Jag är en bra turistguide

Förlåt, det var inte meningen att det skulle gå så länge utan någon uppdatering men nu är jag här igen med massor av bokstäver som behöver fomuleras och präntas. Det är jobbigt när man har samlat på sig ett par dagars produktion så här, det blir lätt ståkigt (som där, det där å:et skulle vara ett ö till exempel) och oorganiserat. Men, här kommer en kronologisk redogörelse över de senaste dagarna, à la en riktig "Mitt Sommarlov"-uppsats av Charlotte, 30 år.

I fredags slutade jag jobbet redan strax efter fyra för att hinna med att hämta upp Tobias från Newark runt sjusnåret, det gäller att vara ute i god tid om man ska hinna åka så där riktigt vilse som bara jag kan. Visst, både Arild och Ulrika hävdar att det är stört omöjligt att åka fel när man kör till Newark, något som jag har motbevisat nu. Till mitt försvar måste jag säga att det regnade, var mörkt och rusningstrafik och jag och lille Amir (bilen) graviterade på något underligt sätt mot den där felande avfarten via svart magi eller så. Fram kom jag och eftersom flyget, som de alltid är här, var sent hann jag köpa mig något att äta och läsa lite bok innan besöket behagade visa sig i ankomsthallen. Resan hem var betydligt mindre äventyrlig, mest för att jag gav upp mina egna futila navigeringsförsök och lät Garmin bestämma på riktigt den här gången. Hem kom vi iallafall, lagom hela och med stor sannolikhet inte allt för rena. Sömn företogs ity båda parter var trötta.

På lördagens morgon intogs frukost och gjordes morgontoalett i lugn och ro och så småningom for vi in till Manhattan, mer bilder finns att beundra här. Det var oerbarmligt kallt och blåsigt i lördags men vi bet ihop och gjorde ett par av måstena, innan vi gav upp för kvällen och koncentrerarde oss på god Indisk mat på innekrog i Midtown. En av höjdpunkterna för mig under dagen var att stifta bekantskap med ABC Carpet & Home, en helt underbar allt-möjligt-affär som jag hade otroligt svårt att slita mig från; det var kitch blandat med klass, Skandinavisk inredning och Indisk pryttlighet omvartannat. Knyttet, hit måste vi gå du och jag.

Farmåt kvällen tumlade vi av tåget i Milford igen för att släpa oss hemåt till trygga och mörka vrår på Broadway, man blir trött av att vara i storstaden. Idag har vi mest tagit det lugnt; söndagsfrukost, strandpromenad i bitande kyla, en runda på mallen i Milford och lunch, innan det var dags att köra till flygplatsen igen. Den här gången utan några misstag alls, inte ens på hemvägen när jag var själv.

Superbowl struntade jag i så fråga inte om det.

För övrigt hälsar Tobias att jag är en utmärkt turistguide.

Hångla

För övrigt vill jag bara påpeka att Kartago bör förstöras och att pojken bör släppa till.

Jag har ju städat och allt.

Diskfilosofi

Tänk vad man gör sig till när det ska komma finbesök; lägenheten är konstigt städad och till och med dammsugen, det finns nybakat bröd i frysen och pepparkakshuset har fått ett nytt fräscht lager med kokossnö runt sig istället för den solkiga gammelsnön från i fjol, Darth är fortfarande nerpackad bland julpyntet. Imorgon ska jag fara in till Newark i rusningstrafik och hämta upp ett stycke Norrköpingspojke, eller Tobias, som han kallar sig till vardags. Planen är en tur till Den Stora Staden på lördag och lite lugn och ro på söndag innan han ska köras tillbaka till flygplatsen igen, mitt under SuperBowl vilket gör att jag hoppas på lugna och roliga vägar då iallafall.

När jag som bäst stod och diskade min disk härom nyssens slog mig en tanke, att det är konstigt det här med ensamhet. Först blev jag bara väldigt glad, för de små insikterna kommer så sällan till mig, de stora är än mer sällsynta, och när de väl kommer måste man ta sig en stund och bara njuta ögonblicket. Man ska vara glad för det lilla, även det insiktsfulla lilla.

