First contact

Nu har jag testringt både till Pappa och till Knyttet och det går löjligt bra att både ringa ut och in till mig. Sagan är sådan att jag måste ha datorn igång för att kunna ta emot samtal vilket gör att jag kanske inte alltid är helt kontaktbar. Om man verkligen vill få tag på mig och jag inte svarar är det nog smartast att helt enkelt sms:a mig och säga att jag ska ringa upp.

Hur ringer man då? Jo, ser ni, man ringer hit: 013-9919395 för att komma åt mig via den billiga datortelefonen. Om jag ringer inom Sverige kostar det mig ingenting i samtalstaxa så det är klokast om jag ringer upp. Även vi IT-miljonärer kan väl få vara kostnadsmedvetna ibland? Hur jag gör för att ringa utomlands vet jag inte riktigt ännu, men det ger väl sig.

Annars har jag idkat konsumtionshets idag, jag har köpt en GPS, en liten stereosak, mjölk, högtalare till en av datorerna, kardemumma och jordgubbar. Jag har inte köpt en transformator för det är det svårt att hitta här. Jag blir helt knasig av hur dålig servicen är i en del affärer här, det fullkomligt dräller av folk men ingen är så värst intresserad av att hjälpa mig. Om jag inte varit osäker på om jag skulle hitta hem från Wal-Mart eller inte hade jag aldrig köpt GPS:en hos dem, men nu råkar vilsenhet vara en svårslagen inköpsmotivator, så jag morrade lite och betalade något motvalsandes.

Den som väntar på något gott...

... väntar, som ni alla vet, på Charlotte.

Jag har liasom glömt att uppdatera er hur det gick med Plummerboy och telefonnumret. Plummerboy är en omskrivning för "Tvåbarnsfadern", han som även kallades "Han med båten" men mer ofta lystrade till namnet Chris. Varför vill man heta Chris när man kan kalla sig för Plummerboy? En av många giltiga frågor som flyger runt här i världen.

Nåväl, jag gav inte ut mitt tefelonnummer till honom, hur många namn han än gick under, det kändes lite underligt och konstigt och jag har sedan länge infört en policy som säger att jag inte delar ut mitt telefonnummer till människor som frammanar just de två känslorna hos mig. Det finns givetvis andra känslor som även de är icke-dela-ut-telefonnummer-känslor, som till exempel: rädd, kall och arg. Hör vilken sund och försiktig dotter ni har uppfostrat, mamma och pappa. Innan jag tackade nej hörde jag mig lite för med min kultur-coachar, Jaime och Lars. Jaime har kvalificerat sig genom att vara en amerikanska i underkant av min ålder och Lars har kvalat in genom att vara man, närvarande och amerikanvan. Båda sa så här:

"Frågar någon om ditt telefonnummer så är de intresserade av dig och kommer bjuda ut dig."
"Okej" sa jag då.

Sedan sa båda så här:

"Amerikanska män är dåliga på att bara vara kompisar med kvinnor."
Då sa jag "Amen!".

Vad trist. Jag som tycker om pojkvänner.

Sedan ringde jag helt sonika till Victoria och sa att "Nej, jag vill inte leka med denna där på det sättet. Ledsen. Verkligen." Och så frågade jag om det var okej att säga så och bad om ursäkt för att jag var korkad. Hon skrattade åt mig så jag tror minsann att det var okej... Bra va?

Hallå-hallå-hallå-hallå!

Så sitter man här med ett headset fastprånglat på huvudet, en dator med ny mjukvara på och ett sprillans nytt telefonabonnemang och bara vill ringa, ringa och ringa till någon. Men, ni ligger och sover allihopa.

Ett jämrans sätt.

Jag går och lägger mig.

Jag har hittat han!

Välkommen till ännu en vacker dag i Connecticut, 20 grader varmt och soligt, men jag sitter här och tittar på bröst isället. Bröst, bröst, bröst. Det är det nya nu. Det är ganska intressant att höra alla siffror som en av våra säljare sitter och häver ur sig, visste ni till exempel att 25% av alla cancrar missas inom screening? Om din läkare däremot använder sig av CAD (Cumputer Aided Detection) förbättras dina odds att få din cancer att bli upptäckt till 90% istället. Som hittat kan man tycka, ända tills man inser att en kvinna på tio går hem från sin screeningundersökning i tron att hon är frisk när hon i själva verket har begynnande otäckheter i kroppen. Skrämmande och ledsamt.

