Jag har nycklar!

Jag har nu tre (3) nycklar till en dörr som leder in i ett litet hus på 1054B East Broadstreet i Milford, Konnektikutt och jag ska visst bo där är det tänkt. Det pirrar i min mage och jag är helt plötligt mer nervös än någonsin förut, jag tror att verkligheten äntligen har kommit ifatt. Om det är bra eller dåligt har jag ingen aning om, pirrigt som katten är det likaväl.

Jag har träffat på min hyresvärd, hon heter Barbara och verkar vara snäll och vänlig, än så länge har jag bara sett att hon lever med en hund: en lite småfet kungspudel som lystrar till namnet Bo. Jag älskar alla hundar som inte ser ut som råttor så även en något rundlagd, grå pudel går hem hos mig. Jag kan kanske satsa på att bli förste hundvakt till Barbara... Vem vet, hon kanske har en manskör i ena skjortärmen också.

Linda och jag har tassat omkring lite i lägenheten i halvmörkret ikväll och den är fortfarande fin, tokglad är bara förnamnet på mig för stunden. Ytterligare en sak att vara tokglad över är att Marina och Rikard har bokat en resa hit för att leka med mig, de kommer inte förrän till påsk så det är länge till dess men det är viktigt att ha något att se fram emot.

Observationer del 3

Uttrycket "Only in America" hör jag ganska ofta här, då och då på allvar men allt som oftast med en stor skopa ironi, och det är ett på många sätt väldigt sant uttryck; de gör otroligt mycket kul, underligt, bra, förbryllande och skrattframkallande här. Vad sägs till exempel om...

… en dokusåpa vid namn "Dallas Cowboys Cheerleaders - Making the team". Jag kan inte tänka mig en dokusåpa med mer blonda slingor eller fler små, fasta rumpor än den här. Detta gör i och för sig det hela till en hyffsat trevlig tillställning att titta på: piffiga flickor med alldeles för små kläder som hoppar, hojtar, tjoar och är allmänt dekorativa. Till och med när de blir utkastade ur serien får de ha pyttigt minimala shorts och vara pigga som få, de gråter för katten till och med peppigt, då vet man att det är äkta cheerleaderblod som rinner i de där vaxade, muskliga och välopererade kropparna.

... julskyltningar i oktober. Jag vet att jag brukar bli lite knäckt av prematur julskyltning i november, men här har de kört på lite lätt de senaste två veckorna. Jag måste erkänna att jag redan har köpt jukort också, fast jag skyller på Linda, det var hon som började. Nu ska vi bara se om jag får iväg dem också.

... ursäktsmissbruk.De ber om ursäkt mest hela tiden här och det driver mig så smått till vansinne. Man kan inte röra sig inom en meter av någon annan innan de måste be en om ursäkt. För vad, frågar jag mig genast? Det är helt vanisnnigt vad de ber om ursäkt i det här landet. Jag har börjat neka folk ursäkter, faktiskt.

... personalgödsling. Idag var jag och Niklas uta på köpcentra och kollade runt lite och det var kanske totalt sett sisådär dubbelt så många anställda som handlande i den gigantiska lokalen när vi var där. Det är fullkompligt gödslat med folk som går runt med öronsnäckor och tandfyllda leenden i hopp att få kunna stå till vår hjälp med allt mellan himmel och jord. Jag har fortfarande inte fått in snitsen vad gäller hälsningsfrasen när man kommer in i en affär och alla vill veta hur man mår. Än värre är det när man ska gå och de frågar om man hittat det man letat efter, även när man går därifrån tomhänt. Vad säger man när man inte handlat något? ”Nä.”? Jag vet inte, det känns lite ouppforstrat och otrevligt tycker jag. Jaja. De är många här i alla fall, säkert minst 300 miljoner, och de flesta jobbar med att fråga en hur man mår och sedan berätta vad de heter så att man kan belöna dem i förekomna fall. USA är ett hiskeligt underligt land!

Senast idag sa någon till mig att jag just därför passar in här… :o)

Boktips

Till Frida:

Läs The Year of Yes av Maria Dahvana Headley, en rysligt kvick, rolig och intelligent chick-lit bok. Jag vet inte om den finns på svenska ännu men den är väl värd att antingen anstränga sig över eller vänta på.

På den något mer allvarsamma sidan har vi Jonathan Safron Foers underbarhet Extremely Loud and Incredibly Close. Den vet jag har kommit på svenska och är väl värd att lägga lite tid på. En påhittig, bitterljuv och upplyftande historia som man kan inta med viss försiktighet i små portioner.

Vad ska jag läsa nu? Har ni några förslag?

Hemsökt

Igår dök det upp en trött och tilltuffsad Niklas i mina faggor, jag hittade honom telefonledes runt åttasnåret då han änteligen (som vi väntat!) slog mig en signal föra att berätta att hans telefon inte funkade och att han kommit fram hel och nästan ren. Jag och Lindan försökte locka hit honom med snälla ord och lasagne men vi fick helt enkelt se oss slagna av hotellsängar och annat tjafs.Men, i morse hämtade jag upp honom på hanses hotell och lotsade honom till jobbet nästan helt utan problem och vips, sedan gick dagen i ett endaste streck. Jag förstår inte riktigt det här, men tiden går så snabbt på kontoret. Jag kan räkna gångerna jag kommit därifrån före klockan sex på min ena hand, ikväll packade jag lådor till en säljare till halv sju innan Niklas släpade mig därifrån för att få utlovad mat och lyxglass. Undrar hur länge man ska ha det så?

