Glädje

Vi har besök av säljsupport från Sverige den här veckan och jag har suttit i massor med möten mest hela tiden vilket i och för sig är ganska bra, för arbetsmoralen har varit skrämmande låg de senaste dagarna. Väl utkommen från dagens långbänk snubblade jag över Pontus och Jättechefen John som bara tittade på mig och frågade vad jag hade för ursäkt att se så löjligt glad ut. Fånlog gjorde jag nämligen. Helt oberättigat och utan några som helst skäl. När jag ryckte på axlarna och såg uppgiven ut (men fortfarande glad) skrattade John åt mig och sa, att det är utmärkt att jag är glad, speciellt om jag är glad utan varken rim eller reson. Jag varken rimmar eller resonerar så värst bra nu för tiden men det är säkert bra på sitt sätt.

Som en sidonot vill jag bara säga att en del människors skratt är så fina att man får hemlängtan bara man tänker på dem. Idag fick jag höra ett par av mina bästa vänner riktigt gapskratta över Internet och jag blev helt lycklig i hela kroppen, det var som att få en liten ask med pur glädje i gåva.

Tack, Kristian. Och tack Internet.

Det elfte budordet

11. Du skall icke flirta allt för uppenbart med ISO-revisorer eller på annat sätt påskina oprofessionalism.

Bara så ni vet ska man inte busa med revisorer, det blir lätt så fel, det har jag lärt mig idag. Rent generellt är det väl egentligen inte så att en standardrevisor direkt bjuder in till bus, men ambitiös som jag är har jag alldeles nyligen försökt och misslyckats.

Vi har blivit reviderade på Sectra-kontoret den här veckan och jag fick mig en liten knäpp på näsan i efterskott, en larvig knäpp som jag inte kommer ta så illa vid mig av som tur är. Revisorn som vi brukar få besök av är en äldre man, sedvanligt illa klädd på amerikanskt manér, i gympaskor och t-shirt från 80-talet. På ytan osar han inte direkt kvalitet och noggrannhet utan bär mer runt på en air av fort-och-fel omkring sig. Farbrorn är säkert jättetrevlig, men så fort man vet att han finns någonstans på kontoret gäller det att gömma sig, ity revisorer alltid kommer med så konstiga frågor om processer och kvalitet och sånt där annat flerstavigt.

Jag gömde mig med lyckat resultat nästan hela måndagen och stora delar av tisdagen men lyckades ändå på något sätt få ett helt eget litet kapitel i revisorns genomgång med vår kvalitetschef när allt skulle avslutas på tisdagseftermiddagen. För ni förstår, enligt ISO-farbrorn är Chotte oprofessionell. Jepp, så är det.

Kvalitetschefen berättade det här med ett leende på läpparna och förstod lika lite som jag, han hade varit där hela tiden som jag och farbrorn pratade och han kunde inte riktigt komma ihåg vad det var jag skulle ha sagt, inte heller kunde han få ur farbrorn exakt vad det var han hade blivit förnärmad över.

Jaja, man lär så länge man lever, nästa gång vi revideras ska jag med andra ord vara allvaret personifierad. Lovar.

Vikarier

De är konstiga djur. Nästan som män. Helt i klass med pingviner. Ganska fina.

Hujedamig!

Klänning

Jag gillar generellt det här med att shoppa, men påtvingad, oinspirerad shopping kan vara smått plågsamt. I helgen utsatte jag mig för den sorten när jag var tvungen att hitta något fotsitt, långärmat, svart shabrak att ha på mig till alla de konserter som väntar mig under maj månad. Den lilla, svarta jag lånat av Linda visade sig vara alltför kort trots allt och det var bara att ge sig ut och panikshoppa lite i helgen. Det är konstigt att folk ska övertolka det där med fotsidigheten så förfärligt... Knälångt är väl också fotsitt? Om man är optimist, vill säga. Som vi alla vet är det som hopplösast att hitta något när man måste och så var även för mig den här gången. Jag misstänker starkt att det kan vara relaterat till det faktum att jag letar efter mörka, långa saker när allt butikerna saluför är kort, skimpigt och blommigt. Jag tror det har att göra med vädret och årstiden och sånt. Konstigt.

