Vi är med Dan

Idag har vi blivit med ny svensk, kollegan Dan kom fram till Milford för en tvåveckorssejour med oss semiamerikaner. Leif hämtade upp på flygplatsen och sedan matade vi honom mest hela eftermiddagen. Det är tur att Dan är så smal och liten, annars hade han inte fått plats i min bil alls efter all mat vi lyckades smälla i honom.

Nu måste jag packa inför morgondagen, jag undrar var jag la mitt pass..?

Labour Day

Som svensk vill man gärna tro att man har ensamrätt på det här med socialismen, speciellt i ett land som USA där man är konsumtionshetsat marknadsmässig mest hela dagen lång. Men, vips förvånar de en och drar till med en hel arbetarhögtid, bara sådär: en ledig måndag helt omotiverat i slutet av Augusti, hela den på något sätt tillägnad arbetarna. De kallar den Labour Day och den är en artificiellt framtagen helgdag eftersom myndigheter och öltillverkare tyckte att vi behövde vila och dricka lite mera.Hur den än kom till, tackade jag, neg och tog emot och for glatt till de norra delarna av min stat för att leka med Bachelor #3 och hans familj och deras vänner för dagen. Man kan inte säga nej när man blivit inbjuden till traditionell familjepicknick på en nationell högtid, bara så där. Så tänkte jag, tog kameran i ena handen, en ananas och lite hemlagad mat i den andra och satte mig i bilen och drog iväg. Hur farliga kunde de vara, egentligen?

Inte farliga alls utan snarare ganska rara. Jag hade det väldigt trevligt även om Bachelor #3 lät mig fara vind för våg lite hur som helst i sällskapet. Det är tur att man är ganska socialt lagd av sig, dessutom är det tur att man kan gömma sig bakom en kamera när det verkligen kniper och man blir blyg. Jag tog massor med fina bilder på en liten, charmerande dam i sällskapet och jag tror att jag har prånglat in mig som hedersfotograf i familjen för ett tag iallafall.

Om inte annat har jag lärt mig att Labour Day går ut på att leka, äta, spela volleyboll och dricka öl under en hel dag. Sämre måndagar kan man ha, eller hur?

Världens Bästa Fredag!

Det måste det bara vara när Världens Bästa Magnus fyller år, och det gör han nämligen idag. Alldeles jämnt och fint fyller han och om jag inte vore så förbenat trött hade jag skrivit något djupsinnigt och vackert om honom men det får vara till en annan dag. Magnus är bra på det viset, man behöver inte göra sig till för honom han är glad ändå. Och snygg. Och lång. Så här:

Han är dessutom en jäkel på att öppna dörrar i bar överkropp.

Memphis

Äntligen hemma igen, trött så att det värker men ganska nöjd ändå. Memphis var kul och fint och hujedamig vad de där säljarna kan partaja om de vill. Man kan sammanfatta det så här:


Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, är det sant även när bilden är på själva ordet frågar jag mig ikväll. Efter en hel dag av bildande och pratande tog de lokala förmågorna ut oss på mat och sedan på en liten, nätt Pub Crawl på Beale Street, Memphis motsvarighet till Linköpings Ågata. Det blev ganska mycket öl och en himla massa riktigt bra blues. Dessutom har jag nu varit inne på ett Coyote Ugly och fått se bartendrinnorna dansa på bardisken. Inte ens hälften så spännande som det låter, faktiskt.

På måndag, mina vänner, bär det iväg till Kanada. Bring it on!

Städer. Uppifrån.

Det sägs att man ser mycket när man reser och den här veckan stirrar jag mig fullständigt blind. Hittils har jag till exempel sett sex stycken flygplatser, inte dåligt för en vanlig, sketen onsdag.

I måndags var jag som sagt lite ilsk i allmänhet, det var då Delta uppförde sig på sitt sämsta och bokade om mig tre gånger (tekniska problem – Hoppsan! Ditt flyg har krockat med en fågel – Hoppsan! Nej men, den här ombokningen kommer inte funka för nu har vi upptäckt att du inte kommer komma med din nästa anknytning – Hoppsan!), skeppade mig mellan ett par av New Yorks flygplatser och sedan fick mig så topp tunnor rasande att jag fick gråta på en toalett på San Fransiscos flygplats mitt i natten när ingen kunde hjälpa mig därifrån. Sedan bestal någon mig också. De jävlarna. Jag kom fram till slut, väldigt trött, inte fullt så ren och med en nyfunnen övertygelse om att jag måste skaffa mig massor med mer skinn på näsan för att överleva flera sådana här situationer. Lars Huge, ger du lektioner?

