Mina brister

Alla har dem ju. Bristerna. Till exempel kan jag säga att jag:

• har svårt med portionskontrollen,
• ljuger ibland,
• är urbota lat ganska ofta,
• är långsint som tusan,
• svär mycket och ohämmat. Gärna framför barn och religiösa människor.

En gång hade jag magnesiumbrist också, då vaknade jag om nätterna med vansinnig kramp i benen, de bara spretade åt alla håll och stod i. Gissa om det är förvirrande att vakna mitt i natten av att ens ena (eller båda, vid speciella och lite finare tillfällen) ben kör en vild jigg för sig själv? Utan musik. Man kan få bestående men för mindre.

Nu funderar jag på om jag har järnbrist. Hur ska det kännas? Är det någon som har testat?

I brist på annan sysselsättning har jag ikväll googlat symptom på just järnbrist eftersom jag inte kan sluta känna mig hängig och trött mest hela tiden och enligt hypokondrikermanualen ska man bland annat känna sig trött och ja, hängig när man är låg på järn. Okej, kanske inte världens säkraste självanalys, jag vet. Men, ett annat symptom är försämrad ork och andfåddhet och det tycker jag också jag har åkt på. I vintras sprang jag glatt upp mot en 13, 14 kilometrar utan att jag mådde dåligt av det, nu släpar jag mig runt en 7, 8 stycken på den ena mediokra tiden efter den andra och det är satans jobbigt varje gång.

Jag hade tänkt mig att jag skulle bli pigg nu, när studierna var över och sommaren kom, men så har det inte blivit. Det börjar bli frustrerande, det här. Man kanske skulle ta sig till doktorn och få sig ett test? Ska bara klämma in fyra delstater på en vecka först. Men sedan, då jäklar!

På topplistan

När man tillbringar nästan 8 timmar ensam i en bil under en dag blir det mycket skvalradio på en. Jag kan numera alla Jason Derulo, Lady Gaga och Lady Antebellum-låtarna som är poppis för stunden utantill, baklänges, framlänges och på tyska. Ens hjärna kan bli trött för mycket, mycket mindre.

Och, sedan kom jag hem och tittade lite på Glee och de hade... Lady Gaga-tema! Det var ett under att det stackars huvudet inte sprängdes direkt. Fast, de lyckades ganska bra med att coverera "Pokerface" ändå.

Hihi!

Lite kul:

Långhelg

Idag är vi lediga och det är inte ni.

Jösse-Jesus, vad uppfriskande! Låt oss fira med en tårta.

Alfapet-schmalfapet!

- Du skulle kunna lägga [to:'a], sa Bacheloren när jag suttit och stirrat på Alfapetbrädet i en god kvart utan att göra något mer produktivt än att gnugga mig i ögonen och sucka. Alfapet, eller Scrabble som amerikanerna säger, var, enligt mig, ett korkat spel där framemot nattkvisten igår.

- [To:'a]?? sa jag och började fundera på när franskan hade smugit sig in på spelplanen egentligen. Hittils hade alla mina försök till att spela på svenska nekats och varför skulle då franska helt plötsligt vara okej. Va? Va?! Va!!?!? Nämnde jag att det nästan var midnatt vid det här laget och att Scrabble var korkat? Dessutom hade jag inget jämrans "o" att lägga "toi" med ändå, så det så.

- Ja, "twa" alltså, du har ju ett "W" där, sa han.

- Twa? vad betyder det? frågade jag med lätt sammanbitna tänder.

- Vet inte riktigt, men det finns med i det officiella Scrabble-lexikonet och det är det som gäller.

Ungefär där bestämde jag att Scrabble nog inte var spelet för mig, iallafall inte med de regler som officiellt gäller. För vet ni? De är jättelöjliga. Ta till exempel det faktum att bokstaven "R" kan stavas "ar" på spelbrädet och att bokstaven "H" stavas "aitch". Eller att det finns ett poänggivande ord som heter "aa" som tydligen betyder "rough, cindery lava". Helt förfärligt löjligt om ni frågar mig. Just nu saknar jag snuskalfapet något helt otroligt.

Avslutande kan jag säga att "twa" kan betyda "två", så att ni vet. Ut och använd det nu, gott folk, för enligt det officiella Scrabble-lexikonet är det ett äkta bona fide ord. Och, det är ju det som räknas.

Grisbilen!

Nu med inbyggt akvarium!

Jag badade bilen igår. På insidan. Hur korkat som helst och inte katten blev han så värst ren heller.

Igår hade vi det 30 grader varmt här borta, riktig toksommar med fukt och äckel. Bacheloren och jag låg på stranden efter jobbet och kom inte hem förrän klockan 7 och då var det fortfarande alldeles för varmt för att laga mat. Jösses, vad skönt det var. Sommaren är the shit.