Nåväl. Inte nog med att jag fick slåss mig fram bland allt det chiffongiga, flamsiga och axelbandslösa, jag fick även armbåga mig fram bland ett fullkomligt hav av hårdnackade tonåringsflickor och deras vassnästa mammor i jakt på Den Perfekta Balklänningen. Det är nämligen Prom Season här i Uvsa, tiden då alla flickor i åldrarna 15 till 18 jagar klänningar att förvrida lika gamla pojkars sinnen i. Under mina timmar i diverse provhytter fick jag höra mången rolig diskussion mellan fllickor och deras mammor. Den bästa kommentaren kom från en trött mamma som desperat utbrast "You will not go to prom in that dress! I can see your butt crack in it!"

Jag vill så gärna se klänningen. Och flickan. Och klänningen på flickan.

Pingviner

Berätta allt ni vet om pingviner för mig är ni snälla, jag behöver bebilda mig.

Till mina fina läsare

Jag tänkte bara sätta på pränt hur mycket ni betyder för mig, alla ni mina finaste läsare ute i världen. Utan era tankar, mail, telefonsamtal, kort, brev, bröllopsinbjudningar, besök och kommentarer hade varken den här bloggen eller min vardag varit ens hälften så underhållande och skoj som den är. Ni förgyller och förvirrar om vartannat med era klok- och galenskaper och de dagar då båd' inspiration och vilja tryter, då kudden lockar med ljuva ord om vila, då är det för era ords skull som jag ändå pillar igång datorn för att plita ner några ord om vad som händer och om vad som tänks.

Det hade inte varit lika kul utan er.

Det är inte lika kul utan er.

Så tack och glad Cinco de Mayo på er allihopa. Jag har firat dagen med fotbad, fincykling, lunchbjudning och frusen margareta i gott sällskap. Jag tror att det är typiska saker man gör på den femte maj.

Kontraster

Idag var en dålig dag, lika dålig som gårdagen var bra. Idag har jag försovit mig, stressat, vaknat i fel säng, i fel stad och med gårdagens kläder utspridda lite varstans, håret på ända. Idag har jag suttit vid datorn och gråtit, svurit över tiden och ord, varit overksam och trött.

Igår däremot, igår var nästintill magisk. Power suitad till öronen med flippig kjol, krispigt vit skjorta och de bästa klackiga skorna tog jag Manhattan smått med storm. Jag bemästrade såväl trafik som parkeringsproblem, flirtade med potentiella kunder och fick lära mig lite på köpet. Jag skrattade en del, funderade en del och sa till Säljare Toms (ej att förväxla med Byggare Bob) stora förtjusning inte nej hela tiden. Jag trippade runt bland roliga butiker, kisade mot solen och läste bok i Union Square Park. Minst tjugo gånger tänkte jag på hur fantastiskt underligt det är att jag gör allt det här och får uppleva så mycket storslaget.

Jag blev trött i fötterna.

Jag drack alldeles för dyra eftermiddagsdrinkar på en balkong i en skybar i Meatpacking District (Lower West Side) med solen belåtet stickande i nacken. Utsikten var underbar. Jag smygkikade på det vackra folket. Jag fick middag på en rar, liten restaurang i Midtown. Jag fick goda kyssar i mungipan och alldeles för lite sömn.

Kontraster. Höga berg och djupa dalar.

Ny på jobbet

Jag sa ja idag. Jag som annars är så ruskigt bra på nej.

Både roligt, en anings pirrigt och lite hemskt på en gång. Det har varit så himla skönt att jobba med Pontus den här tiden, en mer samvetsgrann, hjälpsam och på alla sätt bra kollega får jag leta efter länge. Han såg lite ledsen ut när jag sa att jag tackat ja och så fick jag en kram också. Jag vet inte hur mycket som var spelat, men lite högg det till i maggropen, vi har ju hållit ihop så bra den här tiden.

