Goda östliga vindar

Lite beroende på vem man frågar, kan jag vara allt från tidsoptimist till tidsslarva och i enstaka fall något av punktligheten personifierad. Sällan kommer jag galet sent utan att ha förvarnat om det först men ett par minuter eller en bråkdel av en akademisk kvart har det väl här och där hänt att jag varit fel. Sällan talar vi dock om timmar, eller för den delen dagar, när det gäller mig och tidsförvrängningar som fastnat fel runt en vimsig fram- eller bakfot. Förutom kanske den där gången jag råkade skickade födelsedagskort till första riktiga pojkvännen en hel månad för tidigt, han fyllde i mars och jag kastade iväg ett kort redan i februari. Som förmildrande omständigheter kan jag väl säga att datumet var rätt (Den tredje, eller kanske den fjärde... Hmm, det börjar bli länge sedan nu.) och att gossen i fråga faktiskt hunnit bli en före detta pojkvän när födelsedagen väl inföll och att jag ändå var en månad tidig vilket alltid är bättre än en månad sent.

Vi kan väl låta frågan om min påstådda punktlighet fortsätta vara obesvarad i vilket fall och bara konstatera att det jag eventuellt skulle sakna, har mina möbler gott om. Idag ringde de nämligen från min flyttfirma och berättade att min mycket efterlängtade kontainer äntligen torrskodd anlänt till amerikansk mark och antagligen, om tullgubbarna är snälla, skulle kunna levereras till min dörr i början av nästa vecka. Om jag nu har en dörr att bistå med vill säga. Vindarna måste legat på bra från öster för båten med mina saker på var tydligen tre dagar för tidig berättade de, jag tackar vädergudarna med en lätt knix och ett stort leende, för nu saknar jag mina saker så in i bomben. Igår dumpade jag ett par checkar hos min mäklare och jag hoppas att hon snart ska komma förbi med ett kontrakt som jag kan skriva på. Jag har en känsla av att jag kommer börja känna mig mer permanent så snart jag får en egen liten lya att krypa in i, om den känslan sedan skulle vara av den mer bra eller dåliga sorten återstår att se. Vad som inte kommer vara förhandlingsbart är att Niklas ska förbereda sig på lite lådbärning om kvällarna i nästa vecka, jag lovar ha öl i kylen att kompensera med.

Så här ser förresten skogen som är stängd ut. Inte fullt så smockfull som man skulle kunna tro, eller hur?

Vikten av att sjunga på toaletten

Idag har jag lärt mig att det verkligen är viktigt att sjunga på toa.

Högt.

Och länge.

På kontoret här får man inte gå på toaletten själv. De som såg på på Ally McBeal när det begav sig kan säkert komma ihåg hur mycket snack det var om toaletterna i den serien, våra toaletter är inte fullt så unisexiga men de ger bitvis upphov till smärre förtvivlan hos oss svenskar. Den amerikanska toalettkulturen påbjuder att företagsbadrum är av cubicle-varianten, ni vet, en lång radda med bås där man stressat kan kissa i varandras närvaro och åhöro. För en redan diagnostiserad stresskisserska som mig, var det här lite jobbigt till en början men jag känner redan mig betydligt mer beväm med situationen så här min tredje vecka på jobbet. Riktigt helt van vid lösningen kommer jag nog aldrig rikigt bli, men det handlar nog till stor del om att man får ta seden dit man kommer och helt enkelt kissa där man står. Eller sitter.

Som den garvade publikkissetrissa jag numera blivit, kan jag nu faktiskt sjunga lite lätt på toaletten, så där som jag alltid gjorde där hemma, fast med risk för upptäckt och behöring. Idag blev jag till slut påkommen av någon som fick höra mig tralla slutet på Krajas "Uti i mitt hjärta" av hela mitt hjärta och lite till ity jag i min enfaldighet trott att jag skulle vara ensam eftersom klockan var efter sex på kvällen. Väl ute vid handfaten för tasstvättning fick jag sällskap av min lilla publik, en medelålders kvinna, som vänligt log mot mig och sa "Nice voice" och sedan följde upp med ett "You're not looking for a choir, are you?" Jag skrattade och erkände att, jo, en kör hade det varit trevligt att vara med i. Sally, som kvinnan hette, berättade vänligt att hon sjöng i en kör som heter Connecticut Choral Society och att de sökte sig sopraner att leka med. Jag erkände i min tur att sådan var jag och att jag inte kan läsa noter för fem öre men att jag är glad och bitvis ganska snäll. Jag blev en hemsida (www.ctchoralsociety.org), ett telefonnummer och en mailadress rikare på kuppen och nu ska jag bara ta mig samman och bestämma mig för huruvida jag ska sjunga upp för dem eller inte. Jag är tydligen pseudoblyg även på den här sedan vattnet, ser ni.

Vad tycker ni? Sjunga eller inte?

Tyvärr, men skogen är stängd

Här i USA måste man reservera skogen om man vill vara säker på att få vara i den.

Det kan vara bra för er att veta.

