Where's the sea?

Jag och Garmin bråkade oss hem igår med, även om det tog en extra timme då vi lite oförhappandes hamnade på Manhattan via George Washington vilket tydligen inte är en bra sak så där på Jesus födelsedag. Mitt körande var det inget fel på, det var mer den där korkade bruden i GPS:en som inte riktigt var med på mina noter hela tiden. Jag ska sträcka upp henne snart, jag lovar. Hem kom jag i vilket fall, trots köer, mörker och ösregn. Klockan hann dock bli ganska sen innan jag lät huvudet möta kudden och idag är det trötta ögon som plirar oengagerat på datan i mitt bortglömda hörn på kontoret. Men, allt blir bättre med skön musik i öronen, något en välmenande Ingar hade sett till att jag hade (och fortfarande har) - Margareta Bengtssons ljuva stämma och Peter Asplunds bitiga trumpetande på skivan "I'm old fashioned" rullade runt, runt nästan hela vägen hem. BossaLight, klassiska texter och ösregn trummande på biltaket gör en lång bilkö till tullarna överlevlig,
...
I love you more each day, yes I do, yes I do;
I'd let you go away, if you take me with you.
Don't you know, Dindi, I'd be running and searching for you
like a river that can't find the sea, that would be me without you, my Dindi.

Jag undrar hur det kommer sig att jag sällan tröttnar på den här musiken, jag menar, det finns ett skäl till att de kallas just jazzstandards. Tack så hemskt mycket för den presenten och tack Silvertejpsmannen för den fina, fina kalendern. Jag kommer bli en kallpratets mästarinna innan 2007 är över. Tack också för alla kort och brev som dykt upp i mina brevlådor, både den analoga och de digitala.

Jag har sorterat ut lite bilder från de senaste dagarna här och ett aldeles speciellt tack skickas till helgens värdpar, en mer anspråkslös, lugn och omtänksam julafton och -dag kan jag inte tänka mig hitta på den här sidan Atlanten. God mat, en säng, en hund, en gran och goda skratt är inte bara lisa för en skakig själ utan fungerar även som både balsam och inpackning för en trött kropp.

Strålande jul

Då var den över, julen 2006. Den ångestfyllda.

Jag kom fram till familjen Lange redan halv fyra i eftermiddags efter ett smärre slagsmål med GPS:en (Den ville ta G.Washington-bron, jag ville ta Tappan Zee-bron. Den vann.) och sedan min ankomst har jag bara bilvit omklappad, omhuldad, kramad på och uppmärksammad. Det är en rar familj det här. Visst, de har säkert någon yxmördaare begraven någonstans, men det verkar väl onödigt att gräva upp honom nu. Det är ju ändå julafton och man måste spara något kul till långfredagen.

Jag kom hit beväpnad med två påsar nybakade saffransbullar, en stor bukett tupilaner och en julmusikkompilering och alla togs emot med stor förtjusning. I ersättning fick jag:

• Besök i katolsk kyrka. Intressant.
• Lek med Bostonterriern Wilson.
• Lite klappar av generell art.
• Lek med barn. Också den av generell art.
• God middag.
• Tårar i ögonen för de var så snälla.
• Eldstadssittning.

Jag vet inte, jag är mäkta nöjd med min afton trots att den började med mediokra tårar i duschen och stress när det kom bud om panikdiktning från hemmet i Svedala. Familjen Lange, ikväll 10 man stark, gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att känna mig hemma. För att repetera för mig själv och mitt dåliga minne kommer här en namnlista:

• Michael: pappa.
• Ginette: mamma.
• Dominique: son.
• Sebastian: son.
• Kath: dotter.
• Sarah: dotter.
• Peter: gift med Cath.
• Jenn: gift med Dom.
• Sophie: dotter till Jenn och Dom.
• Zach: son till Cath och Peter.
• Peter: Ej närvarande sambo till Sarah.
• Wilson: Bostonterrier tillhörande Jenn och Dom.
• Charlotte: jag.

Vidare rapporter följer en annan dag. Kanske juldagen.

Punktformig

När man ligger på golvet i hallen och gråter dagen före julafton kan man väl kanske inte påstå att allt är så pärskans tipptopp egentligen. Inte heller när man sitter på en parkeringsplats utmed Route 1 och hyperventilerar i takt med den hektiska julhandeln. Det är fortfarande inte så super när man gråter i kryddhyllan på Stop'n Shop. Man tackar däremot gudarna för vattenfast maskara och automatiserade kassor så man kan slinka vidare utan att göra alldeles för mycket väsen av sig.

Jag skulle kunna säga att jag inte vet vad som far i mig, men det vet jag mycket väl. Jag vet bara inte hur jag ska få det att sluta.

God jul allihopa, ha det underbart bra.