Tack för alla tips, tankar och åsikter. Ni är bra och kloka allihopa.

Min nya chef, Brian, skickade ut ett inofficiellt välkommen-Charlotte-mail där det stod "For now, please welcome Charlotte to the team - she brings us deep Sectra experience, a great work ethic and attitude, and, some welcomed "refinement" to this bunch of sales guys!".

Gissa exakt hur mycket jag skrattade åt det där med etiken?

Vikten

Hur viktig är en chef?

Jag vet att jag lovat att jag inte ska skriva om mitt jobb här men den här veckan funderar jag mycket på just det där. Det är nämligen så att jag har fått mig ett jobbigt erbjudande som jag måste svara på om inte allt för länge. De två saker jag sålunda funderar på extra mycket ikväll är hur viktig en chef är för mig och hur viktigt det är med att jobba nära tekniken egentligen.

Det här med chefsskapet är jag nog egentligen inte så kinkig med när jag tänker efter. Jag har inte haft så många olika chefer; en fem, sex stycken har det hunnit bli genom åren, lite skiftande varisort så där, men jag har alltid kommit överens med dem. Vi har sällan blivit bästisar men som den socialt ganska klippska person jag ändå råkar vara har jag alltid kommit ganska bra överens med dem. Jag överväger alltså att byta bort min nuvarande mot en ny. Vad tror ni om det?

Sedan var det det där med tekniken. Jag envisas ju med att vilja vara ingenjör fastän det inte är något jag riktigt kan säga att jag brilljerar på. Det finns mycket teknik jag tycker är rolig, det finns ännu mer teknik som är ganska trist och slutligen finns det en handfull teknik som skrämmer mig och ger mig ont i magen. Det är naturligtvis den första biten jag vill åt, men sedan jag flyttade hit har det blivit ganska lite av den bästa och ovanligt mycket av den magvärksframkallande sorten. Visst, jag kan säkert vilken sekund som helst gå in till min chef och säga "Jag vill jobba på Helpdesk!" och de skulle bli överlyckliga och jag skulle få pilla lite på det där jag tycker är ganska kul.

Men.

Det var ju det jag flyttade ifrån och jag har ett visst minne av att den här supersupportingenjörskan var saligt trött på det för bara ett halvår sedan. Dessutom råkar det finnas väldigt mycket av den där trista tekniken på Helpdesken också... Icke förty har jag någon gång bestämt mig för att jag är Tekniker med stort T och trots att jag inte är världens bästa har jag alltid identifierat mig som en sådan. En ovanligt pratglad, social och verbal en som glatt myntat devisen "Det man inte har i huvudet får man ha på utvecklingsavdelningen", en som klarat sig väldigt bra genom att nyttja inte bara sitt eget huvud utan alla andras hon råkar komma i kontakt med. När jag skriver det själv låter jag ganska smart ändå :o).

Så. Det är kanske dags att vända tekniken ryggen en stund och se om jag kommer sakna den så mycket jag tror. Vad tror ni? Mamma säger (min alltså), att man alltid kan ångra sig och det tror jag på fortfarande på. När man nu ändå flyttat till en ny kontinent ska man kanske ta och prova på lite nya jobb också.

*Weee!*

Hur man enklast får kontorets mest hårdnackade Brooklynamerikan att nästan köra av vägen:

- So, Charlotte, did you put up a list of requirements for your dates?

- No. I just put out.

Sötnosar

Det är inte många dagar då jag inte förbannar den så kallade utvecklingen eller för den delen mitt yrkesval egentligen. Det här med datorer är ett förfärligt otyg, speciellt när de inte funkar, och det gör de så sällan att det knappt går att tro på det.

