Idag har jag städat, bakat, känt mig tjock, inte sprungit och till slut resolut disassemblerat pepparkakshuset som i veckan på riktigt började tappa formen. En bit tak gav helt sonika upp och föll till föga för gravitationen vilket gjorde att det hela såg lite tarvligt och halvdant ut, det signalerade själv att det var dags för rivning. Enligt oinformerade källor kommer dessutom våren att infalla den 20:e mars och då kan man faktiskt inte ha pepparkakshus stående i sitt vardagsrum, hur fint det än månne vara.
Som en påminnelse om alltings förgänglighet:
För övrigt kan jag berätta att ljuslyktan nere i vänstra hörnet, som Linda bland annat bidrog med, inte har fattat det där med förgängligheten och därmed inte på något sätt kan inkluderas i den: små marshmallows som får sockerkristyr på sig och sedan får stå ute och vädra sig i tre månader, blir förunderligt hårda. Jag har rapporterat mina fynd till NASA eftersom jag tror att gamla marshmallows kan bli ett riktigt höjdarmaterial att bygga nästa generation rymdfärjor av: lätt, billigt, överjämrans hårt och dessutom ätbart. Tänk dessutom på vilken bra partymat det blir efter återinträdet när marshmallowsarna fått svettas lite mot den hårda atmosfären: Instant grillparty!
Gott!
Det kommer landa en Mamma och en Pappa här imorgon. Det är också gott.
Efter gårdagen vet jag precis hur trött man blir av att dricka nästan för mycket rödvin, dansa, spela pingis, sitta uppe och kanske flirta en aning och sedan somna på någons soffa klockan fyra på morgonen bara för att tyvärr vakna dryga två timmar senare för en sömndrucken session av soluppgångsbeundran i småfrusen ensamhet. Man blir alldeles fruktansvärt trött, kan ni tänka er det? Visst, jag somnade om och fick en timme till på mig i Eriks och Jaimes soffa innan resten av huset långsamt samlade ihop sig och kröp ner till mig på bottenvåningen, alla de andra i sina mysiga pyjamasar, medans jag fick sällskapa i gårdagens flippiga klänning och efter en livad natt, ganska håliga strumpor. De livsfarliga röda skorna hade tillbringat natten i källaren alldeles övergivna och ledsna.
Det som kom att diskuteras över kaffekoppar och rödsprängda ögon var konceptet med "Walk of shame", den där förnedrande upplevelsen när man, mer eller mindre tidigt, måste ta sig hem från någon man lite oplanerat övernattat hos, i föregående kvälls skrynkliga och lite unkna beklädnad.
Jag kan erkänna att jag har både promenerat och cyklat på skammens väg under mina år och haft mer eller mindre vett att känna av någon smärre genans under dessa resors gång. Den senaste gången var i somras när jag, överförfriskad och dan, somnade i Björns säng efter ett avskedskillkalas med sagda värd, Niklas och Per och vaknade (fullt påklädd, ska det understrykas) i en väldigt mysig sked med just Björte. Vid mitt något förvirrade och alldeles för tidiga uppvaknande konstaterade vi båda två att "det här var lite konstigt" och fnissade lite försiktigt, för ingen av oss ville riskera att spränga våra huvuden genom några större känslouttryck. När jag så småning om smög ut i den solstänkta, augustivarma sommarsöndagen och fann mig stående näsa mot näsa med grannfrun som med föraktfull blick bligade ner på mig från sin balkong, var det bara att bita ihop och inse att den stilla Linköpingsgatan hade förvandlats till Skammens Allé och det bara var att begagna den, trots att man inte fått sig mer än en väldigt lång och ganska mysig kram av någon man tycker om. Det var uppenbart att tanten trodde annat om den tilltuffsade och ljusskygga varelsen som långsamt trampade hemåt i värmen, men vem bryr sig väl om det egentligen?
- So... How do you feel about Indians?
- What!? I beg your pardon...?