Änteligen helg

Jag undrar vad mina grannar tror om mig, jag är ju nästan aldrig hemma. Om jag trots allt kommer hem i tid på kvällarna är det bara för att vända i farstun och fara igen, nästan på momangen. Idag jobbade jag lite längre än vad jag trodde jag skulle få göra, inte för att det i realiteten gjorde någon skillnad eftersom jag inte kunde lägga in någon order ändå och åkte till gymmet en stund bara för att kvickt ta mig hem, duscha, packa in paket och ila vidare till Niklas och Therese för middag och lite paketöverlämning. "Klart Hugo ska få sig en bilbana" hade Pontus utbrustit tidigare i veckan och inhandlat just en sådan till den tre veckor gamle guldklimpen. Det paketet var jag och överlämnade tillsammans med en svensk julmusikkompilering och en "Ganska viktigt"-bok, typiska bra-att-ha-saker som jag tror gick hem ändå.

Ja, givetvis öppnade vi paketen... Vad trodde ni?

Hugo halvsov medans tant Charlotte och Niklas byggde bana och patchade batterier för att slutligen få igång spektaklet vilket faktiskt var ganska underhållande. Vi vill givetvis ha längre bana, snabbare bilar, häftigare krockar och dosigare kurvor men vi var glada över det lilla just ikväll. Men, i nästa vecka, då jäklar.

Hemma hos Svenzéns fick jag lyxmat i form av potatisgratäng (gott!) och oidentifierbart kött (det var en mu, så långt var alla överens) och jag insåg återigen hur mycket jag saknar det frekventa dinerandet vi höll på med i Linköping tidigare. Det där med mycket folk i en lägenhet som hade rum för det.

Annars har den här veckan innehållit stortvätt, kompisadjön, en slags date, firmafest och paketleverans. Jag har fått tre (3!) paket så här långt. Ett från Silvertejpsmattias, ett från Ingar och ett från American Express. American Express har jag redan öppnat och nu har jag äntligen fått mitt firmakreditkort. Hallelujah! De andra två ligger och ser fina ut under granen och jag blir väldigt glad av att titta på dem. Tack, fina ni. Ett julkort från familjen CKarlsson har även det behagat dyka upp, tusen tack för det med.

Firmafesten var sansad och trevlig på ett lite tamt sätt. Det mest upphetsande var när jag faktiskt pratade politik med ett gäng lokalinvånare utan att bli lynchad. Vi slutade i och för sig i tid och började diskutera huruvida växthuseffekten är myt eller verklighet, ett fullkomligt giltigt samtalsämne i de här skogarna. De är inte kloka, de där amerikanarna.

Imorgon bär det av till Österholmarna för målningsinsats, pusselbygge och barnklappning, jag tror det kan bli trevligt det med.

En liten julhälsning från Amerikat.

Det här srev vi till Sectras interna nyhetsblad som publicerades härom dagen. Jag tänkte det kanske fanns lite tänkvärt i det ändå. Det där med blåbärssoppan till exempel.

---------------------------------------------------

Solen skiner, ekorrarna häckar och de amerikanska flaggorna fladdrar juligt i vinden så här en ganska vanlig lördag när Pontus, Linda och jag sitter i bilen på väg till Manhattan för att titta på en julgran som sägs vara stor. Rapporterna säger att ni inte så värst mycket vinterväder att benjuta men det gör inget, för det har inte vi heller. Temperaturen trillar då och då ytterst motvilligt ner mot nollan (eller 32:an som vi som talar Farenheit brukar säga) nattetid men annars strålar solen envist på oss och himlen är simpsoneskt blå nästan jämt.

Livet här är motsägelsefullt; det är roligt, stressigt, besvärligt och omständigt, sullsmockat, äventyrligt, härligt och spännande, svulstigt, ensamt och fullt av både skratt och tårar. Det är i princip precis som hemma, bara oändligt mycket mer och mycket större, för det är så USA är: Mer och större.

• Bilarna är ett uppenbart exempel på sådant som är mer och större. Alla kör stora bilar i USA och många bilar har man. I en normalfamilj på två har man säkert kanske tre bilar, en extra för säkerhetskull om utifall man skulle glömma en bil någonstans. Lite snabb huvudräkning säger att det då kanske finns cirka 450 miljoner bilar i landet och vi tackar gudarna för att de 300 miljoner invånarna inte har luskat ut ett sätt att köra alla de 450 miljoner bilarna på en gång, för då hade det blivit trångt på riktigt.

• Ekorrarna är mer och större, framför allt är de fler. Det finns ibland lite för många amerikaner här, men det finns alltid väldigt för många ekorrar. Eller, som Janne brukade kalla dem när han var här: Råttor med bättre marknadsavdelning..

• Flinghyllan på Stop’n Shop är större än ni någonsin kan tänka er. Den är minst lika lång som Vasaloppet, fast utan vare sig spurtpriser eller blåbärssoppa.

