Det här stal jag från Fish.
Mot allt bättre vetande sitter jag här med er istället för att sova, för ärligt talat, hur skoj är det att sova egentligen? Okej, låt bli att fråga mig den frågan imorgon klokan 06:00 när klockan ringer och påstår att jag ska upp och plåga mig själv på gymmet lite. Just alldeles precis nu är det tråkigt att sova, för jag råkar veta att jag är lite för övertrött för att kunna sova enkelt, ni med småbarn kan säkert relatera. Dessutom fasar jag lite för att vakna imorgon eftersom jag tror jag kanske är på väg att bli sjuk, så där som jag aldrig blir, ni vet; ont i ena örat (kan bero på telefonkonferensen jag var tvungen att vara med på, den var så tråkig att öronen kanske fick ont), ont i halsen (igen!) och huvudvärkig som tusan (hela efterdagen, varken kaffe eller choklad hjälpte). Jag har använt mig utav mina egna husmorsknep och först försökt springa bort från eventuella maladier under en halvtimmes joggingrunda, följt av två timmars Mozart-övningar med Den Inte Fullt Så Roliga Kören Som Har En Divig Dirigent Med Vilken Jag Kanske Kan Ha Överseende Med Trots Allt För Han Verkar Smart. Om inte löpningen skrämde bort bacillerna gjorde kanske Confutatisen det, så illa lät det.
Så, lite om DMV som lovat: DMV är en amerikansk sak som man får tala illa om med andra amerikaner. Det uttalandet säger ganska mycket i sig. Det är även så att alla människor i USA har en mardrömshistoria om DMV att förtälja, det kan vara allt från "Mitt sommarlov - På DMV där jag väntade på mitt körkort i två månader" till "Hur jag inte importerade min bil från Kanada utan körde ihjäl en DMV-anställd med den istället", senast idag fick jag dessutom höra den om "Antalet formulär DMV hittade på för att jag inte skulle få ett ID-kort". Med tanke på detta är jag smått förvånad över den otroliga serviceandan jag mött än så länge. Jag har bara: köat i två timmar, blivit utskälld av en stor, svart man när jag ställde en fråga, blivit infomerad om att deras datasystem dött, blivit hemskickad i ett par timmar, fått köra tillbaka, köa mera, skickats till en annan kö, fått alla mina papper, och om de kunnat antagligen hela mig, faxade till hufvudstaden, köat lite till och sedan blivit hemskickad med order om att komma igen imorgon. Jag vägrade till slut lyda order och idag åkte jag helt sonika inte dit. Huruvida det hjälper min sak vet jag inte, men det känns skönt att ha hämnats lite. Imorgon ska jag däremot åka dit och se vad som händer. Som ytterligare hämnd har jag dessutom glömt vad jag ska göra när jag kommer dit. Lurigt, va?
Jag ska förresten åka till San Fransisco i nästa vecka. Där vet jag lite vad jag ska göra, men inte riktigt hur. Lurigt, va?
Jag har funderat i lite på en sak ikväll, det är lätt hänt när man är på egen hand och är ganska sömnig. Jag kom hem ovanligt tidigt från Roliga Kören så jag hann precis in om Stop'n Shop innan de stängde (visst är det makalöst bra med mataffärer sosm har öppet till tio?) vilket var tur för då fick jag handla, inte för att jag visste vad jag behövde, det var mest att jag behövde något. Det jag behövde var tydligen nötter till adventsljusstaken, yoggi, jordgubbar och ost. Alltid denna ost.
Iallafall, när jag rantade runt i den jättestora affären slog det mig åter igen hur hysteriskt allting är här, ingenting får bara vara det det är inuti, allting är lite mer spciellt och ingenting heter vad det egentligen är. Som smör. Eller vaniljglass. Eller chokladkaka. Nej, smör heter gärna "I can't believe it's not butter" vilket är helt vansinnigt kul namn. Vad är det egentligen man försöker säga med ett sånt namn på ett matfett och vad är det egentligen i burken? Nästa fråga blir automatiskt huruvida men verkligen vill veta svaret på de två första frågorna. Undrar om vi kan börja sälja stand-alone Mammoarbetsstationer med sloganen "I can't believe it's not a PACS" kanske?
