En uddavecka

Det här är en lite tråkig vecka, trots allt det roliga som hänt. Jag har känt mig lite trött och hängig, inte så att jag håller på att bli sjuk för det vet vi alla att jag aldrig blir, utan mer ett sorts allmän förlamning, tankeförvirring och oinspirationstristess som lagt sig som ett lock över skallen på mig; Jag har jobbat för dåligt, tänkt för mycket, sovit för lite och möjligen bitit av lite mer liv än vad jag kan svälja under de senaste dagarna. Det är kanske inte meningen att man ska göra precis allt under en och samma vecka.

Klockan är strax tio och det stormar som aldrig förr utanför, regnet smattrar otåligt mot rutan och vinden, stenhård men ändå ljummen, stångar sig blodig mot husväggen utanför. Det är verkar inte bara vara jag som tar sig vatten över huvudet utan även världen utanför, fast jag antar att jag kunde vara i betydligt sämre sällskap i mitt för stunden förfärligt våta leverne.

Världen är ett typiskt bra ställe att vara på.

Jag kommer nog aldrig sluta fascineras av det mänskliga hjärtat, över själens stryrka och över att man kan tvinga fram en dräglig tillvaro nästan var man än befinner sig. Jag är väldigt glad över att jag är där jag är, trots att jag saknar mycket av det och dem jag inte har här och att jag fortfarande inte känner mig på riktigt god fot med tillvaron. Det jag grubblar som mest över är väl egentligen när man ska sluta vara ledsen.

Check!

Innan jag for hit började jag att bygga en lista som hade följande titel

"Saker Chotte ska göra i Usa"

På den listan hamnade givetvis saker som jag själv kom på att man kunde prova men jag bjöd även in mina små kamrater att bidra med förslag på aktiviteter som skulle passa sig på den här sidan av vattnet. Det kom ett par mer eller mindre välmenande förslag (Tunna ner för Niagarafallen - Nej tack!) från några mer eller mindre välmenande personer, listan som fick åka med mig såg ut ungefär så här:

• Gå på en amerikansk date med en amerikan
• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta sjunga
• Fortsätta slåss

Som ni ser var listan ganska kort och jag sänder därför ut en allmän uppmaning till alla er där ute att bidra med andra och nya förslag på äventyr som jag kan ta mig an. Ni vill väl ändå inte att jag ska få det tråkigt? Den allra senaste, rykande heta, uppdaterade versionen av listan har decimerats ner till det här ganska tama tillståndet:

• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta slåss

Av detta kan den observante läsaren dra slutsatsen att jag ikväll har varit på någon slags date med en riktig amerikan. Jag hade det ganska trevligt, mannen i fråga var inte wow och jag tänker inte gifta mig med honom men jag hade det inte otrevligt. Å andra sidan lider jag sällan när jag umgås med människor jag får välja själv... Vi träffades på en lokal pub, tog en drink och petade lite verbalt på varandra. Han var sen, det var inte jag, han hade ringt och förvarnat mig, han var senare, han pratade mycket, jag var trött, han var trött, jag blev lite avig... Det gamla vanliga, ni vet. Efter en knapp timme klättrade vi in i våra respektiva fordon och for till en pub i New Haven och lyssnade på ett band som han var manager för. Bandet var faktiskt riktigt bra och jag blev på bra humör av dem, bortse från den fula hemsidan och tro på mig när jag säger att de öste på rätt bra uppe på scenen. Efter en timmes lyssnande skuttade vi ut till våra bilar, båda två mycket piggare och gladare och for hem till varsitt hemman.

Inte bu och inte bä som sammanfattning. Den här kan jag behålla som kompis att hänga med, han har nog massor med kul musik att introducera mig för om inte annat, det är med andra ord dags att undersöka huruvida det där med amerikanska pojkar och vänskap funkar eller inte. En totalreviderad lista för kvällen ser alltså ut så här:

• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta slåss
• Undersöka vänskapsmöjligheter med amerikanska män

Här är den iallafall

Life in the fast lane är arbetsamt och som uttrycker avslöjar - livsfarligt snabbt - jag har redan råkat byta upp mig till en annan kör. En kör som innehåller en del människor som inte bara är lika gamla som mig utan även några som är yngre! Och som låter bra! Och som har kul när de repar! Och har en trevlig dirigent!

Här är den.