Jag har nu iallafall utfodrat min svensk med gammal mat, även kallad rester, och ny mat, Ben&Jerry-glass i smakerna Choklate Chip Cookie och Peanutbutternånting och gissa om vi blev mätta. De kan göra god glass i det här landet, det måste jag tillstå, ingen som helst snålighet vad gäller klumpar med choklad, deg eller jordnötssaker. Gott! Det finns rester kvar så den som vill ha ny, gammal mat imorgon kan bara ta och pallra sig över så blir det dessert till imorgon klockan nio.

Då tror jag det är mer Lost också.

Wee!

Dopad

Lilla fröken Österholm blev dopad idag. Det var ett litet, enkelt dop i Stamford strax söder om oss som hölls av en rar präst från Svenska Kyrkan. Lite psalmsjungande är alltid bra för själen även om det idag mest var hymner jag aldrig stött på förut, så helt hemma var jag aldrig riktigt. Den unga Österholmskan, som alltså är en av mina chefers dotra, är ett förunderligt sött barn, i princip alltid utrustad med ett stort, tandlöst leende på sina läppar och så var hon även idag. Lite gråt och tandagnisslan blev det framåt eftermiddagen då vi drack kaffe och fikade i all enkelhet på ett café men vem blir inte lite krånglig när man är trött, så säg?

Jag och Lindan har underhållit oss efter bästa förmåga efter att Ponteliten drog till Chicago vid lunch idag. Förutom dopet och en lite loj söndagsmorgon har jag lekt hemmafru och lagat lasagne och Linda har druckit Martinis och städat. Resten av veckan har jag sedan i princip hela huset för mig själv då båda mina husbönder kommer vara borta till torsdag respektive fredag, det kommer bli en lite tillstukad sista vecka på Harborside Drive men jag tror att Knickediklas kommer hålla igång med mig en del ändå. Med lite tur kanske vi kan få oss en utflykt till livs till helgen, jag ser framför mig ett storstadsbesök i antågande, antingen Boston eller NY, vart och när får min gäst bestämma. Dessutom har jag myglat in mig på ett Halloweenparty hos min mäklare på lördag, så vem vet, kanske jag får skrämma till mig lite också.

Annars är det ganska lugnt här, lite skrämmande är det att jag faktiskt ser fram emot jobbet imorgon. Det känns lite ovant och jag är smått skärrad över att för första gången på väldigt många år vara sugen på att göra något bra. Vi får se varthän det barkar och framför allt hur länge det håller i sig, ovant är det iallafall.

Observationer del 2

I USA har de faktiskt trottoarer lite varstans, mina föraningar om att detta skulle vara landet där gatorna var gjorda av guld men helt i avsaknad av trottoarer var överdrivna. Okej, vi kan varken prata om någon kvalitet eller kvantitet i frågan eftersom trottoarerna är smått dispersa i sitt uppförande; de dyker upp lite här och var där man minst anar det, de tar slut mitt i och börjar gärna helt omotiverat och lite i lönndom en bit in på en väg bakom ett träd. Har man tur kan man få sig en riktigt lång bit sammanhängande trottoar att gå eller springa på, typ 50 meter. Om man har otur kan man få jaga trottoarsnuttar som en annan toka och tillbringa mer tid på att korsa vägen än att röra sig framåt. En löprunda som man på kartan har mätt upp till fem nätta kilometer blir med alla väghopp säkert en sex, sju på riktigt och just när man är mitt i självaste löpandet kan jag för mitt liv inte få mina ben att fatta att det är kartans verklighet som gäller.

Men, man ska vara glad för det lilla, så jag skuttar glatt på alla små, vilsna trottoarbitar jag kan hitta, hej-hejar på mina medlöpare och promenadkollegor och vinkar åt små farbröder med krattor. Det fullkomligt dräller av folk på trottoarerna, om man byggde fler skulle vi nog kunna få ut hela härskans Milford varje lördagmorgon, gud vad vi skulle hejja och nicka mot varandra. Det kanske är lika bra att vi håller igen lite med dem, jag skulle antagligen få nackspärr på kuppen.

Grattis Marina och mitt första bargig

Ett trefaldigt skånskt leve för Marina som slutade fylla år alldeles precic nyss:

Hon leve - Hurra! Hurra! Hurra!

Sångandet har hon redan fått på rikt av mig och Pontus så den tar jag inte en gång till, den gick i tonarten av "Marina Sandström är homosexuell" vilket kanske inte är den mest traditionella av fölsedagssånger, men texten är enkel och offret skrattade en del. Vi firade henne något sent, klockan hade hunnit bli halv sju på kvällen hos oss, halv ett på fel dag hos er, men jag hävdade min rätt som god vän och ringde ändå och jag tror och hoppas att hon blev glad. Samtalet blev något fövirrat då vi satt fast i en bilkö på väg till Erik och Jaime men vi vart glada och fick prata med hemma så allt slutade nog väl ändå. Dessutom höll inspirationen i sig så vi fick sjunga att Jaime Wilsson var homosexuell också. Hon blev överlycklig över att få en alldeles egen sång ända tills vi förklarade vad sången handlade om... Hehe.

