Check, part two

iStore. Check! Två gånger.

Kameraffär. Check!

Hög byggnad. Check!

En härskans massa promenerande. Check!

Starbucks. Check!

Gårdagens Manhattanbesök var kallt, det snöade till och med på oss, något som jag finner nästintill löjeväckande. Vad är det med kombinationen mig, 2007 och gäster som får vädret att bli så rasande egentligen? 2006 funkade fint, det kan Ingar intyga, men 2007 har krånglat ruskigt myket. Tobias åkte härifrån med ont i kroppen efter sin kylslagna Manhattansejour, Mamma och Pappa fick se en av vinterns stora snöstormar i vitögat och nu får Marina och Rikard uppleva lätt snö i April. Knasigt som bara den är det och jag skyller allt på sittande president.

Check!

Hooters. Check!

Bröllopsskor. Check!

Torsdagsmys. Check!

Mallbesök. Check!

Onsdagen och torsdagen har gått i ett evinnerligt checkandes tecken, det är inte klokt vad man hinner med när man verkligen ger sig katten på det. Eller när affärerna har öppet ända in till sena natten för den delen, det underlättar en del. Idag har jag jobbat lite dryg halvdag för att sedan rasta barnen på mallen i Milford innan det blev indiskt till middag i Pontus sällskap. Maten var stark och jag har sällan sett så många gråtande män vid ett matbord förut. Det var spännande på ett lite obehagligt sätt.

Imorgon har jag ledigt, då bär det av till Staden igen. Målet för dagen är att besöka en fotoaffär, hänga i Central Park och ta sig upp i Empire State Building. Jag hoppas verkligen vi har vädret med oss.

Maror

Jag hade slutat att drömma.

På natten alltså, inte på dagen. Dagdrömmandet är jag fortfarande en mästare på. Det går inte en bilresa eller arbetsdag där jag inte långsamt simmar fram genom någon slags alternativ värld, en värld där det är uppehåll och finväder, varmt och gosigt. Ni vet, klassiskt utopiserande helt enkelt.

Jag hade slutat drömma ända till inatt och jag hade helt och hållet glömt bort hur jobbigt det är att drömma. Den här nattens dröm förföljer mig lite, jag kommer inte undan att ständigt smått analysera de mörka timmarnas aktiviteter och iakttagelser. Varför satt han i den där soffan? Vad är det som hänt nu och varför drömmer jag helt plötsligt oroande om någon jag valt bort under en så lång tid? Någon som jag å det verkligaste vill hålla borta från min förvirrade och vindliga hjärna, för så länge det är så mår jag bra, bättre, lagom. Vad menade han egentligen med det han sa? Jag vet att jag är trött just nu och när man är trött släpper man ner garden ett uns. Jag har besök av vänner jag känner mig trygg med, då slappnar man av ännu lite mer. Varför fick han mig att gråta? Det kan väl antagligen vara relaterat.

Men, det har snart gått ett år, ska jag inte slippa undan snart?

Jubileum. Jubel-eum.

Jubel my ass.

Spökskrivare

Oj. Övergiven blogg luktar illa.

Kanske inte, men den ser väldigt övergiven och ledsen ut iallafall. Bästa att göra något åt saken och skriva lite i den så den slutar se så förbenat ynklig ut.

Ynklig, det är ett ord man inte kan använda för att beskriva mig just nu, här är massor att göra; saker att äta, vår att trängta efter, dagar att vara ledig på, grejer att shoppa, Marinor att krama på och regn att akta sig för. Sammanfattningsvis är det ändå så att det lätt blir alldeles för mycket att göra när man har besök, timmarna räcker inte till helt enkelt. De senaste dagarna har vi varit på Manhattan (mysigt men kallt), jag har jobbat (jobbigt), de har varit på Manhattan själva (soligt, om jag förstod dem rätt), vi har ätit Mac&Cheese (inte så värst gott men väldigt gult, se själva på bilden), druckit frusna Margaretor (gott!), shoppat på outlet (mycket) och pratat strunt (ännu mer). Kvar att göra på listan finns bland annat besök på Hooters, picknick i Central Park och kamerablixtshopping i downtown Manhattan. Så ni ser, ynklig är det sista man har tid att vara på den här sidan jorden.

Ovh!

Idag tog vi oss in till den stora staden och företog oss valda delar av de mellersta och södra kvarteren, vädret var inte supertoppen varför det mesta av dagen gick till att hålla sig lite inne, vi vandrade mest från station till affär till station till restaurang till affär till restaurang till station... Jaja, ni fattar kanske själva.

