Nu undrar jag mest i vilket århundrade jag vaknade idag. Läs här. Jag menar det, läs. Nu!
Wtf?
Ja, det här var alltså nyheterna för idag. Tack och hej!
Torktumlaren tumlar kläder som tvättmaskinen förut tvättade. Datan installerar filerna som förut laddades ner. Musklerna vilar som förut tränade.
Så ser min onsdagkväll ut.
Jag kom nyss hem från fyra dagar med familjen där vi gifte bort den käre brodern inte en gång utan tre gånger. Med samma kvinna!
Visst kommer ni ihåg den här kvinnan?
Jag tittar på The Biggest Loser just nu - stora människor som måste göra sig av med fysiskt och mentalt baggage så att de kan må bättre - och jag funderar mycket på hur det här med motion och fysisk trötthet får en att komma närmare en slags sanning.
Det enda jag vet, är att när jag är riktigt jämrans fysiskt trött, är jag närmare någon slags sanning. En sanning om mig själv.
Kristian says: Jepp. Hon är fin.
Chottlips says: Ja, om Bob ratar mig kan hon få komma istället.
Kristian says: Fast säg inte till henne att Bob var ditt förstval för då får du nog springa dubbla maraton. Och ingen bio före.
Chottlips says: Eller efter. Men man kan väl få hångla?
Kristian says: Ja för sjutton!
Chottlips says: Allt för att bränna kalorier
Kristian says: Självklart.
Kristian says: Aah, jag vet vilka de är!
Chottlips says: Ovh. Jag är nog lite förtjust i Bob.
Kristian says: Hihi. Jag tycker hon är snyggare.
Chottlips says: Man kanske skulle bli tjock och vara med i det där programmet?
Kristian says: Haha! Du kan ringa honom ändå
Chottlips says: "Hej Bob! Jag väger nästan 70 kg och känner mig lite halvfet. Vill du gå på bio? Eller kanske springa en halvmara?"
Kristian says: Åh, vad fint det vore! Biohångel är också träning.
I september var jag ute och sprang med pyttelite kläder. I oktober måste man ha bästa springetröjan med tumhålen.
I september sprang jag med så lite kläder att en bilist glömde titta på vägen och krockade med ett staket. I oktober syns jag knappt.
I september fick man myggbett. I oktober har myggen frusit ihjäl.
I september kändes det fortfarande som sommar. Idag blev det höst.
- Man kan lösa det mesta med gasen.
- ... Säg inte det till judarna, bara.
Löst citerat samtal i bilen hem från Boston där kvällens underhållare försökte förklara hur man med hjälp av hög hastighet gör säkra omkörningar när man inte kan se sin döda vinkel.
Jag bakade bröd igår, för första gången på säkert ett år. Få saker är underbarare än doften av nybakat bröd i ens hus. Å andra sidan finns det knappast något mer frustrerande än att ta sig en bit och inse att man saltat degen alldeles för lite.
Morr!
Nyss räknade jag ut hur stor snopp jag skulle ha haft om jag varit man. Gud, vad bra Internet kan vara ibland.
Här är länken, om ni inte heller har något att göra en lat lördag som denna.
Om man ska få tillbaka en uppsats på posten, ska det stå ett "A" på den.
Så tycker jag.
De senaste två veckorna har jag varit på följande musikaler:
- Wicked
- The Toxic Avenger
- Rock of Ages
- Lizzie Borden
Nu är jag överdoserad.
Jag är i New York City hela den här veckan för att dema PACS för vad som känns som minst hela stadens invånare. Det är himla typiskt att vi lyckats välja precis samma vecka som FN har stormöte och det är dignitärer och halvpirater precis överallt. De stänger av och öppnar upp och stänger av vägar igen till höger och vänster och trafiken är galnare än vanligt och förvirringen total. Ganska mysigt.
Eller nåt.
Kristian kom i alla fall till flygplatsen vad det led och nu är jag svensklös igen. Det känns ganska fattigt.
Vi minns väl alla, hoppas jag, mitt mer eller mindre livebloggade prinsesstårtebakningsäventyr från 2007 där ni fick er till dels ett enkelt 54-stegs tårtrecept bara så där och nu är det dags igen. Jag undrar lite när en blogg går från att vara "vanlig" till att vara en matblogg, egentligen? Jag hoppas inte jag måste kategorisera om mig nu när jag delar med mig av mitt andra recept genom tiderna. Fast, två recept över tre år känns inte så matdedikerat, trots allt.
När Kristian och jag var inne och tittade på Wicked i New York City i veckan gick vi på kubansk restaurang och åt traditionell Ropa Vieja, vilket är långkokt kossa. När man äter sånt och är Charlotte kommer man automatiskt att tänka på Lindas långkokta gris, här i USA kallad pulled pork. Försvenskat blir det pullad gris. Eftersom Lindas pullade gris är jättegod och bör upplevas av alla, känner jag mig tvingad att dela med mig av receptet. Här kommer det.
Pullad gris ska man visst äta på vitt bröd från tallrik men man kan äta det med sked direkt från grytan också.