När P fyllde trettio för ett tag sedan fick han i present av Ulrika och Arild att åka till en nationalpark och titta på löv en dag, en all-inclusive utflykt med mat, bilfarande och skogspromenad. Tyvärr hade festfixarna inte b o k a t skogen också. Eller, mer exakt, bokat en parkeringsplats intill skogen, så, väl framme fick vi veta att parkeringen var full och skogen därmed onåbar för oss obokade sällen och att det bara var att snällt vända och komma åter en helt annan dag. Skippa löv och allting.

Ni förstår, det här med löv och höst är speciellt i regionen vi befinner oss i. Folk far från när och fjärran för att se på ett fenomen som kallas för "the turning of the leaves", alltså när foliaget slutar vara enbart grönt och börjar ta andra färger, allt från gult och brunt till rött, rosa och brandgult. Jag har fått lära mig en ny term sedan jag kom hit (okej, jag har fått lära mig massor med nya termer) - "leaf peeping" - det är när man ger sig ut för att beundra löven, träden och färgprakten. Detta är då en folkrörelse helt i klass med julskyltningarna eller nationannandagsfirandet där hemma, för att ge er lite perspektiv. Det finns folk som följer lövfällningen med bil genom hela New England, gärna i sitt motorhome, under de veckor som den varar.Fanatiskt? Ja, sanna mina ord.

Detta spektakel riskerade vi alltså att missa på grund av ett smärre parkeringsmissöde, ytterst nesligt och ganska irriterande för alla inblandade. Vi hade ändå kört i över två timmar för att komma till den dära nationalparken, ska tilläggas. Men, beväpnade med en GPS och lite tdigare erfarneheter hittade vi en hemlig parkering och bröt oss in i nationalparken utan att lösa den endaste lilla avgift. Därpå följde ett evinnerligt promenerande i båd skönstaste sol och isande tokvind, men rasande vackert var det. Det var stora mängder skog att beskåda och det var tokigt skrattretande för oss svenskar att konstatera att all denna prakt i teorin varit "stängd" för oss bara för att parkeringen var full. Knasigt! Efter nästan fyra timmars knatande, ett par bortblåsta solglasögon och ytterligare två timmars bilresa kom vi sedan hem igen. Trötta som få men nöjda, nerkylda och glada också.

Amerikanska skogar är välorganiserade men vackra, raka men spektakulära och vad jag kan se fullkomligt myrfria. Jag såg inte en endaste liten myra på hela promenaden, lite konstigt, inte sant? Vi såg å andra sidan en hel del andra saker, vad sägs om ungefär 300 miljoner löv i varierande färger, tre pälsiga larver, ett par stora fåglar, två flygplan, massor med japaner och inga parkvakter. Inte illa för ett par vilsna svenskar i USA.

Full Ulrika

Ulrika fyllde en hel massa år förra helgen och eftersom hon varit ond nog att ta semester just precis då, fick vi helt enkelt ta och fira henne lite i efterhand. Ikväll släpade vi därmed ut henne på en indisk restaurang för att fira henne på ett passande sätt; det var jag, P och L, Ulrika och Micke, Niklas och Therese, Erik och Jamie. Ett väldigt roligt och underhållande sällskap, lite som Choklad kunde vara förr i tiden. Fast bara nästan, för vi saknar elokventa Mia, har ingen av skönsångarna och så är det brist på folk från Hyssna. Trevligt var det iallafall, vi åt alldeles för mycket mat, drack drinkar och sjöng för kvällens offer. Hon fick ett pyssligt paket och inga kramar, för sånt verkar vi inte hålla på med här.

Fan.

Jag som är beroende och allt.

Trevligt var det i vilket fall som helst och jag tycker väldigt bra om alla de där andra, de gör mig glad nästan jämt. Hoppas de inte slutar med det, jag skulle helt klart kunna vänja mig vid att bli underhållen. Så, nu sitter jag här på min säng och slentrianlyssnar på P&L som smyger runt i lägenheten och plockar lite med saker och ting, det är väldigt trivsamt och gosigt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är de där två som är mina plastföräldrar eller om det är jag som är deras adoptivmamma, bara. Man kan väl säga att vi växeldrar lite lätt för stunden.

Kram och god natt. Saknar er alla.

Kravlös? Nej, inte då. Bara något kramlös.

Jag insåg härom morgonen att jag inte fått så värst mycket kramar på sistone, inte så många som jag är van vid och framför allt inga av sorten björnkram. Ni vet, de där som gör att man känner sig omhuldad, trygg och avslappnad ända från hårbotten till in under fötterna, de där som en del pojkar är så himla bra på.

Kristian till exempel, han är bra på björnkramar.

Och Magnus. Givetvis.

Och Fredrik Ekman, han är en fena på stora kramar.

Vad jag tänker på, mer exakt, är den där sortens kramövning där kramaren i princip kan linda hela sig själv runt krammottagaren och envelopera sagda person totalt och fullkomligt. Oh, Niklas är bra också, fast han brukar kittla mig i själva enveloperingsfasen, förstås. Det är lite jobbigt.

Det är med andra ord dags att börja kräva in lite kramar från mitt nya umgänge. Svårt och jobbigt till en början, men ett måste. Problemet är den där intimitetspuckeln man måste ta sig över för att få tillgång till andras kroppar, i det här landet vet jag inte riktigt var den där puckeln vare sig börjar eller slutar. Jag får väl helt enkelt börja i den svenska ändan av min bekantskap och jobba mig västerut vad det lider. Kramar är skönt och bra för själen, så skam den som ger sig. Jag är övertygad om att hudkontakt, hur fläckvis den än må vara, är nyttigt för alla sorteres upprotade och osaliga andar.