Det finns givetvis undantag som bekräftar regeln, det finns små saker i USA också. Se här:

• Miniatyrvarianter av allt godis: MiniTwix, MiniBounty och minivarianter av alla kakor och muffins man kan tänka sig. Allt i jätteförackningar förstås.

• Flygplanssätena. Linda höll på att drunkna i amerikansk kroppshydda häromsistone när hon var på väg hem till Milford.

• Toaletterna på flygplatserna: Små, små bås där man får dela plats med sitt bagage, en högteknologisk toalettstol och en inåtgående dörr. Fråga inte hur de stora amerikanerna får plats där när relativt nätta svenskar får kämpa för stjärterummet. Ibland får man helt enkelt bara hålla sig.

Julen är stor, även den, här i USA, och vi kämpar hårt för att frammana lite svensk juvlighet mitt i det överdådiga lokala firandet. Hittils har vi bjudit amerikanerna på glögg (den småäckliga varianten från Ikea, den goda egenimporterade Blossaglöggen behöll vi för oss själva) och saffransbullar, haft granklädningskalas, byggt pepparkakor och dekorerat dito hus och lyssnat på julmusik och julskoterljud tills vi nästintill kunnat vädra själva diesellukten. Amerikanerna har även tvingats lära sig om lutfisk och Lucia och vi ser oss numera allihopa som utmärkta ambassadörer för den svenska julen.

Nu måste vi sluta författa och fortsätta försvenska den här kontinenten, det går bedrövligt långsamt så kom gärna över och hjälp till någon gång.

God jul och allt det bästa inför det nya året!

Till låns

Nu har Pontus och Linda kommit hem till er där hemma, jag saknar dem redan.

Jag vill bara understryka att ni bara har dem till låns och att jag vill ha tillbaka dem i vettigt skick. Det betyder alltså i bättre skick än när de åkte.

Minst.

Skickligare, liksom.

Bara så att ni vet.

Frustration

Frustration - Thy name is Charlotte.

Det finns mycket att vara frustrerad över när man är på bortaplan och väldigt ofta rueligt lite att göra åt saken, det är bara att bita ihop och vänta ut det hela. Jag känner mig frustrerad över att fortfarande inte kunna saker som jag kanske borde kunna. Jag känner frustration över att saker inte funkar som de ska, för att inte jag funkar som jag ska, för att jag inte förstår hur vissa saker ska göras fastän jag frågat om och om igen och så är jag galet frustrerad för att jag är så förfärligt kärlekskrank att jag mest är att likna vid en trånsjuk marskatt.

Det är ju inte ens mars, ju!

Alltid beredd på oväntat besök

Ååååååzoom!!!

Såg ni? Det där var min kväll som zoomade förbi i överljudsfart bara sådär. Knappt hann jag säga godkväll till jättechefen innan den snopet var över och sålunda förpassade mig till det ena övre hörnet av sängen i det bortre hörnet av sovrummet. Det är den ända punkten här som inte är stökig. Jag var visst ganska yvig när jag packade in paket igår.

Jag har varit på gymmet och tränat lite, det är konstigt men jag får ont i knät av att springa på löpbandet men inte när jag springer utomhus på stenhård betong. Löpbandet ska väl ändå vara mjukare? Jag antar att jag har naturligare löpsteg när jag kutar ute och det är väl bra när man funderar lite närmare. Och så har jag tränat mina armar, så nu är jag tokstark. Eller kanske inte, jag är nog mest bara trött i dem. Sedan körde jag hem och tog tvätten till laundromaten för tvätt-galore. Mellan tvättar och torktumlingar tog jag mig hem och duschade och medans jag väntade på tumlingarna åt jag min medhavda middag. Är det effektivt eller är det effektivt?

Jag börjar bli väldigt amerikansk på det sättet, förresten. Man gör minst två, tre saker samtidigt och minst en av de två, tre sakerna man gör innefattar intag av någon slags föda. Vanligast är kaffe. Titt som tätt shoppar jag eller kör bil med en kaffekopp i ena näven, och då känner jag mig rysligt acklimatiserad och integrerad för det är så man gör här. När man strosar runt i en affär kan man helt plötsligt snubbla över en diställd, tom kaffekopp från Starbucks eller Dunkin' Donuts som någon bara ställt ifrån sig. Mysigt! När man kör växlar man ju inte längre så man har massor av händer och fötter till övers så då kan man bland annat dricka kaffe eller äta. Här om morgonen såg jag en kvinna som lite planlöst gick runt med en kaffekopp på gymmet. Hon velade runt lite och tittade på maskinerna och vikterna och lite då och då ställde hon ner kaffekoppen på golvet och lyfte lite lätt på något. Så klart man kan träna och dricka kaffe! Utanför huset träffade jag i helgen till och med på en löperska med en kaffekopp i den ena handskbeklädda handen. Okej, hon bodde ett par hus bort och hade precis varit i lilla affären och hämtat koppen och var på väg hem, men det såg likafullt roligt ut med en tightsklädd, joggerska med en kaffekopp i ett fast grepp.