Pappa - jag har hittat en immunolog som bor i New Jersey och som visar en förfärlig massa tecken på att vara en släkting till oss. Han jobbar visst på ett ställe som heter St Joseph's Regional Medical Center och det telefonnummer du hade var ett faxnummer till hans jobb. Det här med Internet är något av det bästa jag vet. Om han är som de flesta amerikanska läkare jag vet så läser han inte mail så ofta men jag ska försöka med det innan jag ger mig på att ringa, jag är nog lite garderobsblyg ändå.

IP-telefoni here I come

Nu har jag beställt ett IP-telefoniabonnemang så snart kan jag ringa och störa er struntbilligt mitt i natten allt vad jag vill och orkar. Det blir kul, eller hur? Jag återkommer så snart jag kan med detaljer, både tekniska och andra.

När vi ändå pratar om akronymer (IP står för övrigt för internetprotokoll) kan vi prata om något ganska viktigt just nu - de kallar det SSN och det betyder Social Security Number och utan det finns man inte. Jag har inget och finns med andra ord inte. För att vara obetydlig och icke-existerande känner jag mig ärligt talat ovanligt levande men vad vet jag egentligen, jag är ju invandrare. Jag och Micke var på ett Social Security Office i början av Oktober och ansökte om ett och enligt alla beräkningar, och tanten jag ringde och plågade i morse, ska jag ha mitt mot slutet av veckan och då, mina vänner kan jag skaffa mig ett Amerikanskt ID och sedan en bil! Nu är det väl ingen som tror på att det kommer funka riktigt så väl, men man måste väl få drömma.

Så, med lite tur: Ta-dah!

Om ni har några åsikter om vad för bil som ska in på shoppinglistan så är det dags att klämma fram dem nu. Go-go-go!

Observationer del 4

Dags att observera ett uns till, det var ju flera dagar sedan sist. Jag undrar när man slutar observera lite snett utifrån och börjar bli hemtam och vardagsblind istället. Jag skulle tro att jag håller mig i åskådarbåset i ett par veckor till innan jag re-evaluerar min situation, kanske ända till efter jul. Det är ju inte så länge till dess. Nåväl, vad har jag funderat på på sista tiden då? Jo, ni förstår att så här är det:

... Saknad är ickelinjär. Saknad är lurig för den smyger sig på en snett bakifrån hela tiden och man är nästan jämt oföreredd när den gör sina ovälkomna besök. Saknad för blixtkrig. Jag blir trånsjuk och suktandes vid de mest underliga av tillfällen och jag glömmer bort er (förlåt) ibland när jag borde sitta som en liten blöt fläck på sängen och storgråta. Saknad är svårt för det finns inte så mycket att göra när den väl infinner sig. Saknad verkar inte bli bättre med tiden.

... Jag måste handla en massa saker men jag har inget ATM-kort och jag litar inte riktigt på konceptet med bankcheckar så jag lever i följande travesti: Lortiga golv ity jag inte har en dammsugare, mörka hörn eftersom mina lampor funkar halvbra, musik från datorns små fula högtalare då jag inte har en transformator och min gamla lap-top har lämnat hälften av sina pixlar hemma så jag måste köpa en ny extern monitor till den och så var det den där GPS:en förstås. Och bilen... Puh! För första gången i hela mitt liv blir jag överväldigad av shopping, det är ganska nytt och lite skrämmande bara det.

... Jag är periodiskt mörkrädd. Det är jobbigt och väldigt fjantigt.

Så. Det var det. Inte så mycket om det amerikanska levernet utan mer om mig men det är ju trots allt jag som skriver så det är jag som bestämmer, eller hur?

