Excuse me, I seem to be a bit lost

Som en del vet har jag sedan länge lagt mig av med det brittiska uttalet, det är inte hållbart när man är en sådan härmapa och språklig slampa som jag är. Redan första veckan började jag tala renodlad amerikanska av den bästa sorten, till mitt eget stora förtret, för jag tycker ju om det där lite snoffsiga brittiska jag kan få till i normala fall. Som tur är är det anglofila inte helt bortglömt, det sitter fast förankrat i något obskyrt hörn av talcentrat och åker fram när det verkligen kniper å det allra värsta. Som när man gått vilse till exempel "Excuse me, I seem to be a bit lost" på Queen's English är något som får varje amerikan att vända ut och in på sig själva i sina försök att få mig på rätt bana igen. Eller när man letar efter kardemumma på mataffärens milsvida kryddhyllor. En gång hade jag tre små tanter som letade till mig. Underbart!

Jag håller lite på min brittiska i lite andra sammanhang också. Lille trånar'n får den av mig till exempel, det bara blev så första dagen när jag blev anfallen av honom på gymmet och nu har jag kommit in i någon slags vana. I onsdags kom han fram till mig och frågade om jag inte, snälla snälla, kunde tänka mig att spela in gymmets telefonsvararmeddelande bara för att jag pratade så fint. Och om jag kunde tänka mig göra det, skulle jag kunna tänka mig att få in orden brilliant, fabulous och party i meddelandet för de låter så roliga när jag säger dem? Jag tackade givetvis ja, så klart att gym-shunnen ska få sig ett vältaligt meddelande. Hur jag ska få in den där festen i det hela har jag ingen aning om, men det är väl typisk sånt som kallas för utmaning.

Användarmöte, schmanvändarmöte

Saker man kan ha en rymdingenjör till:

- Löda solceller
- Konversera med
- Skratta med
- Räkna på termiken till små lådor målade i svart och vitt
- Ha i en kör
- Anordna användarmöte
- Täta läckor med
- Packa lådor

Ett väldigt användbart djur, sanna mina ord.

Skratta inte nu, men vi (jag säger vi men jag misstänker att den lotten redan fallit på mig) ska anordna Sectra NA:s Användarmöte i april eller maj. Avvakta för mer information.

Argh!

Väntar alltid lagom

Under mina första veckor här tänkte jag mycket på att det var som på låtsas. Det mesta var overkligt och svårt att ta på allvar, på gränsen till omöjligt och ofta ofattbart, mitt liv var som en SVT Dramaproduktion och jag satt lika ofta vid sidlinjen och såg på som jag var en aktiv deltagare i det. Så kändes det då, och ikväll slog det mig att så känns det i mångt och mycket nu med.

Här sitter LåtsasChotte i sin påhittade lägenhet med sin inbillade lilla sportiga bil ute på gatan. Hon kör leksaksbilen till påhittejobbet varje dag och har till och med overkligt verklig disk i diskhon. Disken ser väldigt äkta ut, den luktar till och med lite illa om man låter den stå för länge. Därför brukar LåtsasChotte inbillningsdiska lite varje helg.

När som helst väntar jag mig att något slags myndighet eller diverse rättslig instans ska komma förbi och stänga det här spektaklet och skicka hem mig igen. Hem ligger inte alls så långt bort, bara man plockar bort kulisserna och ställer om klockorna lite är man i princip där. Ni andra har de pausat, de där myndighetspersonerna, och så snart jag kommer hem igen trycker de på play igen.

Det är fruktansvärt förvirrande att känna så här, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen ibland. Jag vet massor om att leva i nuet, iallafall har jag läst i böcker om det, men jag kan inte riktigt förmå mig att göra det. Hur ska man göra det när allt och alla som är viktiga är på andra sidan och dessutom pausade? Jag var ute och träffade en ung man idag, honom ska jag inte heller gifta mig med, tror jag. Han var trevlig och jag skrattade en hel del men återigen har jag liksom fastnat i ett gytter av låtsas, varken han eller platsen vi är på kan väl vara på riktigt. Det är inte så att jag inte är mig själv, för det tror jag allt jag är, kanske lite mattare i pälsen för vattnet här är taskigt mot mitt hår och en aning mer avvaktande än vanligt för jag inte riktigt kan reglerna i de här nya lekarna jag försöker leka, men annars är det en så fullvärdig Charlotte det bara går att frammana för stunden.

