För tredje gången under mina månader på kontoret kom vår jättechef, John, bort till mig och plirade på mig över glasögonskanten, kliade sig på skulten och sa "Hey, miss Charlotte. I think it's time for you to go home". Gjorde jag något jätteviktigt egentligen, var hans nästa fråga, eller kunde jag inte bara gå hem och pilla mig lite i naveln och framför allt sluta hosta så bedrövligt. Jag pekade på mina halvklara demosystem och på lite lösa lappar som seglade omkring på mitt stökiga skrivbord och han bara skakade på huvudet. Hans sista orda var, att om jag inte hade slutat hosta till på måndag skulle han sätta mig i karantän.
Huvaligen, det har jag inte tid med!
Nu är jag officiellt gammal.
Dagen har varit bra trots detta odisputabla faktum, en del av veckans krångligheter har vecklat ut sig, jag har fått kramar och kindpussar en masse och blivit bjuden på mat och tårta till höger och vänster. Jag har fått i princip hela Disneys julaftonsföreställning uppspelad för mig av Patrik och Magnus, jag har blivit besjungen av alla servitörerna på On the Border, fått en trumpetfanfar av Niklas och massor med skålar och välönskningar från familjen. Det har kommit en bok från Sverige och jag har fått mig en dag på nöjesfält med mina vänner i present och en handfull helgalna sydstatsuttryck från min nya kollega Mike. Han får mig att skratta. Jag fick trevligt frukostsällskap av Micke och Frida som inte bara innehöll en pannkakshög utan även en presenthög, de var så trevliga gäster, så. Jag fick roliga små meddelanden från de fina ute på Rist och jag läste brev och kort från så många goda vänner jag har lite varstans i världen. Jag blev bjuden till Arkansas och lovad en date. Och ja, jag hörde skrålandet från Danmarks kust.
Inte illa skule jag vilja säga. Tack allihopa, era tankar värmer så det stänker, ibland får ni mig att skratta högt bara vid tanken att jag är så lyckligt lottad som har så många goda människor omkring mig.
Önskelistan. Det är en bra sorts lista.
Ikväll kom jag på vad jag önskar mig, något som kan vara nog så svårt att komma på så här i anslutning till en påträngande födelsedag. Bakgrunden till önskandet är att jag bakade en sats med Mockarutor ikväll och till dem måste man vispa 3 dl socker och 5 ägg vita och pösiga, något man med fördel gör med elvisp. Jag vispade dem gula och såsiga ett tag men min arm tog slut ganska strax varpå jag gick vidare i receptet. Vem behöver vita och pösiga Mockarutor? Jag föredrar mina chokladiga och med kokos på.
Men, mitt i det här lagandet blev det ganska uppenbartr att bristen på elvisp är stor i det abdonska hushållet varpå min önskelista nu ser ut så här:
1. En stark, och villig visparm.
2. Alternativt en elvisp.
Jag tror jag föredrar armen. Den som kan ge mig en stark visparm kan sålunda vänligen komma hit, det är valfritt att passera Gå och fullkomligt onödigt att stanna i fängelset på vägen. Skynda, skynda! Vem vet när jag ska baka nästa gång?
Långsamt tickar de åtråvärda 16.6 megabyten in på min dator och långsamt ser jag nattminutrarna smita iväg för mig igen. Det börjar bli tjatigt med kvällsarbetet och det börjar bli jobbigt att inte kunna slappna av och sluta ha dåligt samvete.
I morse satt jag och nästangrät i bilen på väg till jobbet, förkyld, trött och dan och framför allt ledsen för att jag redan då kände på mig att jag skulle komma att missa att få umgås med Frida och Micke på Manhattan en dag trots allt.
Gårdagens lista kan dra något gammalt över sig, dagens lista ser ut så här:
Jag behöver semester.
Jag tror mig veta en som för stunden behöver lite hjälp med att se det glada i livet så jag tänkte mig skriva en lista på bra saker man kan tänka på när man är lite nere. Fyll gärna på med mera, den som kan.
I en inbördes oordning som är helt beroendes på lite:
Tänk, att gamla Chottar, de slutar aldrig att lystra till sina gamla namn. När vi tre - Micke, Frida och jag - tassade runt här i lägenheten för att göra oss klara för natten, haltade jag till mitt i steget när Frida utbrast "Charre!" på sin mjukaste skånska. Charre (med tungrots-r) var vad jag kallades för länge sedan, på högstadiet någon gång, och det är en mindre livstid sedan någon benämnde mig med det namnet. Frida och jag var som ler och långhalm på den tiden och vi hittade på mången bus och konstigheter under våra år med varandra.
