Gaah!

Magsjuka. Inte hos mig, tack och lov men ändå.

Jour som inte funkar.

Chefer som kastar skit.

Tio timmar utan mat.

...

Nog för att få en Chotte att gråta framför datorn väl framme i soffan i Atlanta.

Då är det bra med förstående, välartade sydstatsmän, dörröppnande taxichaufförer och underliga dialekter. Om man till det lägger en fin syster, kramar från Norrköping, order om skärpning från en Niklas, en god fiskmiddag och ett kort men sött samtal med Linda blir allting en liten aning bättre.

Oinformerad

Så var det det här med informationssamhället igen, alla indikationer säger att jag ska vara någon slags deltagare i det. Säkra rykten hävdar till och med att jag ska vara en väldigt aktiv deltagare, en sådan där som surfar på IT-vågens framkant och ibland ska veta vad jag håller på med.

Just det. Man ska inte tro på alla rykten man hör.

Här sitter jag nu på Newarks terminal B, vid rätt gate efter att ha krånglat mig fram sedan tidigt imorse. Allt blir bevisligen lurigare när man inte har all information man ska ha när man ger sig ut genom dörren. Jag visste, med ganska god säkerhet, att jag skulle till Newark och jag visste ungefär hur jag skulle ta mig hit, men sedan var det visst en överraskande stor lucka i informationen.

Flygbolag? Vet inte men jo, ett av dem.

Terminal? Ingen aning men antingen A, B eller C.

Tid? Tror det var 11.10 men man kan aldrig vara säker.

Pass? Nä, inte behöver jag pass heller. Eller?

Hotell? Fina flickor behöver inte hotell, de får sova någonstans ändå... Eller var det tvärt om?

Allt hade varit lättare om jag läst min bokningsbekräftelse på riktigt igår.Jag kanske till och med skulle ha printat ut den i fredags, kan man tycka. Om jag dessutom tagit med mig lappen med hotellbokningen hade det varit perfekt, men nej den ligger kvar på bordet där hemma.

Jag skyller på den arla morgonen och min snörvliga näsa på min brist på förbereddhet. Det och fransosen, inte för att han på något sätt skakat min värld så illa, men man kan alltid skylla på fransoser, speciellt de som inte dricker kaffe eller tycker om ost. Vad för fransos är det egentligen? I vilket fall som helst drog jag på mig brittiskan väl framme på flygplatsen och blev behjälpt av en vänlig Continentalanställd som förklarade att ”Honey, you should be on terminal B. This is terminal A.”. Jag log mitt största leende, tackade så profust jag bara kunde och skuttade glatt vidare till terminal B där jag lite hemligt vrängde av mig brittiskan och tog på mig amerikanskan framme vid säkerhetskontrollen. När man ska ha hjälp ska man sticka ut och se hjälpslös ut men när man ska genom säkerhetskontroller utan pass ska man vara diskret och se snäll ut. Jag bemästrar tydligen de båda.

Nu återstår bara själva flygningen och arbetet i Atlanta men jag skulle tro att det kommer gå som en dans efter allt det här slarvandet. Jag litar på att säljargossarna sköter pratet åt mig, jag ska bara se kompetent och trovärdig ut. Det återstår att se om jag har de ansiktena med mig i bagaget någonstans.

Oy vey

Mike:
So, I asked Tom at hospital XXX how he'd liked this week's class.

Charlotte:
Oh? Did he hate it?

Mike:
He said it was good and that you were hot.

Charlotte:
Oy.

Charlotte:
Is that a good or a bad thing?

Mike:
It's good.

Charlotte:
Hmm. Ok.

Mike:
Funny, though.

Observationer del 6

Amerikanerna är ett frihetsälskande folk, det är ju sånt man bara vet efter att ha tittat på filmerna, läst böckerna och lagt pusslen och så. Jag vet det extra mycket för jag ser hur frisläppta och principdyrkande de är varje dag när jag sitter i bilen. Ja, förlåt, det är en trafikobservation igen, nu kanske ni snart inser hur mycket jag sitter i trafiken om dagarna.

Det är det där med linjerna.