I all den här overkligheten var det därför extra skönt att komma hem och hitta ett brev i lådan. Ett riktigt. På papper. Med verkliga ord och med äkta, men inte helt uppgivna tårar som resultat. Där ser du Mamma, det kom fram till slut. Den som väntar på något gott, väntar som sagt aldrig för länge.

Fort-och-fel Abdon

Följande scenario utspelade sig på 1054 East Broadway igår kväll:

Chotte kommer hem, låser upp, släpar in sig själv och sina påsar och stänger dörren. Klär av ytterkläder, klär på innetofflor och springer med benen i kors upp för trapporna. Hon är j ä t t e k i s s i g! Hon kastar ifrån sig påsarna, går rakt fram i lilla korridoren, öppnar dörren och försöker gå in i garderoben för att hitta toaletten.

Den var inte där.

Går ut igen, kliar sig på huvudet, programmerar om hjärnan att passa in i nuvarande lägenhet och inte den på Östgötagatan och hittar så småning om till rätt rum.

Hepp!

Manhattan, del 1

SoHo är dåligt för plånboken....

Idag tog jag mig i kragen och for in till Manhattan för en första helg i upptäckandets tecken, del 1 i "Charlotte upptäcker Staden". När Ingar var här i höstas kom jag fram till att jag under 2007 skulle försöka lägga New York under mina fötter på något slags vis, planen då var genom att gå på den men nu verkar det som om jag kanske snarare ska shoppa mig över den.

Aj.

Jag for in i morse, landade på Central Station runt lunch och tog ett tåg söderut för exkursion i stadsdelen söder om Houston i den plötsliga vinterkylan som slagit oss alla med smärre förlamning som följd. Solen sken iallafall och den röda glittermössan kom väl till pass när jag trillade omkring i ett av den stora stadens mer artsy områden. SoHo är hem för en uppsjö av gallerier, ett par muséer och ett helt upplopp av trevliga restauranger. Jag hade en lista på saker jag ville se och göra, en hel del hann jag med och del andra har jag kvar. Inte förvånande på något sätt. Jag har hittat en fölsepresent till Lillstrumpan och lite annat till mig som kan vara bra att ha. Eller inte alls.

Jag borde inte få gå lös själv.

Om en fiskbrevlåda

Chottlips says:
Se vad för något skoj jag hittade i morse! (eller se nedan, reds. anmärkn.)
Wilbeth says:
Aha! en klassisk fiskbetesbrevlåda! Säkert värd massor på svarta marknaden
Chottlips says:
Haha!
Wilbeth says:
Stjäl den!
Chottlips says:
Klassisk?
Wilbeth says:
Norpa den!
Wilbeth says:
Eller måla om den
Chottlips says:
Haha! Vill du ha den i fölsepresent?
Wilbeth says:
:o)
Wilbeth says:
Måla den röd en natt. Hade varit kul
Chottlips says:
Taskigt...
Wilbeth says:
Nej, man får måla fint
Chottlips says:
Kan inte du komma hit och göra det?
Wilbeth says:
Jo. Jag har sprejfärg, då går det fort
Wilbeth says:
Undrar om man får ta med sig sånt på flygplan?
Chottlips says:
Nu matchar den ju nästan huset... Om vi målar den röd måste vi måla huset med.
Wilbeth says:
Ojdå
Wilbeth says:
Nja, en anna blå färg?
Chottlips says:
Nej, inga vätskor i kabinen. Du får ha det i bagaget. Eller så köper vi nytt när du kommer hit.
Chottlips says:
Då kanske de inte ser det...
Wilbeth says:
Lite diskret så där så att de inte märker det förrän de tittat två ggr?
Chottlips says:
Vi kan kanske måla om den till något helt annat?
Wilbeth says:
Ja!
Chottlips says:
Vad annars har den där avlånga formen?
Wilbeth says:
Eller så hänger vi en riktig fisk på kroken därunder
Chottlips says:
Eller så ersätter vi den med en fisk!
Chottlips says:
Helt och hållet!
Wilbeth says:
Ett halvt flygplan?
Wilbeth says:
Haha! Ja! Som vi målar röd!
Wilbeth says:
Ellér ljusblå
Wilbeth says:
Tror du man kan använde den som brevlåda då?
Chottlips says:
Stackars fisken, tror det blir trångt.
Wilbeth says:
Yuck..... Och det kommer nog lukta
Wilbeth says:
Får använda mkt sprejfärg för o bli av med den lukten
Chottlips says:
Och parfym
Wilbeth says:
Nå, men vi råkade visst trilla bort från den där intressanta måndagspojken du nämnde. Han som slår plastmattshopping medelst apdiskussion
Wilbeth says:
Who's that guy?
Chottlips says:
Jepp, jag är bra på konversationella avledningsmanövrar, eller hur?
Wilbeth says:
Väldigt. Spill it.