Trånar'n stirrade stint på mig mitt i en diskussion om min småtrasiga nacke och bytte raskt samtalsämne från kotor och hoppningsförbud till det något överraskande ämnet "indier", något jag alls inte var beredd på. Jag glodde förbluffat och lite charmerande glosögt tillbaka på honom med mina vanliga blå och fick sedan höra hela historien om hur jag tydligen har en indisk beundrare på gymmet. En som har gjort mer eller mindre diskreta förfrågningar om mig hos tränarkollektivet. Inom ett par minuter hade jag en hög på tre (3) små till jättestora tränare som stod och tittade förväntansfullt på mig i väntan på svar på vad min åsikt var om indierna egentligen, en situation jag inte riktigt visste hur jag skulle krångla mig ur på ett smidigt och elegant sätt så jag krånglade mig ur den på ett klumpigt och ofint sätt istället och lyckades på något magiskt sätt få tillbaka samtalet till ett område där jag kände mig lite mer bekväm (min nacke!). För inte har jag någon uppfattning om indier som jag kan vädra på något intelligent sätt.
Nåväl, jag tror mig veta vem den indiske beundraren är, vi har utbytt lite fraser med varandra någon gång mellan hantelhanterandet och springandet och han verkar vara en normal människa i sina bästa shorts han med. Jag har gett Trånar'n fullmakt att avgöra huruvida indiern är något för mig eller inte och kommer återkomma med hans beslut inom kort. Det kan bli intressant.
Tänk, här flyttar man till USA och snubblar över idel utlänningar, betyder det här att det inte finns tillräckligt med amerikaner?
Idag har jag så änteligen fått mig ett utrikiskt körkort, det är inte så vackert men det är förfärligt sällsynt vill jag säga. Genom yrande snö for jag och Amir en timme norrut för att återigen träffa på vår ärkefiende och nemesis: det mäktiga DMV. De var inte på något sätt mer samarbetsvilliga idag än i fredags, men den här gången kunde de inte underkänna mig hur mycket de än ville, allt fanns nämligen där; stämplar, datum, underskrifter, internationella körkort, foton och underskrifter igen. Det fanns för bövelen underskrifter både under, över och bakom underskrifterna!
Jag fick mig en deputy vid namn John på halsen för min uppkörning och han hade missat all det där med charm och trevnad i sin utbildning; man blev deprimerad och sur bara av att titta på honom. Vi for runt i en kvart och hann med att parallellparkera, saxvända, inte köra på en katt och stanna för en vild mängd stoppskyltar. Sedan fick jag en lapp där det stod att jag var godkänd och så skildes våra vägar åt igen, jag kommer inte sakna John så värst mycket ändå. En väldigt tillblingad ung man tog sedan lite av mina pengar var på en uttråkad ung flicka tog min bild och vips! har jag nu en alldeles ny plastbit att ha i plånboken. Lyckan är total!
Resan hem tog dubbla tiden på grund av tidigare nämnda yra snö. Så snart amerikaner ser snö trillar de omkull och faller av vägen vilket gör det svårt att köra för oss andra normala människor som iallafall nästan kan hålla balansen under dylika väderomständigheter.
Medans vi väntar på att Passionen ska återfinna sig här tänkte jag påminna mig lite om mina talanger, det kan säkert vara nyttigt.
Mina talanger, en lista.
Det är ganska länge sedan nu, men jag tror att jag en gång i tiden var en ganska passionerad och modig kvinna. En som motvilligt, men ändock, kastade mig ut i bråddjupen, en som klättrade uppför branta bergsväggar (med hopknipta ögon, för det var ganska högt och lite svindel har man ändå) och balanserade på slacka linor över krokodilfyllda träsk under förutsättning att det fanns skyddsnät, förstås.
Det var då det. Nu är det världens fegaste Charlotte som sitter här, en som rymmer och gömmer sig, en som kniper ihop läpparna och inte vill prata, en som fortfarande varken hittat sitt hjärta eller sin passion igen. En Charlotte som kisar med ögonen, skrattar en massa, är rolig och skämtar, skämtar, skämtar om allt med alla. En harig och rädd tösabit som nickar och ler, är tillgänglig och snäll mest för att det är enklast så, då tycker folk om henne. De kanske till och med blir lite förtjusta om hon har otur.