Men. Ibland funkar de och ibland gör den dära utvecklingen lite nytta, som idag när jag fick chatta med Liten Maja på Strömdal en liten stund. Tänk, det där lilla knyttet jag såg för första gången i januari 1999 har blivit så pass stort att hon kan sitta och skrivas med sin nästantante i Usa bara så där. Allt magont som den senaste veckans datorfnurrande gett upphov till blev liksom bortblåst av snälla ord och fina ungar på en webkamera från andra sidan jorden.

Chottlips says:
Jag saknar er
katte says:
vi saknar deg også
katte says:
stor klem från alla

Generell observation från någon annan. Tack, Ponteliten.

"Chotte! Behöver du material till din blogg?" utbrister Pontus och kikar över kanten på min kubikle (ja, de heter så) med höjda ögonbryn.

"Jo..." svarar jag lite dröjande, väl medveten om att han precis innan rusat iväg till toaletten utanför kontoret. Är det här något jag vill höra egentligen? Tydligen var det det för ögonblicket efter får jag min första pissoarregelföreläsning, inget man direkt väntar sig en vanlig torsdag på jobbet så där. Nu, kvinnfolk är det bara att lyssna och lära för så här är det.

När man kommer in på en herrtoalett och ska använda pissoarerna (med andra ord, är herre själv) (det kanske man redan ska ha kontrollerat huruvida man är innan man går in genom dörren?) (vad vet jag egentligen) (Pontus borde ha skrivit det här) följer man följande grundläggande placeringsregler:

• Är längan tom: Fyll på från höger.
• Står någon längst åt höger. Fyll på från vänster.
• Är båda ytterplatserna fulla, fyll på från mitten.

Klart som korvspad, tycker jag. Lite frågande ställer jag mig dock till om det är tvärtom i vänstertrafikerade länder? Någon som vet?

Givetvis fanns det undantag att ta hänsyn till, annars hade det varit allt för enkelt. På vår herrtoalett på kontoret angränsar tydligen den högraste pissoaren till själva toalettbåsen vilket ställer till det en aning. Reglerna säger nämligen att man vill kissa så långt bort som det bara går från de som använder båsen, vilket tydligen kan förbrylla förstekissaren en gnutta då han får ta ett panikbeslut om han helt plöstligt ska spegelvända reglerna och ställa allt på öronen genom att gå på väsntersidan istället. Vad som ytterligare förvirrar på vår herrtoa (allt detta enligt Pontus, jag har som sagt inte varit där) är att den vänstraste pissoaren är för kortväxta, alltså lite lägre än vad gängse svensk är och då gör den impopuär bland alla Pontusar på kontoret.

Ytterligare regler jag fick mig till livs den där morgonen

• Det finns inga penisar vid en pissoar. Ser man några gör man fel och riskerar stryk.
• Inga konversationer försiggår vid denna manliga inrättning.

Så. Nu vet ni minst lika mycket som jag om pissoarer. Några tillägg?

Never use while sleeping

Bara så ni vet ska man inte använda min hårtork när man sover. Det står så i användarmanualen.

Vilken tur att jag läste den.

Jubilar

Oj.

Tänk, idag borde man fira för idag firar Strykfritt 200 inlägg. Jag tror minsann att min blogg börjar bli vuxen. Snart börjar den väl skämmas för sin mamma och och ett, tu, tre flyttar den väl hemifrån också. Tiden går fort när man har roligt. Jag måste ha jätteroligt för just nu går tiden rasande snabbt.

Den här veckan har hittils varit brutal; Jouren har slagit till hårt ett par nätter och jag ligger avsevärt back på sömnsidan, en installation håller på att gå åt skogen så vi försöker alla hjälpa till så gott det går med den och därtill har man vanliga jobbet. Igår arbetade jag till åtta på kvällen, for till gymmet och rusade av mig lite stress, åkte hem och jobbade till midnatt, sov till klockan fyra, jourade till halv sex, låg vaken ett par timmar och åkte sedan till jobbet. Igen. Trots det ligger jag hopplöst efter.