Promenadisera

Det är himla underligt det här med mina promenader, jag och kameran ger oss ut nästan varje helgmorgon och när jag ser något som jag aldrig sett förut tar jag en bild som jag tar med hem till er. Det kanske inte låter så underligt men när man betänker att jag går samma runda nästan varje gång, och ser nya konstiga saker hela tiden blir jag lite konfys. Det är som om grannskapet har någon slags dekoreringstjänstgöring bara för att tillgodose mitt rapporteringsbehov.

Se vad jag hittade idag till exempel, något slags rabattprydnadsmonster i form av plåt. Den här och en till stod utanför ett hus och såg lite ensamma och tillfälliga ut.

Eller den där andra saken, jag tror det är en slags brevlåda, som jag måste ha missat totalt förut. Helt otroligt underhållande.

Frågan är hur underhållande mina grannar tycker det är att ha mig krypande i deras buskar bara, jag väntar när som helst att någon ska komma ut med ett gevär och skjuta lite på mig på något slags proprietärt amerikanskt vis. Den dagen, den sorgen.

.

Frågvis? Frågdum.

Idag har varit en grinig dag: det har varit krokodiltårar och röda ögon varvat med snäsiga svar och rumsutstormningar. Det har varit en sådan där dag man önskar att man hade någon som förstod omkring sig, någon som visste vad det är som tarvar illa, någon som vet med sig hur fel det är att fråga hur det är. Jag saknar det där sociala spindelnätet jag hade där hemma hos er förfärligt mycket ibland. Det där när man kunde broadcasta ut ett ping efter en kram och faktiskt få en handfull erbjudanden med bara ett par sekunders svar och ett par av erbjudandena alltid fanns i huset, nära till hands. Att jag skulle sakna det visste jag ju redan när jag fyttade hit, så jag vet inte riktigt varför jag sitter här och gnäller. Men, varför ska man hymla? Jag saknar någon som känner mig.

Någon som kan förklara för mig hur livet funkar och hur jag funkar med det, för sådana här dagar har jag rent ut sagt ingen aning. Kan man till exempel gå vidare utan att förlåta någon? Och kan man förlåta någon, men ändå fastna i vinkelvolten och inte kunna gå vidare? Det har jag funderat och gråtit över idag, det varvat med Sambaproblem i Danbury, WINS-frågor från San Fran, drivrutinsjakt, maskininventering och telefonsamtal med min favoritsäljare nummer ett. Jag har fortfarande inget svar, jag är inte ens så nära att jag kan formulera några tankar om det här på pappret.

Kan ni kanske hjälpa mig på traven, ni kloka människor där ute?

Är det att betrakta som en sjukdom?

Ja.

Färdinna

Idag var vi och hämtade bilen, det var inte helt problemfritt eftersom jag hade fått för mig att jag kunde betala resterande belopp med mitt bankkort vilket visade sig vara fel. Väldigt fel.
Ponteliten och jag fick snabbt jaga fram en bank som gav mig en slags lapp med pengar i som jag fortfarande inte riktigt förstår hur den funkar. Men, just i sådana lägen uppskattar man Amerikanarna för deras liberala öppettider, kan ni tänka er något så vansinnigt som en bank som har öppet till klockan sex? Jag frågar mig: Vad gör de inte i amerikanska banker efter klockan tre?

Än så länge har inget i eller runt bilen sprängts, så jag är mäkta nöjd med mitt val. Har jag sagt att det är en GT? Med massor med Motor? Som Brummar väldigt om man vill?

Rovligt!

Livsfarligt!

Observationer del 5

Det är mycket med trafiken.

Jag vill bara säga det.

