Relativt

Jag har börjat oroa mig för tillståndet i mitt hemland de senaste dagarna, kär syster har matat mig med mediala upplevelser och nyheter och jösse Jesus vad ni håller på. Vilken dag som helst måste jag erkänna för en amerikan att de är normalare än svenskar. Sluta innan det är för sent!

Den första incidenten är det här med den dråpanklagade läkaren på ALB. Jag vet knappt vad jag ska säga mer än att åklagaren i det här fallet verkar ha skicka sitt vett på långledighet. Sedan följer vi upp med någon slags pseudofeministiskt påhitt om föräldrar som vägrar avslöja sitt barns kön för folk. Wow. Jag vågar knappt tänka på vad som kommer härnäst.

Nåja, jag vill tacka för ert hårda arbete och engagemang att få mig att känna som om jag bor i ett normal land trots allt. Keep up the good work!

Hjältar!

Fika, någon?

Jag bokade precis en biljett hem näst-nästa helg. Det blir lätt så när man får akut hemlängtan och flygbiljetterna inte är tokdyra.

Är det någon som vill fika?

Lamm?

Imorgon ska jag laga lamm, sådana där kotlettaktiga saker med det dekorativa benet som sticker ut. Vad ska jag göra med dem? Alldeles nyss la jag dem i en marinad med citron, citronskal, olivolja, vitlök och timjan (rosmarinet var visst slut) men sedan då?

Mia? Hasse? Gert? Alla ni matduktiga, hjälp!

Den bästa dagen

Idag föddes det ett litet Lagerbergskt Knyta, ett som mår bra och som ser ut som en sjöbuse på bild. En förfärligt söt sjöbuse... Själv sitter jag och gråter glada tårar och letar billiga biljetter hem. Den här lilla vill jag se. Nu.

Middagen som aldrig skulle blivit

Först tokbrände jag en portion bacon och rökte ner hela mitt kök, bara för att börja om från början. Sedan tappade jag en hel skål med Svamp Bourguignon (med det nystekta baconet) över min soffa, min fotpall och min matta.

Toppen!

Åsiktsdags

Kom och tyck till, idag är det gratis!

Imorgon med men tyck gärna idag. Det hjälps.

Den bittre killen jag var på date med och som jag tyckte var både söt och lite småunderhållande har liksom bara försvunnit. Senast jag hörde ifrån honom var över två veckor sedan och då frågade han om vi skulle ses igen. Jag uttryckte ett ganska rungande ja, och sedan blev det tyst. Jag vet att han lever för han syns både på Facebook och på Google Talk och varje gång han lyser med sin lilla gröna on-line plupp samtidigt som jag lyser med min tänker jag att nu! nu kanske han vill prata lite med mig.

Men det vill han visst inte.

Jag har försökt säga hej flera gånger men han är bara tyst. Jag har nog fattat hinten och nu kvarstår bara att deleta honom från mina små listor. Ska jag göra det?

En Svensk klassiker

I veckan plockade jag upp Strindbergs Hemsöborna på väg till sängen, det var med blandad skam och förväntan vi kröp ihop, den och jag. Jag sträckläste den en gång, jag tror det var i ettan i gymnasiet och jag erkänner att jag inte riktigt minns något av den läsupplevelsen alls. Varför göra sig omaket om man inte hinner njuta av upplevelsen, kan man fråga sig. Läxor gör sånt med människor, det är det som verkar vara svaret.

Nåväl. Igår kväll kom vi i mål, August och jag, och visst är det en trevlig saga med en sjusärdeles berättarglädje i sig men det jag är mest förundrad över är fruktreferenserna. Melonfärgade himlar, fanns de verkligen på artonhundratalet?

Nu har jag stått och stirrat på bokhyllan en bra stund och nästa bok att läsas blir tydligen Marquez' "I kolerans tid", en som jag måste ha påbörjat säkert fem gånger och aldrig kommit i mål med. Trägen vinner, hoppas jag och i vilket fall måste en Nobelpristagare ändå vara mer underhållande än min corporate finance-bok som väntar i skuggorna. De tvar det där med läxläsningen igen...

Addendum

Att baka klart bullar på morgonkvisten är en ganska trevlig aktivitet och när jag i morse med beundran sniffade på mitt lilla berg av minifettisdagsbullar var det bara frid och fröjd i huset. Man skulle blivit bagare, tänkte jag, då skulle man sniffa på bullberg varje morgon. Och sedan tänkte jag att Bullberg, det hade varit ett trevligt efternamn - Charlotte Abdon-Bullberg, det låter som en trevlig person! Eller Bullberg-Abdon, kanske, det låter bra det med. Tyvärr påstår Svenska Centralbyråns register att det inte finns några Bullbergare i Sverige vilket är lite opraktiskt. Hur ska jag då kunna gifta in mig i den familjen?

Är det någon som vet om man kan ta sig ett andra efternamn bara så där, eller får man kanske bara ett?

Fettfredag, någon?

Ikväll bakar jag semlor för imorgon är det minsann fettfredag här i Amerikat. Vissa hävdar att varje dag är fettdag i USA och det må de kanske ha rätt i, men imorgon slår vi på riktigt stort med flott på bulle. Så det så.

På insidan

Alla har vi olika personer på insidan, just idag hade jag visst jultomten eller påskharen eller något annat djur med mycket överraskningar i sig.

Det känns tokbra.

Wow!

Och jag vill tacka livet! Och US Airways också, nu slipper vi betala för ett glas vatten! Hurra!

Dear ANNA

We're bringing back free drinks.

On March 1, we're bringing back free drinks in our Coach cabin. This includes sodas, juices, tea, coffee and water on all US Airways and US Airways Express flights. We believe in our pay-for-what-you-choose-to-use – or "a la carte" – business model, but it's a work-in-progress. We are committed to remaining competitive and that's the main reason we have decided to bring back free drinks.

I brevlådan

I brevlådan i helgen hittade jag ett spännande brev, ett ljusblått ett med massor med frimärken på. Man blir glad bara man ser ett sånt brev så redan där var allt toppen. Sedan kikade jag på avsändarna på baksidan och då blev jag ännu gladare, och lite misstänksam därtill. Sedan, sedan öppnade jag kuvertet och då blev jag jätteglad.

Bröllop är fina saker och inbjudningar till dem är något av det bästa. Vad underbart lycklig jag är för er skull, Klaus och Margareta!

... Och jag vill ha min Mamma

Och om inte det går så kan jag tänka mig Hugh Jackman.