Idag har det gått betydligt bättre, alla tre flyg som jag skulle ha farit med har avgått och nedkommit ungefär som det varit tänkt. Jag har fått se Los Angeles uppifrån vilket var himla läckert. Naturen där på västkusten är strålande vacker och bebyggelsen är spektakulär och övermaga utbredd. Karga, vackra bergsryggar med nonchalant utspridda städer och orter som helt plötsligt följs av en gigantisk slätt med spikraka gator kantade av vanliga, låga hus. Gata upp och gata ner, hus efter hus efter hus. Ostkustvan som man är väntar man sig höghus i en storstad men sådana välter visst lätt i jordbävningar har jag hört. Vägarna uppifrån luften var breda och rika på filer och det pilade bilar i alla riktningar och några till, alla verkade vara på väg någonstans. Himlen var amerikablå och vid horisonten låg det ett senapsgult avgastäcke över staden, likt ett tapas-lock på en riktigt trevlig spansk restaurang.

Nu är jag alltså framkommen till Memphis efter en hel dags resande och jag är ganska sliten i rumpan efter allt sittande. Imorgon får vi se den här staden har att bjuda på.

Jag slentrianhatar lite

En tämligen sen rapport från västkusten kan avslöja att alla bör bojkotta Delta, inte bara är de ohövliga och elaka, de stjäler också. Jag är upprörd även om min charmerande shuttlechaufför precis har förklarat för mig att min oskyldighet är en välsignelse för världen.

Det ni!

Jag är skeptisk men framför allt är jag gruvligt trött. Många timmar försenad med högvis av ombokade flighter i bagaget är det äntligen dags att krypa till kojs. Som jag väntat.

Åka av

Den här veckan förutser jag bli småtröttsam, imorgon far jag till västkusten för att på onsdag dra vidare till Memphis och på fredag åter dyka upp i Connecticut. Kul men jobbigt.

Jag lovar ta med mig något fint med mig hem till er.

Annars kan jag rapportera att efter hårda och utdragna strider har jag äntligen lagt Harry Potter i graven, den sista boken tog äntligen slut idag vilket var fruktansvärt bra för den tegelstenen är alldeles för tung för att släpa med sig ut på resa. Jag måste säga att jag var synnerligen trött på Harry redan när jag började på den sista delen vilket inte bådade gott alls, men när boken tog slut hade historien lagt sig till rätta ganska bra. Bra jobbat, J.K! Början och mitten var dock bitvis lite trista, men slutet var som sagt trevligt.

Booty Call

I Urban Dictionary kan man läsa följande om termen Booty Call:

"A late night summons -- often made via telephone -- to arrange clandestine sexual liaisons on an ad hoc basis."

Lite beroende på omständigheterna är det hela en ganska trevlig överenskommelse måste jag tillstå. Fast, det var det där med omständigheterna. Visst inser både ni och jag att en karriär-femme-fatale som jag måste ha en personlig Booty Caller att sysselsätta sig med på kvällstid, när alla de svenska beundrarna sover och de amerikanska inte håller måttet, och nu kan jag rapportera att jag verkar ha fått en. Det var ett tag sedan.

Mitt karriärval (femme fatale alltså, inte ingenjör) till trots är jag inte helt odelat positiv, inte med den Booty Callern jag blivit tilldelad, iallafall. Det som jag ansåg vara en oskyldig, halvhjärtad och snabb men underhållande lättflirt under veckans resa har nu resulterat i en milt infatuös, medelålders amerikan någonstans i de Förenta Staternas nordöstraste hörn. Att Charlottentotten är något av en mästerflirtare när hon vill är ganska känt, iallafall hos henne själv, men just nu skulle hon mycket hellre vara duktig på trigonometri, harpunfiske, finska kasus eller något annat matnyttigt. Det är bara att återigen inse att amerikanska män inte riktigt funkar som de svenska och om man är ståpåig och tuff i diskussioner blir de automatiskt helt till sig i byxorna. Och här är de inte blyga, karlarna.