Nu har jag en sådan där observation att rapportera igen. Det är väl inte bara en observation, det är minst lika mycket en fråga. Ett rop på hjälp. Alla ni där borta: min långväga hjärntrust, alla mina vänner med de miljonerna högskolepoäng och eonerna av livserfarenhet, ni som är lyckliga ägare till sunt förnuft och en förmåga till kritiskt tänkande - Hjälp mig. Varje dag på väg hem från jobbet tar jag mig igenom ett par korsningar som varje gång gör mig ömsom irriterad och ömsom fascinerad. Den ena är oftast upphov till minst det sista, lite beroende på trafiken är den det första också och lite beroende på hur mycket av det första jag känner kommer korsning nummer två liksom bara halka med i de allmänt upprörda känslorna och få lite ovett den med. Hänger ni med? Nej, jag tänkte nästan det.

Så här ser den första ut:

Som ni alla vet, är det jag som är den blå bilen. Situationen är alltså som följer: En fyrvägskorsning med tre stoppskyltar och en ostoppad påfart. Hur klokt är det? Här i Usa betyder stopp att man stannar och släpper fram eventuella fordon som kommit fram före en, det är som en väldigt stark väjningsplikt i kombination med någon slags blixtlåsteknik, eller vad det nu heter, man åker i den ordning man kommer fram till stopplinjen, helt enkelt, kom ihåg att göra en symboliskt halvhalt först bara. Men, i det här fallet har vi alltså ett läge när tre påfarter alltid måste stanna för den fjärde vilket gör att det infaller ett dödligt och förvirrat stillestånd när väl kusten är klar för de tre bilarna som har stannat i korsningen, för ingen kommer ihåg vem det var som kom fram först och ingen vågar lita på att de andra kommer ihåg det som de själva kom ihåg. Jag vet inte hur många gånger som vi har stått där, jag och en handfull andra bilister, i väntan på att någon ska komma ihåg något. Vad som helst. Till slut ger vi alla upp och försöker ta något slags initiativ, eftersom vi alla går på ungefär samma otålighetsklocka hamnar vi gärna där samtidigt, vilket gör att alla tre börjar köra ungefär, precis i samma sekund och därmed initierar ett litet lokalt, men effektivt trafikkaos som bara upphävs med ett ivrigt gasande och bromsande, frenetiskt vinkande och en himla massa irriterande ögonkontakt. Det är viktigt med ögonkontakt i trafiken, man kan tydligen undvika missförstånd, har jag lärt mig. Synd att de dära skyltarna gör oss alla så ohemult förståndslösa innan dess bara.

Jag är övertygad om att all galenskap i Usa finns av en anledning, den är inte slumpmässig på något sätt, utan ytterst beräknad och medveten. Den som kan komma på bakgrunden till just den här galenskapen kan gärna ta och berätta den för mig ity jag gärna skulle veta vad som kan ha hänt här. Fina priser finns att hämta.

Den andra korsningen är inte i närheten så underlig utan mest en mindre variation på samma tema: Trevägskorsning med två stoppskyltar. Det är sällan jag råkar ut för konstigheter där men den får mest ovett av bara farten när jag varit med om kaoset i den första. Det är lite som om korsning nummer ett har parat sig med något litet men ganska trafikvänligt, typ ett rödljus eller en refug, och skapat den andra och på så sätt satt till värden något som inte är fullt så galet men ändå inte riktigt trafikmässigt vettigt. Ibland undrar jag om det kanske är så att man någon gång för länge sedan beställde lite för många stoppskyltar från FN, eller var det nu är man beställer dem från, och sedan i ett gonblick av snålhet bara kände sig tvungen att ställa ut dem. Milford blev tilldelad en 5000 skyltar, minst, och var tvungen att använda dem, därav det vansinne som är min väg hem idag.

Nu ska jag vara ärlig och ge de Amerikanska trafikreglerna lite cred också, de har ett par bra saker som jag kommer sakna hemma. En av dem är att köra lagligt mot rött, till exempel. I de flesta korsningarna får man köra mot rött när man ska svänga till höger vilket är jättesmart. Jättesmart så länga man ser sig för, vill säga.

Söndagsvila

Fortfarande bakis av gårdagens stora shoppinginsatser sitter jag här: otvättad och med träningskläder på, ity jag ska ut och springa snart. Vilken minut som helst, faktiskt. Säkert. Jag ska bara dricka upp vinet och äta en chokladbit till, sedan är jag redo att möta regnet och mörkret med starka, friska steg. Eller inte alls, när jag tänker närmare på saken. Jag tror jag har varit duktig nog ändå idag.