Ibland, ganska ofta till och med, finns det linjer i trafiken. Linjerna kan gå på tvären som till exempel sådana linjer man ska stanna vid strax innan man kommer fram till en stoppskylt eller till ett trafikljus, eller så kan de gå längs med som i fildelare och dylika saker. Amerikaner är på något sätt betingade att tycka illa om de dära linjerna verkar det som. Ser de en tvärgående linje måste de köra fram till den, över den, förbi den och s e d a n stanna. Lite mitt i korsningen på ett ganska charmigt, stökigt sätt. Om det dyker upp någon slags fildelarlinje måste de genast köra mitt på den eller korsa den vid upprepade tillfällen, gärna i kombination med småvilda omkörningar.

Oftast är iallafall de ortogonala linjerna löjligt väl tilltagna med massor med metrar till godo, så om det står en bil framför dem gör det nästan aldrig något, det är nog det myndigheterna har räknat med. De tänkte att "våra sunt frihetsälskande medborgare kommer aldrig tolerera det här med att stanna vid de heldragna så vi drar dem lite för tidigt så att de ändå inte fastnar på varandra i korsningarna". Så tänkte de nog på DMV en gång för länge sedan, innan de började fokusera på andra viktigare saker som att göra livet till ett helvete för folk på daglig basis.

Jag har mest skrattat åt det här förhållandevis lilla buset fram till nu men helt plötsligt blev uppförandet förenat med livsfara. Vi har haft snökaos här de senaste två dagarna vilket har varit ömsom intressant och spännande och ömsom bara rueligt jobbigt ity undertecknad inte vill dö riktigt än. Det som händer då är att snöröjningsfordonen åker fram, de med tillfälligt monterad skovel på nosen. Förarna av dessa jättefordon inser inte riktigt att deras bilar blir ungefär en meter längre så snart de sätter på skoveltyget vilket gör att vi andra som slirar runt i korsningen helt plötsligt får ducka för stora, vassa, gula skovlar hela tiden. De sticker ut runt gatuhörn, de genar lite smånonchigt här och var och är generellt sett smått livsfarliga när man själv sitter i en liten, bångstyrig Amir.

Nu verkar snöovädret ha dragit vidare så problemet är väl förhoppningsvis i övergående, tack och lov. Håll tummarna, jag är redo för våren.

Snälla händer

Jag var rysligt nära att fråga den lille trånaren om han inte ville gå ut och ta en fika med mig idag men jag kom liksom av mig och vågade inte riktigt. Tänk om jag bryter mot någon slags trånar/offer hederskod om jag föreslår allmänt socialiserande utanför det helgade gymmet? Tänk om vi har det erbarmligt trist och han inte ens vill träna mig sedan? Tanken på benböj i ensamhet är inte alls så lockande, de blir konstigt nog löjligt roliga med någon som tittar på en och drar tarvliga skämt under tiden. Ojoj... Tänk, vilka grejer man kan oroa sig för.

Grejen med trånaren är att han är den första personen som faktiskt tar tag i mig ibland, helt utan att jag ber om det. En snäll hand på axeln, en klapp på en småsvettig rygg när man möts eller en hastig kram i förbifarten när jag håller på att somna i väntan på att ett av löpbanden ska bli lediga. Det är ett ovanligt uppförande hos en amerikan, iallafall bland de andra amerikaner jag har hittat här i mitt nordöstra hörn. Här vågar jag knappt lägga en hand på axeln på en kollega medans jag lutar mig över hans eller hennes skrivbord, jag inbillar mig att de inte gör så här. Det hade varit ganska pinsamt att bli stämd för sexuella trakasserier innan man ens har hunnit vara här ens i sex månader, eller hur? Fast, jag tror att min hemförsäkring täcker för lite allmäna stämningar så jag kanske ska strunta i den rädslan och bara köra istället?

With a head full of brains and shoes full of feet

Jag kom hem sent från ett restaurangbesök med en handfull svenskar ikväll för att hitta ett paket från Ajestralien i min låda. På utsidan stod det att det var en bok på insidan, dessutom stod det att det yttermera även inte var några Livsfarliga! eller Brandfarliga! pryttlar i. Som kanske granater eller en musköt eller så.

