Hujedamig, att nya däck på bilen ska göra en tystare, rakare och rent generellt mer trafiksäker. Det hade jag aldrig trott!
Men, som Kristian så fint sa, "Även Amir behöver nya skor". Och tänk så rätt det var.
Charlotte... Jag har hittat något hemskt på Internet. Se här "The home of the anti-shoe"
Linda... What? Anti-shoe?
Charlotte... Varför ska alla sådana där fotriktiga skor vara så fördrövligt fula
Linda... Ja, de var verkligen inte snygga...men varför är de där skorna anti-skor?
Charlotte... Vet inte, de säger så själva: MBT - The Anti-shoe. Jag såg en annons och blev upprörd.
Linda... De har dem på Hawley Lane Shoes här i Shelton, det vore lite roligt att prova hur det är att gå i anti-skor.
Charlotte... Jo, lite. Fast vet du vad jag kom på? Om man köper ett par anti-skor, då tar det ut ett par av de vanliga skorna man har och då kan man köpa ett par vanliga skor till.
Linda... Ah!! Smart! Lets shop.
Charlotte... Haha!
Både igår och idag har jag längtansfullt tittat på lille Amir som så fint står på garageuppfarten här utanför och tänkt att det vore bra om man finge köra honom lite. Det blir så mycket lättare att ta sig till jobb och skola om man har ett fordon. Det är inte så att han inte startar, det tror jag nog han skulle gjort om jag bara haft ett par nycklar som passade in.
Men, ser ni, det har jag inte.
Den enda uppsättningen nycklar fick min hyresvärdinna av mig när jag åkte till Sverige så att de skulle kunna flytta Amir utifall han var i vägen på garageuppfarten. Han står snällt kvar där jag lämnade honom så jag misstänker att han inte var till några problem men det vet jag ingenting om med säkerhet, för mina hyresvärdar är inte hemma. Jag har ingen aning om var de är. Florida kanske, eller Puerto Rico. Vem vet?
Det är svårt att köra bil utan nycklar. Jättesvårt. Är det här ödets sätt att säga att det är dags att få tummen ur och köpa ny bil, måntro?
Enligt amerikanska mått är nu juvlen över, sålunda åker julgranen ut, ut, ut. In från vänster kommer istället årets första pinuppa. Vad tycks?
Kan någon klok person förklara hur det här med html-kod funkar? Jag försöker få den här snutten:
#header .description {
padding:0px 30px;
margin:0 150px 0px;
text-align: center;
text-transform:uppercase;
letter-spacing:.2em;
line-height: 1.4em;
font: $descriptionfont;
color: $descriptioncolor;
}
att sätta min blogbeskrivningstext (den till höger om den lilla bruden där uppe) lite snyggare. Jag vill ha den högerställd och skjuten till höger så den matchar blogtiteln ovanför. Till och med jag förstår att jag ska ändra alignment till höger men hur jag än pillar på padding och margin så blir det inte bra. Förslag? Just nu ser det vettigare ut med centrerad text men jag skulle gärna se att den kommer lite längre till höger.
Imorgon bär det hem igen. Eller, senare idag bär det hem igen, borde jag mer sanningsenligt skriva. Sista natten med kamraterna bara måste man ta vara på lite extra och det blev en sen kväll med god mat, fullkontaktspussel och Wii fram till småtimmarna, precis som det sig bör.
Vi satte upp mål för 2009 idag. Marina ska se ut som Uma Thurman. Rikard ska se ut som Daniel Craig.
Julia var glad i morse, för idag skulle vi ha stort kalas med fullt av vuxna och barn för ett dagisdepraverat, julgodisstinnt barn att leka med. Totalt trillade 16 personer in och ut från huset i Ryd under eftermiddagen, inte illa för en snabb samling i mellandagarna, tyckte vi, men lilltjejen var missnöjd.
16 personer är inte stort kalas, rapporterade hon. Under 2009 ger jag därför Mamma Mia i uppgift att ta reda på hur stort ett stort kalas verkligen är. Jag vill verkligen inte besvika igen.
För första gången på över 20 år träffades stora delar av familjerna Karlqvist och Abdon över vitlök och vin, det var härskans gemytligt och väldigt mysigt. Vi åt god mat, drack saker och Jesper fick en renutstyrsel till sin bil. Och så pratade vi minnen, så klart. Vi pratade om gångarna i vår källare, om hur många gånger man kan hissa en korg upp och ner från ett fönster, hur jobbiga äldre bröder kan vara och vad i hela friden vi gjorde på den här bilden:
Och sedan gav Jespers mamma mig en så fin komplimang, en som gjorde mig så glad. Hon sa "Vad jag kommer ihåg mest av Charlotte var hennes skratt. Hon skrattade jämt."
Ibland tänker jag att jag borde vara lite allvarligare och mer seriös, att jag borde ta mig ann livet och allt det där man gör varje dag med större respekt. Men, det blir aldrig så, jag tvivlar på att jag har det i mig och när Anne-Grethe sa så där kom jag på att jag nog aldrig haft det i mig. Jag gör mig nog bäst med ett leende på läpparna.