Silence is golden

Om man stoppar in 20 säljare i ett rum kommer man inom ett par timmar vara smått hörselskadad och ganska trött, de för nämligen ett fasligt liv. De amerikanska säljarna kan sammanfattas så här:

• Stora men inte feta
• Väldigt bullriga
• Oväntat okunniga
• Trevliga

Idag har jag och chefen sysselsatt oss med att utbilda dessa treåringar i kostym i allmän pacskunskap och jag kan för mitt liv inte sluta förvånas över vad de kan och vad de inte kan. Ibland blänker de till och skyltar med den mest obskyra av vetskaper för att sedan förvåna mig något otroligt med att inte ens funderat över självklarheter. Micke har pratat hela eftermiddagen och imorgon är det min tur att i princip säga samma sak en gång till fast med andra ord. Upprepning är nyckelordet med den här gruppen för mer odisciplinerad publik får man leta efter: det prasslas, och äts, mumlas, rings och mailas och hela tiden måste de låta för annars finns det risk för att alla andra glömmer bort att de finns. Jag är road men trött och hade gärna sett att Moder Natur hade utrustat alla säljare med volymkontroll, det hade varit skönt för oss andra om inget annat. Jag har rysligt svårt att bedöma dem, ena sekunden ger de ett väldigt självsäkert intryck och nästa en känsla av att vara ruskigt osäkra. Livet som säljare verkar vara hårt, säljer du inte åker du ut, och jag börjar förstå varför de hela tiden låter och viftar så mycket - de är väldigt utsatta djur, säljarna.

Tur att det finns så många!

Lost

Det verkar som om Blogger är hungrigt för tillfället för det försvinner lite data till höger och vänster här, igår natt censurerades ett av mina inlägg bort och jag har fått höra från Frida att hennes kommentarer inte alltid går igenom. Jag har nu uppdaterat mig lite så får vi se om det hjälper mot denna generella bloggmalaise vi verkar dras med. Lite komiskt är det att jag senast i veckan talade med Pappa om att "Nejdå, härfirån dagboken försvinner inget så det behöver du inte oroa dig för...", och vips så slarvas det bort ett inlägg bara några dagar senare. Lurigt värre.

Idag har jag bejakat bibliotekarien i mig och alfabetiserat lite. Först alfabetiserade jag mina hårda böcker och ställde in dem i de höga Billybokhyllorna i kontoret och sedan alfabetiserade jag de mjuka verken, pocketböckerna alltså, och föste in dem i sovrumsbillysarna. Det var skönt att skrapa lite i kanten på stöket även om det inte gick framåt i den takt jag hade tänkt mig att det skulle gå, disciplinen är det dåligt med. En sällskapssjuk fogelbergare kom över med lite mat framemot eftermiddagen och vi ägnade oss åt djupsinniga diskussioner om Litteraturen, HL7-interfacen och Marknaden. Han är finfint sällskap den där krabaten, väldigt bra att ha nu när Niklasen har vänt åter mot det trygga hemmanet, honom saknar vi redan.

Annars har jag tagit lite bilder av mitt hem, man kan se här om man vill se stora bilder. Här är utsidan, jag bor bakom den nakna dörren. Bakom den andra dörren bor Barbara, pudeln Bo och en hemlig man som jag inte sett till ännu. Lite Molganvarning på honom, faktiskt.

Så har jag ett sovrum också, det sover jag i.

I vardagsrummet är jag mer vardaglig. Och så.

Turist, javisst!

Niklas åker hem imorgon och idag fick jag luta mig lite lätt mot honom för sista gången på länge.

Jag och Jonas F for med honom till New Jersey för att handla trumpet och GPS:en i Niklas bil skickade ut oss på en rejäl rundtur runt hela New York innan vi kom fram till vårt mål. Brassaffären var svårfunnen men väl värd all tid då den var helt ofantligt stor, det fanns ett helt rum med bara trumpeter och kornetter att välja och vraka från. Niklas fick något saligt i blicken medans jag och Jonas mest var våra vanliga, irriterande jag och larvade oss. Efter väl förrättat värv bland allt bleckblås, Niklas köpte munstycken och trumpet och jag köpte en underbar kletzmerskiva, panikmatade vi oss med helt förfärligt äcklig mexikansk mat på en närbelägen restaurang. Lite mindre lyckat, kanske.