Vi började lite på Broadway och Oh!:ade och Ah!:ade över alla ljusen som sig bör, tittade på pariserhjulet inne på Toys R Us och snubblade över folk både över och under oss. Därefter vandrade vi så sakteliga söderut och fastnade bland annat på Macy's på vägen, där beundrade vi zebror och andra dyra ting. När hungern slog på åt vi offantligt vedervärdig Dim Sum på en galet stor restaurang i Chinatown och sprang sedan därifrån med kräkskänslorna fast förankrade i magen och skrattet bubblande i kinderna. Det vill jag aldrig göra om igen!

De serverade fritterade kycklingtassar!

Bläh!

För att stilla vår otillfredsställda hunger åt vi lite kompensationscheesekake och lite senare tog vi en runda på ett indiskt te-hus där vi hittade en serverande indier från Örebro innan vi så småningom tog tåget tillbaka till Milford och lätt middag med hockey hemma hos Pontus och Linda.

Det bidde mycket mat idag, kan man säga.

Vad morgondagen bjuder vet jag inte riktigt ännu, om vädret blir fint kan jag tänka mig en picknick. Den som lever får se, som man så vist brukar säga.

Trasigt trötta

Till slut hittade jag dem, Rikard och Marinan, på Newark idag. Lite försenade men annars hela och relativt rena och vid gott mod. Resan hem gick bra även om det var tufft att klämma in deras bagage i lille, trogne Amir. Han tar inte så mycket som man skulle kunna tro, även om han är både tuff och blå. Väl hemma var det ändock två tappra men jättetrötta rumpor och ryggar som vecklade ut sig ur bilen, de är ju långa och ståtliga mina små kamrater, och inte direkt anpassade till vådligt långa resor i små utrymmen. Rikardar och Marinor trivs bäst i öppna landskap har det visat sig.

Nu är de behörligt tvättade och utfodrade och nerstoppade i sängen, jag vet med mig att de kommer sova väldigt gott inatt. Som tur var matchar jag deras trötthet efter en alldeles för kort gårdagssejour i sagda möbel och kommer alldeles strax följa deras exempel. Det var ett tag sedan jag kröp till sängs föra klockan tio en lördag, kan jag säga.

Upp

Om man halkar ner ska man väl i rättvisans namn halka upp ibland också. Gårdagens kaos löste sig idag tack var hjälp från hemlandet och lite tur. Säljaren med demoburken blidde glad, jag blidde glad och allt var rosenrött och fluffigt i kanten. Halleluja! Skönt att lyckas med något till slut. Så snart jag var klar blev jag dock hemskickad med motiveringen "Du är sjuk!" igen. Jag fattar inte det här, jag är ju aldrig sjuk!

Imorgon bär det av till Newark igen för upphämtning av Marina och Rikard. Vansinnigt roligt!

Inte vacker, men sällsam

De höll inte så länge, de där snälla orden från Klaus. Idag gick inget så värst bra, en buggig demodator ville inte vara med och orden från Sverige var hårda "Uppgradera!" sa buggens upphovsman medans jag ömsom gnisslade händer och vred tänder.

Ja, precis så illa var det.

Och precis som jag trodde funkade det inte så bra och precis som jag visste sitter jag här med ont i magen och rynkad panna, på ett förfärligt humör. Jag är trött på att känna mig korkad och dum och dålig! Jag ska försöka lite till innan jag ger upp och försöker ta natt för jag är saligt trött också. Jag tog en paus och stannade till på gymmet på vägen hem, något av det bästa jag gjort idag. I rena ilskan sprang jag fortare än någonsin förut, lyfte tyngre än vanligt, och sedan sprang jag ännu lite till, bara för att se om jag kunde springa bort, bort, bort från all oro. Det gick nästan, för jag mår mycket bättre nu.

Lille Trånar'n rynkade även han på pannan åt mig när han såg mig stretande så där argt på löpbandet och strök sig sedan lite som en katt mot mig under de nästan två timmarna jag var där, klart fundersam och undrande över varför det rykte ur Chottens öron en vanlig torsdag som denna. Vid något tillfälle smög han sig på mig och viskade till mig "It will get better".

Jo tack, jag vet. Det blir det alltid.

Integrerad

Det är tur att man är amrikan så att man slipper sura över den senaste fotbollsförlusten.