Väl hemma hos E och J spleade vi pingis och garvade åt varandra innan vi drog vidare till en fulbar en bit bortåt vägen. Vilket håll "bortåt vägen" var har jag ingen aning om, men fram kom vi, och barmat, öl och livemusik fick vi. Målet med utflykten var att lyssna på en kollegas pyttiga band som hade liveshow på en liten bar någonstans som jag inte har en aning om var det var. Kollegan i fråga var Jeff, säljaren jag var i Boston med, och jag måste säga att jag blev mäkta imponerad av honom, hans fru och han kompis. De spelade covers fördelat på en fru på sång och ibland på koskälla, en Jeff på gitarr och en kompis på bas och det var lite överaskande att se slipsjeff förvandlas till en rockjeff vilken faktiskt var en fena på gitarr. Efter Jeffs och min barrunda i Boston hade han lyckats luska ut att jag var sångandes så halvvägs genom deras första set blev jag helt sonika uppsläpad på scenen som gästspelerska och fick leka körflicka till någon klassiker. Det var ganska kul men lite underligt och det bästa var att ingen dog, allra minst jag. En stor seger för mig eftersom jag planerat att leva ett par veckor till. Minst.

Nu är det snart sängdags efter en ganska slitig dag och det ska bli gruvligt skönt med helg igen. Inflyttningen i egna hemmet har blivit skjutet på till slutet av nästa vecka, ett litet bakslag, men jag är inte den som är den. Än så länge verkar varken P eller L vilja kasta ut mig, och jag frågar ändå regelbundet då jag är en artig och väluppfostrad själ.

No! I am a fucking squirrel!

Idag har jag faktiskt gjort lite nytta. Jag har pratat med en man som hette Brendt som var trevlig och som gav intrycket av att vara en anings komptent, en kombination som än så länge varken är fyig eller skamsen i det här landet. Jag satte upp ett demosystem till Brendt som han skulle få testa och leka lite med, han var någon slags pacsexpert där i Ohio. Min ultimata plan är väl att han ska köpa våra prylar så småningom, jag återkommer med en detaljplan vad det lider men än så länge har jag helt sonika heppat, installerat, charmat, lett, lagt huvudet på sned och pratat om stackstore som en hel karl. Han skrattade till och med när jag frustrerat beklagande berättade att jag, efter sex år i supportbranchen, tappat bort förmågan att tänka och tala samtidigt - det blir visst så när man alenast umgås män timme ut och timme in på sitt arbete. Han frustade, sa att han förstod och beklagade i takt med mig en stund. Sedan lärde jag honom lite svenska också.

Jag jagade till sist Pontus från kontoret strax före sex, tidigt för att vara oss, och tvingade honom att ta mig till gymmet en runda, han var väl milt glad över det hela men nu vet jag iallafall var jag i teorin kan ta min halvpluffsiga lekamen för lite sund plågskap. Det var ett ganska patetiskt gym, men för 10 dollar om året vill jag inte riktigt klaga egentligen. Jag träffade på Sally, koristen från toaletten ni vet, i omklädningsrummet och vi sa hej och jag berättade att jag minsann mailat hennes kör lite. Jag tror hon såg glad ut, dessutom visade hon mig hur kodlåset på mitt skåp funkade. Sally verkar vara en snäll själ.

Väl hemma blev vi matade av Linda på sant amerikanskt manér: kött med marshmallowdränkt sötpotatis utan grönsaker men med öl. Precis så spännande som det låter. Och nyttigt! Till efterrätt fick vi Eddie Izzard, världens roligaste transa och jag har som vanligt skrattat så jag har ont från baksidan av fötterna till in under håret. Skönt.

Freckles!

Lost!

Jack!

Ön!

Återseende!

Isbjörnar!

Sayid!

Duschscener!

Sawyer!

...

Var är Skallepontus? Och tresittssofforna? Och ett avsnitt till?

Goda östliga vindar

Lite beroende på vem man frågar, kan jag vara allt från tidsoptimist till tidsslarva och i enstaka fall något av punktligheten personifierad. Sällan kommer jag galet sent utan att ha förvarnat om det först men ett par minuter eller en bråkdel av en akademisk kvart har det väl här och där hänt att jag varit fel. Sällan talar vi dock om timmar, eller för den delen dagar, när det gäller mig och tidsförvrängningar som fastnat fel runt en vimsig fram- eller bakfot. Förutom kanske den där gången jag råkade skickade födelsedagskort till första riktiga pojkvännen en hel månad för tidigt, han fyllde i mars och jag kastade iväg ett kort redan i februari. Som förmildrande omständigheter kan jag väl säga att datumet var rätt (Den tredje, eller kanske den fjärde... Hmm, det börjar bli länge sedan nu.) och att gossen i fråga faktiskt hunnit bli en före detta pojkvän när födelsedagen väl inföll och att jag ändå var en månad tidig vilket alltid är bättre än en månad sent.