Än så länge betraktas situationen från mitt håll med en smått road blick, han lugnar sig nog ganska snart, ska ni se.

Eller... Det är vad jag hoppas iallafall.

(Det där med ordning och reda i förra inlägget var bara ett skämt, nu återgår vi till normal och oordnad sändning igen.)

Ordning och reda

Hejhej igen och hjärligt välkomna till det nya, förbättrade och mer ordningssamma Strykfritt. Björn och Magnus är minnen blott, tävlingen är över och det är dags att fokusera på nya saker. Som Labour Day, Babyduschar och annat smått och gott. Eftersom vi är ordningssamma tar vi det i kronologisk ordning och börjar med kategorin "Annat smått och gott".

I förra veckan tog mina kollegor mig i hampan och stoppade in mig i ett litet, litet flygplan som begav sig på äventyr över Manhattan. Det var jag, Vinnie, Mike och Michael som åkte flygplan i en dryg timme, rätt in i solnedgången och fick se både Central Park och Frihetsgudinnan på vägen. Vem visste att det var så lätt att få flyga med ett litet flygplan över självaste New York?

Jag har laddat upp lite bilder på det vanliga stället.

I...

... Väntans tider.

Ja, medans nedanstående tävling pågår har jag massor att rapportera i form av baby showers, Labou Day parties och flygturer att rapportera. Men, det får vänta.

Tävlingsdags!

Hejhej allihopa och väldigt välkomna hit till dagens Strykfria tävling: Gissa min Anonyma Beundrare.

Jag försökte få hit både Bengt Magnusson och Magnus Härenstam för att lekleda lite men de hade visst annat att göra båda två, dessutom blev Bengt lite gnällig över det här med tidsskillnaden så jag gav upp. Jag menar, vi fixar väl det här själva, eller hur? (Fru StorLiten, skulle du kunna tänka dig skriva en liten jingel till mig om det här blir ett återkommande ämne? Jag tänkte mig något med en klatchig text och det gör du så bra.)

Så, bänka er i datorsofforna, ta fram chipsen, ölen och de religiösa bröden och häng med. Ta med en kompis, vettja, för nu är det dags att Gissa min Anonyma Beundrare! Fina priser utlovas.

Regelverket är ganska löst men målet med det hela är att avslöja identitieten på personen bakom namnet "Your Secret Admirerer", från och med nu forkortat till YSA. Jag hade tänkt mig att han kunde vara lite samarbetsvillig och kanske hjälpa oss med ledtrådar. Vad säger du om det, du där? Lite som 20 frågor fast på andra hållet, du ger oss svaren och vi gissar hejvilt. Vi är nämligen allihopa så helt otroligt nyfikna.

Vad vi vet så här långt är följande. YSA är:

• Man.
• Svensktalande.
• Enligt egen utsago inte så bra på vare sig spanska eller italienska.
• ... Dock engelskspråkig så det räcker.
• Tveksam till att täcka över kön... Jag vet inte om det är något man egentligen vill veta men så är det iallafall.
• Enligt min site meter boende i något av följande länder: Sverige, England, USA, Argentina, australien, Indien, Afganistan, Tyskland, Schweiz, Norge, Spanien, Indien, Mexiko, Frankrike, Taiwan, Danmark, Finland, Italien, Förenade Arabemiraterna, Brasilien, Holland, Belgien, Thailand, Kanada eller Portugal.
• Ponerat att han hör hemma i Sverige antagligen boende i någon av följande regioner: Stockholm, Linköping, Norrköping, Lund, Malmö, Ludvika, Göteborg, Helsingborg, Åtvidaberg, Skellefteå, Luleå, Umeå, Laholm, Uddevalla, Kristianstad, Falun, Skara, Gävle, Örebro, Sollentuna, Landskrona, Tullinge, Hässleholm, Saltsjöbaden, Solna, Tranås, Halmstad eller "Not Set". Också detta enligt site metern.

FInns det någon som har lite trist och kan räkna ut hur många eligibla män som bor i de olika regionerna på världsbasis och sedan på Sverigebasis så att vi vet vad vi har att jobba med? Ur det materialet får vi sedan höfta till en bra siffra på hur många svensktalande som bor i världen, egentligen. Jag tror dessutom vi kan stryka alla länder som ligger på min nuvarande kontinent eftersom han avslöjat att han måste "komma över" för att något stormtagande över huvudtaget ska komma till skott. Om han inte luras, vill säga. Det är kanske dumt att begränsa sig alldeles för mycket till en början. Dessutom behöver någon luska ut var Not Set ligger.