Som många av er lagt märke till är inte livet här på andra sidan bara guld och gröna skogar utan även en del sömnlösa nätter och kanske en och annan svordom då och då, men det slog mig att jag nog ändå varit ledsnare där hemma. Det i sig är väl kanske inte så pärskans kul att inse, men det kändes trots allt bra på ett underligt sätt. Hand i hand med det där lilla som man ska vara glad för, går vetskapen om att det alltid kunde vara värre. De rör sig visst i par, gärna i någon slags jenka. Det som slog mig var, att vara ensam mitt bland sina vänner kan vara något av det mest hopplösa som finns. Visst, att vara alldeles själv, vilket jag nu inte är, är antagligen etter värre, men att vara så här själv som jag är, är på något sätt enklare att hantera. Man vet var man har sin ensamhet och den känns hanterbar. Jag tror att ensamhet i grupp är förlamande, medan reklus ensamhet ofta är pådrivande, inte alla dagar men några stycken här och var.

Ja. Jag hoppas iallafall att det är så.

Burp

En småjobbig dag på jobbet ska man med fördel följa upp med långsession på gymmet, körskolk, öldrickning, hämtmat och PS3 med Pontus. Rapar och bilspel får den här flickan i mycket bättre sinnesstämning i en hiskelig fart.

Vilket skulle bevisas

Jaja, det var bara en fråga om tid. Ikväll har jag varit på Trevliga Kören ®© och sjungit ovanlig men fantastisk musik för att sedan bli upplockad av en fransos för ett glas vin och konversation på vägen hem. Det funkade; vinet var gott och franskt och konversationen var mäkta underhållande. Det är alltså så, att de trevligaste amerikanerna här är utlänningarna.

Vad besvärligt.

Den här mannen hade iallafall en lagom kombination av ironi, intelligens, humor, akademika, höjd över havet och språklig fallenhet. Vi talade om så dispersa saker som Zidanes huvudbuttning under VM-finalen (han var synbart upprörd, jag skrattade mest och spelade med), Milfords eländighet (han har bott där och hatar stället innerligt, jag tvivlade), lokalbefolkningens brist på klädsmak (vi suckade i kör) och vikten av gröna stövlar (vi beundrade mina underverk).

Det där var något man kanske skulle ta och göra om någon gång.

Världskänd i Shelton

... eller inte.

Ikväll har jag lånat ut min späda stämma till gymmets feletånsvarare i utbyte mot jag vet inte vad. Lille trånar'n uttryckte det så fint "We will pay you forever with love". Jag misstänker att det betyder att jag kommer sparkas runt gymmet imorgon med. Det är konstigt det där med kärleken, men de som vet säger ju att de man älskar agar man. Jag känner mig smått avgudad.

Annars har jag mest suckat mig igenom dagen, det har inte gått bra den senaste tiden. Jag har köpt prylar och designat system, och vet ni? Jag suger på det. Allt blir bara fel och jag handlar bara fel saker hela tiden. Det är inget skoj och när jag idag beklagade mig för Pontus och sa att de nog måste skicka hem mig snart för jag gör bara fel hela tiden sa han bara att "Ja, vi överväger faktiskt det".

Han skämtade.

Tror jag...

Så, ikäll tog jag igen min antiproduktivitet (Ja, jag är inte ens oproduktiv, jag är antiproduktiv. Jag försöker vara produktiv men misslyckas till skillnad när jag inte ens försöker. Det är ganska knäckande.) med att leka perfekt hemmafru. Jag har varit på laundromaten och tvättat, jag har handtvättat lite saker, jag har vikt tvätten, jag har bytt lakan, jag har sorterat glas och ställt ut för upphämtning och jag har städat badkar. Nu dricker jag ett påtvingat men husligt glas vin eftersom flaskan sagda vin tidigare befann sig i behövde sorteras och slängas. Det är jobbigt när det blir så men gubevars vad effektivt.

Hurra!

I förra veckan fick jag veta att Rikard hade gjort en sådan där knäböjande rörelse mot Marina, en sådan där som involverar en ring och pussar och skratt och glada tårar och väldigt ofta ett "ja" på slutet.