Tänk att det bara krävs lite sårad, nationalistisk stolthet för att man ska hoppa över skaklarna. Jag är väl för billig.

Klubben för inbördes beundran

- Och kom ihåg nu, du är bra som du är!

Det var vad Klaus sa till mig mitt i den sista bamsekramen vid Bridgeports järnvägsstation när jag släppte av honom för hemresa vid lunch idag. Jag skakade lite på mig själv som svar och skrattade åt honom, för usch vad svårt det är när folk säger snälla saker till en. Han kramade om mig igen och huffade och puffade sedan bort mot entrén med sitt pick och pack medans jag övergav min högst olagliga parkering och for tillbaka till kontoret igen.

- Vad duktig du är Pontus! Och snygg och lång! Och röd!

Det var vad jag glatt hävde ur mig till Pontus ikväll, mitt under värsta laundromatandet. Tidigare idag for han, solbränd och med viss bävan i bröstet, till Boston för att laga ett halvhavererat pacs. Jag hade lovat sitta vakt under kvällen för att bistå med moraliskt stöd och bollplanksegenskaper, vara lite sanity check och kanske agera slagpåse om en sådan skulle behövas. Hon tål nämligen ganska mycket stryk, den här Chotten, särkskilt på axeln, det har Pontus provat ut. Men, turligt nog vaktade jag förgäves, ingen Pontus pingade på mig och när rapport till slut avlades där på laundromaten var nyheterna bara goda. Axeln fick ledigt och Pontus fick en öl, alla var glada.

Vad det är bra med beröm. Vad det är bra med bra folk.

Ska vi byta grejer?

Konstiga saker man kan råka hitta när man slentrianshoppar på Manhattan mitt i natten.

Hurdant väder, sa du?

"Today it's Cloisters' weather!"

Det var fransosen vänlig nog att informera mig om när jag fick honom på tråden fram emot tidig eftermiddag. Oj, sa jag, jag som precis bestämt att det var tvätta-kopiösa-mängder-tvätt-väder. Det var tydligen fel, fel, fel koms det fram till efter ett hastigt meningsutbyte varpå jag lika hastigt fick dra på mig vårliga kläder och sätta fart på Amir. Nu var det minsann dags att möta Våren på Metropolitanmuséets medeltidsfilial på norra Manhattan.

Till saken ska sägas att jag redan mött Våren ett par gånger i år, det är bara det att snett bakom Våren har Vintern envisat luffsat på och snabbt förstört alla små framsteg Våren försökt göra. Nu tror jag väl att det börjar dra ihop sig på riktigt för så här såg det ut i morse när jag var ute på promenix, starkt, gult och hoppfullt i en av grannarnas rabatter.

Väl framme vid The Cloisters hade tyvärr det vackra vädret dragit vidare till andra jaktmarker och ersatts med molnigt skruttväder vilket förtog lite av glädjen av att äntligen ha tagit sig dit. Icke förty var stället helt fantastiskt spännande: tänk er ett litet medeltidskloster som någon packat ihop någonstans i södra Frankrike för att sedan smälla upp det lite bestämt, annekteringsglatt och välordnat i en av världens absoluta storstäder. Det var precis så det var. Fransosen berättade att man på somrarna kunde åka dit för olika konserter vilket jag ser fram emot något väldigt. Dessutom hade faktiskt Våren börjat inta stället lite smått i kanterna. I en av trädgårdarna såg jag små gröna toffsar på ett buskigt träd och lite gult ludd på en annan växtsak.

Eftermiddagen fortsatte sedan på en förträffligt trevlig restaurang på Upper East Side där jag fick prova på Alsaciansk mat och god Riesling. En ganska hyffsad lördag, med andra ord.

In desperate need of bicycle

När jag var hos släktingarna i Jersey härom söndagen berättade Michael om det här cykelloppet som hans två söner skulle cykla i sommar. Om jag inte missminner mig helt har de cyklat det ett par gånger redan och enligt ryktet ska det vara en väldigt vacker del av New England man tar sig igenom plus att själva loppet ska vara ganska lagomt och low-key.

Tycker ni jag ska anmäla mig? Själva cyklandet är det nog inga problem med, det är mest det att jag måste samla ihop pengar för saken. Och saken är alltså Multipel skleros.

Rösta, rösta!