Det finns ett begrepp som heter "Mindless eating" som jag kommer att tänka på varje gång jag ser det här. Om man bara dricker svart kaffe eller dricker vatten blir man inte fet av att hela tiden ha något i handen, men om man byter ut det mot mjölkdrinkar och juicer eller kex och kakor blir man nog snabbt ett offer i fetmaepedimin som rasar här. Att äta utan att tänka eller att känna efter verkar vara vanligt och det är ganska smittsamt, ibland är härmapegenen inte så bra att ha.

Santa's little helpers

Se här för att delta i julidyllen på Broadway. Jag och Darth ägnade gårkvällen till att pimpla rödvin, lyssna på 80-talsmusik och stöka ner lägenheten till långt in på natten. Packade in paket gjorde vi också och blev av med det trådlösa nätverket från grannen vilket gjorde att jag trots allt var tvungen att gå och lägga mig innan det officiellt blev morgon istället för att skriva saker. Jag roade mig även med att ta larvia foton och öva mig i konsten att beskära bilder vilket är förvånansvärt svårt. Rationalist som jag är tycker jag ju annars om att just ta bort och eliminera saker.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu har jag en himla massa paket att skicka med Tomtens andra hjälpredor (Pontus och Linda) och jag hoppas verkligen inte att de kommer att drunkna i mängden rosefjetter, småkulor och stjärnor jag behängt mina paket med. Temat för inslagningen i år är Svulst. Det är mycket guld, silver, stjärnor och glans och stora mängder olika sorters snöre har fått sätta livet till i skapandet av överdådet som är 2006 års gåvoskörd. Trogen traditionen åkte även lackstängerna fram igår och hela huset luktade så där vansinnigt gott av blandningen lack och pepparkaka, att jag periodvis bara satt drömskt på golvet i mitt hav av papper och insöp hela härligheten. Lack verkar för övrigt heta "sealing wax" på engelska för den som är intresserad av sådan information.

Osexig shopping

Idag har jag försökt handla julklappar, och hujedamig vad svårt det är!

Man börjar dagen full av tillförsikt, med en halvklar lista i bakhuvudet och målmedvetenhet en fullkomligt rinnande ur öronen bara för att tappa all lust väl sittande i bilen, i planlöst väntande vid något obskyrt rödljus tillsammans med en hord med överkonsumerande, kaffesörplande, mobiltelefontalande och stressade människospillror. Jag kommer av mig varje gång, det är förfärligt oläckert att shoppa i den här julhysterin, mycket värre än någonsin Sverige.

Jag saknar att kunna gå mellan butiker, jag saknar att röra mig utomhus. Jag saknar att veta var jag kan hitta olika saker och jag saknar normalitet. Allt är så uppskruvat i affärerna för tillfället; det är extra fullt med personal, det finns extra mycket bling-bling, de doftande ljusen luktar extra hårt och folk slåss extra mycket om parkingsplatserna närmast affärsdörrarna. Jag blir illa till mods och drabbas av shoppingapati, en sjuka värre än döden så här i juletid, och vill bara hem och titta på min snälla och tysta gran i mörkret.

Jag tror trots allt att jag tog mig samman efter lilte planlöst farande, för hem kom jag och med mig en bibba påsar och saker. Nu återstår lite inslagning och fluffande innan Pontus ska få ta med sig sakerna hem för vidare skickning till familjen i Skåne. Med lite tur tar allt sig hem i tid, annars tar det sig hem ändå, fast i otid.

Det är en lite tråkig söndag idag, för i nästa vecka far P&L hem till Sverige och jag kommer sakna dem ganska mycket. De är ju så fina och glittriga att se på och luktar gott gör de också. Julgranen är bra ersättning på alla de sätt men den gör så ont att krama. Vi får se hur det går, jag tror jag kommer ha ganska mycket att göra i veckan eftersom säljarna skamlöst säljer pacs även på heliga personers födelsedagar. Sådana är de, säljarna - respektlösa.

Slentrianaktigt

Manhattan bjöd på slentrianshopping, fet julgran vid Rockerfeller Center, besök på comedy club och god mat på läcker restaurang. Det var löjligt folkrikt på sina ställen och tunnelbanan var inte riktigt samarbetsvillig hela tiden så ibland blev vi lite irriterade men annars var det bara trevligt. Comedy cluben var ett kul nöje jag helt klart kan tänka mig att upprepa vid tillfälle. Vi fick sitta längst fram vid scenen och fick språka en del med kvällens underhållare, bland annat blev Pontus utpekad som homosexuell, jag blev erbjuden jobb som dominatrixa och Linda fick allmäna komplimanger. Kvällens huvudnummer, Bobby Slayton, var väl ingen som jag föll för direkt även om man skrattade en hel del åt honom, hans humor var ganska hård och han pratade hiskeligt fort hela tiden. Hans föråkare var faktiskt roligare och gjorde kvällen.