Thank God it's Friday. Efter en arbetsvecka med teaterbesök, fyra resor till New York City (en dag for jag in två gånger, det ni) och återuppstartade föreläsningar är det en ganska urlakad varisort av Charlotte som sitter här med Datan i knät. Man blir väldigt sliten av livet, ibland.
Som tur är har jag blivit sliten på ett, för det mesta, bra sätt. Det vore fel att vara lesstrött när man har finbesök, trots allt. Kristian och jag har alltså sett på två musikaler den här veckan, en galet rolig en som heter "The Toxic Avenger" och en annan som är lite mer klassiskt musikalig, nämligen "Wicked" - den som handlar om den gröna häxan i Trollkarlen från Oz. Jättegott och oj! så jag saknar sjungandet när jag ser på sånt här.
Jag önskar mig fler timmar på dygnet i julklapp.
Här är den i alla fall, Amirs efterträdare:
Visst låter det som lilla jag? Ena sekunden far han som ett skållat troll på speed och nästa spankulerar han nätt och fint som en Jane Austen-karaktär. Det är som handen i handsken, man får bortse från bensinförbrukningen lite, bara. Jag ska hämta upp honom på tisdag och innan dess hade det varit bra med ett namn... Några förslag?
Kan jag beställa en annan besökare, tack? En som inte försvårar bilköp.
Jättebra.
Tack.
Det var allt.
Marina, när kommer du?
Linda, stormen, är ute och bråkar med oss. Det drar bullriga vindar runt knutarna och jag blev ganska så blöt när jag gav mig ut på en spring-i-benen-runda efter jobbet. Kristian har jetlaggat hela dagen och just nu är det bara mys i hela lilla huset: Ella och jag sjunger, det finns vin och chips till middag, datorerna sprider sitt blåkalla sken och vi sitter här och surfar.
Gemensamhetssurfning är ganska bra för själen.
Det fanns planer på att gå på bio och att laga ordentlig mat, men det blev liksom inte så. Det finns andra som är mycket bättre på fredagsmiddagar med servetter och bestick och sånt, men här på Östra Bredgatan myser vi på helt egna villkor - i datorblått med barbecuekrydda i näsan.
Bara så att ni vet.
Jag känner mig lite larvig men jag gillar den här låten skarpt. Inte så värst djup och mest ganska blaskpoppig men den går bra ändå, på ett må-bra-igt vis. Det kan vara för att Kristian är här, då blir nämligen allt må-bra-igt.
När jag slog på datorn idag hade jag fått ett mail från en anonym och antagligen välmenande person som kallada sig Kompis, som tyckte jag skulle läsa den här artikeln från Svenska Dagbladet.
Hur ska jag tolka det här och vem är det är som är så här om sig och kring sig med lilla mig. För övrigt hävdar jag fortfarande att en jordgubbsdaiquiri aldrig skadat någon.
Nej, inte jag, inte.
Alla som har hört att jag skulle fara till Miami har sagt åt mig att partaja snällt och jag har väl sagt att okej, det skulle jag. Men, jag är inte så mycket partypingla längre, inte ens när jag har South Beach runt hörnet. Jag vill mest äta god mat, okynnerwaterboarda barnet, sova middag, dricka drinkar och titta på stjärnorna. Nu råkar det vara så att jag även också åkte på en dunderförkylning på väg ner hit så jag har väl lite extra ursäkter att dra på.
Eller är jag bara trist och tråkig?
Jag borde packa upp och packa ner men istället drar jag en Marie-Antoinette och äter kakor och dricker Riesling till middag. Det var det som fanns i huset. Det och smör.
Igår kom jag äntligen hem från Pensylvania och Washinton D.C. och jag har imponerat på mig själv på så många sätt under den här resan. Från att ha lyckats med en impromptu TeraRecon-integration på ett par demosystem till att ha lyckats få packning planerad för tre oförutsedda dagar att räcka i sex istället. Det blev lite nya underkläder på vägen men annars var jag hel och ren hela tiden, bara så där. Kan den här tjejen packa eller kan den här tjejen packa? Svaret är givetvis ja, den h'r tjejen kan packa, och med det i åtanke är det bra underligt att jag fortfarande inte har kommit igång med något slags packande inför nästa resa, den som ska ta mig till Miami över en långhelg och sedan tillbaka hem via Savannah, Georgia för lite jobb. Jag håller på med så komplexa reseoperationer nu för tiden.
På tal om att resa, igår körde jag hem från Pensylvania i en hybrid-Toyota. Det var himla häftigt att köra bil i sex timmar och fortfarande ha mer än halva tanken kvar när man kom fram. Man kanske skulle ha en miljöbil...?
På tal om att ha problem med att välja berättade sommarpojken i förra veckan att ex:et återgått till att vara ex igen. Sedan flirtade han med mig. Jösse-Jesus ect, etc... Karlar!
Kan någon komma på en kul bröllopspresent till min käre bror?
Alltså, jag är här, fast ändå inte. Omniförstårhurjagmenar... Typ.