Nu sitter jag här barfota, skrynklig, fnissig, hopplös och gruvligt trött vid mitt lilla skrivbord och bloggar i smyg medans jag skriver ut dokument till Linda som är ute och reser. Snart ska jag ta mig samman och läsa på lite Control Tower så att jättechefen kan fortsätta tro att jag är kompetent. Han är så lättlurad!

Välkommen till Sectra Support

Bästa kommentaren så här långt idag:

- Du får inte ha jour mera!

- Varför inte då?

- Du har bara sönder saker!

*tystnad*

- Men du, förra gången jag hade sönder något var inte på jouren. Det var vanligt jobb.

*tystnad*

- Du får inte jobba mera!

Otrogen

Alexis Walenzuela, vill du gifta dig med mig?

Jag menar, vad är sexigare än lite "exec sp_resetstatus 'WISE'" klockan halv fyra en tisdagsmorgon?

*swoon*

Stök!

Jag behöver en hemmaman! Eller en hemmafru, jag är inte så kinkig faktiskt, jag tar nästan vad som helst: Hemmafransos eller hemmaindier, kanske, hur illa kan det bli? Inte värre än det är nu iallafall. Det är stökigt här och jag vill inte städa när jag kommer hem sent på kvällen, Amir är smutsig och jag vill inte tvätta bil på helgen när jag är lite ledig, jag är oorganiserad och flamsig och jag vill inte organisera mig. Alls. Orkar vekligen inte det.

Så, om du kan tänka dig en utlandsplacering hos ett typiskt familjeföretag med förvirrad ledning, helt utan mål och mening men med obegränsade mängder öl är det bara att söka. Uppgifterna och ansvarsområdena som finns är följande:

• Diska, framför allt efter att husets fru har bakat en halv natt.
• Dammsuga. Jag kan tänka mig att köpa en findammsugare om du bara använder den.
• Vika tvätt och hjälpa till att tvätta den.
• Ha ihjäl obehöriga insekter.
• Betala räkningar. Gärna i tid.
• Laga mat (god!) och tvinga husets fru att äta den istället för de underliga konkotioner hon fixar själv.
• Hålla i ordning bilen.
• Se till att kylskåpet slutar bullra.
• Ha ihjäl vindfångarna ute på verandan på ett diskret sätt så att min (vår?) hyresvärd inte misstänker något.
• Se till att mitt badkar slutar se så sunkigt ut.

Vidare punkter dyker säkert upp vad det lider. Lönen är dålig men det finns ett antal förmåner som kanske kan göra tjänsten lite mer lockande:

• Obegränsat internet (ta med egen dator).
• Ölen är gratis.
• Och maten.
• Fria kramar.
• Tom lägenhet dagtid.
• Väldigt fria arbetstider.

Det finns förhandlingsmån så om du har några speciella krav kan de diskuteras.

Så där ja, nu är det bara att ni söker allihopa. Go-go-go!

Hemliga heter heter hemligheter

Hemligheter. Jag är förfärligt dålig på dem.

Mina egna, de sparar jag antingen för länge eller så kan jag inte hålla inne på dem alls. Eller så håller jag på fel hemligheter, de där som lika gärna kunde vara ohemliga. Och andras, de kan jag oftast lika gärna vara utan för de kliar så hemskt. Förutom i vissa fall, jag räknar upp några exempel nedan så ni vet när ni kan berätta saker för mig. Avslöja gärna följande saker för mig:

1. Nya kärlekar.
2. Förlovningar.
3. Giftemål.
4. Tillökningar (alla sorters valpar: hundar, människor, etc).
5. Stora investeringar av den bra sorten, den sorten man har råd med (exempelvis hus, bil och hund).
6. Utlandsflyttar.
7. Nya jobb.