Glassen sedan, bara vaniljglass kan man antagligen hitta, jag överdrev lite, till och med amerikaner äter nog vaniljglass av sorterna "natural" eller "french" allt som oftast. Men, äkta, blåblodiga, patriotiska amerikaner tror jag äter äkta och mer vansinnig amerikansk glass som minst är "slow churned", vad nu det är, och 98% fat free och har en kul ickedeskriptiv beskrivning i namnet. Vad sägs till exempel om glassorterna Chunky Monkey® Ice Cream och Phish Food® Ice Cream från Ben&Jerry's eller Tin Roof Sundae från Breyer's. Visst låter det helt knasigt? Och kul? Och hysteriskt? Vad i helsefyr har man i fiskmatsglassen? Frågar man Google får man snabbt veta att det helt enkelt är "Chocolate Ice Cream with Gooey Marshmallow, a Caramel Swirl & Fudge Fish" i den kartongen. Inte så illa som det låter, faktiskt. När jag trillade runt på Ben&Jerry's hemsida upptäckte jag att Dave Matthews Band har en egen glass också, om man köper den glassen sponsrar man automatiskt den här kampanjen vilken även den har ett otroligt underhållande namn. Jag vill inte häckla den amerikanska glassen alltför mycket för den är ändå helt sagolikt god och svår att inte äta för mycket av, de kan göra glass även om de har lite överambitiösa marknadsavdelningar.
Nu tar mitt batteri slut snart och jag ska krypa ner i sängen igen, där planerar jag drömma marknadsavdelningsfria drömmar om Blåvitt-produkter och vakna oförskämt pigg och nyter.
Imorgon kan vi prata om hur mitt besök på DMV gick, det kommer ni nog gilla.
Jag jobbar stenhårt vidare på min image som blondin här på jobbet, och det går väl så där för det mesta. Inget ont sagt om blondiner här inte, jag aspirerar ändå på att vara en av er, det om något borde säga något om hur åtråvärda och eftersträvansvärda ni är. Jag trodde jag hade halva inne efter RSNA när min jättechef John bullrade fram att jag hade skött mig fint där på mattan ändå, med allt mitt flippande och trixande och så. Men, idag kom det ett ganska stort bakslag i min blondinkamp då min något mindre, dock ej till kroppshyddan, chef Mikael hävde ur sig att jag var "... för smart för att vara kuttersmycke." Det kröp fram att Pontus minsann var vår avdelnings kuttersmycke, inte undertecknad som jag så glatt trott hela tiden.
Vadfalls!
Här piffar man sig och har klackar och kammar ibland till och med håret för att få lov att vara lite kuttrig och dekorativ av sig sina 40 timmar i veckan men inte ens det klarar jag av. Jag är besviken, jätte-så. Ikväll har jag tröstätit grapefrukter och rationaliserat hemma i soffan; Pontus är ju ändå en naturlig blondin och så är han lång, lite längre än mig, det är svårt att tävla med det för en rultig rödtott som mig. Jag får väl helt enkelt svälja det här och acceptera att jag inte kommer bli något mer än en halvprydlig prydnad för avdelningen och acceptera att jag fortsättningsvis kommer vara tvungen att låtsas jobba med det som finns på insidan av pannan.
Jobbigt.
Annars är det ganska lugnt här, jag ska få lite ledigt på fredag som kompensation för förra helgens mässarbete och imorgon ska jag återigen leta efter DMV för att kanske, eventuellt påbörja mitt körkortstagande. Del ett i det arbetet är fortfarande att hitta själva DMV-kontoret, det gick så där förra gången jag försökte så jag har väldigt lågt ställda förväntningar för stunden. Håll gärna en tumme eller två för mig och Garmin imorgon är ni snälla.
Idag kan jag rapportera från min första mulltoa här i USA. Eftersom vi redan har pratat en del om toaletter här tänkte jag att jag kunde fortsätta lite med samma tema och, vem vet, kanske bli världskändis på Internet som Toalettbloggerskan (TM). Här kommer min rapport: Mulltoa i USA är som mulltoa i Sverige.
Så.
