Paus

Vi tar lite paus i allvaret och gör en iakttagelse istället.

Jag hade en gästdiskare i helgen, han var snäll och diskade vad som kan betraktas som en mindre busslast med smutsiga tallrikar och glas medans jag villade runt i lägenheten, var i vägen och gjorde kaffe. När mitt lilla diskställ var fullt gav han upp och tog ett par steg tillbaka och då såg jag vad han hade gjort:

Han hade stoppat alla besticken upp och ner i bestickkorgen, upp och ner som i att alla skaften stod uppåt medan taggar och eggar stod neråt. Fel håll, helt enkelt. Jag har sett andra som gör så och jag frågar nu, varför gör ni så? Det finns ingen rim eller reson till tilltaget; det blir trängre i korgen och den viktiga änden på besticken får stå i vätan längre och mögliga gafflar kan inte vara goda. Varför? Nå?

Det är lite som det här med julgransbelysningen jag tvingas gå igenom varje jul. Alla normala människor sätter på julgransljusen efter pryttlarna och hjärtana men innan glittret, det blir bäst så, det vet man ju. Konstigt nog är det i princip bara jag och min familj som är normala dagarna precis före jul, jag brukar skylla på högtidsstress hos er andra. Hur jag ska förklara bestickproblemet vet jag inte, det verkar inte kunna gå att skylla på varken helger eller högtider utan snarare vara ett åretruntproblem. Tankar och kommentarer, någon?

I kväll har himlen ingen skrud

Krama någon du tycker om idag. Krama någon du inte känner.
Säg något snällt.
Gråt gärna och om du vill och kan, kan du prova att le genom tårarna.
Skapa en liten pöl av gråt på ditt skrivbord. Doppa fötterna i den.
Svär åt en dator men förlåt den för dess dumheter.
Svär åt allt möjligt. Strunta i att förlåta. Var bitter. Och arg.
Uppskatta regnet.
Håll i något som är tungt. Känn dig tung. Håll i dig själv.
Förstå att orden inte alltid räcker till men att tankar kan resa väldigt långt. Särskilt de varma, de lyfter lika lätt som varm luft stiger.

Kom ihåg något Karin Boye skrev som du föll för när du var tonåring:

I kväll har himlen ingen skrud.
Han huttrar naken.
Och aldrig såg jag förr hans blick
så alltför vaken.

Säg, när du somnar in i kväll:
En dag är vunnen.
På vägen där man mister allt
en rast är hunnen.

Så skall du leva dag för dag
och ständigt mista,
och ändå vilja vara kvar
in i det sista.

Så skall du finna livet starkt,
som orkar brinna.
Så skall vart miste bli en vinst --
ty du skall hinna

allt längre mot den livets grund,
som fött dig naken
och bortom alla drömmars svek
är själva saken --

tills i ditt största mistes stund
din själ förbrunnen
går till de släckta ljusens stad.
En dag är vunnen.

Till

Säg det bara, så gör jag allt jag kan. Jag skickar syster, mamma och pappa till er, jag kommer över själv om det behövs.

Säg bara till.

Världen är inte rättvis och just nu skickar jag så varma och starka tankar jag bara kan till två stycken fina i en bil på väg till Skåne.

Les vrais, vrais gentilhommes

Jag susade med berått mod ut genom dörren, hjälpt av gravitationen, en smal trappa och en något överfylld tvättkorg som lite halvt om halvt glidit ur mitt grepp, nästan rakt i famnen på min genomrare granne och hans kompis som stod på trottoaren utanför. Det är den där grannen till vänster (om man står vid Amir och tittar på mitt hus) som brukar påminna mig att inte glömma nycklarna i dörren eller låta ljuset stå på i bilen allt för ofta.

Han, ja.

När jag ovigt dumpat tvättkorgen på verandan och hej-hej:at jovialt men stressat kastade jag mig upp för att göra om operationen med en än större börda när grabbarna där ute fick mål i mun och hojtade:

- Hey Char, let us do this for ya! This is heavy stuff you have here!

Sedan släpade den ene ner den första lasten till bilen och bråkade in den i framsätet medan den andra trampade in i lägenheten och balanserade ner nästa lass. Jag var fullt sysselsatt med att protestera lite mjäkigt och förvånat titta på.

- You sure you don't want to borrow my truck!

hojtade sedan grannen roat innan jag tackade in excess och körde därifrån, glatt vinkande genom soltaket.

Tankspridd

När man råkar missa att stanna vid sitt hus både en och två gånger på en dag, ja till och med på en och samma resa hem, då vet man att man har alldeles för mycket tankar i huvudet.

Jag tyckte det var ett bra mätetal.

Jobbigt

Igår när jag var ute och sprang på lunchen var det 25 grader och nästan för varmt för att jag skulle orka runt mitt varv.

Gud vad jobbigt det är med sommar!

Om att jobba hemifrån

Jag kan jobba hemifrån ibland. Det är störtskönt, man behöver inte duscha eller klä på sig eller borsta tänderna och man kan sitta i soffan med en filt istället för vid ett skrivbord i ett dragigt kontor.

Ta som exempel just den här veckan, jag har 160 sidor viktig RFP (Request for Proposal, ett enda långt och mardrömsframkallande frågeformulär som ofta inleder en inköpsprocess) att färdigställa men väldigt svårt att få lugn och ro att skriva ihop all min säljighet varpå jag i morse bslutade mig för att sitta hemma i soffan och fundera på alla problem som just mitt PACS kan lösa. Jättemånga saker.

Jag är, efter en fokuserad insats idag, 50 sidor längre fram och helt plötsligt tillbaka där jag skulle vara rent planeringsmässigt. Dessuotm har jag ätit ett kiloton med choklad och sprungit bort till Linda för ett snabbt lunchprat mitt på dagen.

Jag trodde inte det var möjligt, men jag kan tydligen jobba effektivt hemifrån.

Trasigt

Min lägenhet är trasig, den har Lars, Mia- och Juliaformade hål i sig. Dessutom står det flera tomma sängar och häckar här och i duschen finns det för många schampooflaskor kvar. Och så är disken onaturligt diskad. Det står ovanligt många små, rosa yoghurtar kvar i kylskåpet, likt en flock vilsna kor, och bredvid dem bräker geten från i helgen eländigt och ensamt efter sina ägare.

Vart felanmäler man sånt här? Vilken sorts hantverkare kommer jag behöva? Kommer de vilja börja laga lägenheten så där ogudligt tidigt som alla hantverkare vill? Kommer de ta av sig skorna? Täcks det här av hemförsäkringen?

Kom tillbaka!

Tio för de stora

Och fem för de små.

Get

Vi gillar getost, se bara på de senaste dagarnas prestation:

• Torsdag - Mia: Get i sallad med Anjoupäron och valnötter.
• Fredag - Mia: Get i potatisbakelse, Charlotte: Get i ravioli.
• Lördag - Mia: Get i sallad med jordgubbar och kanderade valnötter, Alla: Grillad get och honung på vitt bröd.

Jag undrar hur vi ska laga till söndagsgeten, om ni har några förslag är det bara att hojta till. Och ja, så klart att vi måste ha oss en get imorgon, hur skulle det annars se ut?

Vägen hem

Det relativa kan vara bra fantastiskt, speciellt när det tog oss fyra tolv timmar att resa de knappa fyra timmarna hem. Relativt sett är tolv timmar på knappa fyra ganska orelativt, men det är sånt som händer när man måste stanna för karusellåkning, glassätning och havskikning lite varstans på vägen. När man dessutom måste stanna för att leka på Outlet framåt kvällningen blir det lätt så att tiden flyger sin kos.

Nu är vi hemma igen, med trötta men glada sinnen, en ny, läcker dräkt som sitter som en andra hud och en biljon nya minnen och skratt inbrända i vårt grumliga gråa. Har jag sagt att jag är nöjd?

Semester

Jag röstar för längre semester, fler vänner, mer mat, roligare spel, gladare barn, piggare ben, soligare sol, hårdare kramar, blåare himmel, charmigare servitörer, godare vin, kortare kjolar, varmare vindar, vanvettigare skratt, och vitare vitt.

Tänk att det behövs så lite, exakt tre snälla själar, för att man ska luta sig tillbaka och skratta lite mer åt verkligheten. Det finns bilder här.

And we'd like to keep her

Barn är bra saker och Julia, hon är en av de bästa sakerna som finns, det är dumt att inte alla har läst memo:t om det riktigt än.