I förra veckan for jag till Pensylvania och var där till i fredags och jobbade som en liten, välklädd och duktig demo-gnu, sedan for jag till Washington D.C. och turistade som en annan gnu. Nu är jag tillbaka i Pensylvania för två dagars jobb. Sedan är det alldeles snart dags för Miami hos Pontus, Linda och Olivia, baby!
Långhelg! It's the shit.
- Are you promiscuous?
När man får den frågan så där mitt ute hos kund en dag, inser man att:
1) sjukhus-IT-killar har lätt för att rodna,
och
2) kvinnfolk fick nog inte vara med när IT-språket uppfanns.
Jag svarade att jo, lite lössläppta och slampiga var vi nog, både jag och min arbetsstation. Det är viktigt med ärligheten, det gagnar förtroendekapitalet har jag hört.
Intercourse, Fertility, Virginville, Blue Ball, Bittersville, Midway, Finland, Christmas och Jonas.
Det är städer i Pensylvania. Underligt ställe.
Alltså.
Hur illa är det när det ibland låter klonk-klonk-klonk från höger bakhjul när man bromsar en bil?
Jag bara undrar. Inget speciellt skäl alls.
Lovar.
Tänk er noga för innan ni trycker på play, här. Det kommer göra ont, ni kommer känna er gamla, klippet kommer nästan garanterat att framkalla diverse mordiska känslor. Egentligen vet jag inte riktigt varför jag lägger ut det här, jag tycker ju bra mycket om er mina små läsare, och vill inte få er att må illa men... Nu är det så att jag har sett det här och ni ska banne mig också få er beskärda del.
Look away!
Så skrev Pippi i en flaskpost en gång. Jag flaskpostar inte och inte snusar gör jag heller inte, men däremot bloggar jag och utan vare sig GPS eller spellcheck skulle jag ganska snabbt gå under. Jag tänkte på det i morse, när jag for till Boston-trakten för åttionuttonde gången de senaste veckorna, att om terrorister verkligen ville ställa till med skada i det här landet skulle de flytta fokus lite granna. Om de bara fokuserade på att få all spellcheck och alla GPS:er till att sluta funka skulle allt bara stanna.
Eller, är det kanske bara jag?
PS. Hur många dagar är det egentligen Pippi inte kan vara utan snuset? Internet kan inte bestämma sig...
Jag har varit på årets sushi-upplevelse ikväll - galen, uppfinningsrik, tokig men väldigt god och överväldigande sushi. Om ni kommer hit och hälsar på ska ni kräva att vi åker till Miya's Sushi i New Haven, det är en ganska vild upplevelse för att underdriva lite lätt. Vi åt omöjliga kombinationer som trots att de låter, ja just omöjliga, var små smakexplotioner, jag är fortfarande ganska matt. Och mätt.
Vad sägs om en "Ride the wild donkey roll" - shrimp, papaya, apricots, brie
cheese in a whole grain roll, tempura-fried whole. inspired by the complex
sexuality of donkeys
eller"Romping with the goats" - tempura tilapia, papaya, goat cheese
& homemade african berbere mix
eller varför inte
"Bad tempered geisha boy roll" - specifically invented for men who love
big muscles. plump new zealand green mussels with thai pepper &
scallions
Först tänkte jag göra en lista på alla amerikanska delstater jag ringt till men det visade sig vara i princip allihopa så jag tar och listar de jag varit i istället. Här:
Nähä... Räknas inte Kanada, säger ni? Lurigt.
Om jag skulle gissa vilken cancer jag kommer åka på skulle jag just nu tro mest på mellan-brösten-cancer. Det är en ganska okänd sorts cancer som drabbar oss med bröst med mellanrum som liksom slarvar med solskyddet just där.
Mellan-brösten-cancer - Den tolfte stora kvinnofaran? Ni vet, efter tennisarmbåge, vanlig cancer, rotvältor, monster i garderoben och allt det där andra livsfarliga.
Ett tips:
Öppna inte bildörrar med ögat fyra veckor efter en LASIK-operation.
Det var allt.
Jag drack diskmedel härom dagen.
Först och främst smakade det förfärligt (Citron, my ass!) och dessutom kunde jag alls inte blåsa bubblor genom näsan.
Förra veckan var ganska tuff; det var dumpad och föräldralös Chotte och stressad Linda galore vilket tydligen gjorde att det behövdes konsumemras vin. Mycket vin. Igår när jag tittade på min glasåtervinningsbytta blev jag nervös. Sedan fortsatte jag att förneka all kännedom om det hela.
Nåväl, en av kvällarna när vi hjältekonsumerat lite av sagda vin förklarade Linda bestämt för mig att amerikanska män, de håller inte måttet och att en Chotte förtjänar bättre - typ en svensk, eller i alla fall en slags skandinav. Låt gå för en tysk. Jag började fundera på om hon inte har rätt och i ett infall av ren och skär dumhet delade jag med mig av de här tankarna till ett av mina (amerikanska) prospekt igår, varpå en hel del förklarande följde. De har så fragila egon, amerikanarna, och vapen har de också. Reta inte den amerikan som har vapen, heter det ju.
Nå, men det var inte det vi skulle prata om. Faktiskt.
Det jag till slut sa till bachelor #herre-jösses-finns-det-några-kvar-du -inte-har-plågat-Charlotte? var att han inte skulle ta så hårt på mitt amerikantvivel ity det från början kommit från någon annan, en sådan där toklojal och god väninna som man är extremt lycklig om man kan få ha till låns, och att hon kanske var lite partisk. Lite som en Mamma. Min Mamma, till exempel, är otroligt partisk, precis som det ska vara. Amerikanen såg fundersam ut men verkade acceptera förklaringen varpå jag sa att jag inte vill träffas igen. Hoppsan, så det kan gå.
Väl hemma igen, tittade jag på mitt kök som sedan i söndags transformerats från ett under av ordning till sitt vanliga kaos och så saknade jag min fru lite. Linda-frun, alltså, hon som lagat mat och städat och legat på mitt köksgolv och pratat snusk i en hel vecka, och då slog det mig:
Linda är som ett high-end Kinderägg - Hemmafru, kompismamma och en överraskning i ett!
Det ni.
Idag har gått i magkänslans tecken, först har jag kommit fram till att jag nog är en Mazda-person. Magen säger att en RX-8 nog är bilen för mig; lite kantig, lite rund, lagom sportig och oansvarig men ändå trygg och gör sig bra i svart. Jag liksom.
Sedan var jag på date också och där sa magkänslan ganska tydligt "inte min typ". Jag gillar ju sällskap som kan samtala intelligen och som gärna är lite kavat av sig. Ett tag var jag nära att kolla pulsen på honom, så illa var det. Och när jag till slut tog mig i kragen och berättade om magkänslan, fick jag dåligt samvete.
Det finns olika typer som inte är min typ, har det visat sig. Det gör genast allt mycket svårare.
Min mage är på dåligt humör, den är tom och konstig. Jag har fyllt den med blåbärspaj och chips men den klagar ändå. Den vill ha en Olivklump sittande på sig och lite må-bra-skratt från Pontus och Linda, inte chips heller! Säkert vill den ha grönsaker också men det skiter jag i.
Igår var det bröllop mellan Erik och Jaime och allt gick som det skulle, det sades "I do" där det skulle och det dansades en del och jag drack alldeles för mycket, somnade i bilen hem och muttrade protester när Linda först tvingade mig att gå in OCH sova i en bäddad säng, inte på en puff OCH tvätta bort smink OCH gå på toa. Kvinnan har så hutlösa krav...
Har jag nämnt att jag gillar mina kollegor? Jag beklagade mig lite över sommarpojken för bästa projektledaren igår och ibland kan det vara riktigt kul att vara bitter.
Bästa Projektledaren: Listen. He's stupid....you're not. Someday the guy who will treat you right will be there.
Chotte: You sound like my mother. Can't we just torch his house and get drunk?
Bästa Projektledaren: OK, I'll get my .45 and blow a hole in his head. We can then do shots from it!
Chotte: Disgusting but I'll take it.
Bästa Projektledaren: What time....noon?
Chotte: Yeah. I have to be back in the office at 2. Have a demo.
Bästa Projektledaren: OK. Death at noon, demo at 2pm...works for me.
Chotte: :o)
Det är nu det är dags att ni säger något snällt för nu har sommarpojken nixat mig till förmån för ett ex, det finns inget bättre sätt att få sig en mental känga än när man blir slagen på tårna av någon som redan fått båten en gång.
Hörni, kan vi inte göra en lista på snälla saker om lilla jag? Jag skulle så gärna behöva det. Jag kan börja.
Chotte är:
Så, nu får ni säga något. Snälla? Snälla-snälla-snälla!
Fuckwit says: Går det jobba med ögonvärk?
Chottlips says: Nej, så jag sitter mest och sitter, fast snart ska jag köra bil i tre timmar och leka demo så det kan bli spännande. Antingen kommer jag bli bra eller så kommer jag vara väldigt irriterad.
Fuckwit says: Tagit nåt mot ontet?
Chottlips says: Ja, något slags ontihuvudetpiller.
Fuckwit says: ögonen sitter ju i huvudet, det borde funka
Chottlips says: Haha! Är du doktor?
Fuckwit says: Lite...
Vi har garvat åt det här klippet med Eddie Izzard i flera dagar och jag tänkte att det var dags att dela med sig med er andra. Om man inte orkar titta på alla de nio minutrarna (de är värda att titta på, faktiskt) kan man spola fram till ungefär minut 8 för en perfekt sammanfattning av den amerikanska andan:
Let's go! Let's go!
Build it! Build it!
Eat it! Build it!
Shoot it! Kill it!
Hit it! Celebrate it!
Woo!
Jag vet inte om någon annan har sagt det bättre, egentligen.