Ett stycke stor tysk

"Det här måste vi göra igen" sa jag, med ett stort leende på läpparna, åt en likaledes mätt och nöjd (tror och hoppas jag) Klaus, på andra sidan bordet. Efter fisksoppa, Gino, glass, te och ett par mil med snörvelnäsdukar hade vi språkat oss igenom allt mellan himmel och jord: språk, inlärning av sådana, kärlekar, bristen på sådana, självförtroenden och även bristen av det, mat, spel, jobb och mängder av annat. Jag var i stort behov av lite rastning efter dag två i sängen och för en ganska yrslig och trött Chotte visade sig Klaus vara det perfekta sällskapet : full med kramar och klokskap. Dessutom hade han vett att uppskatta maten, en särdeles bra grabb är han.

Tänk att man ska behöva flytta över ett helt världshav för att våga ha en mysig middag för två.

Sick-ish

Knappt har man hunnit släppa av de ömma föräldrarna på Newark innan man börjar känna att den här småopraktiska förkylningen man dragit på sig kanske är lite mer än bara opraktisk. Den är irriterande och sängbindande också. I natt var det sålunda svårt med sovandet och i morse var det stört omöjligt att göra annat än att släpa sig upp ur sängen och sedan snabbt trilla tillbaka igen. Chotte är en dålig Chotte idag.

Nu på eftermiddagskvisten har jag ändå lyckats ladda upp lite mer semesterbilder för allmän beskådning men nu tror jag minsann att det är dags gömma sig i sängen in stund till, för den här kroppen är lite halvtaskig just nu. Tänk, sedan jag flyttade hit är mina två-förkylningar-om-året-dagar ett minne blott, på dryga fyra månader har jag hunnit med fyrar stycken redan. Snacka om effektivitet!

Mannen i mitt liv

Chottlips says:
Oh! Du skulle varit här idag!
Erzbethl says:
Jasså?
Chottlips says:
Jag var ju så osugen på att tåga till släktiga Michael i New Jersey och bilen såg jag inte riktigt att jag skulle kunna gräva fram nu på morgonkvisten.
Chottlips says:
Och i morse kände jag mig lite vissen, så Pappa sa att "men stanna hemma och vila så tar vi tåget". Fast det var ju inte så enkelt, sex timmars resa för en eftermiddags träff.
Chottlips says:
Så jag ringde till Michael och sa att vi kanske inte kunde komma alls, men då lät han så besviken, så jag blev less och gick ner till värdinnan och lånade ett spett och en skyffel och började försöka få fram bilhärket.
Chottlips says:
Och det var ännu värre än jag trott: drygt en dm tjock is runt hela lilla bilen. En meter runt på många håll.
Chottlips says:
Men, vad katten. Loss måste den ju, så jag spettade på och Pappa kom ut och började attackera den med skyffeln och vi kom fram till att det nog skulle ta en fyra timmar att pilla fram den ändå.
Erzbethl says:
Oj. Hur blev det så mkt is på så kort tid?
Chottlips says:
Snöblandat regn i ett dygn.
Chottlips says:
Då kom en granne och frågade "Are you trying to get it out?" Och jag svarade "No, we are trying to cover it more!"
Erzbethl says:
haha!
Erzbethl says:
gick han sin väg?
Chottlips says:
Då skrattade han lite och sa, om ni väntar lite så ska jag hjälpa er. Jag har en maskin.
Erzbethl says:
oj!
Erzbethl says:
maskin!
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Okej... sa jag. Och funderade på vad för maskin det kunde vara. En snöslunga funkar så dåligt på is.
Erzbethl says:
hårtork!
Chottlips says:
Haha!
Chottlips says:
Och så gick det fem minuter och vips kom han ut med en liten, liten, liten minitraktor med skovel fram.
Chottlips says:
En som kunde vända på en femöring och var väldigt behändig, nästan så att man kunde ha den i fickan.
Erzbethl says:
oj
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Och sedan skovlade han runt hela bilen och pappa och jag spettade runt framdäcken. Sedan kom en annan granne och hjälpte att knuffa, och traktormannens fru skickade över en matta att lägga under framdäcken och min värdinna sprang och hämtade den...
Erzbethl says:
GRANNAR!
Chottlips says:
Och efter 45 minuter var den framme.
Chottlips says:
Huvrra!
Erzbethl says:
Snälla nån, vad snälla grannar
Chottlips says:
Ja. Jätte.
Erzbethl says:
nu måste du baka bullar till hela kvarteret?
Chottlips says:
Ungefär.
Erzbethl says:
Haha!
Erzbethl says:
då blir man ju lite glad
Chottlips says:
Jag ville gifta mig med Bob och hans traktor sedan men han var upptagen av en Beth vilket var lite tur för han hade lite äckliga tänder.
Chottlips says:
Fast fan ändå. Traktorn var ju fin.