Jag hoppas den ska hålla lite längre än den förras 23 timmar och 45 minuter.

Jag är smått utpumpad. Återkommer imorgon.

Kram.

Året det tänktes om

Jag har varit alldeles för glad idag. Glad och lite otålig. Dagen har varit alldeles för lång och lite måndagsaktig i sitt utförande - ett riktigt måndagsexemplar till måndag på sina sätt och vis. Inte dålig på något konkret sätt utan mest av lite halvtaskig kvalitet.

Så, när väl eftermiddagen närmade sig blev jag bara soligare och soligare, gladare och gladare och prilligare och prilligare. Det var nämligen bestämt så att idag skulle jag äntligen komma och lyssna på den hära kören. Kanske jag skulle få sjunga lite också, och prata med dirigenten om en uppsjungning och om jag skulle hinna repa in mig den här terminen eller om jag skulle vänta till efter jul. Massor med "tänk om" for runt som små, kvittrande kolibirer på speed i mitt huvud; Tänk om de var tokbra? Tänk om jag glömt bort hur man gör? Tänk om jag vilat mig i form? Tänk om jag inte vilat mig i form? Tänk om de är jättetrevliga? Tänk om jag utvecklat absolut gehör över sommaren? Eller om mitt notläsande åtminstone tagit ett klliv framåt i smyg...

Som ni märker var förväntningarna högt uppskruvade.

Nu är det så, mina vänner, att 2006 är året fyllt av "Tänk om" som aldrig riktigt vill sig. Lata "Tänk om" som säger "Nääää... Måste jag?" på värsta gnällmål. Blyga och mesiga "Tänk om" som gömmer sig bland skuggorna och vägrar komma fram och tjuriga, elaka "Tänk om" som vänder ryggen till, knyter nävarna och stampar med fötterna. Jag vet inte, jag, men lite tröttsamt är det. Fortsättningsvis gör sig de sorternas "Tänk om" inte besvär i min närhet. Alls. Och nej, jag är verkligen inte bitter!

Jaja, kören hade ganska hög medelålder och klangen var därefter, det rådde stor brist på sopraner så jag var hett efterlängtad när jag trippade in i allra sista sekunden, någon povsjungning var det inte prat om efter dagens rep, det klarade jag mig alldeles för bra för. Det var heller inte tal om någon uppvärmning inför dagens rep, något jag blev lite irriterad över, men dirigenten visade tydliga tecken på stress vilken antagligen kan härledas till att de har två konserter alldeles strax. Dirigenten ja, han var ett kapitel för sig själv. En man i 40-årsåldern som var så grinig och sur att det nästan blev komiskt till slut. Han gränsade på elak ibland och så värst pedagogisk var han inte när han försökte förmedla muciseringstips till oss. Men han var liten (vilket betyder att man kan sätta sig på honom om han blir för irriterande), hade pinne (pinnar är bra) och fick mig att småle med sina sarkasmer (Sarkasmer slår pinnar!) så jag var inte helt missnöjd.

De hade ganska kul repertoir för kvällen måste jag även erkänna, väldigt ambitiös musik. Bach - lite Johannespassion är bra för själen, tror jag, Bach är för övrigt bra för notläsarsjälvförtroendet, mer logisk musik får man leta efter ch så är det underhållning på hög nivå att höra amerikaner försöka läsa tyska. Detta följdes upp av ytterligare trevlig musik: Vaughan Williams - Fantasia on Christmas Carols. Ett bitvis förfärligt vacker stycke och även den väldigt snäll mot mig. Sedan kom eldprovet: Benjamin Brittens Cantata Misericordium, och jag säger bara "Ha!" för den var toksvår. Helt vämjeligt underlig faktiskt, jag fick ingen koll på den alls och jag vet inte riktigt hur jag ska angripa den. Om jag ska angripa den överhuvudetaget, vill säga...

Summa sumarum, innan jag trillar ihop av trötthet, är som följer: om jag vill har jag en kör att leka med på måndagar iallafall. Frågan är om jag vill det, den var nog den mest aviga kör jag har sett någonsin och efter bilresan hem i mörker och ösregn ställer jag mig frågande till om jag helt enkelt bara ska leta vidare efter något bättre. Jag kan självklart göra både och, torrsimma lite i den här samlingen under tiden jag letar efter något mer passande, det stora aberet är bilresan som ikväll var på gränsen till obehaglig i och med trötta ögon, rusk och kolmörker.