Lite mer intressant är rapporten från det som var r u n t o m k r i n g den dära mulltoan, nämligen ett autentiskt och alldeles äkta, riktigt, gammalt fast nybyggt medeltidsslott på amerikanskt vis.
Wow! Det är precis så kitchigt och förfärligt som det låter, jag lovar.
Innan man beträdde marken som Gillette Castle (eller som Linda så fint sa: Intimrakhyvelgrevens hus) stod på, fick man borsta av sig all smak man hade med sig, samla ihop den i en låda och lämna in den i biljettkassan för förvaring. Ingen vet än idag vad som skulle hända om man närmade sig denna hub av smaklöshet, denna enorma abominabilitet, denna svulstens ursprung, beväpnad med smak... Forskarna tror att smällen skulle vara öronedövande och att allt liv inom 5 mil skulle utplånas. Och det hade väl ändå varit synd?
Nåväl, slottet står kvar och jag har fått tillbaka min smak, alla överlevde och jag har fått skratta åt hur roliga utlänningarna är. Slottet var precis som ett plastigt legoslott fast i lite större fasong, det låg vid vattnet och hade byggts av en excentrisk skådespelare vid namn William Gillette som är mest känd som mannen som gestaltade Sherlock Holmes i en radda filmer. Han bodde tydligen i slottet i massor med år och fyllde det med underligheter och småmysterier av olika slag och som om inte det var nog, fyllde andra på det med julpryttlar och dekorationer för att göra det hela till en totalupplevelse för oss oskyldiga besökare. En riktigt intressant happening, Linda tog lite bilder jag ska se om jag kan rota fram några till er inom kort.
Då vi inte hade fått nog av svulst ändå tog vi och stannade till vid That house in Milford på vägen hem för att få vårt lystmäte i ljus, både blinkande och fast. Det var tokfint!
På utflykten hittade vi även en riktigt söt stad vid namn Chester där de hade en rysligt trevlig restaurang, en som jag definitivt ska tillbaka till. Är det någon som vill åka med? Jag bjuder.
Nya saker är bra ibland. Nya saker som har ny doft och som är utan repor, som är helt oanvända och lite spännande att leka med.
Som nya människor, till exempel.
Idag fick jag besök av Hugo. Han är en alldeles ny bekantskap för mig, idag var första gången vi träffades och jag måste säga att jag blev aningens förälskad på direkten. Hugo var inte så pratglad men han var väldigt enkel att umgås med. Han kom och hälsade på hos mig och gjorde sig direkt bekväm i min soffa, han brydde sig inte ens om att ta en rundtur i lägenheten för att beundra golven. Det var väl kanske inte så jättekonstigt när man betänker att Hugo bara är fyra dagar gammal och därför har det lite svårt med både gåendet och beundrandet. Just nu har han fullt upp med att få till ätandet och sovandet.
Hugo heter Svenzén i efternamn och hans Mamma och Pappa är alltså Therese och Niklas med vilka jag jobbar ibland. Hela den lilla, nya familjen kom och hälsade på mig för att fika, komma ut och röra på sig och hjälpa mig sätta upp gardinstänger. Jag måste säga att jag blev mäkta överaskad när de ringde och bjöd in sig till mig i morse, förvånad men glad för det är alltid kul med sällskap och gardiner. Besöket var ett segertåg på alla sätt och vis; Niklas fick köra skruvdragare och vara manlig, Hugo fick uppmärksamhet och dubbla blöjbyten i mitt kontor, jag fick gardiner och obegränsat småbarnsniffande och Therese fick grattiskramar och fika. Alla var glada och nöjda. Hugo var mörkhårig, välskapt och liten, tre nätta kilo vägde han, och väldigt lätthanterlig. Han sov och sov i min soffa och i våra famnar, åt nöjt hos Mamma och sedan låg han tyst och fundersamt i mitt knä ett bra tag. Jag gillar nya leksaker.
När den nya leksaken återvänt hem till Avalon roade jag mig med att sätta upp andra nya gamla saker i ett försök att julbona mitt hem lite. Nu hänger det ett par stjärnor i fönstren och jag har lite småpyssel framme här och var i mina små rum. Och gardiner, jag har gardiner överallt förutom i hallen och i köket! Stängerna räckte inte riktigt till det men jag får ta en runda till Ikea i veckan för att proviantera lite nya. Vad gör man inte för att få Hugobesök igen?