När jag kom hem från affären där på kvällen orkade jag inte stänga takfönstret, det var helt enkelt för varmt och jag hade så många påsar att bära. Gissa om jag blev förvånad när jag väcktes av monsteråska klockan halv två på morgonen och insåg att takfönstret, det var minsann fortfarande öppet.

Så nu luktar bilen lite myskoxe och jag går runt med fuktig rumpa mest hela tiden. Det är toppen! Hurra för sommaren!

Och så var det ungarna...

De är ju så fina!

Till och med när de försöker kräkas på en när man precis satt på sig ungefär de enda rena kläderna man lyckats packa på resan och till och med när de absolut inte kan tänka sig att ge en ensam tant den där egenbyggda Indianraketen med alla paljettblommorna på ("Den är till Tilly!") som skulle se farligt fin ut bredvid toarullegubben som står så ensam på mitt avlastningsbord där hemma. Till och med när de drar en i håret och väcker en innan man knappt ens har hunnit gå och lägga sig ("Du sa hon kunde komma ner och väcka dig så snart hon vaknat...") och när de kommer med ohemult komplicerad kringutrustning som skrämmer och förvirrar eller är så blyga att de inte ens kan titta på en och äter frukost med fingrarna för ögonen.

Det finns inget så bra för själen som att fortfarande bli igenkänd av en nybliven femåring och ohämmat accepterad av ett par småttingar. Eller för den delen totalratad, det är charmigt det med!

Effektiv II

Vad man kan hinna med på fyra dagar:

• Resa över halva jorden.
• Möhippa en kär vän.
• Leka med bästa tjejan.
• Titta på kycklingar.
• Äta ostbågar.
• Kramas.
• Spela spel.

Kvar att göra:

• Middag med Mamman och Pappan.
• Resa tillbaka över halva jorden.

Go, go, go!

Effektiv

Ikväll har jag ägnat åt att installera om operativ (3 gånger) på en gammal dator och älta saker (7 gazillioner gånger).

Väldigt produktiv afton, om jag själv få lov att säga det.

En bra present

Ända sedan förra hösten har Grisbilen varit lite nyckfull vad gäller fötterna (däcken), något som jag kan relatera till eftersom jag lider av samma syndrom. Fötter är läskiga djur, fula och beniga och luktar gör de och så är de viktiga att ta hand om. Det finns ingen backup till fötterna på varken Grisbilen eller Charlotte-modellen - gå på händerna kan jag inte och Grisbilen har inga att ens försöka med. Ungefär vad femte vecka har jag behövt pumpa upp hans vänstra bak på grund av något slags pysläcka som ingen kunnat hitta, ända fram till härom nyssens när läckande gick från pys till... ja, något värre.

Så, idag for jag till lilla farbrorn på vägen nere i stan för att få hjälp (jag tycker om att i alla fall försöka ge mina pengar till små farbröder på vägar i stan), men han hade för mycket att göra så jag fick åka till stora firman med mina pengar istället. Och vet ni, jag fick bästa servicen! Och de visste inte ens om att jag fyllde år!

På under en timme hittade de två spikar i däcket och lagade båda hålen medan jag satt och jobbade på Starbucks på andra sidan vägen. För fyra dollar.

Fyra!

När jag sa att jag utan problem hade kunnat betala 10 gånger de där 4 så skakade de bara åt huvudet åt mig och suckade. Jag som alltid trott att ALLT vad gäller bilar är svindyrt. Om det är så här enkelt ska jag ut och köra på spik lite oftare.

Examen - Så här gör man:

1. Tänd solen, sopa bort molnen.
2. Ta dryga 900 studenter, stoppa in dem i ett gym. Sätt på värmen och klä dem i svart.
3. Ta vänner och familj till de dryga 900 studenterna och fyll upp en fotbollsplan med dem.
4. Toppa av med de 900 studenterna.
5. Gassa på mer sol.
6. Skaka fram lite säckpipemusik.
7. Och tal - minst ett bra på bruten engelska.
8. Och fniss.
9. Och processerande.
10. Och hedersdoktorer.
11. Och mera tal från en massa ungt folk som får bittra gamla människor att skratta med spända leenden.
12. Och väntan.
13. Och köer.
14. Och sol på nackar som inte fått solskydd på sig.
15. Och mera väntan.
16. Och lite handskak och grattis och kisande.
17. Och folk, massor av folk.
18. Och ett par badbollar för underhållnings skull.

...

Sedan rymde jag, men jag tror de fixade resten själva ändå. Är det någon som planerar maskerad, förresten? Jag har en bra utklädnad med fjantig hatt och allt!

Häftpistol, någon?

Dags att gå och lägga sig:

Linda: Stapelbar. Vad heter det på engelska?

