen under dagen och kvällen men när väl de ömma föräldrarna tog sig ur huset var alla två barnvakterna lyckligt arbetslösa och kunde avnjuta resten av kvällen i trött halvkoma framför tv:n. Precis så där som när man var 13 fast nu med öl.

Jag är

Skuttig, salig, svensk
Larvig, tokig, rolig
Vansinnig, vanlig och underbar.

Här, där, nu
Öldrickande, rapande, hungrig
Fnissig, fin, finurlig.

Tandborstande och hårborstande
Ytlig, avgrundsdjup och galen
Tindrande

Påhittig, lögnerska, nonchalant
Arg, ilsken, högmodig
Stolt, avståndstagande, långsint

Långsam, lat och undvikande
Trött, tårögd, tungsint
Omständig
Trög

Omhändertagande, älskande
Dansande, trummande, sjungande
Beskyddande, lojal
Sanningssägare

Elak, snartstucken, farlig
Stressad
Skrattande, levande och tänkande
Springande, dansande, bilkörande

Positiv, visslande, varm
Utanför
Mitt i
Älskad, omtyckt, glad

Iakttagande, passiv
Kissig
Kommande, gående,
Syster, dotter
Nära

Kristianliga Rättigheter

Jag har en god vän, vi kan kalla honom Kristian för han heter så, som för stunden är lite trött och sliten av sig. Han gör mig lite orolig ibland när han berättar allt han tänker och tycker och jag blir rätt och slätt förbaskad när jag hör hur hans jobb och omvärld behandlar honom. Det är ingen ordning alls och jag börjar fundera på om någon måste ta tag i det här och se till att min Kristian inte har sämre än någon Kristian förtjänar. Så här:

• Alla Kristianar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Och Fritid så sluta ha dem till att jobba på helgerna hela tiden och om man nu ska klaga på att en Kristian inte gör det han ska göra får man banne mig se till att någon annan gör det han tvingas göra istället.
• Inga Kristianar får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna förutom den formen där man har sin Kristian på soffan och matar honom med öl och/eller glass.
• Inga Kristianar får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning förutom när han är i gymmet med sin Trånare för den tortyren har han faktiskt betalat för.
• Varje Kristian har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening så länge han inte gör något olagligt som att köra för fort för då gäller inte lagen honom så mycket.
  
• Inga Kristianar får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas förutom något tillfälligtvis till Connecticut där de kan hälsa på exilsvenskar de känner.

Det finns säkert fler rättigheter Kristianarna borde ha, fyll på vettja.

Betraktelse

Det är sällan man känner sig så innehållslös och platt som när man långsamt strövar ut från någons hus med ett ekande "Nej" hängande i hasorna. Stjärnorna blinkade vänligt mot mig från en stålsvart himmel men det enda jag kunde känna av var den värsta sortens ackompanjemang; riktigt smäktande tomhet och en trött suckande ensamhet. Och så lite lättnad förstås.

Jag sa nej. Mitt credo, det där med att aldrig slösa bort någons tid eller leka med någons känslor, spökade igen. Jag vill tro att det är av ärlighet och respekt jag handlar som jag gör och inte av feghet men ibland måste man få tvivla på sig själv. Som i bilen hem i natt till exempel, då tvivlade jag i flera kilometer. Nu sitter jag här och leker med hans lukt som finns kvar på mina fingrar och funderar på vad det var som saknades egentligen.

Jag har sagt nej till hundra karlar
och till tusen män

Nu är jag trött på att säga nej
vill faktiskt säga ja
om nu nån bara ville fråga
Anna Carlquist

Frigid, någon?

Vi var tillbaka och trampade runt i stormtagarträskets geggamoja i morse, jag och Trånaren. Det är lika roligt varje gång: jag presenterar en idé på varför det här med att få någon av den manliga sorten att stormta mig är så svårt (som exempel: jag är för kräsen, jag är för bitter, det är slut på eligibla män, jag är för gammal, jag har för stora fötter varför inga stormar biter på mig, fortsätt ad nauseum) och han rebutterar den våldsamt under en halvtimme eller så. Vad bättre kan man göra en tisdagsmorgon när det är grått och mulet men vårvarmt ute ändå?

I morse kom jag på att jag antagligen är frigid. Det ni. Har man inga problem så skapar man det enkelt med frustration och kreativ användning av sällsynta ord. "Desperation is the mother of all things bullshit", sa Trånaren fint efter ungefär 27 minuter. Jag tackade och tog emot och valsade vidare ut i världen, inte helt övertygad om min frigiditets varande eller icke-varande.

Borttappat?

Jag hittade den här i min handväska i morse:

Jag vet inte om den känner sig saknad och vem den i sådana fall känner sagda saknad för. Är det någon där ute som vill erkänna någon slags bekantskap med den? Det är en fin-fin Jan Stenmark-kylskåpsmagnet i sina bästa år, alldeles inplastad och oanvänd. Den har till och med prislappen kvar. Det kan vara en sådan där present, även kallad överraskning, och jag vet redan att den skulle passa alldeles perfekt på mitt bulliga amerikanska kylskåp, men det är alltid bäst att fråga först. Dessutom vill jag veta vem jag eventuellt ska tacka, min lista på potentiella presentgivare är som vanligt lång och listig.

Kollikock, kollikock! Kryp fram nu, tvinga mig inte att utlysa en ny 20 frågor-tävling.

Tipsextra!

Det har städats här på Strykfrittredaktionen idag, det har packats upp och undan, det har rörts runt i hela dammzoobeståndet och följdaktligen bor numera dammtigrarna med dammleguanerna och dammgnuerna delar koja med dammdrakarna. Vi får se hur det går, just nu ryts det ganska mycket från alla möjliga obksyra hörn av lägenheten.

Paniken har rusat genom mig och huset flera gånger om över det här med för litet bohag till för många saker, det är inte bara skorna som spökar utan framför allt är det böckerna som ställer till det för stunden. Bokhyllorna räcker inte till och när man sålunda börjar leta efter väggar att smälla upp nya hyllor på är det bara att inse att det i principip redan är slut på sådana.

Vad göra?

Jag oljade in ett par böcker och körde på skohornstekniken vilket innebär att jag kommer klara mig en stund till. Det här med skjuta problem framför mig är något av det jag gör bäst, så även också idag, och fram tills dess jag måste göra något kan vi ta och prata boktips istället. Se här vad man kan läsa om man har lust:

• The History of Love av Nicole Krauss. En liten, finurlig skatt att smälta långsamt likt en riktigt hård karamell.
  
• Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. En sträckläsare om minglande kvinnoöden som fick mig att snyfta både en, två och tre gånger. Stillsam och vacker.
• Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Den här boken, som nog egentligen är mer poesi än prosa, går verkligen inte att läsa fort, jag försökte och misslyckades gravt. Om man tar en sida i taget kan man fascineras över dess nycker och fantasifullhet, om man stressar blir det bara fel och fult. Så, gör för guds skull inte det.
• The Book Thief av Markus Zusak. Jag är inte riktigt klar med den ännu men den här boken är en sådan där som sväljer en hel och hållen och vore jag inte en så karaktärsfast person (Ha!) person som jag ändock är, hade jag bara läst idag och inte städat något alls. En gripande saga om en läsbelusad flicka i ett världskrigsbesudlat Tyskland.

Och om man måste ha ny musik och jag ännu inte hunnit tipsa om The Puppini Sisters är det bara att springa och handla lite; perfekt dans-, städ- och läsmusik à la Andrews Sisters, allt i ett litet, välstylat paket.

Go! Explore!

Partybrud

En riktig partypingla tar med sig stickningen till baren, eller hur?

Den här pinglan gör det i alla fall, bara så att ni vet.

Vi där bak i bilen

Mamma, Knyttet och jag körde bil i torsdags, vi skulle släppa av systern i Lund och mig i Malmö och den ömma modern hade varit vänlig nog att ställa upp som chaufför trots en stressig torsdag. Mitt på den kurvigaste biten råkade vi börja skratta så mycket att bilen nästan var mer utanför vägen än på den, jag råkade nämligen dela med mig av mitt senaste mansmail, ett jag fått tidigare på morgonen av en, säkert inte ont menande, yngling i sina bästa år (27 alltså). Så här skrev han:

hello,

my name is piiiiip, i have to say ur pictures show that your amazingly attractive !! far from wat i would have ever imagined

im sorry for the out of the blue compliment and i understand you may not want to reply - i just want u to know i thought u looked really good !!!

PS i use msn and yahoo messenger - piiiiip and dare i say; love older women

piiiiip
xx

Jag har försökt skydda den inte ont anande mannens identitet genom påpassligt instoppande av pip här och var, jag hoppas det inte på verkar läsligheten i någon större utsträckning. Nåväl, förutom den uppenbara bristen på versaler och ett par grammatiska snedsteg fick innehållet mig att först lägga huvudet lätt på sned innan jag drog lite elakt på smilbanden och påbörjade ett svar, ett som lagom vasst skulle påpeka det inkorrekta i att åpeka hög ålder hos en blott 31 år gammal, högeligen varmblodig varelse med många skor kvar att behandla. Tyvärr kom en tågtid och och min alltför väl tillrinnande inspiration i vägen och något svar blev visst aldrig skickat. Som tur var författades det några väldigt underhållande svar där i bilen någonstans söder om Dalby, den stackars modern körde med livet som insats. Jag tror det slutgiltiga svaret blev ett författat av den kära systern och löd ungefär så här:

Käre Piiiiip,

Jag svarar å min systers vägnar och vill med stor sorg i mitt hjärta berätta att hon nyligen lämnat jordelivet bakom sig i och med sin höga ålder av 31 år. Ytterst olyckligt snubblade hon nyligen över sitt, av ålder hängiga, knäskinn, föll och kvävdes tragiskt nog av sina egna rynkiga hakor. Vi, hennes närmaste familj, har länge försökt få henne att inse risken att leva med sagda skinnöverflöd men hon har envist och oförklarligt vägrat följa alla våra råd om att göra något åt saken. Allt det där skinnet i kombination med hennes modiga skoval har gjort att vi omkring henne bara gått och väntat på att just det här ska hända. Ändå är det med stor förtröstan vi kan se tillbaka på Charlottes liv och tänka på hur hon, sin ensamhet och höga ålder till trots, förde ett ganska så obittert och lyckligt liv. Eller ja, bitter var hon ju nu när vi tänkte efter men vi tror och hoppas att hon trivdes med att ha det så.

Jaja, tack så mycket för de fina orden ändå. Ha det så bra och hoppas att du hittar någon annan äldre kvinna att dela dina stackars 27 år med, det finns gott om dem.

Over and out,
Knyttet

Jag är säker på att vårt brev i bilen var etter värre men det här är vad jag kommer håg ett par, två dagar senare. Jag har fortfarande inte skickat något svar till stackars Piiiip och det vete katten om han någonsin förtjänar att få sig ett, jag ska fundera och le ett tag till.

Chez moi

Hemma igen i min lilla gormkalla och dragiga lägenhet på Östra Bredgatan. Det är skönt att vara tillbaka på sin egen bana med sin egen lort och sina egna knorvligheter. Framför allt är det skönt att bilen nästan inte är insnöad alls och att strömmen till alla mina pryttlar är rätt vilket betyder att jag kan slarva bort adaptern, den som varit min bästa vän de senaste veckorna - utan ström blir det nästan ingen Chotte kvar nu för tiden.

Resan var förfärligt snäll, inga äventyr eller upptäckter att spana fram någonstans, jag sov mest hela tiden och när jag inte sov läste jag mina sena julklappsböcker. Trots mycket vilande är jag mest trött, trött och lite kissig men jag vill inte gå på toa för min toalett är jättekall och det är obehagligt. Jag tror jag bara går och lägger mig istället, det blir enklare så.

Det var den sista. Åk nu! Del 2

Nu borde jag packa igen men istället installerar jag program på min systers redan mätta dator, tittar på dålig film och tittar på bilder från söndagen på Rist. Det var en spännande söndag och jag lärde mig massor, se själva:

• Om man inte har någon is kan man kyla sin GT med frusna morötter och ärtor. Det är det bästa sättet att få Kristian att äta grönsaker.

• Om man inte har någon lunch kan man laga sig en finare variant av Pinnbröd: ta grillkorv och baka in den i Mueslisconesdeg, lägg det hela i ett fiskhalster och...

• ... se till att ditt halster håller för lasten. Annars kan det gå så här:

• Och om man tappar maten på golvet kan valda delar av matlaget bli lite upprört och se ut så här:

Vilse på slätten

Tänk att en del människor aldrig ska klara av att vara riktigt nöjda.