Vrrroooom!

Fula som stryk men toksnabba! Det säger de iallafall själva för jag har inte riktigt haft tid att prova dem ute så värst mycket. Det de säger är alltså att de är snabba, inte fula, om man säger att de är fula blir de arga och klampar iväg.

Anledningen till att jag inte provar dem ute är för att vintern har kommit tillbaka och gjort ett avskyvärt lite gästspel. Jag har mest fått spel och bilen, ja lille Amir, han sitter fast i en tillfrusen sjö av snö som jag inte ens orkar tänka på hur jag ska få bort. Speciellt som jag inte äger något att spada med.

Fuck-fuck-fucketifuck-fuck-fuck!, har jag mest lust att utbrista, men så säger inte fina flickor, så jag är tyst istället. Och diskret.

Släktskap

Det här med släktskap är lurigt, måste jag säga.

Idag fick jag veta att en liten Saga Elisabeth Strömdal kommit till världen och jag känner det lite som om jag blivit Tante med stort T igen. Förekomsten Tante Charlotte har funnits sedan sent 90-tal när det kom en Maja Edelborg till oss efter en väldans lång och spännande väntan. Tanten själv kan erkänna att hon inte sett tillbaka sedan dess, trots att epitetet tant inte har den mest positiva av klanger. Hon har omfamnat och erkännt sitt tantskap efter bästa förmåga, en förmåga som kanske inte alltid räckt till. Gudarna ska veta att det finns en hel mängd med bortglömda födelsedagar och julaftnar som numera väger tungt på ett ganska solkigt samvete. Men vem håller väl räkningen...? Icke förty kan jag förtälja om att det här med tantskapet betraktas med en stor mängd kärlek och är något som hålles nära hjärtat. Fotografierna på de äldsta före detta syskonbarnen kommer hänga framme länge till, de är ju några av de finaste ungarna jag vet: vackraste Maja med den röda hatten och blommorna och liten Adam med skruvdragaren - bilder som jag inte kan gömma undan hur som helst.

Allt det bästa tillönskas härmed den nya lilla och hennes föräldrar. Hoppas ni alla mår bra!

För övrigt är det snöstorm här, då kan man inte göra så mycket mer än att shoppa skor.

Solsidan

Ibland har man bra tur.

Ibland kommer det bara en sådan där stor må-bra-känsla över en, en som får en att nästan välta och trilla över ända av pur vällust och lycka. Lite som en tsunami, fast en av den bra sorten. En som inte har ihjäl fok eller välter små städer.

Efter dagens träningspass kom jag infarande i omklädningsrummet, småmatt men lycklig, trött fast ändå skuttig som en Tiger i själen. Så där som man blir efter att fått höra att man varit saknad, efter att man fått en kram, några bra skratt och ett par leende ögonvrår. Ni vet, ett bra träningspass, helt enkelt.

Det enda rätta att ta sig för då och där var att göra det där som råkade att falla en i smaken, och smaken i omklädningsrummet på Enterprise 3 var att att lägga sig ner alldeles platt på golvet och bara vara en stund. Ta vara på ögonblicket och uppmärksamma allt det där lyckliga som passar på att hastigt fara genom kroppen och göra den fantabulöst tung men ändå tyngdlös. Att stå upp var just då inget alternativ, det var bara att lägga sig ner kontrollerat eller bli omkullvält och tillsulad med våld av livets solsida och om man har chansen att välja ska man nog ta den kontrollerade varianten. Skaderisken är mindre då.

Lite bilder från semesterfirarna finns för övrigt här

Jag är med familj

Nu är de här, trötta och lite smålulliga ity jag har tutat i dem lite vin att ackompanjera kvällens amerikanska ribbsmiddag: Mamman och Pappan Abdon. De är sig lika, Pappan med extra bred mittbena och glada ögon och Mamman med mycket håll i handen.

Skönt. Jag har saknat de dära.

Vilket är konstigt, för visst kunde det gå en ganska liberala fyra månader mellan varje besök innan utan att jag blev helt hundvalpsglad av att ha dem hos mig bara för att. Och visst, jag vet lika bra som ni att jag kommer vara lite sliten av all föräldrakärleken om en vecka, men det är jättebäst just nu i vilket fall.

Det är liksom som julafton idag. Julafton och fölsedag i ett, minst.