Jag vet att det har påpekats att det här stället kanske inte är mitt happy place och att lyckan enligt utsago ska stampa in när man minsta anar det, men allt det där hopandet till trots så jag tror mår lite dåligt just nu.

Det här suger ocfh jag vill ha min Mamma.

Den moderna tidens kärleksbrev

*Plingeling!*

Den fina röda telefonen plingar och hoppar på bordet i rummet bredvid och för ett ögonblick hinner man tänka "Åh! Ett meddelande bara till mig, så speciell jag känner mig!" innan man kommer på hur korkad man är. Det där plingelinget är inte något som kommer få en att känna sig speciell för fem öre.

Jag lovar, för jag vet. Jag har besvikat mig ett par hundra gånger vid det här laget.

Ikväll var det massutskick från American Ballet Thatre, iRobot och Ticketmaster. Och så min förre chef, Rune, så klart. Varje torsdag skickar han kärleksbrev till mig. Eller inte, han skickar mig och ett par hundra andra en helpdeskrapport en gång i veckan. Jag känner mig inte ett dugg speciellt men jag blir glad ändå. Så länge det plingar på mobilen finns man, det är ett faktum. Ett av många i den moderna tidens kommunikativa grådaskighet.

Holken? Livad? Nja...

Stackars Pontus som måste titta på "The Secret Life of Bees" själv. Linda och jag grät och snörvlade oss igenom stora delar av just den filmen ikväll, den är väldigt sorgelig. Och väldigt tjejig. Men väldigt bra. Se den, kom ihåg en näsduk alternativt handduk.

Stackars Pontus.

Lika barn leka bäst?

Jag vet inte så mycket mer än att vi leker ganska bra ibland, jag och Knyttet. Texten nedan är givetvis något editerad för era ögons skull, så här fint skriver vi vanligtvis inte.

Chottlips says: Jag har desensiviterat mina tänder!

Fuckwit says: Hur desensitivitiserar man sina tänder?

Chottlips says: Man slår en spik genom sin fot. Då slutar man oroa sig för tänderna.

Fuckwit says: Aj?

Chottlips says: Exakt. Desensivitering.

Chottlips says: Nej, jag bara skojade. Man penslar på något guck som ska skydda de känsliga tandhalsarna jag har som tydligen ställer till det och gör så att jag får ont och så får man ett recept på specialtandkräm. Receptbelagd tandkräm, det är fancy.

Fuckwit says: Ojoj, med xylocain i?

Chottlips says: Ingen aning, har inte hämtat ut den ännu.

Chottlips says: Knark! Typ kokain eller opium eller så. Eller bara en tub med en spik och en hammare.

Fuckwit says: Haha!

Fuckwit says: En tub spik appliceras på närmsta tå

Fuckwit says: Slå sedna med en tub hamamre däruppå

Chottlips says: "Kläm ut önskad mängd spik och applicera mha av tub"

Chottlips says: Åh! Huvmor! Samtidigt!

Fuckwit says: Ja!

Hjärterum

Har ni sett det här? Jag tycker bilden är ganska häftig även om den är mer än lite felaktig, kommentarerna är som vanligt underhållande.

Det började som en skakning på nedre däck...

Så sjöng Mikael Wiehe i den där sången som handlade om Titanic, den där toppmoderna osänkbara saken, ni vet. Den sången har varit min temasång de senaste dagarna, det har skakat och rumlat ombord mig och snart gör haverikommissionen säkert entré för att göra sin utredning. Eller så är det bara så det känns just nu. Jag blir mest arg på mig själv för att jag är gnällig, jag har ju redan självömkat mig igenom ett inlägg den här veckan. Man skulle tro att det räcker, men icke så, här kommer ett till. Samma tema, ny temasång.

Det är så jobbigt att känna sig så ensam, dessutom började det skaka på tredje däck redan i torsdags.

Ju ensammare jag känner mig desto mer analyserar jag mig själv, allt jag gjort och varit med om, alla saker jag sagt och gjort, varenda möte och varje känsla. Allt skrutineras, inga garderober lämnas stängda, själen blir slagen svart och blå, det finns inte ett "om" eller "men" som inte övervägs. Alla får följa med.

De säger att jag är tramsig och ger mig kramar, eller ber mig att sluta för det stämmer ju inte, jag är inte ensam säger de, och i sinom tid hävdar de att allt kommer bli bra. Jag hör men det känns inte så, det låter lite gistet och falskt och sedan i fredags skakar det på andra däck också. Sedan kom lördag och den där jävla alla hjärtans dag, och kommentarerna om att "borde inte en söt flicka som jag ha någon att fira den med?" slog hårdare mot Chottanics redan sargade skrov och det var då passagerarna antingen som bäst höll på att slåss om livbåtsplatserna eller drack gratis champagne i baren, lite beroende på hur vassa armbågar och hur många trappor de måst springa uppför först. De som idag inte skvalpar runt i ishavet är ganska dragna vid det här laget, det är en väldigt utdragen förlisning det här.

Kanske hon går att rädda ändå? Med lite tur, tvåkomponentslim, MacGyver och tulpaner kan det gå. Den som lever får se, pumpaläns!

Ny tradition

Laga tand på tisdag - få ont som bara den på fredag kväll.

Det här med mitt bitande blir bara mer och mer irriterande. 

Naken och nykräkt

Härom natten när jag kom hem från jobbet var det första jag gjorde inte att borsta tänderna eller bara stupa i säng direkt, utan att slå på Wii:t för att kolla hur tjock jag var. Nu skakar en del av er säkert på huvudet och säger att jag är korkad och neurotisk men, sedan jag flyttade hit har jag lagt på mig en 10 kg och det är jobbigt, om jag fortsätter så här kommer jag vara yttterligare nästan 10 kg tyngre innan jag är klar med skolan och så kan vi inte ha det. Nåväl, när jag naken och nykräkt ställde mig på balansbrädan imorse fick jag veta att jag nästan är nere på ett normalt BMI igen. Hurra för det.

PS. Jag var inte naken, det är det bara mina grannar som är.

PSS. Jag var inte nykräkt heller, det låter bara så kul att säga naken och nykräkt.

I cirklar

Det blev en sådan där dag igen, trots allt. En sådan där när allt känns lite hopplöst och trasigt och det mest ansträngande jag kan tänka mig gå med på är att ligga under en filt. Stilla, stilla.