Då var det dags igen, för nu har kär bror fyllt år igen (och jag finge icke tag på honom men jag ringer imorgon och försöker igen, jag lovar) och då är det December och dags för nedräkning, dels för julen och dels för året. Men, innan dess är det i ordning att skänka fölsedagsbarnet en extra tanke, det är ju ändå hanses dag och allt och jag hoppas att han haft en riktigt bra sådan.
Jag skulle vilja påstå att min bror är en av de bästa som finns att ha där ute, han och jag har grälat och trätat en hel del genom åren men det har varit osämja av den bästa sorten. Den ganska själlösa sortens osämja, alltså. Iallafall från min sida... Visst, all osämja är väl i princip dålig sådan men om man nu måste ha någon alls så är det väl den själlösa som är den bättre att ha. När jag och kär bror var yngre och dummare grälade vi om det mesta på ett så där ungdomligt och ungdumligt sätt som bara tonåringar kan och orkar med, men jag tror vi har hittat hem till ett ganska bra ställe så här på äldre och visare dar. Jag är i vilket fall som helst väldigt stolt över min storebror; han är stilig, klok och skön att vara med, han har sinne för humor, ett vackert leende och om möjligt en än vackrare flicka vid sin sida. Han har precis bytt jobb och jag hoppas att det går bra för honom där, jag håller alla tummar jag har för honom.
Ikväll har jag skålat för honom i både rött och vitt vin såväl som i whisky. Det röda gick till den stekta haloumin, det vita till fisksoppan och whiskyn gick både före och efter. Alltihopa gick utmärkt tillsammans med Pontus och Linda vilka glatt skålade med mig.
Så, ha den äran Andreas. Jag tänker massor på dig!.
Jag har gråtit alldeles för mycket på sista tiden. Känslorna sitter bekvämt förankrade på utsidan och tårarna hotar ständigt och jämt att krypa över kanerna i ögonvrårna. Det behövs så rysligt lite för att få mig i skakning. Idag fick Violeta på HP mig att gråta genom att fråga om ett serienummer som jag naturligtvis inte hade och när det konstaterats vägrade hon prompt att hjälpa mig. Jag utbrast ett uppgivet "fuck", la på luren och grät en skvätt innan jag famlade vidare i mörkret som är HP's telefonsupport. Jag vet att det är för att jag är trött och ganska sliten för stunden. Jag mår egentligen bra, jag lovar, men det är lite för lite kramar här som sagt.
Jag satt på O'Hare, flygplatsen i Chicago, på väg från RSNA härom dagen och grät en skvätt och skrev lite, jag hade ganska gott om tid på mig ity planet var försenat. Något av det jag funderade på då var det här:
Om någon kan förklara för mig hur det går till när ett trasigt hjärta läker är jag helt vansinnigt intresserad av att lyssna. Jag har ägnat de senaste dagarna av att visa, för nya, gamla och potentiella kunder, hur bra och snabb vår nya applikation är genom att köra 3D på den. "Smack!" Säger det, och vips har man smällt upp en fet 3D-rendering av ett hjärta ifrån en stack på 2500 bilder. Inga problem alls, man ser förträngningar och fel och kärl och allt annat skräp och fort som ögat går det. Man kan vända och vrida, beskära och segmentera det alldeles hur som helst, man ser allt som är trasigt och precis allt man kan och inte kan göra med det, antar jag. Jag är ju ingen läkare så jag kan ju bara hoppas och gissa. Men... Jag undrar när det här jävla skithjärtat jag har ska sluta uppföra sig. Jag är väldigt trött på det. Det och de tillhörande röda ögonen. Om de inte slutar snart ska jag operera ut dem allihopa och sälja dem på Ebay. Billigt.
Jag tror jag behöver en helg med mycket sömn. Det och ett par telefonsamtal hem fyllt med snälla ord. Imorgon fyller kär bror år och då får jag ju plåga honom lite granna, det är alltid bra.
Jag ville verkligen inte åka hem.
