No shit, Sherlock

Efter en smärtsam springtur den här veckan har jag insett att det är dags att investera i nya springeskor varfter jag utfört hårdnackat forskande i vad som finns och gäller ute på marknaden idag. Alla mina trånare är emot saker som inlägg och sulor och sånt så jag känner en viss press att hitta de riktigt perfekta skorna på direkten, något som hittils har varit ganska svårt då jag har tämligen komplicerade fötter: proneringsbenägna, har hög hålfot, bred framfot och smal häl.

Idag for jag runt och letade efter en speciell sko som jag läst på internet skulle vara bra för just mina sorts fötter och traskade till slut in på Lady Foot Locker, en affär som specialiserar sig på sportiga skor för kvinnfolk. Efter en stunds hummande framför skorna på hyllorna fick jag inse att utbudet, även här, var begränsat men att jag nog skulle prova något ändå. Medan jag stod där frågade den ena expiditen mig vad jag skulle ha skorna jag tittade på till. Hon och jag stod vid hyllan för löpskor och jag stirrade på henne ett par sekunder innan jag sa "Um... Jag ska springa i dem". "Jaha", sa hon, tittade tomt på mig för att sedan gå för att hämta skon jag vill prova i min storlek. När hon väl kom tillbaka förklarade hon att den inte fanns inne i just den färgen jag velat ha men att det kanske skulle gå bra med en annan färg. "Självklart" sa jag och tog kartongen ifrån henne bara för att inse att det var en helt annan sko hon plockat fram. Samma märke men annan modell som inte alls verkade vara vad jag ville ha. Jag skickade tillbaka henne till lagret och sa att jag ville ha min modell och inget annat och efter ett par minuter kom hon tillbaka och sa att nej, de fanns inte i min storlek men att den här andra som hon hade haft med sig innan borde funka lika bra. Det var ju samma märke, ju.

Jag började faktiskt försöka förklara för henne att nej, det var inte alls samma sak men jag insåg snabbt det futila att försöka utbilda eller ens vara lite elakt sarkastisk. Det skulle inte gå fram och skulle något gå fram skulle det inte finnas mycket till inteligens att tolka vad som sagts. Jag sa tack, tack och gick hem istället, utan skor.

Lite irriterad blir man ändå. Det är som om att jag skulle gå till närmsta bilhandlare och säga att jag vill ha en SUV varpå han försöker sälja mig en sportbil. Ibland skulle jag ge en kram för lite bra, kompetent service i det här landet.

Ljudet av små men potenta lungor

- Du kommer få så ont i nacken av det där, Pontus.

- Ja, men det är det värt.

Fjärran var den tysta, kontemplerande trollunge jag mött på sjukhuset i lördags, idag var det ett litet ilskt knytt som gjorde sig till känna när jag smög in genom dörren för att hjälpa Pontus laga middag och vara i vägen så där som jag antar att bara en ungmö kan vara i ett hushåll med fyra dagar gamla barn i. Lika strålande vacker var hon dock som förut och mjuk och väldoftande. Och stark! Lite styrsel på huvudet har hon allt redan.

Vi åt en gång var, hon åt fler gånger, jag diskade, stoppade undan, var i vägen och tog ett par bilder. Sedan smög jag mig ut igen, det sista jag såg var en obekvämt uppallrad Pontus i soffan med en sovande dotra på bröstet. Han kommer ha så ont i nacken imorgon och ja, det är värt det.

Det rykte

Jag klippte av ganska mycket. Tjo!

Present

I helgen fick jag paket, en överraskning bara så där på en lördag. Jag var på väg ut genom dörren för att göra saker så jag hann inte öppna det förrän igår och idag har jag till och med provkört det lite.

Men, i söndags stod jag med detta lilla paket i handen och funderade på vad jag hade lyckats köpa den här gången och hur i hela friden jag kan klara av att konsumera så mycket att jag glömmer bort det. Man ska inte surfa på amazon.com när man är full, det vet jag ju. Mysteriet tätnade ytterligare när jag öppnat paketet och hittade en DVD-film, vid första ögonkastet hann jag tänka att jag måste varit väldigt påverkad om jag shoppat mjukporr på nätet och dessutom inte mindes något av det, för på utsidan var en väldigt sensuell, vacker och harmonisk kvinna med lite kläder på sig. Det översätter tydligen min hjärna till porr light på direkten.