Med lite tur är det bra mot dåliga matvanor också.

Stackars svenska flicka

Jag har nämnt att jag har gott om snälla människor omkring mig, inte sant? Alla är verkligen vänliga och ter sig vilja vända ut och in på sig själva för att ta hand om mig. Ta till exempel när jag skulle ta mig hem från Boston igår, något som jag trodde mig skulle kunna klara ganska fint alldeles själv; att luska ut vilket tåg jag skulle ta, handla biljett och sedan hoppa på självaste tåget kändes inte som ett allt för hopplöst projekt (inte ens i närheten av hur svårt det kommer bli med att lära mig om de dära hängningsprotokollen...) för Charlotte, 30 år. Men, så tänkte inte mina värdar för dagen: två sectrasäljare, män runt 40 med många och vita tänder och stora kreditkort. Innan jag visste ordet av hade den ena kånkat ut mitt bagage ur hotellet och jagat fram en taxi som han dirigerade i någon slags riktning medan den andre raskt bokat en tågbiljett och betalat den till mig över telefon.

- Hepp-hepp, bara! Nu tar vi hand om den lilla svenskan, grabbar!

Jag bara gapade och tittade på med väldigt förvånad uppsyn. Men, svältfödd som jag konstant är på allmän ridderlighet tackar jag mest och tar emot än så länge. Jag antar att jag måste reda mig själv ganska snart ändå, så varför inte. Dessutom ser jag det som att jag gör en god gärning, visst kan generell chivalerism (till exempel dörrupphållning) anses vara en form av vardagsmotion? Jag gör helt enkelt vad jag kan för att stävja den amerikanska fetmaepidemin. Go me!

Åk till Boston!

Idag har det fälts en hel del konstiga kommentarer från min sida, mest på svenska vilket jag tror att säljaren jag var ute hos kund med uppskattade. De flesta uttlandena har handlat om bröst på något sätt, vad sägs till exempel om "Nej, mina är snälla och så, framför allt är de rättvända och hänger som de ska. De röntgade brösten hänger fel halva tiden." som svar på frågan varför jag plötsligt börjat hata bröst och om det var mina egna som var oomtyckta. Nu är det alltså protokollfört att jag fortfarande uppskattar mina egna behag så ni behöver inte ansöka om att få ta hand om dem till mig även om jag uppskattar all sorts omtanke.

Jeff, en väldigt färsk säljare, och jag skulle alltså sätta upp ett litet pacs och dema det för ett par läkare på en mammoklinik i Boston, något som visade sig vara lite klurigare än jag trott från början. Det här med automatiska hängningsprotokoll måste jag lära mig illa kvickt, för dagen var väldigt frustrerande på ett ”jag känner mig ganska värdelös”-aktigt sätt. Jag trodde inte jag skulle säga det så här snart, men jag saknar tekniken! Och Unix!

Jaja, nog med ovesäntligheter, låtom oss tala om trevligheter istället: Låt oss tala om Boston, min favoritstad i hela det för mig kända USA. Jag är väl medveten om att det egentligen inte säger något om staden alls men dra på trissor vad mysig ställe det verkar vara. Jag och Jeff for dit på måndagseftermiddagen på vägar som visade sig från sina allra bästa sidor, det var sol på dem och de var kantade med vackra träd hela tiden. Väl framme, någon gång vid sju-snåret tog vi in på ett Holliday Inn Select mitt i staden och gav oss ut på middagsjakt. Jeff släppade med mig till North End och Little Italy där det fanns mängder med trevliga små restauranger, bistron och pastry shops. Jag blev erfoderligt vinad och dinad och fick sedan äta tiramisu på en liten halvful men söt pastry shop.Därefter tog vi oss runt på ett par pubbar och lyssnade på livemusik och drack lagom med öl. Toktrevligt! Det var en helt ljuvlig kväll, 20 grader varmt, mörkt och vänligt ute, det kändes förfärligt kontinentalt och lite busigt att gå runt i kortärmat klockan halv elva en oktoberkväll.

Summan av kardemumman av den här lillla utflykten blev i vilket fall som helst att 1) Charlotte behöver lära sig sina DDP:er och 2) att till Boston ska jag igen, och det snart.

Ritningar is the shit!

Som en del i min nya Public Service-satsning har jag nu ritat lite till er. All work and no play makes Chotte a lot less fun, vet ni, dessutom är kameror för mesar. Om jag nu får det som jag vill och därmed får lägga tassarna på den dära lägenheten som jag gillade allra bäst tänkte jag att ni skulle få se hur den ser ut redan nu. Nedan är en bild på hur bottenplanet gör sig, notera att väggarna är mycket rakare i verkligheten och att det är lite halvdant med skalenligheten.





Självklart, eller hur? På framsidan av byggnaden finns det alltså en veranda och från den leder två dörrar in i själva lilla huset. Den vänstraste kan bli min, den heter 'B'. När man gått in i den kommer man in i en hall på bottenplanet av huset. Där kan man få plats med lite klädhängeri och skohyllor och sånt bra. Om man svänger höger när huset, och så även hallen, tar slut kommer man till en trappa som leder uppåt. Den går man lämpligtvis upp för.