Resten av eftermiddagen strosade vi runt i New York och tittade på hus som var långa och människor som var många. Vi tog revanch på eftermiddagens dåliga matupplevelse genom att äta på ett riktigt trevligt ställe någonstans inte så långt från Grand Central Station varpå Jonas och jag skickade iväg Niklas till sitt hotell, han envisades med att ta bussen medans jag helst hade velat sätta honom på en taxi, han skulle ganska långt bort. Vi andra två satte oss på ett tåg till Milford och somnade hastigt och lustigt för att sömndrucket tumla av i ett rimfrostigt Milford. Det är nu officiellt vinter här och det är verkligen dags att stoppa undan kavajer och jackor till förmån för kappor, hattar och vantar. Det finns så mycket att se i NY att jag blir helt matt, men det är väl bara att börja beta av saker från listan, det är inte utan att man blir lite stressad av bara det.

Att para strumpor

Idag har jag varit på laundromaten och kört riktigt stora tvättmaskiner med egenimporterad, svensk smutstvätt plus lite finare, gammaldags amerikansk lort. Laundromatkonceptet är spännande för en tvättstugetränad själ som mig och under hela min upplevelse fick jag undertrycka en vilja som bubblade stillsamt inom mig: nämligen den om att utbrista i ett vilt och ohämmat sång- och dansnummer mitt i tvätterian. Ni vet, lite som i den där sången som handlar om en biltvätt - löddriga bikinibrudar fast inte alls utan mer en lite småsjavig och tammen Chotte i beigekaklad tristess. För lite knappt 10 dollar får man i vilket fall som helst tvättat och torkat en hel massa smutsiga saker och fort går det också då man får köra industristandardtvättmaskiner som rymmer trucklaster av trosor och strumpor och dessutom gör sig av med dem lurigt snabbt.

För att belöna mig själv för väl utfört hemmafruvärv (Hallå! Var är min hemmaman?) smet jag in på spritbutiken och handlade en flaska whisky så att det finns något att sniffa på om andan skulle falla på.

Bowmore, någon?

Som om det inte var nog hittade jag ett par lila, klackiga och reade små skor på stora skoaffären som också fick följa med mig hem. Det här med tvätt är kanske inte så tråkigt iallafall, speciellt inte om man väljer tvätterian som ligger nära de skojigaste affärerna... Grädde på moset var ändå middagssällskapet i form av en överaskande Niklas och en jet-laggad Jonas Fogelberg som kom på besök och fick kycklinggryta, ugnsåkta grönsaker, oreokake-glass och öl av undertecknad. Återigen efterlyser jag hemmamannen, ska man verkligen behöva göra allt här i huset?

Hemma igen

Resan hem gick bara fint, Chicagobilandet var lite överväldigande men beväpnad med min lilla GPS kom jag fram till hyrbilsavställningsplatsen och kunde bli shuttlad till flygplatsen. Jag var dock övertygad om att den lilla engelska tanten i GPS:en skulle börja ryta på mig ungeför när hon fick räkna ut ny färdväg för tredje gången. Det är klurigt att köra med de där sakerna men det är helt klart en otrolig trygghet. Jag ska shoppa en så snart jag kan annars kommer jag förvirra mig bort i någon slags avlägsen landssbygdsstat inom kort. Wisconsin eller Idaho eller nåt, det är livsfarligt långt bort. Jag är iallafall mäkta stolt över att ha klarat mig hem från Hartford utan någon slags assistans mer än Pontus tips om att "hålla mig i mitten" i New Haven för att komma in på I-95:an mot Milford. Jag kan erkänna att jag låg i mitten precis hela tiden till mina medtrafikanters stundvist stora irritation.

Jag hann knappt vara hemma i mer än en kvart förrän Pontus och Linda ringde och orolade sig lite för mig. Har jag sagt att de är rara, de där två?

Jag har fortfarande inte hört något från den stora, farliga kören men jag ska nog ringa imorgon eller kanske ikväll. Dessutom har jag kanske myglat fram en sånggrupp att få leka med. Intressant...