Det rimmar så illa, för allt jag vill är ju att någon ska tycka om mig så där lite speciellt, och när någon väl kanske gör det finns det inte nog med bord att gömma mig under. Jag tycker det här med livet och relationerna är alldeles för svårt; jag försöker vara tydlig och säga ifrån, säga nej med hög och klar stämma, stå på mig och vara rak, men det enda jag uppnår är relationella snedkast och total och ytterlig förvirring. Allt jag vill är att sluta vara ensam, men hur gör man det när alla människor skrämmer en och är farliga? Hur kan man förklara för någon var ens gränser går när man bara är ett enda stort minfält? Ett som FN, freden och minröjarna fortfarande inte ens kommit i närheten av.
Jag vill kunna ta mitt hjärta och leka Arga Leken med Kärleken. Och så vill jag vinna, ta mig tusan.
Ibland är det så skönt att vara ensam
Men det är inte lika roligt när man är det
Lätt att börja tänka jag har haft det ganska kul,
ganska bra, kanske ska det vända nu.
Men, jag tror att du kommer hit om jag hoppas.
och jag tror att du ringer på om en stund.
Gör du det ej ska jag försöka glömma.
Men, ännu är min längtan till för dig.
Ännu är min längtan till för dig.
Idag har jag varit lagom och avslappnat social hela dagen, det har varit skönt och trevligt på alla sätt och vis så jag är mäkta nöjd. I förmiddags byggde jag kanel- och köttbullar för ett stundande kalas, sedan tittade jag på melodifestivalsdeltävling med Pontus, Linda och sex stycken munkar från Krispy Creme. Efter det shoppade jag och Linda loss lite och slutligen var jag på kalas hos lille trånar'n vilket var kul.
Kalaset var litet och nätt och jag och mina köttbullar gjorde succé, det diskuterades mycket om hur traditionella Swedish Meatballs egentligen skulle se ut och om de egentligen fanns på riktigt eller huruvida de var en amerikansk uppfinning. Jag förklarade att visst finns det svenska köttbullar, fast vi i Sverige kallar dem bara för köttbullar, ungefär som att ungrare säkert kallar de ungerska köttbullarna för bara köttbullar hemma hos sig. Efter mycket funderande koms det fram till att köttbullar är otroligt internationell mat och att alla utom jag älskar dem. Go figure.
Annars spelades det Fula-ord-spel där jag fick underhålla med att översätta alla de fula engelska orden till svenska och andra spel som jag hela tiden förlorade i. Vad mer kan man begära av en lördagkväll, så säg?
Nej, gör verkligen inte det.
Jag ska fara tillbaka till DMV i Vartdetnuvar igen på onsdag med mer papper, för alla de jag hade räckte inte. Det finns ingen person, myndighet eller institution på den här sidan Atlanten som har fått mig att gråta så mycket som DMV, bara så ni vet. Det säger ganska mycket om kvinnan som i förra veckan eldade upp en raid i Poughkeepsie utan att så mycket som tänka på att fälla en tår.
När jag kom hem tog jag mig en andra runda för dagen till gymmet och sprang av mig hälften av ilskan, ytterligare en fjärdedel försvann när jag hastigt blev debriefad av trånaren över en fläskkotlett i en korridor. Knyttet tog hand om det allra sista när jag slog henne en signal väl hemkommen till den hemtrevliga men lortiga verkligheten.
Jag lät fransosen fara och flyga på ett vänligt men bestämt sätt och smög hem till Pontus och Linda med svansen mellan benen för det enda rätta en dag som denna: fisksoppa och obceniteter. Hemma hos dem är det så där hemtamt och avslappnat som man bara vill ha det ibland, bara att sjunka ner och kura in sig där man känner att det passar. Det gillar jag.