Inuti låg det, till väldigt fås stora förvåning i, en bok. En amerikansk bok, en amerikansk barnbok för att vara riktigt exakt. En sådan där om Dr. Seuss, ni vet han med Katten i Hatten och allt det där. Boken hette "Oh, the places you'll go!" och vet ni, innan jag ens hunnit bläddra mig förbi sida fem i boken satt jag på golvet och ömsom storgrät och störtskrattade. När jag beklagade mig för en av presentgivarna över att jag inte riktigt visste vilken av de två aktiviteterna jag skulle fokusera på, konstaterades det att jag lika gärna kunde "Testa lite av varje innan du bestämmer dig".

Nåväl, nu har jag testat de båda en del och jag har kommit fram till att det, som vanligt, är bäst att skratta lite. Iallafall är det alltid bra att avsluta med ett leende, och ett leende var vad jag fick av den lilla, fina texten.

Congratulations!
Today is your day.
You're off to Great Places!
You're off and away!

You have brains in your head.You have feet in your shoes
You can steer yourself any direction you choose.
You're on your own. And you know what you know.
And YOU are the guy who'll decide where to go.

You'll look up and down streets. Look 'em over with care.
About some you will say, "I don't choose to go there."
With your head full of brains and your shoes full of feet,
you're too smart to go down any not-so-good street.
...

Väderrapport

De säger att det ska komma snö imorgon, jag hoppas innerligt att de har fel. Jag har fortfarande inte skaffat mig en snöskovel och isskrapa är för mesar. Bristen på vinterdäck är också något jag tycker borde avskräcka vintern från att bli värre än den är nu. Räcker det inte med minusgrader?


Nu får det vara nog jobbat för stunden, dagen har varit full av kursförberedelser och kvällen späckad av Visiodiagram till säljare. Hoppas både säljare och kunder har vett att uppskatta mina ansträngningar imorgon, annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem. Gråta lite, kanske. Eller bita dem.

Men, först ska jag sova lite.

Främling

Ibland tänker jag att "nu när jag är i utlandet borde jag göra massor med utländska saker" men ganska strax kommer jag på bättre tankar och skärper mig lite; sjunker djupare ner i soffan, lutar mig lite bekvämt och fortsätter navelskådningen lite djupare. Man kan inte upptäcka nya saker varje helg, ibland måste man vila också. Den här helgen var en vilohelg i lagomhetens tecken, mycket tid i soffan med lugnande musik i bakgrunden, det var nästan så att jag försökte undvika att ge mig ut för att träffa fransosen igår kväll. Som tur var tog jag mig i kragen och gav mig ut i kylan för lite kvalitetsumgänge med främmande man i främmande stad istället för att sitta uppe och uggla i min ensamhet.

Det beslutet var bra för jag hade det riktigt trevligt igår. Han är en rolig liten prick, den där utlänningen.

Vi träffades på ett café i South Norwalk en halvtimme söder om mig för en kaffe och allmänt språkande innan vi smet vidare på en konsert med vad som skulle visa sig vara vår körärkefiende i konglomerat med ett riktigt bra jazzband som bjöd på en tvåtimmarsföreställning av ytterst skiftande karaktär. Man kan väl enklast säga att så länge körhärket höll tyst var det riktigt bra, jazzbandet var tajt och de spelade högvis med klassiker så där så det spratt i benen. I pausen utsattes man för något som kallas för Silent Auction vilket är som en helt vanlig auktion fast utan en farbror som skriker med en klubba i handen. Man traskar helt enkelt runt och tittar på allt som bjuds och skriver ner sina bud på en lapp bredvid tingesten man är intresserad av, allt enligt vissa regler som minimibud, minimihöjningar och så. Mycket konstigt fanns det att buda på, vad sägs om en isskulptur, expertbarnpassning eller sånglektioner av en känd operasångare (som både jag och fransosen suktade lite efter) tillsammans med mycket fina saker, som basebollsmatchbiljetter eller biljetter till operaföreställningar på The Metropolitan. Den lille fransosen blev lycklig när han lyckades hitta en flaska vin som tydligen var väldigt fin och bra så den bjöd han på och sedan släpade han iväg med mig till ett bord där man kunde få köpa en manskvintett till att uppträda på sin nästa fest. Han var ohälsosamt sugen på att köpa dem till mig för nätta 250 dollar att ha som underhållning till en eventuell inflyttningsfest. Jag skrattade så att jag nästan fick sätta mig ner och avstyrde det hela med att säga att farbröderna i kvintetten säkert luktade konsigt och dammigt och att man nog inte ville ha dem på fest ändå. Som tur var höll han med så jag slapp få mig den överraskningen iallafall, något jag är väldigt glad över. Tyvärr vanns det inget finvin även om jag artigt erbjöd mig att slå ner farbrorn som bjudit över fransosen så att vi kunde sno flaskan. Som tur var betackade han sig för det erbjudandet.