Vi kan väl låta frågan om min påstådda punktlighet fortsätta vara obesvarad i vilket fall och bara konstatera att det jag eventuellt skulle sakna, har mina möbler gott om. Idag ringde de nämligen från min flyttfirma och berättade att min mycket efterlängtade kontainer äntligen torrskodd anlänt till amerikansk mark och antagligen, om tullgubbarna är snälla, skulle kunna levereras till min dörr i början av nästa vecka. Om jag nu har en dörr att bistå med vill säga. Vindarna måste legat på bra från öster för båten med mina saker på var tydligen tre dagar för tidig berättade de, jag tackar vädergudarna med en lätt knix och ett stort leende, för nu saknar jag mina saker så in i bomben. Igår dumpade jag ett par checkar hos min mäklare och jag hoppas att hon snart ska komma förbi med ett kontrakt som jag kan skriva på. Jag har en känsla av att jag kommer börja känna mig mer permanent så snart jag får en egen liten lya att krypa in i, om den känslan sedan skulle vara av den mer bra eller dåliga sorten återstår att se. Vad som inte kommer vara förhandlingsbart är att Niklas ska förbereda sig på lite lådbärning om kvällarna i nästa vecka, jag lovar ha öl i kylen att kompensera med.

Så här ser förresten skogen som är stängd ut. Inte fullt så smockfull som man skulle kunna tro, eller hur?

Vikten av att sjunga på toaletten

Idag har jag lärt mig att det verkligen är viktigt att sjunga på toa.

Högt.

Och länge.

På kontoret här får man inte gå på toaletten själv. De som såg på på Ally McBeal när det begav sig kan säkert komma ihåg hur mycket snack det var om toaletterna i den serien, våra toaletter är inte fullt så unisexiga men de ger bitvis upphov till smärre förtvivlan hos oss svenskar. Den amerikanska toalettkulturen påbjuder att företagsbadrum är av cubicle-varianten, ni vet, en lång radda med bås där man stressat kan kissa i varandras närvaro och åhöro. För en redan diagnostiserad stresskisserska som mig, var det här lite jobbigt till en början men jag känner redan mig betydligt mer beväm med situationen så här min tredje vecka på jobbet. Riktigt helt van vid lösningen kommer jag nog aldrig rikigt bli, men det handlar nog till stor del om att man får ta seden dit man kommer och helt enkelt kissa där man står. Eller sitter.

Som den garvade publikkissetrissa jag numera blivit, kan jag nu faktiskt sjunga lite lätt på toaletten, så där som jag alltid gjorde där hemma, fast med risk för upptäckt och behöring. Idag blev jag till slut påkommen av någon som fick höra mig tralla slutet på Krajas "Uti i mitt hjärta" av hela mitt hjärta och lite till ity jag i min enfaldighet trott att jag skulle vara ensam eftersom klockan var efter sex på kvällen. Väl ute vid handfaten för tasstvättning fick jag sällskap av min lilla publik, en medelålders kvinna, som vänligt log mot mig och sa "Nice voice" och sedan följde upp med ett "You're not looking for a choir, are you?" Jag skrattade och erkände att, jo, en kör hade det varit trevligt att vara med i. Sally, som kvinnan hette, berättade vänligt att hon sjöng i en kör som heter Connecticut Choral Society och att de sökte sig sopraner att leka med. Jag erkände i min tur att sådan var jag och att jag inte kan läsa noter för fem öre men att jag är glad och bitvis ganska snäll. Jag blev en hemsida (www.ctchoralsociety.org), ett telefonnummer och en mailadress rikare på kuppen och nu ska jag bara ta mig samman och bestämma mig för huruvida jag ska sjunga upp för dem eller inte. Jag är tydligen pseudoblyg även på den här sedan vattnet, ser ni.

Vad tycker ni? Sjunga eller inte?

Tyvärr, men skogen är stängd

Här i USA måste man reservera skogen om man vill vara säker på att få vara i den.

Det kan vara bra för er att veta.

När P fyllde trettio för ett tag sedan fick han i present av Ulrika och Arild att åka till en nationalpark och titta på löv en dag, en all-inclusive utflykt med mat, bilfarande och skogspromenad. Tyvärr hade festfixarna inte b o k a t skogen också. Eller, mer exakt, bokat en parkeringsplats intill skogen, så, väl framme fick vi veta att parkeringen var full och skogen därmed onåbar för oss obokade sällen och att det bara var att snällt vända och komma åter en helt annan dag. Skippa löv och allting.

Ni förstår, det här med löv och höst är speciellt i regionen vi befinner oss i. Folk far från när och fjärran för att se på ett fenomen som kallas för "the turning of the leaves", alltså när foliaget slutar vara enbart grönt och börjar ta andra färger, allt från gult och brunt till rött, rosa och brandgult. Jag har fått lära mig en ny term sedan jag kom hit (okej, jag har fått lära mig massor med nya termer) - "leaf peeping" - det är när man ger sig ut för att beundra löven, träden och färgprakten. Detta är då en folkrörelse helt i klass med julskyltningarna eller nationannandagsfirandet där hemma, för att ge er lite perspektiv. Det finns folk som följer lövfällningen med bil genom hela New England, gärna i sitt motorhome, under de veckor som den varar.Fanatiskt? Ja, sanna mina ord.

Detta spektakel riskerade vi alltså att missa på grund av ett smärre parkeringsmissöde, ytterst nesligt och ganska irriterande för alla inblandade. Vi hade ändå kört i över två timmar för att komma till den dära nationalparken, ska tilläggas. Men, beväpnade med en GPS och lite tdigare erfarneheter hittade vi en hemlig parkering och bröt oss in i nationalparken utan att lösa den endaste lilla avgift. Därpå följde ett evinnerligt promenerande i båd skönstaste sol och isande tokvind, men rasande vackert var det. Det var stora mängder skog att beskåda och det var tokigt skrattretande för oss svenskar att konstatera att all denna prakt i teorin varit "stängd" för oss bara för att parkeringen var full. Knasigt! Efter nästan fyra timmars knatande, ett par bortblåsta solglasögon och ytterligare två timmars bilresa kom vi sedan hem igen. Trötta som få men nöjda, nerkylda och glada också.