Och ja, det är snart dags att lägga ner USA.
Ja, då har man återigen rumsterat igenom sin soptunna i jakt på något slags bevis på att man bor någonstans. Det jag letat efter är inte matrester eller så, utan ett lagom visbart kuvert där det står mitt namn (i det här fallet Anna) och min adress på. Har man ett sånt bor man någonstans och man måste bo någonvart för att få körkort, det förstår väl varenda kotte.
Jag ska ta körkort imorgon, alltså.
Förutom ett kuvert ska jag dessutom ha med mig pass, lappar med tider och platser på, foto på mig själv, mitt social security card, bevis på att min bil är min och har försäkring och ett brev från jobbet om att jag får vara här. Ju mer sådana här saker jag gör här, desto mera vill jag åka hem till Sverige och prova på det hemma också. Hur svårt är det egentligen att vara utlänning i den svenska byråkratin? Man skulle kunna tänka sig att det är jättetrassligt eftersom vi är bra på just byråkrati men jag tvivlar på att det är så svårt som det är här. Här är det galet komplicerat ibland, antagligen för att det dels är så många att byråhålla men även för att amerikaner är gruvligt skickliga på att göra saker svåra och till syvende och sist, för att väldigt många är helt otroligt korkade. Jo, det är sant, amerikaner är många gånger ganska dumma. Inte för att jag är så klok, det är jag väldigt väl medveten om.
Men, vare sig jag eller de är dumma så måste jag hitta ett lämpligt kuvert ikväll, så ni får ursäkta mig medan jag fortsätter leta.
Att jag aldrig lär mig att inte kasta min post...
Snart är det fredag, då kan man blanda drinkar.
| How to make a wyrd_sister |
| Ingredients: 5 parts competetiveness 5 parts crazyiness 3 parts instinct |
| Method: Add to a cocktail shaker and mix vigorously. Top it off with a sprinkle of wisdom and enjoy! |
Ja, så var den över, den lediga dagen. Den var inte så värst upphetsande egentligen, periodvis ganska stilla och fläckvis nästan effektiv.
Jag ägnade stora delar av natt- och morgonkvisten med att diskutera det engelska språket med fransosen, han hävdade med stora åthävor att englskan är ett fattigt språk i förhållande till franskan, jag hävdade att han hade fel. Efter ganska myckte krånglande och en hastig bilresa till Milford för att hitta min alltid så uppskattade engelska synonymordbok bevisade jag honom fel på alla punkter och några till, han är nu skyldig mig 2040 armhävningar. De ska bli kul att kräva in... Pojken i fråga är ju så där intelektuellt klen av sig.
Efter alldeles för lite sömn och en morgonpromenad och frukost gav jag mig sedan ut på kamerjakt. Jag är hemskt sugen på att skaffa mig en digital systemkamera och Tord har tipsat mig om att det bästa just nu är en Pentax K10D med massor med tekniska finesser som jag knappt ens kan stava till. Jag har läst på en hel del och den låter verkligen något helt fantastiskt bra men jag hade verkligen velat se en innan jag beställer en på internet. Än så länge har inte någon av de stora kedjorna kunnat frambringa något exemplar till mig, men jag ska forska lite mer i helgen och se vad jag kan hitta. Det är onekligen mycket pengar men det hade varit kul med en årntlig kamera igen, det var så länge sedan sist.
Jag stannade till lite kort på IKEA också, där har de inga kameror men vad gör väl det när man kan hitta underbara saker som sill, Daim och inlagd gurka istället. Och gardinstänger, man kan tydligen aldrig ha för många gardinstänger om jag förstår mig sjäv rätt.