Jag ska för övrigt fira jul med mina oträffade och avlägsna släktingar i New Jersey, vad tycker ni att jag ska ta med mig till dem? Jag tänkte mig Saffransbullar eller Pepparkakor och kanske en Jansson eller något annat löjligt svenskt. Vad tycker ni? Jag kan alltid göra en liten korg att ta med mig, korgar är bra presenter.

Nu är jag tråkigt nog trött igen, så nu tar jag natt.

I nedan

Jag är helt fantabulöst trött ikväll.

Huvudet surrar, kroppen är matt, rumpan öm av allt sittande och ögonlocken gör bara halva jobbet, så där som jag gör armhävningar: de fixar bara själva nervägen. Jag kom hem från San Francisco strax efter nio i morse efter att ha, som ni kanske läst nedan, missat mitt plan och spenderat 7 extra timmar på SFO. Det var inte hälften så kul som det låter. Väl hemma var en dusch, en tandborste och en timme i sängen det jag behövde mest för att orka med ett par timmar på kontoret. Det var precis så att jag släpade mig igenom det som blev, Charlotte var inte produktiviteten inkarnerad idag. När jag höll på att fastna på jobbet efter klockan sex i ett tillstånd av extrem kantsuddighet, så där som man blir när man inte orkar ett dyft mer, följde Ponteliten mig ner till bilen för hemskickning. Orden "Ring om du får tråkigt!" ekade i parkeringshuset när vi skiljdes åt.

Tokroligt kan jag väl inte påstå att jag har, men jag har fått en dusch på kroppen, ett par luddiga tofflor på fötterna och bästa ensammaten, ugnsbakade rotsaker med getost, i magen så jag är ganska nöjd ändå. Snart ska jag sova, sova, sova ända till grannhunden börjar skälla imorgonbitti och imorgon ska vi in till Manhattan och titta på granen vid Rockerfeller Center, äta lyxig mat och knalla runt.

Förra inlägget var från igår men jag var för snål för internettet på fygplatsen, därav backloggen.

Chotte och jakten på tiden

Eller: Tidens tänder biter tillbaka.
Eller: Mat bör man dissa, så att man inga flygplan missa.
Eller: Håll käften, Pontus.
Eller: Flygplatser vi minns.

Kärt barn har som alla känner till många namn och trots att jag just nu varken är så värst kärleksfull eller barnslig (jag har dock många namn) har den här lilla blänkaren det. Här sitter vi, på flygplatsen i San Francisco, och känner oss ganska korkade ity Niklas och jag har missat vårt flyg hem. Dumt.

Glada i hågen kom vi hit klockan 12 idag för att hoppa på vårt plan klockan 13:20. Vi brottade oss genom den ovanligt nitiska säkerhetskontrollen och hittade vår gate och fick då veta att vårt plan var försenat till 16:10. Suckande vidtog och vi började ringa hem för att meddela att vi skulle bli sena. Eller, Niklas ringde hem och jag skickade pussar till Hugo.

Sedan började jamsandet.

Helt plötsligt skulle flyget gå 16:10.

En stund senare skulle det gå 15:30.

Ytterligare något senare var det 15:00.

Strax efter det stod det 14:45.

Sedan sa de 15:20.

Ungefär då, när klockan var 14:20, bestämde vi oss för att äta lite innan planet skulle gå eftersom vi inte skulle få någon mat på alla de sex timmarna som flighten skulle ta så vi smet in i restaurangen alldeles bredvid vår gate för att ta en sallad.

När vi kom ut igen hade vårt plan gått.

Bara så där.

Jaha.

Så nu är vi ombokade till ett plan som går klockan 22 ikväll istället och framme är vi först klockan sju imorgon bitti. Kul, verkligen. Nu är de bara tre timmar kvar och jag hiskelig träsmak. Vi har tittat på mastodontfilm på Niklas dator, jag har läst matlagningstidning, städat min desktop och pratat strunt med Pontus (som tyckte att jag skulle tagit ett tidigare plan hem varpå jag var tvungen att lova honom lite välmenande stryk när jag väl var hemma igen), funderat på att ta en joggingrunda och tänkt lite på livet.

Uppriktigt sagt hade jag mycket hellre suttit på ett flygplan.

Glad Lucia

Sömniga och en aning frusna ägnar vi första halvan av luciakvällen med att sitta och gäspa i soffan hemma hos Vinnie. Uppgraderingen gick väl bra till halvbra men jag är trots allt för det mesta nöjd med min första upplevelse som installatös här i Usa. Okej, vi kom i säng halv åtta i morse, jag har klantade mig mer än tillbörligt någon gång runt 4-snåret i morse och jag är tveksam till om italienare är de bästa projekledarna.