Det var och är fantastiskt underbart kul och skönt att få vara hemma hos många av de man gillar bäst och mest i hela universum ett tag. Det är bra att få se sina vänner istället för att bara skriva till dem, läsa om dem eller tala till dem på telefon, få skärskåda dem lite och försäkra sig om att de mår bra och är sig lika, att de fortfarande är bara mina så där som jag anser dem vara.

Trots det kunde jag inte låta bli att fläckvis känna efter lite för mycket och snabbt anse mig något ensam och eländig - hemlös. Fastän jag har en alldeles egen Challong i Ryd att bo i. Hur mycket jag än vägrat och spjärnat emot har det emotionella avståndet fått ta ut svängarna och under ett par timmar här och var kände jag mig under den här veckan ensammare än någonsin förut. Att komma hem är inte bara mysigt, att komma hem är att åminnas om att man missar massor, att man inte är här och att man mest av allt inte är fler än sig själv.

Här, där ni är, verkar många relationer och vänskaper bara bli mer och mer etablerade och starkare, lite som rivet i lagrade ostar bara blir bättre med tiden, där jag är och från mitt håll ter de sig bli svagare och klenare över tiden, som benstommen hos kvinnfolk efter klimakteriet.
Det är smått omärkbart över lång tid och om man bara patchar och lagar lite går det nog över ganska snart men det oroar ändå. Precis som jag inte kan vara riktigt nöjd kan jag inte heller sluta oroa mig.

Jag tror minsann jag är min mammas dotter.

Rätt låtar vann! Typ.

Men, vad i hela friden tänkte folket på när de röstade vidare operasången till Andra Chansen?

Svara på det om ni kan?

Melodifestivalen

Mitt egentliga hemreseskäl har fullgjorts ikväll, det har melodifestivalats hej vilt och jag är tonartshöjd ut i fingertopparna. Givetvis vet jag precis vem som ska gå vidare till Globen, men då det är soligare att tycka i grupp skiter vi i att prata om dylika kvantitativa tramssaker och talar om viktigheter istället.

Viktigheter som att om utifall Cloetta Center skule gå trasigt till imorgon så kommer de visa vår repade sändning på TV och då kommer ni nog se mig på apparaten. Det är jag som har en sned framtand, glada ögon och konstiga lilltår. En annan viktighet är att jag hade kalaskul, sjöng mig hes redan under uppvärmningen och nästan skrattade så jag grät. En tredje viktighet är att Einbusk trallar otroligt rolig text om man lyssnar lite liberalt. Låten de sjunger heter givetvis "Jag saknar dig. Ibland" och ja, punkten och betoningen är viktig för ironins skull och ett par strofer senare brölas det "...till tänderna". På något underligt sätt blir det instant fun av det där, jag lovar.

Minernas galleri

Igår hängde jag med mina gamla homies och alla deras nya små, det blev ett hiskeligt gapande på alla sätt och vis, gapande och skrattande.

Det börjde med att Mia liksom inte kunde hålla sig riktigt, och knappt Frida heller.

Och man förstår ju varför, det gick trasigt, ju.

Och Magnus, han kan han med. Se så rörliga käkar han har.

Linus har lite att jobba på, han är mest bara söt.

Sedan spelade vi en dramtisk omgång Våldsgriskastning där Mia fick väldigt mycket uppmärksamhet av gossarna.

Och om man inte gapar kan man mina sig på annat vis. Så här...

... Eller så här.

Frågan är om man är välkommen hem igen efter alla de här komprometterande bilderna... Vi är väl fortarande kompisar, allihopa?

1155

Jag betalade en räkning härom dagen, den var på 1155 kronor och var för ett hål i min numera uppsagda lägenhet, närmare bestämt i min badrumsdörr. Lite orättvist kan det tyckas att jag ska betala för ett hål som jag nästan knappt kan skyllas för, det är ju alltid två som kastar tjockbottnade glasprojektiler genom badrumsdörrar, heter det ju.

Dagens dilemma

Ponera följande:

Du är på väg till ditt tåg på Malmös centralstation och hamnar bakom en ung kvinna iklädd väldigt kort klänning, halvtäta svarta strumpbyxor och en axelremsväska vilandes på höften. Som alla flickor vet kan väskor på höften få kjolar och klänningar att trotsa både gravitation och sedlighet och lånsasmt resa upp över ens ändalykt. Den här regeln gällde även den här flickan och hon skyltade med ganska mycket av sin bakdel (som var fin och värd all uppskattning) samtidigt som hon pratade på på sin mobiltelefon.

Vad gör då en normalsvensk?

1. Inget.
2. Påtalar problemet.
3. Åtgärdar problemet utan att säga någt först.
4. Tittar på killen som går bredvid och inser att alla vi som går där bakom funderar på precis samma sak.

Screw this, I'm going home!

Med en timme till upphämtning har jag fortfarande inte

• diskat
• jobbat klart
• städat
• packat klart
• duschat
• borstat tänderna
• behandlat den senaste månadens utgifter

Men vem behöver göra sånt egentligen? Det där är högst världsliga problem och de struntar jag i. Och vem bryr sig om huruvida det är pinsamt att man tar med sig smutstvätten hem när man är över 30 egentligen? Jag har burit ut soporna i alla fall, det får räcka.

Nu kommer jag.

Konversation

- Do you want to come with me to that mall tonight? I need to buy girly presents and apartment stuff.

Trånaren och jag flamsade oss genom ännu ett pass pratandes om ditten och datten som vanligt. Han har precis flyttat till en ny lägenhet och är nästan glad som en fågel, jag är butter och tvär av ingen anledning alls mer än att allt är mitt fel. Precis allt.

Okej, bara nästan.

- No... I need to pack and do laundry. I'm leaving tomorrow, you remember?

- Right! Where are you doing your laundry?

- At the laundromat...?

- Hey! I told you to do your laundry at my place.

- Yeah, but... I kind of like the laundromat.

- It's easy; you bring your laundry, you come work out, we go to my place, you do laundry and we hang out and fall asleep on the couch. It'll be great!

- I guess but I've never done my laundry at someone elses place. Won't it be a bit awkward?

- It'll be great.

- Sure.

- ... And I promise I won't steal any of your panties, not even the dirty ones.

- Gee, thanks...