Idag kommer Knyttet från Ö-vik och Andreas och Thu från Schweiz. Då kan det börja på riktigt.
Varför? var en fråga jag ställde mig själv ett antal gånger under det att jag krånglade mig hem den här gången. Under de dryga två åren jag varit borta är det här den första gången jag åker hem över en jul och gissa om jag har sett fram emot det.
Eller ja, ända fram till i fredags när snön och packningsångesten kom. Då kom de första två Varförna? Sedan kom det ett par när jag krånglade mig till flygplatsen, och några väl på flygplatsen (om folk slutade bomba saker skulle köerna bli kortare och vips så skulle ingen BEHÖVA bomba något för man skulle vara harmonisk och lycklig istället...) och sedan ett par till på flygplanet. Det kom några när jag innerligt saknade min tandborste och ytterligare flera när jag låg på golvet på Schiphol och funderade på om någon skulle hjälpa mig upp efter det något förnedrande fallet men sedan, sedan fick jag frukost och efter det fick jag sova på ett annat plan och efter det blev jag upphämtad av Marina och Rikard och fick en Stångebrohamburgare och en ren bil...
Och kramar fick jag. Och riktig glögg och mera kramar och en tandborste och en dusch och Kristian och en promenad. Och sedan fick jag skjuts och kramar och en Mia och en Lars och en Julia och efter det hann jag med mitt tåg...
Och sedan kom jag hem och fick kramar av Mamma och inbakad fläskfilé och grönsaker och kramar.
Därför.
.
En halvtimme efter att jag publicerat inlägget här nedan kom snön och nu ligger det 10 cm snö på backen här utanför och mera lär det bli. Jag blev utjagad från kontoret 45 minuter efter att det började och slirade runt lite vingligt så snart jag kommit ut från garaget. Det tog en timme att ta sig hem och det fortaste jag körde var 25 km/h, att ta sig upp på motorvägen var svårt men det gick. Amir spann loss som en hel karl. Jag lirkade och klappade och svettades som en hel karl.
Nåväl. Nu är jag hemma och håller tummarna för att Pontus och Linda ska hinna fram till flygplatsen i tid, trafiken är som sagt horribel och det är bilar som Amir man kan skylla på.
Här kommer för övrigt en önskelista jag satt och filade på på vägen hem:
Sådär.
Idag är jag nästan ensam på kontoret för det råder snöstormsvarning.
Snö är LIVSFARLIGT!
Bara så ni vet. Nyheterna hotade först med massor av snö under tidiga morgonen men inget kom, sedan skulle det komma runt lunch istället. Nu vet jag inte riktigt vad nästa prognos är. Än så länge har det inte ens fnurrat en liten flinga i trakten, det är mest kallt och stilla ute. Jag undrar hur amerikanska snöstormar står i farlighetsförhållande till svenska rotvältor, i min bok är nämligen rotvältor LIVSFARLIGA!. Jag har fortfarande inte kunnat luska ut vad rotvältor heter på engelska så jag kan inte ens fråga. Träd kanske inte välter i USA.
Men.
Snö är LIVSFARLIGT! så det är bäst att hamstra vatten och bröd och stanna hemma. Eller?
.
Ikväll skickade Knyttet mig en länk till ett videoklipp med Randy Pausch, en professor vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh, som vid 46 års ålder fick veta att han hade mellan tre och sex månader kvar att leva "in good health". På bara någon timme har jag lärt mig att cancer i bukspottskörteln inte är något man vill ha och att det finns människor vars livskraft, envishet och optimism man bara kan förundras över.
Frågan lyder: Vilken var kören?
Kören som sjöng "Jul, jul" var en som hette Vocalessence och under påannonseringen fick jag lära mig att de var minst världskända. Minst. Jag tror jag har hört om dem innan men jag måste säga att damerna tenderar att vibrera lite för mycket för min smak. Jag tror det är en amerikansk olat, damerna i mina körer var likadana och jag vet med mig att jag har lagt mig till med lite mer vibrato sedan jag flyttat hit, det som brukade vara ett glitter i i topparna och slutet på fraserna irriterar mig allt som oftast nu för tiden.
Jag har för mig att u:na satt bra, fast jag är nog inte rätt person att fråga eftersom mina u:n, enligt min nästanmoster Ruth, är mera y:n än något annat. En uppväxt i Skåne kan tydligen få en att säga hynd istället för hund för jämnan.
Om man surfar runt på deras hemsida lite kan man se att de har workshop med "superstar choral composer" Eric Whitacre och nu har jag bestämt mig att jag måste flytta till Minneapolis innan mars månad nästa år. Tänk att få sjunga Lux Aurumque, liksom... Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva dagen då jag skulle få höra om kompositörer inom körvärlden med superstjärnestatus men, den som lever får verkligen se.
.