Resten av kvällen avnjöts på restaurang ity alla parter var hungriga. Samtalet rörde sig mycket runt vin, olivolja, mat och musik. Idel trevligheter. Framåt natten satte jag ifrån mig honom på tågstationen i Norwalk för att själv tuta vidare norrut till mitt lilla hemman.

Alla borde ha sig en blyg fransos, de är bra för skrattgroparna.

Kroppskontakt is the shit

Erzbethl says: jag kan inte tala kramspråket

Erzbethl says: vet aldrig när de betyder nåt o när de inte gör det

Erzbethl says: aldrig hört till den där flickkompissorten som kramat varann när de träffats, kramar är förbehållna folk man känner, som mammor o pappor o systrar o såna

Chottlips says: Jag är också lite blyg med kramarna med nya men sedan, då jäklar.

Erzbethl says: mjo, jag vet inte vad exakt det är jag förmedlar med en kram....eller nåt åt det hållet

Chottlips says: Hud.

Chottlips says: Man förmedlar hud.

Och massor annat, men först är det hud. Kroppskontakt is the shit.

Borta

Härom dagen frågade någon mig om jag inte saknade min familj och mina vänner där hemma.

Då sa jag ungefär så här:

"Jo, jag saknar mina singelvänner som jag kan supa till med, jag saknar mina pariga vänner som matar mig, jag saknar mina vänner som är under fem år som jag kan ha i knät, jag saknar mina vuxna vänner jag kan ha i knät, jag saknar knän att sitta i. Jag saknar mina vänner med häst, jag saknar mina vänner som vill komma och äta hos mig, jag saknar mina vänner som kan serenera mig, jag saknar de som kan sitta med mig på sängen och titta på hockey , jag saknar de jag kan slå på, jag saknar de som kan ge mig kramar så att jag knakar och jag saknar de som kittlar och kramas och jag saknar de med tv. Jag saknar de utan hår, jag saknar de med hår, jag saknar de som jag kan ligga med huvudet i knät på och bli pillad i håret av, jag saknar de som är allergiska och jag saknar de med skägg."

Samtalet tog sig inte riktigt efter det där lilla utbrottet. Konstigt, eller hur? Om man frågar något får man väl ändå förvänta sig ett ärligt svar någon gång ibland?

Och listan kan bli längre, nu när jag funderat lite har jag kommit på ännu mera saker jag saknar. Jag saknar vänner som kan ge Kramar med stort K, jag saknar de som tar mig ut på äventyrspromenader utan slut och nästan utan början, jag saknar vänner som behåller mig hemma till sent på natten, jag saknar de med piano och de med Tequila och kortspel, jag saknar de i Australien och jag saknar de med hund. Jag saknar de som kör bil fort, fort. Jag saknar de gängliga och de runda, de korta och de långa. Jag saknar de med huggtänder, de med balkong och jag saknar de som dansar med mig. Jag saknar de med pensionsröda Volvosar, de med många tankar och stora frågor och jag saknar de med de saltaste tårarna och de vassaste tungorna. Jag saknar de jag kan titta på brasor med, de jag kan snöängla med och ibland saknar jag till och med de som snarkar. Jag saknar de jag träffade alldeles för sällan redan innan. Mest saknar jag de som får mig att lyfta ett par centimetrar över marken för att de får mig att bli varm i magen, springig i benen, rak i ryggen och kittlig under håret.

Alla er saknar jag.

Ny karriär?