Här kommer en sammanfattning från gårdagens övningar:

08:00 - 11:00 Sovmorgon hos Vinnie med laddning för dagens strapatser. Jag och Niklas var ganska skuttiga och ville mest komma iväg till kunden för att få göra saker och förbereda oss lite, men Vinnie tog det så lugnt och stilla. Klockan tolv krävde jag att bli matad med frukost eftersom min interna klocka då slog fast att klockan var tre på eftermiddagen, vi släpade oss sålunda ut oss till ett café och åt brunch och for sedan iväg till Walnut Creek där John Muir ligger. På vägen dit berättade Vinnie, att förresten skulle jag få vara expert på kärnparametrar på ett möte med kundens IT-avdelning på eftermiddagen. Oj, sa jag, vad kul. Det är jag bra på, tror jag. Mötet gick tack-bra och jag hittade en riktig expert på sametime (Nisse) för att ta mig igenom det hela.

11:00 - 12:30 Lunch

12:30 - 16:00 Möten, den här kunden älskar möten. Jag fick vara expert på tidigare nämnda kärnparametrar, det ni. Värt att nämna är att jag i förra veckan var med på två spektaulära telefonkonferenser med den här kunden där över 50 personer deltog i de mest vansinniga felsökningsdiskussionerna och mygelsessionerna jag hört på länge.

17:55 - 18:07 Liveuppgradering på konferenstelefonen. Inför driftstoppet klockan sex stoppades vi tre och en kundtekniker in i ett konferensrum tillsammans med en konferenstelefon för att jobba hela natten. Klockan 17:55 togs telefonen i bruk för första gången den kvällen (Den kom att användas väldigt ofta fortsättningsvis). Då konstaterades det att klockan snart var sex och att sanningens ögonblick var inne, det fnittrades lite och sedan blev det tyst. Lite som vid en raketuppskjutning, jag som är rymdingenjör kände genast igen mig. I den här vilsna tystnades satt jag och Niklas och hoppade på våra stolar, för vi ville ju bara börja någon gång, jag hade till och med förskrivit mitt första kommando (lite cmmovpkg wise och sånt)! Till slut frågade jag försiktigt om jag skulle börja och trycka lite på enter, eller om vi skulle sitta så där hela natten, och så gick det till när jag fick vara med om min första uppgradering i en telefonkonferens. Alla tröttnade ganska snart och la på och vi slapp ha publik förutom den där jobbiga kunden som satt inne hos oss hela natten.

18:08 - 19:20 Uppgradering. Uppgraderingar låter ungefär så här:
*Knatter-knatter-knatter-knatter*
- OJ!
- Va?
- Nej, det gick visst bra ändå...
- Okej. Säg inte så där.
- Nej, jag ska sluta.
...
*Knatter-knatter-knatter*
...
- OJ!
- Men, vad katten!
- Förlåt.
...
*Knatter-knatter-knatter*

19:20 - 21:35 Databasbackup, mat och hotellincheck. Klockan strax efter sju nådde vi till slut en milstolpe i form av en backup som skulle ta ca 2 timmar, då tog vi tid på oss att checka in på hotellet och äta lite. Då visste vi inte att vi knappt skulle få sova på våra rum överhuvudtaget, men vad katten.

00:02 - 02:10 Mera uppgradering. Vid midnatt var vi så slutligen färdiga med uppgraderingen av nod ett i klustret och vips hade jag byggt mitt första halvfungerande 10.2 P3 system utan att någon dog. Much rejyocing ensued. Nu började allt det andra arbetet; , nod två skulle upp den med, det var imageservrar som skulle uppgraderas, klienter som skulle installeras och HL7-interface som skull sättas igång. Någongång här inser Niklas att en av servrarna visst är en Itaniumserver och att vi inte har mjukvara till dem. Oj, säger Vinnie. Vi bygger en impromptu projektplan:

02:10 - 02:11 Inbördes beundran. Jag berättar för Niklas hur glad jag var för att han var där.

02:12 - 04:15 Efterarbete och misstag. Allt gick ganska bra till runt klockan halv tre när jag i princip var klar med klustret och började tramsa med småsaker som en initWISE.ora-fil som inte ville vara med och ett par filsystem som var bökiga att utöka plus lite Oracle-fel som oroade en aning. Runt klockan fyra var initWISE.ora-filen fortfarande inte riktigt medgörlig och både jag och Niklas var ganska jättetrötta, vilket märktes på arbetkvaliteten och humorn. Mest på arbetskvaliteten, eller, bristen därav.

04:15 - 04:23 Vi lyssnar på "Ave Maria" och "Gören portarna höga" och firar lite Lucia.