Charlotte: Stapleable...?

Linda: Hmm...

Sökes: vit, vacker kvinna. Stabelbar.

Jag sitter här och live-refererar en online-diskussion för Linda. Ämnet är "Vågar du parkera själv i parkeringshus?" och det överväldigande svaret bland de amerikanska kvinnorna är "Nej, det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag inte gör!". Trots att jag mest är rädd för hjortar och monster när det är mörkt kan jag på sätt och vis förstå det svaret, men hur svårt blir det inte att fungera som en normal person om man inte kan åka lite P-hus?

Bara lite?

Efter ett par inlägg kom jag fram till ett från en av de få svarta kvinnorna på forumet, hon skrev så här:

But black women don't really get kidnapped, or if they do it doesn't make the national news. The media usually only reports if an attractive white woman gets taken, so I'd probably be paranoid if I were a white woman. And, I'm not.

Anar jag lite bitterhet?

Fast, det är klart. Om man själv skulle kidnappa någon så skulle det ju gärna få vara något litet och behändigt. En blondin, kanske. Gärna stapelbar.

Vroom!

Bacheloren sprang sitt första 5-kilometerslopp igår. Han var jätteduktig och slog sitt tidigare rekord med flera minuter. Nästa mål är att komma under 30 minuter.

Diagnostiserad och klar.

Chottlips says: Jag har lite ångest.

Fuckwit says: Nej, du är nog bara skitnödig.

Jaha. Vad mer kan man säga? Flickebarnet har snart sin läkarexamen så jag antar att hon har rätt.

Sit your ass down!

Det är mycket just nu, jobb, föreläsningar, uppsatser och skoluppgifter som ska lämnas in var och varenda dag och det börjas kännas i kropp och själ. Igår somnade jag nästan under joggingturen. Bacheloren uttryckte viss oro och undrade när jag kunde tänka mig att ta det lite lugnt - Sit my ass down, så att säga.

Så, igår sa jag till kören att jag måste ta ett uppehåll på ett tag och idag sa jag upp mig från spinningjobbet.

Det känns ganska bra. Nu ska jag sitta lite.

Chotte lantbrukar

- I am going to tend to the crops, sa jag till Bacheloren härom dagen. Det känns bra att säga så.

Jag jordbrukar alltså i år. Det går så där. I förra veckan försökte jag lära mina rädisor att simma, ity dränering är för mesar. Så det så. Grannen tror jag odlar knark. Vi har det så trevligt och gemytligt så här på bredgatan.

Vårfinan

För två helger sedan fick jag finaste blomsterkvasten av Lindan i Miami, den kom så lägligt och var så vacker att jag var tvungen att sitta lite och gråta över alla rara människor man känner. Först idag börjar den se så pass vissen ut att den nog egentligen borde få åka soptunna.

Men, jag låter den stanna en liten stund till och kortet det sätter jag upp på kylskåpet. Tack så hemskt mycket, blomsterprakten har lyst upp mitt stökiga kök så fint, så.

I will only say this once

- What does "gnyende" mean? frågade Bacheloren igår när han satt och tittade på Strykfritt. När jag översatt det till ett lagom maskulint och tufft ord (whimpering, anyone?) suckade han lite och mumlade något om att det här stället var som en slags direktsänd bachelorkanal sänd i exotiska Sverige som han inte hade något inflytande över alls.

Och det stämmer ju riktigt bra med verkligheten, när man tänker efter.

Fast, egentligen är han väldigt söt och rar och så säger han att han tycker om mitt hår fastän jag klippt av precis allt och i princip ser ut som en pojke. Och, en vacker dag ska jag berätta exakt hur spännande det är att åka bil med honom. Inte för att han är en dålig bilförare eller så, nej inte alls. Han har mest bara otur i trafiken, kan man säga.

Argh!

Ikväll var jag arg på det här landet.

Bacheloren skar sig rejält i fingret (men will cook if danger is involved) och när det diskuterades huruvida det var jättedjupt eller bara djupt kom det fram att, nej, att åka till sjukhuset var det ändå inte tal om så kunde vi bara bestämma att det var djupt och inte jättedjupt, tacksåjättemycket? För det var visst någon som inte var riktigt täckt av någon sjukförsäkring just nu. Inte tal om att ruinera sig över ett par stygn här inte.

Nu var det nog inte så farligt ändå, efter lite gnyende och muttrande fick jag titta och fingertoppen satt fortfarande kvar så fint så. Jag fick glatt fara iväg till apoteket och handla lite bandage och kompresser och annat kul och sedan försöka dra mig till minnes vad de sa på de där Första Hjälpen-kurserna man gick på för länge sedan.