Mia, Lars, Julia och jag kom fram till Martha's Vineyard runt fyrasnåret, lite trötta efter ett par timmar i bilen men med solsken i huden och Showder i magen, generellt sett väldigt nöjda med andra ord. Martha's Vineyard är en liten turistfälleö som ligger strax norr om Providence, RI vilket ligger ungefär två timmar i bil norr om Milford. Punkt ett på vår plan för dagen var att ta in på det lilla Bed & Breakfast i Edgartown vi bokat rum på dagen innan, ett med rosor och brysselspets en masse om deras hemsida talat sanning. Ön är väldigt liten och enkel att navigera (speciellt om man har en GPS) och väl framme på plats möttes vi av en ganska besvärad, medelålders man som förklarade att "vi aldrig sagt att vi var tre vuxna och ETT BARN". Han sa precis så där, "ETT BARN", som om Juliafinan var någon slags abominabelt monster vi släppt in i hans rostapetserade himmelrike.

Och det var väldigt rosenmönstrat.

Under flera minuter var förvirringen mer eller mindre total, hotellägaren svettades på läppen och sa att ingen nämnt ett barn under bokningsförfarandet, jag sa att vi visst råkat nämna den där lilla och att jo, vi var intresserade av att behålla henne. Efter en stunds oj:ande besinnade sig den nervöse mannen och hjälpte oss hitta en mer barnvänlig plats att hysa in oss på (ett med snäll receptionissa, ritblock och eftermiddagste) så nu är allt bra igen. Vi har kvar alla barn vi kom med, har någonstans att bo och dessutom är alla mätta och glada.

Antalet sovar = 0

Det är livsfarligt tidigt i Charlotte och jag är förfärligt sömnig fortfarande. Men, flygplan är tydligen morgontidiga av sig här, så det är bara att anpassa sig och vara glad, jag kommer ju hem tidigare än beräknat trots allt. Dessutom har jag ett par små och stora som väntar på mig där hemma och bättre än så kan det nästan inte bli. Den allra minsta har tydligen räknat ner "antalet sovar" inför min återkomst och om inte det är smickrande vet jag inte vad jag ska bli smickrad av längre.

Det vackra folket

Jag är i Charlotte i North Carolina den här veckan, det är mässa och hepp, hårviftning och stora, bländande leenden mest hela dagarna. Och så ont i fötterna förstås.

I och med den här resan tror jag mig ha funnit var USA gömmer alla sina vackra människor, det är här i Carolinerna de är. Det dräller av blonda, välklädda, faststjärtade och välfönade kvinnor och långa, ståtliga och vältränade män. Jag bor på fint hotell mitt inne i smeten och gymmet som vi hotellbesökare kan besöka är ett stort, kommersiellt gym i samma hus som hotellet, det är dit alla de här vackra människorna flockas för att svettas, svarva och ragga. På gymmets övervåning går det ett uppängt löpspår runt, runt, med utsikt över havet av cyklande, gående och i övrigt motionerande människorna. Där sprang jag i hela 45 minuter utan att ha det minsta tråkigt, för utsikten var så underhållande där mitt i värsta gymrusningstrafiken. Fantastiskt!

En av de här sköna människorna hade jag dessutom fått mig en tentativ blindträff med (det är mycket nu), då min favoritsäljares ogifte släkting håller hus här i stan. Sagda favoritsäljare har en pågående flytta-Charlotte-till-södern-kampanj då han tycker att Connecticut inte är en plats för en förtjusande, ung, Chotte. Senast idag förbjöd han mig att någonsin åka hem mtill Sverige. Nåväl, den här släktingen skulle, enligt ryktet, tydligen vara något att hänga i julgranen och sedan sig själv runt men det vet jag fortfarande ingenting om ity det inte bidde något. Inte för att jag är bitter men det är något speciellt med de där sydstatsmännen ändå och jag är säker på att jag kunnat swoona lite av accenten.

Du är ångesten på min stig

Jag fryser om dina händer, skrev Bo Bergman så fruktansvärt vackert en gång.

Blir det ungefär samma sak när jag säger "Jag saknar din förhud" till en pojke?

Och kan det här vara den mest förhudsbesatta bloggen på hela Internet?

Hört på flygplatsen

Det stod en mamma och två, små döttrar framför mig i kön in till planet i morse. Barnen var trötta och griniga och det var ganska mycket gruffande och gnällande i vardande och till slut brast det för mamman:

- You will have to deal with annoying people for your entire life. You need all the practicing you can get and you can start with your sister.

Det fnissades ganska mycket bland de vuxna.

De har kommit nu

Klockan var kvart i sex när jag smög upp för att göra mig morgonklar och åka till flygplatsen. När jag kom ut ur duschen möttes jag av en tilltuffsad, rödhårig, nakenfis med ett stort leende på lur bakom nappen.

Det är hur tokigt som helst att jag ska åka bort ett par dagar, men det känns okej ändå på något sätt. Alla de Stora och Små finns ju kvar när jag kommer tillbaka på onsdag och då jäklar ska det bli åka av. I vilket fall som helst var det himla trevligt att äta rosa yoggi och dricka te i trevligt sällskap i morse.

Ni kan komma nu

Huset är så städat det kommer bli, skatten är gjord och betalad, min resväska till imorgon är packad, det står blommor inne på sovrummet och alla sängar är bäddade och klara för att ta emot trötta kroppar... Jag är så klar jag någonsin kommer bli för att kunna ta emot en familj Stor/Liten. Jag hörde ifrån dem för någon timme sedan, då stod de och väntade på sitt baggage så det hinner nog minst bli midnatt innan jag får hem dem hit till mig. Jag har ganska jättedåligt samvete för att jag inte är och hämtar dem, det är nästan livsfarligt att köra bil i USA direkt efter en lång och jetlaggad flygresa, men det går inte in en Stor/Liten familj i Amir ens om man oljar in alla inblandade och deras väskor. Dessutom startade han inte ett par gånger idag på väg hem från Providence. Han är på lite kinkigt humör för stunden, verkar det som.

I vilket fall som helst så kan de komma nu, jag är färdig.

Snarkar du?

- Charlotte, how sensitive are you about snoring?

- I have very strong opinions about snoring. Snoring has made me cry on more than one occasion, I can't stand it.

- Then I think we might have a problem.

Jag grät inte, men trött som bara den är jag, det här med snarkande sovekamrater borde inte vara tillåtet. Vet myndigheterna om vilka problem snarkning kan leda till? Tandagnisslan, nackvärk och blåa armbågar efter allt puffande är bara början

Gråtepisoden är från Kirunatiden när jag och de andra rymdingenjörsflickorna var ute på vår annuella fjällvandring, den där vi varje år försökte ta oss upp för Kebnekaise och givetvis misslyckades.

Det var en kul tradition. Verkligen.

Ett av åren delade jag rum med tre andra studentskor, det var Saga, Jenny och norska Cecilie och jag, om jag kommer ihåg rätt, som skulle sova tillsammans efter att ha vandrat i dryg tolv timmar. Man kan lugnt säga att vi allihopa var trötta och i stort behov av sömn, nåot som vissa fick mer av än andra. Cecilie, den inte ont anande snarkerskan, låg i sängen ovanpå mig och jag försökte få henne att byta ställning genom att buffa på hennes madrass med fötterna. Det gick så där och efter ett par timmar med vridande och vändande, suckande och svärande, tror jag att jag till slut grät mig själv till sömns. Så trött var jag.

Nåväl, jag överlevde då och jag överlevde i natt, det som inte dödar, härdar, heter det ju.

Samvetet slår till igen

Hela mitt liv är som en stor, hemsk backlogg som bara växer och växer mest hela tiden, är det inte listan på jobbsaker som ignoreras så är det diskberget som spökar eller bachelorrapporterna som jag halkat på efterkälke med. Ity klockan är sent på kvällen och jag tvingat mig själv ta ledig imorgon och disken faktiskt nästan är gjord har jag bara bachelorer att redovisa för, så det ska vi göra nu.

• BI är fortfarande med i leken, han blir faktiskt bara mer och mer intressant vad tiden lider ity han får mig att skratta och må bra mest hela tiden tack vare allsköns elektroniska hjälpmedel (telefon och dator, alltså). Det är dags för date numer två imorgon.
• BII träffade jag i söndags men jag hann aldrig med att skriva om honom. Han går bort.
• BIII träffade jag ikväll, han var rar men inte mer, jag tror han kommer gå bort han med.

Det finns några fler, potentiella bachelorer i bakgrunden men jag måste forska lite mer på dem innan jag ger ut några detaljer. Vi återkoms.

Regular. Every day. Normal.

Åh, vad jag skrattade när jag såg den här:

Utan trosor i tjänsten

Igår insåg jag att jag måste varit lite stressad när jag till slut fick tummen ur och packade för min panikresa till Ohio. Väl framme på hotellet saknade jag:

• tandkräm
• hårborste
• rena trosor

Nattvakten i receptionen hjälpte mig med tandkrämen, morgonditon halade fram en kam till mig men sedan tog det stopp. Man kan tydligen inte låna trosor i receptioner.

