Nattsudd

Det är jag, katten och en nattfjäril som hänger ute på verandan ikväll. Och så en himla massa regn förstås. Nackdelen med connecticutiansk sommarvärme är att naturen ibland måste åska ur sig lite och idag var det dags igen. Så, här sitter vi och tittar på ösregn och försöker smälta mat. Eller, det är mest jag som smälter mat, de andra två vet jag inte så mycket om.

Vi gick på riktigt urful, gammeldags italiensk restaurang ikväll, med god mat, uråldrig inredning och livemusik från 70-talet. Det var underhållande på så många sätt. Det bästa med hela kvällen var när innertaket och ett par liter vatten rasade ner på de fyra som satt vid bordet bredvid oss - säg den pastamiddag som inte blir bättre av en vattenläcka och lite okynnesaction?

Bring it on!

Det är mörkt och lagom varmt ute, gardinerna här på balkongen svajar en aning och ljusen på bordet luktar lite lagom sött i sommarnatten. De har fest i huset på andra sidan gatan, ungdomar som sjunger och raketer som smäller. Ett moln av krut rullar in och tar över. Krut luktar gott.

En hund skäller någonstans där ute i allt det svarta.

Gatan är stilla trots alla ljuden och balkongen är vår lilla oas. Jag och Walter i soffan och Tommy, med blottad mage och slapp svans, i sin fåtölj. Vovven har somnat där inne. Det är så underligt hur visst oväsen inte stör utan bara passar in i en miljö medan annat ljud kan få en att explodera. Eller, i alla fall trilla över staket och förstöra knän i ett par veckor...

Kvällens ljud, med lite vågskvall på toppen, passar in och får en att känna hur fredagen får ta plats och ta över. Det är dags för långhelg och jag är ta mig tusan redo.

Zoo

96 Beckett har förvandlats till tillfälligt zoo med små, pälsiga tassar överallt. Lånehunden Aliz är på besök över långhelgen och Tommykatten går omkring och surar. Lägg till de två schemalagda djuren har vi en grå okänd kattflicka som brukar komma och hänga lite med oss om vi glömmer altandörren öppen.

Aliz är hur charmig som helst med uttrycksfulla öron och stor, våt nos. Tidigare gick hon rakt in i en vitrinskåpsdörr och såg jätteförvånad ut när det tog tvärstopp. That's my kind of dog, det!

Snillen spekulerar

Charlotte: Jag är kär i en bröllopsklänning.

Linda: Åh nej men guuud! Det står ju Charlotte på den! Dags att gifta sig nu!

Charlotte: Kan man inte bara köpa den och glida runt i den här hemma?

Linda: Absolut.

Charlotte: "Neeej, den här gamla trasan! Det är så mycket katthår på den nu så så fin är den inte."

Linda: Ta in tidningen och göra köttbullar i den

Charlotte: Precis. Lite vardagsstass så där. Med rosa skor till.

Linda: Den var verkligen jättefin

Charlotte: Ja... Och i princip gratis.

Linda: Det kan jag tänka mig

Charlotte: I bröllopsklänningssammanhang är den nog gratis, tror jag såg $1,300 på en prislapp nånstans. Ska vi fara till Kleinfelds igen, kanske?

Charlotte: "Nej, jag ska inte gifta mig, den här ska jag ha till köttbullarna."

Linda: Men 1300 det var inte farligt alls... Fan det är ju REA! Nu kör vi!

Charlotte: Haha! Och jag har en massa skor som funkar redan.

Linda: Precis, ännu ett argument som håller.

Charlotte: Perfa!

På TV

Ja, nu har man ju varit på TV-inspelning två gånger så då är det dags att anamma det här nya mediet totalt och göra egen, actionpackad film också.

Se bara, jag lyckas till och med få med mina egna fingrar!

Vardagsmotion

Det var väder i Chattanooga idag och vi vet ju alla att när det är väder så kan man inte flyga flygplan. Inte alls, kan man det och det innebär att alla som velat ta sig hem inte alls kan göra det. Så, nu sitter man här en extra kväll och efter lite gråt och tandagnisslan och arga ögonbryn gav Delta med sig och fixade in mig här, på Chattanooga Choo Choo, något så fint som ett Historiskt Amerikanskt Hotell.