Jätte är inte ens i närheten av hur glad jag blev när jag fick höra det. Tyvärr var det en hemlighet så jag fick liksom hoppa runt och vara glad här alldeles själv, på ett diskret och hemlighetsfullt sätt. Visst, jag berättade för Norrköpingspojken men han känner ingen så det tänkte jag var okej ändå. Dessutom var det det enda sättet som jag inte skulle spricka av glädje, så det får världen leva med. Men, nu är det officiellt och på riktigt och jag är fortfarande mer än jätteglad för de fina två.

Om bara jorden inte vore så stor och mina armar så fördömt korta. Jag vill ju kramas.

Nah

Så plingar vi ut ännu en ganska händelselös vecka under 2007. Man kan väl säga vad man vill om det här året, men än så länge är det ganska tråkigt. Mängden drama är försvinnande litet och det borde jag kanske vara glad för. Det är lite ovant bara, men säkert skönt egentligen, jag är bara för dum för att uppskatta det. Jag menar, de spänningsmässigt toppnoteringarna den här veckan var när krockkuddslampan i bilen inte vill stänga av sig på grund av kylan och när Jättechefen idag glömde sin plånbok på kontoret för mig att hitta. Tänk, vilka möjligheter... Jag gjorde det rätta och ringde chefen utan att göra det minsta lilla inköp till honom på till exempel How Cool.

Men, året är än så länge ungt och det ska väl vara katten om jag inte får mig mitt lustmäte i Charlottsk dramatik alldeles för snart, då kan det vara bra att ha det här inlägget att gå tillbaka till, mest för att påminna mig om hur korkad jag är.

Peeping Tom

Mitt vardagsrumsfönster blickar ut över verandataket till det lillla huset på 1054 East Broadway. Oftast ser man saker som en vackert gråblå Mitsubishi Amir/Eclipse utanför, lite träd och några andra hus är också ganska vanligt att överblicka. Ibland får man inse att att det är fullt möjligt för andra att kika in också. Gissa vem som blev skrämd från vettet förra helgen när den här herren helt plötsligt dök upp i mitt smutsiga fönster när jag i lugn och ro åt min lördagsfrukost i soffan.

De är inte riktigt kloka, de amerikanska katterna.

Högtidlig

Hej och välkomna till Allmäna Rödvinsdagen! Vad kul att just ni kunde komma.

Den tredje sista (förutom i år då det är den sista) lördagen i januari firar man traditionsenligt den Allmäna Rödvinsdagen genom ett hjärtligt intag av rödvin i alla de färger (mestadels rött) och likaledes konstigt musikintag. Extremisterna hävdar tydligen att man inte får dricka något annat än rödvin under självaste högtiden men jag tror att man får lov att dricka andra saker så länge man kan hävda att de har någon slags anknytning till just rödvin. Grapefruktjuice är ju lätt rödfärgad, är framklämd av kroppsdelar och kommer från en frukt med kärnor i och är därmed i princip identisk med just rödvin som alla vet, det innebär i förlängningen att man kan få till stånd en vinfri frukost iallafall. De som är insatta förtäljer även att man med fördel kan klä sig i plast också, av rent praktiska skäl.

Jag har firat Lilla Allmäna Rödvinsdagen med att fara in till Stora Staden och gå på Gotham Comedy Club i trevligt sällskap. För inte så länge sedan vann jag nämligen åtta gratis inträden till sagda klubb och ikväll släpade vi oss in och skrattade oss smått fördärvade tills klockan var sen. Att jag någonsin skulle kunna ta mig direkt från jobbet in till Manhattan trodde jag väl aldrig någonsin att jag skulle vara med om. Bilresan från Linköping gjorde alla tidigare försök omöjliga, vi hade ju inte ens tid att fara till Köpenhamn för att luncha om jag kommer ihåg rätt.