Nu sitter han här med ett fantastiskt bandage och fnittrar åt en film medan jag gör läxan och muttrar om vilket helvetesland det här är. Kan den dära sjukvårdsreformen skynda sig lite, tack?

I hufvudstaden...

... har till och med de coola, 20-nåntingåringarna kostymbrallor på sig. Så är det. Jag är där igen (suck!) och på min morgonspringetur ner till monumenten mötte jag ett par coola kids i kostymbrallor, skjorta och matchande skatermössa. Om jag bara hade haft en kamera hade ni fått se, ni också.

Och så var det det där med metodiken

Först, ett litet förord:

Kära Bacheloren, jag vet att du läser det här. Just idag tycker jag dock att du ska vara så snäll och ta en paus.

Man gör saker olika, det är bara så det är.

Som med handdukar, till exempel. När Bacheloren har duschat klart, stänger han av vattnet och tar två stora kliv över badkarskanten ut på badrumsgolvet och så står han där och droppar, nej fullständigt öser faktiskt, ut vatten på golvet medan han funderar på var han la sin stora handduk. Ofta ligger den i ett helt annat rum och jag får komma en naken karl, som ser mer ut som en nybadad hundvalp än något annat, till hjälp.

Bedårande. Och väldigt blöt.

Första gången jag gick in på badrummet efter att bacheloren hade duschat hemma hos mig höll jag på att drunkna. Eller, jag blev mest blöt om fötterna men man får faktiskt överdriva lite ibland, för effektens skull. Numera har vi en liten handduksinstallation på golvet utanför duschen som man kan stå på och droppa om man alls inte vill kännas vid alternativa metoder, som till exempel att torka sig i själva badkaret innan man kliver ut. Galna tanke.

Fast, det verkar som metodiken smittar, för idag när jag duschat klart fann jag mig själv stå och tokdroppa där på golvet, helt tvärt emot alla de gamla vanliga rutinerna.

Jag undrar om jag har feber?

Bara precis så

Jag förutser lite fundersamhet imorgon.

Bara så ni vet.

Det öser

Sondre Lerche har tydligen spelat i New York de senaste månaderna.

Man kan se Ane Brun antingen på Radio City Music Hall eller i Brooklyn i maj.

Corinne Bailey Rae spelar i Webster Hall i maj, samma sak för Kings of Convenience fast i juni och The National uppträder i Brooklyn i juli.

Och en himla massa annat gott också.

Gaaaaah! Hur ska man hinna?

Stoldans

Det är inte ofta man går på pop- eller rockkonsert utan att vara ett riktigt fan, ni vet, en som kan alla texter och har alla skivor och så. Jag testade det igår och det är ganska komiskt att sitta och tjuvkika på folk som lyssnar på sin mest älskade artist; det stoldansas, det sjungs högt och lågt, det klappas, himlas med ögonen och lyser om folk om vartannat. Och så går folk på toaletten.

Hela tiden.

Jämt.

En del kan inte hålla sig alls.

Vi var alltså på Town Hall mitt i Manhattans teaterdistrikt igår för att titta på Ben Folds, en för mig ganska okänd men väldigt lurig människa och tillika sitt eget enmansband. Han spelar piano som Jerry Lee Lewis; med hela kroppen, gärna stående i någon slags attackställning och med vilt stampande fötter. Det är animerat som tusan och ibland låter han lite som Elton John fast med betydligt vassare texter och inte i närheten så galen garderob. Nu senast har han spelat in ett par låtar i samarbete med Nick Hornby, den brittiske författaren ni vet, och hur kan man inte njuta av en blues tillägnad Liam Johnston, stackaren som lyckades göra Sarah Palin's dotter på smällen.

I alla fall. Det var en himla kul konsert att gå på och jag måste nog börja lyssna mer på den här karaktären. Han hade riktigt kul med oss på slutet när han fick alla oss i den 1,500-man starka publiken att sjunga fyrstämmig, experimentell kör för honom. Vi låt riktigt bra om jag fick säga det själv. Om ni har chansen att lyssna på honom ska ni ta den, han är himla kul och ryktet säger att han för det mesta har med sig riktigt underhållande förband också, så även också igår men mer om det en annan dag.

Ovh!

Ibland blir man bara lite till sig i trasorna.

Som till exempel, när Patrik Swayze dansar med hon där tjejen som ingen kommer ihåg vem hon är, i Dirty Dancing.

Jojomensan. Nu ska jag duscha.

Må-bra-musik

Från grabbarna som kör sina musikvideos på löpband kommer den här låten som jag måste ha lyssnat på minst 200 gånger idag. Jag blir som så ruskigt glad av den.

Först med brass:

Och sedan med magisk maskin:

Synopsis

Kristian sammanfattade semestern så bra.

Se här, bara.

Gul Bil!