Finn fem fel

• Lite småfull en söndag.
• Har fortfarande inte packat.
• Gilmore Girls säsong fyra går fortfarande på datorn.
• Måste upp klockan före sex imorgon.
• Ska ut och resa med gubbsjuk kollega.
• Jobbade till nio.
• Sprang inte ett dyft idag.
• Mitt nagellack har fortfarande inte torkat
• Har disk upp till naveln.

Hmm... Det där blev visst mer än fem. Jaja, det finns gin kvar.

Une soirée magnifique pour le chessboxing

Min lördagsdate blev inställd på grund av föräldrar (ja, de kan tydligen bli det) så jag for in till New Haven för att äta finmat på en nyöppnad restaurang med några kamrater istället. Maten var väl inte så där att jag storknade av lycka men samtalsämnena var tillräckligt för att jag skulle glömma både parkeringsproblem och vilsekörning.

Det var jag och lite löst folk från gymmet och då vi är två som slåss/har slagits i gruppen kom samtalet snabbt in på lite våldsamheter - ämnet var det senaste inom hybridsport: schackboxning. Det är det nya stora nu, på rejäl frammarch i östeuropa, har jag fått lära mig. Man kombinerar alltså schack och boxning och vinna kan man antingen göra med en knock-out eller en rejäl schack matt. Jag tycker det låter lite spännande och framför allt öppnar det för andra kombinationssporter som till exempel hästskokastningskarate, pokercross eller stavhoppsstörtlopp. Med lite god marknadsföring kan vi kanske se fram emot ett helt olympiskt spel med bara hybridsporter, om man har ett special-OS kan man väl ha två?

Väl hemkommen var jag tvungen att googla och verifiera att det hela inte bara var påhitt och mycket riktigt verkar det vara en fullkomligt legitim sysselsättning. För den som kan multitaska och är öppen för kombinera sin sportupplevelse med franskalektioner, kan jag rekommendera det här bildspelet som förklarar konceptet på ett synnerligen vällåtande sätt.

Vem är jag, vem är du?

Den här utmaningen fick jag av en dirigent nära mig för några dagar sedan, nu har jag funderat klart.

• Jag är: Pratsam, social, missförstått blyg, envis och matglad.
• Jag är inte: Politiskt engagerad, diciplinerad, lågmäld, snabb eller alltid så snäll.
• Jag tycker om: Diskussioner, middagar, tulpaner, hundar och filtliggning.
• Jag tycker inte om: Gubbsjuka, förseningar, motvind, tandläkarbesök, oljud.
• Jag vill ha: Fria resor hem, en hel bil, besök, överraskningar och tysta lördagsmorgonar.
• Jag vill inte ha: Lever, kort stubin, skrynkliga händer, en sned framtand, inlines.
• Jag har: För många skor, en sned framtand, ett stort skratt, en fantastisk familj, goda vänner.
• Jag har inte: Tålamod i stora mängder, en cykel, ett husdjur, en StarTrek-transportör, tillräckligt med tid.

Uppgiften är alltså att fylla i fem saker under var och en av punkterna ovan. Det går inte för sig att skriva i sådant som alla skulle skriva under på - t ex Jag vill inte ha: Sjukdomar. Jag skickar vidare till Mia, Jesper, Kristian och Marina.

Looking for love in all the wrong places

På jobbet. På uteställen. På laundromaten. På stan. På stranden... Ja, precis överallt letas det. Och på Internet förstås. Idag hittade jag en ny resurs för det här med elektronisk kärlek, en resurs som tar tag i ett rejält och riktigt problem: Vad ska vi göra med alla de som inte kan leta på jobb, uteställen, laundromater eller stränder? Vad ska vi göra med alla ensamma, våldsverkande kvinnor som suktande sitter i de amerikanska fängelserna?

Ni som var studenter ungefär samtidigt som mig kommer kanske ihåg den bedrövligt dåliga, australiensiska budgetserien Kvinnofängelset, en serie för oss med tentaångest, sömnproblem eller allmänt avig inställning till vila. Den handlade om hårdbarkade kvinnor som kämpade för överlevnad på ett smutsigt fängelse någonstans i den Australiensiska utmarken. Det var väldigt deprimerande. Tänk er samma sak fast på amerikanska och med kvinnor som sitter inspärrade minst i en livstid. Tänk er att de är ensamstående. Tänk på hur frustrerade de kvinnorna måste vara.

Som tur var finns det smarta människor med lösningar och en internetdomän, se bara här: En datingsite för livstidsfängslade kvinnor, det är så att hakan trillar ner i knät bara vid tanken. Websidans motto är "The nagging stops when the bars slam shut!" och nöjda kunder säger kloka saker som "Finally, I found a wife with the perfect amount of freedom and rights". Om man anmäler sig kan man kommunicera med kvinnorna, hitta någon passande (mordbrännare, någon?), gifta sig med henne och sedan pöka på för allt vad tygeln håller. Det finns en hel del fördelar med att ha en partner i fängelset, kan man läsa, till exempel kan man ha flera fruar (polygami är olagligt men det finns inga register), om man är av den svartsjuka sorten behöver man inte oroa sig för att frugan ska vara otrogen och det är billigt också, inga dyra middagar eller annat tjaffs.

Sålunda, om man inte har några problem med att umgås med en mörderska, våldsverkerska eller knarklangerska är det bara att tuta och köra. Jag undrar om det finns någon motsvarande sida för oss singelkvinnor?

Om att äta glass

Det här har, som ni kanske märkt, varit en ganska eländig vecka. Det börjar ljusna lite, imorgon är det fredag som jag tänkte mig göra kort och efter det kommer det en lördag med trevligt sällskap. Det ljusnar, som sagt.

Jag har upptäckt att jag har ytterligare en eskaleringsnivå i mitt tröstätande, förresten. Se här:

1. Glass
2. Choklad
3. Ost
4. Kakdegsbitarna i kakdegsglass

Det lärde jag mig igår då jag satt med en nyköpt bytta kakdegsglass och rotade runt efter de små kakdegsbitarna och slevade över själva glassen i en gammal, använd frukostflingeskål bredvid istället för att äta den. Snacka om att kasta bort kalorier!

Misär, del 2

Idag var det som om att komma hem igen, hem till de där omysiga känslorna av tammenhet och småyr eländighet. Det var som om det fanns ett för mig förberett, bedrövlighetshål att bara inta och kura ihop sig i, i väntan på något bättre eller mer lockande. Som ost, eller så.

Jag snörvlade några syndiga tårar i bilen hem men fick snabbt komma på bättre tankar när jag nästan körde upp lille Amir i rumpan på en snabbt inbromsande bil framför mig. Det är svårt att vara en sådan där som inte riktigt klarar av när andra blir besvikna på en, det är lurigt att inte bli arg utan bara bli ledsen när saker går fel som man inte riktigt kan rå för.

Ikväll saknar jag sålunda alla mina bästa ganska mycket, det och ett knä att lägga huvudet i och en hand som klappar på mig lite. Som substitut åt jag ost till middag, ost och choklad. Jag ska gå och lägga mig snart och sedan, när jag vaknar upp imorgon, ska jag må mycket, mycket bättre för efter att osten åkt fram kan jag inte eskalera tröstätandet ytterligare. Vad finns det som är mer trösterikt än ost?

Misär

Glass, vin och choklad är tydligen det enda som hjälper när man precis tappat ett projekt som man lagt själ och hjärta i. Det är svårt att inte ta det personligt när man ägnat timmar av både sin jobb- och fritid på att försöka göra något bra och skapa relationer.

De ville inte ha mig.

Lista för helgen

1. besökare hade jag i helgen.
2. nya, tillräckligt långa jeans.
3. rara SMS från BI.
4. komma två sprungna miles avverkade, utan att några kroppsdelar sa ifrån. Och fort gick det.
5. bitar schweizisk choklad har jag satt i mig till middag.
6. komma sjufemnio kilometer är inte så mycket men jag är ändå glad över att jag kan springa dem.
7. -kt glad är jag för att lilla oststället börjat ta in goda blåmögelostar också.
8. timmars god sömn gör var flicka god och glad.
9. hundra glada skratt i gott sällskap. Minst
10. nypedikyrerade och manikyrerade tår och fingrar sitter på mig just nu.

Svägerska på vift

Idag har varit en synnerligen aktiv lördag, mer aktiv än jag från början hade tänkt mig men sjusärdeles bra ändå. För några veckor sedan överlämnade jag en inbjudan till Thu, min nästan-svägerska, att komma på helgbesök när hon ändå spenderar så mycket tid i New York för stunden. Thu sa ja, vilket gjorde att jag illa kvickt fick städa fram golvet i lägenheten och passagerarsätet i Amir. Om man gör det lite halvambitiöst och dessutom betalar en hög med mexikaner att ta hand om bilen tar det ungefär fyra timmar att få mig, mitt hem och mitt fortskaffningsmedel presentabla.