Amerikanska skogar är välorganiserade men vackra, raka men spektakulära och vad jag kan se fullkomligt myrfria. Jag såg inte en endaste liten myra på hela promenaden, lite konstigt, inte sant? Vi såg å andra sidan en hel del andra saker, vad sägs om ungefär 300 miljoner löv i varierande färger, tre pälsiga larver, ett par stora fåglar, två flygplan, massor med japaner och inga parkvakter. Inte illa för ett par vilsna svenskar i USA.

Full Ulrika

Ulrika fyllde en hel massa år förra helgen och eftersom hon varit ond nog att ta semester just precis då, fick vi helt enkelt ta och fira henne lite i efterhand. Ikväll släpade vi därmed ut henne på en indisk restaurang för att fira henne på ett passande sätt; det var jag, P och L, Ulrika och Micke, Niklas och Therese, Erik och Jamie. Ett väldigt roligt och underhållande sällskap, lite som Choklad kunde vara förr i tiden. Fast bara nästan, för vi saknar elokventa Mia, har ingen av skönsångarna och så är det brist på folk från Hyssna. Trevligt var det iallafall, vi åt alldeles för mycket mat, drack drinkar och sjöng för kvällens offer. Hon fick ett pyssligt paket och inga kramar, för sånt verkar vi inte hålla på med här.

Fan.

Jag som är beroende och allt.

Trevligt var det i vilket fall som helst och jag tycker väldigt bra om alla de där andra, de gör mig glad nästan jämt. Hoppas de inte slutar med det, jag skulle helt klart kunna vänja mig vid att bli underhållen. Så, nu sitter jag här på min säng och slentrianlyssnar på P&L som smyger runt i lägenheten och plockar lite med saker och ting, det är väldigt trivsamt och gosigt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är de där två som är mina plastföräldrar eller om det är jag som är deras adoptivmamma, bara. Man kan väl säga att vi växeldrar lite lätt för stunden.

Kram och god natt. Saknar er alla.

Kravlös? Nej, inte då. Bara något kramlös.

Jag insåg härom morgonen att jag inte fått så värst mycket kramar på sistone, inte så många som jag är van vid och framför allt inga av sorten björnkram. Ni vet, de där som gör att man känner sig omhuldad, trygg och avslappnad ända från hårbotten till in under fötterna, de där som en del pojkar är så himla bra på.

Kristian till exempel, han är bra på björnkramar.

Och Magnus. Givetvis.

Och Fredrik Ekman, han är en fena på stora kramar.

Vad jag tänker på, mer exakt, är den där sortens kramövning där kramaren i princip kan linda hela sig själv runt krammottagaren och envelopera sagda person totalt och fullkomligt. Oh, Niklas är bra också, fast han brukar kittla mig i själva enveloperingsfasen, förstås. Det är lite jobbigt.

Det är med andra ord dags att börja kräva in lite kramar från mitt nya umgänge. Svårt och jobbigt till en början, men ett måste. Problemet är den där intimitetspuckeln man måste ta sig över för att få tillgång till andras kroppar, i det här landet vet jag inte riktigt var den där puckeln vare sig börjar eller slutar. Jag får väl helt enkelt börja i den svenska ändan av min bekantskap och jobba mig västerut vad det lider. Kramar är skönt och bra för själen, så skam den som ger sig. Jag är övertygad om att hudkontakt, hur fläckvis den än må vara, är nyttigt för alla sorteres upprotade och osaliga andar.

Med lite tur är det bra mot dåliga matvanor också.

Stackars svenska flicka

Jag har nämnt att jag har gott om snälla människor omkring mig, inte sant? Alla är verkligen vänliga och ter sig vilja vända ut och in på sig själva för att ta hand om mig. Ta till exempel när jag skulle ta mig hem från Boston igår, något som jag trodde mig skulle kunna klara ganska fint alldeles själv; att luska ut vilket tåg jag skulle ta, handla biljett och sedan hoppa på självaste tåget kändes inte som ett allt för hopplöst projekt (inte ens i närheten av hur svårt det kommer bli med att lära mig om de dära hängningsprotokollen...) för Charlotte, 30 år. Men, så tänkte inte mina värdar för dagen: två sectrasäljare, män runt 40 med många och vita tänder och stora kreditkort. Innan jag visste ordet av hade den ena kånkat ut mitt bagage ur hotellet och jagat fram en taxi som han dirigerade i någon slags riktning medan den andre raskt bokat en tågbiljett och betalat den till mig över telefon.

- Hepp-hepp, bara! Nu tar vi hand om den lilla svenskan, grabbar!

Jag bara gapade och tittade på med väldigt förvånad uppsyn. Men, svältfödd som jag konstant är på allmän ridderlighet tackar jag mest och tar emot än så länge. Jag antar att jag måste reda mig själv ganska snart ändå, så varför inte. Dessutom ser jag det som att jag gör en god gärning, visst kan generell chivalerism (till exempel dörrupphållning) anses vara en form av vardagsmotion? Jag gör helt enkelt vad jag kan för att stävja den amerikanska fetmaepidemin. Go me!