Idag har jag städat ur den fula Forrden och packat fram min kanariegula dammsugare för att äntligen attackera resterna av julgranen, idag åkte faktiskt julen ut-ut-ut. Det har varit en ensam men för ovanlighetens skull skön söndag fylld med "How are you":s från grannar som fascinerat tittade på mig när de gick förbi mig och tråkbilen som slogs för att få ut allt skräp jag hunnit fylla den med de senaste månaderna och telefonsamtal hem till Sverige. Jag har pratat med föräldrarna, systern och han pojken i Norrköping en stund, inget viktigt har sagts men icke förty har jag pratat med folk som är normalare än många andra (ja, så även du, Lillstrumpan).

En ganska okej dag. Helt otroligt händelselös, men bra.

Tack och hej, leverpastej.

Bivlar!

Nu är jag liksom sådan där bilägare ändå och jag är glad och lite rädd för nu har jag köpt min första begagnade bil och jag har gjort det på ett ganska ovetenskapligt sätt. Så här gjorde jag:

• Jag letade bilar på Internet.
• Jag hittade en handfull som jag ville ha.
• Jag visade dem för Pontus och Linda.
• Jag rådfrågade carfax.com som håller reda på om fordon har krockat och så.
• Vi tittade på två av dem och Pontus sparkade pliktskyldigast på minst tre däck och gungade lite på bakvagnen på dem.
• Jag provkörde.
• Jag frågade andra manliga män om råd, det gick dåligt.
• Jag frågade den manligaste av män om råd (Kristian) och fick massor med bra saker att tänka på.
• Jag fick ångest, Kristian till trots.
• Jag kände efter i magtrakten.
• Jag köpte en.

Bra, va? Hur man egentligen ska göra vet jag fortfarande inte riktigt, jag antar lite att det är här den där chauffören (Hrm!) skulle ha gjort sitt jobb, men eftersom han fortfarande inte dykt upp så fick jag helt enkelt ta saken i egna händer. Huruvida det var så värst lyckat eller inte får vi helt enkelt låta framtiden utvisa, då jag inte har någon garanti på den Lilla, Snabba och Vackra Blå hoppas jag att den inte ska sprängas direkt, eller så.

Min bil är nu iallafall lite argt metallic-himmelsblå och härstammar från Asien någonstans. Dess Mamma var en Misubishi Ecipse och dess Pappa var en Mistubishi Eclipse vilket gör att även den är en Mitsubichi Eclipse. Pontus försökte länge förklara för mig att det nog var en Masda RX-8 jag skulle ha men det är så svårt att få fram en sådan när man parar just Mitsubishi Eclipsar. Den föddes 2001 och har gått alldeles för många mil för att jag ska vilja tänka på det mer än nödvändigt. På insidan är den opraktiskt ljus och lädrig och har en massa spakar och sånt, dessutom har den ett litet baksäte där man kan lägga Marinor och Mammor och andra saker som börjar på M. På utsidan har den lampor, en spoiler och en massa andra braatthasaker. I magen har den en 3-liters motor med cylindrar och annat som jag är övertygad att det är viktigt och bakom ratten har den alldeles strax mig. I mina ögon en helt perfekt bil.

Se!

Ikväll firar den Abdonska hushållet med broccoli och vitt vin galore, imorgon tas konsekvenserna.

PS. Pontus tycker den har tjejig färg. Han har fel.

PSS. Mia hävdade att det var en Missubishi Amir. Det tyckte jag var kul och bättre än Eclipse.

Man kan alltid önska sig

Min Mamma har sagt ett par saker till mig i sina (och mina) dar som har fastnat så där riktigt hårt att man inte kan blil av med dem hur mycket man än skrubbar och nöter och hur många slag i huvudet man än råkar få när man slåss i all välmening. Mamma har, som mammor ofta gör och bör, sagt massor med bra saker men där en del bara faller platt till marken och skyfflas undan så finns det en handfull med sanningar som det alltid är gott att påminna sig om. Ta till exempel den om att "Ja, man kan alltid önska sig." Ett uttalande som ganska ofta dök upp runt Jul och gärna följdes upp med en suck när det, som vanligt, stod "Häst" överst på önskelistan signerad Chotte. Jag fick aldrig någon häst men jag blev väldigt bra på att önska, och säg mig hur trist livet skulle vara om man inte fick eller för den delen hade ork att önska sig något alls. Eftersom det är bra att önska sig saker ska jag nu humorera Kristian lite i hans önskan om ett inlägg om Pannkakor och Snö, för det har han önskat sig.