Excuse me, I seem to be a bit lost

Som en del vet har jag sedan länge lagt mig av med det brittiska uttalet, det är inte hållbart när man är en sådan härmapa och språklig slampa som jag är. Redan första veckan började jag tala renodlad amerikanska av den bästa sorten, till mitt eget stora förtret, för jag tycker ju om det där lite snoffsiga brittiska jag kan få till i normala fall. Som tur är är det anglofila inte helt bortglömt, det sitter fast förankrat i något obskyrt hörn av talcentrat och åker fram när det verkligen kniper å det allra värsta. Som när man gått vilse till exempel "Excuse me, I seem to be a bit lost" på Queen's English är något som får varje amerikan att vända ut och in på sig själva i sina försök att få mig på rätt bana igen. Eller när man letar efter kardemumma på mataffärens milsvida kryddhyllor. En gång hade jag tre små tanter som letade till mig. Underbart!

Jag håller lite på min brittiska i lite andra sammanhang också. Lille trånar'n får den av mig till exempel, det bara blev så första dagen när jag blev anfallen av honom på gymmet och nu har jag kommit in i någon slags vana. I onsdags kom han fram till mig och frågade om jag inte, snälla snälla, kunde tänka mig att spela in gymmets telefonsvararmeddelande bara för att jag pratade så fint. Och om jag kunde tänka mig göra det, skulle jag kunna tänka mig att få in orden brilliant, fabulous och party i meddelandet för de låter så roliga när jag säger dem? Jag tackade givetvis ja, så klart att gym-shunnen ska få sig ett vältaligt meddelande. Hur jag ska få in den där festen i det hela har jag ingen aning om, men det är väl typisk sånt som kallas för utmaning.

Användarmöte, schmanvändarmöte

Saker man kan ha en rymdingenjör till:

- Löda solceller
- Konversera med
- Skratta med
- Räkna på termiken till små lådor målade i svart och vitt
- Ha i en kör
- Anordna användarmöte
- Täta läckor med
- Packa lådor

Ett väldigt användbart djur, sanna mina ord.

Skratta inte nu, men vi (jag säger vi men jag misstänker att den lotten redan fallit på mig) ska anordna Sectra NA:s Användarmöte i april eller maj. Avvakta för mer information.

Argh!

Väntar alltid lagom

Under mina första veckor här tänkte jag mycket på att det var som på låtsas. Det mesta var overkligt och svårt att ta på allvar, på gränsen till omöjligt och ofta ofattbart, mitt liv var som en SVT Dramaproduktion och jag satt lika ofta vid sidlinjen och såg på som jag var en aktiv deltagare i det. Så kändes det då, och ikväll slog det mig att så känns det i mångt och mycket nu med.

Här sitter LåtsasChotte i sin påhittade lägenhet med sin inbillade lilla sportiga bil ute på gatan. Hon kör leksaksbilen till påhittejobbet varje dag och har till och med overkligt verklig disk i diskhon. Disken ser väldigt äkta ut, den luktar till och med lite illa om man låter den stå för länge. Därför brukar LåtsasChotte inbillningsdiska lite varje helg.

När som helst väntar jag mig att något slags myndighet eller diverse rättslig instans ska komma förbi och stänga det här spektaklet och skicka hem mig igen. Hem ligger inte alls så långt bort, bara man plockar bort kulisserna och ställer om klockorna lite är man i princip där. Ni andra har de pausat, de där myndighetspersonerna, och så snart jag kommer hem igen trycker de på play igen.

Det är fruktansvärt förvirrande att känna så här, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen ibland. Jag vet massor om att leva i nuet, iallafall har jag läst i böcker om det, men jag kan inte riktigt förmå mig att göra det. Hur ska man göra det när allt och alla som är viktiga är på andra sidan och dessutom pausade? Jag var ute och träffade en ung man idag, honom ska jag inte heller gifta mig med, tror jag. Han var trevlig och jag skrattade en hel del men återigen har jag liksom fastnat i ett gytter av låtsas, varken han eller platsen vi är på kan väl vara på riktigt. Det är inte så att jag inte är mig själv, för det tror jag allt jag är, kanske lite mattare i pälsen för vattnet här är taskigt mot mitt hår och en aning mer avvaktande än vanligt för jag inte riktigt kan reglerna i de här nya lekarna jag försöker leka, men annars är det en så fullvärdig Charlotte det bara går att frammana för stunden.