Det är så roligt, för här i USA betyder historiskt oftast smaklöst och även också i det här fallet. Det är jag och en uppsjö av feta, dåligt klädda turister som imponeras över fantastiska saker som tåg och räls och mer tåg. Man kan sova i tåg, man kan äta i tåg, man kan äta tåg (av choklad) men man kan dock inte åka tåg. Däremot kan man åka golfbil. När jag checkade in, trött och da'n, förklarade den lille hotellpojken att jag skulle behöva få skjuts till mitt rum ity det låg i en annan byggnad "en bra bit bort". Jag frågade hur bra långt borta det andra huset låg och han drog till med en uppskattning på minst en 10-15 minuters promenad i ösregnet där ute. Jag tackade sålunda ja till golfbilsskjutsen och blev raskt upphämtad av en fet säkerhetsvakt som liksom gjorde att hela golfbilen lutade ytterst illavarslande, och två små damer från West Virginia som skulle till samma hus.

Som visade sig ligga 130 meter bort.

Jaja, tänkte jag. Det här med vardagsmotion är ju ändå inte nyttigt så det var ju tur. Sedan åt jag flottstekta räkor och gick och la mig.

Past times

Jag har blivit med TV så jag har fullt upp med att titta på skräp så ni och bloggen får stå tillbaka lite. Det är bara StarTrek och "Say Yes to the Dress" och "Glee" hela dagen lång.

Det är toppen!

Med det sagt kan jag rapportera att jag även också blivit med grill och nu ska jag bli grillmästare extraordinär. Det här med grillning är karlgöra enligt mig, karlar ska kunna hantera kött och yxa men efter att ha sett hur Walter fullkomligt desintegrerade ett par hamburgare härom dagen tänkte jag att själv är bäste dräng och nu jämrans ska här grillas saker.

Igår valde jag mellan katten och ett par fläskfileer och med hjälp av internettips och lite tålamod blev det riktigt bra. Ingen dog, inte ens katten, och huset brann inte upp. Så mycket mer kan man inte begära.

Nästa steg blir det här med yxan...

Hundkräk

För att vara ett tyst och fridfullt område har både jag och Bachelorens lite problem med hur högljutt och irriterande vårt nya kvarter är. Dagtid, såväl på helgerna som till vardags, är det byggarbete i huset bredvid och nu inatt har ett litet, äckligt hundkräk hållit oss vakna mer än vad som kan räknas skäligt för en torsdagsnatt.

Efter att ha legat och lyssnat på skällandet i mer än 20 minuter, gav jag upp och drog, vid halv två-snåret, på mig shorts och en tröja och gav mig ut på hundjakt. Vanligtvis är jag en stor fan av hundar, det vet ni ju, men just där och då var jag en större fan av att sova om nätterna. Man måste ju prioritera, och en sådan som jag behöver verkligen min skönhetssömn. Så, ut stampade jag och mörkt var det och ingen ficklampa tog jag med mig och svårare än väntat var det att avgöra var den där järans hunden bodde så man kunde morra på rätt amerikan. Man vill ju inte hamna i handgemäng i onödan, heller.

Till slut, efter lite hobbytriangulerande trodde jag mig hittat rätt garageuppfart och började smygstampa mig upp för den för att verkligen verifiera att det fanns ett litet djävulsdjur att skälla tillbaka på innan jag knackade på någon dörr. Så värst långt kom jag inte förrän jag snubblade över ett staket, föll pladask och tog med mig en soptunna ner i fallet på ett lagom smidigt och kakafoniskt sätt. När jag snabbt och illerlikt tagit mig upp på fötterna igen, kutade jag hukande ifrån platsen så fort jag bara kunde med trasigt knä och ond hand och hjärnan på högvarv - hur långt fängelsestraff får man för husfridsbrott i Branford egentligen???

Ingen kom efter mig och när hundkräket efter en stund började skälla igen gav sig Bacheloren ut på samma uppdrag, utan att trilla och dessutom med ett betydligt mer lyckat resultat - hunden blev åtgärdad och tystnaden infann sig.