Det är lite magiskt att man kan fortsätta ha kontakten med någon i så många år. Lite pauser har det blivit och vi är väl inte de mest nära av vänner nu för tiden, men det är fantastiskt likaväl.
För en kort stund trodde jag att jag slarvat bort Frida och Micke! Det hade inte bara varit förfärligt opraktiskt utan även väldigt pinsamt. Här får man dem till låns i ett par dagar och innan man ens fått se dem har man slarvat bort dem.
Men, väldigt försenade och ganska tuffsiga hittade de till slut hem till mig. Jag har klappat lite, matat med vatten och nu ska de puttas i säng så att de förhoppningsvis kan se lite mindre grådaskiga ut imorgon.
Mozart-konserten gick bra, tack. Min svid gjorde succé; jag kände mig som något ur "Borta med vinden" och väntade mig när som helst bli enleverad av något mustachprydd gentleman vilket hade kunnat vara kul men även det lite opraktiskt eftersom jag har gäster och så. Jag tror vi sjöng bra också: jag har ingen röst kvar och mina tår är arga på mig men solisterna var fina och vi fick stående ovationer (vilket i det här landet betyder väldigt lite då allt alltid är Jättebra! och Fantastiskt!).
2007 missförstod visst elfte maj, som om året inte hade läst manualen ellernåt. Tanken är att elfte maj ska vara solig! och glad! och fylld med Hurra! för min Mamma som fyller år just den dagen. Innevarande år drog till med lite otippat regn, en handfull arrrgh! och för få timmar så jag hann inte ens skriva och gratulera den ömma modern här på Internet.
Därmed vill jag önska min Mamma glad Födelsedag och En Dag Till och skicka de allra bästa av välönskningar om att såväl den här dagen och alla de efterföljande är precis så soliga, glada och hurra-fyllda som det någonsin går att få. Jag hoppas att 07/08 kommer bjuda på varma somma
rnätter, långa strandpromenader, milda vintrar, oändligt med trädgårdspåtande och tidiga saffransbullebak. Lagom med resande, någon ny utmaning eller två, frisk kropp och lydigt hår. Det tror jag är början på ett lyckat recept för ett nytt år.
Så, grattis lilla Mamma och ja, jag vet att du antagligen inte gillar att se dig själv på bild men jag tycker du är så särdeles vacker när du skrattar så där stort.
Vi har besök av säljsupport från Sverige den här veckan och jag har suttit i massor med möten mest hela tiden vilket i och för sig är ganska bra, för arbetsmoralen har varit skrämmande låg de senaste dagarna. Väl utkommen från dagens långbänk snubblade jag över Pontus och Jättechefen John som bara tittade på mig och frågade vad jag hade för ursäkt att se så löjligt glad ut. Fånlog gjorde jag nämligen. Helt oberättigat och utan några som helst skäl. När jag ryckte på axlarna och såg uppgiven ut (men fortfarande glad) skrattade John åt mig och sa, att det är utmärkt att jag är glad, speciellt om jag är glad utan varken rim eller reson. Jag varken rimmar eller resonerar så värst bra nu för tiden men det är säkert bra på sitt sätt.
Som en sidonot vill jag bara säga att en del människors skratt är så fina att man får hemlängtan bara man tänker på dem. Idag fick jag höra ett par av mina bästa vänner riktigt gapskratta över Internet och jag blev helt lycklig i hela kroppen, det var som att få en liten ask med pur glädje i gåva.
Tack, Kristian. Och tack Internet.
11. Du skall icke flirta allt för uppenbart med ISO-revisorer eller på annat sätt påskina oprofessionalism.
Bara så ni vet ska man inte busa med revisorer, det blir lätt så fel, det har jag lärt mig idag. Rent generellt är det väl egentligen inte så att en standardrevisor direkt bjuder in till bus, men ambitiös som jag är har jag alldeles nyligen försökt och misslyckats.
Vi har blivit reviderade på Sectra-kontoret den här veckan och jag fick mig en liten knäpp på näsan i efterskott, en larvig knäpp som jag inte kommer ta så illa vid mig av som tur är. Revisorn som vi brukar få besök av är en äldre man, sedvanligt illa klädd på amerikanskt manér, i gympaskor och t-shirt från 80-talet. På ytan osar han inte direkt kvalitet och noggrannhet utan bär mer runt på en air av fort-och-fel omkring sig. Farbrorn är säkert jättetrevlig, men så fort man vet att han finns någonstans på kontoret gäller det att gömma sig, ity revisorer alltid kommer med så konstiga frågor om processer och kvalitet och sånt där annat flerstavigt.