Omröstning nummer två

Idag har jag jobbat på sjukhuset här i Libertyville och det var riktigt roligt och skoj - Jag tror jag har gjort lite nytta och kanske till och med gjort mig förtjänt av min första lön som enligt alla beräkningar ska komma imorgon.

Hurra för den, hurra för nytta och hurra för saker som gör att man mår bra.

Dave, han som skulle vara så arg, var inte alls arg. På sin höjd var han lite underlig men på alla sätt och vis vänlig och välartad. Jag berättade för honom att jag väntat mig ett betydligt svalare klimat här och han skakade bara på huvudet och sa att han hade aldrig varit arg, han hade mest blivit förvånad när jag ringt och berättat att jag skulle komma i måndags. Men, jag har likväl patchat en del, följt upp med ett uns hotfixande, ett par nypor förklarande och tre fövånat höjda ögonbryn. Imorgon ska jag dit och upprepa skådespelet ett par timmar till innan jag hoppar på flyget hem igen. Nu är det blott ångesten för att hitta hem igen kvar. Puh! Det är jobbigt att resa i det här landet.

Nog med småpratet, nu undrar ni säkert vad vi ska omrösta om den här gången, eller hur? Så här ligger det till, medans jag jobbade i det fina sjukhuset (fint som snus faktiskt - det har en självspelande flygel i foajen. Tänk bara, en foajé. Hur många sjukhus i Sverige har sådana att ha sina självspelande flyglar i?) ringde mäklar-Victoria och lämnade ett meddelande som lät ungefär så här: "Hejhej, kul att du kom i lördags. Tvåbarnspappan (som jag skrev om här) ringde och frågade mig om ditt nummer. Ska jag ge honom det?"

Och nu är frågan, vad i hela friden gör man?

Jag är inte intresserad av Chris, som han hette, men hur säger man det och vad betyder det om jag säger nej till telefonnummerutdelandet? Den här mannen har förutom sina två tonåriga barn och sin båt, åtta syskon som alla bor i stan, det är ungefär 15% av hela ställets befolkning. Gör man sig omöjlig med de 15% genom att säga nej? Om han har åtta syskon är han för övrigt nog släkt med närmare 50% av Milford vilket är ganska många. Måste jag kanske flytta? Göteborg, någon?

Så, vad ska jag göra? Pray tell.

Något större

:o) Framme!

:o) GPS!

:o( Sunkigt hotell.

:o) Hel och hållen!

:o( Blåsigt.

:o) Cheerleadersåpa på tv!

:o( Hungrig.

:o) Pizza körd till hotellet!

:o) Internet!

Liten

Hur kan man vara så lång på utsidan och ändå så liten på insidan?

Idag är första gången jag blivit rädd och nervös och återigen besvurit den totala bristen på vettigt toalettprivatliv här så att man hade kunnat snyfta ifred på betald arbetstid. I morse for jag till jobbet precis som vanligt, okej kanske var det lite ovanligt ändå, eftersom jag körde hemifrån mig för första gången någonsin, men jobbet låg där det alltid brukar ligga och så. I vilket fall som helst hann jag knappt komma igång med min vecka förrän min käre chef kikade runt hörnet och frågade om jag kunde tänka mig att fara till Illinois.

Nu.

Idag.

Och ta hand om en kund som är beredd att kasta ut våra prylar, så arga är de.

Alltså, jag har inget emot att umgås med arga kunder, jag är en fena på arga människor, det brukar liksom alltid lösa sig med dem. Är de redan arga kan det nästan bara bli bättre. Visst är det stressande att åka dit och träffa folk som antagligen vill bita huvudet av en, speciellt som ingen verkar veta varför de vill dekapitera oss heller men som sagt, jag brukar kunna hantera det och i annat fall hoppas jag de har lite privatare toalettlösningar. Det som är mest jobbigt just nu är resandet och i synnerhet bilandet. Det är alldeles för mycket bilar här. Och de kör så fort, så fort och jag blir alldeles rädd av dem. Nu har jag ändå klarat av det första eldprovet: Bilturen till Hartfords flygplats, utan GPS och i rusningstrafik. Ont i magen är bara förnamnet på vad jag hade i förmiddags. Förhoppningsvis är bilen i Chicago utrustad med GPS annars vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Jag gör inte mörkerkörning på utrikiska. Eller, jo kanske, men jag gör det erbarmligt dåligt.