Nu är vi klarvakna och sitter och tittar på varandra här i sovrummet. Jag har ont och har en nyfunnen förståelse hur det känns att trilla och slå sig. Med det här inlägget vill jag inte bara klaga på oljud utan också be alla treåringar jag träffat i veckan om ursäkt för att jag fnissat åt deras krokodiltårar när de fallit och slagit sig. Jag vet hur det känns nu! Och på mig gick det inte ens hål på! Och jag fick inte något plåster, för Bacheloren tyckte jag var larvig! Livet suger, hörrni!

Huvset!

Jag tog lite bilder på det Lilla Huset idag men jag tänkte att det skulle vara bäst med en liten och artistiskt fri planritning först. Här är första våningen:

Ytterdörren är det där svarta längst ner, fönster finns men de orkade jag inte rita i så ni får tänka er dem med lite lagom intervaller runt väggarna. Strö på, bara! Nedervåningen är mest ett ganska öppet rum som funkar som matsal och bibliotek med kök uppe till vänster och innanför det ett badrum med dusch och tvättmaskin. Uppe till höger finns det en dörr ut på baksidan där det finns en uteplats och en liten trädgård med konstiga blommor i. Utmed vänstra väggen finns det en spiraltrappa som leder oss oavkortat till övervåningen:

Här finns det ett litet allrum som är öppet till nock och två mindre rum som funkar som sovrum och skräprum. Skräprummet ska väl egentligen vara ett gästrum/kontor men det har en liten, nätt identitetskris just nu i och med allt skräpet som finns i det. Det kan hända det bästa av rum, skulle jag tro. Balkongen är Horkattens favoritrum så vi kallar det även också för Horrummet och jag är lite avis för det är just nu det allra bästa med det Lilla Huset. Som tur är är inte Kissen snål så vi vuxna får alla använda det med. Jag har gått lös på ytan med kreditkort och häftpistol och nu har vi något slags Bali-inspirerat, blomsterbeklängt kuddhav där ute och det är precis så underbart som det låter.

Imorgon, eller en helt annan dag, kan det komma bilder. Håll i hatten!

Horkatten

Katten har skaffat sig en dålig vana om ni frågar mig eller ett smart alternativ om ni frågar honom. När det är tråkigt och trist hos oss tar han sig helt enkelt till sitt numera alternativa hem ett par hus bort och blir ganska väl omhändertagen. Redan den första dagen vi släppte ut honom på vift hittade han ett kattkärt hem en bit bort med ett par, tre andra rödhåriga katter i, ett hus som var så pass öppet att ägaren inte ens märkte att fel rödhåriga katt tog sig in och åt deras mat. Gissa vår förvåning när vi hittade vår rödhåriga inlåst i fel hus en helt vanlig söndag.

Katter är luriga djur. Tacka vet jag hundar, de rymmer hemifrån med bestämdhet och integritet. Det märks liksom när hundar rymmer!

Idag gick jag upp galet tidigt för att fara till jobbet och släppte ut kattkräket så att han skulle få motionera av sig lite innan Bacheloren skulle fara till jobbet. Allt gick enligt plan förutom den lilla detaljen att kissekatten aldrig kom hem innan Bacheloren for iväg och sedan började det regna.

Ösregna. Alla håll och alla kategorier. Tokmycket.

Vi orolade oss lite, vi två vuxna där vi satt på våra kontor, men kom fram till att han nog skulle klara regnet ändå - Katten är trots alllt en tuff, adopterad gatukatt från ett fullkomligt livsfarligt område i Waterbury, jag är övertygad om att han bär knivar eller en yxa någonstans där under den där täta pälsen han har. När Bacheloren kom hem på kvällen och vände fanns det ingen kisse att hitta och när jag så småningom dök upp och ropade kom det inget tjock glansig sak slinkande heller, hur mycket jag än visslade och ropade.

Det enda naturliga man kunde göra vid det läget var att ta hatten i handen och traska över till huset där borta för att se om katten kanske, troligtvis gömt sig i det där huset igen. Väl där, stod dörren på glänt och paret i huset satt och väntade. Kissen låg och sov i husägarnas säng, han hade även ätit upp deras katters mat och han hade tydligen visat sig från sin allra bästa sida för alla var väldigt förtjusta i honom där borta.