04:24 - 06:25 Mer misstag och irritation. När man då sitter där och ömsom snyftar och skrattar av trötthet får de där galna kunderna, som för övrigt har ränt in och ut ur vårt konferensrum och ringt varandra ungefär stup i kvarten, för sig att de ska ha en telefonkonferens precis en halvmeter från mitt öra. Jag stirrade på dem om om de vore idioter och uttryckte med viss hotfullhet att "det får bli ett liiitet möte eftersom jag är liiite trött och liiite lättirriterad just nu" och hoppsan så flyttade hela mötet ut i hallen. Jag blev jätteorolig för att jag varit för oartig men Niklas sa att det var okej. Jag gillar Niklas och Vinnie tar oändliga poäng genom att hålla alla telefonkonferencierande kunder långt borta från oss under morgonkvisten. Vi hade jätteproblem med icke-startande paket men det fattade aldrig kunden vilken bara oroade sig för att det var jobbigt att uppgradera klienter... Niklas och jag får nästan hjärnskakning av allt skakande på huvudet vi tvingas utföra åt våra underliga kunder.

06: 25 - Hemåkning!

07:00 - Frukost!

07:30 - Sova!

10:30 - 11:30 Vansinneslöpning i gymmet tillsammans med spetsiga nästanten på tv som lagar overklig semi-homemade cooking.

11:30 - 12:30 Laga trasigt pacs med trött Vinnie.

14:00 Utcheckning och jobb.

Etc. etc.
....

Nu är det kväll, utgång och mat.

Gott.

I San Fran

Efter sex timmar på ett flyg har jag och Niklas nu trillat ner i ett ljummet och regnigt San Fransisco. Vi blev upphämtade av Vinnie på flygplatsen och fick en snabbtur av hans ände av stan, han bor jättefint i norra delen av centrum, väldigt nära en massa trevliga små italienska restauranger och underliga små butiker som jag hemskt gärna vill shoppa i. Vi har letat efter de homosexuella som alla har sagt att det ska vara gott om men än så länge har det inte precis regnat ner sådana. Vi har även letat efter bilparkering och det finns det än färre utav än de homosexuella, vi fick köra runt, runt, runt i säkert en halvtimme innan vi fick ställa ifrån oss bilen och få i oss lite mat. Nu är det sovadags hemma hos Vinnie, jag och Niklas sitter med varsin dator i knät medans värden blåser upp extrasängar till oss i parti och minut. De är små men ettriga, de där italienarna.

Kadaver

Idag har jag juvlat vidare i finvädret här på östkusten, det har varit en dag fyld av kakbak hemma hos Österholmarna där vi kavlade till de traditionella julsniglarna, julödlorna och julfåren, dessutom får vi inte glömma den något undanskuffade julubåten eller för den delen juldalahästen eller julnallen. Vi lärde gästande, äkta amerikaner massor med felaktigheter om vad för pepparkaksfigurer som är vanliga hemma i svenska hushåll, jag vet inte hur allvarligt de föll för våra påhitt. Den finaste konstellationen var nog ett jättehjärta med en utstansad julsnigel i mitten som sedan dekorerades med kristyr, den tror jag ska få hänga i Jaimes julgran.

Värdinnan hade lagat kakdeg till ett ganska stort kompani, tänk er en vanlig bibba med pepparkaksdeg man köper i affären, gör sedan den något större och multiplicera fram åtta sådana rullar så vet ni ungefär vad vi bataljerade mot. Vi bakade pepparkakor tills det rann mjöl och ingefära ur öronen på oss. Dessutom hade hon gjort tre pepparkakshus som vi som ska stanna kvar i USA över jul fick som present, det var himla rart. Vi fick dekorera dem med kristyr, godisar, marshmallowsar och annat löst vi kunde hitta i huset och finare hus fick man leta efter i Oxford idag. Nu sitter jag på sängen och rapar och mår lite halvilla ity även amerikansk pepparkaksdeg sväller i magen. Jag har börjat lära mig att man inte ska äta något veckan man åker till det Österholmska mansionet, det blir alltid tokigt mycket mat när man är där. Maria hade slagit på stort och lagat tjälknöl och potatisgratäng till oss till middag också. Hutlöst gott!

Det enda som saknades idag var julmusiken så nu sitter jag och tar igen det genom att lyssna på förra årets Lihkörenkonsert, komplett med prästtal och allt. Det är härligt värre. Igår satt jag och suckade med Lindan över alla de vackra, vackra sångerna och saknade De Vida Portarna, Advent, Ave Maria och alla de andra finaste vi inte får höra på riktigt i år.