Då kommer man hit, vi kan kalla det övervåningen. Där uppe finns det massor med fint att titta på, golvet har ni kanske vid det här laget förstått att jag är förtjust i. Det är hårt och platt och har inga som helst tendenser till behåring, precis som golv ska vara. Alla väggar är lite blekgula på ett väldigt snällt och välordnat sätt och dessutom förhållandevis hålfria. Vardagsrummet tänkte jag ha direkt in till höger och jag hoppas få plats med både matsalsbordet och lilla soffan i det. Vi får se om det håller, rummen är ganska små. På andra hållet finns det ett litet badrum och ett kök med två dörrar ut. Den ena leder upp till vinden som är oinredd förutom massor med isolering och den andra leder ut på baksidan av huset där det finns en trädgård. I köket ska lilla klaffbordet få plats. Längre in i lägenhten finns det två rum till där planen är att jag ska sova i det som ligger bort från vägen medans det andra, det till höger får vara kontor/gästrum/alltmöjligtrum. Om någon kommer och hälsar på är det med andra ord där jag kommer stoppa in er.

(Tobbe, kan din assistent fixa finare ritningar än vad jag kan? Huh? Kan han det? Kan han?)

Husjägarinnans fortsatta äventyr

Idag fortsatte husletarövningen med nya, fräscha trupper i form av Pontus och Linda. Först for vi ner för att titta på den lägenheten som jag föll lite lätt för i fredags och den var fortfarande himla fin, jag blev faktiskt bara än mer glad i den vid andra titten. Framför allt har jag insett att jag har gruvligt svårt för heltäckningsmattor, vilket gör att en lägenhet som är helt golvluddsfri genast får ett stort försprång. Den lägenheten fick dessutom med beröm godkänt av hela mitt entourage som framför allt uppskattade att jag skulle bo på stappelavstånd från dem och nära den bästa biten med strand som Milford har att uppbåda. Området är himla mysigt och när man rör sig genom huvudstråket får jag känsla av att man är i samma lilla, idylliska by som filmen (eller boken) Hajen utspelar sig i. Det blev mycket "dum-dum-dum-dum-dum-dum" (Det där är alltså jag som sjunger attacktemat från filmen, om ni inte förstod det) i bilen när vi körde omkring där idag. Victoria var snabb att rätta mig och förklara att Hajen-filmen minsann utspelar sig i Massachusetts och inte i fredliga lilla Connecticut och framför allt inte i genomtrevliga Milford. Så det så.

Annars var vi och besåg följande:

• Otroligt charmig och excentrisk lägenhet i en villa som låg mitt på stranden i ett trevligt område. Si sådär en fem rum och kök, det var svårt att räkna för det fanns så många små konstiga skrymslen och vrår, där ett av rummen hade en magnifik utsikt över havet och stranden. Dessutom fanns det inte en heltäckningsmatta så långt ögat unde nå. Köket var helt förfärligt fult, badrummet fint och själva lägenheten måste ha varit mer än hundra kvadratmeter stor. Det fanns en oinredd takvåning med lite extra udda rum där man nog kunnat förvara hela mitt möblemang utan problem. Tyvärr föll den på att man antagligen inte skulle kunna få in stora delar av mina möbler i stora delar av lägenheten, eftersom en del av dörrkarmarna och hallarna var helt vansinnigt smala. Fast, jag blev lite till mig av den, det måste jag tillstå.
• Ett ocharmigt tvåplans kedjehus i ett ganska trist bostadsområde. Det här tog dock poäng då det hade en okej uteplats, en pool som ingick i området, en öppen spis och garage. Dock var det inget jag föll för alls. Det var idel heltäckningsmattor och cremefärgat, inte alls min stil, den öppna spisen till trots.
• En förfärlig lägenhet i ett trist område där jag skulle dela villa med en sur gubbe. Den gick fetbort, där satte Linda ner foten och förbjöd mig från att bo på en gång.
• Ett radhus i West Haven, en annan sådan där sömnig, välhållen småstad ungefär fem minuters bilresa från Milford. Ett väldigt fint hus i tre plan med trägolv och toppenkök och intilliggande, kitchig gnome park som grannen hade byggt. Men, det var helt enkelt alldeles för stort för bara lilla mig, jag tror jag skulle känna mig väldigt liten och ensam i ett helt hus med bara jag och mig själv. Victoria lovade i och för sig att hon utan problem skulle kunna hitta mig en bra karl att ha i källaren, men jag vet inte jag.
• En fristående villa, även den i West Haven. Den föll liksom på att den var ett dödsbo. Vet ni hur spöklikt och obehagligt det är att gå och titta på ett hus där allt som förre hyresgästen ägde och hade var kvar och bara stod där? Att gå ner i källaren i det här övergivna, ganska sorgsna men väldigt fina huset, gav mig kalla kårar på ryggen. Huset var, förutom att det genomsyrades av tragisk och bråd död, jättefint. Havsutsikt, trädgård, garage och jacuzzi. Fast, jag skulle aldrig orka med ett hus, speciellt inte om jag skulle gå runt och inbilla mig att det spökade i det. Utmattande är bara förnamnet.