Nåväl, priserna är fina, bland annat ligger ett $50 presentkort till världens bästa skovaruhus och väntar på den som gissar rätt, men ni måste skynda er för det går ut i December.

Varsågod YSA, golvet är ditt: Ge oss lite ledtrådar.

Jag undrar om vi kommer behöva livlinor?

Upprop/Utkast

Förvirringen är tydligen total.

Idag har jag mailats med Åsa som efter ett par växlingar påpekade att det rådde lite förvirring i Rappestad för stunden. Det visade sig vara det där med kramen som ställt till det lite: Vem hade jag kramat egentligen? Det är alldeles för många saker att krama här för stunden, tydligen, det är Trånare 1 och 2, det är Bachelorer, det är hemliga admirörer, en sällsynt anonym kommentator och idag har jag till på köpet varit ute och fikat med fransosen.

Han, ja.

Igen.

Hepp!

Det är väl kanske inte så konstigt att det blir lite komplicerat för er på andra sidan att hänga med när jag på den här sidan är så förgjort lösaktig. Just därför tänkte jag ställa upp en liten cast-lista för er så att ni kan orientera er lite enklare i den Charlottska vardagen, sedan är det bara att bokmärka det här inlägget så har ni ert på det torra i säkert en fyra veckor till.

Då börjar vi:

• Trånaren. Människa, man och muskelbyggare. Kort och helt fantastiskt galen. Allmänt glädjeämne och väldigt snäll, kramar mig även om jag är svettig. författerskan kommer inte gifta mig med honom även om hon var lite betagen ett tag. Luktar kokos.
• Trånare #2. Människa, man och muskelbyggare. Lite längre och numera utan kryckor och andra rörelsehindrande accessoirer. Har fått författerskan att välta gymmet och åsamkar densamma otrolig tunghäfta. Förhållandet är för tillfället att betrakta som konstigt.
• Fransosen. En annan utlänning med charmerande brytning and en himla massa förfinade drag. Häller ut vin som inte håller måttet istället för att dricka upp det. Chockerande! Relationer har precis återupptagits dock på en mer kamratlig nivå.
• Bachelor #1. Utgådd. Författerskan lät honom självdö redan i första avsnittet.
• Bachelor #2. Även han så.
• Bachelor #3. Volleybollspelande vattenbuffel med de skitigaste anklarna öster om Mississippi. Längst. Känns väldigt ung, är väldigt beläst och på en och samma gång helt otroligt amerikansk och o-sådan. Aktiv som få. Författerskan vet inte var hon ska göra med honom.
• The Sectret Admirerer. Av okänd sort men troligen människa med, man kan bara hoppas. Författerskan anser att det finns ett par extra bokstäver i hans namn men egennamn får lov att vara just egna. Med stor sannolikhet huvudrollsinnehavare i morgondagens inlägg.
• Anonym. Välsignad snällsakssägare. Uppskattad. Stilig.

Sådär. Frågor på det?

Gårdagens inlägg handlade om Bachelor #3 och refererade i stora drag till det här gamla inlägget där vi konstaterade att han nog var blyg. Igår kände Charlottskan ett pockande behov av att få sig just en kram så hon bad helt sonika om en, en förfrågan som turligt nog beviljades. Sedan pratade vi lite om långsamhetens lov och skrattade lite innan jag satte mig i bilen och höll mig vaken hela, långa vägen hem.

Känns det klarare nu?

Ta-dah!

Jag fick en kram till slut, vad ska jag göra med honom nu?

Förslag, någon?

Ugglefitteskinn

En del saker blir verkligen aldrig tråkiga.

Ta till exempel den där roliga historien då någon jag känner råkade höra en hög stockholmsbratts prata om hur man skulle kunna gå till väga om man skulle få för sig att bygga världens absolut dyraste och exklusivaste bil. Listan på specialutrustning var lång, hedersvärt omnämnande får bland annat följande prylar: finaste sätena i ugglefitteskinn, växelspaken gjord på ett revben taget från ingen mindre än Cher och en kylarprydnad gjord på Jesus kranium och som om inte allt det där var nog skulle det hela monteras ihop av självaste David Bowie.