I all den här overkligheten var det därför extra skönt att komma hem och hitta ett brev i lådan. Ett riktigt. På papper. Med verkliga ord och med äkta, men inte helt uppgivna tårar som resultat. Där ser du Mamma, det kom fram till slut. Den som väntar på något gott, väntar som sagt aldrig för länge.

Fort-och-fel Abdon

Följande scenario utspelade sig på 1054 East Broadway igår kväll:

Chotte kommer hem, låser upp, släpar in sig själv och sina påsar och stänger dörren. Klär av ytterkläder, klär på innetofflor och springer med benen i kors upp för trapporna. Hon är j ä t t e k i s s i g! Hon kastar ifrån sig påsarna, går rakt fram i lilla korridoren, öppnar dörren och försöker gå in i garderoben för att hitta toaletten.

Den var inte där.

Går ut igen, kliar sig på huvudet, programmerar om hjärnan att passa in i nuvarande lägenhet och inte den på Östgötagatan och hittar så småning om till rätt rum.

Hepp!

Manhattan, del 1

SoHo är dåligt för plånboken....

Idag tog jag mig i kragen och for in till Manhattan för en första helg i upptäckandets tecken, del 1 i "Charlotte upptäcker Staden". När Ingar var här i höstas kom jag fram till att jag under 2007 skulle försöka lägga New York under mina fötter på något slags vis, planen då var genom att gå på den men nu verkar det som om jag kanske snarare ska shoppa mig över den.

Aj.

Jag for in i morse, landade på Central Station runt lunch och tog ett tåg söderut för exkursion i stadsdelen söder om Houston i den plötsliga vinterkylan som slagit oss alla med smärre förlamning som följd. Solen sken iallafall och den röda glittermössan kom väl till pass när jag trillade omkring i ett av den stora stadens mer artsy områden. SoHo är hem för en uppsjö av gallerier, ett par muséer och ett helt upplopp av trevliga restauranger. Jag hade en lista på saker jag ville se och göra, en hel del hann jag med och del andra har jag kvar. Inte förvånande på något sätt. Jag har hittat en fölsepresent till Lillstrumpan och lite annat till mig som kan vara bra att ha. Eller inte alls.

Jag borde inte få gå lös själv.

Om en fiskbrevlåda

Chottlips says:
Se vad för något skoj jag hittade i morse! (eller se nedan, reds. anmärkn.)
Wilbeth says:
Aha! en klassisk fiskbetesbrevlåda! Säkert värd massor på svarta marknaden
Chottlips says:
Haha!
Wilbeth says:
Stjäl den!
Chottlips says:
Klassisk?
Wilbeth says:
Norpa den!
Wilbeth says:
Eller måla om den
Chottlips says:
Haha! Vill du ha den i fölsepresent?
Wilbeth says:
:o)
Wilbeth says:
Måla den röd en natt. Hade varit kul
Chottlips says:
Taskigt...
Wilbeth says:
Nej, man får måla fint
Chottlips says:
Kan inte du komma hit och göra det?
Wilbeth says:
Jo. Jag har sprejfärg, då går det fort
Wilbeth says:
Undrar om man får ta med sig sånt på flygplan?
Chottlips says:
Nu matchar den ju nästan huset... Om vi målar den röd måste vi måla huset med.
Wilbeth says:
Ojdå
Wilbeth says:
Nja, en anna blå färg?
Chottlips says:
Nej, inga vätskor i kabinen. Du får ha det i bagaget. Eller så köper vi nytt när du kommer hit.
Chottlips says:
Då kanske de inte ser det...
Wilbeth says:
Lite diskret så där så att de inte märker det förrän de tittat två ggr?
Chottlips says:
Vi kan kanske måla om den till något helt annat?
Wilbeth says:
Ja!
Chottlips says:
Vad annars har den där avlånga formen?
Wilbeth says:
Eller så hänger vi en riktig fisk på kroken därunder
Chottlips says:
Eller så ersätter vi den med en fisk!
Chottlips says:
Helt och hållet!
Wilbeth says:
Ett halvt flygplan?
Wilbeth says:
Haha! Ja! Som vi målar röd!
Wilbeth says:
Ellér ljusblå
Wilbeth says:
Tror du man kan använde den som brevlåda då?
Chottlips says:
Stackars fisken, tror det blir trångt.
Wilbeth says:
Yuck..... Och det kommer nog lukta
Wilbeth says:
Får använda mkt sprejfärg för o bli av med den lukten
Chottlips says:
Och parfym
Wilbeth says:
Nå, men vi råkade visst trilla bort från den där intressanta måndagspojken du nämnde. Han som slår plastmattshopping medelst apdiskussion
Wilbeth says:
Who's that guy?
Chottlips says:
Jepp, jag är bra på konversationella avledningsmanövrar, eller hur?
Wilbeth says:
Väldigt. Spill it.