Ropen skalla, gul bil åt alla!

Av någon anledning googlade jag och Kristian reglerna till "Tysta leken" och snubblade över en annan kul lek lämplig att utöva när man är på resande tass, leken i fråga heter "Gul bil" och är tydligen något som har lekts i generationer. För både Kristian och mig är det en ny, och så här långt, ganska smärtsam bekantskap.

"Gul bil" går ut på att man ska, så snart man ser en gul bil, hojta just "Gul bil!" och lappa till någon annan i sitt sällskap (bilen, bussen, tågvagnen, gångsällskapet, eller vad som nu kan passa in) lite lagom hårt på axeln. Det finns mängder av resurser att tillgå på Internet för den som vill granska de olika regelvarianterna i sin helhet.

Vad vi kan säga, efter att ha testat ut leken i ett par dagar, är att den är himla kul och att Charlotten nu stoltserar med ett fint litet blåmärke på vänster axel. Taxichauffören som tog oss till tågstationen, vilt skrikande och misshandlandes i baksätet, undrade nog vad som hade hänt. Fast, han sa inget så "Gul bil" är kanske en vanligt förekommande billek i USA. Vem vet?

Semester i hufvudstaden enligt Chotte

Dag 1:

1. Gå upp klockan halv nio.
2. Snöra på joggingskorna.
3. Spring i två timmar och titta på ALLA monumenten.
4. Kom på minst tio olika sätt att effektivt ha ihjäl alla de andra turisterna som är ivägen.
5. Oh:a och ah:a över körsbärsträden (men ta inga bilder eftersom ni är ute på joggingrunda och sedemera inte har kamera med er).
6. Oroa er för springsällskapets välmående.
7. Spring hem.
8. Ät frukost bestående av öl och sallad.
9. Krascha och brinn.
10. Upprepa om möjligt under dag 2.

Man kan tycka att det är ett problem när man, lagom till en konsert med en artist, inser att man verkligen, verkligen, verkligen inte tycker om deras senaste album. Under den senaste veckan har jag och Bacheloren studiöst lyssnat på Norah Jones senaste album och i bilen på väg till själva evenmanget tryckte antingen han eller jag på stoppknappen och sa:

- I actually don't like this.

- Me neither!

Och sedan listade vi en massa skäl till vad som var fel; det var poppigheten och plastigheten och det repetitiva och en hög med andra saker som dök upp, det ena efter det andra. Och ju närmare vi kom Foxwoods Casino där hon skulle spela, desto mindre sugna blev vi på Norah över huvud taget. Det var inte bra alls.

Så slog klockan åtta och en liten Norah trippade in på scenen, iklädd blå kortkort klänning, knallrosa pumps som 80-talet vid upprepade tillfällen ringde och efterlyste och en alldeles för stor, röd elgitarr. Jag och Bacheloren skakde på huvudet och frågade oss var den där lilla, timida flyghåriga tjejen tagit vägen och var i helsefyr hennes flygel tagit vägen! Det var helt enkelt hiskeligt fel.

Men, så började de spela och vet ni? Trots den nya, poppiga imagen, bristen på stort piano och mellansnacksbegåvning så gillar vi numera det nya albumet. Det är bra underligt var lite liveupplelvelser kan göra med en.

Stackars liten

Idag motionerade jag Kristian lite, han fick springa/gå hela 5-kilometersrundan med mig och han var jätteduktig fast det var ganska kallt och småregnade.

Sedan hittade jag honom sovandes på köksbordet.

En del åker visst på semester för att vila och få uppleva värme. Det låter hemskt underligt, tycker jag.

Beroende

Jag börjar bli orolig. Det verkar som om Kristian är beroende av fiskeprylar, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att laga honom. Redan innan han kom hit började dragen trilla in och idag for vi till en friluftsaffär där han handlade ännu mera. Ryktet säger också att det ska komma mera på posten.

Jaja. Jag pensionssparar i skor så om han pensionssparar i fiskedrag ska jag väl inte klaga så mycket.

Idag har vi också varit på musikal fast inte i New York utan i New Haven. Det gick bra det med.

I väntans tider

Nu sitter Kristian på tåget från New York.

Yay!

Fredagsrecept

1. Gör en pizzadeg.

2. Hacka en stor, röd lök i tunna skivor och karamelisera i ganska het panna med lite olivolja och ett par matskedar farinsocker. Gör allt brunt och vackert. Klappa ut pizzadegen tunnt, tunnt på en plåt och ringla lagom med olivolja och strö flingsalt över den. Höfta på lite riven parmesanost över det hela och följ sedan upp med ganska mycket tunnt skivad mozzarellaost uppe på. Sprid ut den karameliserade löken över osten och avsluta med en åtta, tio skivor prosciutto på toppen. Låt åka i ruskigt het ugn i 15-17 minuter. Om hushållet har lite ruccolasallad över kan man med fördel lägga på lite sådan vid serveringen, då blir det nyttigt. Eller så kan man göra Ruccolapaj med soltorkade tomater i parallell med pizzan och då tar ruccolan lätt slut, men det går bra ändå.