Det kan ha med att göra att jag är på kontoret fortfarande, klockan halv tolv en onsdag. Är det deadline imorgon så är det och har man prokrastinerat så har man. Men, det hade varit enklare om man haft någon där hemma som väntat lite extra på en, en som tyckt att man skulle vara hemma istället för här. Visst, Pontus skällde lite på mig när jag ringde och frågade dumma frågor och egentligen skulle jag lekt med Linda och en ananas ikväll så visst skulle jag ha gjort annat. Men, först strulade demodator ett sig lite vilket jag löste ganska snabbt men efter det bestämde sig dator tre och fyra för att verkligen sätta sig på tvären. När jag väl fått ordning på dator tre (och därmed också fyra, de hänger ihop i par de små jävlarna) började dator två sluta funka. Jag som hade packat undan dator ett och allt...

Dessutom verkar båda de senaste två bachelorerna dragit vidare, bara så där. Så, här sitter jag, dator 1, 2, 3 och 4 och tänker att vi är ganska värdelösa allihopa. Om jag inte varit så irriterad hade jag säkert kunnat gråta en skvätt men mest av allt har jag lust att köra varenda dator jag ser igenom en vägg. Hårt.

Aj-aj!

Nu har min nye bäste vän varit framme igen. Fy fabian att det ska göra så här ont att laga några hål.

Operation mysrum

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den här fullkomligt frantiska inredningsfasen jag är inne i för tillfället. Jag har roligt, håller igång den amerikanska ekonomin och bär tunga saker. Och så blir jag lite irriterad också, förstås.

Jag vet inte vem jag ska vara irriterad på den här gången, jag mesar lite fram och tillbaka, ömsom är det IKEA och en snar sekund senare är det Nationalencykopedin. Ni förstås, varje gång jag tvingas städa ur och i mina Billybokhyllor blir jag plågsamt påmind om hur totalt inkompatibla Billy och NE är. På en standard 80 centimeters Billy får det bara plats 18 band.

Men, jag har 20.

Det ser så taskigt ut när man måste ha 18 band på en hylla och de två sista, de får stå någon annanstans. Jag har testat att ha de 20 banden jämt fördelade över två hyllor och det ser inte okej ut det heller även om det är så det oftast blir. Ibland har man tur och kan ha två Billysar bredvid varandra och smygbygga ut en hylla bara så där men i nuvarande konfiguration kan inte jag det. Nåväl, det här var mitt I-landsproblem, har ni andra något att rapportera?

Livebloggning

21:45 Närmare undersökningar visar att man hittar skruvarna man vill åt om man drar ut lådorna i hurtsdelen på skrivbordet.

21:46 *skruva-skruva* Funderar på om jag ska erkänna exakt hur korkad jag är och skriva att jag kom på det där med skruvarna och lådorna.

21:48 Tejpar fast skruvarna på skrivbordet så de inte ska komma bort. Stolt.

21:49 Tindrar lite.

21:50 Svär. Funderar på hur lite luft med trä runt sig kan vara så bedrövligt tungt.

21:59 Får, med vinglighet och stort besvär, upp hurtsdelen på vinden.

22:oo Funderar på hur inte hela huset brinner ner när jag ser exakt hur rejäl pilotlågan på gasbrännaren jag har på vinden är.

22:06 Inser att jag aldrig kommer få upp skrivbordsskivan på vinden själv. Den är toktung! Mycket tyngre än hurtsen.

22:07 Försöker iallafall.

22:09 Misslyckas. Backar långsamt ner för de tre trappstegen igen.

22:10 Pustar. Tänker att det är tur att Joe och Barbara (de på bottenvåningen) är ute och reser så de inte hör hur jag bökar. Tänker sedan att om jag trillat och blivit klämd under ett skrivbord, hade jag nog saknat Joe och Barbara.

22:14 Funderar på var jag kan gömma skivan.

22:16 Försöker igen. Får upp den halvvägs, klämmer fast den på ett synnerligen påhittigt sätt någonstans vid trappsteg sju. Stolt.

22:17 Tindrar.

22:18 Hoppas att inte huset spricker av tyngden av skrivbordsskivan.

22:19 Pustar.

22:29 Får choklad.

Ett kungadöme för en man!

Ja, det är ganska givet att jag sitter här och saknar lite karlakalskraft en fredagskväll. Inte för att jag vill bli famnad eller så, utan för att hjälpa mig hantera mitt skrivbord som är världshistoriens tyngsta. Dessutom verkar det vara helt onermonterbart.

Tord, kommer du ihåg om man kan få av låddelen på något sätt?

Jaja, skam den som ger sig, jag har knappt ens börjat och redan är min rygg på väg att brytas i bitar. Nämnde jag att skrivbordet är tungt? Igår städade jag ut alla dess lådor och hittade ett visitkort från en av flyttgubbarna som bar in alla mina pryttlar här för dryga två år sedan. Tyvärr kastade jag det, annars hade jag helt skamlöst ringt och bett om hjälp. Andra saker som jag hittade var alla de små, pastellfärgade post-it-lapparna jag använde när jag försökte bestämma mig var jag skulle flytta en gång i tiden. Jag kommer ihåg hur jag, med Knyttet på telefonen, beväpnad med ett vinglas och en guldpenna, skrev för- och motlappar och klistrade över hela min sovrumsvägg. Mycket dumt skrev vi, men jag tror det blev rätt ändå.

Om jag nu bara kunde få ordning på skrivbordet också hade allt varit toppenbra.

Som spön i backen

Ja, nästan så illa är det. Två trevliga träffar inom loppet av en dryg vecka... Kors i taket.

Eftermiddagens/kvällens mansmaterial var en intrikat och något förvirrande mix av frispråkig humorist, sarkastisk vettvilling och helt vansinnig bitterhet på allt vad kvinnor och förhållande heter. Allt förpackat i ett till utsidan ganska attraktivt fodral.

Jag hade trevligt och skrattade en hel del men jag är fundersam ändå.

Kom ihåg!

Kom ihåg att gratta ett Knytte nära er idag, hon fyller nämligen år!

Done!

Vem behöver ovänner när man har ett Wii Fit?

Det här med bloggandet trillade ner lite i prioriteringslistan i helgen när jag blev med Wii. Efter mycket tjat, lock och pock var det fortfarande ingen av mina små vänner som ville köpa ett så jag bet ihop och skaffade mig ett själv. Själva inhandlandet var förvånansvärt enkelt, tyvärr kommer den lille vite med några smärre följdproblem. Som till exempel det där med att jag inte äger en TV.