Alltså, jag hade en plan, precis så där som Sickan alltid hade, och allt skulle som gå så där som jag hade bestämt - Någonstans här runt söndag eftermiddag skulle vi vara helt magiskt trötta på varandra, Norén-Lidmans och jag, var tanken. Men jag är liksom kärare än någonsin. Jag kan inte riktigt säga i vilket sinnestillstånd de är i men jag tror inte de hatar så mycket. Än.
Helvetes jävla skit och så.
Nåväl. Grattis på födelsedagen allra bästaste Pappa, hoppas allt bara varit toppen på din dag. Nu är jag trött, det är utmattande att vara med familj.
Fast bara nästan.
Idag flyttade familjen Lidman/Noren nästan in hos mig. Det finns leksaker i vardagsrummet, en prinsessbok i soffan, resväskor i sovrummet och så mycket mat i köket att jag är rädd för att väggarna ska slås ut. De kommer med baggage, kan man säga. Varje gång jag ger mig ut på promenad i lägenheten fnissar jag lite, för jag har numera trappgrind med blöta små byxor i hallen. Det är jättesött.
I natt sover de hemma hos sig för allra sista gången, imorgon går flyttlasset på rikt. Då kan man säga att det blir åka av på riktigt.
Bra saker med att Noren-Lidmans ska flytta:
Som ni ser är det bara bra saker som kommer ske i samband med den här flytten, det är knappt så att jag kan bärga mig. Jo, verkligen, jag lovar.
Krokodiltårarna? Jo, de är där men de finns nästan bara på insidan.
Jag vill skicka en varm tanke till Ida Andersson, Sectras bästa och i särklass snyggaste marknadsslav genom tiderna. På något sätt lyckas hennes legacy rädda många av mina pre-mäss långkörarnätter, så även ikväll när gamla trotjänaren NARSNA07 fick tuppjuck, svinflunsa och virus (Vilket virus hoppar för övrigt på en dator som bara startas upp vid mässor och då inte ska ha tillgång till Internet?) och när raddemo3 (nydöpt för veckan) tyckte det var för klurigt att aktivera sitt Windows och liksom inte iddes, helt enkelt. Det var tur för den att jag inte iddes låta den åka hisschakt, så det så.
Jag tror att alla mina datorer lider av konstant PMS. Eller så bara hatar de mig. Det är okej, för jag hatar dem tillbaka. Faktiskt.
Nåväl. Ida, var det. Hon var bra. Var du nu än är, Ida, ska du veta att jag saknar dig. Ersättar-Ida blir säkert också bra men han är ju en han och det är inte samma sak. Det är som en du med snopp och det är... Fint, men verkligen inte samma. Fråga mina kollegor från södern, till exempel, de var så betagna av dig. Vad gör du nu för tiden, Ida? Varför hör du inte av dig? Vi saknar dig. Kom och hälsa på, vettja. Jeremy hälsar!
Sedan vill jag också skicka en kram till ägg, det är världens bästa sorts mat. Idag fick jag ägg till frukost och ägg till middag. Däremellan fick jag överbliven kladdkaka från jobbets frys och i den finns det också ägg. Ägg är bra.
Dessutom skickar jag en kram till Kristian också, bara för att jag behöver få en tillbaka. Tag, you're it!
Saker som är svåra att packa när man är själv:
Ja, det var nog inte mer än så egentligen, tänkte mest dela med mig.
Det här är inte bara den vädermässigt underligaste sommaren jag varit med om sedan jag flyttade hit, utan även den mest åskrika. Nästan varje vecka har vi kvällar med "torr" åska, det blixtrar tyst, högt uppe i skyn och man hinner få förvarning om vad som komma skall; ett riktigt åskoväder med skyfall och muller så att det skakar i väggarna. Just ikväll har vi, som många gånger förut, suttit ute på balkongen hos Pontus och Linda och bara väntat på det oundvikliga ovädret under det att vi ätit god middag och druckit fulskumpa och konstaterat att det, konstigt nog, i princip fortfarande slår en svensk normalsommar. Åsksommarvärme värmer den med.
Efter att jag kom hem satt jag ute på verandan ett slag och bara tittade, i shorts och linne - det var allt som behövdes, med fötterna på verandaräcket. Det är ett storslaget och skrämmande skådespel där ute och jag borde egentligen dra ut sladden på allt jag äger och har. Men, usch vad tråkigt och trist, jag tror jag chansar den här gången också!
Hur kan man inte dra på smilbanden av det här?
Det är så skönt när man blir hopp-om-mänkligheten-glad bara så där en fredag eftermiddag.
Jag blev lite irriterad härom dagen när jag kom till kontoret och hittade en laptop och ett kort meddelande från en nyanställd på mitt skrivbord. Ungefär så här stod det: "Charlotte, I need my mail, VPN and updated anti-virus installed on this." och så var det en underskrift där också. Jag ville väldigt gärna ta en stor, röd penna och stryka över hans meddelande och ersätta det med "I need world peace, a bicycle and a blow job." men jag gjorde inte det för det hade inte varit professionellt och gudarna ska veta att jag är proffsig.
Mest av allt hade det varit trevligt med ett "var så snäll", för det hade jag i alla fall kunnat vara utan världsfreden.
