Costa Rica

Jag och min jättechef har idag planerat elopera till Costa Rica för att spana på bröst. Tänk så roligt man kan ha det på jobbet ibland.

För övrigt undrar den oinformerade undertecknade: Vem katten har snott Våren och när ska vi få tillbaka henne? Maskarna huttrar sönder och blomsterpojkarna lär aldrig komma fram om vi inte får plusgrader snart.

Woff!

Det är tema hund den här veckan. Vi har hållit på med taxarna i två dagar nu, Pontus, Linda och jag, och idag åkte de äntligen i posten. Hoppas jag slipper se dem igen...

Vi har alltså deklarerat på amerikanska, både till stora staten USA och lilla staten Connecticut. Det var inte så svårt tror och hoppas jag, man vet inte om man har gjort rätt förrän om ett ganska bra tag. Om jag har gjort rätt ska jag få tillbaka ganska mycket pengar vilket alltid är trevligt.

"Åh! En kamera!" tänkte jag genast.

"Betala tillbaka billånet!" sa visst någon annan, förnuftig person.

Trist folk kan hålla tyst, tycker jag.

Hund nummer två är ett namnlöst, tre månader gammalt charmtroll av typen Rhodesian Ridgeback som i helgen ankom Jaime och Eriks hem. Ett kärleksfullt knyte med massor små vassa tänder, löjligt stora tassar och för stort skinn. Helt otroligt gullig är han och vi jobbar väldigt hårt på att namnge den lilla skapelsen. Jag har förslagit massor med namn, vad sägs om till exempel: Drottning Silvia, Congressman Chuck DeVille eller Odd? Inget av dem har hittils gått hem så om ni har några bra idéer är det bara att höra av sig.

And, you need to get laid

Mitt veckoliga möte med Trånar'n så här på tisdagsmorgonen kom av sig när han istället för att få mig att lyfta saker och ställa ner dem igen råkade få för sig att fråga vad vi höll på med egentligen. Jag blev väldigt förvånad, så kan han väl inte fråga heller. Är det inte meningen att han ska veta det?

Nåväl, han ansåg att det var dags att fundera lite för han, såväl som jag, hade känt att vi hade tappat tråden lite. Dessutom har jag börjat känna mig fet, trött och otillräcklig på sistone och det är en ganska obehaglig känsla att känna i gymmet, där som jag brukar känna mig snabb, stark och farlig. Det är allmänt känt, att när Charlottentotten inte känner sig tillfreds i sitt eget skinn så kommer inget gott ur situationen, det är bara att ta tag i det hela innan det går åt pipsvängen på rikt. Så, nu har vi tagit tag i det, Trånar'n och jag, sjäva tag-tagandet ackompanjerades av både tårar och tandagnisslande från min sida och en hel del uppmuntrande tillrop och svordomar från hans. Bland annat sades det "If you get upset, I'll get mad!" när jag fick ställa mig på vågen för att undersöka huruvida mina tjocka känslor var påhitt eller inte.

Summa summarum är iallafall att jag har fått lite nya uppgifter och lite nya mål med mitt tränande, något som jag är välsignat glad för. Jag har verkligen jobbat hårt på sista tiden och det jag känner nu är kanske något som kan jämföras med fysisk utbrändhet. Inget jag riktigt känner igen, inte ens från när jag graderingstränade senast och var konstant sönderslagen, jag brukar ju må bra av mina fysiska aktiviteter. Dessutom har jag på sistone känt av lite mer omotiverad ledsnad i vardagen, jag som var riktigt lycklig ett tag (föregående inlägg till trots...). Vad som är hönan och vad som är ägget vet jag inte; har min kroppsliga trötthet dragit ner min hjärna lite eller är det månne tvärtom? Säg det, den som vet.

Resultatet efter morgonens genomgång är iallafall en rejäl överhalning vad gäller träningen (Hurra!), förbättrat matintag (Jobbigt...), regelbundna vägningar (Uff!), kramar på recept (Skönt) och så det sista uttalandet från dagens hjälte:

"And Charlotte, I really think you need to get laid."

Att våga vara lycklig

Eller kanske, att tillåta sig att vara lycklig.