Ikväll satt vi, Pontus, Linda, Leif och jag, och fnissade åt det hela för ungefär åttinuttonde gången för den är verkligen lika dråplig varje gång. Jag försökte för övrigt förgylla en amerikans dag med historien härom nyssens och misslyckades fatalt, han hängde liksom upp sig på det här med David Bowie. Han menade att ingen skulle betala en förmögenhet för en bil som blivit ihopsatt av David Bowie, han kan ju inte bygga bilar, det vet man väl? Jo, sa jag, men icke förty är ju David Bowies timpeng ganska hög vilket gör att bilen blir larvigt dyr och eftersom David Bowie är en ganska känd person som, stockholmsbrattsen antog, inte har monterat så många bilar i sina dagar kommer den även också bli ganska exklusiv. N'est-ce pas? Nä! sa amerikanen och Jo! sa jag. Vi höll på så där ett tag innan jag gav upp och föklarade berättelsen bortkastad på lokalbefolkningen vilket är ganska deprimerande.

Det allra bästa med historien är att ugglor tydligen inte ens besitter den ovan nämnda anatomin utan istället har något som kallas kloak. Inser ni nu hur galet exklusiva bilsäten av ugglefitteskinn skulle vara? Just den biten av historien fick inte amerikanen höra, den var helt enkelt för svår att översätta, kan det vara därför som det roliga gick honom förbi, måntro?

Observation nummer 8

Idag hittade jag ytterligare bevis på att amerikaner är helt galna:

Jag vet att bilden är lite liten men det var den jag hittade på interwebben, bara att googla "ezekiel bread" själv om man är tillräckligt nyfniken.

Bilden föreställer ett bröd jag snubblade över på Stop'n Shop ikväll. Det är inte vilket bröd som helst. Det är ett religiöst bröd. Det heter Ezekiel 4:9 efter något lämpligt kapitel i Bibeln som handlar om just Ezekiel som tydligen bodde i öknen i över 400 dagar. Han överlevde bland annat med hjälp av det här brödet. Grattis Ezekiel!

Om man forskar lite mera visar det sig att den här Ezekiel hade det ganska jobbigt. Han var en präst som flydde från Jerusalem strax innan det belägrades någon gång på femhundratalet f.Kr. Av någon anledning fick han order av Gud att utföra ett par ganska otrevliga uppgifter, jag tror det är för att representera de plågskaper folket som stannat kvar i Jerusalem måste utså, bland annat var han tvungen att ligga fastbunden på sin ena sida i 390 dagar för att beskriva någon slags synd eller så. Nåväl, i vers nio av den här roliga delen av Bibeln får Ezekiel ett recept på ett bröd som han ska äta medan han utstår allt det här. Brödet är standardmässigt och småosexigt normalt men det intresantaste är att det ska tillagas över en öppen eld av människoavföring, för att verkligen defilera det. Jag tror historien säger att Ezekiel ber snällt och på sina bara knän för att slippa just det där varpå Gud säger "Okej då, du kan få ta kodynga istället". Det tycker jag var snällt.

Nu är det alltså någon galen amerikan som tagit receptet som beskrivs i bibeln och lagat till det för att sälja det till överpris till rätt- och godtrogna landsmän. Förhoppningsvis minus exkrementerna, då, man kan bara hoppas. Givetvis var jag bara tvungen att köpa mig en limpa för att testa spektaklet, jag menar, det är inte varje dag man snubblar över jättekristet bröd i affären så där.

Åminnelse

"You remind me of my daughter"

Kommentaren var riktad till mig och jag tror att det var en komplimang. Uttalandet kom strax efter att personen i fråga förvånat hade tagit till sig att jag tyckte om att slåss på min fritid, han som tyckte jag var en så "delicate flower". Hmm... jag? En delikat blomma?

Jag har alltså varit ute med pojkarna ikväll; ätit tapas, druckit sangria, skvallrat, strategipratat och gjort andra manliga saker. Det var jag och chefen och chefens chef, mina Akransas-pojkar, min italienare och en till. Jag hamnade mellan chefens chef och han som är en till; en äldre man jag alltid har haft lite svårt för, en jag alltid känt att han mästrat mig lite. En typisk farbror som kan allt och som hela tiden förklarar för lilla gumman (mig, alltså) hur saker och ting funkar. Det uppskattar inte lilla gumman så värst mycket.