Idag har det regnat knähundar och kattdjur hela dagen, så pass att det regnade in i bilen ett tag. Som en liten motrörelse mot det blöta kan man lyssna på regnvädersmusik som den här, då blir det bättre.
Idag for hon hem, hon den lilla, och här är tyst och tomt och bara lite stökigare än innan hon kom och kanske med något fler hopskrumpna, gamla linser i soffan än vanligt. Jag kom på mig själv med att känna mig harmonisk i helgen, det var ett tag sedan sist, och jag tror mig ha spårat känslan till de fem kontorslösa dagarna jag haft. Inte jobblösa, det räcker med att inte vara på kontoret. Jag tror visst att jag ska operera mig i ögonen oftare.
När vi inte åkte båt provade vi viner (de rosa prickarna) och det var mest dåligt förutom ibland. Speciellt den där pricken längst ner, den var bäst. Far dit, vettja, och ta med mig.Jag stirrade på saker för sista gången alldeles i onödan i onsdags har det visat sig. Efter gårdagens operation är jag i princip nästan helt återställd, lite raspig och i behov att bespruta mina ögon med diverse vätskor nästan hela tiden men annars alldeles perfekt.
Wee!
Saker jag tittat på idag:
Det är så mycket man måste titta på dagen innan man ska lasra sina ögon, bara utifallatt. Imorgon står LASIK på schemat. Och Knyttet ska köra bil. En massa äventyr, med andra ord.
Jag var ju misstänksam mot dem redan i småskolan, de där humanisterna. Nu har det visat sig att de inte ens kan ringa i telefon själva. Se själva här i SVD.
PS. Alltså, jag är själv en humanist i teknologmössa, så jag känner egentligen starkt för den här lille farbrorn. Bara så ni vet.
Det är hårt arbete att vara med lillasyster ska ni veta. Så här långt har vi som sagt gått på konsert (urkul!) och balett (urkul men inte den bästa baletten... de dansade för lite). Vi har även också hunnit med en ögonundersökning, en springtur, ost, havsbad, lite Wii, ett poolparty, en brasa, sill, en fet köttbit på restaurang, båttur, verandasittning, försök till shopping, solbränna, monstruös brunch och IKEA.
De närmaste dagarna blir det minst musikal, ögonoperation, färja och mera mat. Och vin.
Det är dags för ett litet public service announcement (PSA) här på Strykfritt, riktat speciellt till dig som sjunger mycket på toaletter och alldeles extra mycket är det till dig som varit på Richard Cheese konsert i veckan. Om jag ska vara riktigt ärlig är det här mest av allt till mig själv.
Ponera att ni gått på en konsert i veckan och efter det har lyssnat på hur Richard Cheese gör en mycket underhållande cover på Nine Inch Nails låt Closer och att du efter att ha hört den ett par tio gånger om dagen faktiskt nynnar på den mest hela tiden, för i Cheese-versionen är den ganska medryckande. Hör bara här:
Men, när du går på toa och sitter och toksjunger just den här fina låten med lite improvisationer och allt, bli då inte förvånad när den lilla kyrktanten du möter på vägen ut från toabåset ser lite lätt chockerad ut, det verkar höra till när man precis jazzat som bäst till texter om hur man vill sätta på någon som ett djur.
Bara så ni vet.
Visste ni att baletter lätt blir trista om de medverkande har för mycket kläder på sig?
Lite på oss. Vi vet.
... Guttaperkabollen. Hon bara far och flyger och igår, då kom hon hit. Lite lagom lortig och ganska trött som man ska vara när man farit långt men annars bara helt perfekt. I två veckor ska hon vara här innan jag lämnar tillbaka henne, fy fabian vad trötta vi kommer vara på varandra!
I slutet på förra veckan kom det äntligen lite finväder hit till oss och man försöker ju göra det bästa av situationen med utemat och utelek och utealltmöjligtsommankankommapå, Fast, ibland måste man bita ihop och städa också. Som idag till exempel, för imorgon kommer Knyttet och hon är kinkig med ordningen... Not!
Nu har jag städat i en hel timme, det var jättejobbigt och ute skiner bara solen allt är trist, skunkigt och tråkigt. Fast nu ljög jag lite för jag har egentligen suttit ute på verandan med kaffe, körsbär, Jack Johnson och en halvgod bok medan Millenium Falken tokkör som en vettvilling inne i huset. Så här långt har han tagit halva lägenheten inklusive tappra försök på en kabel och ett skosnöre. Nu har jag räddat alla sladdar och relokerat honom till sovrummet för det är dags att återgå till verandan.
Livet är hårt!
Så var det dags igen, fegisbungy i Connecticut. I år fick vi sällskap av sommarsvenskan som var en fena på att åka karuseller kan jag säga. Hon spöade Ponus med hästlängder speciellt som hon fick dra avlösaren för oss när vi skulle flyga.
Här är vi på väg upp: 
Det är helt galet högt vill jag lova.
Livsfarligt men Oj! så skoj.
