Och så var det det där med metodiken

Först, ett litet förord:

Kära Bacheloren, jag vet att du läser det här. Just idag tycker jag dock att du ska vara så snäll och ta en paus.

Man gör saker olika, det är bara så det är.

Som med handdukar, till exempel. När Bacheloren har duschat klart, stänger han av vattnet och tar två stora kliv över badkarskanten ut på badrumsgolvet och så står han där och droppar, nej fullständigt öser faktiskt, ut vatten på golvet medan han funderar på var han la sin stora handduk. Ofta ligger den i ett helt annat rum och jag får komma en naken karl, som ser mer ut som en nybadad hundvalp än något annat, till hjälp.

Bedårande. Och väldigt blöt.

Första gången jag gick in på badrummet efter att bacheloren hade duschat hemma hos mig höll jag på att drunkna. Eller, jag blev mest blöt om fötterna men man får faktiskt överdriva lite ibland, för effektens skull. Numera har vi en liten handduksinstallation på golvet utanför duschen som man kan stå på och droppa om man alls inte vill kännas vid alternativa metoder, som till exempel att torka sig i själva badkaret innan man kliver ut. Galna tanke.

Fast, det verkar som metodiken smittar, för idag när jag duschat klart fann jag mig själv stå och tokdroppa där på golvet, helt tvärt emot alla de gamla vanliga rutinerna.

Jag undrar om jag har feber?

Bara precis så

Jag förutser lite fundersamhet imorgon.

Bara så ni vet.

Det öser

Sondre Lerche har tydligen spelat i New York de senaste månaderna.

Man kan se Ane Brun antingen på Radio City Music Hall eller i Brooklyn i maj.

Corinne Bailey Rae spelar i Webster Hall i maj, samma sak för Kings of Convenience fast i juni och The National uppträder i Brooklyn i juli.

Och en himla massa annat gott också.

Gaaaaah! Hur ska man hinna?

Stoldans

Det är inte ofta man går på pop- eller rockkonsert utan att vara ett riktigt fan, ni vet, en som kan alla texter och har alla skivor och så. Jag testade det igår och det är ganska komiskt att sitta och tjuvkika på folk som lyssnar på sin mest älskade artist; det stoldansas, det sjungs högt och lågt, det klappas, himlas med ögonen och lyser om folk om vartannat. Och så går folk på toaletten.

Hela tiden.

Jämt.

En del kan inte hålla sig alls.

Vi var alltså på Town Hall mitt i Manhattans teaterdistrikt igår för att titta på Ben Folds, en för mig ganska okänd men väldigt lurig människa och tillika sitt eget enmansband. Han spelar piano som Jerry Lee Lewis; med hela kroppen, gärna stående i någon slags attackställning och med vilt stampande fötter. Det är animerat som tusan och ibland låter han lite som Elton John fast med betydligt vassare texter och inte i närheten så galen garderob. Nu senast har han spelat in ett par låtar i samarbete med Nick Hornby, den brittiske författaren ni vet, och hur kan man inte njuta av en blues tillägnad Liam Johnston, stackaren som lyckades göra Sarah Palin's dotter på smällen.

I alla fall. Det var en himla kul konsert att gå på och jag måste nog börja lyssna mer på den här karaktären. Han hade riktigt kul med oss på slutet när han fick alla oss i den 1,500-man starka publiken att sjunga fyrstämmig, experimentell kör för honom. Vi låt riktigt bra om jag fick säga det själv. Om ni har chansen att lyssna på honom ska ni ta den, han är himla kul och ryktet säger att han för det mesta har med sig riktigt underhållande förband också, så även också igår men mer om det en annan dag.

Ovh!

Ibland blir man bara lite till sig i trasorna.

Som till exempel, när Patrik Swayze dansar med hon där tjejen som ingen kommer ihåg vem hon är, i Dirty Dancing.

Jojomensan. Nu ska jag duscha.

Må-bra-musik

Från grabbarna som kör sina musikvideos på löpband kommer den här låten som jag måste ha lyssnat på minst 200 gånger idag. Jag blir som så ruskigt glad av den.

Först med brass:

Och sedan med magisk maskin:

Synopsis

Kristian sammanfattade semestern så bra.

Se här, bara.

Gul Bil!

Ropen skalla, gul bil åt alla!