Nu var det inte porr och det var inte jag som handlat utan det var en present från Frida i Tomelilla, hon måste ha läst om min något stressade tillvaro för det jag fick var en självstudiekurs i meditation och avslappningsteknik vid namn Momentary Meditations.

Meditationsteknik för den stressade karriärmänniskan!

Det är jag det!

På fodralet står det saker som "reduce stress and anxiety everyday" och "takes you into profound, inner spaces that give you new ways of being" och "enhanced with special features that lift this presentation to a new level of multimedia". Är det här bra eller är det bra? Dessutom finns det ett alldeles eget kapitel om "how to reduce stress while traveling", det är som handen i handsken.

Jag körde igenom första kapitlet nyss och höll på att kväva mig själv i mina försök att andas så långsamt som rösten på skivan sa att jag skulle göra. Det var en ganska stressande upplevelse. Jag tror jag behöver öva mera.

Tack Frida, det var en fin present, jag blev jätteglad. Nu ska jag bara rota fram min portabla lilla damm också så är det bara att tuta och köra rakt in i avslappningens och harmonins förlovade land.

Mer dilemman

Gårdagens lament togs emot förvånansvärt väl så jag drar väl genast till med nästa:

Imorgon ska jag iväg till lilla frisören, hjälp mig hitta på vad jag ska göra med det. Jag är inte främmande för att klippa av alltihopa eller skaffa lugg men lite presentabel måste jag fortsätta vara så inga spikes eller så.

Varsågod och föreslå.

Underklädesdilemma

En gång i tiden bodde jag hemma i Sverige, kommer ni ihåg det? Det var tider, det! Då kunde man packa ICA-kassarna upp till bredden och inte oroa sig för att de skulle gå sönder, man kunde prata i telefon när man körde bil och gå på Systembolaget, det kunde man. På lördagar! Helt galet!

Och när jag bodde i Sverige kunde jag gå in på Lindex eller Twillfit eller H&M eller den lilla, lilla underklädesbutiken på gågatan i Ystad och handla BH:ar och trosor med nästan förbundna ögon utan att någon skadade sig eller dog. Här i USA har jag fortfarande inte fått till det med BH:arna alls; det som en gång var kul bra shopping hemma i Svedala är här jobbigt som bara tusan, jag har så svårt att hitta vad jag vill ha. Mina valpar är inte av USA-standard verkar det som, de tittar ut och skvalpar över, ser plågade ut eller drunknar närhelst jag försöker och det är inte alls kul längre.

Vi väntar kollegialt besök från Sverige inom kort, jag funderar på att skicka en stor, kramgod tysk till Lindex för att göra en raid på underklädesavdelningen. Mitt samvete håller mig dock tillbaka ity jag inte tror att det är socialt acceptabelt att skicka kollegor, tyska eller andra, att köpa onämnbarheter åt en. Men, å andra sidan, vad vet jag, det är säkert mer oacceptabelt än att gå troslös på kontoret.

No More Mr Nice Guy

- We need to talk! sa jag och la bestämt ifrån mig Nortons antologi över engelsk poesi på soffbordet.

Jag och B3 satt hemma hos honom efter en fullmatad kväll med sushi och opera, två av mina favoritsaker i hela världen, detta faktum till trots var jag inte helt lycklig. Jag var långt ifrån lycklig, om sanningen ska fram.

- I don't feel like what we're doing is going anywhere. Don't you agree? frågade jag och plirade på honom från mitt hörn av soffan.

- Do I have to agree? frågade han tillbaka och jag fick redan då lite ont i magen, det här skulle inte gå så enkelt som jag tänkt. Kan inte alla bara vara överens och tycka samma-lika som jag.

- No, it was more of a question than a statement... Do you agree or don't you?

- Well, I don't but I have sort of been waiting for you to tell me that there is a problem.