Jag gillade RSNA. Det var fluffigt och sectrablått, folkrikt och annorlunda, småstressigt men hanterbart och passade mig som handen i handsken. Jag fick lägga huvudet på sned och lyssna bekymrat, jag fick lära mig saker lite här och var, jag fick träffa italienare, turkar, kanadicker, svenskar, sectraiter, norrmän, spanjorer och japaner. Japaner, japaner, japaner. De var det gott om. Visst, matvanorna var hemska och det var ganska smärtsamt att stå upp hela dagarna, jag har inte kunnat röra på mig så värst mycket och inte heller sovit så mycket som jag bordat men jag tror att jag gör mig sm en uttomordentlig monterbrud i det stora hela. Fast, jag antar att allt är kul med måtta.
Flyget hem var försenat och klockan här är halv tre på natten, hög tid att gå och lägga sig med andra ord. Ha en bra morgon alla ni andra.
Nu är vi tre i det lilla hotellrummet. Pontus kom hit idag för att avlösa mig och mina fötter, imorgon är min sista dag i Chicago på ett tag. Ärligt talat är jag inte alls sugen på att åka hem, det är kul att umgås med kollegor, trippa runt i finkläder och prata om pacstrivialiteter. Idag kom en av våra Italienska partners till vår monter och tackade för hjälpen, tydligen hade han fått ett ganska stort kontrakt påskrivet efter att jag demat IDS7 igår. Jag är ganska övertygad om att mitt osammanhängande babblande inte hade så mycket med saken att göra eftersom våra saker i princip säljer sig själva.
Ikväll har vi varit på baren högst upp i Hancock Tower och druckit dyra drinkar ackompanierat av fin utsikt. Om ni kommer dit ska ni definitivt gå på toaletten, man har panoramautsikt även där. Fint värre.
Trött, mätt och ganska nöjd ändå så här långt kurar jag nu lite på fula hotellrummet med Linda så här på söndagskvällen. Det är jobbigt att vara monterbrud men lite kul iallafall. Jag har råkat ut för en falsk, bov till konkurrent som nästlade sig in i vår monter helt olovandes vilket gjorde mig ytterst upprörd, annars har jag mest sett representabel ut, varit hungrig och pratat, pratat, pratat. Saker jag gör ganska bra, med andra ord.
De hade gott om Internet i Chicago den här gången med och jag kan med trötta ögon rapportera att RSNA verkar bli av även i år. Det mesta verkar vara som det ska, iallafall för en novis som mig; mattan är djup och mjuk, människorna är många, förvirringen är stor, datorerna krånglar och mathållningen dålig. En sak följer inte riktigt sitt vanliga mönster bara, och det är vädret; här är på gränsen till varmt och den annars så blåsiga staden är stilla och lugn på ett oarakteristiskt sätt. Jag klagar inte alls utan är nöjd ity jag glömt både vantar och paraply och därmed inte saknar regn eller blåst det minsta.
På Flickr finns det nu några bilder från gårdagens Manhattantur med Ingar. Det hanns med en båttur runt ön, en topptur i en hög byggnad och en vidunderligt lyxig måltid på Gotham Bar and Grill på 12:e gatan innan vi tog oss hem igen.
En heldag på Manhattan med Ingar var en riktigt bra idé så här på fredagen trots allt. Solen solade, amerikanerna shoppade och hon och jag kunde turista i fred.
Tidigt imorgon far jag till Chicago för att flippa med håret och knixa med knäna, det kommer antagligen innebära radiotystnad i ett par dagar. Snart kommer jag dock åter, beväpnad till tänderna med nya sagor för alla mina vuxna barn.
Idag har varit övermaga på fler sätt, dels med avseende på den ohemula mängd mat jag har satt i mig men även med tanke på den oändliga volym vatten naturen har belönat oss med det senaste dygnet. Det har öst ner sedan onsdag kväll klockan strax efter sju då jag satte mig i bilen för att ta mig hem från laundromaten efter väl uträttat tvättvärv. Det är mysigt med oväder, speciellt när man firar en högtid som liksom är designad för att bara slappa, lata sig och vara inne. Någonstans mitt i allt matintagande suckade någon och började mumla något om promenader, men det vardet en störtomöjlighet att ens tänka vidare på, för ute stormade det något förfärligt. Det var bara att behärska sig, stilla sin motionsiver och äta lite mer.