Åk till Boston!

Idag har det fälts en hel del konstiga kommentarer från min sida, mest på svenska vilket jag tror att säljaren jag var ute hos kund med uppskattade. De flesta uttlandena har handlat om bröst på något sätt, vad sägs till exempel om "Nej, mina är snälla och så, framför allt är de rättvända och hänger som de ska. De röntgade brösten hänger fel halva tiden." som svar på frågan varför jag plötsligt börjat hata bröst och om det var mina egna som var oomtyckta. Nu är det alltså protokollfört att jag fortfarande uppskattar mina egna behag så ni behöver inte ansöka om att få ta hand om dem till mig även om jag uppskattar all sorts omtanke.

Jeff, en väldigt färsk säljare, och jag skulle alltså sätta upp ett litet pacs och dema det för ett par läkare på en mammoklinik i Boston, något som visade sig vara lite klurigare än jag trott från början. Det här med automatiska hängningsprotokoll måste jag lära mig illa kvickt, för dagen var väldigt frustrerande på ett ”jag känner mig ganska värdelös”-aktigt sätt. Jag trodde inte jag skulle säga det så här snart, men jag saknar tekniken! Och Unix!

Jaja, nog med ovesäntligheter, låtom oss tala om trevligheter istället: Låt oss tala om Boston, min favoritstad i hela det för mig kända USA. Jag är väl medveten om att det egentligen inte säger något om staden alls men dra på trissor vad mysig ställe det verkar vara. Jag och Jeff for dit på måndagseftermiddagen på vägar som visade sig från sina allra bästa sidor, det var sol på dem och de var kantade med vackra träd hela tiden. Väl framme, någon gång vid sju-snåret tog vi in på ett Holliday Inn Select mitt i staden och gav oss ut på middagsjakt. Jeff släppade med mig till North End och Little Italy där det fanns mängder med trevliga små restauranger, bistron och pastry shops. Jag blev erfoderligt vinad och dinad och fick sedan äta tiramisu på en liten halvful men söt pastry shop.Därefter tog vi oss runt på ett par pubbar och lyssnade på livemusik och drack lagom med öl. Toktrevligt! Det var en helt ljuvlig kväll, 20 grader varmt, mörkt och vänligt ute, det kändes förfärligt kontinentalt och lite busigt att gå runt i kortärmat klockan halv elva en oktoberkväll.

Summan av kardemumman av den här lillla utflykten blev i vilket fall som helst att 1) Charlotte behöver lära sig sina DDP:er och 2) att till Boston ska jag igen, och det snart.

Ritningar is the shit!

Som en del i min nya Public Service-satsning har jag nu ritat lite till er. All work and no play makes Chotte a lot less fun, vet ni, dessutom är kameror för mesar. Om jag nu får det som jag vill och därmed får lägga tassarna på den dära lägenheten som jag gillade allra bäst tänkte jag att ni skulle få se hur den ser ut redan nu. Nedan är en bild på hur bottenplanet gör sig, notera att väggarna är mycket rakare i verkligheten och att det är lite halvdant med skalenligheten.





Självklart, eller hur? På framsidan av byggnaden finns det alltså en veranda och från den leder två dörrar in i själva lilla huset. Den vänstraste kan bli min, den heter 'B'. När man gått in i den kommer man in i en hall på bottenplanet av huset. Där kan man få plats med lite klädhängeri och skohyllor och sånt bra. Om man svänger höger när huset, och så även hallen, tar slut kommer man till en trappa som leder uppåt. Den går man lämpligtvis upp för.

Då kommer man hit, vi kan kalla det övervåningen. Där uppe finns det massor med fint att titta på, golvet har ni kanske vid det här laget förstått att jag är förtjust i. Det är hårt och platt och har inga som helst tendenser till behåring, precis som golv ska vara. Alla väggar är lite blekgula på ett väldigt snällt och välordnat sätt och dessutom förhållandevis hålfria. Vardagsrummet tänkte jag ha direkt in till höger och jag hoppas få plats med både matsalsbordet och lilla soffan i det. Vi får se om det håller, rummen är ganska små. På andra hållet finns det ett litet badrum och ett kök med två dörrar ut. Den ena leder upp till vinden som är oinredd förutom massor med isolering och den andra leder ut på baksidan av huset där det finns en trädgård. I köket ska lilla klaffbordet få plats. Längre in i lägenhten finns det två rum till där planen är att jag ska sova i det som ligger bort från vägen medans det andra, det till höger får vara kontor/gästrum/alltmöjligtrum. Om någon kommer och hälsar på är det med andra ord där jag kommer stoppa in er.

(Tobbe, kan din assistent fixa finare ritningar än vad jag kan? Huh? Kan han det? Kan han?)

