I helgen fick jag, under en finfin violinkonsert, reda på att Tönsberg ligger i Sverige. Det verkar som om kammarmusikinstitutionen vid Yale inte har uppdaterat sina världskartor sedan i början av 1900-talet.
Det går inget vidare bra för den här bloggen nu för tiden, kan det bero på att jag går för mycket?
Det finns en hel del matbloggar där ute på Internet, allihopa skrivna av matentusiaster med olika bakgrunder och förmågor. En hel del har lyckats riktigt bra och det ryktas om bokpubliceringskontrakt till både höger och vänster var man än letar efter recept nu för tiden. Jag har funderat lite och beslutat mig för att hänga på trenden med matbloggning, men ity man inte ska härmas så har jag kommit på en finfin nisch till mig själv. När andra matbloggar satsar på att publicera olika recept på olika sorters mat i sina bloggar, ska jag helt enkelt publicera olika recept på samma maträtt i min!
Imorgon är det valdag och spännande värre. I helgen hade de ett möte i Washington DC som jag velat gå på, ett för normala människor, sådana med humor och distans. Se bara här.
Är det någon som vet var man kan köpa sig en extra söndag?
I helgen har vi firat en massa jubileer, bland annat har Bacheloren varit rökfri i en hel vecka och jag har för 900 gången insett att män oftast inte tänker.
Men, de är ju för söta ändå så jag tror jag behåller den här jag har ett tag till.
Idag har jag försökt fundera ut hur Cloud Computing och vår lilla blå produkt skulle kunna fungera ihop ity en potentiell kund har lärt sig ett nytt IT-buzzord. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det skulle gå till att kombinera de två, men allt det kreativa tänkandet (Hmm... Kan man distribuera ut en databastabell per klient, kanske?) tog mig tillbaka till bra fikapauser från förr, fikapauser av det ganska larviga, fnissiga och brillianta slaget, sådana som allt som oftast uppstod på en fredags eftermiddag efter föredömligt mycket jobb.
Hejhej! Ett litet meddelande från ansvarfullaste Charlotte igen.
Vem kunde tro att ett glas rödvin och en StarTrek film skulle kunna få mig att tänka på:
Men vad katten, det är ju jättelångt till Miami! Mer än 2 miljoner jämrans steg liksom. Det är ju bara 26 till kaffeautomaten....
Kristian och jag diskuterade recept härom dagen, jag var sugen på höstig gryta med massor av svamp och lingon och surfade omkring på Arlas hemsida efter lämplig middag.
Se här vad fin han är, min Grisbil! Kan inte någon jag känner köpa honom så att jag vet att han kommer fara väl?
Jag körde en bakvänd John McEnroe på tennislektionen idag och började gråta så att tårarna sprutade mitt i alltihopa.
Inget jag rekommenderar fastän jag och min dubbelpartner vann.
Här är han i alla fall, den nya blåa. Det enda opraktiska med honom är att han har ljus tygklädsel på insidan så jag är väldigt orolig för fläckar. Jag hann inte ta några bilder själv idag så ni får titta på säljarens bilder istället:
Ikväll var vi och såg på Ben Afflecks nya film: The Town, en redigt bra historia väl värd att se om man är sugen på en klassisk rånarfilm med bra karaktärer. Mitt i den mest rafflande biten, ungefär 15 minuter innan slutet, ringer en mobiltelefon tillhörandes en äldre herre i raden framför mig. På stora skärmen pratar Ben i telefon med sin kärlek, de talar i kod eftersom FBI letar efter honom med ljus och lykta. Allt är sorgligt, spännande och romatiskt på en gång och jag tappar helt koncentrationen av den där mobilsignalen. Farbrorn fiskar upp sin telefon, tar samtalet och börjar prata så smått, efter ett par sekunder förklarar han att han sitter lite olägligt till, är på bio faktiskt, och avslutar samtalet.
Idag förklarade Bacheloren ett nytt begrepp för mig efter att ha suttit fast i trafiken ett tag: Sunshine traffic. Det är när amerikanerna glömmer bort hur man kör bil för att solen skiner och de sålunda får solen i ögonen. Här i USA får vi tydligen inte bara trafikproblem när det regnar eller snöar, utan även när solen skiner varpå hela motorvägen förvandlas till parkeringsplats och alla grillar korv på sina motorblock. Alternativt kan man linda sin bil runt fronten på en lastbil istället.