Härlunda följer en rapport från min första Thanksgiving, något av en bastardfirning då jag firade den med svenskar, men det var trevligt icke förty. Jag tog Sectrabilen och paret Arildsson/Taube (som för övrigt flyttade ihop förra helgen) och körde hem till Österholmarna strax före lunch idag. Tipsad som jag var från coachen, hade jag satsat på en lätt och oortodox frukost i form av en grapefrukt och lite kalla, kokta sparrisar för att få plats med all mat som skulle avnjutas. Väl på plats fick jag beundra de Österholmska härligheterna, nämligen den förstfödda och deras väldigt amerikanska och stora hus. Huset var fint men dottern var finare. Runt halv två, då min mage knorrade högt, serverades maten som bestod av följande:
Alltså, det ser väl inte så farligt ut egentligen? Jag vet inte hur det gick till, men jag blev tokmätt på bara en tallrik och oroade mig allvarligt hur jag skulle få plats med desserten i form av pekannötspaj och äpplepaj. Envis som man är klarade jag dock att häva i mig lite av de båda anrättningarna för att sedan plågat förpassa mig till soffan, tv:n och en lektion i strategiskt tänkande. Eller, som de flesta andra kallar det: Amerikansk fotboll. Jag har idag lärt mig en hel del om sporten men kan trots det inte påstå att jag är ett fan. Det var Dallas som hade hemmaplan så jag fick dock till min stora glädje då och då se mina små favoriter Dallas Cowboys Cheerleaders skutta omkring och se glada ut. Det var fint!
Hem kom vi sedan så sakteliga i beckmörkret och skyfallet, jag hoppas det klarnar upp till imorgon när jag och mitt sverigebesök, Ingar, ska in och tampas med miljonerna på Manhattan.
Enough with the whining, already!
De senaste två veckorna har varit gnälligare och kinkigare än vad jag egentligen har menat och velat att de skulle vara. Hela jag har varit omvälvd av en air av obehaglig avighet och den snipigaste av truligheter och det kanske har varit välförtjänt självömkan som jag gött och närt vid min lagom svulstiga barm, men nu får det banne mig vara nog.
Som Karl-Oskar sa: Nu tyar jag icke mer.
Javisst, det kanske inte går så bra just nu och jag kanske känner mig lite på sniskan och en gnutta ur tempo för stunden. Det må så vara att det är svårt och jobbigt att inte vara den där trygga och säkra personen som klarar så mycket och med van hand kittar ihop eventuella luckor med tillräckliga antagande för att det ska bli bra ändå i vanliga fall. Kan så vara att bilköpandet får skjuta på sig ytterigare eftersom dagens DMV-jakt visade sig vara fruktlös på de mest frustrerande sätt man kan tänka sig och sökaren bara piper och piper så man håller på att bli tokig och inte sover som man ska och golvet i badrummet lutar på fel håll och hunden! Hunden den bara skäller och... Listan kan bli hur lång som helst.
Men, det är fullt acceptabelt att bryta ihop, bara man tar sig samman och kommer tillbaka igen, eller hur? Det säger Mia till mig ibland och Mia är klok. Och dessutom har jag det inte så illa egentligen, det är det jag kommer tillbaka till nästan varje dag. Det är än så länge aldrig så svårt att man inte kan ta en handduk och torka upp golvet eller kasta upp händerna i luften och erkänna att man inte vet. Hunden däremot vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.
Dagens inlägg är sålunda ett manifest i envishetens, ettrighetens och tacksamhetens tecken, en påminnelse om hur lätt det är att fastna knädjupt i ynket och bara fortsätta trampa ner sig allt djupare när man istället borde göra en halvhalt, sätta på sig de röda stövlarna, tänka på gladpunkten och fundera på vad det är som faktiskt funkar istället. För det är väldigt sällan inget funkar alls. Badrumsgolvet må vara snett, men det hade kunnat vara värre och snedare. Dessutom har jag gott om handdukar.