Stay tuned for more Ångest i Utlandet, en beige systerproduktion till Sex in the City.

Helgrapport

Så, då var det söndag kväll och ännu en helg har lyckts smita förbi alldeles för kvickt, tiden går verkligen fort när man har det bra och det har jag haft det även dessa två dagar. Arbetssamt men bra. Fedagen gick som sagt till flytt och uppackning med efterföljande Margaretedrickande på "On the Borders" i svenskt sällskap. Lördagen ägnades åt babydusch och Halloweenkalas med avslut i alldeles egen säng. Ljuvligt! Söndagen har gått åt till diversehandling, shoppingrunda med Niklas, fika med P och L och middagsmys med Niklas. Lite brödbak och prylskyffling hann jag med i fläckarna också eftersom det fortfarande är en förskräcklig oreda i merparten av rummen här - dock en oreda av den bra sorten. Ni vet, sådan man vill ta tag i, till skillnaden från otrevlig oreda av typen dagen-efter-stök när man är lite för trött och sleten.

Nog om mitt oredande, nu ska vi tala Halloweenkalas och mina upplevelser där. Jag var alltså inbjuden till Victoria, min husmäklare, att dyka upp på hennes årliga skräckafton. Efter att ha tillbringa ett par eftermiddagar med henne var jag väl medeten om att just den här högtiden var hennes absoluta favorit, det var mycket prat om dekorerande minst ett par gånger varje gång vi träffades. Låt mig säga att hon hade lagt ner väldigt mycket tid på sagda dekorerande, det var helt magiskt smaklöst! Benranglande saker till höger och vänster, oväsnande elektriska prylar i varje hörn och girlanger med skallar och pumpor kantade varenda dörr- och fönsterkarm i hela det lilla huset. Man fick liksom bråka sig fram överallt för att inte välta händer, hattar, skelett och gravstenar. Och oväsendet sedan! Det var en konstant och fullständig kakofoni som alla i sällskapet fick kämpa mot under kvällens gång, jag tror att plastleksakerna vann... Nåväl, jag kom dit lite lagom akademiskt sent med en vinflaska i ena handen, en tallrik med tunnbrödsaktiga laxrullar i den andra och min egensydda flapperklänning på kroppen och möttes av en redan, runt klockan åtta, ganska rundfotad värdinna och ett 15-tal av hennes vänner. Vad kvällen led utökades sällskapet säkert till minst det dubbla, och jag hade fullt upp att hålla reda på alla dessa nya människor omkring mig. En handfull av de närvarande gjorde intryck på mig, människor som jag helt klart skulle kunna tänka mig pilla på lite mer lite senare, vi får se om tillfälle för det bjuds. Annars blev jag raggad på av en tvåbarnsfar(!), en kille som hade med sig sig en kniv(!!) och en nykter alkoholist med faiblesse för fula ord (!!!).

Wow.

Runt halv tolv kramade jag om Victoria och förklarade mig tråkmåns ity den renbäddade sängen ropade på mig. Allt som allt en spännande afton väl värd att komma ihåg för regnigare kvällar.

Radio silence in the launching area

Följande skrevs igår men Blogger var på dåligt humör så jag fick inte publicera det...

______________________________________________________________________


Jag har varit på min första äkta Baby Shower och lider svåra kval av söthetsöverdos. Brunch med chokladpudding, smörgåstårta, kladdkaka, nybakat bröd, fruktsallad, våfflor och lite till i kombination med pastellfärgade lekar och presenter i form av fleeceiga filtar och andra barnsaker gör en förvånansvärt trött och lite huvudvärkig. Men, det är nyttigt att bonda med kvinnorna i klanen också, de är trevliga och snälla och jag har haft det himla mysigt.