Om att göra intryck

Det var med lite av andan i halsen och hjärtat i halsgropen som jag satte mig på flyget västerut i söndags eftermiddag, lite orolig för allt och precis ingenting så där som bara jag och 90% av jordens övriga kvinliga befolkning kan få till det. Jag har lekt utbildare de senaste två dagarna och det har gått väldigt bra, jag lyckades kombinera mitt vanliga hårflippande med en rejäl portion generell trovärdighet och vips var oron ett minne blott. Att utbilda är bara ett annat sätt att umgås och umgås är jag ganska bra på.

Nu ska det sägas att folk där ute på västkusten är mycket trevligare än vad vi är på östkusten, det kan ha med saken att göra. Västkustbor är lite lugnare, mycket öppnare och framför allt betydligt trevligare och de verkar inte gå in i möten med attityden att det ska bitas av huvuden i tid och tid så där som vi gör i öster. Den västliga approachen är trevlig och jag tycker att vi andra borde anamma den mera hos oss.

Det roligaste som hände under de här två dagarna var mitt möte med en av de yngre radiologerna på det här stället, han var ännu bättre än mig på att stoppa foten i munnen och det var väldigt skönt att få se någon annan våndas i ett par sekunder efter att ha kläckt en mindre korrekt kommentar.

Av någon anledning visste Dr Elefant (han hette nästan så) var jag var ifrån varpå han började vår lilla lektion med de charmerande orden

”Isn’t Milford the syphilis capital of the US?”

Jag tittade på honom lite förvånat i flera sekunder innan jag släppte honom från anspänningskroken, la upp ett solleende och undrade vad han försökte säga, egentligen.

“I’m curious doctor, what are you trying to say? Really, don’t hold back.”

Varpå en lång förklaring kröp fram där jag fick veta att Milford var en knutpunkt för lastbilar att stanna på och vi vet ju alla vad som försigår i, på, over och under lastbilar: det är där man gror syfilis. Det var tydligen inte så att jag såg mer syfilisbestänkt ut än gemene kvinna i världen, inte ens under en ung radiologs granskande blick något jag överväger att ta med i min nästa jobbansökan.

Differensen

Sex timmars tidsskillnad behöver inte vara en dålighet, det lärde jag mig inatt.

När man kör Amir genom ett spårigt och moddslirigt Connecticut klockan halv fyra på morgonen med sömn i ögonen kan man komma på sig själv med att undra vem man kan ringa till som inte sover. Vem kan man ringa för att få lite sällskap när det är mörkt och snöigt och lastbilarna kryper närmare än vad som känns bekvämt och Amirs hela vintervidrighet känns i ratthanden? Efter flera minuters funderande slår det en att Sverige! är det givna svaret på den frågan. Klockan halv fyra hos mig, när alla borde sova, är i princip alla 9 millionerna svenskar telefonklara och vänligt inställda för ett samtal från en halvsovandes Chotte. Inatt har jag pratat med Mamma och Mia och med min egen, Marinas och Kristians telefonsvarare, sedan kom jag fram.

Nu ska jag göra det där som jag borde gjort för länge sedan.

Exploratory testing

Det åts som sagt ost igår och precis som jag förutspått blev det mer ätande innan maten än vid själva middagen för de flesta i sällskapet och vid något tillfälle börjades det talas om det här med fettprocenten igen, den där som Lindas våg så fint mäter.

Hur funkar den och vad är det som mäts egentligen?

Vad vi vet är att, när man ställer sig barfota på vågen skickas det en ström genom ena foten som sedan går upp genom ena benet för att runda höften och sedan falla ner via det andra benet, genom att sedan mäta resistensen kan man på något magiskt sätt luska ut ens fettprocent. Eftersom strömmen alltid tar den kortaste vägen genom kroppen för att komma ut igen avslöjade Linda att hon brukade sätta en kudde mellan benen för att strömmen inte skulle kunna fuska och ta en kortare väg än vad som är rätt och riktigt, något som jag nickade förstående åt. Vi kvinnor har ju ofta något rundare former i de där regionerna än vad karlar har. Det där var något som Pontus tyckte var väldigt roligt, tydligen, vi flickor var mindre roade. Baby got back, heter det ju.

Nåväl, efter det påhoppet på oss med rumpor var frågorna givna och många: Varför mäter man bara resistensen i benen och hur översätts motståndet i underkroppen till en total fettprocent över hela kroppen? Tar vågen hänsyn till kvinlig kontra manlig fettma? Hur vet vågen om man ser ut som ett äpple, ett päron eller är jämnfet över hela kroppen? Borde man inte mäta resistensen från en fot till en hand för att få med den mera manliga bukfettman också och inte bara vår kvinliga rumpfetma? Linda och jag började snabbt vädra en konspiration.

Efter alla de funderingarna var vi bara tvungen att testa.

Först mätte vi helkroppsfett.

Sedan mätte vi överkroppsfett.

Det enda vi kom fram till var att Pontus är tjockare om huvudet än om benen. Tänk, jag som alltid har hävdat att han är lite tjockskallig, ibland är det skönt att ha rätt.

Han är funnen!

Efter en hutlöst god och trevlig kväll chez Lidman/Norén sitter jag inne med lösningen på en gåta, svar jag känner mig tvungen att dela med mig till er. Frågan vi ställde oss härom dagen var som sagt "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag tror att Pontus, Linda, Google och jag har funnit svaret.

Här är han i alla fall, vår PACS-Per.

Per verkar vara en något pretentiös och ibland plågad själ (om du läser det här, Per, behöver du väl inte tycka illa om mig, min frispråkighet beror endast på ett överdos av Corona och ost) men vem har inte skrivit, sjungit eller gjort pinsamheter i sina undomsår, så säg? Nåväl, själva beviset på att det är den här Per som är vår Per finner man en bit ner på den här sidan, för även om jag inte skrev det i mitt inlägg så är anknytningen uppenbar när man ser hans CV och har sett hela felmeddelandet jag fick och som genom ett trollslag är mysteriet nu löst.

Alla är nöjda och jag hoppas att Per inte backtrackar besökarna till sin hemsida för då kommer han hamna här och se vad jag skriver om honom (Hej Per!).

Kärt återseende

- I would marry cheese if only they'd let me.