Imorgon är det Thanksgiving och då har jag ledigt. Dagen ska firas ute hos Österholmarna med en handfull andra svenskar, en kalkon och fotboll på tv. Tips från coachen är tydligen att inte ta på sig för tajta kläder för det skulle bli mycket mat. Helt i enlighet med innevarande högtid ska jag ta och påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Visst, det känns förskräckligt amerikanskt och ganska sentimentalt att göra det men jag tror det är nyttigt för någon som mig att ta mig an en övning av det slaget idag. Ni får väldigt gärna vara med och fundera ut era tacksamheter med mig, det är bara att börja skriva.
En del veckor är inte gjorda för att vara i, den här är ett tydligt exempel på en sådan. Allt går åt skogen och besvärlar sig, jag känner mig ömsom som ett fån och ömsom som en idiot och dessutom är jag otroligt trött. Inget på jobbet har funkat på sista tiden, allt bara skiter sig och jag har absolut inte tur med något. Servrarna som skulle installeras i torsdaags? Funkade inte. De bra planerna om hur vi kunde lösa det problemet på fredagen? Nä, det gick käpprätt åt skogen. RSNA-datorerna som det bara regnar in nya krav på, funkar de? Nä, skulle inte tro det. Jouren jag har den här veckan, är den lugn? Inte då, inatt har jag ägnat två onödiga timmar på en site som hade planerad neretid som de tydligen hade rapporterat till vår helpdesk i förväg. Antingen har helpdeskgnomerna glömt markera det i sitt övervakningsprogram eller så är jag korkad. Jag tror mest på det senare.
Bah! Det är tur att man är en naturlig skönhet så att man inte saknar det här med sömn så mycket.
Idag har jag och Garmin hälsat på hos bland annat Lycksele, Laxå, och Markör i sitt hem på Ikea i New Haven, ett par minuters bilfärd från Milford. På Ikea kan man hitta en flottig frukost för endast en dollar, en himla massa svenskar, pärl- och vaniljsocker och så klart värmeljus. Jag kom därifrån med diverse småsaker, så där som man alltid finner att man gör när man varit på ett dylikt varuhus, men viktigast av allt var att jag köpte mig något så när fungerande belysning. Jag hade inte någon jättekoll på vad som skulle funka och vad som inte skulle funka när jag flyttade hit men jag har nu lärt mig att lampor är det svårt med. Vissa lyser bra, vissa lyser mindre bra och ytterligare en del inte alls. Framför allt har jag lärt mig att man måste ha amerikanska glödlampor i sina lampor för att de ska lysa med att glatt, tindrande sken. Med svenska glödlampor i lamporna lyser den amerikanska elen bara lite tafatt och mjölkigt blekt på en. Nu har jag korrigerat detta genom en hög med nya lampor, givetvis var de jag tittat ut slut men, som redan de gamla romarna sa "Lampor bör man ha, annars dör man ju, ja". Det var bara att bita ihop och bygga ihop. Sålunda ser det för taskigt ut i lägenheten, bara kartonger och papper, pianon och bubbelplast vart man en vänder sig.
Men, men... Vänta lite här... Sa hon pianon?!?
Ja! Jag har köpt ett digitalpiano idag också. Ta-dah!
Det är ett skrattretade stort, riktigt digitalpiano med hammartenik och allt. Det heter Casio och är svart och lågmält, helt utan displayer och fula binkande lampor och ompa-ompa-effekter på. När jag känner mig ledsen kan jag sätta det i demomode och då spelar det småtramsig musik för mig. Enda nackdelen är att det var mycket större än vad jag hade tänkt mig, men jag vänjer mig väl förr eller senare. Fördelarna med ett digitalpiano framför ett riktigt är ganska många; jag kan bära det själv fastän det är fläskigt, jag kan spela på det utan att störa grannarna, jag kan spela på det och störa grannarna, det går att gömma och det tar mindre plats helt enkelt. Nackdelarna finns de med; jag saknar att känna musiken så som man gör med ett riktigt instrument, det är de där bra vibrationerna som saknas helt enkelt och så är sällan elektriska prylar vackrare än de riktiga. Inte ens Playstation 3 kommer i närheten av ett fint piano, inte i mina vanliga blå iallafall.
