Nygammalt

Jag har träffat på en nygammal karaktär här, en som åminner mig lite om en av de bästa av er där hemma, nämligen han Magnus Carlsson.

Den hära personen har funnits runt mig ett tag redan, vi träffas på lite då och då och varje gång jag ser honom inser jag hur lik han är just Magnus, både till kropp och själ: lagom stor, envist stark kropp, tjockt hår, glatt leende och med ständigt glitter i blicken. Jag slår vad om att han ger bra kramar också, björnkaliber minst, men jag har inte vågat be om en ännu för jag blir lite hemligt blyg av honom.

När vi träffas på är det oftast full rulle omkring oss så det blir mest lite allmänt larv men ibland, som härom kvällen, hade vi en anings lugn och ro och hann prata lite. Då berättade jag hur han påminde mig om en av mina bästa vänner i hela världen och jag tror allt han blev lite glad ändå, även om han så klart inte känner Magnus Carlsson så där som vi andra gör. Det jag sa var att, Magnus, han är nästan alltid glad och positiv och det är bra, men det bästa är att han för det mesta ger ett intryck av nöjdhet och det är en säkerhet i sig. Människor som är nöjda med vad de har, har en balans och grundtrygghet som gör att vi andra har något att hålla i när vår egen tillfredsställelse tryter. Jag litar mycket på dem som är nöjda, mina erfarenheter är att en nöjd persons råd är ofärgade av osäkerheter och fördomar vilket kan vara guld värt när man inte riktigt vet var man ska vända sig. De som påstår att nöjdhet är trist vet inte riktigt vad de pratar om.

Jag sa inte riktigt allt det där till honom, så han vet inte riktigt hur stor komplimang han fick när jag sa att han var Magnus Carlssonesk av sig. Det är kanske lika bra, jag vill ju inte att han ska få storhetsvansinne heller.

Karlar

Män är svåra djur, nästan som pingviner och helt klart värre än vikarier.

För övrigt vill jag bara rapportera vilken obehagligt patetisk person jag är, på den amerikanska nationalaftonen sitter jag själv hemma, dricker alldeles för mycket rödvin, funderar över hjärtesaker, löser hemmanätverksproblem, ominstallerar operativsystem och lyssnar på plastpop.

Dessutom vill jag väldigt gärna fylleringa någon som jag känner mig bra för att prata om saker men det är ju mitt i natten hos er så jag har gömt headsettet och nu sitter jag lite på mina händer och ser säkert väldigt lurig ut istället. En okynnestisdagsfylla har väl aldrig skadat någon?

Spell check

För en utlänning är det här med språket lite lurigt ibland. För det mesta går det bra, man kanske inte alltid uttrycker sig fullt så elegant som man hela tiden önskar, men man gör sig mer än väl förstådd. En del exemplar i lokalbefolkningen tycker till och med att man uttrycker sig lite charmigt har jag förstått. Igår diksuterade det favoritböcker och jag blev så fullständigt frustrerad vid något tillfälle då jag försökte förklara varför "Den vidunderliga kärlekens historia" är en sådan fantastisk läsupplevelse att jag bara for iväg i en lång harang på svenska rätt utöver hela den oförtsående Bachelor #3, som förtjust men förvånat kikade på mig från sin solstol. Det är inte utan att man både snubblar över sig själv och slår knut på sig i sina försök att göra ett minne eller någon slags abstrakt händelse rättvisa när man ska beskriva det för någon, ibland är det besvärligt att vara ambitiös.

Det finns en film som heter "Lost in Translation", jag har inte sett den men jag har hört att den är sevärd. Så se den. Trots denna omedelbara brist är jag tämligen förtjust i titeln då den beskriver mitt predikament nästan jämt. Det är i princip bara då jag talar om PACS och datorer som jag känner att jag har hela lingot och alla konstigheter på plats, för det mesta annars är det nyanser som saknas och vokabulär som stretar emot. Strunt samma att de flesta tycker att jag klarar mig väldigt bra, min frustration är periodvis stor och påtaglig och jag vet, även om de andra inte gör det, att mycket av Charlotte går förlorad i översättningen. Jag är roligare, snabbare och bättre på svenska, för bövelen! Amerikanarna har ingen aning om vad de går miste om.

Just därför är jag oändligt tacksam för Words spell check och synonymfunktion, utan den hade allt jag skrivit varit galet mycket konstigare. Jag röstar för att personen som uppfann spell check ska få någon slags Nobelpris, så förtjust är jag.

Bachelor #3

Hmm. Jag kanske inte inte ska gifta mig med den här.