Okej. Vi gjorde plågan ganska kort och när jag väl var klar med mitt ursäktande och förklarande fick jag till och med beröm då jag tydligen följt alla slutgörandets regler och rekomendationer (Inte bli emotionell - Check! Vänta till slutet på kvällen - Check! Göra det hemma hos den andra personen - Check! Vara rättfram - Check! Se till att ha eget fortskaffningsmedel att ta sig hem med - Check!).

Väl hemma igen sitter jag nu och känner mig ganska tom och tarvlig, för här på Broadway lider vi av kärlekskrankhet ikväll. Den här gossen hade så många bra saker för sig, han var smart, händig, småkul, sportig, verbal och fick mig att känna mig trygg men inte ett endaste litet pirr blev det i mig av honom. Det är bara att åter igen inse att jag är för jobbig för mitt eget bästa, snart blir det dags för nödslakt.

Gnugga Olivia Noren

Ja, det där med namn är svårt och idag funderades det lite på sjukhuset när vi fick hälsa på det Norenska undret för första gången. Just det här pyret var det inte alls svårt att blil kär i. Det finns mer bilder här.

Babies galore

Regenereringen på Sectra har varit total och immers den här fredagen, två små Sectra-flickebarn har sett dagens ljus för första gången idag och jag är så glad, så glad för alla inblandade. Först kom nyheten att en kollega blivit pappa på morgonkvisten och sedan, sedan väcktes alla våra misstankar när Pontus och Linda visst aldrig tänkte komma till jobbet idag. Pontus som lovat hjälpa mig att racka server och allt. När jag väl fick tag på honom var klockan nästan elva på förmiddagen och det var en ganska lågmäld med samtidigt intensiv själ som svarade på andra sidan och förklarade att de inte skulle komma till jobbet idag. Jag fick prata med både Pontusen och med Lindan som då hade varit på sjukhuset sedan klockan åtta på morgonen och enligt alla proffsen skulle de få en liten krabat idag.

Jag blev givetvis till mig och glömde fråga alla de där givna frågorna (När gick vattnet? Hur öppen (dialated på engelska) var Lindan? Hur långt var det mellan värkarna?) och kollegorna skakade förtvivlat på huvudet åt mig. Det är bara att inse att jag är ett något otränat nyhetsankare vad gäller barnafödandet. Det jag förklarade för de andra var att Linda inte lät som om hon höll på att dö, att vi pratade i kanske tre minuter och hon inte under den tiden hade någon värk vad jag kunde höra och att nej, det hade inte plaskat i bakgrunden.

Nåväl, efter en väldigt overksam fredag som mest gick åt till att sätta samman telefonkedjan för hur eventuella nyheter skulle vidarebefodras kom det till slut ett samtal från sjukhuset strax efter fem i eftermiddags. Ett samtal med en åter igen intensiv Pontus som kunde meddela att det kommit ett flickebarn till dem strax efter klockan tre idag. En lång jänta med tio tår och tio fingrar på nästan 3300 gram som just precis då och där hade funnit sig till rätta och övade sig på att äta. Mamma mådde bra, krumeluren var frisk och pigg och pappan lät stolt och varmt lycklig på rösten.

Hurra!

Jag är tokglad och mjuk i hjärtat. Tanken på att det skapats alldeles nytt liv på en helt vanlig dag som denna är ganska magisk och helt som genom ett trollslag påminns man om att det faktiskt inte finns något som helt vanliga dagar egentligen. Alla dagar är magiska, alla dagar kommer utrustade med en gnistrig guldkant, ibland är det svårare att se den bara.

Av alla födelsedagar man har är väl den första den viktigaste, om inte annat blir de påföljande svårare om man inte har just den. Jag önskar det lilla pyret allt det bästa och jag tänker lära henne allt jag kan om allt som är viktigt i livet. Förhud till exempel. Och vikten att se glad ut när man skapar folkmusik. Och hur man bäst sjunger konjunktivens lov.

Skrivkramp

Idag har jag inget att skriva om så jag tänkte jag skulle ta ledigt lite. Okynnesäta några paranötter och fundera på lite jobb.

Ja, det blir nog så.