Hans riktiga namn är The Tommy-cat men numera kallar jag honom för Billiga Horkatten för något mer lättillgängligt får man leta efter.

Blommor galore!

När man är ute och fartar på sin fölsedag får man stå ut med att inte bli fokuserat firad, men å andra sidan blir man firad på ett mer utsträckt sätt, har jag upptäckt. Idag dök det upp blommor från både Ystad och Miami och man blir oerhört lycklig när man rör sig på nedervåningen för det är vacker nästan precis överallt. Förra lördagen fick jag en present från Zurich och en överraskningsmiddag på fin restaurang av mina vänner. Igår kväll fick jag sen hemkomsmiddag och kul present av Bacheloren och på själva dagen en galen sminkupplevelse och en god middag av svenskkollega. Mitt i allltihopa allt det där andra fick jag också fina sångupplevelser av Siri (3 år) och Knyttet (29 år) vilket var hjärtevärmande och skrattinducerande.

Kan det bli bättre, egentligen?

Assault by Flygvärdinna

Jag heltidsarbetar som resenär idag, on top of min vanliga roll som monterbrud. Vill påstå att jag brillierar på båda två sysselsättningarna. Bara idag har jag hunnit med att imponera och bli sågad vid fotknölarna (på ett trevligt sätt) i den ena tjänsten, och i den andra har jag hoppat på flygplan, kört runt lite på backen i flygplan, hoppat av flygplan, hoppat på flygplan, bevittnat en tokilsk flygvärd skälla ut mannen bakom mig för brott mot Federala flyglagar, åkt runt lite mer på backen, flugit lite, väntat, väntat, väntat och snart, snart... Snart! ska jag få gå på ett flygplan igen.

Inga garantier om att det blir något fluget, men man är ju inte den som är den.

Under allt detta effektiva arbetande sitter Bacheloren och surar över en kall middag där hemma. Jag tror inte han förstår vilken karriärresenär han umgås med.

Lärdomar

Det är så roligt det här livet, för man lär sig så mycket hela tiden. Ikväll lärde jag en läkare vad en voxel var och han kunde å andra sidan förklara en massa för mig om aortacoarction. Jag anser helt klart att jag vann på det informationsutbytet men man får ge och ta, en voxel är trots allt en voxel.

I tisdags kväll lärde en sådan där proffessionell sminkös i en fin sminkbutik mig hur ett kärleksbarn mellan en clown och en gatuflicka skulle kunna se ut. Det var mycket glitter och skuggor överallt och mina ögonbryn var som leriga åkermöss i pannan. Helt fantastiskt lärorikt var det! Vad jag lärde sminkösen har jag ingen aning om men det var säkert något bra i linje med citronsyracykeln eller lite spansk grammatik. Vem som vann i det utbytet vet jag inte, men jag tror att jag skrattade mest.

Jag kan inte låta bli att undra vad som kommer hända imorgon...

Driving Miss Daisy

Det finns ett skäl till att jag glatt låter andra hyra bilar när jag och reser, det blir liksom i princip alltid fel. Om det inte blir en nedbantad Corolla utan centrallås och knappt ens ratt eller en Nissan Cube som är så ful att bildesignsgudarna gråter i sin bildesignshimmel.

Men, den här gången kom jag inte undan, det var bara att ta sig i kragen i helgen och hyra någon slags ekonomivariant, för inte kunde det bli värre än vad jag redan varit med om?

Ha!

Bilen vi just nu gör Cleveland osäkert i är en Ford Crown Victoria, en sån där amerikansk bil som har dämpning som gör att man vinglar fram över vägen, har bänksäte fram och sådan där spak framme vid ratten istället för en "växelspak".

Min svenska resekamrat, Lisa, skrattade sig nästan till normal kroppstemperatur ute på parkeringen ikväll, mitt i det 5-gradiga regnrusket när hon fick se vad hon skulle bli hemkörd i. Glatt utbrast hon "Den där bilen passar ju en pensionär!".

Jag surade bara lite och mumlade att jag minsann bara fyller 29 imorgon. Igen.

Resekamraterna

Vad är det bästa resesällskapet?

Ett par springeskor!