Man kan sammanfatta det så att jag föredrar de goda hemligheterna, är det en god nyhet kan den även kvalificera som en god hemlighet och de uppskattar till och med jag. Visst, med de allra bästa av människor kan jag göra undantag och även ta till mig lite sämre hemligheter. Det är lite tråkigt att jag bara omger mig med de bästa hela tiden. Fan, fan, fan...

Nåja, idag har i övrigt varit en bra dag. Jag har brännt mig på axlarna ity solen i Uvsa är väldigt effektiv, långtidslånat en cykel och flängt runt halva Milford, vant mig vid mitt nya hår, bakat rabarberpaj och ätit den på en soldränkt veranda, börjat få fräknar, fått pilla på en liten, kräkig Hugo, plaskat i vattnet, legat på en filt och latat mig och haft bara ben för mig.

Och så har jag som sagt fått en hemlis.

Ögonblick

Ibland blir man som förstenad av ögonblick, de sätter klorna in i en och man kan under en kort sekund inbilla sig att det här, just precis det här ögonblicket, kommer jag aldrig glömma. Konstigt nog är det så att de där stunderna ofta glöms bort hur intensiva de än råkar vara just precis när de kommer över en.

Jag råkade ut för något av det slaget idag när jag stegade ut ur kontorsbyggnaden i Shelton, en varm bris mot bara ben, kjolen som glatt lekte i vinden, solglasögon på näsan och ett par hundra hela PACS i hela USA som en jourhavande Charlotte inte behövde oroa sig för just då. Kontrasten mellan det ganska mörka och luftkonditionerade kontoret och den amerikanskt överdrivna, solglada dagen var väldig, nästan så att man fick stanna till och blinka lite extra, solglasen till trots. Det jag hann tänka under den där extra blinkningen var "Viggeby!", jag tror till och med att jag sa det högt. I tanken var jag redan inne i bilen och halvvägs där men det hade onekligen blivit lite väl långt att köra. Tanken fick därmed lätt hicka och stannade upp.

Gudarna ska veta att jag har tänkt just Viggeby-följt-av-ett-utropstecken en väldig massa gånger tidigare, det i sig är inte någon nyhet. Det underliga med det här ögonblicket var väl att jag inte kunde agera på det, det fanns ingen av de automatiska att ringa. Framför allt var det väl det där ständiga avståndsproblemet som spökade. Det var lite sorgesamt, ärligt talat. Jag och den bråkigt glada kjolen satte oss på trottoarkanten och betraktade den ganska tysta världen en stund innan jag suckade lite (kjolen fortsatte med sitt sorglösa flamsande) och och hoppade in i Amir och for vidare hem. Numera har jag havet runt dörren och det är inte fyskam det. Men, det är verkligen inte samma sak som Viggeby.

Vem ser till att bada för mig i år?

På sina kransar

Så hände det, VÅREN kom på riktigt. Som genom ett trollspö (Tack, Mia!) var helt plötsligt träden fjuniga, det stod påskliljor och gulnade sig vartän man än såg och magnoliaträdet en bit bort på min gata, det har börjat slå ut. Tvekan är som bortflugen, det är som om naturen till slut gett upp ett ramaskri för nu får det vara nog med det här jamsandet och allt det kalla, frusna vi fått utstå så länge.

Idag tog jag mig till gymmet för att lite snabbt lyfta och sätta ner några tunga saker och leka med gymhunden innan jag insåg hur korkat det var att träna inomhus när VÅREN var där ute och bara vrålade ut sin ankomst: klarblå himmel, 20 grader, varma vindar och människor med leenden på läpparna. Jag tog mitt pick och pack, önskade diverse personal god helg och gav mig ut och sprang i härligheten istället.

Våren är kommen. På sina kransar.
Ängarne binda. Himlen är blå.
Pilträden bära guldgula fransar.
Tufvorna vagga ljusalfer små.
Bäckarne brusa,
Vindarne susa.
Böljorna glittra,
Foglarne qvittra.
Sippan i lunden nigande står.
Högt upp i luften lärkorna sjunga:
Nu är det vår,
Hurra! hurra!