Nåväl, det är väl inte första gången i världshistorien som ett spelkonsollinköp har föranlett en helommöblering av en lägenhet? Eller, kanske så... Planerna är i görningen på att kasta ut (eller, upp på vinden iallafall) skrivbordet från kontoret, skaffa ett litet bord och en skön fåtölj och slutligen göra om det ganska själlösa rummet till något mysigt. Och så ska jag skaffa mig någon slags bildvisningsmojäng också.

Med ett Wii kan man göra mycket saker, en del saker får en att skratta hysteriskt och en del andra inte så mycket, som det där med invägningen man ska göra i träningsprogrammet Wii Fit. Efter en sådan vill man mest se om prylen kan flyga...

Quality assurance

Hur man testar om man får ett glas vin till:

• Ställ ditt väl använda glas på ditt köksbord. Se till att ditt kök är litet.
• Öppna kylskåpet och korka upp flaskan.
• Ställ dig på ett ben.
• Håll upp kylskåpsdörren med det lyfta benet.
• OM du kan hålla balansen: häll upp ett glas till.
• Ställ ner benet.
• Stäng kylskåpet.
• Med foten.
• Öppna kylskåpet igen, ställ in flaskan.
• Fast bara om den inte är tom.
• Drick upp.

Min tand gör inte ont längre!

Omstart

Klockan åtta i morse fann jag mig själv i bilen på väg till tandläkaren. Igen. Jag var där i tisdags och lagade hål och jag måste säga att även om det inte var någon direkt trevlig upplevelse så gick det mycket bättre än vad jag trott. Han var en mästare på att sätta bedövning utan att det kändes ett dugg, jag vet inte hur han gjorde det riktigt. Efter att ha kännt mig lite öm ett par dagar började det igår kväll göra ont på riktigt, något som kändes ganska onödigt. Jag hade ju inte ont innan jag lagade saker och ting, varför skulle jag då få ont efteråt? Det var så där ont så att det blev jobbigt att sova till slut så jag gick upp och lämnade ett meddelande på tandläkarmottagnignens telefonsvarare och prick klockan åtta ringde de och bjöd in mig på ett okynnesåterbesök.

Hurra! sa jag, svor lite och kastade mig in i bilen.

Nu har vi putsat och filat lite till och jag hoppas att det ska bli bättre till imorgon, för jag har verkligen inte tid att ha ont i tänderna i nästa vecka.

Inför helgen

I helgen är det Super Bowl och då ska man dricka öl, äta mat och titta på sport på TV. Igen. Puh!
Jag har börjat fundera på vad man ska laga för något till kalaset och listan blir bara längre och längre. Här är några av mina funderingar:

• Flikig (!) blodapelsinkaka från SmittenKitchen
• Pretzlar, också från Smitten
• Mysteriebullar från The Pioneerwoman
• Baconlindade jalapeno-prylemojer. De gjorde jag förra året och det enda dumma med dem var att jag för hundrade gången lärde mig att man inte ska sätta i linserna efter att man pillar på pepparfrukter.
• En baconexplosion.
• Grisar i en filt.

Vad tycker ni?

Annat skvaller från den här sidan pölen är också att jag varit på bra date ikväll.

Min släkt

Den synnerligen vackra kvinnan som dyker upp ungefär 6 minuter in i den här lilla kortfilmen, det är min farfars syster Karin.

Den här och flera filmer av hennes make, Rolf Blomberg kan man hitta här.

En lista

Liten lista över saker man kan göra när man inte är ett dyft religiös:

• Svära
• Läsa Harry Potter
• Sova till lunch på söndagar
• Ha sex utan att vara gift

Det där sista var väldigt viktigt för killen jag gick på date med idag. Efter att vi pratat om religion ett tag blev han tyst och ett par sekunder senare utbrast han: "You're not religious. Then we can have sex!"

Uhm. Nä. Ska inte gifta mig med honom heller.

Jämrans T-mobile!

Damn you T-mobile! Nu har ni gjort en rolig reklam, det vet jag inte om jag tycker är okej.

Glappkäftad

Efter gårdagens tandläkeri har jag idag jobbat väldigt hårt med mitt nya mantra, det som ska rädda mina tänder från att desintegreras. Vad jag går runt och mumlar för mig själv om och om igen är "Lips together, teeth apart" och så tvångsavslappnar jag. Det är väldigt stressande.

Jag höll för övrigt att trilla ur stolen av tillbakahåller skratt när tandläkaren sa de där fyra orden till mig igår. Det var knappt att jag kunde hålla mig från att fylla i med de klassiska orden "som flickan sa" bara för att understryka snuskfaktorn i det hela, det är nog lite för tidigt i vår vänskap för att dra fräckisar.

Mama needs a new set of teeth

Varför får alltid tandläkare mig att må så dåligt?

Okej, den här gången kan det vara för att jag har en ny tandläkare och för att det var, i runda tal, fem år sedan jag var hos en riktig en senast men icke förty fick de mig nästan att gråta där på stället när de berättade om allt som var fel på mig: sneda tänder, hål överallt, mitt bitande och gnisslande har i princip reducerat ner dem till ingenting alls och inget tandkött har jag kvar.

Men annars var allting bra.

Jag förstår inte varför de ska vara så aggressiva, de dära? Jag vet ju att jag har dåliga tänder och jag vet ju att jag antagligen skulle haft tandställning när jag var yngre och jag vet att mitt gnisslande inte är nyttigt och jag vet att jag borstar tänderna för ofta, men det gör jag ju bara för det kliar så förbenat (ja, mitt tandkött kliar och det är helt normalt när man är bitare och jag vet inte hur man slutar - jag biter för det kliar och då kliar det mer och då biter jag mer. Det är nerverna).

Innan jag gick log tandläkarfarbrorn mot mig och sa "We're going to be very good friends, you and I". Jag sa att jag inte behövde flera vänner.

Hjälp mig

Kursen jag läser just nu är en slags ledarskapshistoria där tanken är att vi ska lära oss... Ja, lite av varje, verkar det som.

Veckans läxa går ut på att vi ska ta med oss två produkter till nästa föreläsning, två produkter som beskriver antingen våra professionella eller privata jag. Eller både och. Den första ska vara en representation av hur vi ser oss själva idag och den andra ska beskriva hur vi vill att andra ska se oss, en målprodukt.

Jag har ruskiga problem med att komma på vad jag är, kan ni hjälpa mig?

I sure know how to pick'em

Hotellen, alltså.