Det största med den här dagen har sålunda varit en svensk storexport som skyltade med lite udda vokaler och ett piano, stort som en finlandsfärja, som funkade och var snällt. Melike.
Imorgon är det stor högtidsdag då den något otroliga kombinationen Pontus och Marina har namnsdag. Stöter ni på några sådana kan ni med fördel sjunga att de är homosexuella eller bara ge dem en kram och klappa lite på dem, det tycker de om. När det är gjort kan ni läsa det här och skratta lite.
Inget spännande att rapportera idag egentligen, jag har shoppat en ljusbrun dräkt (byxa + kavaj) som jag är ganska nöjd med, kanske jag kommer se lite vettig ut på RSNA iallafall. Jag hann inte med hälften utav det jag föresatt mig men trots det kom jag hem med en himla massa påsar att packa ur idag också.
Det var vackert väder i morse så jag tog mig en promenad och fångade lite pixlar till er, de finns publicerade här. Kameran är svårflirtad och lite dum just nu, den måste ha fått sig någon liten käftsmäll på sistone för den gör inte riktigt som jag vill att den ska göra, långsam är den också. Det är ganska kul att vara ute och röra sig i ett villaområde klockan nio på morgonen för de man stöter på är antingen morgonpigga motionärer eller trötta och pyjamasprydda mammor och pappor om är ute och panikhandlar frukost klädda i ganska fantastiska utstyrslar. I morse snubblade jag över en pappa som hoppade ur sin bil iklädd knallorangea, disneymönstrade pyjamasbyxor, en orange collegetröja och en liten blå mössa. Han hade handlat chokladflingor av något slag och Dunkin' Donuts kaffe. Tvärr var både jag och kameran för långsamma så han fick inte vara med på bild, dessutom är det ganska oartigt att fotografera folk när de smyger runt i nattsärken på sin garageuppfart så det var kanske bara bra att jag lät bli.
Uddaveckan har arbetsmässigt i princip närmat sig sitt slut, lite jour håller mig hårt i nacken fortfarande men det ska jag nog överleva det med, och jag är väldigt glad över att äntligen få slippa kontoret en dag eller två. Arbetslusten tog sig en minsann veckovila så nu är det dags att ladda om inför nästa veckas korta tillvaro och sedan leka Thanksgiving och börja oroa sig för RSNA vilken jag far till på Lördag. Hör ni! Jag ska bli monterbrud! Var är min t-shirt, Marina?
Uddaveckan har också tagit en drastisk vändning till det bättre i och med den här signade fredagskvällen: väl hemma från jobb och träning väntade en efterlängtad present på mig i min brevlåda. Den näst bästa presenten sedan min flytt, faktiskt: mitt social security number!(Om ni måste veta det var kakaon från Niklas den finaste presenten av alla hittils) Nu kan jag alltså köpa mig en bil och ännu viktigare, skaffa mig en vapenlicens så att jag kan råka skjuta grannens hund som skäller mig vaken varje morgon klockan halv åtta. Det kräket!
Förutom den lilla och ytterst oväntade lyckan har jag även också hittat min förrymde släkting Michael Lange. Vi talades vid ikväll och han var väldigt glad över att jag funnit honom och vice versa. Han bjöd prompt in mig att träffa hans familj till Thanksgiving, en inbjudan jag tyvärr var tvungen att betacka mig från då jag redan var upptagen, och uppgraderade istället inbjudan till julhelgen, något jag glatt och tacksamt tackade ja till. Han skulle fråga sin fru om lov först och återkomma till mig igen i nästa vecka för vidare diskussioner. Det hade onekligen varit väldigt skönt att ha lite planer inför den ljuvliga juvlen, att vara själv känns allt för deprimerande.
P&L har hjulpit mig fira denna uppsjö med lycka medelst svenska pommes frites, 80-talsdessert och rödvin. Mest av allt har de bistått med lite gott sällskap, oljud och värme, typiskt sådant som behövs en fredagkväll. När jag lämnade dem hade Lindan somnat, hopklurad som en liten prick i soffan, och Pontusen satt och såg trasigt trött ut bredvid henne. De behöver allt lite semester, de där två. Fram med juvlen snart så att jag kan skicka hem dem på tuning och reparation.