Hmm...

Eller...

Nja...

Någon snö har jag inte direkt sett till sedan jag flyttade hit. Inte ens i form av knark. Och pannkakor regnar det inte direkt av heller. Jag har fått pannkakor av P&L några gånger som helgbrunch förstås.

Äsch! Nu går jag och lägger mig. Kan någon annan önska sig något, gärna något enklare?

Trånar'n

Imorgon ska jag visst träffa den där tränaren igen, han som jag skrev om i förra veckan men sedan glömde att rapportera tillbaka om bara för att DMV kom ivägen och ställde till det lite för mig, och min kropp har redan börjat ojja sig lite förfärat.

Tränaren heter Jay och är helt otroligt pigg och glad och liten och 34 och luktar kokos och pratar och tittar och funderar och säger "Ten seconds left!" alldeles för ofta. Vi har träffats två gånger, imorgon blir den tredje, redan och jag måste säga att även om han kör med mig så att jag nästan blir spyfärdig så är jag lite småförtjust. Ett helt nytt ordspråk kommer här från Chottes Ordlåda: "Jag älskar den som agar mig", redan ett klassikeruttalande här i Milford, faktiskt. Vi kör mycket basövningar av slag som jag gillar skarpt: benböj, utfall och armhävningar, sådant där som aldrig blir omodernt till skillnad från BodyCombat, NIA och Pilates och andra flugor. Ofta lägger han på lite kul fnurror på det hela så att jag får träna balans eller uthållighet samtidigt och herrejistanes vad kul det är. Dumt att han ska ha betalt, bara.

Långa dagar

Vissa dagar är längre än andra och vissa dagar är långa på ett helt annat sätt än andra.

Idag är det tisdag i ungefär en timme till och den här tisdagen har varit fruktansvärt lång, den började tidigt, fortsatte lite slentrianmässigt, tog ett varv eller två runt en smärre evighet och har nu envisats klart. Jag har varit på fötterna i 16.5 timmar och inte varit ledig en enda av dem. Visst, jag har gjort bra saker som att leka med trånaren, äta mat, sjunga på toa och sjunga i roliga kören men nu är jag ganska trött om inte bara tassarna utan även om alla möjliga andra kroppsdelar och funktionscentra; ögonen ser en drygt halv gång extra, skallen är fylld av återställningstecken och gasfoten som var tung mot gaspedalen och vilar nu under täcket för den har redan somnat.

Den här dagen står i stark kontrast till helgen som innehöll ett par riktigt långa dagar. Hopplöst långa dagar. Dagar där klockan sniglade sig fram och tickade fram minut efter minut med förlamad overksamhet och suckande tristess, minuter som långsamt närmade sig en befriande tvåsiffrighet där man till slut fick gömma sig bland befriande, förgängliga drömmar och tänka "Vad skönt att den tog slut till slut, Dagen."

Jag vet att jag tycker bäst om tisdagarna just nu, de hektiska dagarna som går och går och aldrig kommer till dörren. Den andra sorten kan gott hålla till vid någon annans hus.

Gammal hund

Tänk, man lär sig nya saker varje dag. Idag har jag lärt mig hur korkat det är att bära ut julgranen när man fortfarande inte äger en dammsugare. Min teori var att det skulle vara en dålig idé och nu har jag bevisat den. Hepp! Men, man får bort förvånansvärt mycket barr med bara en sopborste.

Tack Frida för den fina boken, den dök upp och överraskade mig i lördags. Jag ska snart bli modig och frivol igen så att jag kan ta tag i lite av allt det roliga den bjuder.

Tack Marina och Rikard för det fina smycket, gissa om jag var fundersam över vem paketet var från när jag fick det. Någon oläsbar Johan stod det nämligen på tullappen och jag undrade länge och väl vem det kunde vara från innan jag till slut gav upp och tittade efter.

Jag har tittat på bil.

Grattis Strykfritt

... som fyller 100 idag!

Hurra för den och hurra för oss!

I couldn't have done it without you.