Uttrycket ovan är mitt normala sätt att beskriva min kärlek till ost, denna underbara uppfinning där, så här långt, endast Hushållsosten i all sin plastighet, lyckats hamna i skam hos Charlottentotten. När man känner så passionerat för en mjölkprodukt kan ni alla förstå hur svår tanken på att flytta till USA till en början var för mig. USA är nämligen ett tämligen mediokert ostland, på sin höjd kan de frambringa stora mängder knallorange ost som till smak, form och textur med åminner om den där Hushållsosten än något annat. Om man letar lite kan man även hitta Briehjul man kan använda som mordvapen eller reservdäck och allsköns smaksatta bredbara ostar. Har man riktig otur kan man snubbla över hemska avarter som till exempel ost på sprayburk, något som får den här ostaficionadon att nästan gråta.

Länge levde jag ett ostfritt liv när jag flyttat hit. Tankarna på en ihålig Herrgård eller en vällagrad Västerbotten hölls i schack genom hård motion, böner och allmän avhållsamhet (eller nåt) och tillfälliga försök med en småtrevlig Vermontsk Cheddar. Inte wow men okej. Så snart kosan styrdes hemåt igen togs varje chans till ostätning på största allvar; Gorgonzolor, fårostar och Goudor galore åkte fram och förpassades snabbt till den allmäna paddingen på Charlottens ändalykt, det var det värt.

Min allra bästa hårdost introducerades jag till av Lihkörens dirigent, Hans Lundgren, en bitig, nötig och tandköttskliaframkallande Gouda vid namn Prima Donna jag aldrig kunde få nog av, bäst serverad skuren i bitar att inta innan maten. Efter den starten på en kväll behövde jag sällan någon annan mat, jag åt mig oftast mätt på bara ost och hade den kunnat tala hade jag frågat om dess hand omdelbart bums.

Nåväl, mitt ostcelibat fick i somras ett något överaskande slut när en liten delikatessbutik öppnade i Milford centrum, en med ostdisk i, en med Pecorinosar, Manchegosar och Gorgonzolor. Jag är inte direkt stammis där men då och då tar jag mig dit för att oh:a och ah:a lite förälskat. Idag smet jag in för att hitta något gott att pyssla med till middagen och döm min förvåning när jag får se min gamle älskare ligga retsamt där i kyldisken, Prima Donna har intagit Milford och ett nytt lugn har intagit Charlottens mage. Jag förutspår att ny insulering kommer inta Charlottens rumpa också, fast det kan vi tala lite tystare om. Här sitter jag nu hemma i lägenheten alldeles glad i hågen, för ute i mitt kylskåp ligger det en rejäl bit av min bästa ost - osten i mitt liv.

Och snart ska jag äta upp'an!

Tequila makes her clothes fall off

Herrejisses. Veckans låt är ett finfint exemplar av det bästa som dagens Nashville kan uppbåda. Man blir helt lycklig av den. Hojta om ni vill ha en kopia.

She said I’m going out with my girlfriends
Margaritas at the Holiday Inn
Lord have mercy, my only thought
Was Tequila makes her clothes fall off

I told her put an extra layer on
I know what happens when she drinks Patrone
Her closet’s missing half the things she’s bought
Ya Tequila makes her clothes fall off

(Chorus)
She’ll start with kickin’ out of her shoes
Loose an earring in her drink
Leave her jacket in the bathroom stall
Drop a contact down the sink

Them pantyhose aint gonna last too long
If the DJ puts Bon Jovi on
She might come home in a table cloth
Ya tequila makes her clothes fall off

She can handle any champagne brunch
A bridal shower with Bacardi punch
Jello shooters full of Smirnoff
But Tequila makes her clothes fall off

She don’t mean nothing - she’s just havin fun
Tomorrow she’ll say oh what have I done
Her friends will joke about the stuff she lost
ya tequila makes her clothes fall off
oh Tequila makes her clothes fall off

Epostmeddelanden vi minns

Eller, i det här fallet, meddelanden vi kommer minnas.

Eller, ännu mer korrekt, meddelandeämnen vi kommer minnas.

Ikväll fick jag skriva ett mail som hette "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag log mest hela tiden, ibland är det bra att vara lättroad. Alldeles nyss har jag fått igång mitt första äkta, bonafide nypacs-system, även det fick mig att le. Det nästan bara funkade bara så där, förutom lite licensuck och lite annat, allmänt uck (bland annat Per, då). Det här systemet är inte något tramsigt demo- eller testsystem utan ett riktigt ett, ett som sitter i produktionsmiljö och som visar riktiga patienter och som ska bestämma huruvida jag kommer få mer eller mindre ont i magen de kommande veckorna och månaderna. Just nu känns det farligt bra, öronvärk och halsont jag lyckats dra på mig till trots.

Frågorna kvarstår förstås; vad gör Per i mitt PACS, vem är han och hur blir jag av med honom på ett enkelt sätt? Den som lever får se.

Saker

När man flyttar långt och kastar bort saker får man handla en hiskelig massa nya prylar (och skor!) när man väl kommer fram och ska slå sig ner nytt. Det är allt från glödlampor till tvättmedel till diskmedel till svartpeppar och oregano som måste till innan man bor i ett helt hem igen. Men, när man har det så lyxigt som jag har det som fick i princip hela mitt pick och pack med mig när jag for är det inte riktigt så enkelt. Visst, jag skänkte bort mitt spritföråd och kastade bort mitt golvboningsgrejs, men mycket annat fick följa med.

Nu, börjar dock det mesta av det där svenska ta slut. Ikväll gjorde jag slut på det sista av min plastfolie (från ICA) och snart är det även också slut på mitt gigantpack tamponger (från Apoteket) och vilken sekund som helst måste jag nog börja handla linser här i USA också. Vad besvärligt! För en vecka sedan var jag illa tvungen att handla nagellacksborttagningsmedel här och skokräm var det ett bra tag sedan jag fick ge mig ut på jakt efter. Mina 3-liters påsar (också de ICA) är på upphällningen men det gör inte så mycket för de amerikanska Zip-Lock varianterna är dem mäkta överlägsna ändå.

Jag undrar vad halveringstiden på ett hushåll är egentligen? Kan vi räkna ut när hela mitt hem har slut på svensk kommers?

Hurra för Lillstrumpan!

Idag fyller Lillasystern år igen, hon med håret och händerna och dyslexin, ni vet. Rent generellt sätt världens bästa syster, alla kategorier. Igår klagade hon lite på att det här med gamlandet börjar bli tråkigt och trist men det finns ju inga alternativ och dessutom kan man alltid leta efter baren på slottet. Det slog mig härom månaden att hon nog börjar bli vuxen på riktigt, snart ska hon ut i riktiga världen (mitt förslag är Milford, det är en okej riktig värld) och bara för att det är bra att återvinna drar jag till med ännu ett gammalt julrim från 2007. Mitt bästa rimår så här långt.