Jag hade det trevligt idag, trevligt på ett ganska avslappnat och stilla sätt, så där som det ofta kan vara svårt att få till det med folk som man aldrig har träffat förut. Karl, eller Bachelor #3 som han heter egentligen, var ganska lång och stod stadigt på jorden, han skrattade mycket, hade floppigt hår, tog inte illa vid sig när jag gömde mig bakom honom i Flumeriden och var intressant så det räckte. Han lärde mig att syskonmord så klart heter fratercide på engelska och vi pratade massor om böcker.

Jag ångrar väldigt mycket att jag inte tog med mig min kamera, inte ens den lilla, för lite skoj saker fick jag se idag. Visste ni till exempel att man inte får bumpa in i varandra med amerikanska Bumper Cars? Radiobilarna här går enkelriktat runt, runt och det finns skyltar som säger "No head-on bumping, please". Både jag och Karl blev fascinerade och smått nedstämda av att se spektaklet - radiobilar ska ju få springa fritt, som vilda hästar och så! Det var lite som att titta på amerikansk trafik, helt enkelt. Så här:

Jag har även upptäckt lite nya amerikanska kulinariska vansinnigheter, den första var "Fried Dough" som helt enkelt är friterad deg man kavlat ut i en rundel. Den avnjuts antingen med florsocker på eller med tomatsås och parmesanost. Dessutom har jag provat det som kallas för "Fried Bats", frityrstekta Oreo-kakor. Inte alls så illa som man kunde tro, faktiskt.

Idag har jag...

... 13 myggbett på min vänstra fot.

... beslutsångest.

... skrattat mycket.

... sett Leifs lägenhet för förta gången.

... träffat batchelor #2. Inte giftasmaterial heller men det var ganska skoj ändå.

... en ny klänning på mig, köpt för 10 dollar.

... glass i magen.

... sett på fyrverkerier.

... fått se en fantastisk fullmåne.

Än ni då?

Så var den här

Fredagen!

Som jag längtat. Arbetsmoralen har varit särdeles låg den här veckan och flera gånger idag var jag så här nära *visar med händerna* att ta mitt pick och pack och bara fara hem istället för att rulla tummarna på jobbet. Jag vet inte riktigt vad som for i mig idag, men inget, varken viktigt eller oviktigt, blev gjort iallafall. Kan det kanske vara så att det är semestern som hägrar, blott en vecka bort? Jag kan erkänna att lite resfeber har jag, det ska bli väldigt spännande att få komma hem en stund, även om jag vet att jag kommer vara lite ledsen när jag måste fara ifrån er allihopa igen.

Det kommer säkert att vara skönt att åka hem till det här som är ens hus igen också, så klart.

Den här helgen bjuder på Wee! eftersom jag ska på tivoli! på söndag. Om man kan bortse från förra veckans stora löp och tragedi, då en flicka blev av med tassarna i en förfärlig olycka i Tennesee ska det bli kul att få lite lagom med kittel i magen i vad jag hoppas kommer bli trevligt sällskap. Säg hej till Match-date nummer två allihopa, den här gången blir det, vad det verkar, en rolig och vältalig gosse vid namn Karl som ska dissas. Eller är jag kanske lite väl negativ nu? Nåväl, rapport kommer väl följa vad det lider, han har redan förklarat sig ofarlig och utan massmördartendenser, och det är ju en ganska bra början.

Tack

-Hej, kan jag be dig om en tjänst?

-Yes!

- Kan du säga något snällt till mig?

- Du har ett jättevackert skratt som smittar som mässlingen!

...

Verkligen alldeles förträffligt snällt sagt, jag blev glad igen.

Blå känslor i natten

Det är något fantastiskt magiskt med varma, stilla sommarnätter. Nätter med mygg, verandor, heta, lätta vindar mot en småsvettig nacke och cykelturer hem genom ett lagom stilla, syrsbemängt mörker.

Jag ägnade kvällen åt lite djupa samtal med Pontus och Linda på deras veranda. Det har varit ruggigt varmt idag, över 35 grader mitt på dagen. Vi ägnade kvällen åt att spana efter eldflugor, prata om Lindas mage och fäkta lite lojt efter mygg ett par timmar. Vi funderade även på vad han som leder Allsång på Skansen heter egentligen. Anders Brodin? Nej, han jobbar på Sectra... Tomas Brolin? Nejnejnej! Han sparkar boll. Tomas Ledin...? Anders Ledin? Jag tror ändå vi närmade oss någon slags sanning till slut, men det var svårt.