Ibland önskar jag att jag kunde ha en gästbloggare jag kunde kalla in när det kniper, en slags hjältebloggare jag kunde kalla på när det är tomt i skallen. Han (eller hon) skulle givetvis ha en superhjältedräkt i tajt, glansigt material och slängkappa och jag skulle ha ett hemligt sätt att tillkalla honom (eller henne), ett tejpkors på fönstret à la X-files eller så.

Jag skulle kunna göra varma mackor medan hjältebloggaren skrev ett smart och roligt inlägg och sedan kunde han (eller hon) och jag dricka te (eller margaretor) och äta mackor galore till sena på natten. Jag skulle vara nöjd, han (eller hon) skulle känna sig uppskattad och ni skulle få läsa av alla era hjärtans lust. Instant happyness.

Maila mig om ni vill söka tjänsten, vänligen inkludera ritningar/beskrivningar på er klädedräkt.

Dikteringsövning

The four for's in medicine:

Forehead
Forearm
Foreskin
Foramen

Patient tripped on foreskin, broke forearm, crushed forhead and got stuck with jugular foramen on door handle.

Forehead. Förhud. Samma, lika.

Det händer mycket underligt med en hjärna när den får sova för lite. I måndags steg jag upp toktidigt för att fara till jobbet innan det var dags att gymma lite och åka till flygplatsen. Det ambitiösa schemat i kombination med att jag glömde gå att lägga mig på söndagen gjorde mig synnerligen underhållande på måndagsmorgonen.

När jag träffade Trånaren för ett pass klockan tio på morgonen var jag lite förvildad och ganska fnissig efter tre stressiga timmar på kontoret och när jag försökte förklara att jag var trött i underarmarna (jag kallade de underarms på engelska) förstod han precis ingenting. Efter lite pekande och viftande kom vi fram till att jag syftade på mina "forearms" inte mina "underarms" och Trånaren fick tillfälle att skratta åt min lingvistiska tafatthet ett tag. Konversationen fortsatte med att jag frågade om jag hade two-arms och eight-arms också, bara för att jag skulle vara lite rolig, varpå han förklarade att nej, det hade jag inte. Men, sa han, jag hade en forehead.

Huh? sa jag.

Forehead?

Vad är det?

(Ni kommer väl ihåg att jag var trött, fnissig och korkad?)

Det är min enda ursäkt.

Jag menar, hur kan man glömma bort vad "panna" heter på engelska?

Jaja. Efter flera minuters förvirring där trånaren höll på att skratta ihjäl sig för att jag inte visste vad "forehead" betydde samtidigt som jag associerade samman forehead med svenskans förhud på något magiskt sätt och därmed också satt på golvet och frustade av fnitter, tog vi oss till slut tillsamman och kravlade oss upp till stående igen. Det måste finnas en gräns på hur roligt man kan ha det en vanlig måndag, eller hur? Efter fortsatta övningar där vi båda insåg att vi saknade sagda hudflapp (han är jude och jag är kvinnfolk) började vi prata om hur praktisk eller opraktisk den kan vara egentligen. Konklusionen vid slutet av träningspasset var att, så länge man inte snubblade på den så skulle man nog klara sig.

Så tror vi, vad tror ni? Några praktiska erfarenheter?

(Associationskedjan var alltså: underarm -> underarm -> forearm -> two-arm -> four-arm -> forehead -> förhud om man vill se hela flödet)

I Arkansas igen

Idag är jag i Arkansas, eller som den kallas "The Natural State" för att leka med min bästa Mike. Han och hans rara, lilla fru Magan har öppnat sina dörrar för mig så nu sitter jag i deras gästrum och ska alldeles strax sova lite.
Natt, natt.

Bröd och skådespel

Följande utspelade sig i fredags strax innan vi åt upp hutlösa mängder internationell mat. Veckans helt klart bästa konversation.

Medverkande:
Charlotte (C)
En icke namngiven kollega (Eink)
En pannkakstårta

Scen 1, akt 1. (Den enda)

*curtain*

Eink: What are you doing, Charlotte?

C: This is a pancake cake. It's crepes layered with jam and whipped cream.