Av någon anledning googlade jag och Kristian reglerna till "Tysta leken" och snubblade över en annan kul lek lämplig att utöva när man är på resande tass, leken i fråga heter "Gul bil" och är tydligen något som har lekts i generationer. För både Kristian och mig är det en ny, och så här långt, ganska smärtsam bekantskap.

"Gul bil" går ut på att man ska, så snart man ser en gul bil, hojta just "Gul bil!" och lappa till någon annan i sitt sällskap (bilen, bussen, tågvagnen, gångsällskapet, eller vad som nu kan passa in) lite lagom hårt på axeln. Det finns mängder av resurser att tillgå på Internet för den som vill granska de olika regelvarianterna i sin helhet.

Vad vi kan säga, efter att ha testat ut leken i ett par dagar, är att den är himla kul och att Charlotten nu stoltserar med ett fint litet blåmärke på vänster axel. Taxichauffören som tog oss till tågstationen, vilt skrikande och misshandlandes i baksätet, undrade nog vad som hade hänt. Fast, han sa inget så "Gul bil" är kanske en vanligt förekommande billek i USA. Vem vet?

Semester i hufvudstaden enligt Chotte

Dag 1:

1. Gå upp klockan halv nio.
2. Snöra på joggingskorna.
3. Spring i två timmar och titta på ALLA monumenten.
4. Kom på minst tio olika sätt att effektivt ha ihjäl alla de andra turisterna som är ivägen.
5. Oh:a och ah:a över körsbärsträden (men ta inga bilder eftersom ni är ute på joggingrunda och sedemera inte har kamera med er).
6. Oroa er för springsällskapets välmående.
7. Spring hem.
8. Ät frukost bestående av öl och sallad.
9. Krascha och brinn.
10. Upprepa om möjligt under dag 2.

Man kan tycka att det är ett problem när man, lagom till en konsert med en artist, inser att man verkligen, verkligen, verkligen inte tycker om deras senaste album. Under den senaste veckan har jag och Bacheloren studiöst lyssnat på Norah Jones senaste album och i bilen på väg till själva evenmanget tryckte antingen han eller jag på stoppknappen och sa:

- I actually don't like this.

- Me neither!

Och sedan listade vi en massa skäl till vad som var fel; det var poppigheten och plastigheten och det repetitiva och en hög med andra saker som dök upp, det ena efter det andra. Och ju närmare vi kom Foxwoods Casino där hon skulle spela, desto mindre sugna blev vi på Norah över huvud taget. Det var inte bra alls.

Så slog klockan åtta och en liten Norah trippade in på scenen, iklädd blå kortkort klänning, knallrosa pumps som 80-talet vid upprepade tillfällen ringde och efterlyste och en alldeles för stor, röd elgitarr. Jag och Bacheloren skakde på huvudet och frågade oss var den där lilla, timida flyghåriga tjejen tagit vägen och var i helsefyr hennes flygel tagit vägen! Det var helt enkelt hiskeligt fel.

Men, så började de spela och vet ni? Trots den nya, poppiga imagen, bristen på stort piano och mellansnacksbegåvning så gillar vi numera det nya albumet. Det är bra underligt var lite liveupplelvelser kan göra med en.

Stackars liten

Idag motionerade jag Kristian lite, han fick springa/gå hela 5-kilometersrundan med mig och han var jätteduktig fast det var ganska kallt och småregnade.

Sedan hittade jag honom sovandes på köksbordet.

En del åker visst på semester för att vila och få uppleva värme. Det låter hemskt underligt, tycker jag.

Beroende

Jag börjar bli orolig. Det verkar som om Kristian är beroende av fiskeprylar, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att laga honom. Redan innan han kom hit började dragen trilla in och idag for vi till en friluftsaffär där han handlade ännu mera. Ryktet säger också att det ska komma mera på posten.

Jaja. Jag pensionssparar i skor så om han pensionssparar i fiskedrag ska jag väl inte klaga så mycket.

Idag har vi också varit på musikal fast inte i New York utan i New Haven. Det gick bra det med.

I väntans tider

Nu sitter Kristian på tåget från New York.

Yay!