Jag gömde mig med lyckat resultat nästan hela måndagen och stora delar av tisdagen men lyckades ändå på något sätt få ett helt eget litet kapitel i revisorns genomgång med vår kvalitetschef när allt skulle avslutas på tisdagseftermiddagen. För ni förstår, enligt ISO-farbrorn är Chotte oprofessionell. Jepp, så är det.
Kvalitetschefen berättade det här med ett leende på läpparna och förstod lika lite som jag, han hade varit där hela tiden som jag och farbrorn pratade och han kunde inte riktigt komma ihåg vad det var jag skulle ha sagt, inte heller kunde han få ur farbrorn exakt vad det var han hade blivit förnärmad över.
Jaja, man lär så länge man lever, nästa gång vi revideras ska jag med andra ord vara allvaret personifierad. Lovar.
Jag gillar generellt det här med att shoppa, men påtvingad, oinspirerad shopping kan vara smått plågsamt. I helgen utsatte jag mig för den sorten när jag var tvungen att hitta något fotsitt, långärmat, svart shabrak att ha på mig till alla de konserter som väntar mig under maj månad. Den lilla, svarta jag lånat av Linda visade sig vara alltför kort trots allt och det var bara att ge sig ut och panikshoppa lite i helgen. Det är konstigt att folk ska övertolka det där med fotsidigheten så förfärligt... Knälångt är väl också fotsitt? Om man är optimist, vill säga. Som vi alla vet är det som hopplösast att hitta något när man måste och så var även för mig den här gången. Jag misstänker starkt att det kan vara relaterat till det faktum att jag letar efter mörka, långa saker när allt butikerna saluför är kort, skimpigt och blommigt. Jag tror det har att göra med vädret och årstiden och sånt. Konstigt.
Nåväl. Inte nog med att jag fick slåss mig fram bland allt det chiffongiga, flamsiga och axelbandslösa, jag fick även armbåga mig fram bland ett fullkomligt hav av hårdnackade tonåringsflickor och deras vassnästa mammor i jakt på Den Perfekta Balklänningen. Det är nämligen Prom Season här i Uvsa, tiden då alla flickor i åldrarna 15 till 18 jagar klänningar att förvrida lika gamla pojkars sinnen i. Under mina timmar i diverse provhytter fick jag höra mången rolig diskussion mellan fllickor och deras mammor. Den bästa kommentaren kom från en trött mamma som desperat utbrast "You will not go to prom in that dress! I can see your butt crack in it!"
Jag vill så gärna se klänningen. Och flickan. Och klänningen på flickan.
Jag tänkte bara sätta på pränt hur mycket ni betyder för mig, alla ni mina finaste läsare ute i världen. Utan era tankar, mail, telefonsamtal, kort, brev, bröllopsinbjudningar, besök och kommentarer hade varken den här bloggen eller min vardag varit ens hälften så underhållande och skoj som den är. Ni förgyller och förvirrar om vartannat med era klok- och galenskaper och de dagar då båd' inspiration och vilja tryter, då kudden lockar med ljuva ord om vila, då är det för era ords skull som jag ändå pillar igång datorn för att plita ner några ord om vad som händer och om vad som tänks.
Det hade inte varit lika kul utan er.
Det är inte lika kul utan er.
Så tack och glad Cinco de Mayo på er allihopa. Jag har firat dagen med fotbad, fincykling, lunchbjudning och frusen margareta i gott sällskap. Jag tror att det är typiska saker man gör på den femte maj.
Idag var en dålig dag, lika dålig som gårdagen var bra. Idag har jag försovit mig, stressat, vaknat i fel säng, i fel stad och med gårdagens kläder utspridda lite varstans, håret på ända. Idag har jag suttit vid datorn och gråtit, svurit över tiden och ord, varit overksam och trött.
Igår däremot, igår var nästintill magisk. Power suitad till öronen med flippig kjol, krispigt vit skjorta och de bästa klackiga skorna tog jag Manhattan smått med storm. Jag bemästrade såväl trafik som parkeringsproblem, flirtade med potentiella kunder och fick lära mig lite på köpet. Jag skrattade en del, funderade en del och sa till Säljare Toms (ej att förväxla med Byggare Bob) stora förtjusning inte nej hela tiden. Jag trippade runt bland roliga butiker, kisade mot solen och läste bok i Union Square Park. Minst tjugo gånger tänkte jag på hur fantastiskt underligt det är att jag gör allt det här och får uppleva så mycket storslaget.