Tänk om ni kunde bestämma åt mig.

Se!

Idag regnar det på Milford. Ett tungt, jämnt, dyblött regn av den mest ihållande sorten. Det är ganska tyst och lugnt på ute på min gata, till och med skällande rufshunden i huset mitt emot har gett upp och låter världen vara i fred från större åthävor. Tack vare detta lugn har jag änteligen fått tummen ur och tagit mig an kontoret och den genrella röran som rått där sedan inflyttningen och ta mig katten om det inte ser riktigt trevligt ut där inne. Jag har två bokhyllor med böcker, spel och nötter och allehanda annat skräp, ett skrivbord med lite lampor och datorer på, en puff att luta sig mot och en spegel att bese sig själv i före utfart eller om man bara vill öva på sina moves lite. Ett funktionellt rum, helt enkelt. Lite oturligt har röran istället intagit köket, för där har jag råkat få in ett par kartonger med saker som inte fick vara med i kontoret, eller för den delen i USA överhuvudtaget, men skräpet rör sig iallafall i rätt riktning. Mot vinden, alltså.

Annars har jag roat mig med att vara lite solitär; hasat runt i mysiga kläder, haft otvättat hår och okynnesborstat tänderna säkert tre gånger. Jag ringde Marina och diskuterade livets finare ting och övervägde att ringa Niklas men han somnade istället. Jag har satt in en kontaktannons på craigslist för att leta nya vänner och skrattat åt vad andra skriver där. Vad sägs om den här trevliga mannen? Eller den här? Jag har övervägt att skaffa hamster eller konvertera till eremitism. Som Obelix så klokt sa "De är inte kloka, de där romarna" kan gott och väl användas även här för visst finns det en väl tilltagen hög av paltskallar även i den här delen av världen.

Resten av dagen ska jag fortsätta att ägna åt precis ingenting, på sin höjd sortera lite strumpor och läsa god bok. Snart kommer måndagen och jag måste återigen tillstå att jag nästan ser fram emot arbetet imorgon, det kan inte vara normalt. Eller?

First contact

Nu har jag testringt både till Pappa och till Knyttet och det går löjligt bra att både ringa ut och in till mig. Sagan är sådan att jag måste ha datorn igång för att kunna ta emot samtal vilket gör att jag kanske inte alltid är helt kontaktbar. Om man verkligen vill få tag på mig och jag inte svarar är det nog smartast att helt enkelt sms:a mig och säga att jag ska ringa upp.

Hur ringer man då? Jo, ser ni, man ringer hit: 013-9919395 för att komma åt mig via den billiga datortelefonen. Om jag ringer inom Sverige kostar det mig ingenting i samtalstaxa så det är klokast om jag ringer upp. Även vi IT-miljonärer kan väl få vara kostnadsmedvetna ibland? Hur jag gör för att ringa utomlands vet jag inte riktigt ännu, men det ger väl sig.

Annars har jag idkat konsumtionshets idag, jag har köpt en GPS, en liten stereosak, mjölk, högtalare till en av datorerna, kardemumma och jordgubbar. Jag har inte köpt en transformator för det är det svårt att hitta här. Jag blir helt knasig av hur dålig servicen är i en del affärer här, det fullkomligt dräller av folk men ingen är så värst intresserad av att hjälpa mig. Om jag inte varit osäker på om jag skulle hitta hem från Wal-Mart eller inte hade jag aldrig köpt GPS:en hos dem, men nu råkar vilsenhet vara en svårslagen inköpsmotivator, så jag morrade lite och betalade något motvalsandes.

Den som väntar på något gott...

... väntar, som ni alla vet, på Charlotte.

Jag har liasom glömt att uppdatera er hur det gick med Plummerboy och telefonnumret. Plummerboy är en omskrivning för "Tvåbarnsfadern", han som även kallades "Han med båten" men mer ofta lystrade till namnet Chris. Varför vill man heta Chris när man kan kalla sig för Plummerboy? En av många giltiga frågor som flyger runt här i världen.