Promenadisera

Det är himla underligt det här med mina promenader, jag och kameran ger oss ut nästan varje helgmorgon och när jag ser något som jag aldrig sett förut tar jag en bild som jag tar med hem till er. Det kanske inte låter så underligt men när man betänker att jag går samma runda nästan varje gång, och ser nya konstiga saker hela tiden blir jag lite konfys. Det är som om grannskapet har någon slags dekoreringstjänstgöring bara för att tillgodose mitt rapporteringsbehov.

Se vad jag hittade idag till exempel, något slags rabattprydnadsmonster i form av plåt. Den här och en till stod utanför ett hus och såg lite ensamma och tillfälliga ut.

Eller den där andra saken, jag tror det är en slags brevlåda, som jag måste ha missat totalt förut. Helt otroligt underhållande.

Frågan är hur underhållande mina grannar tycker det är att ha mig krypande i deras buskar bara, jag väntar när som helst att någon ska komma ut med ett gevär och skjuta lite på mig på något slags proprietärt amerikanskt vis. Den dagen, den sorgen.

.

Frågvis? Frågdum.

Idag har varit en grinig dag: det har varit krokodiltårar och röda ögon varvat med snäsiga svar och rumsutstormningar. Det har varit en sådan där dag man önskar att man hade någon som förstod omkring sig, någon som visste vad det är som tarvar illa, någon som vet med sig hur fel det är att fråga hur det är. Jag saknar det där sociala spindelnätet jag hade där hemma hos er förfärligt mycket ibland. Det där när man kunde broadcasta ut ett ping efter en kram och faktiskt få en handfull erbjudanden med bara ett par sekunders svar och ett par av erbjudandena alltid fanns i huset, nära till hands. Att jag skulle sakna det visste jag ju redan när jag fyttade hit, så jag vet inte riktigt varför jag sitter här och gnäller. Men, varför ska man hymla? Jag saknar någon som känner mig.

Någon som kan förklara för mig hur livet funkar och hur jag funkar med det, för sådana här dagar har jag rent ut sagt ingen aning. Kan man till exempel gå vidare utan att förlåta någon? Och kan man förlåta någon, men ändå fastna i vinkelvolten och inte kunna gå vidare? Det har jag funderat och gråtit över idag, det varvat med Sambaproblem i Danbury, WINS-frågor från San Fran, drivrutinsjakt, maskininventering och telefonsamtal med min favoritsäljare nummer ett. Jag har fortfarande inget svar, jag är inte ens så nära att jag kan formulera några tankar om det här på pappret.

Kan ni kanske hjälpa mig på traven, ni kloka människor där ute?

Är det att betrakta som en sjukdom?

Ja.

Färdinna

Idag var vi och hämtade bilen, det var inte helt problemfritt eftersom jag hade fått för mig att jag kunde betala resterande belopp med mitt bankkort vilket visade sig vara fel. Väldigt fel.
Ponteliten och jag fick snabbt jaga fram en bank som gav mig en slags lapp med pengar i som jag fortfarande inte riktigt förstår hur den funkar. Men, just i sådana lägen uppskattar man Amerikanarna för deras liberala öppettider, kan ni tänka er något så vansinnigt som en bank som har öppet till klockan sex? Jag frågar mig: Vad gör de inte i amerikanska banker efter klockan tre?

Än så länge har inget i eller runt bilen sprängts, så jag är mäkta nöjd med mitt val. Har jag sagt att det är en GT? Med massor med Motor? Som Brummar väldigt om man vill?

Rovligt!

Livsfarligt!