Vi satt upp alldeles för sent inatt, jag, Marina och Rikard, efter att de andra små kamraterna tagit sitt pick och pack och dragit hem till väntande nya hundvalpar och renbäddade sängar. Från midnatt till väl fram på morgonkvisten satt vi och dryftade saliga och osaliga viktigheter, banaliteter och roligheter. När väl klockan koms ihåg var vi förvånade som få, hur hade timmarna kunnat försvinna så fort och vem skulle orka laga frukostpannkakorna om bara ett par timmar?

En av sakerna som dryftades var det här med lyckan, den förgänliga och gäckande, ni vet. Varför är det så fult att vara lycklig nu för tiden?

När föräldrarna var här härom veckan tog Mamma vid ett flertal tillfällen min hand och sa att hon var så glad över att jag verkade klara mig så bra här i mitt nya land, att jag trots allt verkade glad (hel och ren, med hus och hem och kamrater och hela kalaset). Tokigt nog reagerade jag nästan varje gång med att bli lite irriterad, jag kände det lite som om min existens blev trivialiserad när jag, likt dockan på Disney's jultecknade, fick min OK-stämpel i baken. Precis som om jag skulle vara mindre värd, mindre intressant, om jag helt enkelt deklarerade mig lycklig istället för lite hippt småmiserabel, så där som man ska vara. Hur korkat är den sortens tänk och vad får man ut av det i längden? Alla sympatier i världen kan väl ändå inte ersätta ens en känsla av nöjdhet och tillfredsställelse? Att påstå att man ska få lov att vara lycklig stup i kvarten, jämnt är högeligen borderline naivt, men nöjd ska man väl ändå tillåta sig själv att vara lite då och då?

När blev det fult att vara lycklig? När slutade man tillåta sig själv att känna saligheten?

Ny

"Om du vill får du ta med dig Trånar'n på vårt bröllop"

Så sa Marina till mig inatt när vi sagt adjö till våra allt för tidigt lagda små kalasvänner redan vid midnatt. Tackar, tackar sa jag.

Det är alltid skönt att få de nya vännerna godkända av de gamla.

Check, part two

iStore. Check! Två gånger.

Kameraffär. Check!

Hög byggnad. Check!

En härskans massa promenerande. Check!

Starbucks. Check!

Gårdagens Manhattanbesök var kallt, det snöade till och med på oss, något som jag finner nästintill löjeväckande. Vad är det med kombinationen mig, 2007 och gäster som får vädret att bli så rasande egentligen? 2006 funkade fint, det kan Ingar intyga, men 2007 har krånglat ruskigt myket. Tobias åkte härifrån med ont i kroppen efter sin kylslagna Manhattansejour, Mamma och Pappa fick se en av vinterns stora snöstormar i vitögat och nu får Marina och Rikard uppleva lätt snö i April. Knasigt som bara den är det och jag skyller allt på sittande president.

Check!

Hooters. Check!

Bröllopsskor. Check!

Torsdagsmys. Check!

Mallbesök. Check!

Onsdagen och torsdagen har gått i ett evinnerligt checkandes tecken, det är inte klokt vad man hinner med när man verkligen ger sig katten på det. Eller när affärerna har öppet ända in till sena natten för den delen, det underlättar en del. Idag har jag jobbat lite dryg halvdag för att sedan rasta barnen på mallen i Milford innan det blev indiskt till middag i Pontus sällskap. Maten var stark och jag har sällan sett så många gråtande män vid ett matbord förut. Det var spännande på ett lite obehagligt sätt.

Imorgon har jag ledigt, då bär det av till Staden igen. Målet för dagen är att besöka en fotoaffär, hänga i Central Park och ta sig upp i Empire State Building. Jag hoppas verkligen vi har vädret med oss.

Maror

Jag hade slutat att drömma.

På natten alltså, inte på dagen. Dagdrömmandet är jag fortfarande en mästare på. Det går inte en bilresa eller arbetsdag där jag inte långsamt simmar fram genom någon slags alternativ värld, en värld där det är uppehåll och finväder, varmt och gosigt. Ni vet, klassiskt utopiserande helt enkelt.