Nåväl, jag gav inte ut mitt tefelonnummer till honom, hur många namn han än gick under, det kändes lite underligt och konstigt och jag har sedan länge infört en policy som säger att jag inte delar ut mitt telefonnummer till människor som frammanar just de två känslorna hos mig. Det finns givetvis andra känslor som även de är icke-dela-ut-telefonnummer-känslor, som till exempel: rädd, kall och arg. Hör vilken sund och försiktig dotter ni har uppfostrat, mamma och pappa. Innan jag tackade nej hörde jag mig lite för med min kultur-coachar, Jaime och Lars. Jaime har kvalificerat sig genom att vara en amerikanska i underkant av min ålder och Lars har kvalat in genom att vara man, närvarande och amerikanvan. Båda sa så här:

"Frågar någon om ditt telefonnummer så är de intresserade av dig och kommer bjuda ut dig."
"Okej" sa jag då.

Sedan sa båda så här:

"Amerikanska män är dåliga på att bara vara kompisar med kvinnor."
Då sa jag "Amen!".

Vad trist. Jag som tycker om pojkvänner.

Sedan ringde jag helt sonika till Victoria och sa att "Nej, jag vill inte leka med denna där på det sättet. Ledsen. Verkligen." Och så frågade jag om det var okej att säga så och bad om ursäkt för att jag var korkad. Hon skrattade åt mig så jag tror minsann att det var okej... Bra va?

Hallå-hallå-hallå-hallå!

Så sitter man här med ett headset fastprånglat på huvudet, en dator med ny mjukvara på och ett sprillans nytt telefonabonnemang och bara vill ringa, ringa och ringa till någon. Men, ni ligger och sover allihopa.

Ett jämrans sätt.

Jag går och lägger mig.

Jag har hittat han!

Välkommen till ännu en vacker dag i Connecticut, 20 grader varmt och soligt, men jag sitter här och tittar på bröst isället. Bröst, bröst, bröst. Det är det nya nu. Det är ganska intressant att höra alla siffror som en av våra säljare sitter och häver ur sig, visste ni till exempel att 25% av alla cancrar missas inom screening? Om din läkare däremot använder sig av CAD (Cumputer Aided Detection) förbättras dina odds att få din cancer att bli upptäckt till 90% istället. Som hittat kan man tycka, ända tills man inser att en kvinna på tio går hem från sin screeningundersökning i tron att hon är frisk när hon i själva verket har begynnande otäckheter i kroppen. Skrämmande och ledsamt.

Pappa - jag har hittat en immunolog som bor i New Jersey och som visar en förfärlig massa tecken på att vara en släkting till oss. Han jobbar visst på ett ställe som heter St Joseph's Regional Medical Center och det telefonnummer du hade var ett faxnummer till hans jobb. Det här med Internet är något av det bästa jag vet. Om han är som de flesta amerikanska läkare jag vet så läser han inte mail så ofta men jag ska försöka med det innan jag ger mig på att ringa, jag är nog lite garderobsblyg ändå.

IP-telefoni here I come

Nu har jag beställt ett IP-telefoniabonnemang så snart kan jag ringa och störa er struntbilligt mitt i natten allt vad jag vill och orkar. Det blir kul, eller hur? Jag återkommer så snart jag kan med detaljer, både tekniska och andra.

När vi ändå pratar om akronymer (IP står för övrigt för internetprotokoll) kan vi prata om något ganska viktigt just nu - de kallar det SSN och det betyder Social Security Number och utan det finns man inte. Jag har inget och finns med andra ord inte. För att vara obetydlig och icke-existerande känner jag mig ärligt talat ovanligt levande men vad vet jag egentligen, jag är ju invandrare. Jag och Micke var på ett Social Security Office i början av Oktober och ansökte om ett och enligt alla beräkningar, och tanten jag ringde och plågade i morse, ska jag ha mitt mot slutet av veckan och då, mina vänner kan jag skaffa mig ett Amerikanskt ID och sedan en bil! Nu är det väl ingen som tror på att det kommer funka riktigt så väl, men man måste väl få drömma.

Så, med lite tur: Ta-dah!

Om ni har några åsikter om vad för bil som ska in på shoppinglistan så är det dags att klämma fram dem nu. Go-go-go!