Nu är jag i Selma, CA, en liten håla på 24,892 personer som ligger utanför Fresno, en lite större håla på en knapp halv miljon invånare. Hotellet jag plockade ut är ingen höjdare, detta till trots att jag länge tittade och läste och jämförde. Det första rummet fick jag byta eftersom någon hade byggt om badrummet utan att ha städat efteråt, nu är jag inne på rum nummer två och jag har inte sett något otillbörligt men jag funderar ändå. Allt blir fel när man får köra in bakom en liten mexikansk restaurang för att i ett mörkt hörn hitta entrén till hotellet och sedan börja fundera på om inte min bredspacklingsteknik är bättre än killens som har misslyckats med väggarna i receptionen. Fast, det var kanske med flit han gjorde dem buckliga...

Nåväl, imorgon kommer två säljare och hämtar mig så att vi kan åka till ett sjukhus här i trakten. Jag ska bara överleva natten först.

Going west

Imorgon bär det av västerut, ända till Californien. En dag i Fresno och en dag i San Fransisco innan det blir till att åka hemåt igen. Inte jättesugen men det blir nog kul ändå, bara jag inte mellanlandar i Hudsonfloden.

Ska försöka att inte göra det.

Man är ju karnivor

Jag lagade middag ikväll, det bidde en svampbourguignon-gryta-sak från ett av de där ställena jag gillar att läsa om mat på nästan daglig basis. Och det blev verkligen jättegott, men nu när jag sitter här i värsta midvinternattskylan och kramar min skål med gryta/sak/mål mat kan jag inte låta bli att tänka att den här svampfesten jag gnider mig så sakta mot saknar något.

...

Tänk... Tänk om man hade haft lite biff i... Eller iallafall lite bacon!

Kött!

Jaja, nästa gång jag har tid att långkoka ska jag göra en riktig Beuf Bourguignon, jag lovar. Fram tills dess får jag vara nöjd med snabblagade svampinjoner istället. Gott var det.

I själva grytan/saken hade man även också ett par fina, små pärllökar och om man skriver lite fort blir det lätt fel:

Chottlips says: Oboy, oboy, oboy! Luktar den där svampgrytan gott eller vad? De små läkarna åkte i nu, höll jag på att skriva. Koka läkare!

Chottlips says: Men det är bara lökar. Wee! Folkmord!

Fuckwit says: Haha! Hur mycket vin har du att dela med dig sjävl?

Chottlips says: Ett glas.

Chottlips says: Men jag är rolig utan sprit.

Fuckwit says: I know

Chottlips says: Frågan är dock hur man skalar småläkarna utan att få så mycket spill. Det är en massa vitt skal överallt i köket. Som små, prassliga läkarrockar.

Fuckwit says: Haha!

Vad katten?

När man skrattar så man gråter åt det här, kan det betyda att man behöver sova då?

Jag bara undrar.

The shizz!

En kollega och jag hjälptes åt att komma på officiella och tråkiga formuleringar idag:

...
Chottlips says: I like it. Your suggestion is stuffy enough to sound official.

Jeremy says: I like stuffy.

Chottlips says: I love stuffy. It's the shizz.

Jeremy says: I wear a tie with my PJ's.

Chottlips says: Nice... I really don't know how to top that. I could say that I shower with heels on but that would just be crazy, not stuffy.

Jeremy says: Funny thing is..I would believe it!!

Chottlips says: Hmm... How bad could it be?

Jeremy says: Mabe a little slippery... I don't know.
...

En dollar om dagen

Jag snubblade över det här projektet igår. Det handlar om ett par som bestämmer sig för att göra vad så många fattiga människor gör varje dag där ute i världen, nämligen att äta för max en dollar om dagen. Det är ganska fascinerande läsning och jag är synnerligen imponerad över att de lyckas få i sig tre mål mat om dagen utan att utveckla akut skörnjugg.

Läs och begrunda vad folk med passion och övertygelse hittar på en helt vanlig höstmånad.

Möss i garderoben

Under en längre tid, säg ett knappt halvår eller så, har det legat två helautomatiska råttfällor på mitt köksbord. Oanvända och ganska domedagsaktiga ligger de där och, hoppas jag, utgjuter skräck och respekt för den ordning och reda som råder i mitt lilla kök. Um... Som skaråda, borde det kanske stå. Ett par gånger förra våren hade jag besök av något slags nattdjur (mus, råtta, våldtäktsman eller annan gnagare) som prasslade runt bland mina grejer och ställde till med oreda i mitt diskställ. Inget farligt men obehagligt alikaväl.

Så, jag köpte råttfällor. Som överdimensionerade snusförpackningar såg de ut, fyllda med en helt annan sorts död än vad tobaksföretagen designat, mer omdelbar och bara en porition i varje förpackning. Hoppades jag där och då. Jag vågade aldrig armera dem utan tänkte mest att de skulle finnas till som en slags åminnelse om vad som skulle kunna hända om man var en mus i det abdonska hemmet och det verkade som om det funkade. Antingen kunde min lille besökare läsa och förstod vad som skulle hända honom från instruktionerna på fällorna eller så dog han av hög ålder, på något sätt har han hållit sig borta iallafall. Tills idag.

Typ.

Jag hade köpt grönsaker som behövde åka ugn och råkade tappa ner en bakplåt bakom lådan under själva ugnen varpå lådan behövde åka ut innan den kunde åka in igen. Så ut åkte den och plåten, den låg på golvet där under, vickandes på en liten vit mus!

Gaaaaaaah! Lät det i mitt huvud. Sedan blev det tyst och det enda som hördes var ljudet av mina tänder som gnagde på min knoge och bultandet av mitt hjärta. Det finns tydligen inget i världen som skrämmer den här ensamstående kvinnan mer en små vita möss under bakplåtar under hennes ugn. Efter ett par djupa andetag och lite petande med hjälp av en sopborste kunde det bekräftas att mössen (ja, de var faktiskt fem stycken) allihopa var i syntetiskt material, inlindade i damm och pensionerade från tidigare karriärer som kattleksaker. De huserar numera i en stor soppåse och ska snart fortsätta ut i soptunnan på gården. Jag är inte redo för husdjur ännu, verkar det som. Det här äs sådant som händer när den tidigare lägenhetsinnehavaren inte städar efter sig ordentligt.

Strykfritt rullar vidare

Hujedamig, att nya däck på bilen ska göra en tystare, rakare och rent generellt mer trafiksäker. Det hade jag aldrig trott!

Men, som Kristian så fint sa, "Även Amir behöver nya skor". Och tänk så rätt det var.