Jag blev trött i fötterna.
Jag drack alldeles för dyra eftermiddagsdrinkar på en balkong i en skybar i Meatpacking District (Lower West Side) med solen belåtet stickande i nacken. Utsikten var underbar. Jag smygkikade på det vackra folket. Jag fick middag på en rar, liten restaurang i Midtown. Jag fick goda kyssar i mungipan och alldeles för lite sömn.
Kontraster. Höga berg och djupa dalar.
Jag sa ja idag. Jag som annars är så ruskigt bra på nej.
Både roligt, en anings pirrigt och lite hemskt på en gång. Det har varit så himla skönt att jobba med Pontus den här tiden, en mer samvetsgrann, hjälpsam och på alla sätt bra kollega får jag leta efter länge. Han såg lite ledsen ut när jag sa att jag tackat ja och så fick jag en kram också. Jag vet inte hur mycket som var spelat, men lite högg det till i maggropen, vi har ju hållit ihop så bra den här tiden.
Tack för alla tips, tankar och åsikter. Ni är bra och kloka allihopa.
Min nya chef, Brian, skickade ut ett inofficiellt välkommen-Charlotte-mail där det stod "For now, please welcome Charlotte to the team - she brings us deep Sectra experience, a great work ethic and attitude, and, some welcomed "refinement" to this bunch of sales guys!".
Gissa exakt hur mycket jag skrattade åt det där med etiken?
Hur viktig är en chef?
Jag vet att jag lovat att jag inte ska skriva om mitt jobb här men den här veckan funderar jag mycket på just det där. Det är nämligen så att jag har fått mig ett jobbigt erbjudande som jag måste svara på om inte allt för länge. De två saker jag sålunda funderar på extra mycket ikväll är hur viktig en chef är för mig och hur viktigt det är med att jobba nära tekniken egentligen.
Det här med chefsskapet är jag nog egentligen inte så kinkig med när jag tänker efter. Jag har inte haft så många olika chefer; en fem, sex stycken har det hunnit bli genom åren, lite skiftande varisort så där, men jag har alltid kommit överens med dem. Vi har sällan blivit bästisar men som den socialt ganska klippska person jag ändå råkar vara har jag alltid kommit ganska bra överens med dem. Jag överväger alltså att byta bort min nuvarande mot en ny. Vad tror ni om det?
Sedan var det det där med tekniken. Jag envisas ju med att vilja vara ingenjör fastän det inte är något jag riktigt kan säga att jag brilljerar på. Det finns mycket teknik jag tycker är rolig, det finns ännu mer teknik som är ganska trist och slutligen finns det en handfull teknik som skrämmer mig och ger mig ont i magen. Det är naturligtvis den första biten jag vill åt, men sedan jag flyttade hit har det blivit ganska lite av den bästa och ovanligt mycket av den magvärksframkallande sorten. Visst, jag kan säkert vilken sekund som helst gå in till min chef och säga "Jag vill jobba på Helpdesk!" och de skulle bli överlyckliga och jag skulle få pilla lite på det där jag tycker är ganska kul.
Men.
Det var ju det jag flyttade ifrån och jag har ett visst minne av att den här supersupportingenjörskan var saligt trött på det för bara ett halvår sedan. Dessutom råkar det finnas väldigt mycket av den där trista tekniken på Helpdesken också... Icke förty har jag någon gång bestämt mig för att jag är Tekniker med stort T och trots att jag inte är världens bästa har jag alltid identifierat mig som en sådan. En ovanligt pratglad, social och verbal en som glatt myntat devisen "Det man inte har i huvudet får man ha på utvecklingsavdelningen", en som klarat sig väldigt bra genom att nyttja inte bara sitt eget huvud utan alla andras hon råkar komma i kontakt med. När jag skriver det själv låter jag ganska smart ändå :o).
Så. Det är kanske dags att vända tekniken ryggen en stund och se om jag kommer sakna den så mycket jag tror. Vad tror ni? Mamma säger (min alltså), att man alltid kan ångra sig och det tror jag på fortfarande på. När man nu ändå flyttat till en ny kontinent ska man kanske ta och prova på lite nya jobb också.
Hur man enklast får kontorets mest hårdnackade Brooklynamerikan att nästan köra av vägen:
- So, Charlotte, did you put up a list of requirements for your dates?
- No. I just put out.