I veckans utgående mailkorg:

To: trånarna@mygym.com

Being in marketing and sales I have done a little bit of markety-ish pondering for you and found another service that you might want to offer your clients, especially those unfortunate enough to be doing a whole lot of push-ups followed by the dreaded chin-up. Really, what were you thinking? As a result of that I would like to suggest some kind of a dressing service for clients who are unable to lift their arms over their heads resulting in incredibly sloppy/sultry/unprofessional/provocative clothing. Apparently topless working is frowned upon in the office. Madness, I say.

What do you think? Sellable?

Sincerely,
/C

Dies irae, dies illa

Att döpa ett inlägg till just "Day of wrath and terror looming" kanske låter en aning illavarslande men det är inte så farligt alls, jag lovar. Nyss hemkommen från Underliga Kören ®© sitter jag här och är lycklig i hela kroppen för det var riktigt vacker musik vi bitvis klämde ur oss ikväll. den divige körfröken Mark var märkbart nöjd med oss när han släppte iväg oss ut i kylan igen. Det händer inte så ofta. Det bästa var en klingande spröd och vacker Hostia, det var nästan så att man ville dansa lite lätt till den i perioder. Det var inte den körövningen jag riktigt såg framför mig när jag snubblade in, tio minuter för sent, missade uppvärmningen och fick börja med att ta obarmhärtigigt höga toner bara så där.

Hurra för överraskningar!

Övningskör

Den här veckan övningskör jag Amerikansk sjukvård, så här långt går allt bra och jag har inga underliga avvikelser att rapportera.

I helgen slog det mig för ungefär tionde gången att jag har väldigt lite Levaxin (min halsmeducin) kvar i min burk och att det kanske var dags att rota fram nästa burk snart. I måndags morse började jag leta på alla de självklara ställena, ni vet, som medicinlådan i badrummet och så. Ingen Levaxin fanns att tillgå så långt ögat kunde nå, jag som sett till att ta ut extra piller innan jag for hit och allt. Jaja, de måste försnillats eller stulits någonstans i flytten och så mycket mer att göra än att uppsöka närmsta läkare var det inte att göra. Det gjorde jag igår och det gick tack bra. Jag hittade en doktor som kunde ta emot mig redan inom ett par timmar och som vänligt skrev ut ett panikrecept till mig enligt min egen ordination vilken tyvärr visade sig vara helt fel så fråga mig inte om han är en bra doktor eller inte. 1000 microgram eller 100 microgram, så stor skillnad är det väl ändå inte? Undrar om de har FASS här eller inte? Tillsammans med receptet fick jag en remiss för provtagning och idag har jag sålunda åkt och blivit pillad på av en ung kvinna med nål. Hon var skicklig på stickandet men hu! vad tråkig hon var att prata med. Innan jag hade förklarat för henne att jag inte gillade nålar hade hon redan stuckit mig, önskat mig en bra fortsatt dag och gått sin väg igen. Vad är det för sätt?

Nu återstår bara att se om jag kan få rätt medicin till rätt dos snart, det hade varit himla praktiskt.

Kvällens sejour avec le petit Francais (lägg till cediljer där som det ska vara sådana) inkluderade lite Merlot, familjeprat, flyttklagan, bilar och telefonnummerutbyte. Spännande värre.

Här är hon iallafall

Världens bästa lillasyster, alla kategorier:

Jättekul att det var så många andra som ville vara med och tävla, men tävlingsledningen har nu korat vinnaren och det blev den här systern som tog hem äran, priset och hela härligheten. Ni andra kan gå hem nu.

Motiveringen är som följer:

Kärt barn har många namn: Knyttet, Karin, Wilhelmina, Elisabeth, Wilbeth, Lillstrumpa, Satunge, ea och Stumpan är bara en handfull av namn hon slentrianmässigt lystrar till när vi i hennes omgivning ropar. Och lyssnar, det gör hon; hon lyssnar på på sin rabiata storasyster när hon ringer på dygnets mest galna tidpunkter, hon lyssnar på de mest galna av sina vänner när de dyker upp vid dygnets resterande timmar, hon lyssnar så mycket att tävlingsledningen nästan oroar sig lite för att hennes öron ska trilla av.

Hon förvånar dagligen med sina klokskaper, sin påhittighet, sitt humör och sin humor, glittret i ögat, den utsökta och varierade musiksmaken och de periodvis taggiga kramarna. Hon avundas sitt rufsiga röd hår som för det mesta lever sitt egna lilla liv, integriteten, pianospelet, envisheten och konstnärligheten.