3. Ät upp i gott sällskap.

Funderingar

Sitter här och surfar efter en larvig film att somna till och se vad jag fann i segmentet "Comic Books and Superheroes"

The Hebrew Hammer - This hilarious tribute to the Blaxploitation genre stars Adam Goldberg as Mordechai, an Orthodox Jewish "superhero detective" who joins the Jewish Justice League to stop the evil machinations of Damien (the always-wacky Andy Dick), son of Santa (Richard Riehle), who aims to wipe out Hanukkah from calendars forever. Mordechai and his sidekick, Esther (Judy Greer), enlist the aid of Mohammed (Mario Van Peebles), a superhero protecting Kwanzaa.

Är det månne en film för mig?

Sjunger lite lov

Vi bytte till sommartid igår och helt plötsligt kan man kika ut genom fönstret klockan nästan sju en afton och se något där ute. Det må vara grått, grötigt och trist, men det är ljusgrått, grötigt och trist i alla fall.

Ett problem jag inte förutsåg jag skulle få löst genom att flytta till ett engelskspråkigt land var det här med att få ordning på vilket håll klockan skulle flyttas på när sommar och vintertiderna slår till. Så härförstår ni, när det är vår (spring) springer man framåt och varje höst (fall) faller man tillbaka.

Smart va?

Medelåldrad?

Det började med att Wii Sport rapporterade mig som 35-årig idag och sedan gick det snabbt utförs när jag ville somna i hummusen på den mysiga turkiska restaurangen vi gick på middag på. Efter maten stretade vi mot bilen på isiga, stormiga New Haven-gator medan jag försökte övertala oss om att vi egentligen INTE ALLS ville gå på Ingrid Michaelson konsert alls.

Nej-nej-nej!

Vi (jag) ville fara hem, sätta på oss (mig) resårmidjebyxor i fleece och äta chips i soffan.

Men, det var som tur var ingen som lyssnade på mig så vi gick på konsert och jösses vad roligt vi hade. Hon är så himla charmig, den där Ingrid.

Parmyndigheten

Jag var ute och gick med ett par goda vänner i julas, riktigt gamla vänner från småskolan, sådana där som man kan fulprata med nästan hur mycket som helst. Diskussionerna meandrade sig fram och tillbaka och vi frågade oss bland annat hur mycket energi och pengar som läggs ner på det här med att leta efter kärleken egentligen. En av väninnorna berättade om en bekant som hade gått på så många träffar att han till slut blivit så trött och deppig att han inte orkade ett dugg mera. Borde inte myndigheterna göra något åt saken innan vi börjar få rapporter om människospillror som blivit utbrända av nätdating eller sönderstressade av singellivets hopplösa extrastress?

Det var då vi kom på att det borde finnas en Parmyndighet. Parmyndigheten, med huvudkontor i Åtvidaberg eller kanske Trosa, skulle inte vara så mycket en förmedlingsinstans utan mer vara rådgivande, kanske hålla på med forskning och hjälpa invånarna hantera effekterna av parbildningsstressen - dela ut självhjälpsböcker och så. Lite stödverksamhet med veckomöten, egenvärdesdiskussioner och tolvstegsprogram för de med attachmentproblem.

Jag tror för övrigt att min låtsassvåger Per skulle kunna bli en strålande parmyndighetsbyrådirektör.

PS. Jag tror att det löste sig för honom där ovan till slut också, om jag inte missminner mig helt blev det ett lyckligt slut på historien. Som tur var.

Rovligt

Här i USA har vi kul med vapen:

Favorit i repris...

... Garderoben har vinterkräksjukan igen.

Fy fabian vad jobbigt det är, kläder överallt ju!

Får det lov att vara lite självhat till kaffet?

Argh!

Hur är man funtad när man blir frustrerad, arg och irriterad på någon som tycker om en? När man vänder ryggen åt och tar avstånd till någon som vill vara en nära? Som inte kan se på den som säger att man är fin och vacker och gör att livet är lite mer guldkantat?

Inte fan vet jag.

Man borde antagligen skjutas. I knäna.

Och så var det det där med hygienen

Det är svårt, men jag försöker leva efter devisen "Sköt dig själv och skit i andra" i mycket jag gör. Ni vet, inte döma folks matvanor vilken storlek de än må vara eller någons klädval eller religiösa övertygelser - det är toksvårt och jag misslyckas ganska ofta men jag tror att övning, det ger iallafall träning och med träning kommer man ganska långt. Bort till det första trafikljuset, ungefär.