Ja, vad ska man säga. Jag har alltså lyckats skriva hundra inlägg så här långt; en hel del av dem värdelösa, några marginellt underhållande, ett par parior och en handfull jag är stolt över. Jag känner stort ansvar för Strykfritt och gentemot mina trogna läsare (Hej Mamma!) och jag vågar knappt lägga ner pennan eftersom jag vet att det antagligen kommer oroa en del av er (Hej Mamma!) så jag fortsätter att med mitt regelbundna, nattliga fabulerande i hopp om att fortsätta hålla kontakten med er där hemma. Dessutom är det så rysligt roligt att se era kommentarer och små hejjarop från alla håll och kanter, de är välkomna allihopa. Och Kristian, man får kommentera hur man vill, hur långt man vill och om vad man vill. Vad ni än skriver så läser jag det med ett leende på läpparna, en varm tanke i magen och en trygg vetskap om att ni faktiskt finns, fastän jag inte är där för att titta till er regelbundet.

Ibland är det svårt att komma på vad jag ska skriva om, vad som kan intressera och underhålla, vad som kan vara värt att lägga tid och kraft på och framför allt att sålla fram det jag tror mig vilja komma ihåg sedan, när jag uppnår någon slags gammeldom så småningom. Vardagen är grå och tråkig och repetitiv här med och ibland är det ruskigt svårt att hitta något guldkantat eller ens argt att sätta på pränt. Men, när det väl händer, när verkligheten är värd att skriva om eller när den är så irriterande att man måste skriva av sig lite, då är det här stället ett av de bästa jag vet. När man behöver sympatier eller när man känner sig ensam, när man behöver dela med sig av galenskaper eller skvallra, när man behöver påminna sig eller bara glömma. Då är det hit jag går.

Glad Söndag, allihopa.
Kram, Chottlips

Högtryck

Det har varit tokigt varmt här idag, säkert upp mot en 17 grader. Jag var ute och joggade och fick snabbt inse att jag klätt mig alldeles för varmt och fick glatt börja strippa av mig underställströjan mitt på en bit väg till många förbipasserandes stora förtjusning. Det var strålande ute i vilket fall som helst men det känns så fel att jag har svårt att njuta av vädret. Det är något ruttet med det här vädret och det gör mig nervös. Man ska inte kunna gå barfota i januari och man ska inte kunna sitta i bara ett linne ute på verandan och läsa en bok. Det är fel! Fel, fel, fel...

Jag har som sagt kollegor som, likt George Bush Jr, inte tror på växthuseffekten. Undrar om jag ska köpa hattar till dem redan nu som de kan börja småtugga på, för jag misstänker tyvärr att de har fel. Fel, fel, fel...

Under tiden gör det här mig lite illa till mods.

Take me home or lose me forever

Idag tröttnade jag officiellt.

Runt tvåsnåret kastade jag ner telefonluren och grät arga, frustrerade och snörvliga tårar på tangentbordet. Jag sa till mig själv att nu får det räcka, nu ringer jag Torbjörn Kronander och ber honom ta hem mig för mer av de här knasiga knäppskallarna klarar jag inte av. Det får räcka, jag är trött, trasig och kaputt. Redo för retur. Jag ger upp, jag vill inte mer.

Efter ett par minuter sinade dock tårarna, för inte ens ett läckande såll som undertecknad kan gråta hur länge som helst, och jag samlade ihop mig lite. Andades djupt, smet ut på toaletten och baddade ett ganska pluffsigt ansikte. Hämtade sedan kraft hos Linda för att slutligen packa ihop mina saker, säga hej till Pontus och fara iväg till DMV för fjuttinittonde gången för att återigen ansöka om att få köra upp för ett amerikanskt körkort.

Nu är 40 nya dollar betalda, jag har köat den erforderliga timmen och jag har blidkat både män och kvinnor med hundvalpsögon och nu sitter jag äntligen här med ett riktigt kvitto där det står var jag ska köra upp och när. En seger? Nej, ett nederlag känns det som. Jag är trött och stressad och hela den här trafikhistorien ger mig ont i magen när jag tänker på saken. Mest av allt vill jag krypa ner i sängen och inte kravla ut igen förrän kanske i maj 2008 lagom för att hjälpa till med att packa ihop alla mina saker igen.

Pontus och Linda skrapade ihop mig och såg till att mata mig lite med Tacopaj och whiskey, "Kom hit så får vi laga lite" sa de, "Du är ju ledsen och bitter och då gillar vi dig bäst". Då kom jag. Sedan somnade de i soffan båda två så jag tog mig hem igen ganska tidigt.

Usa gör en utpumpad, det är bara att inse det.