Vi har shoppat loss, ätit massor med mat och gått på bio och nu har jag precis skjutsat Thu i säng. Jag har haft det jättetrevligt och jag hoppas att hon inte mått dåligt av dagen hon heller. Lite ont i fötterna har hon kanske, men annars tror jag att hon är ganska välmående, det är i alla fall det tillstånd jag befinner mig i just nu. Nu ska jag göra som min gäst och krypa ner i min säng, man blir fasligt trött av att shoppa ska ni veta.

Om att ta en komplimang

Jag har förfärligt svårt för det där med komplimanger. Jag vet inte var jag ska stoppa dem och jag vet inte hur jag ska besvara dem och jag vet framför allt aldrig riktigt om jag ska ta dem på allvar.

Jag har en vag misstanke om att jag inte är ensam i mitt lilla dilemma.

Hur tar man elegant emot en komplimang, egentligen? Kan någon hjälpa mig med det här? Det är en så slack och vinglig lina att klänga runt på; jag vill inte låta förmäten eller som om jag tar snällheter som en självklarhet samtidigt som jag inte riktigt vet hur jag ska säga "Tack så mycket, det var snällt sagt." på ett bra sätt.

Jag kanske ska prova med just "Tack så mycket, det var snällt sagt." någon gång. Påminn mig, är ni snälla.

På min date här om dagen, fick jag veta att jag var söt, det var trevligt. Nyss inkomna i restaurangen, bänkade vid ett alldeles för vidsträckt bord, sades följande:

- You look very pretty, Charlotte.

*Charlotte tittar i taket, i hörnet, i bordet och lite under den lugg hon inte har, varpå hon slår ihop händerna och utropar*

- Well, thank you, I do try.

Varpå en lång diskussion om min oförmåga att elegant hantera komplimanger följde. Obehagligt, ja. Ganska underhållande, ja. Givande, nej. Jag vet fortfarande inte hur man gör. Kan det vara så att jag är olärbar i ämnet?

Ny dag, nytt kontor

Idag har jag flyttat min kubikle till en ny liten plats i vårt kontor, den lilla platsen är något så fint som ett riktigt kontor. Jag känner mig väldigt välbevarad där jag sitter, inte bara i ett eget, ensamt kontor utan även också i en kubikle. Snacka om att ha både hängslen, bälte och knäskydd på sig.

Vi får se hur länge det varar.

Tillägg: Det här är alltså en kubikle och jag har sålunda baxat in den i ett kontor. Det är illa jobbigt.

Ny dag, ny date.

... Den här gången med lite potential.

Jag tänkte prova på med romersk räkning den här gången, vi får se om det går bättre än tidigare försök. Säg hej till Bachelor I, allihopa. BI är läkarstuderande, 32 år gammal och har tillräckligt långa byxor.

Sectra Wise Servers slår till igen

Det var ett tag sedan jag senast skrev om Sectra Wise Servers (SWS) framgångar på volleybollplanen men ikväll är det dags för en kort rapport om våra senaste äventyr.

I förrförra veckan blev vi utslagna, i semifinalen, i den ursprungliga turneringen vi anmält oss till. Laget vi mötte var duktigt och de förtjänade verkligen att vinna över oss, speciellt som de sedan vann i finalen och tog hem en pokal stor som en liten baltstat.

Vi är alla avundsjuka, vem vill inte ha en baltstatspokal?

I förra veckan drog nästa turnering igång och vi började med att stappla oss igenom en match där vi var kort om folk, bara tre damer och två herrar. Det ska sägas att de som spelade dessutom var väldigt korta så det faktum att vi vann förvånade alla, inte minst oss själva. Ikväll fick vi möta laget ovan, de med baltstatspokalen och vet ni? Vi tokvann tre raka game!

Vi bumpade, servade, spikade och passade. Fingerslog och trillade, kastade och servade, sprang, skrek och lobbade. Hivade, hoppade, hjältade, baggade och föste bara lite. Bara en blev skadad.

Vi spelade bra, de spelade bra, folk hade roligt och Pontus servade som en hel gud. Nästa vecka har vi chans på en pokal vi med, det ska bli väldigt spännande att se vad som händer, jag lovar skicka en rapport om det går bra.

Den stora våffelkontroversen

Imorgon är det Maria Bebådelsedag, då vi firar att Jungfru Maria bebådades, eller blev på tjocken som det heter på modern svenska. Hur man än väljer att uttrycka sig firar man givetvis denna stora dag med att äta våfflor, såväl hemma som i utlandet. Jag och några tappra svenskar och invigda amerikaner ska samlas och kränga våfflor i kvadrat och parti, tänka på julafton och bli ännu ytterligare något rundare till formen. Förhoppningsvis blir ingen på tjocken, men om det nu skulle ske trots allt ser jag helst att det sker på ett gudfruktigt och bebådligt sätt, jag ser ingen som helst lämplighet i att blanda porr och våfflor. Porr och pizza däremot, är en klassiker, det vet man ju.

Då vi är en beskedlig mängd som ska göra allt det där kom det sig så att jag började surfa efter våffeljärn på Internet, något som det är lite kinkig med. Här i amerikat gör man oftast så kallade belgiska våfflor, varpå deras våffeljärn är feldesignade om man är svensk. Och det är man ju. Nog om det problemet, för mitt bland alla våffeljärnen snubblade jag över en sida på nätet där man utredde "den stora våffelkontroversen".

Spännande, jag vet, all världens Mellanösterkonflikter kan slänga sig i väggen.

Nåväl, om man börjar från toppen i artikeln får man veta en del självklarheter, som:

• att våffeldagen är en svensk uppfinning.
• att vi firar Maria Bebådelsedag.
• att vi även firar vårens ankomst.
• att när våren kommer kan svenska kvinnor sluta slita med vintriga göromål, som att sticka och hugga ved, för att börja med mer vårliga sysslor: göra våfflor.

Och här har jag gått i någon slags villfarelse i alla år och trott att våren varit till för trädgårdsarbete, städning och sådd, vårskrik och lammungar. Icke, det är våfflorna jag skulle fokuserat på. Det är inte utan att jag känner mig som en dålig kvinna.

Varför lärde man sig inte om det här i hemkunskapen?

(Fortsätt gärna läsa längre ner på sidan där Mr Breakfast får sig en språklektion och en föreläsning i svenska hälsningsfraser.)

Såndag

Eller söndag. Det är så olika hur man uttalar de där dagarna.


Idag har jag varit på ett amerikanskt påskkalas och fått känna på mina första implantatbröst. De var förvånansvärt kompakta. Jag är fundersam.

Nytt

Bilder sägs säga mer än ord och jag är lat, så varsågoda.

Om att spara tid

I det här landet, och säkert i många andra, är folk som besatta av att spara tid. Det pratas om det på radio och på TV och man kan köpa allsköns saker för att just spara tid och öka på sin livskvalitet. Vad nu livskvalitet må vara. De här tidsbesparande produkterna är ofta ganska komiska prylar som mer speglar en kultur som är driven av kommersialism än jakt på livskvalitet, exempel är

• Snabbgröt (behöver man få sin gröt snabbare än efter tre minuter i micron?)
• Fjärrstyrd bilstartare (så att man kan köra iväg extra snabbt till jobbet, som James Bond)
• Färdigskivad ost (för det tar sådan tid att skiva den själv)
• Färdigpackade engångsvarianter på precis allt man kan tänka sig (så att man slipper tänka själv)

Som en effekt av den här jakten har mobilföretaget Sprint tagit fram en serie reklamfilmer och därtill en hel hemsida för sin nya kampanj där de, ofta ganska underhållande, sjunger tidssparandets lov. Där kan man lära sig hur man sparar tre dagar av sitt liv genom att ta av sin tröja kvickt, eller snabbskala potatisar. Om man lär sig speedskala ägg kan man spara hela fyra dagar och om man lägger sig till med deras snabbtorkningsteknik för nymålade naglar kan man få så mycket som 11 dagar till att göra andra, kvalitativare saker med sitt liv. För alla nyblivna föräldrar kan det vara intressant att veta att man kan spara upp till tre veckor på att effektivisera sin hyschningsteknik när ens spädbarn gråter, tre veckor man kan göra andra, bättre saker som att titta på TV eller sitta framför datorn.

Alla de här tidsbesparande åtgärderna är väl i och för sig bra och nyttiga men jag frågar mig vad det är vi ska fylla tiden med istället. Hur vet vi när tiden vi använder är som bäst nyttjad? Kan det inte vara en njutning i sig att skala potatisar och göra ett bra arbete? Eller lättjesamt vifta på tånaglarna ute på verandan ute i sommarmörkret en riktigt varm tisdagskväll när syrsorna sjunger? Som svensk efterlyser man någon slags myndighetsrekommendation för hur många tidsbesparande åtgärder man bör inkorporera i sin dagliga diet så att det blir lagom effektivt och bra för magen. Jag vet ärligt talat inte om jag tror på allt för mycket tidssparande, vad är det vi egentligen ska lägga all tid vi sparar på? Om svaret är att utrota världssvält och skapa fred på jorden är jag med men om det är för att titta på film och blogga vet jag inte riktigt om det är värt stressen.

Testad och klar

Mia gjorde det här testet och ity test är utmärkt underhållning hänger jag på. Det här är alltså jag:

E: (0.445207) - I: 0.554793
S: (0.680209) - N: 0.319791
T: (0.362125) - F: 0.637875
P: 0.566544 - J: 0.433456

Enligt en del av testet identiferades jag som Improvisatör, en person med mottot "Ät, drick och var glad" och det stämmer väl bra; jag äter, dricker och är ganska ofta på gott humör. Andra nyckeltermer var "social kameleont" och "försäljare" där jag känner en smärre aversion mot det sistnämnda.

Enligt del två av testet kan jag också anses vara en Konstnär. Det vette katten, speciellt som en Konstnär ska vara lugn och reserverad och inte ha någon större vilja att påverka andra.

I vilket fall som helst är det skönt att få det på papper.

What a couple of pricks can do

Om man skriver Mönsterås på ett amerikanskt tangentbord blir det Monsteras.

Om man är lite slö vid själva avslutet bir det lätt Monsterass.

Om man sedan särstavar blir det Monster ass.

Jätteroligt.

För den lilla studentskan

Jag har en syster. Hon är härlig och häftig, har inget köksvett, sover i duschen och är precis så oansvarig man ska vara när man är minsta barnet och dessutom student. Hon är frihet i en liten ask.

Eller nej. Det är O.B. Fleur som är det, men Knyttet är minst lika bra.

Vanligtvis är hon grumligt solig och glad på ett lite gramse sätt, men den här veckan är det en syster med eld i blodet och blixtar i ögonen. Någon har gjort bort sig, det har tagit hus i hel och systern, hon är på krigsstigen.

Ni förstår, Knyttet är hedersam medlem i det ohemliga sällskapet SSKK, en sammanslutning för alla de som bor, eller någon gång bott, i en mycket speciell korridor i området Delphi, i Lund. SSKK är i mångt och mycket en helt vanlig studentkorridor; den är fylld med mer eller mindre ordningsamma studenter, den har sett en hel del glada tillställningar, där finns skaparglädje och grusiga golv, ostämda pianon, billig öl och unga män som allihopa säkert behöver klippa håret. Men, när man tittar närmare på just den här korridoren inser man snabbt att den är speciell. För mig är den speciell eftersom den är speciell för Knyttet, hon har bott där i många år och ofta känner jag att jag känner alla hennes grannar minst lika bra som hon. SSKK är speciellt för mig eftersom de som bor där är min systers vänner och jag vet hur mycket hon trivs där med dammråttor, vanliga råttor och utbytesstudenter. Genom att odla en gemenskap och en kultur har de som bor på SSKK lyckats bli en myt bland studentkorridorer i världen, det finns korridorer i hela universum som aspirerar att bli som SSKK.

Ja, verkligen.

Till detta ska det sägas att SSKK genom åren också skaffat sig ett smått solkigt rykte i den vuxna, riktiga världen. Nu vet många av oss hur det står till med rykten, de finns där men man ska akta sig för att ta dem på allt för mycket allvar. Ryktet kommer sig av en drös med fester, ett par brända soffor, lite allmäna upptåg och en hel del hjälp från korridorerna i området runt omkring. Om man ska tro på systern, alltså. Och det gör man.

Det här solkiga ryktet verkar ha bidragit till att hela korridoren nu fått sina hyreskontrakt uppsagda. Hyresvärden ska renovera och barnen får inte bo kvar, de vet inte ens om de får komma hem igen när uppryckningen är över. Det ska röjas lite bland de soffbrännande orosmomenten har det kommits fram till på Studentbostadsbolaget och SSKK får stryka på foten i processen.

För den kära systern betyder det här att en era går i graven. En hel kultur och mikrodemokrati kommer försvinna när en bottenvåning efter renoveringen intas av välklippta pojkar och flickor som säkert dammsuger och dricker alkoläsk, inte spelar Chopin till tre på natten eller målar hela köket och dess invånare gröna. För systen innebär det just nu ramaskri, protestlistor och övning på allmänt vuxet uppförande. Jag hejjar på henne från mitt hörn och om någon annan vill vara med och stillsamt irritera myndigheterna är det bara att säga till.

Jag frågar mig bara: Vem ska ta hand om det ostämda pianot? Och tror ni det brinner bra?

If it's barely broken, don't fix it

Det är så mycket med tekniken nu för tiden; man ska ha GPS:er som funkar som datorer och datorer som kan GPS:a och köksmixrar som kan vakta barn och rakapparater som kan prata. Framför allt ska man ha en telefon. Jag har en telefon, det är jag idag smärtsamt medveten om. Fråga mig gärna inte om min telefon.

Ända sedan jag skaffade mig den här sista instansen i vad man kan kalla "Charlotte och jakten på den fungerande telefonen" har det mesta funkat ganska bra om man bortser batteritiden på endast 10 timmar och bristen på punktlig leverans av röstmeddelande. Idag fick jag ett röstmeddelande levererat från Bachelor #jättemycket som avlämnats i söndags. Inte igår alltså, utan söndagen innan dess. Det är ju en smärre eon sedan! Efter att ha lyssnat på Bachelor #jättemycket fick jag även lyssna på säljare #14 som förklarade att han hade en "emergency" och att jag gärna fick ringa tillbaka så snart jag hörde hans meddelande.

För fem dagar sedan.

Jag har fortfarande inte ringt tillbaka, antingen har paniksitituationen välan löst sig eller så har han lagt sig i fosterställning och avlidit på ett stillsamt och väluppfostrat sätt. Fast, han är säljare förstås, de gör sällan något vare sig stilla eller väluppfostrat, nu när jag tänker efter.

Så, smått irriterad tog jag ikväll tjuren vid hornen och ringde till min mobilleverantörs Helpdesk, om inte för säljarnas skull så för bachelorerna. Tänk vad mycket Chotte-kvalitetstid de kan riskera missa om jag inte får deras välmenande små meddelanden i tid? Dessutom vill jag verkligen inte ha vare sig säljares eller ungkarlars liv på mitt samvete utifall de skulle förgås för min okontaktbarhets skull. Eller, jo säljarna gör inte så mycket nu när jag tänker efter.

Nå, jag ringde i alla fall Helpdesk och fick under två timmar prata med Karen, Ari, Okänd, en tjej, en annan tjej och Chris som allihopa försökte ömsom hjälpa och stjälpa mig genom sina procedurer och protokoll. Ari hade jag på tråden i över en timme innan han bara la på i ett obevakat ögonblick, strax innan han lagat så att min telefon gick från smått irriterande trasig till jättetrasig då den beslutade sig ge upp sitt huvudsyfte: själva telefonerandet. Den första namnlösa tjejen skulle ringa tillbaka på min andra telefon men gjorde aldrig det. Chris försökte länge och väl innan han sa att han inte visste vad han skulle göra och att vi nog behövde eskalera det här till proffsen ity en telefon man inte kan ringa ifrån inte är så mycket att hänga i julgranen.

- Oh ja, sa jag, det är nog dags för proffsen nu. Klockan är ju ändå kvart i åtta och jag är kissig och hungrig och vill komma hem från jobbet snart. Rara du, ge mig ett proffs.

Men siddu, siddu, så enkelt var det inte. För att komma åt de åtråvärda proffsen behövde man vara auktoriserad och det var inte jag. Jag bönade och bad, jag hotade och kved, jag tog till med lite kraftuttryck. Men icke så. Chris gav sig inte, inte ens när jag bad om att få prata med någon som kunde hjälpa mig på riktigt. En chef eller så. Efter en kvart av allt det där åbäkandet var jag tvungen att ta ett par steg tillbaka, fråga honom om han verkligen menade allvar i att jag efter dryga två timmar på telefon med Helpdesken inte skulle komma hem med en hel telefon, utan en trasigare sådan.

- Jo, sa han.

Ungefär då blev jag arg på riktigt och la på luren i örat på honom. Flera gånger. Väldigt hårt. På bordet. Och sedan grät jag lite för jag är tjej och mesig och gråter när jag blir arg.

Efter ytterligare några minuter bestämde jag mig för att det här var löjligt. Inte ens en mes som jag ska behöva tåla att ens telefon blir sämre av att ringa Helpdesken, heller? Jag tog mig i kragen, snöt mig och ringde upp igen. Den här gången var det en Kerry som svarade. Hon sa ungefär vad Chris hade sagt alldeles nyss varpå jag återgick till mitt hulkande storsnorande och förklarade att jag inte skulle lägga på luren innan hon hade hjälpt mig och det hotet gick verkligen fram. Eller så var det krokodiltårarna, jag vet inte riktigt vilket. Hon hittade ett annat protokoll som sa att hon kunde komma åt proffsen utan att jag var auktoriserad, trots allt.

Så kopplade hon mig till Jason. Jag bestämde mig för att Jason var min nye bäste vän. Jason lyssnade på mina klagomål, han sa att han förstod. Om jag kunnat hade jag lutat mig mot Jasons trygga axel. Sedan sa han att han inte hade en aning om vad jag pratade om för han kunde ingenting om röstöverföring, han var bara proffs på bilder.

- Jaha, sa jag.

Men Jason var trots allt en hyvens kille. Han tog reda på vart jag behövde åka och kopplade mig direkt till
min nya bästa vän på riktigt: Jennifer i Texas. Hon och jag pratade lite om mina problem och vad jag gjort i helgen (hon var mer förfärad över att vi hade temperaturer närmare nollan än att min telefon inte funkade, hon tyckte också om Sony Ericson och älskade New York). Efter ungefär fyra minuter sa hon:

- There you go, if you turn your phone off and on it should be working now.

- Huh...? sa jag, gjorde som hon sa och grät igen, fast den här gången av lycka. Och lite för att jag var våldsamt kissig vid det här laget, kissig och glad i en enda snorig salighet. Jag tackade profust minst tio gånger innan jag la på och skuttade ut till toaletterna för att göra det där som vi flickor gör så bra. Pudra näsan, alltså.

Vad som händer med mina meddelanden vet jag fortfarande inte och det struntar jag i. Det enda jag med säkerhet vet är att jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska ringa Helpdesk. De är ju inte riktigt kloka där.

Doftspår

Han lekte stilla och försiktigt med min vänstra hand medan Cary Grant och Eva Marie Saint flimrade sig igenom North by Northwest på TV:n i den lilla men smakfullt inredda lägenheten i Norwalk. Soffan och fingerleken var behaglig och filmen likadan på ett stilla vis som dagens överhettade filmproduktioner tråkigt nog inte klarar av.

I bilen hem, kvart över alldeles för sent, råkade jag dofta på min hand och kände hans doft där; en lite syrlig hint av oregano som bekvämt lagt sig över min egen lukt. Jag blev lite förvånad och sniffade mera, bytte till min högra, egna hand och jämförde. Smakade på olikheterna. Kom fram till att jag ska lukta jag och började genast sakna mitt doftmärke. Sitter jag på hans hand nu eller begravde hans doft mig först så jag kapslades in och aldrig fick märka honom? Sitter han och luktar på mig? Kan jag ringa och be honom ge mig tillbaka? Jag vet inte om jag är bekväm med att lämna bort delar av mig själv på det här lättvindiga viset.

Nobelprisdags

Jag envisas, som ni alla säkert vet, med att sysselsätta mig med sådan här online-dating, något som ena dagen kan få mig att skratta högt och jubla för att dagen där på mest ge mig utslag eller stor lust att hoppa framför en buss. En del av mina äventyr hamnar här på Strykfritt och väldigt många av er, mina läsare, får er dessutom till livs en hel del bonusmaterial vid sidan av. I helgen tog jag nya tag vad gäller själva kontaktannonsandet och nu sitter jag mest och skakar på huvudet åt världens miserabilitet. Frågan jag ställer mig är

- Var finns alla rättstavande män?

Kanska borde jag hålla tyst och låta bli att kasta allt för mycket sten i glashus för fort-och-fel-Abdon kan skriva krokigare än en tredjeklassare på speed, det vet vi allihopa, men vad jag tvingas läsa på Internet varje kväll är mer än nog att få mig vilja gräva ut mina klarbå med sked. Så det så.

För att förklara att jag anser att skriven kommunikation ligger mig nära om hjärtat har jag, i min "om mig själv"-text, skrivit följande "truly believes that the person who invented spell check should win some kind of a Nobel Prize" i förhoppning om att jag ska locka till mig någorlunda rättstavade kontaktförsök. Men icke! Ikväll har jag läst om en ung man som rest till australlia, gillar itallian food och anser att det är viktigt med freinds (tre gånger). Han har dessutom svårt med de stora bokstäverna, har något allvarligt mot apostrofer och verkar ha principer mot alla former av genitiv-s. Missförstå mig rätt här, jag anser inte att man behöver vara en gående ordbok (även om det varit kul) men att veta tillräckligt hut att köra en kontaktannons genom rättstavningskontrollen kan väl ändå en kvinna kräva. Eller?

Jag undrar om jag verkligen är så speciell som blir lite svag i knäna och himmelsk i blicken av någon som kan kommunicera i hela meningar - meningar med början och slut, med alla ordklasser som krävs och med korrekt användning av skiljetecken. Just ikväll hamnade jag till slut på amazon.com med en stor önskan att klicka väck hela mitt sparkapital på en lastbilslast av Lynn Truss' "Eats, shoots & leaves" ("Komma rätt, komma fel och komma till punkt" anpassad till svenska av Eva Halldinger). Nu gjorde jag inte det för det känns trots allt förmätet, jag vet inte heller vad jag håller på med när jag skriver även om jag råkar vara något passionerad i frågan. Om jag nu inte ska masskicka ut ovan nämnda bok till alla och envar funderar jag allvarligt på att ta bort min finstämda hint och ersätta den med en mer rak formulering:

If you can communicate in full sentences, sentences with a beginning, an end and a middle, sentences with correctly spelled content and can show proof of some basic grammar skills, I will marry you on the spot. I promise. Have a good night.

Returrätt

Pontus rapporterar att man inte har garantiår på sina barn men dock två veckors returrätt utifall att man skulle ångra sig.

Så har man lärt sig något idag med.

Versionshantering

När jag var ung och gymnasist kunde jag ägna timmar till att tänka på den helt makalösa uppfinningen citronsyracykeln (även kallad Krebscykeln eller Cellandningen). Det går att läsa in ganska mycket i ovanstående påstående, till exempel att

1. Charlotte var en konstig person
2. Charlotte gillade biologi
3. Charlotte hade för lite vettigt att tänka på
4. Charlotte hade för få vänner

Vilket av de påståendena som är mest rätt vet jag inte, det var nog en kombination av alla fyra och jag vill våga påstå att än idag när jag är ute och promenerar hundar, skänker jag citronsyracykeln en varm tanke. Livet hade inte varit detsamma utan den.

Nåväl, som en förlängning av min fysiologibesatthet kom jag på mig själv med att tänka på trummhinnor i duschen i morse. Först tänkte jag att det är en bökig kroppsdel att bygga och en bökig kroppsdel att komma på att man överhuvudtaget ska ha. Sedan funderade jag på var i den mänskliga utvecklingen vi egentligen stoppade in trummhinnorna? Vilken version av oss? Och vad har Moder Natur för versionshanteringssystem egentligen?

Tänk er själva, när människa v. 13.8 kom ut ur produktion och landade på testavdelningen; de släppte ut henne i sin testavdelning (projektnamn Afrika) och lät henne gå igenom alla testerna de hade på sin lista, ni vet de där med säkerhet och prestanda och features och dylika ting. Någonstans mot slutet stötte de på en riktig showstopper när de testbadade henne lite. Allt vattnet åkte in i örat och stannade sedan där och se, när de kollade kravspecen såg de att hon egentligen skulle klarat upp till 60 sekunder i minst 2 meter djupt vatten. 13.8 klarade inte ens ett bra spöregn visade det sig snabbt. Man diskuterade huruvida man kunde ändra kraven eller kanske lägga till en release note där stod att man bara kan använda 13.8 i öknen, innan man insåg att hon inte bara led av vattenskräck utan även också var döv som en sten. Allt för en saknad liten trummhinnas skull.

13.8 kom aldrig ut i produktion, inte 13.9 heller men 14.0 har jag för mig att de körde ut på en begränsad marknad i Australien innan de insåg något annat problem, kanske med någon foramen eller menisk, eller så, och fick ge sig tillbaka till ritbordet ännu en gång. Tänk sedan vilka otroliga uppgraderingskostnader det måste blivit när de fick för sig att släppa oss på riktigt, än i dag håller vi ju på med hur många servicejobb som helst, ta till exempel fiaksot med blindtarmen. Vem missade den egentligen? Det är ett under att vi allihopa har serviceavtal fortfarande och än mer kan man förvånas över att inte Naturen har kånkat för länge sedan. Det måste kosta miljarder att hålla igång den här verksamheten.

Nu ska jag stänga av min verksamhet för det är tydligt att någon här behöver sömn, nyss började jag fundera på huruvida nyfödda har garantiår.

Vi är med sommartid

Vi blev med sommartid i helgen och nu om något är jag temporalt konfys, tänk att en liten timme ska ställa till det så förfärligt för en. Om man bortser från det lilla problemet ska jag erkänna att det är underbart att komma ut från jobbet medan det fortfarande är en gnutta ljus på himlen, det är underbart att höra fågelkvitter på morgonen innan jobbet och i morse, då tittade jag nästan mer efter knoppar på träden än efter mötande trafik. Farligt? Kanske lite, men om man någon gång ska leva farligt är det väl för vårens skull, så säg?

Jag förutsäger en ny städhelg med "Vårliga vindar draga" på högsta volym i min närmsta framtid, det är tradition trots allt.

Bring it on!

Det är bara att inse att 2008 kommer utses till Smaklöshetens År; det började med countryerkännandet och nu kommer nästa kulturchock, håll i hatten allihopa:

Jag gillar cheerleading-filmer.

När jag tittar på filmer som handlar om elaka, blonderade, bensparkande småbrudar börjar det rycka i en dansnerv någonstans i ryggslutet, min mun förvrids från mitt vanliga leende till ett krampaktigt sår mitt i huvudet och jag vill okynnesheja på allt och alla (Go stopskylten!). Det värsta är att jag dessutom blir lycklig. När jag var hemma i Ystad tittade jag och Knyttet på tre av de fyra filmerna i serien "Bring it on", en cinematisk upplevelse många rynkar på näsan åt men som jag alltså skamlöst inte kan sluta titta. Det är lite som att inte titta på en bilolycka, ni vet (Go ambulansen!).

Fullkomligt omöjligt.

Nåväl, ikväll fick den sista filmen i serien mig att stanna på ett löpband i 90 minuter. Det kallar jag bra jobbat, inte ens Star Trek brukar fixa det i vanliga fall och som rymdingenjör tar jag min Star Trek på avgrundsdjupaste allvar ska ni veta. Det ingår i det paketet (Go Mr Spock!). Jag förstår att ni undrar vad som ska komma härnäst, det gör allvarligt talat även jag. Vad kan nästa steg bli egentligen? Midjefettsblottande korttröjor? För korta byxor? Ett utomäktenskapligt barn i en knarkarkvart i Toledo, Ohio?

Som svar på den här oroande utvecklingen har jag satt mig själv på fulkultursdiet. Just nu lyssnar jag på Faurés underbart vackra Requiem, jag smuttar på lite elitistisk Calvados och dessutom har jag lärt mig några nya, flerstaviga ord ur Roget's Thesaurus (Erudite, repudiate och ett annat jag har på tungspetsen). Som grädde på moset har jag även kammat håret och satt på mig riktiga kläder. Det kanske kan gå att bryta det här mönstret innan det är alldeles för sent, håll tummarna.

(Go Chotte!)

Barnvaktspass

Linda och Pontus förpassades ut i stormen och rusket för att ta sig en kort och barnfri lördagsdate så här på internationella kvinnodagen, ett skäl rejält nog att fira ordentligt. Liten Olivia hade haft det lite oroligt med sömnen under dagen och kvällen men när väl de ömma föräldrarna tog sig ur huset var alla två barnvakterna lyckligt arbetslösa och kunde avnjuta resten av kvällen i trött halvkoma framför tv:n. Precis så där som när man var 13 fast nu med öl.

Jag är

Skuttig, salig, svensk
Larvig, tokig, rolig
Vansinnig, vanlig och underbar.

Här, där, nu
Öldrickande, rapande, hungrig
Fnissig, fin, finurlig.

Tandborstande och hårborstande
Ytlig, avgrundsdjup och galen
Tindrande

Påhittig, lögnerska, nonchalant
Arg, ilsken, högmodig
Stolt, avståndstagande, långsint

Långsam, lat och undvikande
Trött, tårögd, tungsint
Omständig
Trög

Omhändertagande, älskande
Dansande, trummande, sjungande
Beskyddande, lojal
Sanningssägare

Elak, snartstucken, farlig
Stressad
Skrattande, levande och tänkande
Springande, dansande, bilkörande

Positiv, visslande, varm
Utanför
Mitt i
Älskad, omtyckt, glad

Iakttagande, passiv
Kissig
Kommande, gående,
Syster, dotter
Nära

Kristianliga Rättigheter

Jag har en god vän, vi kan kalla honom Kristian för han heter så, som för stunden är lite trött och sliten av sig. Han gör mig lite orolig ibland när han berättar allt han tänker och tycker och jag blir rätt och slätt förbaskad när jag hör hur hans jobb och omvärld behandlar honom. Det är ingen ordning alls och jag börjar fundera på om någon måste ta tag i det här och se till att min Kristian inte har sämre än någon Kristian förtjänar. Så här:

• Alla Kristianar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Och Fritid så sluta ha dem till att jobba på helgerna hela tiden och om man nu ska klaga på att en Kristian inte gör det han ska göra får man banne mig se till att någon annan gör det han tvingas göra istället.
• Inga Kristianar får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna förutom den formen där man har sin Kristian på soffan och matar honom med öl och/eller glass.
• Inga Kristianar får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning förutom när han är i gymmet med sin Trånare för den tortyren har han faktiskt betalat för.
• Varje Kristian har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening så länge han inte gör något olagligt som att köra för fort för då gäller inte lagen honom så mycket.
  
• Inga Kristianar får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas förutom något tillfälligtvis till Connecticut där de kan hälsa på exilsvenskar de känner.

Det finns säkert fler rättigheter Kristianarna borde ha, fyll på vettja.

Betraktelse

Det är sällan man känner sig så innehållslös och platt som när man långsamt strövar ut från någons hus med ett ekande "Nej" hängande i hasorna. Stjärnorna blinkade vänligt mot mig från en stålsvart himmel men det enda jag kunde känna av var den värsta sortens ackompanjemang; riktigt smäktande tomhet och en trött suckande ensamhet. Och så lite lättnad förstås.

Jag sa nej. Mitt credo, det där med att aldrig slösa bort någons tid eller leka med någons känslor, spökade igen. Jag vill tro att det är av ärlighet och respekt jag handlar som jag gör och inte av feghet men ibland måste man få tvivla på sig själv. Som i bilen hem i natt till exempel, då tvivlade jag i flera kilometer. Nu sitter jag här och leker med hans lukt som finns kvar på mina fingrar och funderar på vad det var som saknades egentligen.

Jag har sagt nej till hundra karlar
och till tusen män

Nu är jag trött på att säga nej
vill faktiskt säga ja
om nu nån bara ville fråga
Anna Carlquist

Frigid, någon?

Vi var tillbaka och trampade runt i stormtagarträskets geggamoja i morse, jag och Trånaren. Det är lika roligt varje gång: jag presenterar en idé på varför det här med att få någon av den manliga sorten att stormta mig är så svårt (som exempel: jag är för kräsen, jag är för bitter, det är slut på eligibla män, jag är för gammal, jag har för stora fötter varför inga stormar biter på mig, fortsätt ad nauseum) och han rebutterar den våldsamt under en halvtimme eller så. Vad bättre kan man göra en tisdagsmorgon när det är grått och mulet men vårvarmt ute ändå?

I morse kom jag på att jag antagligen är frigid. Det ni. Har man inga problem så skapar man det enkelt med frustration och kreativ användning av sällsynta ord. "Desperation is the mother of all things bullshit", sa Trånaren fint efter ungefär 27 minuter. Jag tackade och tog emot och valsade vidare ut i världen, inte helt övertygad om min frigiditets varande eller icke-varande.

Borttappat?

Jag hittade den här i min handväska i morse:

Jag vet inte om den känner sig saknad och vem den i sådana fall känner sagda saknad för. Är det någon där ute som vill erkänna någon slags bekantskap med den? Det är en fin-fin Jan Stenmark-kylskåpsmagnet i sina bästa år, alldeles inplastad och oanvänd. Den har till och med prislappen kvar. Det kan vara en sådan där present, även kallad överraskning, och jag vet redan att den skulle passa alldeles perfekt på mitt bulliga amerikanska kylskåp, men det är alltid bäst att fråga först. Dessutom vill jag veta vem jag eventuellt ska tacka, min lista på potentiella presentgivare är som vanligt lång och listig.

Kollikock, kollikock! Kryp fram nu, tvinga mig inte att utlysa en ny 20 frågor-tävling.

Tipsextra!

Det har städats här på Strykfrittredaktionen idag, det har packats upp och undan, det har rörts runt i hela dammzoobeståndet och följdaktligen bor numera dammtigrarna med dammleguanerna och dammgnuerna delar koja med dammdrakarna. Vi får se hur det går, just nu ryts det ganska mycket från alla möjliga obksyra hörn av lägenheten.

Paniken har rusat genom mig och huset flera gånger om över det här med för litet bohag till för många saker, det är inte bara skorna som spökar utan framför allt är det böckerna som ställer till det för stunden. Bokhyllorna räcker inte till och när man sålunda börjar leta efter väggar att smälla upp nya hyllor på är det bara att inse att det i principip redan är slut på sådana.

Vad göra?

Jag oljade in ett par böcker och körde på skohornstekniken vilket innebär att jag kommer klara mig en stund till. Det här med skjuta problem framför mig är något av det jag gör bäst, så även också idag, och fram tills dess jag måste göra något kan vi ta och prata boktips istället. Se här vad man kan läsa om man har lust:

• The History of Love av Nicole Krauss. En liten, finurlig skatt att smälta långsamt likt en riktigt hård karamell.
  
• Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. En sträckläsare om minglande kvinnoöden som fick mig att snyfta både en, två och tre gånger. Stillsam och vacker.
• Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Den här boken, som nog egentligen är mer poesi än prosa, går verkligen inte att läsa fort, jag försökte och misslyckades gravt. Om man tar en sida i taget kan man fascineras över dess nycker och fantasifullhet, om man stressar blir det bara fel och fult. Så, gör för guds skull inte det.
• The Book Thief av Markus Zusak. Jag är inte riktigt klar med den ännu men den här boken är en sådan där som sväljer en hel och hållen och vore jag inte en så karaktärsfast person (Ha!) person som jag ändock är, hade jag bara läst idag och inte städat något alls. En gripande saga om en läsbelusad flicka i ett världskrigsbesudlat Tyskland.

Och om man måste ha ny musik och jag ännu inte hunnit tipsa om The Puppini Sisters är det bara att springa och handla lite; perfekt dans-, städ- och läsmusik à la Andrews Sisters, allt i ett litet, välstylat paket.

Go! Explore!

Partybrud

En riktig partypingla tar med sig stickningen till baren, eller hur?

Den här pinglan gör det i alla fall, bara så att ni vet.

Vi där bak i bilen

Mamma, Knyttet och jag körde bil i torsdags, vi skulle släppa av systern i Lund och mig i Malmö och den ömma modern hade varit vänlig nog att ställa upp som chaufför trots en stressig torsdag. Mitt på den kurvigaste biten råkade vi börja skratta så mycket att bilen nästan var mer utanför vägen än på den, jag råkade nämligen dela med mig av mitt senaste mansmail, ett jag fått tidigare på morgonen av en, säkert inte ont menande, yngling i sina bästa år (27 alltså). Så här skrev han:

hello,

my name is piiiiip, i have to say ur pictures show that your amazingly attractive !! far from wat i would have ever imagined

im sorry for the out of the blue compliment and i understand you may not want to reply - i just want u to know i thought u looked really good !!!

PS i use msn and yahoo messenger - piiiiip and dare i say; love older women

piiiiip
xx

Jag har försökt skydda den inte ont anande mannens identitet genom påpassligt instoppande av pip här och var, jag hoppas det inte på verkar läsligheten i någon större utsträckning. Nåväl, förutom den uppenbara bristen på versaler och ett par grammatiska snedsteg fick innehållet mig att först lägga huvudet lätt på sned innan jag drog lite elakt på smilbanden och påbörjade ett svar, ett som lagom vasst skulle påpeka det inkorrekta i att åpeka hög ålder hos en blott 31 år gammal, högeligen varmblodig varelse med många skor kvar att behandla. Tyvärr kom en tågtid och och min alltför väl tillrinnande inspiration i vägen och något svar blev visst aldrig skickat. Som tur var författades det några väldigt underhållande svar där i bilen någonstans söder om Dalby, den stackars modern körde med livet som insats. Jag tror det slutgiltiga svaret blev ett författat av den kära systern och löd ungefär så här:

Käre Piiiiip,

Jag svarar å min systers vägnar och vill med stor sorg i mitt hjärta berätta att hon nyligen lämnat jordelivet bakom sig i och med sin höga ålder av 31 år. Ytterst olyckligt snubblade hon nyligen över sitt, av ålder hängiga, knäskinn, föll och kvävdes tragiskt nog av sina egna rynkiga hakor. Vi, hennes närmaste familj, har länge försökt få henne att inse risken att leva med sagda skinnöverflöd men hon har envist och oförklarligt vägrat följa alla våra råd om att göra något åt saken. Allt det där skinnet i kombination med hennes modiga skoval har gjort att vi omkring henne bara gått och väntat på att just det här ska hända. Ändå är det med stor förtröstan vi kan se tillbaka på Charlottes liv och tänka på hur hon, sin ensamhet och höga ålder till trots, förde ett ganska så obittert och lyckligt liv. Eller ja, bitter var hon ju nu när vi tänkte efter men vi tror och hoppas att hon trivdes med att ha det så.

Jaja, tack så mycket för de fina orden ändå. Ha det så bra och hoppas att du hittar någon annan äldre kvinna att dela dina stackars 27 år med, det finns gott om dem.

Over and out,
Knyttet

Jag är säker på att vårt brev i bilen var etter värre men det här är vad jag kommer håg ett par, två dagar senare. Jag har fortfarande inte skickat något svar till stackars Piiiip och det vete katten om han någonsin förtjänar att få sig ett, jag ska fundera och le ett tag till.

Chez moi

Hemma igen i min lilla gormkalla och dragiga lägenhet på Östra Bredgatan. Det är skönt att vara tillbaka på sin egen bana med sin egen lort och sina egna knorvligheter. Framför allt är det skönt att bilen nästan inte är insnöad alls och att strömmen till alla mina pryttlar är rätt vilket betyder att jag kan slarva bort adaptern, den som varit min bästa vän de senaste veckorna - utan ström blir det nästan ingen Chotte kvar nu för tiden.

Resan var förfärligt snäll, inga äventyr eller upptäckter att spana fram någonstans, jag sov mest hela tiden och när jag inte sov läste jag mina sena julklappsböcker. Trots mycket vilande är jag mest trött, trött och lite kissig men jag vill inte gå på toa för min toalett är jättekall och det är obehagligt. Jag tror jag bara går och lägger mig istället, det blir enklare så.

Det var den sista. Åk nu! Del 2

Nu borde jag packa igen men istället installerar jag program på min systers redan mätta dator, tittar på dålig film och tittar på bilder från söndagen på Rist. Det var en spännande söndag och jag lärde mig massor, se själva:

• Om man inte har någon is kan man kyla sin GT med frusna morötter och ärtor. Det är det bästa sättet att få Kristian att äta grönsaker.

• Om man inte har någon lunch kan man laga sig en finare variant av Pinnbröd: ta grillkorv och baka in den i Mueslisconesdeg, lägg det hela i ett fiskhalster och...

• ... se till att ditt halster håller för lasten. Annars kan det gå så här:

• Och om man tappar maten på golvet kan valda delar av matlaget bli lite upprört och se ut så här:

Vilse på slätten

Tänk att en del människor aldrig ska klara av att vara riktigt nöjda.

Det var och är fantastiskt underbart kul och skönt att få vara hemma hos många av de man gillar bäst och mest i hela universum ett tag. Det är bra att få se sina vänner istället för att bara skriva till dem, läsa om dem eller tala till dem på telefon, få skärskåda dem lite och försäkra sig om att de mår bra och är sig lika, att de fortfarande är bara mina så där som jag anser dem vara.

Trots det kunde jag inte låta bli att fläckvis känna efter lite för mycket och snabbt anse mig något ensam och eländig - hemlös. Fastän jag har en alldeles egen Challong i Ryd att bo i. Hur mycket jag än vägrat och spjärnat emot har det emotionella avståndet fått ta ut svängarna och under ett par timmar här och var kände jag mig under den här veckan ensammare än någonsin förut. Att komma hem är inte bara mysigt, att komma hem är att åminnas om att man missar massor, att man inte är här och att man mest av allt inte är fler än sig själv.

Här, där ni är, verkar många relationer och vänskaper bara bli mer och mer etablerade och starkare, lite som rivet i lagrade ostar bara blir bättre med tiden, där jag är och från mitt håll ter de sig bli svagare och klenare över tiden, som benstommen hos kvinnfolk efter klimakteriet.
Det är smått omärkbart över lång tid och om man bara patchar och lagar lite går det nog över ganska snart men det oroar ändå. Precis som jag inte kan vara riktigt nöjd kan jag inte heller sluta oroa mig.

Jag tror minsann jag är min mammas dotter.