Lisa Tofft säger det så bra:
Nu är det ny-lördag och om bara två dagar kommer min lillasyster hit och det är nog det bästa som har hänt så här långt den här sommaren. Just nu är hon på Arvikafestivalen och har precis avslutat ett Depeche Mode-pass, jag är tokavis och som kopmpensation lyssnar jag på på världens bästa Regina. Hon gör allt bättre.
Om man består av mera myggbett än hud, är man fortfarande att betrakta som människa då? Jag bara undrar.
Ja, det här är snarare ett tips från igår men det är minst lika smart idag, faktiskt.
Se här bara. Om du svarar "Ja" på fler än tre av de följande fyra påståenden finns det en stor chans att en manikyr/pedikyr-upplevelse är din grej.
Alltså, om det blir minst tre "ja" av det där lilla testet är min rekommendation att du stannar hemma och tittar på moln eller pillar dig i naveln eller kanske leker kurragömma.
Jag har precis avbrutit den andra rundan av min country-kick för en smärre överdos av Bo Kasper och hanses orkester. Det är konstigt nog få moderna musiker som åminner mig mer om Sverige mer än de i BKO, det är det trägna användandet av svenskan, skrammelpopen och så minnena så klart. För stunden går en slags impromptu just-precis-nu-best-of-spellista på datan:
och ni kan skratta åt att jag använder WinAmp hur mycket som helst men det är det enda den gamla datan pallar, jag tror det har med att göra att jag glömde den på mitt biltak ett tag. Strunt samma vad man lyssnar med, det jag lyssnar på får mig att tänka stenhårt på svensk sommar med Viggeby, fräknar, grillkol och den där något svidande doften av solbränna.
Svinflunsan är det inte så många som pratar om längre, det är som om alla har hoppat av det mediatåget trots att det häftiga ordet PANDEMI!!!! satt och glassade i första klass. Just idag har jag pratat om den lite granna, ity Sommarpojken precis hörde av sig och berätttade att han var misstänkt svininfluensaoffer. Stackaren har haft hög feber i ett par dagar och till slut släpade han sig till sjukhuset för kontroll och vips! hade han fått sig en alldeles utmärkt diagnos.
Nöff!
Jag har räknat lite på det hela och enligt vetenskapen och Google ska jag inte fått mig någon smitta vilket jag är glad över. Jag känner mig trots det väldigt hängig idag men det kan ha med vinet jag drack och soffan jag sov i inatt. Bara för att man är vuxen betyder det väl inte att man är smart heller?
Kombinera ej följande:
1. Missa stänga ytterdörren ordentligt när du springer över till grannbutiken efter fredagschips.
2. Titta på ett avsnitt av TV-serien Dexter. Den handlar om en synnerligen rar massmördare/polis-typ av den värsta sorten.
Resultatet är akut mörkrädsla, en mördare under sängen och monster i garderoben. Inte ett dugg avslappnande, faktiskt.
Idag var dag ett på min två, kanske tre veckor långa linsdiet.
Linsdiet? frågar ni er allihopa nu. Linser?
Ja, alltså, ögonlinser. Inte matlinser.
Jag ska eventuellt ge mig på att operera ögonen lite med LASIK, sådan där laserkorrigering av synen så man slipper ha vare sig linser eller glasögon på sig. Om två veckor ska jag på stor undersökning där det ska bestämmas huruvida jag är lämplig kandidat för det hela och en vecka efter det kommer det bli ett litet ingrepp. För att alla undersökningar ska bli rätt måste jag vara linsfri i två veckor först och jösse-jesus vad jobbigt det kommer bli.
Om man vill läsa om vad LASIK är kan man kolla här men bara om man vill. Egentligen är det hela störtäckligt att tänka på.
Man kan vara rädd för olika saker. Linda är rädd för ballonger, jag får hjärtslag av att hålla handen.
Det är ju så olika det där.
Jag kommer ihåg senast jag bekvämt höll handen med någon, det var under ett tidigt 2006 om allt står rätt till i hjärnvindlingarna. Det var bra men det gick som över och efter det sket sig allt handhållande rätt så rejält. Jag kan räkna fram över tio, säkert femton olika slags bachelorer sedan dess; östgötska, norrländska, kentuckyanska, småländska, västkustiga... Det är bara att rabbla på. Ingen kunde jag riktigt hålla handen utan att få panikångest. Jag vet inte riktigt vad som hände med mig när någon tog mig i handen, allt kändes falskt och hela kroppen vibrerade ostämt och i oharmoni.
Tänk, att något så vackert och enkelt någonsin skulle kunna kännas så fel.
Med allt det där i huvudet kan ni säkert gissa min förvåning när jag, i förra veckan, fann mig själv promenera, flera meter, med min hand i ett fast grepp i Sommarpojkens. Bara så där.
Jag fick inte ens blodstörtning.
Den här Matt vill jag nog egentligen känna, se bara så kul han skriver om den här jämrans skräpsommaren. Kan någon introducera oss?
Knyttet fanns inte på Internet.
Ingen annan heller för den delen.
Då får man chatta med sig själv, det blir sällan bra.