Observationer del 4

Dags att observera ett uns till, det var ju flera dagar sedan sist. Jag undrar när man slutar observera lite snett utifrån och börjar bli hemtam och vardagsblind istället. Jag skulle tro att jag håller mig i åskådarbåset i ett par veckor till innan jag re-evaluerar min situation, kanske ända till efter jul. Det är ju inte så länge till dess. Nåväl, vad har jag funderat på på sista tiden då? Jo, ni förstår att så här är det:

... Saknad är ickelinjär. Saknad är lurig för den smyger sig på en snett bakifrån hela tiden och man är nästan jämt oföreredd när den gör sina ovälkomna besök. Saknad för blixtkrig. Jag blir trånsjuk och suktandes vid de mest underliga av tillfällen och jag glömmer bort er (förlåt) ibland när jag borde sitta som en liten blöt fläck på sängen och storgråta. Saknad är svårt för det finns inte så mycket att göra när den väl infinner sig. Saknad verkar inte bli bättre med tiden.

... Jag måste handla en massa saker men jag har inget ATM-kort och jag litar inte riktigt på konceptet med bankcheckar så jag lever i följande travesti: Lortiga golv ity jag inte har en dammsugare, mörka hörn eftersom mina lampor funkar halvbra, musik från datorns små fula högtalare då jag inte har en transformator och min gamla lap-top har lämnat hälften av sina pixlar hemma så jag måste köpa en ny extern monitor till den och så var det den där GPS:en förstås. Och bilen... Puh! För första gången i hela mitt liv blir jag överväldigad av shopping, det är ganska nytt och lite skrämmande bara det.

... Jag är periodiskt mörkrädd. Det är jobbigt och väldigt fjantigt.

Så. Det var det. Inte så mycket om det amerikanska levernet utan mer om mig men det är ju trots allt jag som skriver så det är jag som bestämmer, eller hur?

Silence is golden

Om man stoppar in 20 säljare i ett rum kommer man inom ett par timmar vara smått hörselskadad och ganska trött, de för nämligen ett fasligt liv. De amerikanska säljarna kan sammanfattas så här:

• Stora men inte feta
• Väldigt bullriga
• Oväntat okunniga
• Trevliga

Idag har jag och chefen sysselsatt oss med att utbilda dessa treåringar i kostym i allmän pacskunskap och jag kan för mitt liv inte sluta förvånas över vad de kan och vad de inte kan. Ibland blänker de till och skyltar med den mest obskyra av vetskaper för att sedan förvåna mig något otroligt med att inte ens funderat över självklarheter. Micke har pratat hela eftermiddagen och imorgon är det min tur att i princip säga samma sak en gång till fast med andra ord. Upprepning är nyckelordet med den här gruppen för mer odisciplinerad publik får man leta efter: det prasslas, och äts, mumlas, rings och mailas och hela tiden måste de låta för annars finns det risk för att alla andra glömmer bort att de finns. Jag är road men trött och hade gärna sett att Moder Natur hade utrustat alla säljare med volymkontroll, det hade varit skönt för oss andra om inget annat. Jag har rysligt svårt att bedöma dem, ena sekunden ger de ett väldigt självsäkert intryck och nästa en känsla av att vara ruskigt osäkra. Livet som säljare verkar vara hårt, säljer du inte åker du ut, och jag börjar förstå varför de hela tiden låter och viftar så mycket - de är väldigt utsatta djur, säljarna.

Tur att det finns så många!

Lost

Det verkar som om Blogger är hungrigt för tillfället för det försvinner lite data till höger och vänster här, igår natt censurerades ett av mina inlägg bort och jag har fått höra från Frida att hennes kommentarer inte alltid går igenom. Jag har nu uppdaterat mig lite så får vi se om det hjälper mot denna generella bloggmalaise vi verkar dras med. Lite komiskt är det att jag senast i veckan talade med Pappa om att "Nejdå, härfirån dagboken försvinner inget så det behöver du inte oroa dig för...", och vips så slarvas det bort ett inlägg bara några dagar senare. Lurigt värre.

Idag har jag bejakat bibliotekarien i mig och alfabetiserat lite. Först alfabetiserade jag mina hårda böcker och ställde in dem i de höga Billybokhyllorna i kontoret och sedan alfabetiserade jag de mjuka verken, pocketböckerna alltså, och föste in dem i sovrumsbillysarna. Det var skönt att skrapa lite i kanten på stöket även om det inte gick framåt i den takt jag hade tänkt mig att det skulle gå, disciplinen är det dåligt med. En sällskapssjuk fogelbergare kom över med lite mat framemot eftermiddagen och vi ägnade oss åt djupsinniga diskussioner om Litteraturen, HL7-interfacen och Marknaden. Han är finfint sällskap den där krabaten, väldigt bra att ha nu när Niklasen har vänt åter mot det trygga hemmanet, honom saknar vi redan.