I morse tog jag mig ut i grannskapet och fotograferade en handfull dekorationer så att ni får se hur avskyvärt roliga och hemska de ser ut på dagen. På kvällarna är det ganska mysigt med alla de smaklöst, överdekorerade husen ändå, det blir lite ljusare att röra sig ute när de slår på alla de tusentals ljusen. På dagtid däremot ser allt ganska hemskt ut och jag inbillar mig hela tiden att dekorationsskeletten ska komma till liv och attackera mig eller bilda någon slags jättearmé av onda plast- och ståltrådsmonster. Se här så kanske ni förstår vad jag menar.

Det är bar' å åk

Så var julen infyttad i det abdonska hemmanet till slut.

Igår gav jag mig ut på granjakt, alldeles ledig som jag var efter mitt lödagsjobbande i samband med RSNA, och vips kom jag hem med en helt sprillans ny och fin kungsgran köpt och packeterad av en trevig liten mexikan utmed Route 1 här i faggorna. Jag gav mig ut med en lång lista med måsten och borden (klappar, gran, pynt, spritiga saker, mat, gardiner, gardinstänger, saffran...) inför klädningskalaset jag hade bjudit in till idag men klarade knappt av att få till själva växtinköpen utan att förgås. Det har nämligen helt plötsligt blivit tokkallt här i mitt lilla hörn av världen. Fredagen gick alltsåi den frustrerade shoppingens tecken, vid något tillfälle här och var uppbrutet av ett telefonsamtal av Lindan som satt fast på en flygplats i Florida, men annars helt ostört till mmin stora irritation. Det är svårt att handla när inspirationen tryter.

Då jag inte ville ha en granbeklädnad likt den Sandra Bullock har i "While You Were Sleeping" tog jag mod till mig och bjöd in en handfull själar att assistera mig i mitt arbete idag; Pontus och Lindan, Niklas, Therese och Hugo, och Erik och Jaime dök upp framåt eftermiddagen för att se till att jag inte skulle drunkna i vare sig barr eller ensamhet. Själva klädnandet gick bra, jag är väldigt nöjd och glad över min lagoma gran, den är ungefär lika stor som jag är, och jag tror att gästerna hade det ganska trevligt. Hugo var lite kinkig men det får man väl räkna med med någon som inte ens är två veckor gammal. Bilder av gran och väl valda personer finns att hitta här. Mitt i all trevnad ringde mina grannar tillika värdar på och bjöd på rester av födelsedagstårta varpå jag bjöd in dem på lite glögg och samkväm med mina kamrater. Jag hoppas och tror att vi alla gav ett gott intryck. Jag har lite dåligt samvete mot mina stackars hyresvärdar då jag tydligen har läckt vatten på dem på sistone. Det är en helt annan historia jag kan dra för er en annan gång...

Nu är jag välmatad och återigen trött, tjatigt jag vet, men så är det med oss gamlingar. Jag återkommer inom kort med mer juläventyr, jag lovar.

På andra sidan jorden

Igår pratade jag med andra sidan jorden och det var hemkarns mysigt. Pontus och jag firade ID-dagen med öl, spagetti, bänkpress och australientelefonsamtal. Jag hade fredag fastän det var torsdag och firade därför med gott samvete medans Pontus skulle ägna fredagen åt att byggga ihop inte mindre än 21 servrar, något han glatt struntade i att tänka på och lekte med mig istället. Ett tag övervägde vi att jobba med offertarbete på kvällen där, men det blev liksom inte... Spagetting kom ivägen på något sätt. Någon gång runt halv tolvsnåret kom Pontus på den fina idén att ringa Skalle-Pontus i Ajestralien och hujedamej vad kul det var att höra hans röst. Pontus och Pontus pratade massor om att de skulle ses i jul och jag blev ryslig avundssjuk på dem. Jag vill ju också träffa mina vänner, ju! Pontus fundera lite på vilken väska jag skulle kunna få plats i, men vi släppte de tankarna eftersom det inte är min volym som är det stora prolemet vid frakt, det är snarare det där med min massa och att jag lever som gör det svårt att skicka mig som bagage till Sverige.

Det är för övrigt ganska underligt det där med andra sidan jorden. Jag har precis flyttat till nästan andra sidan jorden och trots det är det samma land som befinner sig på andra sidan. Om barnen här i USA gräver ett väldigt långt hål rakt genom jorden säger de sig hamna i Kina, vilket är lite kontigt eftersom Svenska barn också hamnar där när de gräver sitt hål. Vem är det som gräver snett egentligen, vi eller dem? Eller är det helt enkelt fel på matematiken?

Tio saker jag har lärt mig av män

Det här stal jag från Fish.

• Att knyta en slips.
• Att kärlek är svårt och att kärlek på avstånd är för svårt.
• Att löda.
• Att jag kan laga mycket men inte allt.
  
• Att jag verkligen är blåögd.
• Att kasta en rugbyboll.
  
• Att resa mig igen.
• Att göra sandänglar.
• Att åka motorcykel.
• Att jag tåler lite stryk. Med betoning på lite.
  

Today is ID-day!

Free beer for all!