Chottlips says: Här sitter man med fina skor och ingen att visa dem för!
Chottlips says: Man kanske ska gå på gatan lite? Cirkulera lite bara.
Chottlips says: Hmm... Undrar om det var så det yrket föddes?
Chottlips says: Liksom, en stackars ensamstående kvinna med nya, alldeles för höga klackar som bara ville prata om sina skor och hängde i ett gathörn i jakt på samtalspartner.
Chottlips says: Vi är så desperata.
Chottlips says: Det är faktiskt ingen omöjlighet.
Varför är alla Kanadensare utlänninar?
Alltså, inte utlänningar för det är de men utlänningar-utlänningar som danskar, indier och kineser?
Jag bara undrar.
Det är ju så att man undrar hur mycket vuxenpoäng det är man får när man skaffar Sommarsvenska. Inte för att jag hade något med beslutet att skaffa henne att göra eller så, hon kom ju hit för egen maskin. En flygmaskin.
Jag får nog inte några poäng för henne i alla fall.
Sedan finns det andra saker på samma tema man kan prata om, som till exempel att jag tror jag kanske skaffat mig en liten Sommarpojke (Lat. Puer Aestas). Liten och liten, han är ganska lång och väldigt bullrig och jag misstänker starkt att han skulle välta den pyttiga lägenheten om han kom till den. Han är inte alls min typ; han har attack-ADHD (tack, jag har diagnosticerat själv), kör bil för fort, äger inte en enda bok, trillar med motorcyklar och röker(!) men jag tror att rasen Sommarpojkar är sådan. Rent definitionsmässigt, alltså.
Det återstår att se vad man gör med honom framåt sommarslutet, släpper ut honom i skogen och säger Shas! antagligen. Jaja, den som lever får se.
Vår sommarsvenska (lite som en sommarkatt fast med mindre päls och med bättre humor), Sofia, och jag började en sommarkurs i tennis ikväll, vi var tokduktiga och ohyggligt snygga. Från och med nu är den 16:e juni dagen vi minns ity att min backhand bara exploderade.
Av egen erfarnehet hävdar jag numera (se nedanstående inlägg) att kavring är ett av de mer omöjliga recepten att återskapa i Utlandet. Utlandet har inte uppfunnit varken rågsikt, filmjölk eller mörk sirap och allt blir bara fel, fel, fel.
Kan någon komma på något som kan vara värre?
Det är hårt att vara utlandssvensk, allt är så utländskt konstigt och annorlunda för oss. Idag har jag till exempel inte handlat filmjölk, inte heller rågsikt och absolut inte mörk sirap för att baka kavring. Istället köpte jag melass, rågmjöl och naturell yoghurt och vet ni vad det blir när man blandar det med lite annat?
Inte kavring.
Surprise!
Flera gånger har jag hört folk säga att det här med bakning är en exakt vetenskap och jag har aldrig riktigt lyssnat på dem men just, precis idag är jag benägen att hålla med om att man i alla fall inte kan uppföra sig hur som helst i köket och förvänta sig att det ska bli bra eller för den delen ens ätbart.
En annan sak jag har lagt märke till är att melass luktar illa. Bara så ni vet.
För er som fortfarande inte orkat se Star Wars originaltrilogi, berättat av någon som själv aldrig sett dem heller:
Ni tror säkert att jag är helt hämningslös och skriver om allt här; sex och drömmar och knark och svordomar och allt, allt, allt.
Allt!
Men nej, så är det inte. Nyss skrev jag ett helt litet inlägg för mig själv i huvudet som jag sedan garvade åt riktigt mycket och la åt sidan för stilla censur. Det handlade om städning. Ungefär. Kanske något annat också men mest städning.
Under en lång period var jag som liten löjligt förtjust i Frances Hodgson Burnetts bok "Den lilla prinsessan", den där en rik flicka blir föräldralös och utfattig men sedan hittas igen och allt slutar lyckligt. Efter att ha läst boken ett antal gånger såg jag en gammal filmatisering av den på TV och blev bedrövligt besviken, filmen kom inte i närheten av filmen. Min kloka farmor förklarade då för mig konceptet om att det man upplevt först ofta känns som facit och mer rätt och jag kom väl fram till att jo, det kunde stämma. Fast, på insidanbestämde jag mig för att alltid tycka bättre om böckerna framför eventuella filmatiseringar, redan som ung var jag snobb.
På väg hem hit från Sverige såg jag på filmen The Reader och blev väldigt förtjust i vad jag såg, en väldigt sevärd film och en otrolig historia om vad hemligheter och skam kan göra med människor. En film som fick mig till gränsen till tårar där mitt över Atlanten och som dessutom fick mig att plocka upp boken den bygger på när jag smet förbi det lilla antikvariatet i Milfords centrum.
Och vet ni? Nu har jag läst två trededelar av boken och jag är inte alls imponerad, snarare besviken. Boken frammanar på inget sätt samma känslor och insikter. Farmors gamla sanning står sig med andra ord fortfarande och jag tvingas åter igen inse att jag minsann är en gnutta ful i kanten.