Kvällen påminde mig något vansinnigt om ett foto jag vet finns hemma hos Mamma och Pappa: En säkert minst 20 år gammal bild på mig och Pappa från en annan sådan där riktigt het sommarnatt, den gången på min Morfars uteplats i Spanien. En natt när det drog 40-gradiga, salta vindar över oss och det var hopplöst att sova. Jag var sådär riktigt varmbrun som en rödhårig bara kan bli efter fyra veckor i medelhavssol med vita korvar till ögonbryn och Pappa, han svettades nog mest. Det var en fantastisk natt, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att vi satt i tokmörkret och det var både så att man kunde ta och lukta på värmen, så tät var den.

Så jag sitter här och lyssnar på Tomas Ledin. Blå, blå vindar och ljus som aldrig tar slut, kan det bli somrigare än så?

Klagomål

Hörru syrran! Bara för att du varit här en vecka betyder inte det att jag tolererar att jag inte får prata med dig på flera dagar. Bara så du vet.

Microsoft suger!

Trevligt

Jomenvisst.

Så har man varit ute på date, då. Med en amerikan. Som var trevlig. Och maten var god. Och vädret, det var vackert. Jodå, samtalet flöt på bra. Han var artig och jag skrattade en del.

Men, jag ska inte gifta mig med honom heller.

Varför ska det vara så svårt?

Midsommar anno 2007

Även så i år blev den av, Midsommaren. Lite blåsig och småstressig och med en himla massa folk som trängdes och stångades i Battery Park men annars bara bra. Vi for in strax efter lunch, en stor mängd sectraiter och några andra civila och anlände själva parken runt tresnåret. Då andades de tomma gräsmattorna seren stillhet (blåsten till trots) och vi bredde ut våra nio älgfiltar på, vad vi trodde vara en bra plats. Tyvärr visade sig det vara precis där den designerade barnlekplatsen var så vi hade en hord med skrikande småungar och minst lika många oförstående föräldrar att bli betrampade av under ett par timmar. Otäcka, högljudda barn borde förbjudas!

Mat intogs i stor mängd, vi snapsade lite lätt och sjöng till och med en liten sång. Det restes majstång och folket imiterade grodor som aldrig förr. Det var ett fullgott, trevligt och skönt firande även om det inte var lika vilt som jag brukar ha det. Se här för bilder.

Det står kvar

Huset står kvar, det rinner ström i alla ledningar och ingen har druckit upp min öl (Jag sa till brandmännen att jag hade massor med öl i kylen de gärna fick dricka upp om huset såg ut att brinna ner. Dumt att slösa bort sånt, liksom.).

Efter ett samtalat med kollegorna har jag nu fått veta att brinnande transformatorer är vardagsmat i USA på sommaren när alla drar igång sina luftkonditioneringar på full fjutt. Jag tycker det verkar onödigt.

Imorgon är det midsommar även här med lite lediga timmar, resas till staden för firande med en skock svenskar i Battery Park. Jag har bakat ostbemängd paj och en variant av Fridas räktårtesak och ska komma ihåg både kamera och Hallands Flädern som Frida och Micke hade med sig senast. Rapport följer, fram tills dess önskar jag er alla en glad midsommar!

Tyck till!

Hur mycket ska jag oroa mig när transformatorn på elstolpen precis utanför mitt hus brinner?

Klara, färdiga, tyck!

Jour

Påminn mig att jag ska säga upp mig från jourjobbet imorgon, är ni snälla.

Favors

- Can you do me a favor?

- Sure!

- Next time we meet, can you just jump me and give me the bestest, biggest hug ever?

- Can I stop reading after the first "me"? I would love to jump you.

- That's fine, any amount of physical contact will do.

- Alrighty then.

What am I going to do with you?

Det frågade fransosen mig ikväll medan han tankfullt lät ett pekfinger följa mitt ena nyckelben. Vi satt i soffan efter en färskpotatis- och sillmiddag, jag förfärligt sömnig och han fundersam till in under håret. Inte en vinnande kombination. För att vara riktigt ärlig hade vi inte varit så värst vinnande i vår kombinerade söndag överhuvudtaget; han ankom Milford för tidigt, jag var trött, hungrig och nyvaken, värmen tryckande och bilen var bortslarvad från lördagskvällens myckna margaretadrickande.

Jag har, under hela min franska period, varit dödligt ärlig och förklarat min okapabelhet att bli förälskad eller ens kär och fransosen har accepterat och sagt okej. Ikväll sa han ifrån, han ville inte vara kompanjon mera - allt eller inget, för bövelen, var budskapet.