Husjägarinnans fortsatta äventyr

Idag fortsatte husletarövningen med nya, fräscha trupper i form av Pontus och Linda. Först for vi ner för att titta på den lägenheten som jag föll lite lätt för i fredags och den var fortfarande himla fin, jag blev faktiskt bara än mer glad i den vid andra titten. Framför allt har jag insett att jag har gruvligt svårt för heltäckningsmattor, vilket gör att en lägenhet som är helt golvluddsfri genast får ett stort försprång. Den lägenheten fick dessutom med beröm godkänt av hela mitt entourage som framför allt uppskattade att jag skulle bo på stappelavstånd från dem och nära den bästa biten med strand som Milford har att uppbåda. Området är himla mysigt och när man rör sig genom huvudstråket får jag känsla av att man är i samma lilla, idylliska by som filmen (eller boken) Hajen utspelar sig i. Det blev mycket "dum-dum-dum-dum-dum-dum" (Det där är alltså jag som sjunger attacktemat från filmen, om ni inte förstod det) i bilen när vi körde omkring där idag. Victoria var snabb att rätta mig och förklara att Hajen-filmen minsann utspelar sig i Massachusetts och inte i fredliga lilla Connecticut och framför allt inte i genomtrevliga Milford. Så det så.

Annars var vi och besåg följande:

• Otroligt charmig och excentrisk lägenhet i en villa som låg mitt på stranden i ett trevligt område. Si sådär en fem rum och kök, det var svårt att räkna för det fanns så många små konstiga skrymslen och vrår, där ett av rummen hade en magnifik utsikt över havet och stranden. Dessutom fanns det inte en heltäckningsmatta så långt ögat unde nå. Köket var helt förfärligt fult, badrummet fint och själva lägenheten måste ha varit mer än hundra kvadratmeter stor. Det fanns en oinredd takvåning med lite extra udda rum där man nog kunnat förvara hela mitt möblemang utan problem. Tyvärr föll den på att man antagligen inte skulle kunna få in stora delar av mina möbler i stora delar av lägenheten, eftersom en del av dörrkarmarna och hallarna var helt vansinnigt smala. Fast, jag blev lite till mig av den, det måste jag tillstå.
• Ett ocharmigt tvåplans kedjehus i ett ganska trist bostadsområde. Det här tog dock poäng då det hade en okej uteplats, en pool som ingick i området, en öppen spis och garage. Dock var det inget jag föll för alls. Det var idel heltäckningsmattor och cremefärgat, inte alls min stil, den öppna spisen till trots.
• En förfärlig lägenhet i ett trist område där jag skulle dela villa med en sur gubbe. Den gick fetbort, där satte Linda ner foten och förbjöd mig från att bo på en gång.
• Ett radhus i West Haven, en annan sådan där sömnig, välhållen småstad ungefär fem minuters bilresa från Milford. Ett väldigt fint hus i tre plan med trägolv och toppenkök och intilliggande, kitchig gnome park som grannen hade byggt. Men, det var helt enkelt alldeles för stort för bara lilla mig, jag tror jag skulle känna mig väldigt liten och ensam i ett helt hus med bara jag och mig själv. Victoria lovade i och för sig att hon utan problem skulle kunna hitta mig en bra karl att ha i källaren, men jag vet inte jag.
• En fristående villa, även den i West Haven. Den föll liksom på att den var ett dödsbo. Vet ni hur spöklikt och obehagligt det är att gå och titta på ett hus där allt som förre hyresgästen ägde och hade var kvar och bara stod där? Att gå ner i källaren i det här övergivna, ganska sorgsna men väldigt fina huset, gav mig kalla kårar på ryggen. Huset var, förutom att det genomsyrades av tragisk och bråd död, jättefint. Havsutsikt, trädgård, garage och jacuzzi. Fast, jag skulle aldrig orka med ett hus, speciellt inte om jag skulle gå runt och inbilla mig att det spökade i det. Utmattande är bara förnamnet.

När allt tittande var klart funderade jag i säkert fem minuter och insåg att jag nog helst ville ha den fina lilla lägenheten vi tittat på först ändå, och eftersom jag imorgon drar till Boston för att heppa lite på en demo ett par dagar så ville jag inte riskera att någon annan skulle sno den före mig. Alas, har jag och Victoria nu lämnat in ett anbud på den och förhoppningsvis ska mitt utlänningsskap inte ställa till med några problem för mig. Jag har en känsla av att den lägenheten och jag kan bli riktigt bra kompisar ett tag framöver.

Olika som bär

Det är ganska olika här ändå, fast det samtidigt är väldigt lika också. Folk krattar till exempel löv på hösten här, det vet jag att man gör hemma också. Man tittar en hel del på tv-serien Lost här, något som jag också vet att ni där hemma gör när ni kan. Dock inte jag, jag missade av någon anledning säsongspremiären nu i veckan, typiskt nog. På fredagar tar folk en öl, kanske två, och latar sig i soffan här precis som jag har hört att man gör hemma.

Sedan tar de, på den här sidan om pölen, bilen hem.

Det gör man inte där hemma om man är en ganska vanlig svensk som jag är. Inte vad jag vet iallafall.

Igår var jag och Pontus på lite grillmys hemma hos Erik och Jamie, två amerikanska kollegor och på vägen dit diskuterade vi moralfrågan "alkohol och bilkörning". Hemma i Sverige är jag av den åsikten att alkohol och bilkörning inte går ihop över huvudtaget och det är en av de saker jag hoppas att jag inte kommer släppa på nu när jag väl är här. Jamie berättade att man i deras körskola, Driver's Ed, får lära sig att det är okej att dricka en drink i timmen och sedan köra hem och skrattade en del åt mitt moraliska dilemma. Det hela slutade med att jag inte drack något alls, hade trevligt och var glad och Pontus blev full som ett litet ägg och hade trevligt han med. Sedan körde jag hem, jag vet inte om det var så mycket säkrare med tanke på hur ovan jag är vid trafiken här men det kändes i vilket fall som helst himla mycket bättre. Ibland är det bra att ha kontakt med sin inre moraltant.