Sedan tränade jag lite, och banne mig vad jag börjar bli snabb på att springa. Helt fantastiskt det med, nästan lika fantastiskt som kameran fast billigare. Efter det var det stopp på mataffären, lite tankning av bil och tankning av Chotte följt av en liten vilostund i sängen innan körövning. Vi genrepade inför konsert på söndag och hujedamig vad mycket lilla, arga dirigenten skällde på oss. Hon är så helt otroligt rolig den kvinnan, om jag fick bestämma skulle jag ta med henne hem lite och visa upp henne för er, kanske ha henne under en trapp, så mycket energi och galna uttryck får man annars leta efter i en medelålders amerikanska. Hon morrar och gormar men lyckas, på något magiskt vis, att ändå motivera och roa oss allihopa så att vi kommer tillbaka om och om igen. Det är fruktansvärt roligt och ganska fascinerande. Jag ska föresten vara med i en uppsättning av Tosca i vår, det låter mycket häftigare än vad det är, men det ska bli kul i vilket fall som helst. Beggars can't be choosers, och allt det där.
Skynda, skynda! Först till kvarn får berätta vad jag ska göra när jag är ledig idag.
Förutsättningarna är som följer: solen skiner, fåglarna kvittrar, snön ligger vit på taken, lägenheten är snuskig, jag ska träna något, jag har körövning ikväll, jag är hungrig och jag borde rota fram något svart, hellångt att ha på mig på helgens konsert.
Kommentarer?
Alla ni som har hört Riskradions sketch "Fördomar" vet ju hur folk är; lappar sniffar thinner och rycker väskor från gamla tanter, nykterister har rytmen i blodet och rödhåriga, de rödhåriga de ljuger som sotare. Det vet man ju.
Jag har pratat mycket fördomar de senaste dagarna, mest på skämt, men ändå. Det är klart att man har dem, de är ganska underhållande och så länge man inte låter dem ta över helt och hållet tror jag inte att de är allt för farliga för världen. Inte som smålänningar, de som är kannibaler, de är livsfarliga. I princip som rotvältor.
Fransosen jobbar med att räkna på saker inom marknadsföring, företag kommer till honom och hans kollegor och ber dem att till exempel ta reda på hur stor genomslagskraft en marknadskampanj har, eller hur folk kommer att tolka information som tutas i dem beroende på en hög med givna fakta. Det är ganska intressant att höra om, i söndags fick jag reda på att han räknat ut att fransoser faktiskt är otrevliga, arroganta och stroppiga. Tänk, jag som trodde det var en typisk fördom. Vad fördomsfullt av mig! Jag kommer inte ihåg vem som hade beställt undersökningen av hans företag, men summa sumarum var iallafall att av ett tjogtal tävlande länder i världen, var frankrikes befolkning det folk som en genomsnitt av världens invånare ansåg vara otrevligast, och detta med råge. När detta väl var bevisat, var det inte så mycket mer att tala om, så vi gick över till att dryfta andra fördomar. De om svenska kvinnor till exempel, de vet man ju hur de är; lösaktiga luder, allihopa, som hänger på Ibiza, har sex i grupp och dricker för mycket. De svenska männen är inte så mycket bättre de, deprimerade alkoholister som hoppar från broar hela tiden. Sådana är vi.
Åh, vad det är kul med utlänningar!
Kultureliten rapporterar idag från MoMA, Museum of Modern Art i den stora staden i söder. Jag är helt vansinnigt förfinad efter en dag med tavlor, skulpturer, diskussioner om Balzac (Ja. Oj!) och oamerikanskt kaffe på toktrevligt gallerikafé. Trött i fötterna som alltid efter Manhattanbesök men vid gott mod och på glatt humör efter trevligt franskt sällskap en hel dag.
Om jag bara inte behövde åka till jobbet imorgon, jag vill verkligen inte.
"Jag kommer!"
Det var det första som hasplades ur min mun när Marina svarade på telefonen i morse.
"Jag kommer!"