Jag hade slutat drömma ända till inatt och jag hade helt och hållet glömt bort hur jobbigt det är att drömma. Den här nattens dröm förföljer mig lite, jag kommer inte undan att ständigt smått analysera de mörka timmarnas aktiviteter och iakttagelser. Varför satt han i den där soffan? Vad är det som hänt nu och varför drömmer jag helt plötsligt oroande om någon jag valt bort under en så lång tid? Någon som jag å det verkligaste vill hålla borta från min förvirrade och vindliga hjärna, för så länge det är så mår jag bra, bättre, lagom. Vad menade han egentligen med det han sa? Jag vet att jag är trött just nu och när man är trött släpper man ner garden ett uns. Jag har besök av vänner jag känner mig trygg med, då slappnar man av ännu lite mer. Varför fick han mig att gråta? Det kan väl antagligen vara relaterat.

Men, det har snart gått ett år, ska jag inte slippa undan snart?

Jubileum. Jubel-eum.

Jubel my ass.

Spökskrivare

Oj. Övergiven blogg luktar illa.

Kanske inte, men den ser väldigt övergiven och ledsen ut iallafall. Bästa att göra något åt saken och skriva lite i den så den slutar se så förbenat ynklig ut.

Ynklig, det är ett ord man inte kan använda för att beskriva mig just nu, här är massor att göra; saker att äta, vår att trängta efter, dagar att vara ledig på, grejer att shoppa, Marinor att krama på och regn att akta sig för. Sammanfattningsvis är det ändå så att det lätt blir alldeles för mycket att göra när man har besök, timmarna räcker inte till helt enkelt. De senaste dagarna har vi varit på Manhattan (mysigt men kallt), jag har jobbat (jobbigt), de har varit på Manhattan själva (soligt, om jag förstod dem rätt), vi har ätit Mac&Cheese (inte så värst gott men väldigt gult, se själva på bilden), druckit frusna Margaretor (gott!), shoppat på outlet (mycket) och pratat strunt (ännu mer). Kvar att göra på listan finns bland annat besök på Hooters, picknick i Central Park och kamerablixtshopping i downtown Manhattan. Så ni ser, ynklig är det sista man har tid att vara på den här sidan jorden.

Ovh!

Idag tog vi oss in till den stora staden och företog oss valda delar av de mellersta och södra kvarteren, vädret var inte supertoppen varför det mesta av dagen gick till att hålla sig lite inne, vi vandrade mest från station till affär till station till restaurang till affär till restaurang till station... Jaja, ni fattar kanske själva.

Vi började lite på Broadway och Oh!:ade och Ah!:ade över alla ljusen som sig bör, tittade på pariserhjulet inne på Toys R Us och snubblade över folk både över och under oss. Därefter vandrade vi så sakteliga söderut och fastnade bland annat på Macy's på vägen, där beundrade vi zebror och andra dyra ting. När hungern slog på åt vi offantligt vedervärdig Dim Sum på en galet stor restaurang i Chinatown och sprang sedan därifrån med kräkskänslorna fast förankrade i magen och skrattet bubblande i kinderna. Det vill jag aldrig göra om igen!

De serverade fritterade kycklingtassar!

Bläh!

För att stilla vår otillfredsställda hunger åt vi lite kompensationscheesekake och lite senare tog vi en runda på ett indiskt te-hus där vi hittade en serverande indier från Örebro innan vi så småningom tog tåget tillbaka till Milford och lätt middag med hockey hemma hos Pontus och Linda.

Det bidde mycket mat idag, kan man säga.

Vad morgondagen bjuder vet jag inte riktigt ännu, om vädret blir fint kan jag tänka mig en picknick. Den som lever får se, som man så vist brukar säga.

Trasigt trötta

Till slut hittade jag dem, Rikard och Marinan, på Newark idag. Lite försenade men annars hela och relativt rena och vid gott mod. Resan hem gick bra även om det var tufft att klämma in deras bagage i lille, trogne Amir. Han tar inte så mycket som man skulle kunna tro, även om han är både tuff och blå. Väl hemma var det ändock två tappra men jättetrötta rumpor och ryggar som vecklade ut sig ur bilen, de är ju långa och ståtliga mina små kamrater, och inte direkt anpassade till vådligt långa resor i små utrymmen. Rikardar och Marinor trivs bäst i öppna landskap har det visat sig.