Eink: Wow!

Eink: Did you make the crepes yourself?

C: Yup.

Eink: Wow!

Eink: What are you putting on now?

C: That's the whipped cream.

Eink: Wow!

Eink: Did you make that yourself?

C: *looks down at her bossom* Eeeh... Not really. I whipped it myself, though.

Eink: Wow!

Eink: What's in it?

C: Well. Cream. And a spoonful of sugar.

Eink: Wow! I could never do that!

*curtain*

Bloggmaterial

Ibland är det tråkigt att bo i stillsamma Connecticut, speciellt när man pratar med kollegan Leif som jobbar inne på Manhattan varje dag, han har alltid knasiga historier att berätta om vad som händer när man är inne och jobbar i staden. Han har också en blog men han låter de flesta av de roliga historierna gå den förbi då han inte är lika fanatisk författare som jag.

Ikväll berättade han om hur han nyligen åkt tåg med några killar som läste intressant och bildande literatur, nämligen alla knarkares fackliteratur: Ganjanytt.

Eller vad gängse knarkliteratur nu kan kallas här i USA.

På fem minuter hann Leif lära sig mycket matnyttigt om husdrogen Marijuana; allt från bästa frön och odlingstips till när man ska skörda och olika torkningstekniker. Lite som Gröna Rum fast på amerikanska och utan radio och med text och utan Bertil, för folk som är verkligt vilse i trädgården skulle jag kunna tro. Jag undrar om den kommer med GPS? Och flytväst? Och hjälm? Det är viktigt med säkerheten, det vet man ju.

En av artiklarna som Leif lyckade smygläsa var den om Pets on Pot, på svenska blir det ungefär Petsson Pot (det var vad jag hörde första gången han sa det i alla fall), den handlade om katter som knarkade.

Fullkomligt normalt. I USA.

Bäst i världen

Säg hej till vad som måste vara världens sämsta singel:

Lilla Jag.

Det är lördag afton och jag sitter hemma (uppklädd och stylad med läppstift och allt) undviker telefonsamtal, stickar konstiga saker och lyssnar på Boys 2 Men i sällskap av världens läckraste skor som bara vill ut och visa upp sig.

Det skiter jag i, jag vill sticka.

Tammen

Jag vet att jag gnäller och skäller mycket på mitt jobb här på internettet men om sanningen ska sägas så tycker jag ganska mycket om det. Jag sliter hårt just nu och det är jobbigt och tröttsamt, min lägenhet är som ett bombnedslag och jag känner mig ganska ofta stressad och sleten.

Men.

Jag gör gott och det gör mig gott. Jag vet inte om jag gör en jätteskillnad för mitt företag egentligen, det är ju bara marknadsfluff jag håller på med, inga riktiga kunder eller teknikproblem eller så, men om jag inte varit här skulle mina kollegor varit betydligt mer överkörda och utarbetade, det är de vänliga nog att berätta för mig ganska ofta och jag vet att det är det som räknas, att känna sig behövd och nyttig. Mina chefer, de snälla, har den goda vanan att åminna mig allt som oftast och det är något av det bästa.

Men.

Trots det känner jag mig ensam och ganska eländig. Jag har ganska svårt att sova på nätterna, till och med de nätterna jag vet att jag måste upp innan tuppen gal för att kasta mig på ett flyg ut i obygden. Jag rasar (så där som kvällstidningarna gör på sina löp allt som oftast, ni vet) lite för ofta, vinglar mellan formtoppar och riktiga svackor mest hela tiden. I onsdags berättade jag om Fat Woman och Bag Lady för en av mina bästa kollegor och medans han skrattade så han grät passade jag på att bara gråta. Jag skrattade samtidigt, förstås, så han märkte inget. Man är väl hemlig av sig.

Jag vet vad som är fel. Det är saknaden av fri tid och vanlig tid som spökar; tid att sjunga i kör och sparka volleyboll och slåss. Jag har ingen tid att syssla med något annat än jobb och hur nyttig det än får mig att känna mig är det inte tillräckligt, inte på långa vägar. Jag har satt ner hälarna vad gäller alla nya sociala äventyr och jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka lära känna någon ny människa. Jag sjunger inte i någon kör längre och volleybollaget några på jobbet satte ihop tror jag inte jag kommer hinna vara med i heller. Jag känner mig väldigt ensam. Tammen.