Anti-skor? Anti-krist!

Charlotte... Jag har hittat något hemskt på Internet. Se här "The home of the anti-shoe"

Linda... What? Anti-shoe?

Charlotte... Varför ska alla sådana där fotriktiga skor vara så fördrövligt fula

Linda... Ja, de var verkligen inte snygga...men varför är de där skorna anti-skor?

Charlotte... Vet inte, de säger så själva: MBT - The Anti-shoe. Jag såg en annons och blev upprörd.

Linda... De har dem på Hawley Lane Shoes här i Shelton, det vore lite roligt att prova hur det är att gå i anti-skor.

Charlotte... Jo, lite. Fast vet du vad jag kom på? Om man köper ett par anti-skor, då tar det ut ett par av de vanliga skorna man har och då kan man köpa ett par vanliga skor till.

Linda... Ah!! Smart! Lets shop.

Charlotte... Haha!

Nycklarna har kommit!

Nycklarna är tillbaka!

Leve dem!

Billös i Milford

Både igår och idag har jag längtansfullt tittat på lille Amir som så fint står på garageuppfarten här utanför och tänkt att det vore bra om man finge köra honom lite. Det blir så mycket lättare att ta sig till jobb och skola om man har ett fordon. Det är inte så att han inte startar, det tror jag nog han skulle gjort om jag bara haft ett par nycklar som passade in.

Men, ser ni, det har jag inte.

Den enda uppsättningen nycklar fick min hyresvärdinna av mig när jag åkte till Sverige så att de skulle kunna flytta Amir utifall han var i vägen på garageuppfarten. Han står snällt kvar där jag lämnade honom så jag misstänker att han inte var till några problem men det vet jag ingenting om med säkerhet, för mina hyresvärdar är inte hemma. Jag har ingen aning om var de är. Florida kanske, eller Puerto Rico. Vem vet?

Det är svårt att köra bil utan nycklar. Jättesvårt. Är det här ödets sätt att säga att det är dags att få tummen ur och köpa ny bil, måntro?

Testing, testing

Enligt amerikanska mått är nu juvlen över, sålunda åker julgranen ut, ut, ut. In från vänster kommer istället årets första pinuppa. Vad tycks?

Kan någon klok person förklara hur det här med html-kod funkar? Jag försöker få den här snutten:

#header .description {
padding:0px 30px;
margin:0 150px 0px;
text-align: center;
text-transform:uppercase;
letter-spacing:.2em;
line-height: 1.4em;
font: $descriptionfont;
color: $descriptioncolor;
}

att sätta min blogbeskrivningstext (den till höger om den lilla bruden där uppe) lite snyggare. Jag vill ha den högerställd och skjuten till höger så den matchar blogtiteln ovanför. Till och med jag förstår att jag ska ändra alignment till höger men hur jag än pillar på padding och margin så blir det inte bra. Förslag? Just nu ser det vettigare ut med centrerad text men jag skulle gärna se att den kommer lite längre till höger.

Hemvändare

Imorgon bär det hem igen. Eller, senare idag bär det hem igen, borde jag mer sanningsenligt skriva. Sista natten med kamraterna bara måste man ta vara på lite extra och det blev en sen kväll med god mat, fullkontaktspussel och Wii fram till småtimmarna, precis som det sig bör.

För första gången som jag kan minnas ska det intte bli det minsta skönt att åka hem igen. Jag är inte ett dugg sugen på USA, ärligt talat. Jag vet ine vad ni har gjort men något är det och jag är lite irriterad för jag är ju inte färdig än! Jämrans familj och vänner till att trevla till det, så här runt jul. Dessutom har jag ingen annanstans jag vill ta vägen förutom en tvärlagd madrass på Rist och en Chalong i Ryd.

Nyårslöften

Vi satte upp mål för 2009 idag. Marina ska se ut som Uma Thurman. Rikard ska se ut som Daniel Craig.

När jag frågade vem jag ska sikta på under 2009 fick jag följande förslag: Barbapappa, Jabba the Hut eller The Blob.

Vad tycker ni?

Partybrud i vardande

Julia var glad i morse, för idag skulle vi ha stort kalas med fullt av vuxna och barn för ett dagisdepraverat, julgodisstinnt barn att leka med. Totalt trillade 16 personer in och ut från huset i Ryd under eftermiddagen, inte illa för en snabb samling i mellandagarna, tyckte vi, men lilltjejen var missnöjd.

16 personer är inte stort kalas, rapporterade hon. Under 2009 ger jag därför Mamma Mia i uppgift att ta reda på hur stort ett stort kalas verkligen är. Jag vill verkligen inte besvika igen.

Om att skratta

För första gången på över 20 år träffades stora delar av familjerna Karlqvist och Abdon över vitlök och vin, det var härskans gemytligt och väldigt mysigt. Vi åt god mat, drack saker och Jesper fick en renutstyrsel till sin bil. Och så pratade vi minnen, så klart. Vi pratade om gångarna i vår källare, om hur många gånger man kan hissa en korg upp och ner från ett fönster, hur jobbiga äldre bröder kan vara och vad i hela friden vi gjorde på den här bilden:



Och sedan gav Jespers mamma mig en så fin komplimang, en som gjorde mig så glad. Hon sa "Vad jag kommer ihåg mest av Charlotte var hennes skratt. Hon skrattade jämt."

Ibland tänker jag att jag borde vara lite allvarligare och mer seriös, att jag borde ta mig ann livet och allt det där man gör varje dag med större respekt. Men, det blir aldrig så, jag tvivlar på att jag har det i mig och när Anne-Grethe sa så där kom jag på att jag nog aldrig haft det i mig. Jag gör mig nog bäst med ett leende på läpparna.

Linda!

Idag har jag tittat på 3 timmar Nord & Syd.

Herregud, vilka decolletage!

Julefin!

Wee!

God Jul!

Idag kommer Knyttet från Ö-vik och Andreas och Thu från Schweiz. Då kan det börja på riktigt.

.

Varför?

Varför? var en fråga jag ställde mig själv ett antal gånger under det att jag krånglade mig hem den här gången. Under de dryga två åren jag varit borta är det här den första gången jag åker hem över en jul och gissa om jag har sett fram emot det.