Annars har jag tagit lite bilder av mitt hem, man kan se här om man vill se stora bilder. Här är utsidan, jag bor bakom den nakna dörren. Bakom den andra dörren bor Barbara, pudeln Bo och en hemlig man som jag inte sett till ännu. Lite Molganvarning på honom, faktiskt.

Så har jag ett sovrum också, det sover jag i.

I vardagsrummet är jag mer vardaglig. Och så.

Turist, javisst!

Niklas åker hem imorgon och idag fick jag luta mig lite lätt mot honom för sista gången på länge.

Jag och Jonas F for med honom till New Jersey för att handla trumpet och GPS:en i Niklas bil skickade ut oss på en rejäl rundtur runt hela New York innan vi kom fram till vårt mål. Brassaffären var svårfunnen men väl värd all tid då den var helt ofantligt stor, det fanns ett helt rum med bara trumpeter och kornetter att välja och vraka från. Niklas fick något saligt i blicken medans jag och Jonas mest var våra vanliga, irriterande jag och larvade oss. Efter väl förrättat värv bland allt bleckblås, Niklas köpte munstycken och trumpet och jag köpte en underbar kletzmerskiva, panikmatade vi oss med helt förfärligt äcklig mexikansk mat på en närbelägen restaurang. Lite mindre lyckat, kanske.

Resten av eftermiddagen strosade vi runt i New York och tittade på hus som var långa och människor som var många. Vi tog revanch på eftermiddagens dåliga matupplevelse genom att äta på ett riktigt trevligt ställe någonstans inte så långt från Grand Central Station varpå Jonas och jag skickade iväg Niklas till sitt hotell, han envisades med att ta bussen medans jag helst hade velat sätta honom på en taxi, han skulle ganska långt bort. Vi andra två satte oss på ett tåg till Milford och somnade hastigt och lustigt för att sömndrucket tumla av i ett rimfrostigt Milford. Det är nu officiellt vinter här och det är verkligen dags att stoppa undan kavajer och jackor till förmån för kappor, hattar och vantar. Det finns så mycket att se i NY att jag blir helt matt, men det är väl bara att börja beta av saker från listan, det är inte utan att man blir lite stressad av bara det.

Att para strumpor

Idag har jag varit på laundromaten och kört riktigt stora tvättmaskiner med egenimporterad, svensk smutstvätt plus lite finare, gammaldags amerikansk lort. Laundromatkonceptet är spännande för en tvättstugetränad själ som mig och under hela min upplevelse fick jag undertrycka en vilja som bubblade stillsamt inom mig: nämligen den om att utbrista i ett vilt och ohämmat sång- och dansnummer mitt i tvätterian. Ni vet, lite som i den där sången som handlar om en biltvätt - löddriga bikinibrudar fast inte alls utan mer en lite småsjavig och tammen Chotte i beigekaklad tristess. För lite knappt 10 dollar får man i vilket fall som helst tvättat och torkat en hel massa smutsiga saker och fort går det också då man får köra industristandardtvättmaskiner som rymmer trucklaster av trosor och strumpor och dessutom gör sig av med dem lurigt snabbt.

För att belöna mig själv för väl utfört hemmafruvärv (Hallå! Var är min hemmaman?) smet jag in på spritbutiken och handlade en flaska whisky så att det finns något att sniffa på om andan skulle falla på.

Bowmore, någon?

Som om det inte var nog hittade jag ett par lila, klackiga och reade små skor på stora skoaffären som också fick följa med mig hem. Det här med tvätt är kanske inte så tråkigt iallafall, speciellt inte om man väljer tvätterian som ligger nära de skojigaste affärerna... Grädde på moset var ändå middagssällskapet i form av en överaskande Niklas och en jet-laggad Jonas Fogelberg som kom på besök och fick kycklinggryta, ugnsåkta grönsaker, oreokake-glass och öl av undertecknad. Återigen efterlyser jag hemmamannen, ska man verkligen behöva göra allt här i huset?