Jag i tävlingsledningen skulle inte vilja ha en dag utan henne och jag är så väldigt glad för idag har jag fått vara med och fira hennes 25:e födelsedag. Hennes present ligger på mitt köksbord och det kommer den göra ett par dagar till, men vi vet väl alla vem vi väntar på när vi väntar på något gott.

Jag är en bra turistguide

Förlåt, det var inte meningen att det skulle gå så länge utan någon uppdatering men nu är jag här igen med massor av bokstäver som behöver fomuleras och präntas. Det är jobbigt när man har samlat på sig ett par dagars produktion så här, det blir lätt ståkigt (som där, det där å:et skulle vara ett ö till exempel) och oorganiserat. Men, här kommer en kronologisk redogörelse över de senaste dagarna, à la en riktig "Mitt Sommarlov"-uppsats av Charlotte, 30 år.

I fredags slutade jag jobbet redan strax efter fyra för att hinna med att hämta upp Tobias från Newark runt sjusnåret, det gäller att vara ute i god tid om man ska hinna åka så där riktigt vilse som bara jag kan. Visst, både Arild och Ulrika hävdar att det är stört omöjligt att åka fel när man kör till Newark, något som jag har motbevisat nu. Till mitt försvar måste jag säga att det regnade, var mörkt och rusningstrafik och jag och lille Amir (bilen) graviterade på något underligt sätt mot den där felande avfarten via svart magi eller så. Fram kom jag och eftersom flyget, som de alltid är här, var sent hann jag köpa mig något att äta och läsa lite bok innan besöket behagade visa sig i ankomsthallen. Resan hem var betydligt mindre äventyrlig, mest för att jag gav upp mina egna futila navigeringsförsök och lät Garmin bestämma på riktigt den här gången. Hem kom vi iallafall, lagom hela och med stor sannolikhet inte allt för rena. Sömn företogs ity båda parter var trötta.

På lördagens morgon intogs frukost och gjordes morgontoalett i lugn och ro och så småningom for vi in till Manhattan, mer bilder finns att beundra här. Det var oerbarmligt kallt och blåsigt i lördags men vi bet ihop och gjorde ett par av måstena, innan vi gav upp för kvällen och koncentrerarde oss på god Indisk mat på innekrog i Midtown. En av höjdpunkterna för mig under dagen var att stifta bekantskap med ABC Carpet & Home, en helt underbar allt-möjligt-affär som jag hade otroligt svårt att slita mig från; det var kitch blandat med klass, Skandinavisk inredning och Indisk pryttlighet omvartannat. Knyttet, hit måste vi gå du och jag.

Farmåt kvällen tumlade vi av tåget i Milford igen för att släpa oss hemåt till trygga och mörka vrår på Broadway, man blir trött av att vara i storstaden. Idag har vi mest tagit det lugnt; söndagsfrukost, strandpromenad i bitande kyla, en runda på mallen i Milford och lunch, innan det var dags att köra till flygplatsen igen. Den här gången utan några misstag alls, inte ens på hemvägen när jag var själv.

Superbowl struntade jag i så fråga inte om det.

För övrigt hälsar Tobias att jag är en utmärkt turistguide.

Hångla

För övrigt vill jag bara påpeka att Kartago bör förstöras och att pojken bör släppa till.

Jag har ju städat och allt.

Diskfilosofi

Tänk vad man gör sig till när det ska komma finbesök; lägenheten är konstigt städad och till och med dammsugen, det finns nybakat bröd i frysen och pepparkakshuset har fått ett nytt fräscht lager med kokossnö runt sig istället för den solkiga gammelsnön från i fjol, Darth är fortfarande nerpackad bland julpyntet. Imorgon ska jag fara in till Newark i rusningstrafik och hämta upp ett stycke Norrköpingspojke, eller Tobias, som han kallar sig till vardags. Planen är en tur till Den Stora Staden på lördag och lite lugn och ro på söndag innan han ska köras tillbaka till flygplatsen igen, mitt under SuperBowl vilket gör att jag hoppas på lugna och roliga vägar då iallafall.