Jag känner mig slösaktig, som om jag kastar bort en riktigt bra Charlotte. Jag sprudlar ju på insidan, för helvete! Är det inte en mänsklig rätthet att ni andra i världen ska få känna på det?

Kan ingen protestera? Vad gör FN?

In i dimman

Den stod toktät på East Broadway ikväll. Dimman alltså.

Imorgon är International Food Day på jobbet och undertecknad har gjort Jansson utan ströbröd och stukat fler pannkakor än hon någonsin vill tänka på till en pannkakstårta som kommer bli hög som... ja, ett hus ungefär.

Jansson utan ströbröd blir ganska blek, bara så att ni vet.

Batman, Robin och jag

(Disclaimer: Det här inlägget är lite elakt varför jag ber om ursäkt redan från början)

(Förlåt)

(Nu börjar jag)


*Poff!*

*Tjoff!*

*Ka-Bang!*

Vi är säkert några stycken som kommer ihåg den fina gamla 70-talsserien med Adam West som Batman, den där alla slagsmål fint censurerades ut av animerade bubblor med *Ka-Pow!* och *Slam!* i. Jag spelade med i en dråplig slags superhjälteserie igår, därav mitt något uppbragda inlägg framåt kvällskvisten.

Det var jag, Fatwoman och Bag Lady som var ute på uppdrag, kan man säga (Jag vill verkligen understryka att jag inte har något emot runda människor, speciellt som jag känner mig småfet för stunden). En av våra närmaste och mer besvärliga partners hade bett mig komma och göra en demo av vår produkt på ett möte och det hela slutade i ett milt kaos, mest på grund av deras fullkomliga oförbereddhet och för att jag inte fattat att jag åkte dit i rollen som säljare, inte som specialist på produkten.

I vilket fall som helst var jag där med två kvinnor från det här andra företaget för att representera och försöka få dem att förstå varför de skulle kasta sina pengar i vår generella riktning och de här kvinnorna var inte att leka med. När man gör de här säljinsatserna har jag lärt mig att det är viktigt att man ser pålitlig och väl sammansatt ut, man måste till exempel stryka sig och kamma håret innan man klistrar på sig leende och drar på sig skor. Men, det är tydligen lite olika hur man gör det där. Mitt sällskap hade till exempel inte gått i samma skola som mig, den ena var ganska storvuxen och jag vet att hon brukar ha en förmåga att klä sig i kläder som inte riktigt passar henne (vi kan kalla henne Fatwoman), den andra var liten och torr och utstyrd i tofflor (!) och en kofta som hon antagligen stickat själv tio år tidigare (Säg hej till Bag Lady). Inget ont sagt om kläder man gör själv, tofflor eller kläder som är lite små. Jag menar, idag hade jag på mig en klänning som visade syndigt mycket ben och ibland är det verkligen viktigt att prioritera bekvämlighet. Men, inte när man ska representera, eller hur? Jag hade på mig mina fantastiskaste skor, de obekväma men åh, så vackra och jag hade borstat både tänder och hår och strukit mig. Jag led för mitt PACS ska ni veta.

När jag till slut släpade mig ut från mötet, både fysiskt och psykiskt för ja, det gick käpprätt åt helvete, for jag hem och drack vin. Flera glas. Idag pratade jag med alla mina chefer som helt opolitiskt korrekt skrattade så de grät när jag berättade om hur jag, Fatwoman och Bag Lady hade försökt sälja PACS. Sedan tröstade de mig och så gjorde vi planer för att jag inte skulle behöva få ont i magen flera gånger.

Hoppas de håller.

Spring och ställ mig i hörnet

Kardiologer är elaka.

Rispartners kan dra något gammalt över sig.

Jag ska inte bli säljare när jag blir stor.

Jag har ont i magen. Igen.

Jag är på ruskigt argt humör och har dåligt samvete.