Oh boy, oh boy, oh boy!

Idag har vi nästan varit i Albany, NY, inte bara en gång utan tre, jag Pålle och Anders. Det var skickligt av oss men det gick!

Två svenska kollegor och jag for på kundbesök i just Albany, New York och det gick väl så där, kan man säga. Vi tog "the scenic route" dit, den som tog en timme extra och på vägen hem tog vi en svängom med det amerikanska rättsväsendet. Mellan allt det här körde vi förbi självaste Albany på alla möjliga håll i försök att hitta ett shoppingcenter också. Nåväl, en av oss är numera registrerad som fortkörare under namnet "Svensk Korkort" och vi kom hem ganska sent med en slags klottrig bot av någon sort i näven. Imorgon ska vi forska lite i hur illa det är att inte betala eller för den delen inte dyka upp på de kommande domstolsförhandlingarna. Spännande värre. Kommer "någon" att bli portad från USA nu?

Vad tror ni?

Om rotvältor och andra livsfarliga saker

Det finns ett par saker i världen jag är livrädd för, en av dem är rotvältor och en annan är tanken på att jag inte ska bli lycklig. Utöver de där två finns det en härskans massa andra saker jag är rädd för: råttfällor, trånga utrymmen, mörka parkeringsgarage, hjärteont och att vara just rädd (!) är bara början på en lång lista av fullkomligt livsfarliga rädslor jag bär med mig i min resväska så här till vardags. Om jag ska bli fin och helgmässig blir det några fler saker att bära med sig men det händer sällan på just måndagar.

De senaste dagarna har jag oroat mig för att inte någonsin bli lycklig så där som livet säger att man ska bli det: kakformslycklig - lycklig så som alla mallar och mönster säger att man ska vara. Det har gått så långt att jag blir sittande i bilen i utanför jobbet och får lite panik ibland och i förra veckan började jag gråta mitt under ett trånarpass helt utan förklaring. Både Amir och Trånaren är givetvis förvirrade.

Visst vet jag att väldigt få är förunnade kakformslycka, kanske den inte ens finns på riktigt. Vad vet jag, det enda jag vet är att jag inte är i närheten av den och att man inte hittar den när man trampar vatten eller idkar stillsamma flytövningar i ett i övrigt ganska tomt hav.

För nybörjare

Fotbollssvenska för nybörjare:

Domarjävel, bollhelvete, jävla spanjarder och skitpassning.

Med den vokabulären kommer man långt.

Om att sluta

Jag funderar på avslut och behovet av sådant. Om att ha avslut för kunna gå vidare, om att jag fortfarande straffar ut mig själv genom att inte kunna släppa taget om då:et för att leva i det dära nu:et. Jag är väl fortfarande lite av sorten som anser att nu:et är ganska överskattat men hur man nu än må vrida och vända på det så slår det oftast då:et med hästlängder.

Nu, alltså.

Det är där alla de coola kidsen hänger, har jag hört.

Man kanske borde fara förbi och se hur det är någon gång? Det trista är att det är ett slutet sällskap, invitation only och så där. Inte ens liten Garmin hittar dit, jag har försökt och letat så länge nu men vad jag än pillar in på GPS:en så kommer jag inte dit.

Vad gör man när rädslan för nu:et håller en tillbaka? Vad gör man när man fastnat så till den milda grad i vinkelvolten att man inte kommer ut? När man gjort en så komplicerad geometrisk övning av sig själv att inga matematiska lagar håller för att beskriva en? Ni vet, det där med att en trekant alltid kan summeras till 180 grader? Det är inte jag, jag är säkert minst 230 grader. Med råge.

MVH
/Ert matteprov i etern

Tipsa mig!

... Om bra och gratis musikmixningsprogam som finns ute på interwebben. Jag orkar inte leta själv.

Sverige chockar!

Som vanligt i storsportsammanhang tar jag mig i kragen och blir fantast och fanatiker i och över allt möjligt man kan tänka sig, just nu är det självaste fotbollen och EM:et och allt det dära. En handfull av oss patrioter smet från jobbet tidigt idag för att titta på, vad vi alla misstänkte skulle bli årets fiasko, Sverige-Grekland matchen.

Det enda jag kan säga är:

Grattis Sverige!

Det bästa med det hela är att man kan gå till sr.se och lyssna på Lasses och Ralfs underbara referat av det "jävla skitmålet" om och om igen.

800 grader. Minst.

- 37 grader. Det är nästan så att det är badväder...

- Nä. Inte då! 40 får det väl ändå bli innan man måste bada?

39 grader Celsius pressade termometern upp sig till i eftermiddags så det blev inget bad för oss trots allt. Vad bidde det då, kan man fråga sig? Jo, det bidde en typisk allt-som-är-gott-middag med bara kalla saker och en himla massa öl på Pontus och Lindas balkong tills dess att myggen blev för inbitna och mina ögonlock börjat sagga ner till knäna.

Värmen ska hålla i sig ett par dagar till innan den drar vidare till andra (sydligare?) breddgrader. Med sig har den haft blixtar och åskväder galore, en sjöblöt sorts fukt och stängda skolor. Tänk att man inte bara stänger skolorna när det är för mycket snö på vintrarna utan även också på somrarna när solen gassar på för mycket, snödagar kan jag förstå men soldagar är något nytt jag fått lägga till vokabulären.

Helgen har jag ägnat åt ett lamt men underhållande försök till camping, ett strandbesök med förödande effekter på min baksida och till att bli spinninginstruktris. Det är inte klokt vad mycket man hinner med när man lägger manken på stranden ett par timmar.

Får det lov att vara lite cancer?

Idag slog sommaren till igen: 30 grader, lätt bris och sol från alla tänkbara vinklar. Jag tog med mig min bok och min solskyddskräm och gick till stranden i ett försök att slappna av och vara ansvarig på en och samma gång. Det gick bra till ungefär 30%, 70% av mig kan rapportera första gradens brännskada. Åter igen har jag lärt mig att jag inte ska gå till stranden själv, det finns alldeles för mycket hud jag inte kan nå när jag ska gnida in mig själv. Sedan finns det även hud jag glömmer bort och negligerar: För första gången är jag till exempel solbränd i armhålorna och mina ljumskar kan man använda som avskräckande exempel i vilken hudcancerutbildningsfilm som helst.

Men just där och då var det ganska skönt. Just nu och här är det inte fullt lika mysigt.

Leve han!

Amir är åter från de döda. Det är tydligen så att man inte ska ha korrossion på insidan av sina batterikablar för då kan det bli illa och dåligt. Vi fick en ny och nu morrar han som en tiger igen.

Vilken dag!

Så skrev Pappa i ett mail till mig idag: Vilken dag! Och ja, det har varit en sjusärdeles till speciell dag idag; en jag känner la fram sitt exjobb och hade sig och blev godkänd, en annan jag känner ska börja jobba i Danmark och en tredje jag känner packade ihop, la ner och hälsade hem.

Amir är död, allihopa. Jag är lite upprörd.

And the living is easy

Linda och jag satt på min veranda ikväll, det var varmt och jag tror att både hon och jag hade saker att lätta hjärtana från. Det var hon och jag, fem ljus, jordgubbar, vitt vin och en radio inställd på countrykanalen 92,5, en härskans massa mygg och ett infernaliskt mörker matchat med syrsor och nattliga hundpromenadörer. Jag undrar lite varför vi inte gjort det här tidigare, det är inte precis så att vi saknat sommarnätter, mest bara disciplin och projektledninng.

Skönt var det i alla fall.

Sommarnattsskönt. Vardagsskolkninggsskönt. Semesterskönt.

Köpelusta

Jag köpte en ny Garmin igår och idag var jag ute och sprang med honom. Snart har jag lika mycket elektronikfunktionalitet med mig när jag springer som när jag gör allt annat i min vardag:

1. Musikmaskin
2. Pulsklocka med pulsmätarsak runt bröstkorgen
3. Tidtagarur
4. GPS

2, 3 och 4 är i princip en och samma prylemojj men det känns ändå lite larvigt, man kan verkligen göra prylsport av det mesta nu för tiden.

Celebrity vaddå?