Men. Det finns ett par vanor hos andra som gör att jag kastar min fina devis åt pipsvängen och mest bara undrar hur i helsefyr de tänker. Just idag funderade jag på kvinnorna i omklädningsrummet på gymmet igen, de uppför sig så underligt, förstår ni. Jag var där och sprang en runda på lunchen idag, ett inklämt träningspass mellan arbete och föreläsning och jag var, precis som alla andra som gör samma sak, väldigt stressad. Det är hetsigt att hinna med att byta om, motionera, duscha, klä sig och sedan springa tillbaka till vad det nu är man har att göra på en dryg timme. Hela övningen görs gärna med andan i halsen, men jag brukar tänka att jag får en hel timmes motion då, istället för bara en dryg halvtimma som är den ungefärliga tiden jag hinner tillbringa på löpbandet. Mycket pang för pengnarna!

Nåväl, När jag, efter väl utfört löppass, tog mig in i omklädningsrummet igen möttes jag av två kvinnor som precis innan svettats med mig i gymmet. De höll på att skala av sig sina fuktiga träningskläder för att snabbt dra på sig sina vanliga jobbkläder igen, utan ens en liten kattvätt emellan. Är det bara jag som tycker att det är ganska vidrigt? En sak vore det om man promenerat lite stillsamt i en timme och knappt blivit lite varm, men de här fallen hade både frambringat ymnig svett och deras riktiga kläder hann få nya eftersvettfläckar medan jag hängde kvar i omklädningsrummet.

Uff! Stackars deras kollegor! Så får man väl inte göra?

Det var bara en sak

Jag saknar Kristian.

Fråga, kolon

Finns det egentligen något som blir äckligt av att frityrstekas?

Idag åt jag frityrstekt ost. Man måste prova det de lokala förmågorna äter, eller hur?

Lycka!

Lycka är att komma hem en måndagskväll och ha en Linda väntande vid dörren, man blir som helt glad i magen.

Synd att jag var schemalagd att fara till Wisconsin idag, bara.

Hjältar!

Grattis Malin och Kristian, som slog varsitt rekord på ett visst Öppet Spår idag! Jag är jätteimpad och stolt.

Hur man förstör en riktigt trevlig söndag.

Byxor!

Varför funkar inte byxor och jag?? Hur gör andra kvinnor i världen? Vad har ni på er? Hur hittar ni benkläder? Gråter ni också i provrum?

Frågorna är många och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från dagens självförtroendeknäck på Mallen. Det gick ändå lite bättre än förväntat och jag tror att jag skyller på brunch-mimosorna jag började dagen med. Man ska vara lite rund om fötterna när man provar alla brallor som finns i ett helt varuhus.

Ordlek

Idag hittade jag, tack vare Marina, en fantastisk blogg. En sådan där man skrattar och gråter och suckar och gråter mera och sedan måste ta en liten paus från bara för att ganska snabbt gå tillbaka igen och läsa lite till. En typisk förstöra-en-stor-del-av-arbetsdagen-blogg. Här är den, den är sorgelig ibland men hoppfull nästan hela tiden.

Nyss satt jag och fnissade åt ett inlägg som handlade om snö och om hur man, som femåring, beskriver mycket snö:

Vi var på väg till skiduthyrningen för att fixa grejer till killarna när storebror får syn på husen, helt översnöade med drivor hängande från taken. Märkbart fascinerad utbrast han:
– Kolla det huset. Det är helt överdrivet. Allt är helt överdrivet här

Strålande. Man blir så glad av sånt där.

A serial killer whale

Hmm... De här blötdjuren är kanske inte optimala som husdjur ändå? Den slående vackra späckhuggaren Lolitas kollega i Orlando, Tilly, käkade visst upp en av sina tränare idag.

Fy fabian. Det låter som om Tilly behöver en lång semester.

Hålla handen

Man vet att man kommit någon vart i ett förhållande när man:

• kan erkänna misstankar om hemorrojder under en bilresa till fredagens filmhyrning med ett efterföljande mindre sammanbrott vilket inkluderade böde tårar och snorigt, hysteriskt skratt.
• kan stanna på CVS och få shoppingtips om vad som kan behövas för att avhjälpa ovan nämnda predikament.
• kan låsa in sig på toa en stund för använda ovan nämnda inköpta pryttlar och komma ut utan att behäva sjunka genom marken.

När man sedan får erbjudande om extra handhållning utifall att ett toalettbesök skulle bli för smärtsamt, då vet man att det är något extra.

Tack, Bacheloren.