När allt tittande var klart funderade jag i säkert fem minuter och insåg att jag nog helst ville ha den fina lilla lägenheten vi tittat på först ändå, och eftersom jag imorgon drar till Boston för att heppa lite på en demo ett par dagar så ville jag inte riskera att någon annan skulle sno den före mig. Alas, har jag och Victoria nu lämnat in ett anbud på den och förhoppningsvis ska mitt utlänningsskap inte ställa till med några problem för mig. Jag har en känsla av att den lägenheten och jag kan bli riktigt bra kompisar ett tag framöver.

Olika som bär

Det är ganska olika här ändå, fast det samtidigt är väldigt lika också. Folk krattar till exempel löv på hösten här, det vet jag att man gör hemma också. Man tittar en hel del på tv-serien Lost här, något som jag också vet att ni där hemma gör när ni kan. Dock inte jag, jag missade av någon anledning säsongspremiären nu i veckan, typiskt nog. På fredagar tar folk en öl, kanske två, och latar sig i soffan här precis som jag har hört att man gör hemma.

Sedan tar de, på den här sidan om pölen, bilen hem.

Det gör man inte där hemma om man är en ganska vanlig svensk som jag är. Inte vad jag vet iallafall.

Igår var jag och Pontus på lite grillmys hemma hos Erik och Jamie, två amerikanska kollegor och på vägen dit diskuterade vi moralfrågan "alkohol och bilkörning". Hemma i Sverige är jag av den åsikten att alkohol och bilkörning inte går ihop över huvudtaget och det är en av de saker jag hoppas att jag inte kommer släppa på nu när jag väl är här. Jamie berättade att man i deras körskola, Driver's Ed, får lära sig att det är okej att dricka en drink i timmen och sedan köra hem och skrattade en del åt mitt moraliska dilemma. Det hela slutade med att jag inte drack något alls, hade trevligt och var glad och Pontus blev full som ett litet ägg och hade trevligt han med. Sedan körde jag hem, jag vet inte om det var så mycket säkrare med tanke på hur ovan jag är vid trafiken här men det kändes i vilket fall som helst himla mycket bättre. Ibland är det bra att ha kontakt med sin inre moraltant.

Den här lördagen har annars mest gått åt till att planera en försenad födelsedagsmiddag åt Linda som skulle komma hem från Wisconsin nu framåt kvällen, tyvärr blev hennes skjuts hem från JFK försenad så det blir en kontinentalt sen middag ikväll. Förutom det har vi varit ute och kört lite nedcabbat i det helt fantastiska finvädret vi haft idag, 20 grader och strålande sol gjorde mig helt salig av lycka och skuttig i hela kroppen. Vi tog en promenad på stranden, tittade på fina hus, däribland mitt favorithus från igår som fick ett "med beröm godkänt" av Pontus rent lägesmässigt. En bra lördag i det stora hela, om bara Lindan kunde komma hem snart, vi saknar ju henne helt förfärligt.

Husjägarinnan rapporterar

Idag tog jag ut bilen, kartan, Niklas och mig själv för att påbörja mitt husjagande i trakten. Som ytterigare hjälp, om nu inte mina andra attribut skulle hjälpa, tog vi även med oss en Victoria, en entusiastisk mäklare med massor av ord i sig, och en lång lista med hus som hon trodde skulle kunna passa en alldeles lagom stor Chotte och innehållet i hennes kontainer. Victoria var himla trevlig på ett ganska amerikanskt sätt, hon pratade konstant och en mening som kunde börja med en fråga till Niklas kunde utan problem sluta som ett påstående riktat till mig. Hon var stor, helt i klass med mina elever DB och John, ytterst välsminkad, manikyrerad till förbannelse och hade blonderat hår som hon hade lockat och svept runt med på ett lite åttiotalsaktigt manér. Victoria gav mig intrycket att vara en på alla sätt och vis ytterst positiv och rar kvinna och jag tror att de rekommendationer hon fått faktiskt var befogade. Sa jag förresten att hon pratade mycket?

Connecticut, har jag fått lära mig, är ett löjligt dyrt ställe att bo på och boendekostnaderna här kan därmed få vilken rättrådig amerikan som helst att få hicka, krupp och hjärtsnörp. Men, som den välförsedda IT-miljonärska tillika stoiska svenska jag råkar vara tar jag nu detta med ro, skiter i eventuell budgetering och kastar mig ut i den väldigt rörliga och äventyrliga marknad över bostäder som ändå finns i trakten. Det verkar nämligen vara så att amerikaner flyttar väldigt mycket, säkert minst hundra gånger på en tidsperiod av en sisådär 15 år. Så är det iallafall om man frågar Victoria, för under den tiden som hon kör runt med oss i staden hinner hon peka ut säkert tio hus som hon har bott i. Jag tror att mäkleribranchen i USA är ett ganska lukrativt affärsområde så flyktiga som landets invånare verkar vara.