Så nu har jag ingen fransos mera och det känns lite tomt. Det var ett snöpligt koncensusbeslut men det känns likafullt lite tokigt att vara utan honom, inte för att tala om hur förskräckligt underligt det var att köra honom till tåget och få sig tillönskat ett gott liv, lite så där bara. Det sista jag sa till honom var att han har integritet och att om det varit omvänt hade jag inte varit lika modig och beslutsam. Och det är verkligen dagens sanning.

Hem

Härom dagen pratade jag med Trånaren om min trötthet, jag är nämligen så fysiskt trött nu för tiden, jag orkar ingenting. Att springa mer än tio minuter är en ren kamp, att bära saker eller att gå i trappor får mig att tappa andan, till och med att gå är jobbigt. Han frågade mig om mina matvanor och huruvida jag var stressad och visst är jag väl stressad men vem är väl inte det? Sedan mitt avdelningsbyte känner jag att jag jobbar mer effektivt, mycket för att jag är livrädd för att bli någon slags sekreterare till mina högljudda, manliga kollegor och mycket för att energin i den nya gruppen faktiskt är positivare. Det där är väl både bra och dåligt, positiv energi är smittande och drivande men oro kan, som alla vet, ha en ganska obehaglig och sugande effekt på en när den sitter i länge.

Det hela tog iallafall ett ganska kraftfullt uttryck när jag i bilen på väg till jobbet rätt och slätt började gråta över tanken på att få åka hem; två veckor hemma, en hel vecka med semester, flera dagar utan kontor, tid med kamrater och en massa tid i egen takt som hägrar strax bortom månadshorisonten.

Det är inte alls så att jag mår dåligt här, det är snarare så att jag mår riktigt bra. Så klart att jag saknar er allihopa. Jag saknar Marina med klokskaperna och väldoften, Magnus med världens bästa humör, en Frida med silltårta och lugna ögon och en annan Frida med raka, snabba svar. Rikard med vänliga ögon, Patrik med flygigt hår och tankfullhet, Mammor med snälla händer och Pappor med lugn röst. Mattias med fyndigheter och Mia med hemmlighet (som i hemma), Bärlebäckar med sena middagar och Niklas med mitt-i-veckan-skavanker. Syskon som kommer ihåg, en stillsam Kagnus, Lars buller och Kristians tankvärdheter och stora hjärta. Jag saknar Mimmi med hennes varma glädje. Och Jakob med sin vindliga hjärna.

Alla. Till och med dem som jag säkert inte ska sakna.

Det är sånt man tänker mycket på när man är trött.

Avsked

Nu har hon åkt hem igen och lämnat mig med en massa tråkigheter som obetalade räkningar och smutstvätt. Lite vilset känns det för hon fattas mig redan lite, Lillstrumpan.

Vi hann med en vansinnigt aktiv vecka med mer timmar på Manhattan än hemma i sängarna. Det bidde ballett, sushi, konsumtionshets, marshmallowssötpotatis, frusna margaretor, ösregn, promenerande och en himla massa konst. Jag tror hon är nöjd och jag hoppas hon är lite glad, jag vet att iallafall jag gjorde mitt bästa vad gäller att vara beslutsam och reseleiteraktig.

Inga dåliga kläder

Bara dåligt väder.

Gårdagen regnade bort lite granna men vi hann ändå med lite av både ditt och datt inne istaden, den stora. Bland annat tog vi oss till South Seaport och gick på Bodies - The Exhibition en veritabel skattkammare för en läkarstudentska och hennes tröttfotade syster. Tänk er till exempel en helkropps-CT med 10 mm tjocka snitt fast istället för att titta på på bilder på en skärm ser du snitten på riktigt. En skivad kropp. I en monter. Av en riktig människa. Fast död.

Underligt och lite räligt när man tänker på det för mycket men just där och då tänkte man mest på hur fantastiskt det är att man fungerar så bra som man gör. Tacksamhet över Naturens äventyrslusta, tacksamhet för att Naturens testavdelning är så metodisk som den ändå är och tacksamhet över att den uppenbarligen har ett så väldigt bra hanteringssystem för sina ändringsförslag är bara början.

Tanken hade sedan varit att ägna kvällen åt gratisopera i Central Park, något som tyvärr försvann i regnet. Idag försöker vi antingen på oss det igen eller så blir dagens kultursatsning ballett ity läkarstudentskan inte bara är klok utan även är dansant.

Gårdagskvällen avslutades på takterrass med liten drink och magnifik uppsikt över Empire State Building när väl regnet gett upp och gått och lagt sig. Takterrasser is the shit.