Det gick till slut och det bidde en bil. En ansvarsfull, fyrhjulsdriven Subaru Impreza, en blå. Han är förfärligt söt och ganska ny och med skrämmande få mil under bältet. Han fick komma hem med mig ikväll och jag är mest glad men samtidigt lite fundersam över vad som ska hända med Grisbilen. Säljaren sa att han antagligen kommer läggas ut på försäljning om ett par veckor, jag ska hålla koll lite granna. Funderade på att gömma ett meddelande i honom med en kort beskrivning om vad han gillar och varför han heter Grisbilen och så, det kanske inte är självklart för alla.
Det kliar.
Med bara 28 dagar kvar till konserten med stora OK och små go övar jag danssteg och texter och klappar hundar galore:
Och som avslutning på 2010 års stora tennisbollsdispyt kan vi hälsa från både Penn och Wilson och berätta att tennisbollar görs i färgen High Optic Yellow.
Ny dag, ny bil. Idag testades det en käck liten Impreza WRX med en massa hästkrafter och det var kul. Jättekul var det. Det allra roligaste var när bilförsäljaren krockade med en stolpe när jag satt i passagerarsätet. Repor galore, blev det.
Idag testade jag en MazdaSpeed 3 och resultatet av den upplevelsen är att jag måste flytta söderut. Jösses vilken fartig liten bil!
Den pep på mig idag också, biljäveln, och efter ett snabbt stopp hos kompisarna fick jag veta att det den här gången var båda däcken på höger sida som var låga på trycket. Jaja, det är ju skönt att det nya däcket i alla fall verkar hålla.
Den senaste månaden har jag varit arg. Argare än vanligt. Det brusar inom mig och jag får sitta på händerna för att inte kasta saker omkring mig. Det halkar ut fler svordomar än någonsin, hur nu det är möjligt, och jag kan inte prata om saker normalt med folk längre. Allt blir debatt och hets och laddat.
Fulgråt.
Jag och bilen hade en allvarlig konversation igår morse. Så här lät den:
Är det någon som kan förklara det här för mig?
Härom dagen när jag kom hem från Kanada väntade ett stort, hårt paket på mig i brevlådan.
Linda och jag for in till Manhattan igår för att susa och dusa lite bland alla de andra människorna. En sak vi hann med att se var en intressant marknadsanalysoperation i vardande precis utanför Grand Central Station.
Utanför stationen stod det en uppsjö av unga människor med kylboxar och delade ut gratisdricka, ett kokosnötsvatten (?) från ett företag som heter Zico, till alla som strövade förbi. Överallt såg man folk gå med plastflaskor i färd med att öppna och smaka på vad som fanns inuti. Det intressanta var att titta på folks ansiktsuttryck när de smakade på innehållet (avsmak följt av fula ord) och hur alla sedan ställde sig i kö för att kasta sin nästan fulla flaska i närmaste papperskorg. Den vi kastade våra flaskor i var halvfull av fulla Zico-förpackningar och de flesta såg lättade ut när de fick göra sig av med äckeldrickan.
Ett synnerligen effektivt sätt att marknadsanalysera, tycker jag. Bara att gå och räkna papperskorgsinnehållet i slutet av dagen så får man reda på exakt hur osäljbar ens produkt är. Det värmer ju i hjärtat på en före detta MBA-studentska.
Vi hade kräftskiva förra helgen, så som vi brukar ha varje sensommar. I år stötte vi på lite motstånd från IKEA när precis alla kräftor i hela New England hade sålt slut.
I morse när jag fartade iväg till flygplatsen för dagsutflykt till Kanada tröttnade jag efter ett tag att lyssna på vuxenradio och gav mig på att lyssna på smaklöst skval istället. Precis när jag for förbi avfarten till US Open tennisbanorna började programledarna prata om dagens tävling - Porn or Tennis - där man helt sonika ska gissa var ljuden man får spelat för sig kommer ifrån.
Så sitter man här och kurar med sin stormlampa, sin hög av batterier och sitt torrfoder och tittar på hurrikanen Earl som flåsar förbi där ute. Det blåser något otroligt och regnet står som femtumsspik i backen. Fönsterrutorna håller på att blåsa in och ett stort träd en bit upp på gatan har vält över en bil vars larm bara tjuter och tjuter...