Nu är de behörligt tvättade och utfodrade och nerstoppade i sängen, jag vet med mig att de kommer sova väldigt gott inatt. Som tur var matchar jag deras trötthet efter en alldeles för kort gårdagssejour i sagda möbel och kommer alldeles strax följa deras exempel. Det var ett tag sedan jag kröp till sängs föra klockan tio en lördag, kan jag säga.

Upp

Om man halkar ner ska man väl i rättvisans namn halka upp ibland också. Gårdagens kaos löste sig idag tack var hjälp från hemlandet och lite tur. Säljaren med demoburken blidde glad, jag blidde glad och allt var rosenrött och fluffigt i kanten. Halleluja! Skönt att lyckas med något till slut. Så snart jag var klar blev jag dock hemskickad med motiveringen "Du är sjuk!" igen. Jag fattar inte det här, jag är ju aldrig sjuk!

Imorgon bär det av till Newark igen för upphämtning av Marina och Rikard. Vansinnigt roligt!

Inte vacker, men sällsam

De höll inte så länge, de där snälla orden från Klaus. Idag gick inget så värst bra, en buggig demodator ville inte vara med och orden från Sverige var hårda "Uppgradera!" sa buggens upphovsman medans jag ömsom gnisslade händer och vred tänder.

Ja, precis så illa var det.

Och precis som jag trodde funkade det inte så bra och precis som jag visste sitter jag här med ont i magen och rynkad panna, på ett förfärligt humör. Jag är trött på att känna mig korkad och dum och dålig! Jag ska försöka lite till innan jag ger upp och försöker ta natt för jag är saligt trött också. Jag tog en paus och stannade till på gymmet på vägen hem, något av det bästa jag gjort idag. I rena ilskan sprang jag fortare än någonsin förut, lyfte tyngre än vanligt, och sedan sprang jag ännu lite till, bara för att se om jag kunde springa bort, bort, bort från all oro. Det gick nästan, för jag mår mycket bättre nu.

Lille Trånar'n rynkade även han på pannan åt mig när han såg mig stretande så där argt på löpbandet och strök sig sedan lite som en katt mot mig under de nästan två timmarna jag var där, klart fundersam och undrande över varför det rykte ur Chottens öron en vanlig torsdag som denna. Vid något tillfälle smög han sig på mig och viskade till mig "It will get better".

Jo tack, jag vet. Det blir det alltid.

Integrerad

Det är tur att man är amrikan så att man slipper sura över den senaste fotbollsförlusten.

Tänk att det bara krävs lite sårad, nationalistisk stolthet för att man ska hoppa över skaklarna. Jag är väl för billig.

Klubben för inbördes beundran

- Och kom ihåg nu, du är bra som du är!

Det var vad Klaus sa till mig mitt i den sista bamsekramen vid Bridgeports järnvägsstation när jag släppte av honom för hemresa vid lunch idag. Jag skakade lite på mig själv som svar och skrattade åt honom, för usch vad svårt det är när folk säger snälla saker till en. Han kramade om mig igen och huffade och puffade sedan bort mot entrén med sitt pick och pack medans jag övergav min högst olagliga parkering och for tillbaka till kontoret igen.

- Vad duktig du är Pontus! Och snygg och lång! Och röd!

Det var vad jag glatt hävde ur mig till Pontus ikväll, mitt under värsta laundromatandet. Tidigare idag for han, solbränd och med viss bävan i bröstet, till Boston för att laga ett halvhavererat pacs. Jag hade lovat sitta vakt under kvällen för att bistå med moraliskt stöd och bollplanksegenskaper, vara lite sanity check och kanske agera slagpåse om en sådan skulle behövas. Hon tål nämligen ganska mycket stryk, den här Chotten, särkskilt på axeln, det har Pontus provat ut. Men, turligt nog vaktade jag förgäves, ingen Pontus pingade på mig och när rapport till slut avlades där på laundromaten var nyheterna bara goda. Axeln fick ledigt och Pontus fick en öl, alla var glada.

Vad det är bra med beröm. Vad det är bra med bra folk.

Ska vi byta grejer?

Konstiga saker man kan råka hitta när man slentrianshoppar på Manhattan mitt i natten.

Hurdant väder, sa du?

"Today it's Cloisters' weather!"