Efter en något förvirrad inledning rätade vi ut den förvirrade blivande bruden och jag fick OSA alldeles officiellt och ordentligt om att visst vill Charlotte väldigt gärna närvara på det Sandströmska/Lagerbergska bröllopet och hurra och allt det där andra man ibland bara måste säga. Det ska bli roligt att gå på bröllop och det ska bli roligt att gå på ett bröllop där brudparet och jag har så förhållandevis kort gemensam historia. Ibland funderar jag lite på hur det gick till när jag och Marina blev vänner men jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, det bara blev. Och det är jag glad för, för hur ny vänskapen än är så är den av en bra och fin kaliber. En sådan som sätter sig i huden och hur man än pillar med pincetter och andra verktyg tror jag och hoppas jag att man aldrig klarar att pilla bort allt av den.
Det är konstigt med vänskaper, hur de börjar och slutar, avtar och stärks. En del försvinner aldrig riktigt hur man än misshandlar dem medan andra försvinner spårlöst för det allra minsta lilla motstånd. Jag har vänskaper som hela tiden börjar om; varje gång man möts är lite som att ta allt från början, som att träffa en helt ny person, men fortfarande på ett hemtamt och vänligt sätt, trevande till en början, sedan allt ledigare ju fler minuter som passerar. Sedan finns det dem som har en tydlig karaktär; de lite tokiga vännerna som man gör de mest vansinniga saker med, de fundersamma vännerna som frågar hur man mår och verkligen inte ger sig förrän man berättar hur man verkligen mår, vännerna som ser en djupt i ögonen och genast känner hur det står till men som inte frågar, det går bra ändå. Det finns vänskaper som gränsar till kärleksaffärer, de är oftast komplexa och svårförstådda och jag brottas oupphörligen med dem känns det som, och vänner man mest av allt vill knuffa utför ett stup ända fram till då de säger något fantabulöst klokt eller roligt och man kommer ihåg varför man aldrig gjorde sig av med dem ändå.
Hur som helst tänker jag mycket på det som Mary Schmich skrev i sin underbara text om Sunscreen:
...
Understand that friends come and go,
but with a precious few you should hold on.
Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle,
because the older you get,
the more you need the people who knew you when you were young.
Den här uppgraderingen jag råkade nämna lite lätt härom dagen, den gick inte så som jag riktigt hade tänkt mig. Den gick sämre. Jag var med om att tappa en raid (en hög med hårddiskar, reds anm.), något som jag inte riktigt hade planerat att jag skulle råka ut för just den här veckan. Nåväl, när det väl var gjort var det inte så mycket mer att göra än att be till gudarna, betacka sig för allt vad sömn heter, ringa sina vänner och kollegor och slita på till saker, ting och pacs var under kontroll igen. Det tog sin dryga tid men med mycket handhållning och en rejäl dos tur kom vi till slut upp på någorlunda fast mark igen. Behöver jag ens nämna att jag inte vill åka ut och uppgradera på ett tag?
Trots detta måste jag säga att jag inte är helt knäckt. Visst, jag vill aldrig mer gå till jobbet, men jag hade sällskap i form av en kollega som jag numera känner mycket bättre och dessutom har insett är en föredömligt trevlig prick. Otursförföljd, men trevlig. Jag och Nick delade golv, syre och ångest under 20 långa timmar och bara en gång blev det lite hetsigt. För mig är det bevis på att jag var i riktigt bra sällskap. Okej, med tanke på det helsjuka pacs vi till slut fick igång hade jag kanske föredragit att ha med mig en databassexpert, men jag tror jag fick ur mig fler goda skratt med Nick än med alla torra, databasadministratörer i världen.
Någon gång runt lunch idag, efter 30 timmar utan sömn, släppte kunden ut oss så att vi äntligen fick åka hem och hångla upp varsin kudde i våra respektive hem. Jag hade knappa två timmar hem till mig och Nick skulle försöka ta sig till Boston-trakten på tre. Resan hem var förunderligt vacker, upstate New York visade sig från sin finaste sida utrustad till tårna med amerikablå himmel med fint utklickade, nätta vispgräddsmoln, gnistrande vit snö och solstänkta, glittriga skogar ut med vägen. Detta till trots hade jag problem med att hålla ögonen öppna hela vägen hem och när jag faktiskt kom på mig själv med att nästan slumra till framför ratten insåg jag snabbt hur korkat det var att vilja hem så snabbt som möjligt. Välinformerade källor kan förtälja att man sover riktigt bra på parkeringsplatser i ingenmansland, bara man är tillräckligt trött.