Hemma igen

Resan hem gick bara fint, Chicagobilandet var lite överväldigande men beväpnad med min lilla GPS kom jag fram till hyrbilsavställningsplatsen och kunde bli shuttlad till flygplatsen. Jag var dock övertygad om att den lilla engelska tanten i GPS:en skulle börja ryta på mig ungeför när hon fick räkna ut ny färdväg för tredje gången. Det är klurigt att köra med de där sakerna men det är helt klart en otrolig trygghet. Jag ska shoppa en så snart jag kan annars kommer jag förvirra mig bort i någon slags avlägsen landssbygdsstat inom kort. Wisconsin eller Idaho eller nåt, det är livsfarligt långt bort. Jag är iallafall mäkta stolt över att ha klarat mig hem från Hartford utan någon slags assistans mer än Pontus tips om att "hålla mig i mitten" i New Haven för att komma in på I-95:an mot Milford. Jag kan erkänna att jag låg i mitten precis hela tiden till mina medtrafikanters stundvist stora irritation.

Jag hann knappt vara hemma i mer än en kvart förrän Pontus och Linda ringde och orolade sig lite för mig. Har jag sagt att de är rara, de där två?

Jag har fortfarande inte hört något från den stora, farliga kören men jag ska nog ringa imorgon eller kanske ikväll. Dessutom har jag kanske myglat fram en sånggrupp att få leka med. Intressant...

Omröstning nummer två

Idag har jag jobbat på sjukhuset här i Libertyville och det var riktigt roligt och skoj - Jag tror jag har gjort lite nytta och kanske till och med gjort mig förtjänt av min första lön som enligt alla beräkningar ska komma imorgon.

Hurra för den, hurra för nytta och hurra för saker som gör att man mår bra.

Dave, han som skulle vara så arg, var inte alls arg. På sin höjd var han lite underlig men på alla sätt och vis vänlig och välartad. Jag berättade för honom att jag väntat mig ett betydligt svalare klimat här och han skakade bara på huvudet och sa att han hade aldrig varit arg, han hade mest blivit förvånad när jag ringt och berättat att jag skulle komma i måndags. Men, jag har likväl patchat en del, följt upp med ett uns hotfixande, ett par nypor förklarande och tre fövånat höjda ögonbryn. Imorgon ska jag dit och upprepa skådespelet ett par timmar till innan jag hoppar på flyget hem igen. Nu är det blott ångesten för att hitta hem igen kvar. Puh! Det är jobbigt att resa i det här landet.

Nog med småpratet, nu undrar ni säkert vad vi ska omrösta om den här gången, eller hur? Så här ligger det till, medans jag jobbade i det fina sjukhuset (fint som snus faktiskt - det har en självspelande flygel i foajen. Tänk bara, en foajé. Hur många sjukhus i Sverige har sådana att ha sina självspelande flyglar i?) ringde mäklar-Victoria och lämnade ett meddelande som lät ungefär så här: "Hejhej, kul att du kom i lördags. Tvåbarnspappan (som jag skrev om här) ringde och frågade mig om ditt nummer. Ska jag ge honom det?"

Och nu är frågan, vad i hela friden gör man?

Jag är inte intresserad av Chris, som han hette, men hur säger man det och vad betyder det om jag säger nej till telefonnummerutdelandet? Den här mannen har förutom sina två tonåriga barn och sin båt, åtta syskon som alla bor i stan, det är ungefär 15% av hela ställets befolkning. Gör man sig omöjlig med de 15% genom att säga nej? Om han har åtta syskon är han för övrigt nog släkt med närmare 50% av Milford vilket är ganska många. Måste jag kanske flytta? Göteborg, någon?

Så, vad ska jag göra? Pray tell.

Något större

:o) Framme!

:o) GPS!

:o( Sunkigt hotell.

:o) Hel och hållen!

:o( Blåsigt.

:o) Cheerleadersåpa på tv!

:o( Hungrig.

:o) Pizza körd till hotellet!

:o) Internet!

Liten

Hur kan man vara så lång på utsidan och ändå så liten på insidan?

Idag är första gången jag blivit rädd och nervös och återigen besvurit den totala bristen på vettigt toalettprivatliv här så att man hade kunnat snyfta ifred på betald arbetstid. I morse for jag till jobbet precis som vanligt, okej kanske var det lite ovanligt ändå, eftersom jag körde hemifrån mig för första gången någonsin, men jobbet låg där det alltid brukar ligga och så. I vilket fall som helst hann jag knappt komma igång med min vecka förrän min käre chef kikade runt hörnet och frågade om jag kunde tänka mig att fara till Illinois.