I morse hann jag även med att få igång gasen i huset så nu är det snart både varmt i luften och i vattnet där, något som är typiskt bra att ha när man ska bo någonstans. Min hyresvärd passade på att titta in lite nyfiket hos mig och jag fick godkänt på möblemanget också. Det är typiskt bra, man ska hålla sig väl med sin landlady. Det blir ett par timmar med pysslande där i eftermiddag innan jag ska smyga iväg till en Halloweenfest hos min husmäklare.

Alldeles själv.

Just nu har jag drabbats av akut feghet och vet inte om jag vågar åka dit utan sällskap men förhoppningsvis repar jag mig framåt aftonen och tar mig i kragen. Vem vet, jag kanske träffar på lite kul folk eller får se något spännande jag kan rapportera tillbaka till er om. Äkta amerikanska Halloweenpartyn stöter man inte på så ofta i Linkeboda med omnejd, de här i USA är säkert både större, bättre och farligare.

Hujedamig vilka flyttgubbar

Ja, så var man då inflyttad till slut.

Eftersom min gas inte är påslagen ännu och lägenheten därmed är något kylslagen sover jag i natt hos de finaste av Pontusar och Lindor trots att min säng i principip är färdig och klar att använda, om än med istappar i hörnen.

Allt gick iallafall bra och jag har haft en sällsam flyttupplevelse, sanna mina ord. Lite smått försenade dök det upp en flyttbil utanför mitt hus i morse och ut hoppade tre män av, med min fördomsfulla mått mätt, smått tvielaktig karaktär. Ni vet, med alla fördomar fullt påslagna blir det lätt så att stora män av olika färgslagning med tufft hasiga byxor och dova luvtröjor kan uppfattas som lite farliga av en ensam flicka som mig, men efter lite handfattning fick jag snabbt veta att Reuben, Tyrone och Josh var ena synnerligen trevliga grabbar - roligare flytt än så här kan jag inte säga att jag upplevt på väldigt länge. Reuben och jag pratade miss- och lyckade förhållande och inredning, Tyrone bjöd mig på lunch och sjöng för mig och Josh fick jag lära lite fightingknep och dessutom fick jag hans mobilnummer innan han for - omutifall något skulle krångla eller om jag behövde hjälp med något, nästan vad som helst speciellt om någon var elak mot mig eller så. Jag vet att de låter lite underliga så här vid en kort beskrivning, men de här tre flyttpojkarna är nog det närmsta av, för mig med min bakgrund, "normalitet" jag kommit här bland amerikanarna hittils; människor som inte drar alldeles för stora växlar över allt och inget, sådana som förstår och uppskattar ironi och sarkasm och dessutom kunde vara lite mjuka i all den där katiga tuffheten. När vi väl flyttat klart blev det till och med så att vi satt kvar i mitt alldeles för lilla vardagsrum och pratade skräp i en extra halvtimme innan jag till slut kastade ut dem lite nätt.

Så, de bullrade till sist ut till sin lastbil med allt mitt skräp runt fyrasnåret i eftermiddags och med ett par glada tut, för nu var det fredag, for de sedan tillbaka mot New York där de kom ifrån; Josh vid ratten och Reuben med en nonchalant cigarettbeväpnad arm ut genom passagerarfönstret. Det blev förfärligt snabbt tyst i lilla hemmanet och jag ångrade att jag inte diskuterat vidare mina erbjudanden om att faktiskt behålla dem hos mig, det är kanske inte riktigt samma sak som att ha en manskör och Lena PH:s ben under trappen, speciellt som jag inte har en undersida av en trapp att behålla dem under, men icke förty slår de just nu minst lika högt.

Jag har nycklar!

Jag har nu tre (3) nycklar till en dörr som leder in i ett litet hus på 1054B East Broadstreet i Milford, Konnektikutt och jag ska visst bo där är det tänkt. Det pirrar i min mage och jag är helt plötligt mer nervös än någonsin förut, jag tror att verkligheten äntligen har kommit ifatt. Om det är bra eller dåligt har jag ingen aning om, pirrigt som katten är det likaväl.