Det var fransosen vänlig nog att informera mig om när jag fick honom på tråden fram emot tidig eftermiddag. Oj, sa jag, jag som precis bestämt att det var tvätta-kopiösa-mängder-tvätt-väder. Det var tydligen fel, fel, fel koms det fram till efter ett hastigt meningsutbyte varpå jag lika hastigt fick dra på mig vårliga kläder och sätta fart på Amir. Nu var det minsann dags att möta Våren på Metropolitanmuséets medeltidsfilial på norra Manhattan.

Till saken ska sägas att jag redan mött Våren ett par gånger i år, det är bara det att snett bakom Våren har Vintern envisat luffsat på och snabbt förstört alla små framsteg Våren försökt göra. Nu tror jag väl att det börjar dra ihop sig på riktigt för så här såg det ut i morse när jag var ute på promenix, starkt, gult och hoppfullt i en av grannarnas rabatter.

Väl framme vid The Cloisters hade tyvärr det vackra vädret dragit vidare till andra jaktmarker och ersatts med molnigt skruttväder vilket förtog lite av glädjen av att äntligen ha tagit sig dit. Icke förty var stället helt fantastiskt spännande: tänk er ett litet medeltidskloster som någon packat ihop någonstans i södra Frankrike för att sedan smälla upp det lite bestämt, annekteringsglatt och välordnat i en av världens absoluta storstäder. Det var precis så det var. Fransosen berättade att man på somrarna kunde åka dit för olika konserter vilket jag ser fram emot något väldigt. Dessutom hade faktiskt Våren börjat inta stället lite smått i kanterna. I en av trädgårdarna såg jag små gröna toffsar på ett buskigt träd och lite gult ludd på en annan växtsak.

Eftermiddagen fortsatte sedan på en förträffligt trevlig restaurang på Upper East Side där jag fick prova på Alsaciansk mat och god Riesling. En ganska hyffsad lördag, med andra ord.

In desperate need of bicycle

När jag var hos släktingarna i Jersey härom söndagen berättade Michael om det här cykelloppet som hans två söner skulle cykla i sommar. Om jag inte missminner mig helt har de cyklat det ett par gånger redan och enligt ryktet ska det vara en väldigt vacker del av New England man tar sig igenom plus att själva loppet ska vara ganska lagomt och low-key.

Tycker ni jag ska anmäla mig? Själva cyklandet är det nog inga problem med, det är mest det att jag måste samla ihop pengar för saken. Och saken är alltså Multipel skleros.

Rösta, rösta!

Ett stycke stor tysk

"Det här måste vi göra igen" sa jag, med ett stort leende på läpparna, åt en likaledes mätt och nöjd (tror och hoppas jag) Klaus, på andra sidan bordet. Efter fisksoppa, Gino, glass, te och ett par mil med snörvelnäsdukar hade vi språkat oss igenom allt mellan himmel och jord: språk, inlärning av sådana, kärlekar, bristen på sådana, självförtroenden och även bristen av det, mat, spel, jobb och mängder av annat. Jag var i stort behov av lite rastning efter dag två i sängen och för en ganska yrslig och trött Chotte visade sig Klaus vara det perfekta sällskapet : full med kramar och klokskap. Dessutom hade han vett att uppskatta maten, en särdeles bra grabb är han.

Tänk att man ska behöva flytta över ett helt världshav för att våga ha en mysig middag för två.

Sick-ish

Knappt har man hunnit släppa av de ömma föräldrarna på Newark innan man börjar känna att den här småopraktiska förkylningen man dragit på sig kanske är lite mer än bara opraktisk. Den är irriterande och sängbindande också. I natt var det sålunda svårt med sovandet och i morse var det stört omöjligt att göra annat än att släpa sig upp ur sängen och sedan snabbt trilla tillbaka igen. Chotte är en dålig Chotte idag.

Nu på eftermiddagskvisten har jag ändå lyckats ladda upp lite mer semesterbilder för allmän beskådning men nu tror jag minsann att det är dags gömma sig i sängen in stund till, för den här kroppen är lite halvtaskig just nu. Tänk, sedan jag flyttade hit är mina två-förkylningar-om-året-dagar ett minne blott, på dryga fyra månader har jag hunnit med fyrar stycken redan. Snacka om effektivitet!