Jag kom hem ändå och rapporterade av till en småorolig syster som väntade på mig på Internet och efter ett par timmars sömn blev jag matad och debriefad av Pontus och Linda innan jag prompt halvslocknade framför deras tv. Någon fransos var det inte tal om, han får vänta på vidare äventyr.
Ena dagen med piffig klädsel och glidiga säljare i soligt, vänliga Atlanta, andra dagen med en projektingenjör i ett antagligen, småtrist och dragigt serverrum i Poughkeepsie, NY. Ja, allt är möjligt som rockstjärna i Sectrafamiljen. Jag kom till jobbet i morse och var på sprudlande glatt humör, fråga mig inte varför, något som jag givetvis inte fick fortsätta med så värst länge då chefen ringde och sa "Grattis. Nu när Ponteliten är sjuk får du ta hans uppgradering på torsdag till fredag." Men, men, men... sa jag, men så mycket mer fanns inte att säga. Åka skulle jag visst. Nu har jag ångest för att jag ska göra sånt jag inte kan, igen. Pontus har ångest för att jag får göra det han hade tänkt sig göra och Linda, ja, hon har nog ångest för något, hon med. Vi är en tufft släkte, vi NoLidOn:ar.
Uppgraderingen kommer nog gå bra till slut, det är bara det att det är lite många frifall på vägen. Operativ som inte bara ska uppgraderas utan ominstalleras, BIOS och firmwares som antagligen också måste upp lite överallt, backupper som måste tas och kollas och gud vet vad som kommer att glömmas på vägen. Nervös är jag i vilket fall. I ren protest har jag lagt ner ohemult mycket tid på att rita Visioritningar till en av de snälla säljarna (en sådan som inte frågara oss om hjälp med sin Outlook) under oansvarigt långa timmar på eftermiddagen, plus att jag sökt jobb på mitt gym. Här är min ansökan:
___________________
Today, I'm not particularly fond of my job.
Can I come work for/with/against you? Please? Pretty please with sugar on top?
My credentials are:
- I have ugly handwriting but I know how to use spell check and I can sometimes be funny. In writing, that is.
- I can fix computer problems, preferably Unix ones but I'm not picky.
- If you ever get tired of that beeping sound your watch makes I can make up new sounds for you. I will not be as timely, though.
- I have a nice phone voice.
- I have good manners except when I bitch about things.
- I can be very charming and service minded. Except when I bitch about things.
- I am a renowned poster girl.
- I have impeccable taste in shoes and music.
- I can be decorative.
If you hire me right this minute I am practically free, next week I'm only cheap, the week after that I don't know. However, this is a several times offer.
Oh, and I need about six weeks of vacation a year. And a free trip to Europe. Is that OK?
/C
________
Jag fick jobbet! Wee!
Jag spankulerade runt på flygplatsen i eftermiddags och observerade folk ett tag i brist på annat att göra, det är inte klokt vad internetbrist kan tvinga den här stackars flickan att roa sig med. Ett tag var det så illa att jag övervägde att sätta på mig springaskorna och springa från terminal D till alla de andra terminalerna och tillbaka, mynta den nya leken Terminalidioten liksom. Det bidde inte så utan istället satt jag i rökiga baren och läste bok, drack vidrigt kaffe och folkspanade. Det var jättetråkigt.
Nu har jag fått tillbaka jouren och sitter och väntar på att min favoritkund i San Fran ska höra av sig klockan midnatt enligt någons slags korkad överenskommelse. Jättekul, verkligen. Jag har dessutom betackat mig från ett kvällsbesök från fransosen, någon måtta med tillgängligheten får det vara. Det räcker att jag tillhandahåller hög tillgänglighet för pacsen i min närhet men med fransoserna tar jag det lite mer med ro. De håller jag lite kort.