Den här lördagen har annars mest gått åt till att planera en försenad födelsedagsmiddag åt Linda som skulle komma hem från Wisconsin nu framåt kvällen, tyvärr blev hennes skjuts hem från JFK försenad så det blir en kontinentalt sen middag ikväll. Förutom det har vi varit ute och kört lite nedcabbat i det helt fantastiska finvädret vi haft idag, 20 grader och strålande sol gjorde mig helt salig av lycka och skuttig i hela kroppen. Vi tog en promenad på stranden, tittade på fina hus, däribland mitt favorithus från igår som fick ett "med beröm godkänt" av Pontus rent lägesmässigt. En bra lördag i det stora hela, om bara Lindan kunde komma hem snart, vi saknar ju henne helt förfärligt.

Husjägarinnan rapporterar

Idag tog jag ut bilen, kartan, Niklas och mig själv för att påbörja mitt husjagande i trakten. Som ytterigare hjälp, om nu inte mina andra attribut skulle hjälpa, tog vi även med oss en Victoria, en entusiastisk mäklare med massor av ord i sig, och en lång lista med hus som hon trodde skulle kunna passa en alldeles lagom stor Chotte och innehållet i hennes kontainer. Victoria var himla trevlig på ett ganska amerikanskt sätt, hon pratade konstant och en mening som kunde börja med en fråga till Niklas kunde utan problem sluta som ett påstående riktat till mig. Hon var stor, helt i klass med mina elever DB och John, ytterst välsminkad, manikyrerad till förbannelse och hade blonderat hår som hon hade lockat och svept runt med på ett lite åttiotalsaktigt manér. Victoria gav mig intrycket att vara en på alla sätt och vis ytterst positiv och rar kvinna och jag tror att de rekommendationer hon fått faktiskt var befogade. Sa jag förresten att hon pratade mycket?

Connecticut, har jag fått lära mig, är ett löjligt dyrt ställe att bo på och boendekostnaderna här kan därmed få vilken rättrådig amerikan som helst att få hicka, krupp och hjärtsnörp. Men, som den välförsedda IT-miljonärska tillika stoiska svenska jag råkar vara tar jag nu detta med ro, skiter i eventuell budgetering och kastar mig ut i den väldigt rörliga och äventyrliga marknad över bostäder som ändå finns i trakten. Det verkar nämligen vara så att amerikaner flyttar väldigt mycket, säkert minst hundra gånger på en tidsperiod av en sisådär 15 år. Så är det iallafall om man frågar Victoria, för under den tiden som hon kör runt med oss i staden hinner hon peka ut säkert tio hus som hon har bott i. Jag tror att mäkleribranchen i USA är ett ganska lukrativt affärsområde så flyktiga som landets invånare verkar vara.

Nåväl, mellan klockan ett och tre idag for vi runt och såg på säkert sju olika lägenheter i Milford. De flesta låg i fristående villor men ett par av dem fanns att bese i hyreshus av mer eller mindre deprimerande karaktär. Inte för att en del av de i villor vi tittade på var mindre ledsamma att beskåda de heller, men de var oftast inte riktigt så dåligt behandlade som hyreshusen var. Jag fick se många saker som jag kunnat vara utan, som till exempel huset med smuts och skräp precis överallt och som bara i köket hade en god decimeter i golvhöjdskillnad från ena änden till den andra. Eller huset med en toppenfräsch, stormönstrad 70-talsmatta i vardagsrummet, en sådan där som fick mig att nästan krevera av skratt helt och hållet vid blotta åsynen. Jag var inte heller helt imponerad av cigarettröksinpyrda heltäckningsmattor eller hål i väggarna som jag hittade i ett av hyreshusen på vägen. Till en början blev jag helt förskräckt när jag tittat på två ställen som verkligen inte uppfyllde några av mina krav på trevligt eller vettigt boende, det närmsta och snällaste sättet jag skulle kunna beskriva dem på vore att säga att de var sanitära olägenheter. Ställe nummer tre var däremot nästan helt underbart; i en liten, men på utsidan välhållen villa, fanns det tre rum, ett kök och ett badrum att bo i. Alla rummen hade trägolv, köket var nyrenoverat och hade sådan där glashäll och badrummet såg ut som om det skulle kunna användas som annat än smörjgrop. Läget är nästintill perfekt; nära till vattnet, centrum och vänner. Jag måste tillstå att jag blev lite förälskad, håll tummarna för att ingen annan snor stället inom den närmsta tiden. På söndag ska jag och Victoria ut igen, är det tänkt, det fanns en hel del mer att titta på och man lär sig väldigt mycket på att vara ute och fara med en lokalbo på det här sättet. De sitter inne med väldigt mycket information som man kan oh:a och ah:a över och sedan prompt glömma bort - ni vet, sådana där matnyttiga saker man försnillar ur sin vindliga hjärna alldeles för fort.

Jakten fortsätter med andra ord i helgen och jag lovar att återkomma med vidare rapporter. Vem vet, jag kanske utlyser ut- och omröstning med hjälp av er.