Jag har träffat på min hyresvärd, hon heter Barbara och verkar vara snäll och vänlig, än så länge har jag bara sett att hon lever med en hund: en lite småfet kungspudel som lystrar till namnet Bo. Jag älskar alla hundar som inte ser ut som råttor så även en något rundlagd, grå pudel går hem hos mig. Jag kan kanske satsa på att bli förste hundvakt till Barbara... Vem vet, hon kanske har en manskör i ena skjortärmen också.

Linda och jag har tassat omkring lite i lägenheten i halvmörkret ikväll och den är fortfarande fin, tokglad är bara förnamnet på mig för stunden. Ytterligare en sak att vara tokglad över är att Marina och Rikard har bokat en resa hit för att leka med mig, de kommer inte förrän till påsk så det är länge till dess men det är viktigt att ha något att se fram emot.

Observationer del 3

Uttrycket "Only in America" hör jag ganska ofta här, då och då på allvar men allt som oftast med en stor skopa ironi, och det är ett på många sätt väldigt sant uttryck; de gör otroligt mycket kul, underligt, bra, förbryllande och skrattframkallande här. Vad sägs till exempel om...

… en dokusåpa vid namn "Dallas Cowboys Cheerleaders - Making the team". Jag kan inte tänka mig en dokusåpa med mer blonda slingor eller fler små, fasta rumpor än den här. Detta gör i och för sig det hela till en hyffsat trevlig tillställning att titta på: piffiga flickor med alldeles för små kläder som hoppar, hojtar, tjoar och är allmänt dekorativa. Till och med när de blir utkastade ur serien får de ha pyttigt minimala shorts och vara pigga som få, de gråter för katten till och med peppigt, då vet man att det är äkta cheerleaderblod som rinner i de där vaxade, muskliga och välopererade kropparna.

... julskyltningar i oktober. Jag vet att jag brukar bli lite knäckt av prematur julskyltning i november, men här har de kört på lite lätt de senaste två veckorna. Jag måste erkänna att jag redan har köpt jukort också, fast jag skyller på Linda, det var hon som började. Nu ska vi bara se om jag får iväg dem också.

... ursäktsmissbruk.De ber om ursäkt mest hela tiden här och det driver mig så smått till vansinne. Man kan inte röra sig inom en meter av någon annan innan de måste be en om ursäkt. För vad, frågar jag mig genast? Det är helt vanisnnigt vad de ber om ursäkt i det här landet. Jag har börjat neka folk ursäkter, faktiskt.

... personalgödsling. Idag var jag och Niklas uta på köpcentra och kollade runt lite och det var kanske totalt sett sisådär dubbelt så många anställda som handlande i den gigantiska lokalen när vi var där. Det är fullkompligt gödslat med folk som går runt med öronsnäckor och tandfyllda leenden i hopp att få kunna stå till vår hjälp med allt mellan himmel och jord. Jag har fortfarande inte fått in snitsen vad gäller hälsningsfrasen när man kommer in i en affär och alla vill veta hur man mår. Än värre är det när man ska gå och de frågar om man hittat det man letat efter, även när man går därifrån tomhänt. Vad säger man när man inte handlat något? ”Nä.”? Jag vet inte, det känns lite ouppforstrat och otrevligt tycker jag. Jaja. De är många här i alla fall, säkert minst 300 miljoner, och de flesta jobbar med att fråga en hur man mår och sedan berätta vad de heter så att man kan belöna dem i förekomna fall. USA är ett hiskeligt underligt land!

Senast idag sa någon till mig att jag just därför passar in här… :o)

Boktips

Till Frida:

Läs The Year of Yes av Maria Dahvana Headley, en rysligt kvick, rolig och intelligent chick-lit bok. Jag vet inte om den finns på svenska ännu men den är väl värd att antingen anstränga sig över eller vänta på.

På den något mer allvarsamma sidan har vi Jonathan Safron Foers underbarhet Extremely Loud and Incredibly Close. Den vet jag har kommit på svenska och är väl värd att lägga lite tid på. En påhittig, bitterljuv och upplyftande historia som man kan inta med viss försiktighet i små portioner.

Vad ska jag läsa nu? Har ni några förslag?