Nåväl, mellan klockan ett och tre idag for vi runt och såg på säkert sju olika lägenheter i Milford. De flesta låg i fristående villor men ett par av dem fanns att bese i hyreshus av mer eller mindre deprimerande karaktär. Inte för att en del av de i villor vi tittade på var mindre ledsamma att beskåda de heller, men de var oftast inte riktigt så dåligt behandlade som hyreshusen var. Jag fick se många saker som jag kunnat vara utan, som till exempel huset med smuts och skräp precis överallt och som bara i köket hade en god decimeter i golvhöjdskillnad från ena änden till den andra. Eller huset med en toppenfräsch, stormönstrad 70-talsmatta i vardagsrummet, en sådan där som fick mig att nästan krevera av skratt helt och hållet vid blotta åsynen. Jag var inte heller helt imponerad av cigarettröksinpyrda heltäckningsmattor eller hål i väggarna som jag hittade i ett av hyreshusen på vägen. Till en början blev jag helt förskräckt när jag tittat på två ställen som verkligen inte uppfyllde några av mina krav på trevligt eller vettigt boende, det närmsta och snällaste sättet jag skulle kunna beskriva dem på vore att säga att de var sanitära olägenheter. Ställe nummer tre var däremot nästan helt underbart; i en liten, men på utsidan välhållen villa, fanns det tre rum, ett kök och ett badrum att bo i. Alla rummen hade trägolv, köket var nyrenoverat och hade sådan där glashäll och badrummet såg ut som om det skulle kunna användas som annat än smörjgrop. Läget är nästintill perfekt; nära till vattnet, centrum och vänner. Jag måste tillstå att jag blev lite förälskad, håll tummarna för att ingen annan snor stället inom den närmsta tiden. På söndag ska jag och Victoria ut igen, är det tänkt, det fanns en hel del mer att titta på och man lär sig väldigt mycket på att vara ute och fara med en lokalbo på det här sättet. De sitter inne med väldigt mycket information som man kan oh:a och ah:a över och sedan prompt glömma bort - ni vet, sådana där matnyttiga saker man försnillar ur sin vindliga hjärna alldeles för fort.

Jakten fortsätter med andra ord i helgen och jag lovar att återkomma med vidare rapporter. Vem vet, jag kanske utlyser ut- och omröstning med hjälp av er.

De bästa

Det finns många bra människor i världen och som så många gånger tidigare måste jag bara få skryta med att jag faktiskt umgås med några av de finaste just nu. Jag är väl medveten om att de flesta av de bästa finns kvar där hemma men jag måste få berätta om hur glad jag blir över att bli så väl omhändertagen av mina kollegor här.

Idag har jag kört bilen till och hem från jobbet nästan alldeles själv, av någon konstig anledning är hemvägen mycket svårare att få till än ditvägen. I morse körde Pontus och jag, i sann miljöfarlig anda, var sin bil till jobbet, där jag fick köra först och han pruttade efter. Allt gick bra till sista svängen in till jobbet på Enterprise Drive där jag skulle ta vänster. Jag börjar blinka, stannar till, släpper fram lite mötande trafik och ångrar mig sedan eftersom jag inte riktigt kände igen mig iallafall, och kör rakt fram. Till Pontus stora överraskning. Han fick snällt ångra sig han med och pila efter mig uppför backen för att krångla in oss på jobbet via någon slags bakväg. Väl framme skrattade han åt mig, förklarade lite konstiga placecringsregler och for vidare till Hartford för att jobba lite.

På vägen hem väntade Niklas och Therese på mig och jag fick köra efter dem hem, nu tror jag minsann jag hittar lite bättre. Väl hemma kom Niklas ut till mig och sa att han kunde tänka sig att följa med mig ut och titta på lägenheter imorgon om jag ville ha sällskap och hjälp. Det tror jag jag vill, det är skönt att vara två. Dessutom blev jag bjuden på barbecue hemma hos Eric och Jamie imorgon, det ska bli mysigt.

Det här har faktiskt varit en bra dag allt som allt. I natt låg jag vaken en del och var lite orolig för bilkörande, utbildande och lite annat men det gick riktigt bra att både jobba och fritida. Ibland är det verkligen skönt att ha fel.

Yvs med mig!

Idag är jag omåttligt stolt och helt förfärligt lycklig över mig själv då jag änteligen har utövat självständighet och amerikanskt leverne på rikt. Jag har låtit vinden fläkta mitt hår, jag har upplevt fart och verkligen smakat på den amerikanska livsstilen... Jag har med andra ord kört bil, både med sällskap och alldeles själv. Helt otippat tog jag mig hela tiden fram precis dit det var tänkt, något som jag är både förvånad och smått extatisk över. Dessutom är både firmabilen och Chotten fortfarande precis lika hela som de var innan äventyrandet påbörjades.

Så, resan idag har tagit mig till jobbet med Linda i bilen som snäll trafikregelsförmedlare och guide, efter halvbra utfört arbete skjutsade jag sedan hem Therese via mitt temporära hem. På väg hem från Avalon, där de andra svenskarna bor, gkorde jag en liten avstickare och stannade på Stop'n Shop som är en ganska stor mataffär med väldigt lite fett i, för att handla frukost. Efter allt detta hittade jag dessutom hela lilla vägen hem också. Väl här har jag åkt gasugn för första gången på nästan tio år och det gick riktigt fint. Väldigt få dog kvävningsdöden och minst en blev mätt på ugnsbakade rotsaker med fetaost på.

I och med det här omåttliga äventyrandet vill jag bara meddela att ni är välkomna att yvas lite med mig, för jag sitter och fullkomligt skiner av förnöjsamhet här på min sida.