När jag som bäst stod och diskade min disk härom nyssens slog mig en tanke, att det är konstigt det här med ensamhet. Först blev jag bara väldigt glad, för de små insikterna kommer så sällan till mig, de stora är än mer sällsynta, och när de väl kommer måste man ta sig en stund och bara njuta ögonblicket. Man ska vara glad för det lilla, även det insiktsfulla lilla.

Som många av er lagt märke till är inte livet här på andra sidan bara guld och gröna skogar utan även en del sömnlösa nätter och kanske en och annan svordom då och då, men det slog mig att jag nog ändå varit ledsnare där hemma. Det i sig är väl kanske inte så pärskans kul att inse, men det kändes trots allt bra på ett underligt sätt. Hand i hand med det där lilla som man ska vara glad för, går vetskapen om att det alltid kunde vara värre. De rör sig visst i par, gärna i någon slags jenka. Det som slog mig var, att vara ensam mitt bland sina vänner kan vara något av det mest hopplösa som finns. Visst, att vara alldeles själv, vilket jag nu inte är, är antagligen etter värre, men att vara så här själv som jag är, är på något sätt enklare att hantera. Man vet var man har sin ensamhet och den känns hanterbar. Jag tror att ensamhet i grupp är förlamande, medan reklus ensamhet ofta är pådrivande, inte alla dagar men några stycken här och var.

Ja. Jag hoppas iallafall att det är så.

Burp

En småjobbig dag på jobbet ska man med fördel följa upp med långsession på gymmet, körskolk, öldrickning, hämtmat och PS3 med Pontus. Rapar och bilspel får den här flickan i mycket bättre sinnesstämning i en hiskelig fart.

Vilket skulle bevisas

Jaja, det var bara en fråga om tid. Ikväll har jag varit på Trevliga Kören ®© och sjungit ovanlig men fantastisk musik för att sedan bli upplockad av en fransos för ett glas vin och konversation på vägen hem. Det funkade; vinet var gott och franskt och konversationen var mäkta underhållande. Det är alltså så, att de trevligaste amerikanerna här är utlänningarna.

Vad besvärligt.

Den här mannen hade iallafall en lagom kombination av ironi, intelligens, humor, akademika, höjd över havet och språklig fallenhet. Vi talade om så dispersa saker som Zidanes huvudbuttning under VM-finalen (han var synbart upprörd, jag skrattade mest och spelade med), Milfords eländighet (han har bott där och hatar stället innerligt, jag tvivlade), lokalbefolkningens brist på klädsmak (vi suckade i kör) och vikten av gröna stövlar (vi beundrade mina underverk).

Det där var något man kanske skulle ta och göra om någon gång.

Världskänd i Shelton

... eller inte.

Ikväll har jag lånat ut min späda stämma till gymmets feletånsvarare i utbyte mot jag vet inte vad. Lille trånar'n uttryckte det så fint "We will pay you forever with love". Jag misstänker att det betyder att jag kommer sparkas runt gymmet imorgon med. Det är konstigt det där med kärleken, men de som vet säger ju att de man älskar agar man. Jag känner mig smått avgudad.

Annars har jag mest suckat mig igenom dagen, det har inte gått bra den senaste tiden. Jag har köpt prylar och designat system, och vet ni? Jag suger på det. Allt blir bara fel och jag handlar bara fel saker hela tiden. Det är inget skoj och när jag idag beklagade mig för Pontus och sa att de nog måste skicka hem mig snart för jag gör bara fel hela tiden sa han bara att "Ja, vi överväger faktiskt det".

Han skämtade.

Tror jag...

Så, ikäll tog jag igen min antiproduktivitet (Ja, jag är inte ens oproduktiv, jag är antiproduktiv. Jag försöker vara produktiv men misslyckas till skillnad när jag inte ens försöker. Det är ganska knäckande.) med att leka perfekt hemmafru. Jag har varit på laundromaten och tvättat, jag har handtvättat lite saker, jag har vikt tvätten, jag har bytt lakan, jag har sorterat glas och ställt ut för upphämtning och jag har städat badkar. Nu dricker jag ett påtvingat men husligt glas vin eftersom flaskan sagda vin tidigare befann sig i behövde sorteras och slängas. Det är jobbigt när det blir så men gubevars vad effektivt.