Nu.

Idag.

Och ta hand om en kund som är beredd att kasta ut våra prylar, så arga är de.

Alltså, jag har inget emot att umgås med arga kunder, jag är en fena på arga människor, det brukar liksom alltid lösa sig med dem. Är de redan arga kan det nästan bara bli bättre. Visst är det stressande att åka dit och träffa folk som antagligen vill bita huvudet av en, speciellt som ingen verkar veta varför de vill dekapitera oss heller men som sagt, jag brukar kunna hantera det och i annat fall hoppas jag de har lite privatare toalettlösningar. Det som är mest jobbigt just nu är resandet och i synnerhet bilandet. Det är alldeles för mycket bilar här. Och de kör så fort, så fort och jag blir alldeles rädd av dem. Nu har jag ändå klarat av det första eldprovet: Bilturen till Hartfords flygplats, utan GPS och i rusningstrafik. Ont i magen är bara förnamnet på vad jag hade i förmiddags. Förhoppningsvis är bilen i Chicago utrustad med GPS annars vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Jag gör inte mörkerkörning på utrikiska. Eller, jo kanske, men jag gör det erbarmligt dåligt.

Stay tuned for more Ångest i Utlandet, en beige systerproduktion till Sex in the City.

Helgrapport

Så, då var det söndag kväll och ännu en helg har lyckts smita förbi alldeles för kvickt, tiden går verkligen fort när man har det bra och det har jag haft det även dessa två dagar. Arbetssamt men bra. Fedagen gick som sagt till flytt och uppackning med efterföljande Margaretedrickande på "On the Borders" i svenskt sällskap. Lördagen ägnades åt babydusch och Halloweenkalas med avslut i alldeles egen säng. Ljuvligt! Söndagen har gått åt till diversehandling, shoppingrunda med Niklas, fika med P och L och middagsmys med Niklas. Lite brödbak och prylskyffling hann jag med i fläckarna också eftersom det fortfarande är en förskräcklig oreda i merparten av rummen här - dock en oreda av den bra sorten. Ni vet, sådan man vill ta tag i, till skillnaden från otrevlig oreda av typen dagen-efter-stök när man är lite för trött och sleten.

Nog om mitt oredande, nu ska vi tala Halloweenkalas och mina upplevelser där. Jag var alltså inbjuden till Victoria, min husmäklare, att dyka upp på hennes årliga skräckafton. Efter att ha tillbringa ett par eftermiddagar med henne var jag väl medeten om att just den här högtiden var hennes absoluta favorit, det var mycket prat om dekorerande minst ett par gånger varje gång vi träffades. Låt mig säga att hon hade lagt ner väldigt mycket tid på sagda dekorerande, det var helt magiskt smaklöst! Benranglande saker till höger och vänster, oväsnande elektriska prylar i varje hörn och girlanger med skallar och pumpor kantade varenda dörr- och fönsterkarm i hela det lilla huset. Man fick liksom bråka sig fram överallt för att inte välta händer, hattar, skelett och gravstenar. Och oväsendet sedan! Det var en konstant och fullständig kakofoni som alla i sällskapet fick kämpa mot under kvällens gång, jag tror att plastleksakerna vann... Nåväl, jag kom dit lite lagom akademiskt sent med en vinflaska i ena handen, en tallrik med tunnbrödsaktiga laxrullar i den andra och min egensydda flapperklänning på kroppen och möttes av en redan, runt klockan åtta, ganska rundfotad värdinna och ett 15-tal av hennes vänner. Vad kvällen led utökades sällskapet säkert till minst det dubbla, och jag hade fullt upp att hålla reda på alla dessa nya människor omkring mig. En handfull av de närvarande gjorde intryck på mig, människor som jag helt klart skulle kunna tänka mig pilla på lite mer lite senare, vi får se om tillfälle för det bjuds. Annars blev jag raggad på av en tvåbarnsfar(!), en kille som hade med sig sig en kniv(!!) och en nykter alkoholist med faiblesse för fula ord (!!!).

Wow.

Runt halv tolv kramade jag om Victoria och förklarade mig tråkmåns ity den renbäddade sängen ropade på mig. Allt som allt en spännande afton väl värd att komma ihåg för regnigare kvällar.