Så sitter man här i sin säng på hotellet i Little Rock, AR, lite förströelsefull och dan och tittandes på Sandra Bullocks mästerverk "Medan du sov".Allt är ganska bra om bara jetlaggen kunde ge med sig, som tur var slutade filmen nyss lyckligt så nu kan jag sova i alla fall.
Fort, fort och frammåt i två dagar har jag farit men nu tog det stopp. På toaletten alltså. Sitter och väntar på att någon ska komma och rädda mig från en toalett med förstoppning här på hotellet i Little Rock, Arkansas innan jag faller ihop av pur övertrötthet. Om fem minuter ger jag upp och packar ihop för natten, toan får vänta till en annan dag.
Att skaffa nytt visum är vanligtvis både dyrt och tidskrävande. Förutom att man ska fylla i blanketter och redovisa för myndigheter att man är en hyvens person ska man bråka med sin bank, betala avgifter på över 3000 kronor, oroa sig något otroligt för att man fått alla formulär och papper och kvitton i ordning, fara fram och tillbaka till Stockholm, och stå i kö i regn ett bra tag.
Igår gifte vi bort Jesper med hanses Anna och allt gick precis så bra som det skulle och man fick chansen att bli så där smältglad i hjärtat som man ska vara på vigslar. Det är något magiskt med vackra brudpar i små, svenska kyrkor mitt i ett grönskande sensommarlandskap, man kan inte låta bli att må bra och le från öra till öra.
Jag vill ju så gärna tro och hoppas på att flygplatser och flygbolag är ett slags logistiskt Mekka. Att de som jobbar med flygplansplanering andas smart logistik-tänk och optimerar flöden så det rinner minutrar och kronor ur öronen på dem.
Man vet att man kommit långt i livet när man, vid 34 års ålder, fortfarande packar med sig sina smutsiga kläder hem till familjen.
... Och vi har funderat på vad han ska hitta på med sin flicka imorgon.
God sommarsöndagsmiddag:
Något av det värsta som finns är när man alldeles för sent en vanlig tisdagskväll kommer in i sitt sovrum och får se en alldeles naken säng. Helt oklädd och osedlig bara står den där och skrattar åt en medan allt man själv vill är att få sova.
Vi satt på en takbar i New York City, mitt i den gassande eftermiddagssolen Knyttet och jag, och pratade om viktiga saker. Viktiga saker, som det där med självbild och självförtroende, till exempel, och kropp och själ och sånt. Mitt i alltihopa sa Knyttet:
Om man blir inbjuden att följa med sin hyresvärd ut på hans båt klockan 9 på morgonen för att segelöva, ska man göra det fastän man är trött och sliten som bara den och mest av allt i hela världen bara vill sova sovmorgon?
I cykelpaketet vi har köpt så ingår det middagar på vad som ska vara fina restauranger här i trakten. Igår åt vi en riktigt trevlig och god sådan på ett skönt, tillbakalutat etablissemang och kom hem glada, mätta och belåtna. Idag blev det tyvärr inte riktigt lika bra.
Set här stället ser trevligt ut, sa Knyttet och kräktes.
- Oj! Oj! Oj-oj! hojtade Knyttet i morse.
Vi har haft riktig tur med tillställningarna de senaste två dagarna; gratis och fantastiskt bra på en och samma gång. Igår for vi till Beardsley Zoo i Bridgeport och tittade på en otroligt bra produktion av Trettondagsafton och idag var vi i New Haven och lyssnade på Sister Sledge live på Grönan. Så himla roligt och underligt att man knappt visste vad man skulle göra med sig själv. Äkta 70-talsdisco får alla New Havens tokskallar att krypa fram ur sina små hörn och börja dansa, mer eller mindre spastiskt, rakt upp ner där de står.
Vi räknade lite på det (svår matematik) och kom fram till att nu har den Allra Käraste Systern varit här fyra gånger redan.
Hälsenan gör ont och vaden lite också. Det är tråkigt och trist och det håller på att driva mig till vansinne. Man kan inte röra på sig ordentligt när en fot hela tiden håller en tillbaka. Trånaren och jag pillar och fixar och isometrerar och jag försöker avlasta så mycket jag kan.
Snart kommer Systern och då ska vi ut på utflykt till västkusten för att åka cykel och testa vin i Sonoma. Det blir till att bo på spa och få guidade cykelturer till olika vingårdar, så kallad Sip'n Cycle (Supa och Cykla på svenska?) i dagarna tre. Det ska bli tokigt skönt!