Du, Marina? Du ska nog stanna hemma.

De kan bli hur stora som helst här. Amerikanarna, alltså. Jag lovar. Jag lyssnar och tittar på två av dem här och de uppfyller i princip alla mina fördomar om den amerikanska manligheten. Mina fördomar ser ut så här:

• De är stora
• De gillar vapen
• Och öl
• De är inte så smarta
• Men har ganska mycket flyt.

Pontus och jag håller kurs för två philipsamerikaner den här veckan och de är stora som hus. Deras kroppshyddor skulle räcka till för att bygga ungefär 3.9 normala svenska män, lite drygt sex Marinor eller en lite större svensk familj. Den ena är en mytomspunnen man vid namn DB Atkins som har gått precis alla kurser som Sectra någonsin har kört, jag hälsade på honom redan när jag var på besök här i maj ity han var på kurs då med. DB är en, vad det verkar som, ganska korkad karl,med gott om humor av den ganska oraffinerade sorten och en aldrig sinande mängd vansinniga historier att förtälja. Pontus kom ner till mig i prestagehallen nu i eftermiddags och skrattade riktigt gott åt mig, tydligen har DB frågat Pontus huruvida jag är singel. Är det nu jag ska börja sprida ryktet om min sanna läggning? Den som drar åt det smått militanta och lesbiska hållet? Nu sitter iallafall han och den andra kursdeltagaren John, en något yngre men än mer omfångsrik datanörd, och diskuterar vapen och öl om vartannat, det är faktiskt aningens svårt att hålla sig för skratt. Det är en himla tur att de ändå är lite underhållande.

På tal om flyt så är det inget jag har så gott om för stunden, inget jag tar mig för går enkelt eller blir i närheten av rätt, känns det som. Jag försökte igår få igång kommunikation med en server jag varit inne och dragit om lite kablar i (med Pontus hjälp, givetvis). I en och en halv timme höll vi på och slet utan att lyckas få någon som helst kontakt med burken, ända tills någon råkade nämna att kabeln vi använt var trasig. Detta gjorde jag mellan klockan sex och halv åtta igår kväll, dyrbar tid jag hellre kunnat tänka mig att lägga på att förbereda mina små framträdande för DB och hans kompis. Ungefär hela gårdagseftermiddagen misslyckades vi med att sätta upp ett enda fungerande kluster i utbildningssalen, något som våra kursdeltagare lyckades med på första försöket. När vi väl fick igång kommunikationen med den ovan nämnda servern och därmed installationen av skräpet gick strömmen i halva Shelton och störde lite så där lagom mycket. Som tur var förstörde inte den lilla incidenten allt utan nu är maskinen i princip klar ändå. Skönt att något gick bra till slut, annars hade jag varit lite ledsen idag.

Observationer

Idag har det regnat en hel del, Therese och Niklas skyllde det dåliga vädret på mig när vi träffades för lunch, och jag blev blöt som en katt när jag trotsade vädergudarna och smet ut i vad jag trodde var uppehållsväder i förmiddags. När de tunga molnen väl lättat, så där framåt fyrasnåret, och jag blivit hemskjutsad från värdparet för dagen tog jag mig en promenad för att sträcka på benen och få mig lite frisk luft. Turen gick först rakt fram åt ett håll och sedan rakt fram åt ett annat. På det andra hållet stötte jag på en mataffär och där fick jag lära mig att havregryn inte är något man har så mycket av i USA. Efter lite letande hittade jag något som hette "rolled oats" i hälsokostavdelningen, de fick följa med mig hem för helt plötsligt hade jag blivit sugen på gröt.

Underligt?

Som tusan!

Här kommer så den första av mina två observationer för dagen:

Varför finns det så många kiropraktorer i Milford?
När jag var ute och traskade i mina modiga 40 minuter såg jag inte färre än fyra (4) kiropraktorer som inbjöd till både bokade undersökningar och drop-inverksamhet. Är det någon som kan förklara varför det kan behövas så många kiropraktorer här? Jag såg fler benknäckare än frisörer på tiden jag var ute, något som är helt avigt för en svensk som är van vid att frisersalonger är något man snubblar över precis överallt. Den som kan ge mig ett bra svar på frågan har vunnit ett helsponsrat besök på "All you can eat chicken wing night" på Hooters nästa torsdag.

Nästa fundering är inte så mycket en fråga som ett påstående. Säg emot mig om ni kan bara, men:

Tina Nordström gör sig inte på engelska.
För att göra kvällens strykningsinsats (mina anspråk på att vara strykfri är långt ifrån sanna) något mindre plågsam ställde jag upp strykbrädan med den nakna tjejen framför teven och såg på när Tina lagade mat på engelska. Det var väldigt intressant eftersom Tina faktiskt behärskar den förfärliga konsten att tala engelska på skånska med några inslag av klockren svenska ibland, när hon glömmer bort sig, jag valde att zona ut hennes röst och bara titta på bilderna efter ett ganska kort slag. Hon är dock, precis som när hon bräker på rotvälskemålet, extremt söt och charmig på engelska och hennes mat ser minst lika god ut. Speciellt efter att man sett på ett programmet "Semi-Homemade Cooking With Sandra Lee" där en peroxidglansig kvinna med overklig näsa skriker fram mat som nästan, i princip är hemlagad.