Eller ja, ända fram till i fredags när snön och packningsångesten kom. Då kom de första två Varförna? Sedan kom det ett par när jag krånglade mig till flygplatsen, och några väl på flygplatsen (om folk slutade bomba saker skulle köerna bli kortare och vips så skulle ingen BEHÖVA bomba något för man skulle vara harmonisk och lycklig istället...) och sedan ett par till på flygplanet. Det kom några när jag innerligt saknade min tandborste och ytterligare flera när jag låg på golvet på Schiphol och funderade på om någon skulle hjälpa mig upp efter det något förnedrande fallet men sedan, sedan fick jag frukost och efter det fick jag sova på ett annat plan och efter det blev jag upphämtad av Marina och Rikard och fick en Stångebrohamburgare och en ren bil...

Och kramar fick jag. Och riktig glögg och mera kramar och en tandborste och en dusch och Kristian och en promenad. Och sedan fick jag skjuts och kramar och en Mia och en Lars och en Julia och efter det hann jag med mitt tåg...

Och sedan kom jag hem och fick kramar av Mamma och inbakad fläskfilé och grönsaker och kramar.

Därför.
.

I Linköping

Idag tvättade vi bilen. Den blev ren.


.

Vitt på taken

Addendum

En halvtimme efter att jag publicerat inlägget här nedan kom snön och nu ligger det 10 cm snö på backen här utanför och mera lär det bli. Jag blev utjagad från kontoret 45 minuter efter att det började och slirade runt lite vingligt så snart jag kommit ut från garaget. Det tog en timme att ta sig hem och det fortaste jag körde var 25 km/h, att ta sig upp på motorvägen var svårt men det gick. Amir spann loss som en hel karl. Jag lirkade och klappade och svettades som en hel karl.

Nåväl. Nu är jag hemma och håller tummarna för att Pontus och Linda ska hinna fram till flygplatsen i tid, trafiken är som sagt horribel och det är bilar som Amir man kan skylla på.

Här kommer för övrigt en önskelista jag satt och filade på på vägen hem:

• Nya däck till bilen
• Ny bil
• Sommar
• Svenska flaggor till min gran

Sådär.

LIVSFARLIGT!

Idag är jag nästan ensam på kontoret för det råder snöstormsvarning.

Snö är LIVSFARLIGT!

Bara så ni vet. Nyheterna hotade först med massor av snö under tidiga morgonen men inget kom, sedan skulle det komma runt lunch istället. Nu vet jag inte riktigt vad nästa prognos är. Än så länge har det inte ens fnurrat en liten flinga i trakten, det är mest kallt och stilla ute. Jag undrar hur amerikanska snöstormar står i farlighetsförhållande till svenska rotvältor, i min bok är nämligen rotvältor LIVSFARLIGA!. Jag har fortfarande inte kunnat luska ut vad rotvältor heter på engelska så jag kan inte ens fråga. Träd kanske inte välter i USA.

Men.

Snö är LIVSFARLIGT! så det är bäst att hamstra vatten och bröd och stanna hemma. Eller?
.

The Last Lecture

Ikväll skickade Knyttet mig en länk till ett videoklipp med Randy Pausch, en professor vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh, som vid 46 års ålder fick veta att han hade mellan tre och sex månader kvar att leva "in good health". På bara någon timme har jag lärt mig att cancer i bukspottskörteln inte är något man vill ha och att det finns människor vars livskraft, envishet och optimism man bara kan förundras över.

Själv har jag ont i vaden, kan inte springa och håller på att bli tokig.

Man kan undra vad "in good health" egentligen betyder men till syvende och sist slogs Randy, hans fru och deras tre små barn mot cancern i nästan två år innan han till slut gick bort i somras. Innan han blev allt för dålig tog han chansen att hålla ett par föreläsningar som spelades in och dessutom ge ut en bok, allt under titeln "The Last Lecture", som ett memento till sina barn och sin hustru. Jag har inte hunnit igenom hela materialet själv ännu men jag tänkte att jag skulle dela med mig av det ändå. Vad jag har sett och läst så här långt är att den här mannen verkar ha varit otroligt klok fantastiskt rolig och till på köpet en riktig kämpe.

.

Frågan lyder

Frågan lyder: Vilken var kören?

Kören som sjöng "Jul, jul" var en som hette Vocalessence och under påannonseringen fick jag lära mig att de var minst världskända. Minst. Jag tror jag har hört om dem innan men jag måste säga att damerna tenderar att vibrera lite för mycket för min smak. Jag tror det är en amerikansk olat, damerna i mina körer var likadana och jag vet med mig att jag har lagt mig till med lite mer vibrato sedan jag flyttat hit, det som brukade vara ett glitter i i topparna och slutet på fraserna irriterar mig allt som oftast nu för tiden.

Jag har för mig att u:na satt bra, fast jag är nog inte rätt person att fråga eftersom mina u:n, enligt min nästanmoster Ruth, är mera y:n än något annat. En uppväxt i Skåne kan tydligen få en att säga hynd istället för hund för jämnan.

Om man surfar runt på deras hemsida lite kan man se att de har workshop med "superstar choral composer" Eric Whitacre och nu har jag bestämt mig att jag måste flytta till Minneapolis innan mars månad nästa år. Tänk att få sjunga Lux Aurumque, liksom... Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva dagen då jag skulle få höra om kompositörer inom körvärlden med superstjärnestatus men, den som lever får verkligen se.
.

Aldrig nöjd

Hmm...
.

Kulturskräll

Döm min förvåning när Kulturradion jag lyssnar på här borta sänder julkonserter där en amerikansk kändiskör sjunger Jul, jul, strålande Jul så bra att man knappt kan höra att de bryter. Till på köpet har de den goda smaken att inte sjunga den för långsamt, heller.
.

Den har kräkits!

Så sa Leif när han fick se förödelsen som min garderob skapat i mitt lilla kontor. Det ser verkligen ut som den har kräkits, till på köpet precis efter den har ätit. Stora bitar, ni vet. Hyllan som höll uppe en stor mängd, kanske korkat stor sådan, saker, gav vika i veckan och i fallet föll den stora mängden ut på golvet i det redan stökiga rummet.

Man får klättra för att komma in, så illa är det.

Idag började jag röja lite lätt i det allmäna kaos som är mitt hem och just nu iakttar jag hur Millennium Falken gått vilse bland stolsbenen under mitt vardagsrumsbord i snart en kvart utan att jag näns göra mer än skratta. Hur jag än gör kommer jag aldrig bli en ordningssam människa.

Men, bryr sig någon egentligen?
.

Rimstuga, del 1

Det mot julen onekligen lackar
Och paket alla inpackar,
På sin gåva man sätter papper och lim
eller tejp och lack men allra viktigast ett rim!