Trött och irriterad kom jag hem till hotellet ikväll, slöade lite och drog ut på ombytandes men efter en timme tog jag mig ut på gatan och började springa ner till Chattanooga River. Solen gick ner bakom kullarna bortom vattnet, folk satt ute och åt eller flanerade lite lätt på broarna och det var varmt och ohyggligt vackert.

Och varmt. 27 grader varmt. För första gången det här året känns det som om jag tinat upp lite efter vintern. Jag känner mina tår, hörrni!

På TV

Om inte jag hade haft den där regeln om att jag egentligen inte ska skriva om mitt jobb här, skulle ni fått er till ords ett sådant där argt men roligt inlägg om livets knasigheter idag. Men, ity den där regeln finns så ska den följas lite grann i alla fall, så då blir det inte något argroligt inlägg och ni får inte skratta.

Ha!

Istället kan jag rapportera att jag igår kväll gjorde mina första timmar på ett TV-set och det var ganska odramatiskt och liknande mest mitt vanliga jobb (krypa runt på golv, le och prata, le och prata och försöka jobba och tänka samtidigt, skruva skruvar, dra kablar och installera saker), det enda som gjorde det speciellt på något sätt var Bögarna! De körde mig hem igår i sin urtagna jättefolkabuss, lärde mig allt jag behöver veta om film- och TV-produktion i Tennessee och såg till at jag fick en öl och en burgare innan jag trillade av pinn totalt efter 12 timmar utan mat.

Det kanske inte är så politiskt korrekt att säga, men just nu är setbyggarbögarna min favoritsortsbög. Så det, så.

På TV

I nästa vecka blir det av att fara till Tennessee för att vara med under en TV-inspelning. Jag ska inte vara framför kameran men bara utifall att har jag okynnesfixat naglarna och klippt håret och skaffat mig lite slentrianångest.

Det är vår nyaste och coolaste produkt som ska visas upp och med lite tur och hårt arbete kommer det förhoppningsvis bli bra till slut. Spännande är det i alla fall och på söndag kan jag utlova packningspanik. Ni är allihopa välkomna att hänga på.

Gas light

Gasugn. Är inte det lite livsfarligt?

Jag kommer ihåg när jag exjobbade i Oxford och hade gasugn senast, den ugnen hade ingen pilotlåga utan man var tvungen att tända den med tändsticka varje gång vilket var extra spännande för man fick klättra in i ugnen för att få på den. Den här ugnen har pilot så man slår på den, det kommer en låga och gasen slås på och sedan är det tänkt att den ska tända sig själv. Jag litar inte riktigt på den där delen utan har, under tre dagar av matlagning, nog dött inbillningsgasdöden minst en fyra, fem gånger.

Minst.

Det är tur att man har den där spinnmaskinen (katten) för jag tror att han kommer trilla av pinn före mig om jag misslyckas på riktigt.

Vårkänning, del 2

Så sitter man här, i kaoset, i princip färdigflyttad och klar med bara lite saker bortglömda där borta på Bredgatan (vem behöver ugnspannor, egentligen?). Solen skiner, de nytvättade gardinerna vimlar lite lojt i vårvinden, Walter bär kartonger och Hackebackepotatisen gör sin grej i ugnen medan 80-tals-Sting sjunger något deprimerande men vackert inne i huset. Jag har tagit lördag på en fällstol ute i kvällssolen på uteplatsen tillsammans med Tommy, den rödhåriga katten som jag fick med på köpet i den flytten. Tommy åker långkoppel så här i början av sin Branford-vistelse och envisas med att slå mig i huvudet med en nylonlina när han sniffar sig fram och tillbaka genom vår lilla trädgård.

Så satans harmoniskt, liksom.

Jag undrar vem som knarkar på den här gatan?

Regnbåge!

Idag har ögat tagit sig in i det gula spektrat. Lite svårare att matcha, men jag försöker så gott det går.

I söndags kväll höll vi på och plockade och städade här i nya huset och vips, när jag höll på att stoppa in handdukar i badrumsgarderoben föll taklampan ner, mitt i ansiktet på mig. Instant blåtira!

Som tur var var läkarna på Mass General väldigt imponerade över mitt ansikte, det är alltid bra att kunna göra intryck på eventuella kunder, har jag hört.