Fredagsrecept

1. Gör en pizzadeg.

2. Hacka en stor, röd lök i tunna skivor och karamelisera i ganska het panna med lite olivolja och ett par matskedar farinsocker. Gör allt brunt och vackert. Klappa ut pizzadegen tunnt, tunnt på en plåt och ringla lagom med olivolja och strö flingsalt över den. Höfta på lite riven parmesanost över det hela och följ sedan upp med ganska mycket tunnt skivad mozzarellaost uppe på. Sprid ut den karameliserade löken över osten och avsluta med en åtta, tio skivor prosciutto på toppen. Låt åka i ruskigt het ugn i 15-17 minuter. Om hushållet har lite ruccolasallad över kan man med fördel lägga på lite sådan vid serveringen, då blir det nyttigt. Eller så kan man göra Ruccolapaj med soltorkade tomater i parallell med pizzan och då tar ruccolan lätt slut, men det går bra ändå.

3. Ät upp i gott sällskap.

Funderingar

Sitter här och surfar efter en larvig film att somna till och se vad jag fann i segmentet "Comic Books and Superheroes"

The Hebrew Hammer - This hilarious tribute to the Blaxploitation genre stars Adam Goldberg as Mordechai, an Orthodox Jewish "superhero detective" who joins the Jewish Justice League to stop the evil machinations of Damien (the always-wacky Andy Dick), son of Santa (Richard Riehle), who aims to wipe out Hanukkah from calendars forever. Mordechai and his sidekick, Esther (Judy Greer), enlist the aid of Mohammed (Mario Van Peebles), a superhero protecting Kwanzaa.

Är det månne en film för mig?

Sjunger lite lov

Vi bytte till sommartid igår och helt plötsligt kan man kika ut genom fönstret klockan nästan sju en afton och se något där ute. Det må vara grått, grötigt och trist, men det är ljusgrått, grötigt och trist i alla fall.

Ett problem jag inte förutsåg jag skulle få löst genom att flytta till ett engelskspråkigt land var det här med att få ordning på vilket håll klockan skulle flyttas på när sommar och vintertiderna slår till. Så härförstår ni, när det är vår (spring) springer man framåt och varje höst (fall) faller man tillbaka.

Smart va?

Medelåldrad?

Det började med att Wii Sport rapporterade mig som 35-årig idag och sedan gick det snabbt utförs när jag ville somna i hummusen på den mysiga turkiska restaurangen vi gick på middag på. Efter maten stretade vi mot bilen på isiga, stormiga New Haven-gator medan jag försökte övertala oss om att vi egentligen INTE ALLS ville gå på Ingrid Michaelson konsert alls.

Nej-nej-nej!

Vi (jag) ville fara hem, sätta på oss (mig) resårmidjebyxor i fleece och äta chips i soffan.

Men, det var som tur var ingen som lyssnade på mig så vi gick på konsert och jösses vad roligt vi hade. Hon är så himla charmig, den där Ingrid.

Parmyndigheten

Jag var ute och gick med ett par goda vänner i julas, riktigt gamla vänner från småskolan, sådana där som man kan fulprata med nästan hur mycket som helst. Diskussionerna meandrade sig fram och tillbaka och vi frågade oss bland annat hur mycket energi och pengar som läggs ner på det här med att leta efter kärleken egentligen. En av väninnorna berättade om en bekant som hade gått på så många träffar att han till slut blivit så trött och deppig att han inte orkade ett dugg mera. Borde inte myndigheterna göra något åt saken innan vi börjar få rapporter om människospillror som blivit utbrända av nätdating eller sönderstressade av singellivets hopplösa extrastress?

Det var då vi kom på att det borde finnas en Parmyndighet. Parmyndigheten, med huvudkontor i Åtvidaberg eller kanske Trosa, skulle inte vara så mycket en förmedlingsinstans utan mer vara rådgivande, kanske hålla på med forskning och hjälpa invånarna hantera effekterna av parbildningsstressen - dela ut självhjälpsböcker och så. Lite stödverksamhet med veckomöten, egenvärdesdiskussioner och tolvstegsprogram för de med attachmentproblem.

Jag tror för övrigt att min låtsassvåger Per skulle kunna bli en strålande parmyndighetsbyrådirektör.

PS. Jag tror att det löste sig för honom där ovan till slut också, om jag inte missminner mig helt blev det ett lyckligt slut på historien. Som tur var.

Rovligt

Här i USA har vi kul med vapen:

Favorit i repris...

... Garderoben har vinterkräksjukan igen.

Fy fabian vad jobbigt det är, kläder överallt ju!