Vet du Knyttet?
Det är helt otroligt.
Så galet, fantastiskt
Och rakt igenom roligt!
Vilken månad som helst
Skolan är över
Jag kan se det snart
Du patienter dagligen söver

Vart kommer du hamna?
Vart ska du gå?
Frågorna många
Var AT du ska få?
Jag har ett sjukhus
här i min stad
Kom hit är du snäll
Jag kan va' sjuk minst varje dag.

Vad som än händer
Och var du än hamnar
Vilka ställen du ser
Nya vänner du famnar
Jag vet att du kommer
Göra nåt bra
När du söver
Patienter var da’

Kramar galore.
/Syster Yster

Bachelorfri blogg

Efter en näsvis och skämtsam förfrågan om vad avskedsbepussning egentligen betydde har jag idag fått inse att Strykfritt inte är bachelorfri för tillfället. Det finns spioner här. Av arkeologtypen.

Nu är det så turligt att jag inte har några jätteproblem med den saken så ingen skada skedd egentligen även om tanken slog mig att jag kanske borde öppna en alternativ och inte fullt så tillgänglig bachelorfri blogg bara för att vara busig. Men, vem orkar vara mer hemlighetsfull än nödvändigt egentligen? Internet är tydligen fortfarande ganska öppet och fläckvis ocensurerat och så länge jag inte blir mer än lovligt förföljd kan jag leva med allsköns besökare. The more the merrier, som de så fint säger här.

Det är ganska många av mina kollegor som för det första blir direkt upprörda när jag berättar att jag håller på med livsfarlig nätdejting (minst lika livsfarligt som rotvältor och kanske ännu värre ändå) men när jag avslöjar att jag skriver dagbok online också har jag fått mig en och annan fingerhuttning mig till livs. Ni ska veta att det här jag håller på med nu, i mitt kontor, iklädd smutsiga träningskläder, ätandes sushi är farligare än fågelsjuka och ebola tillsammans enligt en handfull av mina bekanta. Sagda bekanta brukar sedan följa upp det hela med att berätta om alla de trevliga och eligibla singelherrar de mycket hellre skulle se att jag gick ut med så snart jag bara slutar tramsa här uppe i norden och flyttar söderut till kanske norra eller södra karolinerna där män är män och kvinnor inte fläker ut sig på Internet utan ett uns skam i kroppen.

Jag hävdar å det bestämdaste att livet är roligare utan skam och att jag minsann vill se bilder på allt det eligibla där nere innan jag flyttar på mig.

Om att göra entré

- Do you by any chance speak Swedish?

- Well, yes I do.

- A pleasure to meet you, I am Indiana Jones and may I say that your pictures do not do you any justice at all.

Score Bachelor #4 (jag tror inte att det finns någon 4 än, eller? Strunt samma, han får heta Indiana Jones istället)! Exakt 14 sekunder in på första daten hade han redan lyckats smyga in en rejäl komplimang, en komplimang serverad med en hint av sydstatsdialekt, något som fick den hära damen att blinka i alla fall en gång extra. Det är bara att gratulera till en lyckad entré.

Vi pratade inte så mycket om amerikansk inrikespolitik men det blev däremot en ganska massa annan politik/hästar/europeiska städer vi besökt/böcker/laster diskuterade under kvällen. Följd till bilen, avskedsbepussad och hemkörd kan jag säga att jag hade det ganska trevligt men jag tror inte jag ka gifta mig med den här heller.

En tanke. En skrämmande.

Vi gick på min bästa tapasrestaurang hon och jag, hon som spökar så hemskt med mig så här långt, långt efter att vi har ristat in faktum och fakta i sten, långt efter att känslosvall lagt sig och kalltystnaden sedan länge intagit alla hörn och hyllor av ens insidas skafferi. Precis som tidigare är vi så väldigt olika i en del avseenden men än mer står det klart hur lika vi är. Båda är vi lite mer tjockhudade, båda har vi vänt upp och ner på oss själva, trillat, skrapat knän och händer blodiga men båda verkar vi ha haft envisheten att ställa oss upp och balansera vidare. Att vi är tuffare än vad vi själva tror är sannolikt en underskattning. På en del sätt har vi gjort något av samma resa de senaste 18 månaderna, en svårmodigt emotionell resa full av förändring, alienering och utanförskap. Varsitt spår, hyffsat parallella men till sitt faktiska innehåll ganska olika.

Lika lite som jag är ansvarig för hennes lycka är hon ansvarig för min. Det är mitt mantra som jag upprepar om och om för mig själv när tankarna vandrar mot tunnare is där svartsjukan ruvar under ytan i väntan på att en oförsiktig fot ska trampa igenom den tunna, knakande skorpan. Det är inte längre svartsjukan på att hon har Den jag inte har, det är känslan av att hon nu har Det jag inte har. Det där lilla extra, kalla Det kärlek, eller livskvalitet eller en sjuhelvetes bonus, jag stuntar i vilket.

Det.

"Det kanske inte finns någon för alla ändå!" utbrast hon stilla och tankfullt.Plötsligt.

Det var ungefär då tårarna började trilla.

Marknadsavdelningen i arbete

Jesper says: Jag står i valet och kvalet - ska jag odla mustasch igen eller inte?
http://www.facebook.com/photo.php?pid=2171073&l=b90f5&id=574220334

Chottlips says: Ja, lite tysk porrstjärnelook har ju inte skadat någon. Ännu...

Jesper says: Nä, och vem vet - jag kanske blir erbjuden en roll! Får bara öva på min tyska lite. Men det ska jag ju om två veckor.

Chottlips says: De hett eftertraktade talade rollerna är det svårt att få om man inte kan språket. Sant.

Jesper says: Jag kan nog basic porrfilmstyska. Det räcker kanske?

Chottlips says: Haha! Den var ny... "Tyska för nybörjare" kan dra åt skogen, säg hej till "Tyska för porrstjärnor". Det vore något för Medborgarskolan.

Jesper says: Ja, varför lära sig ord som "Winzergenossenschaft" när man kan lära sig "Ja! Ja! JAAA!" och "Mehr! Gerade da!"
Jesper says: Kanske skulle ringa dem och föreslå. Alla filmer som är dubbade till tyska låter ju ändå som någon sorts porrfilm.

Chottlips says: Sant, fast jag tror att det är mer marknadsmässigt att kalla kursen just "Tyska för Porrstjärnor" än bara "Tyska för Stjärnor". Det sista låtere lite fattigt.

Jesper says: Ja, det tror jag också. Plus att det kan vara roligt att se vilka människor som dyker upp.
Jesper says: Tjocka män i raffset?

Chottlips says: Långa, smala i mustasch?

Jesper says: Ja, just det - såna som jag på bilden...

Fy fabian

Jag hade glömt bort hur kall riktig kyla känns upptäckte jag klockan fem i morse när jag tassade ut till bilen för att rulla vilse i Wisconsin en sista gång. I och med blåsigheten räknade man fram en huskelig temperatur på just -50 grader, något som jag inte har några större behov att återuppleva på ett tag. 50 torra minusgrader limmar ihop näsborrarna, stelnar pannan, djupfryser både glasögonen och själva ögonbollen och blåser slutligen rätt igenom nättyget på mina joggeskor.

Flyget var mycket riktigt inställt i morse så jag fick åka svinkall buss i massor med timmar för att komma till Chicago, om någon vill veta exakt hur jag har rest kan man höra med Marina för hon vet precis vilka stater och städer jag varit i idag.

Nu tröstäter jag efter en förödmjukande volleybollmatch, browniesarna är numera uppgraderade till grönsaker.

Snöyra

Runt klockan lunch idag ringde jag till säljaren jag skulle träffa för möte och frågade honom var i hela friden han hade tagit mig egentligen? Mitt ute på vichan var jag, snö och träd och mer träd och ett pappersbruk och rak, rak väg. De kallar det för Wisconsin: Folk med stora bilar och jeans och snöskor. Jag passade inte riktigt in i min piffiga kjol, de raffiga strumporna och snyggt draperade kavajen, framför allt när snön började rinna in genom de öppna skorna. Redan på flyget från Chicago hade jag insett hur felklädd jag var när jag jämförde mig lite lätt med den lokala befolkningen. Fast, man är ju tuff och viking och då fixar man att ha silkeskjol i -30 grader. Nåval, min säljarkollega skrattade väldigt mycket åt mig när vi väl träffades på sjukhuset en stund efter det där förvirrade telefonsamtalet.

En annan sak jag har lärt mig av det här besöket är att de talar otroligt fint här. Jag tror att den här regionens amerikanska dialekt är någon slags motsvarighet till östgötskan i Sverige; lite idiotförklarad men åh, så charmig. De låter som kanadensare, folket alltså, inte fartyget och framför allt ger de intryck av att vara väldigt glada och nöjda hela tiden. Jag satt och toklog och lyssnade hela flygturen.

Nu har jag genomlidit en lång dag och en timmes spännande biltur i riktigt galen snöstorm där jag varit på väg att halka av vägen minst ett par fem gånger. Till skillnad från oss mesar i Connecticut vet Wisconsianerna hur man ställer till med vinterväder, det talas om -50 grader imorgon och jag undrar redan om mitt flyg hem kommer gå eller inte.

Prospekt

Från den senaste månadens match.com-prospekterande har jag två tävlanden som fortfarande är med och slåss om Chottes ytterst nyckfulla gunst. Om jag verkligen ville skulle jag säkert kunna göra ett pinsamt TV-program av det hela, mycket likt Jespers favvisserie "Bonde söker fru".

Tack vare Internet, detta underbara hjälpmedel, vet jag redan massor om mina lekkamrater långt innan jag träffat dem. Den ena verkar vara akademiker av stora mått: Rhodes-stipendiat, bakgrund på högvis av Ivy League univeristet (Cornell, Yale och Oxford är bara början), utbildad arkeolog och nu på väg att omskola sig advokat med inriktining på mänskliga rättigheter. Sa jag att han var frivillig brandman också? Nummer två är artistiskt lagd, skådespelande hobbybaryton med flera år i New Yorks off-broadway scen bakom sig. Han har en egen sida på IMDB men har numera skalat ner och är högstadielärare till vardags.

När två sådana där karaktärer får för sig att lilla jag är intressant (ja, jag har tydligen lyckats med det trots de senaste veckornas sporadiska brevväxling) är det bara att rida på vågen och ignorera alla känslor av otillräcklighet. Visst, vad är väl en rymdingenjör mot allt det där jag listade ovan egentligen, men jag kan ju ändå lukta gott och ibland till och med vara lite underhållande när jag verkligen vill. Nej, så värst förfinad är jag kanske inte, speciellt när jag sitter i pyjamasen och lyssnar på N'sync på högsta volym, men jag är ganska fin i ena hörnet ändå.

Den andra har jag i alla fall lekt telefonpjätt med i dagarna tre utan någon större framgång och den första ska jag ut på date med på lördag, vi ska dricka en drink och prata amerikansk inrikespolitik på en jazzklubb i New Haven. Det talas om skriftliga prov men jag är skeptisk. Dessutom är jag lite nervös, hur kommer det sig att jag envisas med att hitta sådana pretentiösa människor att leka med nu för tiden, sådana med allmänbildning och ambitioner och andra flerstaviga egenskaper. Det känns väldigt onödigt.

Nu på rea!

Vad som borde finnas i varje svenskt hem.

Big girls don't cry

Och det gör jag inte längre, så stor är jag numera, men en liten föraning var det allt bra att få tillskickat sig idag. En aning om att jag ska tassa lite försiktigt i klackarna de kommande veckorna.

Det är fortfarande klurigt med vänskaper och andra -skaper där ute, att kalla dem ovänskaper är fel för även om o:et i sig inte borde behöva betyda animositet egentligen, så är det ju bestämt att det är just så. För mig är det mest en avsaknad av vänskap det handlar om, ett vänskapsformat hål i maggropen, ett som säkert kommer fyllas med allsköns skräp vad det lider. Eller så kommer kanske den där personen att få plats däri igen, vem vet? Kanske håller det redan på att täppas igen men jag har inte mätt hur stort det är på ett tag så jag vet inte riktigt hur det ser ut. Det är lite som med hjärtat skulle jag tro, det där hjärtat som bara skulle vilja bli kärt och bultande och svullet och levande men som fortfarande har problem med ärrvävnaden; det är hårt där det ska vara mjukt, avigt där det borde vara närt.

Jag läste en bra bok härom nyssens, den fick mig att fundera på skillnaden mellan saknad och längtan och vad det är jag egentligen känner för de jag skapat tomrum i magen för; är det saknad eller längtan eller helt enkelt inget alls jag känner för dem egentligen? Saknad är för mig något passivt, en molande i hela kroppen man bär med sig var man än går. Något man har inkorporerat i sig själv, något man vankelmodigt och suckande har accepterat. Längtan däremot är ett helt annat djur, den är pockande och aktiv och kryper under huden på en. Där saknad är stilla och tyst är längtan ett lätt flämtande i nacken. Längtan är hoppfull och drivande och kan få en att göra saker man inte trodde sig om. Jag tror man saknar det man aldrig igen kan få medan längtan oftast går att stilla. Jag känner saknad över mina bortgångna far- och morföräldrar men längtan, det är vad jag känner för för våren eller ett par dagar i Linköping, saker jag vet kommer i sinom tid.

Vilken är det då jag känner över mina bortstoppade vänskaper? Är de några jag kommer sörja och sakna eller kommer min längtan driva mig till någon slags aktivitet?

Avledning

Ibland undrar jag hur jag är funtad egentligen. Det är lite som om den som gjorde kabeldragningarna i mitt huvud skåpsöp sig igenom just Projekt Chotte, för genvägarna mitt huvud tar ibland är direkt förvånande i fläckarna. Är jag månne ett måndagsexemplar?

Som exempel kan vi ta idag, när solen stänkte sina bleka strålar över grannskapet och jag surade över att jag har springföbud i en vecka till och bara ville, ville, ville skutta. Då kan man prata med sin syster över Internet och säga saker som:

Chottlips says: Har springförbud i en vecka så jag tänkte baka Brownies.

Chottlips says: (Du hängde väl med på den logiken?)

Fuckwit Rexbeth says: Jo, logiken är glasklar.

Fuckwit Rexbeth says: Jag skulle måla idag, så jag förlorade i schack istället, det också logik.

Fuckwit Rexbeth says: Fortsatte med att jag förlorade och har inte målat så nu måste jag dricka vin.

Fuckwit Rexbeth says: Glasklart.

Nu sitter jag här med bara halva satsen Brownies kvar, lite lätt illamående, och undrar hur i hela friden mitt springförbud gjorde att jag skulle baka kladdiga, sega och lurigt goda chokladkakor. Det är tur att även Brownies är middag för annars hade jag varit tvungen att äta ännu mera ikväll och det hade inte min mage gillat. Från ovanstående exempel kan man i och för sig se att även min kära syster verkar ha problem med routningen så det är kanske något genetiskt fel på oss. För mycket Brownies eller för lite öl eller så. Har jag tur kanske vi kan upptäcka en sjuka jag kan döpa efter mig själv. Charlottes avvikelse eller något annat snärtigt och bra.

Bloggtorka

Jag kom på världens bästa bloggämne ikväll under vår halvtraditionsenliga fredagsmiddag men jag söp visst bort den igen.

Äsch.

Linda har köpt en våg som mäter fettprocenten, enligt den flyter jag rätt så bra.

Äsch.

Fel dag!

Vi har ju pratat om dem förut; de där dagarna det är fel på. Jag har en del av dem, för er läsare kan det säkert låta som om jag har gott om dem men jag skulle tro att jag har ungefär lika många av dem som vilken, vanlig Chotte som helst. Idag var inte en sådan dag. Idag var istället en riktigt bra dag, saker funkade lite då och då och jag frös inte så mycket fastän det var kallt, bilen startade alla gånger jag startade den och jag fick en okynneskram. Nu frågar ju jag mig, som den halvdana akademiker och ingenjörska jag råkar vara, hur går det här ihop? Var är vetenskapen om dagarna?

*Bedövande tystnad*

Det är svår fråga, jag vet. Det var därför jag frågade Google till slut. Google, och Internet, vet ju så mycket och nu har jag upptäckt ännu en sak som Internet vet. Se här! För bara 5 ynka dollar kan man få veta precis vad varje dag är bra till och för alldeles gratis får man veta hur årets två första månader bör optimeras. Idel intressant information, vill jag mena.

Idag, till exempel skulle vi alla ha börjat banta och toaträna våra barn, hade vi några sådana. Vi skulle även sluta röka och avvänja små barn och djur av det diande slaget. Då jag sitter i soffan med en öl och funderar på om jag orkar gå och hämta lite choklad i köket kan man tryggt anta att jag missat mitt första bantningståg, men det gör ingenting för nästa går redan den 28:e! Så galet praktiskt. Lite förvånande är det att man som bäst förökar och förminskar sitt djurbestånd på exakt samma dagar i februari, för en oinsatt låter aktiviteterna snart när diametrala. Men, vad vet jag, egentligen? Det här är det ju stjärnorna som säger, de har trots allt varit med ett tag, eller hur?

I österled

Det var med visst vemod som jag svarade på ett mail från Fransosen i helgen, han ska flytta hem till Paris igen. Redan i februari far han. Jag visste ju om att han skulle åka, det var inte det, det var bara det att han gjorde min första amerikanska vår och sommar lite speciell och stundom till och med äventyrlig. Han tog hand om mig och även om jag inte fick falla pladask så där som jag så gärna vill så fick han mig att i alla fall känna mig lite åtråvärd och det är inte fy skam för en igenvuxen och frigid ungmö som den här. Vem ska jag nu släpa ut på picknick i Central Park när det är alldeles för varmt?

På kalaset i helgen träffade jag på en trevlig ung kvinna, hon var synnerligen vacker och smart och dessutom fransyska och utlänning och normal och jag tänkte att den här lattjo lilla prylen kunde jag väl gott leka mer med. Men, men... Efter en halvtimmes intensivt språkande kröp det fram att hon var i uppbrottstankar, hon skulle minsann ta sig hem till Nice inom kort. Bortkastad jämrans konversationstid helt enkelt. Det är bara att inse att alla fransmän och -kvinnor jag rör vid flyttar hem, vilket otyg.

Screw you, French people!

Språksvårigheter

Idag har jag lärt mig att jag inte vet vad varken svängradie eller rattutslag heter på engelska. Dessutom har jag lärt mig att jag kan släppa hörnflaggan lite granna och att jag en del dagar har ganska god arbetsmoral.