Som på zoo

Det är speciellt tydligt på mornarna när man står där i gymmets omklädningsrum och gör sin grej, att de amerikanska kvinnorna fortfarande är lite annorlunda än vad jag är van vid. Det är som att göra studiebesök i Overkligheten och tack gode Gud för att det fortfarande är just så. Den dagen det mosatta händer kommer bli en underlig dag, fast mest för er andra. Jag kommer bara stå där, framför spegeln, med ögonfransböjartången i ena handen och plattången i den andra och blinka koögt medan jag klagar på att jag har gått upp (Aaaaaaah! Panik!!!!) 7 kg sedan jag börjat träna för ett år sedan.

Gud förbjude igen! Vem kunde tro att man skulle få muskler av att lyfta upp saker och ställa ner dem igen.

I morse hände just det där, att en kvinna runt 45 år klagade högljutt på sin tränare för att hon gått upp i vikt sedan hon börjat arbeta med honom och att hon nu minsann skulle sluta träna med honom. På ett sätt förstår jag vad hon säger, man märkte att hon var stolt över att hon alltid kunnat säga att hon vägt 55 kg.

Alltid.

Men hon var ganska lång och att väga 60 eller 65 kg när man är lika lång som jag, är inte sjukt på något vis, eller hur? Speciellt inte när viktökningen vi talar om antagligen är en 5 eller 10 kilo muskler.

Det är här jag blir så irriterad på kvinnor, för muskler är bra och att vara stark är bra. Visst, muskler väger också mera än fett men vem katten bryr sig om man får lov att äta mera mat för man bränner mera energi och man ändå kan få plats i sina byxor i slutet av dagen. Eller början, det är oftast då man klär på sig. Dessutom är muskler toppen att ha med sig när man åldras för de hjälper dig hålla dig frisk och hel på så många sätt och vis. Kom ihåg det, alla ni kvinnor, att muskler är bra, att vara stark är fantastiskt, att kunna lyfta saker och ställa ner dem igen är underbart!

Säg efter mig: Lyft mer skrot! Det är bra! Det är fint att vara stark, bara för att man är kvinna och feminin som bara den måste man inte vara svag och utan muskler. Det är okej att stånka!

Jag sa inget till den här kvinnan när hon basunerade ut sitt missnöje, där i omklädningsrummet. Alla de andra nickade och viftade gillande med plattängerna. Jag drog på mig min fladdrigaste, femininaste klänning, satte på mig klackarna, rufsade till håret och gick till jobbet istället.

Prima Donna revisited

Jag hittade en ost de kallade Prima Donna på ShopRight i onsdags när jag hade snödag och bakade pizza. Det var inte den riktiga.

Jag är bitter.

Kärleksbrev

Det är ju Alla Hjärtans dag snart och man ska betyga sin kärlek till höger och vänster, jag har hotat bacheloren med kroppsslag och elchocker och ser fram emot att pilla mig i naveln, äta chips och göra läxan på söndag precis som vanligt. Jag firar ingen jämrans kommersialistkärlek, inte!

Trots detta har jag idag fått ett par kärleksbrev från kunder och jag frågar mig stilla, varför är det så att alla mina fan-siter finns i kalla klimat som, säg Wisconsin? Hur vore det med Florida eller Texas (Okej, de har 12 inchrar med snö i Dallas just nu, jag vet. Tomgångskör lite mera så ska ni se att jag måste fara dit snart också.)? Med lite tur kommer jag skaffa mig idolbas i Montana snart också. Precis vad jag behöver.

Who-fucking-ho.

Samtliga närvarande!

Veckans lärdom: Dit snöstormarna fara skall icke du. Fara, alltså.

Jag for till Washington i söndags på uppdrag av min skola och fick snabbt inse mitt misstag. Vem fan tar tåget till DC när det redan kommit ett par fötter snö och alla redan väntar på nästa ras? Jo, förstår ni, studenter från University of New Haven!

Att se Washington klädd i vinterskrud var ändå underbart vackert, innerstaden med dess monument och vackra byggnader är strålande vacker redan och med snö var det magiskt att skåda. Tyvärr var inte faunan där nere kompatibel med snön och en handfull av de vackra gamla träden föll under tyngden. På lyxbilarna.

En Mercedes med extra inslag av ek ser inte riktigt lika bra ut som en utan. Just saying.

På tisdagen ställdes alla tågen in redan innan snöoväder nummer två rullat in så jag fick ta hyrbil hem bara för att inse att motorvägarna runt hufvudstaden, tre dagar efter en storm, fortfarande var oplogade. Signad vare Nissan och deras vägsäkerhet för hem kom jag och satt prompt fast med den lille Mazdan i dagarna två istället. Det är besvärligt med vintrarna nu för tiden, är det månne dags att erkänna den globala uppvärmningens existens och skaffa sig vinterdäck?