För att rim-anden till oss locka
Så vi julaftonens underhållning rocka.
Vi måste ta chansen och öva oss litt,
Kan hända skallen över sommaren rostig blitt.

Som uppgift för veckan ett objekt jag har här,
Årets julklapp tror jag inte det är.
Men, för blott 25,000 dollar
Man framtidstro och hopp framtrollar.
Och för bara lite mer än en tia,
Kan man få en kvarts gris i en stia!

Det här kom i posten i veckan, om man har svårt med presenterna kan man alltid slå på stort och köpa sig 25,000 dollar framtidstro eller varför inte en halv ko. Egentligen ska det vara juligt och färggrannt, men jag glömde slå på färgen på scannern och var för lat för att göra om.

Nåväl, här har ni något att öva era grymma rim-skillz på, om man kan rimma på framtidstro och heifrar kan man rimma på allt. Go, go, go!

.

Mera stass

Imorgon drar vi iväg in till Manhattan igen (Åh, vad jobbigt!) för att prova bröllopsklänningar. Den här gången är det på riktigt för i sommar ska Jaime gifta sig.

Kul!
.

Och så var det det här med dvärgarna

Ingen kommer undan.

Jag ber som vanlig ursäkt i förväg för här kommer åter igen ett otroligt politiskt inkorrekt inlägg men det kom till när jag var fylld till nacken med allt för dyr drink och bensparkande fruntimmer. Vid närmare eftertanke hade jag inte kommit in på det här tankespåret utan lite hjälp från Rocketterna. Allt är deras fel

Får man ens säga dvärg idag, undrar jag?

Nå, på föreställningen i söndags var det inte bara lamor, äkta snö och får på scenen, det fanns även steppande dvärgar som så fint gestaltade Tomtens små nissar. Man blev rörd. Men, min hjärna stannade så klart inte där utan spann glatt och ohämmat vidare i nya och oanade banor. Håll i hatten nu, ungar.

Tänk er en framtid à la Star Trek, där alla genetiska snedsprång kan botas med lite strålning eller en sådan där käck halsinjiceringsmojäng eller kanske med några nanorobotar från ens bästa hus-Borg och vips så har vi fixat "dvärgproblemet" (Usch, vad hemskt!). Vad blir följderna av det här, tror ni? Vad kommer nöjesvärden och Hollywood säga? Kommer det bli någon remake av Kalle och Chokladfabriken? Hastigt och lustigt slog min hjärna in på ett helt galet spår (Förlåt. Igen) och jag började tänka att man kunde starta en dvärgfarm för att tillfredsställa nöjesbranchens behov. Men, när man väl börjat fundera på dvärgfarmar är nästa naturliga steg att komma på tanken på dvärgfarmsaktivister, ni vet, som med minkfarmsaktivisterna fast bättre. Ju mer jag tänker på det här desto mer galet och hemskt kommer jag på och det blir bara värre så nu slutar jag.

Och, åter igen, jag är ingen hemsk människa, jag har bara en väldigt vindlig hjärna. Jag lovar. Dessutom behöver jag semester och om det någon gång behövs dvärgfarmsaktivister kommer jag stå i första ledet.
.

1929 hoppade de minsann!

Är man ond om man tycker det här är lite humor?



(Det är alltså en generell uppmaning till Wall Street, snott härifrån.)
.

Upphittat

Då jag hade lite problem med att hinna med mitt flyg till RSNA förra lördagen glömde jag helt ta med mig kameran i år, lite sorgeligt för det finns mycket underligt att avbilda på en jättemässa.

Men! Jag hittade den här bilden som bevis på att jag i alla fall var där och tog hand om det viktiga. Champagnetornet.


.

Och snön låg vit på taken

När Lindan fyllde år i september fick hon bensprattel i present av mig, bensprattel i form av Radio City Music Halls Rocketter, flickorna som firar juvlen genom att sparka taktfast med benen till julklassiker under 90 kitchiga minuter. Dagen igår var det biljetterna gällde så vi gjorde som vi gjort några gånger tidigare; tog tåget in på morgonkvisten, åt brunch i midtown, åkte lite taxi, drack dyra drinkar och tittade på granar, pynt, dyra skor och turister. Och så ben förstås.

Själva bensprattlet var ganska underbart och just nu sitter jag och surfar dansskolor i regionen för åh! vad jag vill dansa. De är duktiga, de där rocketterna, vi fick se alla sorters jazzdans och en god del step som gjorde att det ryckte i benen. Publiken fick riktig snö blåst på sig och gissa om man tappade hakan när det dök upp levanda får och kameler på scenen när det skulle födas Jesusbarn.
.

Fejad och klar

Jag kör tydligen på en komprimerad jul i år, det bara blev så. Jag har rationaliserat bort adventsstjärnor, pynt och saffransbullar så här långt men idag tog jag ytterligare ett par steg framåt i mitt förenklade firande.

• Bakat pepparkakor. Check.
• Ätit mig illamående på deg. Check.
• Druckit glögg. Check.
• Lyssnat på skoterljud. Check.
• Köpt gran. Check.
• Pyntat TVÅ granar. Check.

På två dagar har jag tagit mig ganska långt, tycker jag. Lille granen är tokfin och det gamla vanliga pyntet (Darth Vader, Dödsstjärnan, Shrek och de norska flaggorna) har fått sällskap av en julpåve, en Red Sox-boll och en New York Mets-figur. Bilder följer. Kanske.

.

... Och snart kommer Kalle och hans vänner

Det är samma visa varje år vid den här tiden på året. Det är skrämmande hur så många kan ha så pass fel i en så viktig fråga.

Och frågan jag tänker på lyder: Hur klär man en gran på bästa sätt?

Svaret är: Alla ni andra gör fel, det är precis tvärtom mot vad ni gör nu.

Att det ska vara så svårt att förstå att först sätter man på allt vanligt pynt, och efter det kommer det andra som i ljus, glitter och flaggor.

Varför är det så svårt?
.

Hej från Chicago

Ryktena om min död är gravt överdrivna, jag är kvar bland de levande fortfarande även om det är lite knappt. Mina fötter gör ganska ont, mitt huvud är väldigt påtagligt och min rygg är ganska trasig. Det tar på kroppen att dema PACS och RIS hela dagarna, förstår ni.

Nu ska jag smyga bort och stjäla lite kaffe från baren, bara en timme kvar innan man får sätta sig ner och vila lite.
.

Datovrer!

Fy fan vad jag hatar dem, det var bara det jag ville säga.
.