Det är svårt att vara kändis och etter värre är det att att råka ut för dem ständigt och jämt. Fast, det är väl själva definitionen på kändisskap, att vi andra inte kommer undan dem som innehar det. Det senaste inom kändis-TV kom jag att lära mig om nu i veckan när jag oskyldigt tittade på dumburken med Pontus och Linda och jag säger som Obelix gjorde om de gamla romarna: De är inte riktigt kloka, de dära celebriteterna.

Sedan länge har vi kunnat titta på hur kändisar gör olika saker de inte kan på TV, det finns Celebrity Apprentice, Celebrity Fit Club, Celebrity Poker, Dancing With the Stars och kändisarkörer som trallar i tid och otid. Ibland är det lite kul men oftast är det inte så mycket att hänga i granen alls och jag tror inte att det senaste tillskottet, Celebrity Circus kommer imponera på mig så värst: Avdankade 80-talsskådisar och kortväxta individer i tights på trapetser är inte min grej, så är det bara.

Nu är frågan, vad kommer sedan? Celebrity Surgeon, kanske? Det finns säkert någon som skulle titta på om Ozzy Osbourne skulle testa på att bli neurokirurg. Det skulle framför allt inte förvåna mig om det finns någon som ställer upp och vill bli opererad också. Celebrity PACS-ingenjör? Varför inte, det finns trots allt tristare yrken och jag tror att Jenna Jameson skulle kunna göra under med ingenjörandets annars så låga status.

Melllandag

All day
Staring at the ceiling
Making friends with shadows on my wall
All night
Hearing voices telling me
That I should get some sleep
Because tomorrow might be good for something
Hold on
I'm feeling like I'm headed for a
Breakdown
I don't know why
I'm not crazy, I'm just a little unwell
I know, right now you can't tell
But stay awhile and maybe then you'll see
A different side of me
I'm not crazy, I'm just a little impaired
I know, right now you don't care
But soon enough you're gonna think of me
And how I used to be
Me

- You know what?

- What?

- There's nothing you can do if she doesn't want to herself.

- ...

*djup suck*

Jag skulle ha skrivit om något roligare idag men när jag väl kom hem var det den här sången jag hörde först så det var här vi hamnade. Jag tog semester ikväll. Semester från helgjobb, svåra älskade och annat fanstyg. Jag åt god mat, skrattade och drack mojitos. Jag dödade mygg och knott och blev hemkörd av en nästan lika lurig Pontus, jag hoppas han klarade sig hem utan olyckor på vägen. Imorgon har allvaret jagat ifatt, alldeles säkert. Jag lovar.

Fyrans sandpapper

Som att dela ett litet bo med fyrans sandpapper är det att att leva ibland. Man vänder och vrider på sig, stretar och spjärnar emot och försöker undvika det onda, men hur man än gör är fyran där och gnager och ettrar sig mot huden och själen. Det enda man kan göra är att vänta på att trean kanske ska komma och ta över och att tvåan och ettan så småning om dyker upp. Det blir bättre, tror jag. Hoppas jag.

Den här veckan har inte varit bra och idag har nog varit bottennappet. Nu kan det bara gå uppåt.

Eller?

Tårarna

Stora tårar rinner nerför kinderna och ner i knät, armbågarna vilar tunga mot skrivbordet medan händerna far hopplöst genom håret. Hot, lock och pock - inget funkar. Frustrationen får hjärnan att koka och hjärtat att dunka mot bröstkorgen. Svetten lackar under armarna. Vad gör man när man inte når fram till någon man älskar och vill väl?

Picknickpremiär

Jag tog Bachelor nummer mycket under armen och drog med honom på turistig båttur i den Connecticutska arkipelagen idag; solen sken, vinden hade mojnat och mitt kylskåp var lagom fullt av picknickvänlig mat i allsköns färger och smaker (Broccoli med grönmögelostguck, rödlök och valnötter, sparris i en senapsvinaigrette, filodegsknyten fyllda med kyckling, mango och äpplen, fruksallad, rabarberpaj och full bar). Båtturen var skön och avslappnande men filtliggningen var det som förgyllde dagen. Jag är ruffsig i håret, mätt i magen, fräkenkindad och sudokukvoten för i år har jag fyllt redan. Tyvärr är jag också ganska röd på armarna och på bröstet efter ett par timmar i solen, man ska tydligen smörja in alla kroppsdelar man exponerar för de yttre elementen, inte bara ansiktet. Jag tror jag lärde mig det redan förra året och året innan det och yttermera året innan dess, men jag är väl lite trög ändå.

Doing it Baywatch style

Igår kom den i alla fall: försommaren.

Det var över 20 grader i flera timmar och om man kunde ha överseende med halvstormvindarna var det nästan trevligt ute. Idag var det än bättre; 23, 24 grader och bara snälla vindar och blåa skyar att vända bicken mot. Vilken dag som helst kan man börja spana fräknar på en näsa nära mig. Väldigt nära mig. På mig, typ.

Vad gör man då när försommaren kommer? Jo, man bejakar sin inre Pamela Anderson och springer barfota och långsamt i alla vattenbryn man kan hitta. Jag gjorde det igår och jag gjorde det idag och gudarna ska veta att jag gör det bra; bra tempo, lagom vattenstänk, fina vinklar och glansigt hår.

Pamela skulle vara stolt om hon såg mig.

Blommor

Hur självständig, tuff och pojkig en Chotte än må vara blir hon alltig själaglad över blommor, speciellt om hon inte behövt köpa dem åt sig själv.

Tack Mamma och Pappa, de var jättefina.

Arbetsförmedlingen informerar

Om det finns något som heter "the European Space Agency" finns det så klart även en "Brooklyn Space Agency". Varje burrough i New York med någon slags självkänsla har givetvis en högt flygande specialorganisation, det borde vem som helst inse. Båda de ovanstående agenturerna jobbar med riskfyllda uppdrag och höga höjder; ESA med raketer och rymd och dylikt medan BSA mest består av mobsters som kastar folk från toppen av byggnader. Det var vad dagens lunch lärde mig.

"The Brooklyn Space Agency will take you to the top of the Cyclone and kick you the fuck off!" utbrast min bästa projektledare över sin pre-fredags-öl till mig som förklaring på vad skillnaden egentligen var. Jag tror inte jag ska söka jobb där riktigt än.

Hur gör man?

Hur gör man när livet är ofattbart sorgligt och fel? När ens vänner far så illa att man går runt med knutar i magen och inte vågar ringa för man är rädd både för och om dem? När verkligheten saknar ord att förklara hur man känner och avståndet gör att man mest vill falla genom marken och kanske, med lite tur, hamna på en bättre och rättare plats, en plats närmare dem med en sval hand mot en varm kind och ett knä för ett trött huvud?

När det finns frågor men inga svar?

När ens vänner frågar hur de ska leva fast de inte riktigt vill och hur de ska kunna säga något när orden inte kan beskriva det onda de upplever? När verkligheten är att de förlorat något så älskat och kärt som ett barn?

Jag vet inte, jag. Jag har ärligt talat ingen aning... Men, jag tror på det där som Cajsa Warg ska ha sagt: Man tager vad man haver och sjunger det man kan. Det funkar lika bra bland byttor och bunkar i köket som i duschen om morgonen eller på stranden en lördagsmorgon när solen knappt gått upp. Det funkar på jobbet och går oftast hem när man får oväntat besök, det har tagit mig igenom både tandagnisslan och hjärtligt förtret. Att ta det man har och sjunga det man kan är att göra så gott det bara går, så mycket mer kan man oftast inte göra, speciellt inte när det är svårt. Att leva som Cajsa Warg betyder absolut inte att man tar livet eller, för den delen sjungandet, med en klackspark, det betyder inte heller att man är slarvig eller lättsinnig på något vis, det är mer ett överlevarbegrepp, ett styrketecken. Förmågan att klara sig, varken mer eller mindre; att kunna konservera energi, att ta livets sorger och lyckor med ro, att vila lite i vardandet.

Det är ingen skam i att sitta på golvet och jämras över sitt brustna hjärta, det är inte heller fult att ta paus från livet och det är absolut inget underligt med att vilja stanna livsbussen och hoppa av. Ett litet tag. Ibland handlar det bara om att överleva, att komma ihåg att andas och blinka och hålla temperaturen. Att göra som Mora Träsk-farbröderna och gå runt när det är bergigt, klättra över när det är snårigt och krypa under när det finns broar.

My calling

Spinningkarriären får kanske läggas på is ett slag, se här vad kul jobb man kan söka.

Som gammal, avdankad rymdingenjör känner man genast hur det rycker lite i tyngdlöshetstarmen och min första tanke när jag läste annonsen var "Aldrig att jag löder fast solcellerna på rymdstationen, de går ju bara sönder hela tiden!". Av erfarenhet blir man vis och solceller och jag var aldrig så värst bundis ens i våra mest harmoniska ögonblick. Dessutom vet jag att de blir vassa när man har sönder dem och jag tänker inte vara den första som sticker hål på min rymddräkt med en solcell. Icke!

Jag har ändå börjat fila på min ansökan lite lätt utifall min solcellsfobi skulle gå över.

• The ideal candidates should be competent in relevant scientific disciplines, such as life sciences, physics, chemistry and medicine and/or be an engineer or experimental test pilot, and should have demonstrated outstanding abilities in research, applications or the educational field, preferably including operational skills.

- Check på den. Man är ju ingenjör, liksom. R Y M D-ingenjör om man ska vara noga och det ska man.

• A good memory and reasoning ability.

- Ja, resonera har jag gjort sedan barnsben och minnet måste vara gott för jag kommer ihåg mina ungdomliga resonemang. Jag hade fel väldigt ofta på den tiden.

• Concentration.

- Ja, under kortare perioder.

• Aptitude for spatial orientation.

- Jag har full koll på både uppåt och neråt.

• Manual dexterity.

- Se bilaga 2, min senaste stickning.

Jag tror jag fortsätter imorgon, det är jobbigt att söka jobb, dessutom måste jag sticka klart bilaga två.

Veckans countrylåt

Veckans countrylåtstext är Brad Paisley's "Ticks", en naturnära och rar liten bit som får mig att tänka lite på Tord - den mest fästingsrädda person jag vet.


Everytime you take a sip
In this smoky atmosphere
You press that bottle to your lips
And I wish I was your beer
And in the small there of your back
Your jeans are playing peek-a-boo
I'd like to see the other half
Of your butterfly tattoo

Hey that gives me an idea
Lets get out of this bar
And drive out into the country
And find a place to park

'Cause I'd like to see you out in the moonlight
I'd like to kiss you way back in the sticks
I'd like to walk you through a field of wildflowers
And I'd like to check you for ticks

I know the perfect little path
In these woods I used to hunt
Don't worry babe, I've got your back
And I've also got your front
I'd hate to waste a night like this
I'll keep you safe you wait and see
The only thing allowed to crawl all over you
When we get there is me

You know ever guy in here tonight
Would like to take you home
But I've got way more class than them
And that ain't what I want

'Cause I'd like to see you out in the moonlight
I'd like to kiss you way back in the sticks
I'd like to walk you through a field of wildflowers
And I'd like to check you for ticks

Oooh, you never know where one might be
And oooh, there's lots of places that are hard to reach

I'd like to see you out in the moonlight
I'd like to kiss you way back in the sticks
I'd like to walk you through a field of wildflowers
And I'd like to check you for ticks

Oh, I'd sure like to check you for ticks.

Karriärval

Innan jag flyttade hit var min verklighet sådan att i princip varje individ hade ett jobb. Ett jobb per skalle, det var så Gud tänkte när han satte sig ner i början på sin arbetsvecka och designade Jorden. Självklart har jag levt med arbetslöshet i familjen och jag har hört talas om att hemmafruar, det fanns det i Sverige någon gång på 50-talet, men i övrigt är det ett jobb och en person som gäller.

Så är det inte riktigt här, att ha det så bra ställt att man bara behöver ett jobb för att kunna få sin ekonomi att gå ihop är inte något som givet. I min bekantskapskrets klarar sig de flesta bra på det de tjänar på sina jobb, bra nog för att inte behöva knäcka extra på nätter, kvällar eller helger. Dessutom skulle jag påstå att många av oss jobbar mycket extra ändå, på just kvällar, helger och nätter, att det inte skulle finnas tillräckligt med timmar på dygnet att få plats med några extra jobb på. Trots detta har jag en kollega som under en längre period jobbat extra på Sears under 18 månader och man hör ständigt och jämnt om ensamstående mammor som har tre, fyra tjänster att se till på en samma gång. Jag har hittils inte räknat mig till den här gruppen hårt slitande personer, men nu är det dags att trappa upp lite. Saken är nämligen den, att jag har fått erbjudande om ett andra arbete och en andra karriär så långt från ingenjörande och PACS man kan tänka sig.

Av alla saker man kan göra i hela världen ska jag jag nu föärsöka bli spinninginstruktös!

Ta-dah!

Om ett par veckor ska jag gå på kurs och sedan ska jag tjäna 40 dollar i timmen på att skrika och svettas på folket på mitt lilla gym. Lite tramsigt känns det, för inte katten är jag någon typisk spinningpersonlighet, även om jag tycker det är ganska kul. Om ni tycker jag börjar klä mig för mycket i spandex och börjar bli alldeles för bubblig och blond, får ni härmed stränga order om att göra en intervention och avbryta det hela illa kvickt.

Terminologi

Min bästa Mike från Arkansas lär mig nya saker i parti och minut. Igår var vi ute och drack öl, åkte båt och berättade historier om vår ungdom när han drog till med ett ny, fin term till mig: Beer gettin' store. Beer getting store som i Systembolaget, det blir nog inte mer sydstatsk charmerande än så.

Ikväll frågade han mig om jag aldrig haft grocery store feet också. Försten till att gissa vad det är får en kram.

Vart är världen på väg?

Rätt åt fanders kan jag bara anta, för vet ni vad som hände i dag?

De här hände.

De hände sig rätt in i min garderob och sedan ner i min resväska.

Herrejösses.

Jag skäms och ska snart lägga mig ner och dö, jag måste bara åka till Seattle och leka mässa ett par dagar först. I mina nya kläder.

Idag stannade klockorna

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.

Bara på skoj

- You don't have sex for fun, Charlotte.

Så sa Trånaren mig härom dagen när vi pratade om mitt senaste manliga prospekt, det där jag har i Providence. Jag blev lite ställd och tappade nästan en 15 kilo tung hantel i pannan på mig själv, det är underligt när människor man hävdar och tror inte känner en så bra faktiskt slår till huvudet på spiken alldeles för väl.

- So, tell me, what's up with you and this guy?

Jag har inte lättsinnig sex, inte för att jag är pryd utan för att sovrumsaktiviteter för mig hör samman med en stor portion intimitet, något man bara har med personer man släpper in på livet. Jag förstår mig inte heller på konceptet "casual dating", det finns inte på min karta och om jag ändå sysselsätter mig med det är det något som är fel. "Casual dating" kräver disciplin, distans och kommunikation och är det något jag har svårt för är det de där tre, speciellt allihopa tillsammans.

Antingen är det något som är fel eller så är det så att jag inte betraktar det som lättsinnigt trots allt. Men, det känns inte som om det är något mer, det är nog snarare något som är fel och snart, snart måste jag börja vara ärlig mot mig själv och alla inblandade igen.

Att något kan vara bara på skoj är ett himla dåligt skämt, på gränsen till smaklöst, faktiskt.

Mindless driving

Jag och Garmin är bra vänner. Eller, vi är snarare bästa vänner. Eller, ska jag vara riktigt ärlig så är det ett ganska skadligt förhållande vi har, han och jag. Jag är beroende av Garmin. Utan Garmin hade jag inte varit här idag.

Igår for jag till Providence, Rhode Island, för att träffa Bachelor nummer Mycket igen, den senaste namngivningsmetoden har jag redan kastat ut genom fönstret men ni får försöka hänga med ändå. Det är en hyfsat rejäl biltur upp dit och jag var lite försenad när jag kastade mig in i bilen vilket är min enda ursäkt till att det blev som det blev. När jag klickade mig igenom mina sparade resmål för att åter igen hitta bachelorens adress tittade jag inte så noga på vad jag valde för slutdestination, om det slutade på Rhode Island räckte det bra för mig. Tyvärr hade jag glömt bort att familjen Liten/Stor och jag hade varit i Newport, Rhode Island för inte så länge sedan, en stad som inte är Providence, Rhode Island alls, varpå min resa till just Providence, Rhode Island blev lite tillkrånglad. Och onödigt lång.

Lite som att köra från Linköping till Norrköping via Åtvid, kan man säga. Man ska tydligen hålla koll på vägskyltarna även om man har en GPS. Go figure.

Det tog bara en timme extra och Bachelor nummer Mycket var väldigt förstående. Snavcka om tuvr.

Är det färdigt snart?

Jag var och såg David Mamets senaste film: Red Belt. Den var deprimerande, trist, och tråkig. Så långt från fullkomligt underbar man kan komma, det var länge sedan jag övervägde att gå ut från en biograf innan filmen var klar.

Jaja, vad är en tidig fredagkväll?

Hur jag fann Jesus i mitt köksskåp

Eller, jag har snarare funnit Jungfru Maria i mitt hörnköksskåp. Hon verkar ha flyttat in där på obestämd tid och jag har inga som helst problem med det. Hon är en diskret och ganska tystlåten rumskompis och än så länge har hon inte försökt frälsa mig en enda gång. Hon trivs väldigt bra i sällskap med det religiösa brödet.

Så här ser hon ut:

Kemilab

I kväll har jag diskat, ätit sushi och kemilabbat! Jag testade den här teorin.

1. Man behöver ett nagellack, jag valde det här som heter Flashbulb Fuchsia. Det är jätterosa.
2. Dessutom behöver man Cooking Spray, vad det heter på hemländska vet jag inte, den kan se ut så här (Det räcker med en flaska om du bara ska labba):
3. Följ instruktionerna i filmen. Spraya gärna naglarna i diskhon.
   
4. Gå runt och låt bli att ta på saker eftersom du är oljig om händerna.
5. Följ filmens råd och lev ett glamoröst liv.

Efter endast ett labbtillfälle kan jag berätta att det verkar fungera, jag har fina orispade naglar efter bara några minuter. Om det hela beror på

• kemi
• magi
• att man ogärna pillar på något överhuvudtaget när man dränkt sina händer i olja,

det vet jag inte. Men det funkar.

Livsfarligt

Jag envisas då och då med att hushålla på jobbet på något underliga tider på dygnet, som i kväll när jag snubblade ut genom hissen nere i garaget klockan tio i tio, fullt beredd att möta allsköns monster och våldsverkare. Det vet man ju, att i garage efter klockan nio, där håller onda människor till, precis som overksamma människor finns på banken efter klockan tre.

I garaget fanns bara jag, mina obekvämaste skor, Amir, Sectrabilen och en vit, stor minibuss, En typisk våldsverkarbuss, en sådan som den onde mannen som inte var Hannibal hade i "När lammen tystnar". Utanför prasslade det konstigt i träden och de blommande japanska körsbärsträden stirrade på mig på ett skrämmande, rosa sätt så där som bara körsbärsträd kan. Pelarna i garaget var ovanligt många och kunde gömma minst en busslast förrymda fängelsekunder och en handfull vampyrer. Hela vägen till bort till Amir påminde jag mig själv att jag inte skulle hjälpa någon flytta möbler om de så bad mig på sina bara knän för det är så man hamnar på botten av en brunn i någons källare. Det har jag sett på TV.

Fram till Amir kom jag, trots allt, och ut ur garaget kom både han och jag. Det onda prasslandet i träden var bara vattenspridarna som porlade och träden var egentligen bara vackra att se på. Jag kan bara anta att minibussen tillhörde någon hårt slitande fotbollsmorsa som tvingats jobba över hon med.

Det är livsfarligt med livlig fantasi.

Cinco de Mayo

I jakten på det kompletta högtidssåret har vi idag kommit fram till en av årets Mexikanska högtidsdagar: Cinco de Mayo.

Vi i Milford har firat med en Margareta, guacamole, grillning, pico de gallo, jordgubbar och precis lika tramsig humor som vanligt.

Diskho -h = disko!

Alldeles nysvettig och glimmrande hänger jag lite lagomt utpumpad på mitt vardagsrumsgolv i väntan på att duschbehovet ska infinna sig, det borde komma vilken sekund som helt nu. Jag har varit ute och kutat en runda och det gick nästan bra, 5 nya miles under bältet och inget ont i foten alls. Finemang.

Kristian och jag har chattat lite idag, vi var som vanligt löjligt smarta, se bara här:

Chottlips says: Någon borde säga åt mig att gå ut, det är sol och fint där.

Kristian says: Det är sol där ute! Ut, ut, ut!

Chottlips says: Vill inte, trivs bättre här.

Kristian says: Du måst int.

Chottlips says: Okej.

Kristian says: Man får trivas där man är.

Chottlips says: Men jag är tjock... Och jag borde springa. Och diska.

Kristian says: Jag är tjockare. Bjud in en pojke

Chottlips says: Vill du komma? Du är den enda pojken jag vill bjuda in.

Kristian says: Det vet du att jag vill, och jag diskar gärna. Nästan hellre än jag springer. Kan man inte installera ett löpband vid diskhon? "Då kan frugan både göra nytta och hålla sig slim!"

Chottlips says: Haha!

Kristian says: Hmm, kanske inte tas emor så väl av alla, men jag hoppas ändå det kommer bli årets julklapp

Chottlips says: Ett löpbandsdisko-kit...

Chottlips says: Diskho, alltså. Inte disko. Fast det funkar det med.

Kristian says: Ja, man måste ju ha riktiga diskskor också! Eller diskor?

Chottlips says: "Vill du dansa diskho?" "Ska vi gå på diskho?"

Kristian says: Åh, det låter ju kul! Tror det var så här de där bubbel-diskona föddes: De flyttade inte diskot till diskhon, utan diskhon till diskot.

Han är inte riktigt klok, den där Kristian, men himla bra och smart.

Ett ögonblick i sänder

Jag pratade nyss med min bästa Marina. Hon och hennes bästa Rikard har fått en liten son, en Nils. Nils är vacker som en dag men också väldigt sjuk och de har det förfärligt träligt i sin lilla familj just nu.

Men, allt det där svåra till trots, gör de där tre det enda jag tror man kan göra när livet passar en stoppbollar: De tar ett ögonblick i sänder. De spela lite efter örat, som vi säger här. De försöker leva i nu:et. Jag är dålig att vara i presens själv så jag vet hur svårt det är, jag är mer av en passé simple eller kanske pluskvamperfekt-person så jag lyssnar och tänker och ser på dem med samma beundran jag har för folk som inte svär eller tänker först och talar sedan. Det är andra saker jag inte bemästrar så värst väl.

Vi samtalade bara kort och jag vet inte om vi pratade om det som var viktigt, egentligen. Men, jag fick höra på hennes röst och just där och då var den både stark och bärande, hon sa att idag var det en bra dag, och jag fick berätta att jag sett fotografierna och att Nils minsann var guds gåva till mänskligheten. Minst. Jag fick berätta att vi saknar och tänker och gormar här och ibland gråter vi lite också fast inte så mycket just nu. Och så fick jag berätta att de är gruvligt duktiga när de tar ett ögonblick i sänder.

Maror

Jag drömmer mardrömmar om demosystem nu för tiden. De åker till fel adresser, de försvinner på konstiga sätt, grafikkort strular och jag hinner inte installera allt som måste vara på dem.

I mose vaknade jag halv sex, med hjärtat i halsgropen, efter att ha rivit ner monter och insett att våra grannar (jag tror det var Stryker) hade snott hälften av vår utrustning medan jag kröp runt på golvet och letade efter kablar.

Efter juni blir det lugnt igen, har jag hört.

Dating 101

Jag har nu provat på datinglivet i USA i nästan 18 månader och jag har lärt mig en massa saker. Se bara här:

• Man kan ha sin första date på ett tivoli, det funkar bra speciellt om man tar upp Chotten i en bergochdalbana. Instant kram.
• Man kan ha en date på IKEA, köttbulledelning à la Lady och Lufsen kan vara lite sött.
• Man kan ha en första date på lågprisvaruhus. Det behöver inte vara lyckat men man kan hitta en fin blå tekanna.
• Man kan hamna i gräl på sin första date. Det betyder oftast att det inte blir något mer.
• En tredje date betyder inte att man måste göra något. Alls.

Fantastiskt, jag blir bara smartare och smartare vad tiden lider. Snart blir jag 32, det är det nästan bara ni som vet. Alla här tror att jag blir ungefär 28.

Oj.

Paus

Vi tar lite paus i allvaret och gör en iakttagelse istället.

Jag hade en gästdiskare i helgen, han var snäll och diskade vad som kan betraktas som en mindre busslast med smutsiga tallrikar och glas medans jag villade runt i lägenheten, var i vägen och gjorde kaffe. När mitt lilla diskställ var fullt gav han upp och tog ett par steg tillbaka och då såg jag vad han hade gjort:

Han hade stoppat alla besticken upp och ner i bestickkorgen, upp och ner som i att alla skaften stod uppåt medan taggar och eggar stod neråt. Fel håll, helt enkelt. Jag har sett andra som gör så och jag frågar nu, varför gör ni så? Det finns ingen rim eller reson till tilltaget; det blir trängre i korgen och den viktiga änden på besticken får stå i vätan längre och mögliga gafflar kan inte vara goda. Varför? Nå?

Det är lite som det här med julgransbelysningen jag tvingas gå igenom varje jul. Alla normala människor sätter på julgransljusen efter pryttlarna och hjärtana men innan glittret, det blir bäst så, det vet man ju. Konstigt nog är det i princip bara jag och min familj som är normala dagarna precis före jul, jag brukar skylla på högtidsstress hos er andra. Hur jag ska förklara bestickproblemet vet jag inte, det verkar inte kunna gå att skylla på varken helger eller högtider utan snarare vara ett åretruntproblem. Tankar och kommentarer, någon?

I kväll har himlen ingen skrud

Krama någon du tycker om idag. Krama någon du inte känner.
Säg något snällt.
Gråt gärna och om du vill och kan, kan du prova att le genom tårarna.
Skapa en liten pöl av gråt på ditt skrivbord. Doppa fötterna i den.
Svär åt en dator men förlåt den för dess dumheter.
Svär åt allt möjligt. Strunta i att förlåta. Var bitter. Och arg.
Uppskatta regnet.
Håll i något som är tungt. Känn dig tung. Håll i dig själv.
Förstå att orden inte alltid räcker till men att tankar kan resa väldigt långt. Särskilt de varma, de lyfter lika lätt som varm luft stiger.

Kom ihåg något Karin Boye skrev som du föll för när du var tonåring:

I kväll har himlen ingen skrud.
Han huttrar naken.
Och aldrig såg jag förr hans blick
så alltför vaken.

Säg, när du somnar in i kväll:
En dag är vunnen.
På vägen där man mister allt
en rast är hunnen.

Så skall du leva dag för dag
och ständigt mista,
och ändå vilja vara kvar
in i det sista.

Så skall du finna livet starkt,
som orkar brinna.
Så skall vart miste bli en vinst --
ty du skall hinna

allt längre mot den livets grund,
som fött dig naken
och bortom alla drömmars svek
är själva saken --

tills i ditt största mistes stund
din själ förbrunnen
går till de släckta ljusens stad.
En dag är vunnen.

Till

Säg det bara, så gör jag allt jag kan. Jag skickar syster, mamma och pappa till er, jag kommer över själv om det behövs.

Säg bara till.

Världen är inte rättvis och just nu skickar jag så varma och starka tankar jag bara kan till två stycken fina i en bil på väg till Skåne.

Les vrais, vrais gentilhommes

Jag susade med berått mod ut genom dörren, hjälpt av gravitationen, en smal trappa och en något överfylld tvättkorg som lite halvt om halvt glidit ur mitt grepp, nästan rakt i famnen på min genomrare granne och hans kompis som stod på trottoaren utanför. Det är den där grannen till vänster (om man står vid Amir och tittar på mitt hus) som brukar påminna mig att inte glömma nycklarna i dörren eller låta ljuset stå på i bilen allt för ofta.

Han, ja.

När jag ovigt dumpat tvättkorgen på verandan och hej-hej:at jovialt men stressat kastade jag mig upp för att göra om operationen med en än större börda när grabbarna där ute fick mål i mun och hojtade:

- Hey Char, let us do this for ya! This is heavy stuff you have here!

Sedan släpade den ene ner den första lasten till bilen och bråkade in den i framsätet medan den andra trampade in i lägenheten och balanserade ner nästa lass. Jag var fullt sysselsatt med att protestera lite mjäkigt och förvånat titta på.

- You sure you don't want to borrow my truck!

hojtade sedan grannen roat innan jag tackade in excess och körde därifrån, glatt vinkande genom soltaket.

Tankspridd

När man råkar missa att stanna vid sitt hus både en och två gånger på en dag, ja till och med på en och samma resa hem, då vet man att man har alldeles för mycket tankar i huvudet.

Jag tyckte det var ett bra mätetal.

Jobbigt

Igår när jag var ute och sprang på lunchen var det 25 grader och nästan för varmt för att jag skulle orka runt mitt varv.

Gud vad jobbigt det är med sommar!

Om att jobba hemifrån

Jag kan jobba hemifrån ibland. Det är störtskönt, man behöver inte duscha eller klä på sig eller borsta tänderna och man kan sitta i soffan med en filt istället för vid ett skrivbord i ett dragigt kontor.

Ta som exempel just den här veckan, jag har 160 sidor viktig RFP (Request for Proposal, ett enda långt och mardrömsframkallande frågeformulär som ofta inleder en inköpsprocess) att färdigställa men väldigt svårt att få lugn och ro att skriva ihop all min säljighet varpå jag i morse bslutade mig för att sitta hemma i soffan och fundera på alla problem som just mitt PACS kan lösa. Jättemånga saker.

Jag är, efter en fokuserad insats idag, 50 sidor längre fram och helt plötsligt tillbaka där jag skulle vara rent planeringsmässigt. Dessuotm har jag ätit ett kiloton med choklad och sprungit bort till Linda för ett snabbt lunchprat mitt på dagen.

Jag trodde inte det var möjligt, men jag kan tydligen jobba effektivt hemifrån.

Trasigt

Min lägenhet är trasig, den har Lars, Mia- och Juliaformade hål i sig. Dessutom står det flera tomma sängar och häckar här och i duschen finns det för många schampooflaskor kvar. Och så är disken onaturligt diskad. Det står ovanligt många små, rosa yoghurtar kvar i kylskåpet, likt en flock vilsna kor, och bredvid dem bräker geten från i helgen eländigt och ensamt efter sina ägare.

Vart felanmäler man sånt här? Vilken sorts hantverkare kommer jag behöva? Kommer de vilja börja laga lägenheten så där ogudligt tidigt som alla hantverkare vill? Kommer de ta av sig skorna? Täcks det här av hemförsäkringen?

Kom tillbaka!

Tio för de stora

Och fem för de små.

Get

Vi gillar getost, se bara på de senaste dagarnas prestation:

• Torsdag - Mia: Get i sallad med Anjoupäron och valnötter.
• Fredag - Mia: Get i potatisbakelse, Charlotte: Get i ravioli.
• Lördag - Mia: Get i sallad med jordgubbar och kanderade valnötter, Alla: Grillad get och honung på vitt bröd.

Jag undrar hur vi ska laga till söndagsgeten, om ni har några förslag är det bara att hojta till. Och ja, så klart att vi måste ha oss en get imorgon, hur skulle det annars se ut?

Vägen hem

Det relativa kan vara bra fantastiskt, speciellt när det tog oss fyra tolv timmar att resa de knappa fyra timmarna hem. Relativt sett är tolv timmar på knappa fyra ganska orelativt, men det är sånt som händer när man måste stanna för karusellåkning, glassätning och havskikning lite varstans på vägen. När man dessutom måste stanna för att leka på Outlet framåt kvällningen blir det lätt så att tiden flyger sin kos.

Nu är vi hemma igen, med trötta men glada sinnen, en ny, läcker dräkt som sitter som en andra hud och en biljon nya minnen och skratt inbrända i vårt grumliga gråa. Har jag sagt att jag är nöjd?

Semester

Jag röstar för längre semester, fler vänner, mer mat, roligare spel, gladare barn, piggare ben, soligare sol, hårdare kramar, blåare himmel, charmigare servitörer, godare vin, kortare kjolar, varmare vindar, vanvettigare skratt, och vitare vitt.

Tänk att det behövs så lite, exakt tre snälla själar, för att man ska luta sig tillbaka och skratta lite mer åt verkligheten. Det finns bilder här.

And we'd like to keep her

Barn är bra saker och Julia, hon är en av de bästa sakerna som finns, det är dumt att inte alla har läst memo:t om det riktigt än.

Mia, Lars, Julia och jag kom fram till Martha's Vineyard runt fyrasnåret, lite trötta efter ett par timmar i bilen men med solsken i huden och Showder i magen, generellt sett väldigt nöjda med andra ord. Martha's Vineyard är en liten turistfälleö som ligger strax norr om Providence, RI vilket ligger ungefär två timmar i bil norr om Milford. Punkt ett på vår plan för dagen var att ta in på det lilla Bed & Breakfast i Edgartown vi bokat rum på dagen innan, ett med rosor och brysselspets en masse om deras hemsida talat sanning. Ön är väldigt liten och enkel att navigera (speciellt om man har en GPS) och väl framme på plats möttes vi av en ganska besvärad, medelålders man som förklarade att "vi aldrig sagt att vi var tre vuxna och ETT BARN". Han sa precis så där, "ETT BARN", som om Juliafinan var någon slags abominabelt monster vi släppt in i hans rostapetserade himmelrike.

Och det var väldigt rosenmönstrat.

Under flera minuter var förvirringen mer eller mindre total, hotellägaren svettades på läppen och sa att ingen nämnt ett barn under bokningsförfarandet, jag sa att vi visst råkat nämna den där lilla och att jo, vi var intresserade av att behålla henne. Efter en stunds oj:ande besinnade sig den nervöse mannen och hjälpte oss hitta en mer barnvänlig plats att hysa in oss på (ett med snäll receptionissa, ritblock och eftermiddagste) så nu är allt bra igen. Vi har kvar alla barn vi kom med, har någonstans att bo och dessutom är alla mätta och glada.

Antalet sovar = 0

Det är livsfarligt tidigt i Charlotte och jag är förfärligt sömnig fortfarande. Men, flygplan är tydligen morgontidiga av sig här, så det är bara att anpassa sig och vara glad, jag kommer ju hem tidigare än beräknat trots allt. Dessutom har jag ett par små och stora som väntar på mig där hemma och bättre än så kan det nästan inte bli. Den allra minsta har tydligen räknat ner "antalet sovar" inför min återkomst och om inte det är smickrande vet jag inte vad jag ska bli smickrad av längre.

Det vackra folket

Jag är i Charlotte i North Carolina den här veckan, det är mässa och hepp, hårviftning och stora, bländande leenden mest hela dagarna. Och så ont i fötterna förstås.

I och med den här resan tror jag mig ha funnit var USA gömmer alla sina vackra människor, det är här i Carolinerna de är. Det dräller av blonda, välklädda, faststjärtade och välfönade kvinnor och långa, ståtliga och vältränade män. Jag bor på fint hotell mitt inne i smeten och gymmet som vi hotellbesökare kan besöka är ett stort, kommersiellt gym i samma hus som hotellet, det är dit alla de här vackra människorna flockas för att svettas, svarva och ragga. På gymmets övervåning går det ett uppängt löpspår runt, runt, med utsikt över havet av cyklande, gående och i övrigt motionerande människorna. Där sprang jag i hela 45 minuter utan att ha det minsta tråkigt, för utsikten var så underhållande där mitt i värsta gymrusningstrafiken. Fantastiskt!

En av de här sköna människorna hade jag dessutom fått mig en tentativ blindträff med (det är mycket nu), då min favoritsäljares ogifte släkting håller hus här i stan. Sagda favoritsäljare har en pågående flytta-Charlotte-till-södern-kampanj då han tycker att Connecticut inte är en plats för en förtjusande, ung, Chotte. Senast idag förbjöd han mig att någonsin åka hem mtill Sverige. Nåväl, den här släktingen skulle, enligt ryktet, tydligen vara något att hänga i julgranen och sedan sig själv runt men det vet jag fortfarande ingenting om ity det inte bidde något. Inte för att jag är bitter men det är något speciellt med de där sydstatsmännen ändå och jag är säker på att jag kunnat swoona lite av accenten.

Du är ångesten på min stig

Jag fryser om dina händer, skrev Bo Bergman så fruktansvärt vackert en gång.

Blir det ungefär samma sak när jag säger "Jag saknar din förhud" till en pojke?

Och kan det här vara den mest förhudsbesatta bloggen på hela Internet?

Hört på flygplatsen

Det stod en mamma och två, små döttrar framför mig i kön in till planet i morse. Barnen var trötta och griniga och det var ganska mycket gruffande och gnällande i vardande och till slut brast det för mamman:

- You will have to deal with annoying people for your entire life. You need all the practicing you can get and you can start with your sister.

Det fnissades ganska mycket bland de vuxna.

De har kommit nu

Klockan var kvart i sex när jag smög upp för att göra mig morgonklar och åka till flygplatsen. När jag kom ut ur duschen möttes jag av en tilltuffsad, rödhårig, nakenfis med ett stort leende på lur bakom nappen.

Det är hur tokigt som helst att jag ska åka bort ett par dagar, men det känns okej ändå på något sätt. Alla de Stora och Små finns ju kvar när jag kommer tillbaka på onsdag och då jäklar ska det bli åka av. I vilket fall som helst var det himla trevligt att äta rosa yoggi och dricka te i trevligt sällskap i morse.

Ni kan komma nu

Huset är så städat det kommer bli, skatten är gjord och betalad, min resväska till imorgon är packad, det står blommor inne på sovrummet och alla sängar är bäddade och klara för att ta emot trötta kroppar... Jag är så klar jag någonsin kommer bli för att kunna ta emot en familj Stor/Liten. Jag hörde ifrån dem för någon timme sedan, då stod de och väntade på sitt baggage så det hinner nog minst bli midnatt innan jag får hem dem hit till mig. Jag har ganska jättedåligt samvete för att jag inte är och hämtar dem, det är nästan livsfarligt att köra bil i USA direkt efter en lång och jetlaggad flygresa, men det går inte in en Stor/Liten familj i Amir ens om man oljar in alla inblandade och deras väskor. Dessutom startade han inte ett par gånger idag på väg hem från Providence. Han är på lite kinkigt humör för stunden, verkar det som.

I vilket fall som helst så kan de komma nu, jag är färdig.

Snarkar du?

- Charlotte, how sensitive are you about snoring?

- I have very strong opinions about snoring. Snoring has made me cry on more than one occasion, I can't stand it.

- Then I think we might have a problem.

Jag grät inte, men trött som bara den är jag, det här med snarkande sovekamrater borde inte vara tillåtet. Vet myndigheterna om vilka problem snarkning kan leda till? Tandagnisslan, nackvärk och blåa armbågar efter allt puffande är bara början

Gråtepisoden är från Kirunatiden när jag och de andra rymdingenjörsflickorna var ute på vår annuella fjällvandring, den där vi varje år försökte ta oss upp för Kebnekaise och givetvis misslyckades.

Det var en kul tradition. Verkligen.

Ett av åren delade jag rum med tre andra studentskor, det var Saga, Jenny och norska Cecilie och jag, om jag kommer ihåg rätt, som skulle sova tillsammans efter att ha vandrat i dryg tolv timmar. Man kan lugnt säga att vi allihopa var trötta och i stort behov av sömn, nåot som vissa fick mer av än andra. Cecilie, den inte ont anande snarkerskan, låg i sängen ovanpå mig och jag försökte få henne att byta ställning genom att buffa på hennes madrass med fötterna. Det gick så där och efter ett par timmar med vridande och vändande, suckande och svärande, tror jag att jag till slut grät mig själv till sömns. Så trött var jag.

Nåväl, jag överlevde då och jag överlevde i natt, det som inte dödar, härdar, heter det ju.

Samvetet slår till igen

Hela mitt liv är som en stor, hemsk backlogg som bara växer och växer mest hela tiden, är det inte listan på jobbsaker som ignoreras så är det diskberget som spökar eller bachelorrapporterna som jag halkat på efterkälke med. Ity klockan är sent på kvällen och jag tvingat mig själv ta ledig imorgon och disken faktiskt nästan är gjord har jag bara bachelorer att redovisa för, så det ska vi göra nu.

• BI är fortfarande med i leken, han blir faktiskt bara mer och mer intressant vad tiden lider ity han får mig att skratta och må bra mest hela tiden tack vare allsköns elektroniska hjälpmedel (telefon och dator, alltså). Det är dags för date numer två imorgon.
• BII träffade jag i söndags men jag hann aldrig med att skriva om honom. Han går bort.
• BIII träffade jag ikväll, han var rar men inte mer, jag tror han kommer gå bort han med.

Det finns några fler, potentiella bachelorer i bakgrunden men jag måste forska lite mer på dem innan jag ger ut några detaljer. Vi återkoms.

Regular. Every day. Normal.

Åh, vad jag skrattade när jag såg den här:

Utan trosor i tjänsten

Igår insåg jag att jag måste varit lite stressad när jag till slut fick tummen ur och packade för min panikresa till Ohio. Väl framme på hotellet saknade jag:

• tandkräm
• hårborste
• rena trosor

Nattvakten i receptionen hjälpte mig med tandkrämen, morgonditon halade fram en kam till mig men sedan tog det stopp. Man kan tydligen inte låna trosor i receptioner.

Finn fem fel

• Lite småfull en söndag.
• Har fortfarande inte packat.
• Gilmore Girls säsong fyra går fortfarande på datorn.
• Måste upp klockan före sex imorgon.
• Ska ut och resa med gubbsjuk kollega.
• Jobbade till nio.
• Sprang inte ett dyft idag.
• Mitt nagellack har fortfarande inte torkat
• Har disk upp till naveln.

Hmm... Det där blev visst mer än fem. Jaja, det finns gin kvar.

Une soirée magnifique pour le chessboxing

Min lördagsdate blev inställd på grund av föräldrar (ja, de kan tydligen bli det) så jag for in till New Haven för att äta finmat på en nyöppnad restaurang med några kamrater istället. Maten var väl inte så där att jag storknade av lycka men samtalsämnena var tillräckligt för att jag skulle glömma både parkeringsproblem och vilsekörning.

Det var jag och lite löst folk från gymmet och då vi är två som slåss/har slagits i gruppen kom samtalet snabbt in på lite våldsamheter - ämnet var det senaste inom hybridsport: schackboxning. Det är det nya stora nu, på rejäl frammarch i östeuropa, har jag fått lära mig. Man kombinerar alltså schack och boxning och vinna kan man antingen göra med en knock-out eller en rejäl schack matt. Jag tycker det låter lite spännande och framför allt öppnar det för andra kombinationssporter som till exempel hästskokastningskarate, pokercross eller stavhoppsstörtlopp. Med lite god marknadsföring kan vi kanske se fram emot ett helt olympiskt spel med bara hybridsporter, om man har ett special-OS kan man väl ha två?

Väl hemkommen var jag tvungen att googla och verifiera att det hela inte bara var påhitt och mycket riktigt verkar det vara en fullkomligt legitim sysselsättning. För den som kan multitaska och är öppen för kombinera sin sportupplevelse med franskalektioner, kan jag rekommendera det här bildspelet som förklarar konceptet på ett synnerligen vällåtande sätt.

Vem är jag, vem är du?

Den här utmaningen fick jag av en dirigent nära mig för några dagar sedan, nu har jag funderat klart.

• Jag är: Pratsam, social, missförstått blyg, envis och matglad.
• Jag är inte: Politiskt engagerad, diciplinerad, lågmäld, snabb eller alltid så snäll.
• Jag tycker om: Diskussioner, middagar, tulpaner, hundar och filtliggning.
• Jag tycker inte om: Gubbsjuka, förseningar, motvind, tandläkarbesök, oljud.
• Jag vill ha: Fria resor hem, en hel bil, besök, överraskningar och tysta lördagsmorgonar.
• Jag vill inte ha: Lever, kort stubin, skrynkliga händer, en sned framtand, inlines.
• Jag har: För många skor, en sned framtand, ett stort skratt, en fantastisk familj, goda vänner.
• Jag har inte: Tålamod i stora mängder, en cykel, ett husdjur, en StarTrek-transportör, tillräckligt med tid.

Uppgiften är alltså att fylla i fem saker under var och en av punkterna ovan. Det går inte för sig att skriva i sådant som alla skulle skriva under på - t ex Jag vill inte ha: Sjukdomar. Jag skickar vidare till Mia, Jesper, Kristian och Marina.

Looking for love in all the wrong places

På jobbet. På uteställen. På laundromaten. På stan. På stranden... Ja, precis överallt letas det. Och på Internet förstås. Idag hittade jag en ny resurs för det här med elektronisk kärlek, en resurs som tar tag i ett rejält och riktigt problem: Vad ska vi göra med alla de som inte kan leta på jobb, uteställen, laundromater eller stränder? Vad ska vi göra med alla ensamma, våldsverkande kvinnor som suktande sitter i de amerikanska fängelserna?

Ni som var studenter ungefär samtidigt som mig kommer kanske ihåg den bedrövligt dåliga, australiensiska budgetserien Kvinnofängelset, en serie för oss med tentaångest, sömnproblem eller allmänt avig inställning till vila. Den handlade om hårdbarkade kvinnor som kämpade för överlevnad på ett smutsigt fängelse någonstans i den Australiensiska utmarken. Det var väldigt deprimerande. Tänk er samma sak fast på amerikanska och med kvinnor som sitter inspärrade minst i en livstid. Tänk er att de är ensamstående. Tänk på hur frustrerade de kvinnorna måste vara.

Som tur var finns det smarta människor med lösningar och en internetdomän, se bara här: En datingsite för livstidsfängslade kvinnor, det är så att hakan trillar ner i knät bara vid tanken. Websidans motto är "The nagging stops when the bars slam shut!" och nöjda kunder säger kloka saker som "Finally, I found a wife with the perfect amount of freedom and rights". Om man anmäler sig kan man kommunicera med kvinnorna, hitta någon passande (mordbrännare, någon?), gifta sig med henne och sedan pöka på för allt vad tygeln håller. Det finns en hel del fördelar med att ha en partner i fängelset, kan man läsa, till exempel kan man ha flera fruar (polygami är olagligt men det finns inga register), om man är av den svartsjuka sorten behöver man inte oroa sig för att frugan ska vara otrogen och det är billigt också, inga dyra middagar eller annat tjaffs.

Sålunda, om man inte har några problem med att umgås med en mörderska, våldsverkerska eller knarklangerska är det bara att tuta och köra. Jag undrar om det finns någon motsvarande sida för oss singelkvinnor?

Om att äta glass

Det här har, som ni kanske märkt, varit en ganska eländig vecka. Det börjar ljusna lite, imorgon är det fredag som jag tänkte mig göra kort och efter det kommer det en lördag med trevligt sällskap. Det ljusnar, som sagt.

Jag har upptäckt att jag har ytterligare en eskaleringsnivå i mitt tröstätande, förresten. Se här:

1. Glass
2. Choklad
3. Ost
4. Kakdegsbitarna i kakdegsglass

Det lärde jag mig igår då jag satt med en nyköpt bytta kakdegsglass och rotade runt efter de små kakdegsbitarna och slevade över själva glassen i en gammal, använd frukostflingeskål bredvid istället för att äta den. Snacka om att kasta bort kalorier!

Misär, del 2

Idag var det som om att komma hem igen, hem till de där omysiga känslorna av tammenhet och småyr eländighet. Det var som om det fanns ett för mig förberett, bedrövlighetshål att bara inta och kura ihop sig i, i väntan på något bättre eller mer lockande. Som ost, eller så.

Jag snörvlade några syndiga tårar i bilen hem men fick snabbt komma på bättre tankar när jag nästan körde upp lille Amir i rumpan på en snabbt inbromsande bil framför mig. Det är svårt att vara en sådan där som inte riktigt klarar av när andra blir besvikna på en, det är lurigt att inte bli arg utan bara bli ledsen när saker går fel som man inte riktigt kan rå för.

Ikväll saknar jag sålunda alla mina bästa ganska mycket, det och ett knä att lägga huvudet i och en hand som klappar på mig lite. Som substitut åt jag ost till middag, ost och choklad. Jag ska gå och lägga mig snart och sedan, när jag vaknar upp imorgon, ska jag må mycket, mycket bättre för efter att osten åkt fram kan jag inte eskalera tröstätandet ytterligare. Vad finns det som är mer trösterikt än ost?

Misär

Glass, vin och choklad är tydligen det enda som hjälper när man precis tappat ett projekt som man lagt själ och hjärta i. Det är svårt att inte ta det personligt när man ägnat timmar av både sin jobb- och fritid på att försöka göra något bra och skapa relationer.

De ville inte ha mig.

Lista för helgen

1. besökare hade jag i helgen.
2. nya, tillräckligt långa jeans.
3. rara SMS från BI.
4. komma två sprungna miles avverkade, utan att några kroppsdelar sa ifrån. Och fort gick det.
5. bitar schweizisk choklad har jag satt i mig till middag.
6. komma sjufemnio kilometer är inte så mycket men jag är ändå glad över att jag kan springa dem.
7. -kt glad är jag för att lilla oststället börjat ta in goda blåmögelostar också.
8. timmars god sömn gör var flicka god och glad.
9. hundra glada skratt i gott sällskap. Minst
10. nypedikyrerade och manikyrerade tår och fingrar sitter på mig just nu.

Svägerska på vift

Idag har varit en synnerligen aktiv lördag, mer aktiv än jag från början hade tänkt mig men sjusärdeles bra ändå. För några veckor sedan överlämnade jag en inbjudan till Thu, min nästan-svägerska, att komma på helgbesök när hon ändå spenderar så mycket tid i New York för stunden. Thu sa ja, vilket gjorde att jag illa kvickt fick städa fram golvet i lägenheten och passagerarsätet i Amir. Om man gör det lite halvambitiöst och dessutom betalar en hög med mexikaner att ta hand om bilen tar det ungefär fyra timmar att få mig, mitt hem och mitt fortskaffningsmedel presentabla.

Vi har shoppat loss, ätit massor med mat och gått på bio och nu har jag precis skjutsat Thu i säng. Jag har haft det jättetrevligt och jag hoppas att hon inte mått dåligt av dagen hon heller. Lite ont i fötterna har hon kanske, men annars tror jag att hon är ganska välmående, det är i alla fall det tillstånd jag befinner mig i just nu. Nu ska jag göra som min gäst och krypa ner i min säng, man blir fasligt trött av att shoppa ska ni veta.

Om att ta en komplimang

Jag har förfärligt svårt för det där med komplimanger. Jag vet inte var jag ska stoppa dem och jag vet inte hur jag ska besvara dem och jag vet framför allt aldrig riktigt om jag ska ta dem på allvar.

Jag har en vag misstanke om att jag inte är ensam i mitt lilla dilemma.

Hur tar man elegant emot en komplimang, egentligen? Kan någon hjälpa mig med det här? Det är en så slack och vinglig lina att klänga runt på; jag vill inte låta förmäten eller som om jag tar snällheter som en självklarhet samtidigt som jag inte riktigt vet hur jag ska säga "Tack så mycket, det var snällt sagt." på ett bra sätt.

Jag kanske ska prova med just "Tack så mycket, det var snällt sagt." någon gång. Påminn mig, är ni snälla.

På min date här om dagen, fick jag veta att jag var söt, det var trevligt. Nyss inkomna i restaurangen, bänkade vid ett alldeles för vidsträckt bord, sades följande:

- You look very pretty, Charlotte.

*Charlotte tittar i taket, i hörnet, i bordet och lite under den lugg hon inte har, varpå hon slår ihop händerna och utropar*

- Well, thank you, I do try.

Varpå en lång diskussion om min oförmåga att elegant hantera komplimanger följde. Obehagligt, ja. Ganska underhållande, ja. Givande, nej. Jag vet fortfarande inte hur man gör. Kan det vara så att jag är olärbar i ämnet?

Ny dag, nytt kontor

Idag har jag flyttat min kubikle till en ny liten plats i vårt kontor, den lilla platsen är något så fint som ett riktigt kontor. Jag känner mig väldigt välbevarad där jag sitter, inte bara i ett eget, ensamt kontor utan även också i en kubikle. Snacka om att ha både hängslen, bälte och knäskydd på sig.

Vi får se hur länge det varar.

Tillägg: Det här är alltså en kubikle och jag har sålunda baxat in den i ett kontor. Det är illa jobbigt.

Ny dag, ny date.

... Den här gången med lite potential.

Jag tänkte prova på med romersk räkning den här gången, vi får se om det går bättre än tidigare försök. Säg hej till Bachelor I, allihopa. BI är läkarstuderande, 32 år gammal och har tillräckligt långa byxor.

Sectra Wise Servers slår till igen

Det var ett tag sedan jag senast skrev om Sectra Wise Servers (SWS) framgångar på volleybollplanen men ikväll är det dags för en kort rapport om våra senaste äventyr.

I förrförra veckan blev vi utslagna, i semifinalen, i den ursprungliga turneringen vi anmält oss till. Laget vi mötte var duktigt och de förtjänade verkligen att vinna över oss, speciellt som de sedan vann i finalen och tog hem en pokal stor som en liten baltstat.

Vi är alla avundsjuka, vem vill inte ha en baltstatspokal?

I förra veckan drog nästa turnering igång och vi började med att stappla oss igenom en match där vi var kort om folk, bara tre damer och två herrar. Det ska sägas att de som spelade dessutom var väldigt korta så det faktum att vi vann förvånade alla, inte minst oss själva. Ikväll fick vi möta laget ovan, de med baltstatspokalen och vet ni? Vi tokvann tre raka game!

Vi bumpade, servade, spikade och passade. Fingerslog och trillade, kastade och servade, sprang, skrek och lobbade. Hivade, hoppade, hjältade, baggade och föste bara lite. Bara en blev skadad.

Vi spelade bra, de spelade bra, folk hade roligt och Pontus servade som en hel gud. Nästa vecka har vi chans på en pokal vi med, det ska bli väldigt spännande att se vad som händer, jag lovar skicka en rapport om det går bra.

Den stora våffelkontroversen

Imorgon är det Maria Bebådelsedag, då vi firar att Jungfru Maria bebådades, eller blev på tjocken som det heter på modern svenska. Hur man än väljer att uttrycka sig firar man givetvis denna stora dag med att äta våfflor, såväl hemma som i utlandet. Jag och några tappra svenskar och invigda amerikaner ska samlas och kränga våfflor i kvadrat och parti, tänka på julafton och bli ännu ytterligare något rundare till formen. Förhoppningsvis blir ingen på tjocken, men om det nu skulle ske trots allt ser jag helst att det sker på ett gudfruktigt och bebådligt sätt, jag ser ingen som helst lämplighet i att blanda porr och våfflor. Porr och pizza däremot, är en klassiker, det vet man ju.

Då vi är en beskedlig mängd som ska göra allt det där kom det sig så att jag började surfa efter våffeljärn på Internet, något som det är lite kinkig med. Här i amerikat gör man oftast så kallade belgiska våfflor, varpå deras våffeljärn är feldesignade om man är svensk. Och det är man ju. Nog om det problemet, för mitt bland alla våffeljärnen snubblade jag över en sida på nätet där man utredde "den stora våffelkontroversen".

Spännande, jag vet, all världens Mellanösterkonflikter kan slänga sig i väggen.

Nåväl, om man börjar från toppen i artikeln får man veta en del självklarheter, som:

• att våffeldagen är en svensk uppfinning.
• att vi firar Maria Bebådelsedag.
• att vi även firar vårens ankomst.
• att när våren kommer kan svenska kvinnor sluta slita med vintriga göromål, som att sticka och hugga ved, för att börja med mer vårliga sysslor: göra våfflor.

Och här har jag gått i någon slags villfarelse i alla år och trott att våren varit till för trädgårdsarbete, städning och sådd, vårskrik och lammungar. Icke, det är våfflorna jag skulle fokuserat på. Det är inte utan att jag känner mig som en dålig kvinna.

Varför lärde man sig inte om det här i hemkunskapen?

(Fortsätt gärna läsa längre ner på sidan där Mr Breakfast får sig en språklektion och en föreläsning i svenska hälsningsfraser.)