Dagen har varit lugn och skön, jag har blivit matad och motionerad och nu börjar jag bli lite sömnig. Måste hålla mig uppe en liten stund till innan jag kryper till sängs har jag lovat mig själv. P & L kommer hem till midnatt har de sagt, till dess planerar jag på vara helt okontaktbar.

Annars då?

Här är den i alla fall, min högst ohemliga blogg där det är tänkt att jag ska dokumentera främst det jag gör men även det jag inte gör när jag är ute och far i det stora landet i väster. Läs, begrunda, skratta och gråt åt och med mig. Ring mig när jag ser ut att behöva det, maila när det känns bäst, skriv en kommentar eller skänk mig en tyst tanke när det är på sin plats. Kom framför allt och hälsa på. Jag ska försöka göra precis detsamma med er, jag saknar er alla så hemskt redan. I vilket fall tar jag tacksamt och hundvalpigt ystert emot all sorts uppmärksamhet, jag lovar att göra detsamma mot er bara tiden och orken räcker till.

Nåväl, idag kom jag fram till mitt första bohag här i Amerikat, det är ett himla mysigt ställe och jag skulle väldigt gärna kunna tänka mig att bo kvar i det ett bra tag. Tyvärr bor det redan ett par förträffligt trevliga människor här så man skulle kunna säga att det är upptaget. Synnerligen dumt! Huset är gammalt och charmigt och lite gistet där det ska vara det. Det har nog inte många 90-gradiga vinklar och är inte så värst praktiskt (Rinnande vatten i köket är väl ändå att ta i?) men är ytterst hemtrevligt och kristallkronan i vardagsrummet är förfärligt majestätisk. De som bor här kan vara nöjda, de har verkligen fått det fint fort.

Vilka är det som bor här då? Ja, det är alltså en Pontus och en Linda. Pontus har hår, är lång och har bitsk humor. Ibland envisas han med att ha lite för tajta jeans men ingen är väl perfekt. Linda har också hår, fast längre, och är ett riktigt snyggt och välordnat stycke. Hon är kortare än Pontus vilket är praktiskt om man ibehöver skilja dem åt utan att känna dem så bra eller om man tittar på dem i väldigt starkt motljus. Linda har god smak och ett sånt där riktigt bra skratt som hörs och får mig att skratta med. De har lovat husera mig så länge de och jag orkar förutom en stund när Lindas bror kommer på besök, vad som händer då vet inte ens katten, det finns säkert andra att leka hos skulle jag tro. Förhoppningen är väl att hitta någonstans att bo ganska snart, mycket för min egen skull men även för de andra. Det är inte nyttigt att slita för mycket på varandra, då kan det bli knasigt.

Resan gick tack-bra. Jag for från Kastrup direkt till Newark utan att passera Gå, jag passerade däremot ett par säkerhetskontroller men inga som var så våldsamma som jag hade trott. Jag behövde varken ta av mig strumpor eller skor, dammtorka min dator efter sprängämnesrester eller bli klappad på rumpan av någon. Hur trevligt det än må vara att bli smekt lite hårdhänt över baksidan så måste jag säga att jag tyckte det var väldigt positivt att få ha den för mig själv just idag. Efter ett tags väntan på att borda planet insåg jag dessutom att jag råkat bryta mot ingen-gömd-vätska-ombord-på-planet-regeln. Jag hade 20 ml med helt olaglig och hemlig Nezeril med mig i handväskan som jag knappt visste vad jag skulle göra med när jag först upptäckte den. I nio timmar ombord på planet brände denna lilla flaska nästintill hål på både min själ och min väska men ingen kom på mig, det var inte ens någon som såg lite misstänksamt på mig. Tuvr! På planet satt jag bredvid en brandman från Helsingborg som skulle hälsa på sin syster i NY. Vi drack whisky, pratade om ditten och datten och spelade Backgammon och lyckades på det sättet effektivt ha ihjäl en ganska stor del av de nio timmarna vi satt på planet. Jag lät honom vinna ganska mycket men vad gör man inte för lite sällskap? Väl framme - förtullad, bevisad och klar - stod en snäll man och hans Lincoln och väntade på mig. Efter ett par små incidenter (Ja, man får faktiskt backa på motorvägen!) kom vi fram till Milford där vi direkt körde vilse, men rådig som chauffören var skaffade han oss effektiv eskort i form av en polisbil som snällt och vänligt visade oss var vi skulle. Jag kom till och med ihåg att tippa honom innan han for iväg. Hurra.

Nu har det varit svensk söndag i snart tre timmar vilket betyder att jag får gå och lägga mig vilken sekund som helst men först ska jag fira Mattias födelsedag lite till med hjälp av en öl och lite eftertänksam soffliggning.

Sammanfattningsvis kan det sägas att jag just nu är trött, öm i sittdelen och smålortig. Men jag är även ganska nöjd, mätt och upplivad. Huruvida det är jetlagg och allmänt vansinne som gör att jag inte varit i närheten av tårar mer än en gång ikväll vet jag inte, men, en sådan sak måste väl räknas som väldigt positiv, eller hur? Det är bara att luta sig tillbaka och vänta på bakslagen, för de lär definitivt dyka upp.