Ikväll hamnade jag i språkande med den här andre och det visade sig att han kanske inte var så illa ändå. Vi pratade om relationer, om familjer, om syskon, om unga kvinnor i allmänhet och om hans dotter i synnerhet. Han var väldigt stolt över sin dotter, det syntes och hördes tydligt när han beskrev henne; en ung kvinna, ingenjörsstudentska, med åsikter, Hjärna och Hjärta och vad som verkade vara en god portion självständighet. Vi pratade en del om mor/dotter relationer kontra den mellan en pappa och en dotter och så talade vi en del om det här med att vara kvinlig ingenjör i världen idag. Jag måste sagt något bra, jag skyller på sangrian, för vid kvällens slut konstaterade lille farbrorn att han skulle ge dotran min mailadress om hon hade några jobbfunderingar när studietiden började närma sig sitt slut. Det kan ju vara bra att tala med likasinnad, la han till som avslutning.

Observation nummer 7 (tror jag)

De är dubbelt så många som jag är. Minst.

De är säkert dubbelt så lyckliga också.

Fan.

My Personal Stalker

Jag har fått en egen, personlig förföljare. Fint värre! Tänk när man landar efter en lång flygtur, drar igång telefonen och får äran att läsa följande:


This is your personal stalker. Welcome to New York. Vädret här är varmt, 26 grader, med lite moln på himlen. Vi hoppas att du haft en trevlig resa med denna Airbus 330 med SAS. Trevlig vistelse i Förenade Amerikaemiraten!


Det var nästan så att jag började plira efter vem det kunde vara, där i trängseln på flygplatsen. Men, bara nästan.

Skärpning

Tillbaka i riktiga världen med riktigt arbete och riktiga problem och därtill så trött att jag överväger att kräkas. Det blir lätt så när man far över Atlanten, vallar förbi lägenheten och duschen för att köra till jobbet klockan sju på kvällen för att jobba lite. Nu sitter jag här på kontoret och tittar på när en maskin slentriankör w_raid_util så här på kvällskvisten. Imorgon bitti ska den fara någonstans, fråga mig inte var bara, jag orkar inte bry mig riktigt just nu. Jaja, jag kom fram iallafall och då kan man inte gnälla alldeles för mycket.

Nu över till något helt annat, ett erkännande:

Jag har lite dåligt samvete.

Jag känner det som om min lilla dagbok har försummats på sistone. Visst, den sista veckan har det inte blivit mycket skrivet alls, men det är mest för att jag har haft så m å n g a att träffa och så m y c k e t att göra varje dag. Och det är ju bara bra och trevligt. Men i övrigt är det också så att jag har varit lite själlös på sistone, tycker ni inte det? Jag funderar på om det är sommarlättja eller lathet eller tristess som kommit över mig. Förhoppningarna är stora på att det är alternativ ett eller två men absolut inte tre som spökar, under tiden jag analyserar tillståndet lite ytterligare tar jag gärna emot förslag på vad det kan skrivas om. Är det ingen som vill bli min musa?

Och nu över till ytterligare något helt annat, en kul sak:

Jag var på Stor/Liten-unionen! Alltså, på Mias och Lars bröllop. Det var en tokfin tillställning med roliga själar och gott om skratt. Allra bäst och finast var Stor och Liten själva, så klart, se bara här:



Det finns några fler bilder på dem och oss andra här. Här och här har jag även gömt bilder från möhippan för den som vill se hur kul man kan ha det när man har trosor på huvudet.

Tio for lång och gjord av bakelit

Det är jag, det.

"Mår du så bra som du ser ut eller är det bara fasad?" frågade Knickedicklas härom nyssens när vi tog en extrainsatt fika på balkongen. Jag svarade lite tveksamt att, jo, jag mådde väl ganska bra ändå. Lite klurigt är det att cirkla runt folk man inte riktigt vågar möta, att rikta blickar mot hörn som knappt ens finns och använda smala, raka, blåa pelare som kamouflage när man är kurvig och paisleymönstrad. Men, det går. Jag klarar mig riktigt bra, har till och med skickat mail som varit hyffsat professionella och nödvändiga. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.

När man anstränger sig så här hårt är det ganska skönt att få gnida sig lite mot nya människor helt utan några konstigheter. Tänk er som så här:

Eller så här:

Eller så här: